Subscribe to RSS Feed

Archive for juni, 2011

Cineasthörnan

28 juni, 2011 by

Pixel – Eskapism

Get low handlar om den impopuläre enstöringen Felix Bush har börjat grubbla över den oundvikliga dagen då han ska dö; hur kommer hans begravning att bli, vad kommer folk att säga om honom och vilka kommer att närvara. Förvåningen är stor när han plötsligt dyker upp i stan, men på begravningsbyrån tar man dock emot honom med öppna armar. Frank som äger byrån har alldeles för lite att göra, då det dör alldeles för få människor i staden. Han tvekar inte ett ögonblick att tillmötesgå Felix önskan om att arrangera hans begravning, även om det innebär att Felix i högsta grad kommer vara i livet under akten. Endast de som har något att berätta om honom ska bjudas in. Felix spelas av den gudomlige Robert Duvall (1931, San Diego, USA: Gudfadern 1 & 2, Apocalypse now, Falling down, Phènoméne, Sling Blade). Har denne gudomlige skådespelare någonsin gjort en dålig roll? Precis, han är lika bra ung som 80 åring. Frank spelas av Bill Murray (1950, Wilmette, Illinois, USA: Ghostbusters, Ed Wood, Kingpin, Groundhog day, Lost in translation) vars fulla potential uppnås när han är lite cynisk, manipulativ och grisig fast med ett gott hjärta. I Get low är han som gjord för rollen som Frank helt enkelt.  Filmen i sig är en orgie av skådespelarkompetens där en ytterst lågmäld berättelse formar en mycket sevärd helhet. Get low är subtilt charmigt, rolig och osedvanligt rörande – på samma gång. Jag gillar verkligen filmens mycket existentiella budskap som framförs  autentiskt med glimten i ögat.

I Unknown hamnar solida Liam Neeson(1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Schindlers list, Batman begins, Taken) i en prekär situation. Han vaknar ur en koma och börjar successivt ana att någon annan stulit hans identitet; inte ens hans fru tror på honom. Detta är början till en ganska oförutsägbar actionthriller som jag verkligen gillar. Liam Neeson  agerar sympatiskt, empatiskt och trovärdigt utifrån en genre där dessa ingredienser vanligtvis saknas. Han är lika bra i Unknown som i den underbara actionfilmen Taken (2008). Åskådarna får iklä sig rollen som detektiv,  i syfte att klura ut hur det verkligen förhåller sig -  en synnerligen underhållande film.

Super 8, teoretiskt lät filmkonstellationen Spielberg & J.J Abrahams som en filmgåva från gud.  Jag hade undvikit att läsa in mig på vare sig recensioner som handling. Berättelsen kretsar runt ett gäng ungdomar som håller på att spela in en scen till en film på en övergiven tågstation. När ett tåg närmar sig i horisonten blir ungdomarna extatiska över den perfekta kulissen och börjar genast filma. Snart blir de dock vittnen till en enorm kollision, då en bil kör ut på tågspåret. Vad som till en början bara ser ut att vara en olycka, tar en snabb vändning då militären anländer till platsen, och det snart börjar talas om ett monster som har rymt från tåget. Likt förra årets briljanta tv-serie ”Walking Dead” är inte det mest intressanta att se monster som river ner samhällen och slaktar människor, utan människornas reaktioner på det som händer. Min pockande förväntan mig en helt annan typ av film vilket medförde att filmen bara får godkänt. Det här en mellanstadiefilm a´la ET och The Goonies som för övrigt skapats av just Spielberg. En annan referens som dyker upp är fem-böckerna av Enid Blyton. Filmen i sig är väldigt bra gjord, karaktärerna är väl underbyggda och dessutom halvroliga, men jag kan ändå inte komma ifrån att den känns som en bagatell – tyvärr. Dessutom är filmens antiklimax riktigt urvattnad. Hade jag varit mellan 10-14 år så de detta varit världens bästa film, men nu är jag 44.

Ett dykarteam ger sig av på en expedition till en avlägsen del av regnskogen i Papua Nya Guinea. Tanken är att man ska utforska undervattensgrottor, men en tropisk storm omkullkastar planerna och en översvämning blockerar den enda vägen ut. Medan vattennivån stiger och syrenivån sjunker, kämpar dykarna för att hitta en luftficka och den okända floden som kan leda till havet och räddningen. Detta låter som storyn till världens mest spännande film, vilket så inte är fallet. Grottorna och alla andra underjordiska miljöer är ruskigt välgjorda precis som 3D effekterna.  Det jag saknar är en parallellhandling till situation och far-son.försonings-processen. Jag får heller ingen riktig känsla för karaktärerna, och brydde mig marginellt om vilka som kom levande ut ur denna helvetesfärd. Dialogen kändes endimensionell och krystad, något som förstärkte filmens avsaknad av hjärta och själ. Sanctum får godkänt, men det är på grund av de verklighetstrogna miljöerna inget annat.

Nicole Kidman (1967, Honolulu, Hawaii, USA: Days of thunder, Batman forever, Eyes wide shut, Moulin Rouge, The Others, Australia) och Aaron Eckhart (1968, Cupertina, California: Any given sunday, The pledge, Erin Brockovich, The dark knight, Meet Bill) spelar karaktärer som vid en första anblick är ett lyckligt gift par i en förort till New York. Hon sköter trädgården och tackar artigt nej till en middagsbjudning så att de kan spendera kvällen tillsammans istället. Sanningen är istället att paret förlorat sin fyraårige son åtta månader tidigare samtidigt som de försöker plocka upp splittret som är deras liv inser de att delarna inte längre passar. Rabbit Hole är en sorgsen film, men inte deprimerande,  utan intresseväckande. Filmen synliggör också på att efter tomhet kommer styrka – om man orkar härda ut tills dess. Rabbit hole spelar på samma genretema som utmärkta Revolutionary road (2008). Karaktärerna byggs upp från noll till att kännas som dina närmaste grannar – då har man lyckats bra.

Katie spelas av Kirsten Dunst (1982, New Jersey, USA: Interview with the vampire, Wag the dog, Spider-man, Eternal sunshine on the spotless mind) och  David spelas av Ryan Gosling(1980, Ontario, Canada: Young Hercules – TV, Half Nelson, Blue Valentine, Fracture) i dramathriller All good things David Marks är son till en mäktig fastighetsmagnat, men vill inte ha någonting att göra med vare sig familjeföretaget eller faderns kontrollbegär. När han träffar och senare gifter sig med Katie, en studerande från arbetarklassen, bestämmer han sig för att tillsammans med henne fly storstadslivet och slå sig ner i det idylliska livet på Vermonts landsbygd. När fadern, som vill försonas med sonen, till sist lyckas locka honom tillbaka till stan, återvänder Katie till sina läkarstudier och börjar skapa sig ett eget liv.  Det är då helvetet startar, ju mer självständig Katie blir, desto mer förvandlas David till en våldsam och dominant man. Filmens stora behållning är det fantastiska skådespeleriet främst från de båda huvudrollsinnehavarna. Att All good things baseras på verkliga händelser är också en av de stora behållningarna, då man under och efter filmen  ges tillfällen att reflektera över mänsklig ondska.

Jag, brorsan och Marie besökte gick på bio under självaste Nationaldagen, en förmiddag som präglades av äkta sommarväder. Jag dyrkade första filmen av Pirates of the Caribbean, 2 och 3:an såg jag bara för att jag ville veta slutet på den före detta trilogin. enligt mig så krånglade manusförfattarna till det starkt influerade av dysfunktionella serier som Alias, Lost, Heroes och Prison Break. Här har de gått back too basic, epitet påkostad matinéfilm är inte helt fel. En annan positiv sak är att både Orlando Bloom & Keira Knightley är borta vilket skapar nya manusperspektiv. Jag tycks tillhöra minoriteten när jag påstår att Jonnny Depp får alldeles för stort utrymme för sin rollkaraktär. I mitt tycke har han (producenterna) drabbats av ett ett karaktärsövermod, vilket jag upplever som ytterst enerverande. Den där hariga, fjolliga stilen i symbios med den schizofrent jobbiga sättet att tala är påfrestande. Jag skulle vilja se de förblindade tjejerna äta en vardaglig frukost med piraten – troligtvis inte lika sexigt. Första 20 minuterna var en orgie i återupprepningar och karaktärshybris; men ju längre filmen led desto bättre blev den faktiskt – trots mina inledande farhågor. Spanjorerna, Britterna och kapten Svartskägg  själv tävlade om vem som först  skulle finna ungdomens källa. Det blir riktigt spännande eftersom de agerar utifrån olika agendor. Kapten Svartskägg som spelas av Ian McShane (1942, Blackburn, England: Dallas, Rötter, Miami vice) är en bidragande orsak till att filmen landar lite över ett medelbetyg.

I saw the devil är en sydkoreansk  thrillerskräckis av deras främste filmskapare: Kim Jee Wo; temat är hämnd. Handlingen kretsar kring underrättelseagenten Soo-hyeon (Lee), vars gravida fru råkar ut för den ovanligt brutale seriemördaren Kyung-chul. Genom lite manövreringar kortar  han ner listan på misstänkta, och när han konfronterar Kyung-chul står det snabbt klart att Soo-hyeon har funnit den skyldige. Han nöjer sig dock inte med något så banalt som att skjuta eller knivhugga, utan han inleder en katt- och råttalek där han ömsom brutalt misshandlar sitt offer, ömsom släpper honom fri. I saw the devil är fantastiskt brutal, och det är väldigt sällan vi som tittar besparas de vämjeliga detaljerna, oavsett om det är testiklar som blir mosade av en rörtång, våldtäkt eller en makes reaktion på att hans hustrus avhuggna huvud. Förnedring, smärta, brutalitet – såväl fysisk som psykisk – läggs ut till fullt beskådande, som tittare kan man aldrig räkna med att slippa se det värsta. I saw the devil är nästan 2½ timmar, vilket är långt för en film i denna genre. Jag tycker ändå att filmen är riktigt bra. Bildspråket i sig är estetiskt fulländat. 3/5 av handlingen är helt annorlunda än vad jag sett förut, vilket ett gigantiskt plus i kanten.

Herregud vilken look-a-like mellan Björn Kjellman och den skotska skådisen James McAvoy som spelar Charles Xavier i X-men: first class. Har i sommarvärmen drabbats av en biohybris och denna prequel var den tredje storfilmen på kort tid. Jag dyrkade X-men från år 2000, medan X-men 2 (2003) och X-men: the last stand (2006) var lite för röriga och ”opersonliga” däremot gillade jag X-men origins: Wolverine (2009). Det var med en nedtonad förväntning som jag äntrade biografsalong 5. Handlingen utspelar sig innan Professor X och Magneto var bittra fiender. Det var en tid då mutanterna inledde sitt nätverkande i två olika falanger – en god en ond. Vi får som sagt en inblick hur allt började, vilket var väldigt välbehövligt. Detta blev högst oväntat en av de bästa prequel jag sett, då de flesta andra känns meningslösa. Att successivt se hur vänskap förbytts till fiendskap och varför, var en bra grogrund för storyn. James McAvoy (1979, Glasgow, Scotland: The last king of Scotland, Atonement) gestaltar Professor X på ett fantastiskt sätt precis som Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, 300, Eden lake, Fish tank) tolkning av en ung Magneto. I skurkrollen hittar vi dessutom en av mina absoluta filmskådisar: Kevin Bacon. Karaktärerna vävs samman på ett sätt som gör att jag faktiskt bryr mig om dem, vilket i vanliga fall brukar vara en akilleshäl i dessa seriehjältefilmer. Behöver jag tillägga att effekterna i filmen är exceptionellt bra.

Historien i Priest är enkel, eller förresten det är den inte alls, då det tar fem minuter att med berättarröst över animerade bilder förklara bakgrund och historia, men för att ta den korta versionen av detta koreanska serietidningsäventyr. I en slags alternativ framtid har kyrkan utbildad krigare (Priest) i kampen mot några slags vampyrer. Man tror att kriget är över, men vår Pries blir tvungen att gå emot kyrkan för att rädda sin systerdotter som blivit kidnappad av dessa vampyrer som kyrkan påstår inte finns längre. Jag är ytterst svag för filmer i denna genre som Blade trilogin och Underworld; det är snyggt, tight och stilmedvetet, actionspäckat och perverst underhållande. Att sedan vampyrerna behöver anamma sig av kampsporthybris är en annan femma och att slowmotion sekvenserna är fler än engelsktalande finnar i världen tänker jag knappt på.  Den dystopiska parallellvärlden är visuellt  likt Bladerunner, scenerna i öknen är som hämtade från Apornas planet medan tågscenerna lättast kan associeras till genren: västernfilmer. Priest är i 3D ,men man har inte överarbetat det hela utan det flyter på ganska naturligt. Jag ser verkligen fram emot den annalkande fortsättningen som lär komma ut i en snar framtid.

Continue Reading »

13 Comments

En kvalitativ vardagsobservation i ett ”sårbart” perspektiv


Min observation

Den går ut på att belysa hur vi människor beter oss mot varandra då vi befinner oss i en stressig miljö under en hektisk tidpunkt. Det förefaller som västvärlden på senare år förskjutits ifrån ett samhälle som byggde på samarbete och socialt umgänge till ett mer egoistiskt samhälle. Vi präglas i allt högre grad av individualism och mentalitet som ”sköt ditt så sköter jag mitt”, ”jag ska fram först”. Det svenska folkhemmet är enligt mig behov av en förfriskande renovering, då känslan består av att vi befinner oss i ett betydligt kyligare och hårdare samhälle. Brist på respekt såväl till människor som till miljö är något som genast behöver åtgärdas, nya normembryon som devalverats måste brytas i tid innan de blir fullvuxna och i stort sett blir informellt indoktrinerade.

Jag har följt min son ifrån dagis till gymnasiet och verkligen infogat mig allehanda beteenden och värderingar, och insett att all utveckling inte alltid är av godo. Regler, uppfostran och värderingar skapas tidigt i livet; är inte föräldrarna medvetna eller har kunskap om detta, tror jag det är svårt att lära ut något man inte har kännedom om.

Min utopi är att vi människor ska ta mera hänsyn till varandra, och effektivare observera om någon behöver hjälp, och då kunna vara den som står till tjänst, även om man själv råkar vara lite stressad. Det kan vara ”vedertagna” situationer som att öppna dörren, hjälpa till med barnvagnar eller helt enkelt fråga någon med ett annorlunda beteende hur det står till. ”I nöden prövas….”  är ett klassiskt uttryck, och det är med detta citat bakfickan som jag utför min observation.

Vid stressiga situationer har vi människor en tendens att sätta oss i främsta rummet och dogmatiskt slå oss fram mot våra mål, även om andra blir drabbade. Altruistiska beteenden sätts ur spel: hur man på humant sätt beter empatisikt  gentemot medmänniskor i en stressig miljö. Min förhoppning är att min observation kommer att fånga små fragment av medmänsklighet, då man som individ alltid har flera alternativ i rockärmen än vad man själv är medveten om. Jag tycker att mina observationer ska bli intressanta att genomföra i syfte att undersöka mina uppfattningar: att samhället är inne i en djup återvändsgränd och att individen själv indirekt är orsaken.

En annan aspekt är att undersöka om det verkligen finns tendenser av hopp i denna stressutlösande miljö som under några timmar genomsyras av att nå sin skola eller sin arbetsplats i harmoni med en positiv affektion. Visar människan mindre överseende mot andra då stressklockorna börja ljuda? Bryr sig människan om andra utan uppbringa någon form av belöning, en fundamental och förhoppningsvis också tidlös aspekt? Existerar civilkurage?

Det praktiska och teoretiska runt observationen.


Genom denna observation vill jag subjektivt studera hur individer beter sig mot varandra då de är på väg till sina skolor eller arbetsplatser tidigt på morgonen. Bakomliggande faktorer som för lite sömn, obalans i familjeförhållande, omotiverade arbetsuppgifter och ren skär apati kanske kunde ligga till grund för ett irrationellt beteende. De utlösande faktorerna skulle kunna vara en omedveten knuff, eller att någon som tränger sig före någon annan, vilket inbjuder den obalanserade att ”svara med samma mynt”. Andra faktorer kan vara: en negativ  svettodör,  parfymhybris och högljutt tala om sitt privatliv i mobilen.

Jag ville vistas i en optimal miljö där chanserna att observera detta fenomen var som störst. På inrådan av Norrköpings trafikinformatör så var Norrköpings största reseflöden mellan klockan 06.30-08.30 och de skedde mellan resnaven: Söder till Norrköpings Resecentrum. Utväxlingen av resenärer präglas av det som jag vill studera: interaktioner mellan alla typer av individer i en miljö som sjuder av stressymptom i en gigantisk smältdegel.

Jag delade upp observationen på fyra platser som tog två timmar att genomföra, i syfte att finna tillräcklig tidsmässig social adekvans: 1.sittandes vid spårvagn- och busshållplatser vid Söder tull, 2. åkandes i 3:ans spårvagn tur och retur mellan resnaven, 3. runt  Resecentrums hållplats, 4. Åkandes i buss 113 mot Resecentrum. Mina verktyg bestod av en bläckpenna, suddgummin och ett A4 block samt fem nyvakna men öppna sinnen som var i allra högsta observationsberedskap.  Observationsplatserna genomsyrades modernitet genom att de var nybyggda. Träd och blomsterarrangemang i symbios med tydliga klockor och tidtabeller. Det fanns tillgång till toaletter, Pressbyråer, skräpbehållare, gratistidningsställ och rikligt med sittplatser.

Mitt arbete var en kvalitativ undersökning som bygger på induktion och påståenden a posteriori, det vill säga att upptäcka hypoteser och teorier under forskningens gång. Jag genomförde en deltagande observation och intog forskarrollen: ”observatören som deltagare.”, då denna studie endast var av engångsformat. Min reseerfarenhet var min frisedel förbi en av nackdelarna med denna roll: att eventuellt inte känna till kulturen man rör sig i. Jag hade inga hypoteser klara innan själva observationstillfället, däremot överfyllda sinnen med förförståelse.

Jag ville i högsta grad vara obesudlad av hypoteser och tidigare forskning, i syfte att överbrygga min egen förförståelse, i detta gytter av människotransporter. Det som kommit fram under tidigare forskning kanske inte alls överensstämmer med det område där jag utförde min observation på. Min neutralitet i harmoni med subjektivitet var mina verktyg i syfta att försöka att se klart och att kunna utföra godtagbara tolkningar av min omgivning, denna gråmulna tisdagsmorgon. Min närvaro påverkade inte de observationer jag gjorde eftersom jag dels var diskret, dels kunde varit vilken student som helst.

Klockan 06.30 så var det relativt lugnt ute på fältet. Människorna ägnade sig att läsa böcker, tidningar och lyssna på musik via hörlurar.

Runt 07.30 började flödet av in- och utgående resefordon att eskalera. Halvfulla bussar förvandlades till fordon utan lediga sittplatser. Könormerna tycktes fungera optimalt, då ingen jag såg varken knuffade eller trängde sig.

Tiden 07.23 steg jag på en relativt full 3:ans spårvagn mot Resecentrum. I Norrköpings nyinvesterade och moderna spårvagnar fann jag endast lågmälda konversationer.  Folket föreföll målmedvetna, men ytterst belåtna med att inte behöva prata med varandra.

Vid Resecentrum klockan 07.34, vimlade det av människor och nu intog skolungdomarna observationsscenen. Även med horderna av individer tätt intill mig så var det nästan ”för” lugnt.

Den proppfulla spårvagnen tillbaka till Söder tull vid 07.40 blev en resa med mestadels ungdomar. Detta smörgåsbord av hormoner avspeglade dig sig en högljudd icke-svordomsfri konversation mellan två gymnasiekompisar. Det var egentligen inte störande och ingen tycktes bli nämnvärt störd av de ganska privata inslagen i samtalet.

Runt 08.03 begav jag mig återigen till Resecentrum via en knökfull 113 buss; en linje med lite skamfilat rykte.  Turen genomsyrades av samma stiltjemönster som förut. Ett antal läste medan merparten tittade ut genom fönstren.

Klockan 08.20 så avslutades mitt resande genom 3:ans spårvagn tillbaka till Söder tull. Inget nytt under solen, utan likt väldresserade hästar satt resenärerna pliktskyldigt kvar på sina platser.

Min observation avslutades klockan 08.30 genom att traska runt området för att knyta ihop studiesäcken. Resenärflödet hade avstannat och det kändes som en perfekt avrundning att avsluta denna observation.

Funderingar och analys av mina observationer 06.30 – 08.30 tisdagen den 10 mars


Ungdomar, medelålders och pensionärer hade jag som kategoriseringsurval. Anledningen är att jag annars skulle kunnat bryta ner observationen i hur många beståndsdelar som helst, vilket inte är nödvändigt med detta lite mindre arbete. Jag gjorde det strategiskt lätt för mig genom att inte dra in för många variabler i studien som exempelvis oändliga av ålders- och härkomstvärden.

Ungdomar tycks inte i samma utsträckning som pensionärer bry sig om normer angående hur man beter sig, de är generellt sett nonchalanta och ignorerande varelser? När de är i grupp så tycks kaxigheten vara en viktig ingrediens hur man beter sig? Detta var min förförståelse av ungdomar, vilket via dessa observationer inte alls besannades. Pensionärerna hörs automatiskt och ofta genom ett verbalt gnäll? De utmärker sig genom ”på vår tid så var det inte som det är, utan då var det minsann….”; den mentaliteten i det tonläget tror jag kan få många människor att reagera negativt – främst ungdomar? Min förförståelse genomgick inte samma brutala uppvaknande som med ungdomarna eftersom det var få pensionärer ute mellan dessa tidpunkter. De som fanns tillgängliga gjorde inget större väsen av sig. Kategorin ”medelålders” var fromma som lamm och uppvisade inga tendenser till att utmärka sig åt något beteendehåll.

Jag fick känslan att människorna såhär tidigt på morgonen infogat sig i någon form av resenorm. Det fanns knappt tillstymmelse till något negativt beteende mot andra människor, å andra sidan fanns det ingen som uppvisade det där lilla extra i syfte att hjälpa till (vilket jag inte heller uppfattade). Ett antal personer rusade till bussen, men visade inga stresstecken gentemot andra, när de väl hann med sin buss eller spårvagn. Min förförståelse fick sig en ordentlig törn via dessa observationer. Resenärerna må ha hur många bakomliggande faktorer som helst bakom sig, men de lyckades dölja dem väl för mig, å andra sidan sattes dessa aldrig riktigt på prov. Det skedde ju väldigt få interaktioner mellan de som reste ensamma, vilket tycktes vara flertalet, och på så sätt undvek de omedvetet att påverkas av utlösande faktorer.

Jag fick känslan att beteendet med att ”ingen pratar med varandra på bussar i Sverige” kanske inte enbart beror på blyghet utan snarare en form av förmeditation innan man når sin arbetsplats eller skola. Det kanske är så att man inte känner för att inleda samtal med någon, utan istället vill ägna sig åt ens ovärderliga egentid, vare sig det rör sig om att läsa tidningar, böcker, lyssna på musik eller bara fundera.

I kurslitteraturen nämns såväl fördelar som nackdelar med observationer. Jag kan bara instämma i att det inte var så enkelt som jag föreställt mig; att föra anteckningar om det som anses vara helt vardagligt. Flexibiliteten är onekligen en positiv faktor med deltagande observation; det finns utrymme för kreativitet som på effektivt sätt kan appliceras i det man observerar. Jag kan däremot sakna ingredienser att själv kunna påverka observationen, i att styra den i riktning mot frågeställningen/förförståelsen. Ett exempel vore att implementera element som gör att objekten i observationen verkligen får genomgå ett stålbad. Det skulle kunnat vara så mycket enklare om jag exempelvis anlitat ett ”busigt” ungdomsgäng som agerat som utlösande faktorer. Det hade underlättat min förförståelse då hypotetiskt kraftiga utlösande faktorer infogas i den vardagliga miljön. Hur hade medresenärerna betett sig mot varandra? Skulle någon grad av civilkurage uppstå?

Vid rollen som ”deltagare som observatör” är min åsikt att många människor inte beter sig vardagligt eller naturligt. Min uppfattning  är att det krävs en enorm fingertoppskänsla och social kompetens på hög nivå, kryddat mede lite tur för att få tillgång till ”säker” information. Därför upplever jag tv-program som ”Robinson” och ”Bonde söker fru” alltför krystade. ”Den totala deltagaren” tilltalar mig mera, men kan i det långa loppet bli svårt att hålla isär begreppen: vän gentemot objekt. Thurén beskriver att genom att tolka andra människors känslor och upplevelser utifrån sina egna så befinner man sig på osäker mark. Min roll som tolkare kändes onekligen subjektiv; samma observation som jag genomfört hade kanske sett helt annorlunda ut med någon annan forskare vid rodret, vilket tyder på att det är viktigt att uppdatera sig i det problem om man ska observera innan man flanerar ut bland objekten.

Det vore intressant att göra om denna observation vid det andra stora reseflödet mellan klockan 15.30  – 17.30; tiden när skolorna och arbetsplatserna slutar. Är det då ett annat beteende som genomsyrar människor? Hur beter jag mig själv förresten mot andra? Jag antar att mitt lugna sätt och min empatiobservationsförmåga är utmärkta verktyg i medmänsklighetshantering. Även solen har sina fläckar eftersom jag inte helt kan förtränga  situationen, då jag i New York försökte hinna fatt ett ”livsviktigt” tåg och löpte gatulopp på perrongerna, med endast ett mål i sikte: och det var inte att hjälpa de som blev drabbade av min framfart.

Continue Reading »

No Comments

En studieepok går i graven!

Äääääntligen, efter beskedet om en enerverande omtenta, för övrigt den enda i mitt liv, såg jag ljuset i studietunneln. Jag ponerade övermodigt att jag vandrade bort från Linköpings universitets med en en filosofikandidatexamen under armen för att troligtvis aldrig mer återvända – trodde jag. Fyra frågor och 3½ timmar senare var jag ytterst osäker om så var fallet. Det ihållande regnet piskade symboliskt och ödesmättade campusbussens slitna  exteriör. Vi var betydligt förre denna omtenta, på sin höjd 15 stycken, vilka decimerades för varje timme som gick. Till sist var det bara jag och en tjej kvar samt de två  hökögda stasikontrollanterna. Jag lämnade med stor kluvenhet in de 11slarvigt skrivna sidorna. Nu var det upp till lärarens mycket oförutsägbara bedömning hur adekvata mina svar var.

Det blev 7  utdragna vardagar som de har till sitt förfogande att rätta proven. Att få ytterligare en omtenta i början av augusti vore flera slag under bältet, något jag helst ville undvika. Provet bestod för övrigt av 4 frågor varav 3 av dem var värda 6 poäng vardera och den fjärde frågan tre poäng. Trepoängsfrågan hade jag helt enkelt missat att läsa in. Det krävdes 12 poäng för att bli godkänd på tentan och poäng för att få vg. De fyra frågorna tas ur 4 olika kurslitteraturer som i sin tur består av miljontals motstridiga modeller och teorier i de diffusa begreppen: handledning och coachning. Dagen innan midsommar så fick jag det glädjande beskedet att det blev godkänt på omtentan, min poäng blev överraskande 15.5. Nu gick studieridån ner på riktigt – en epok gick i graven. Vad ska jag göra nu, hur ska jag nå ett mål som jag  själv inte är medveten om?

Examen → Sommarjobb → processen att skaffa ett arbete som man ”brinner för”.

Just nu är jag del av en ekonomisk härdsmälta, sista CSN anlände i maj, vilket betyder att vi är inkomstlösa juli och augusti. Vi har lagt undan pengar för detta ändamål, men det är ändå inga större utsvävningar som lär ske. Jag går på mitt sommarjobb i juli till mitten av augusti, som personlig assistent hos Omsorgsgruppen AB.  I september börjar allvaret att hitta ett arbete som drivs av passion, glädje och kreativitet.

8/4 Uppdaterade och finjusterade mitt allmänna CV

10/4 Studievägledare Karin Siverskog

19/5 Fick karriärvägledningslicens från Vägledningcentrum:

19/5 Ringde Lisbeth Paulsson projektchef Norrköpings kommun 073-201810

22/5 CV-utskick via min blogg till Marie/Mats Facebookvänner, cirka 150 st.

24/5 LIU`s karriärvägledare: Christina Rönnbäck, fick nya uppgifter, nytt möte

24/5 Började med en kunskapsinventering och delkursmålsinventering

30/5 Vägledningscenter Göran Spets vägledningssejour

8/6 Anmälde mig via Internet till AMS efter ringt A-kassan om råd

9/6 Mailade delkursinventering & fiktiva projekt till Christina Rönnbeck

13/6 Besökte och anmälde mig fysiskt till AMS i syfte: rätt till A-kassa.

15/6 Christina Rönnbäck 10.30-12.00: riktat personligt brev

17/6 Omtenta samt lämna in kursbevis till Eva Samuelsson

20/6 AMS – besök med min handledare

22/6 Skrev mina två första riktade intresseanmälan till två coachningsföretag

 

Maries födelsedag

Marie hade jobbat från 07.00 och kom hem tunt 15.00.Jag hade  förberett två nya recept till hennes ankomst, dels en delikat björnbärsglass, dels en sommarsallad med tomater, chili, lime, mozzarella, olivolja. Vi brukar inte köpa så dyra saker till varandra men denna gång blev det ett undantag. Efter ett till synes oändligt letande i guldbutiker på det perfekta smyckeskrinet, så fann jag ett när jag egentligen inte alls var ute efter det – är det inte typiskt. I vilket fall som helst var den snygg och hade tillgång till massor av olika fack för olika typer av smycken.

Den andra presenten var en bakplåtsställning för 4 stycken plåtar; genialiskt i all sin enkelhet. Hon fick dessutom en liten okrossbar termos samt Sound of music soundtracket. Barnen ritade varsin teckning och la dessa på kudden. Vi brukar vanligtvis vara ekonomiskt restriktiva när det kommer till födelsepresenter, men ibland kan det vara trevligt att slå på stort. I gengäld förväntar jag mig maratonsex, nya kalsonger, slippa disken i ett halvår och högre volym på stereon.

Brottslig trafikhandling → Kolmårdens Djurpark = dyrare än beräknat


BROTT MOT TRAFIKFÖRORDNINGEN (1998:1276)

029 Överskridit heldragen linje
A. motordrivet fordon utom moped klass II ………………………….. 1500:-

E4:an i riktning mot Kolmården upptäckte jag att min körriktning var på väg till Åby istället för att fortsätta E4:an mot Stockholm. En osedvanligt snabb reaktion fick mig att köra över en lång heldragen linje, i syfte att slippa köer i Kolmården. För första gången i mitt liv har en polis stoppat mig i trafiken för något som anses vara en förseelse. Jag associerade  direkt till filmvärlden; ska jag dra ett vapen , vara spydig, backa in i motorcykeln eller helt sonika köra ifrån polismotorcykeln? Det blev ingetdera, utan jag klev subtilt förvånad ur bilen. Ställde mig framför motorcykeln och svarade artigt på alla frågor för att avslutningsvis ta emot min bot på 1500 kronor. Jag visste när jag utförde den brottsliga handlingen att jag gjort fel och dessutom gjort en sak som jag själv skulle blivit mycket irriterad över om någon annan gjort detta framför mig.

Det kontraproduktiva beteendet straffade sig och jag fortsatte lite surmulen till Kolmårdsparkeringen, utan att ha någon annan än mig själv att skylla på. Istället för att förstöra för de andra genom att spela halvtjurigt offer så beslöt jag att fokusera på att jag ändå inte kan ändra på det som hänt – strategin fungerade över förväntan.

 

Efter att betalt fyra biljetter med NT-kort rabatt så stod vi innanför entrén lite efter klockan 11.00. Vi hade inte varit här på 3 år, så lite nyheter hade vi att se fram mot. Vädret blev successivt bättre ju längre dagen skred. Till en början var det väderdiskrepans gentemot väderkartorna, men som sagt det blev varmare och färre moln. För att hinna runt parken utan att stressa så skippade vi såväl Bamsevärld som Delfinariet. Bamsevärld är enligt mig en katastrof, det lurar måhända fyraåringarna, men inte de äldre barnen Som förälder skäms jag att behöva besöka ett ställe som detta. Autenticitet lyser med sin frånvaro istället för att skapa en Bamsevärld a´la Mumindalen Åbo, där de  noga överfört byggnader och miljöer på ett föredömligt sätt. Riv stället – läs serietidningen – låt det få kosta – planera  – skapa magi – invig. Nu blev det ingen Bamsevärld som tur var.

 

Vi hade med oss en god skink-, ägg och ostsallad och la  istället pengar på glass; pensionärssnålhet kontra rationellt tänkande? Jag unnade mig i alla fall en 50 cl öl med intentionen att stympa den kvarvarande bötesångesteboten; det var ju bara 1500 kronor. Delfinexpressen, Kolmårdens egna berg och dalbanan  var utifrån mitt perspektiv inget speciellt, men utifrån barnens glittrande ögon en höjdpunk bland attraktionerna i parken. Skeppsgungan höll jag mig däremot ifrån; på ålders höst vänder sig dessvärre magen ut och in vid dylika snurra-runt-tingestar.

Ödet hade väglett oss att komma innan de riktiga olidliga köerna bildats; vilket sparade energi, tid och mental frustration. Vi stod endast 2-3 minuter i kö till årets satsning: Safari. Istället för att åka bil eller buss på vägar ser man djuren uppifrån. Mina förväntningar var skyhöga, men tyvärr upplevde både jag och Marie att det var lite väl segt; för mycket åkande och för lite händelser, även fast vi såg lejon, björnar, älgar och strutsar. Näe, det här är inget jag vill göra om inom en tioårsperiod – nu har vi i alla fall gjort det. Det går säkert att successivt modifiera rutten till lite mer action de närmaste åren. En annan klassisk aktivitet är barnens lantgård. Att få klappa killingar, lamm och gulliga grisar tycker även jag om.  Det var inte förrän 1½ timme innan stängningsdags som barnen blev självgående och vi vuxna kunde bli tråkiga genom att lägga ut en filt och sola, prata och vila.

Tre dagar på landet i Vånga.


Maries föräldrar skulle ut och åka med sin husvagn. Timingen kunde helt enkelt inte vara bättre utifrån ett väderperspektiv. Vi fick återigen förtroendet att vattna trädgårdslandet och resten av de hundratusen växterna. Att tvätta, vaxa, dammsuga och dona med Forden i symbios med radioskval när vädret är såhär somrigt är en form av behaglig  livskvalitet. Fri från stress och krav så blev det lek med barnen, solning och lyssna på radion. Eftersom vi bor i ett miljonprojektsområde (Ektorp) så blir grillning på landet en extra trevlig begivenhet.  Det blev grillad fläskfilé med ungstekta grönsaker.

Fredagskvällens höjdpunkt var ändå  lyssnandet på EM-kvalet mellan Moldavien – Sverige på radion, då Maries föräldrar dessvärre inte hade tv3. Det är i sig en upplevelse då man föranleds att tro att det händer något hela tiden – radiokommentatorerna är verkligen verbala språkkonstnärer.  Kulthumorfilmen Dodgeball fick avsluta kvällen, den är faktiskt  nästan lika rolig nu som första gången jag såg den. Jag har tagit till vana att avsluta kvällarna precis innan jag går och lägger mig genom att traska ut i trädgården och  insupa  lantluften, alla ljuden som jag inte får uppleva i vårt betonggettot, de hänförande vyerna och den lugna nästan andliga stillheten. Det är en ritual som implicit får mig att förstå personer som väljer att leva sitt liv på landet.

Lördagen bestod av att rensa ut i förråden och dessutom leta efter hela saker som vi kunde använda till en kommande Himpaloppis. Jag lyckades somna till då jag skulle plugga inför omtentan. Enligt närstående så hade min hud antagit en grisröd nyans, något jag kände av under hela dagen och kvällen. Kaffet smakar också mycket bättre på landet av någon lustig anledning, jag vet inte varför, men troligtvis är det på grund av friheten med att vara på landet. Till middag blev det teriyakistekt kyckling med en fetaostsallad. Jag satt och skrev på kvällen vid samma bord som barnen ritade oändligt med teckningar och Marie läste lite tidningar som hon inte hunnit med. Det var trevligt på något sätt att familjen var samlad i samma rum, vid samma bord, en längre sammanhängande tid, utan att bara äta mat. Jag drabbades verkligen av en kärnfamiljsuefori, och blev sedermera tvungen att leka jaga och kurragömma med barnen i någon timme efteråt. En annan sak som slog mig var hur skönt det var att slippa ”behöva” gå in på datorn (vi har en stationär). Jag inbillar mig fragmentariskt att jag måste göra det på grund av olika bagatellartade anledningar; hur ska jag klara mig om jag inte går in på Internet? När jag inte kunde göra så var det snarare en befrielse; jag passade också på att stänga av mobiltelefonen. Efter frukosten och morgonkaffet bar det återigen hem till Norrköping och lägenheten i Ektorp. Jag satt större värde på att just komma hem nu när man varit borta några dagar; ”borta bra men hemma bäst.”

EM-kval i fotboll

Att följa sitt land genom EM eller VM slutspel är i alla fall för mig riktiga högtidsstunder. Jag är en nationalist uti fingerspetsarna så för mig är detta förenat med nagelbiteri till skillnad ifrån när exempelvis IFK Norrköping spelar ,då jag knappt bryr mig. Med Lagerbäck i rodret blev vi som nation lite bortskämda med att gå vidare till globala  idrottsfesta-rrangemang. Ett litet land som Sverige måste i högre grad lita och upprätthålla spelarkontinuitet än spelarflexibilitet i syfte att reproducera ett vinnande spel. Problemet är vanligtvis att det räcker till en viss nivå, men vi när inte ända fram till semifinaler undantaget är väl VM-bronset 1994. Sveriges styrkor är lagarbete, slå ur underläge och helst vara nederlagstippade, då är vår lagmoral som mest effektivast. För att knipa andraplatsen efter Holland krävs det vinst mot både Moldavien borta som mot Finland hemma. Sverige var favoriter och hade pressen att vinna; vilket i mina öron alltid klingar lika oroväckande.

Moldavien – Sverige och  Sverige – Finland


Moldavien som lyckats förlora med bara 0-1 mot självaste Holland; grävde sina egen grav via en målvaktstavla i och med det släppte Sveriges mentala spärrar samtidigt som Moldavien brände de chanser de hade istället för att sätta dem i nät. Sverige vann med hela 4-1 – utan Zlatan. Jag själv anser att fotboll är en lagsport där individen i första hand ska vara en av 11 pusselbitar. I fotbollsstudion visades konkreta siffror som visar på att landslaget tagit fler poäng och gjort fler mål utan Zlatan i laget. Jag vore grymt trög om jag förnekade hans storhet som fotbollsspelare, men i Sverige råder Jantelagen i harmoni att vi är ett litet land med mindre spelarresurser än de stora fotbollsnationerna. När Zlatan är med i laget tror jag att media, folket och spelarna förlitar sig på Zlatanmagi och hans spel istället för att fokusera på helheten. Det blir istället kontraproduktivt då motståndaren får det ganska lätt att fokusera på Zlatanstrategin, något vi borde utnyttja, men istället matar vi en hypermarkerad Zlatan med ännu fler bollar – osedvanligt trögt. Till och med spelarna själva anser att det är lättare att passa Zlatan än att hitta ett annat innovativt spelaralternativ som kan överraska motståndaren.

Jag tillhör falangen som inte tyckte att Zlatan borde spela mot Finland. Hamrén tillfredsställde genialiskt båda lägren då han bänkade Zlatan och lät ödet ha sin gång genom att Toivonen efter 25 minuter fick en sticka i foten eller något liknande. Efter Sveriges underbart sprudlande 10 minuters inledning så blev det helt rättvist 1-0 till Sverige. Efter ledningsmålet borde ”anfall är bästa försvar” råda, men då drog Sverige ner på tempot och bjöd in Finland i matchen. Det var ren tur att Finland inte kunde utnyttja sina halvchanser på ett mer optimalt sätt. Elmander och Toivonen skapade dessvärre ingenting under de 25 minuter som de fick chansen att bevisa att Zlatan inte alls behövs i den utsträckning som media  och jag påvisar. De fick sin chans och tog den inte.

In kommer istället en till bristningsgränsen övertänd Zlatan som vill visa var spelarskåpet ska stå. Han ville visa kritikerna, Elmander, Toivonen och publiken vem som innehar anfallstronen. En bättre tändvätska en ovanstående faktorer är svåra att finna. Redan efter 6 minuter på plan så gjorde han Sveriges 2-0 mål, vilket troligtvis släppte alla spärrar. Till och med jag får se mig besegrad denna match; Sverige behövde Zlatan, men så behöver det inte vara i varje match. Nu gick det visserligen tokbra, men det är mer ett undantag en regel. Sagoskimret brukar i mina ögon vara reducerat något som istället påverkar landslaget negativt,  vilket får till följd att hela spelet låser sig.

Midsommar på Löfstad Slott

Marie jobbade strategiskt från 12.00 – 20.00. Ansvaret låg på mig att indoktrinera barnen  in i det mest svenska av det svenska – midsommarfirandet. Jag köpte jordgubbar och picknickprodukter. Vi har de senaste året varit på olika platser i Östergötland för att få lite variation och nya intryck, senast var i vi i Kvarsebo mitt ibland fotbollsplaner, grepar och gummistövlar. Detta året föll valet på Löftads slotts midsommarfirande; ett firande som jag hört mycket gott om.  Vi firade denna gång med Frida och Hannas kompis Tilde och hennes pappa Jonas. Vädergudarna kunde ha varit på ett bättre humör. Solen sken med sin frånvaro och det var lite småkallt; picknickkänslan var knapp märkbar. Lions stod för arrangemanget och tog 40 kronor för parkeringsprocessen. Min ursäkt för att slippa dansa runt midsommarstången var att helt sonika att vara mannen som skötte själva  filmandet. Barnen dansade 10-15 minuter, sedan hittade de intressantare saker att göra. Vi höll ut från 13.00 till 16.00 och rundade av med att titta på och i det fina slottet. Jag lyckades köpa en tvål som kostade 65 kronor; ett impulsköp av guds like.

 

Continue Reading »
No Comments

”När folk håller med mig får jag alltid en känsla att jag måste ha fel” Oscar Wilde

Hemma-helg – befriande skönt.


För det mesta håller jag otåligheten på plats genom att berika mig och min familj via upplevelse av alla dess slag. Det kan vara sport, musik, film, museer, promenader, lekparker eller bara annorlunda aktiviteter som främjar till ett inspiration- perspektivbyte . Ibland kan det däremot kännas skönt att slippa alla subtila självskapade krav på att göra något. Den här helgen jobbade Marie en stor del av såväl lördag som söndag. Vädret var i sitt esse då gradantalet var över 20 med kompletterande solsken; nackdelen var en lite enerverande konstant och stark vind. Jag bestämde mig ganska tidigt för att skippa utflykter som sträckte sig längre än vår lägenhetsgård. Undantagen var inhandlingen av ingredienser till nya recept på Hemköp, där jag mutade barnen på en följa-med-promenad i utbyte att leka i varenda parkskrymsle runt Såpkullenområdet.

Söndagens utanför-gård-vistelse bestod av en tur och retur promenad till Konsum Skarphagen. Min muta till barnen var en valfri glass om de följde med och pantade  burkar/flaskor samt köpte kaffe i kvartersbutiken. Mutor tycker jag för övrigt är bra om de inte överdrivs och om de fyller ett syfte. I detta fall så blir barnen tvungna att röra på sig och vi kan på ett effektivt sätt ha tid att prata med varandra, båda  ingredienserna är enligt mig fundamentala, men lite underskattade. Det är också ett sätt att lära ut mina vardagliga värderingar som att exempelvis inte kasta skräp.

På våra promenader dyker det upp frågor av alla dess slag som jag försöker besvara efter bästa förmåga. Promenader kan vara latenta källor till fler saker än att ta sig från ruta A till B. Det var en mycket givande helg, där tiden gick på i sådär halvlagom fart. Ingen stress och inga egentliga krav, utan bara en ytterst behaglig hemmakvalitetstid med plats för reflektion och återhämtning. Städning är för mig vid rätt tillfälle ett sätt att koppla av, reflektera och komma på idéer av olika slag. Det är oerhört tillfredsställande att få ordning i hemmet samtidigt som många andra  pusselbitar parallellt faller på plats, utan att behöva känna av någon tidspress.

Kravlösa-helgen-livskvalitet

  • Lekte periodvis med barnen.
  • Läste in mig till den sista salstentan samtidigt som jag hade koll på barnen ute på gården.
  • Passade på att lapa sola parallellt med kurslitteraturläsningen.
  • Fixade två spännande matrecept till familjen: Mexikansk chiligryta & Stekt kyckling med lime yoghurt.
  • Finjusterade mitt CV och personliga brev samt strategier för att få ett arbete.
  • Städade några rum i symbios med Ace of base, Evergrey, Enbound och Tom Jones.
  • Sorterade in papper i pärmar.
  • Utkastbloggade några kommande inlägg.
  • Halvvilade 30-45 minuter x 2 till tonerna av Staffan Hellstrand.
  • Kollade på Nyheter, Sporten, 2 DVD-filmer och Vampire diaries på Play 6.

Steffe & Matsa såg Johan Glans – Salstenta morgonen därpå


I år har jag sett David Batra och denna gång lyckades jag efter stor möda fixa två biljetter till den tidigt utsålda uppträdandet med hans parhäst: Johan Glans. Det som är bra med de båda komikerna är att de dels kan skapa magi tillsammans, dels var för sig. De är också roliga utan att vara elaka, och utan att behöva svära sig igenom sina föreställningar; en konst i sig som jag anser vara viktig och dessutom ovanlig i denna humorgenre. Batra och Glans driver också ofta med sig själva, vilket är en annan viktig aspekt som jag beundrar hos de båda, det blir liksom ännu roligare då. Johan Glans, 37 år, utsågs till årets bästa manliga komiker 2003, menen han har framför allt blivit känd genom tv-programmet ”Kvarteret Skatan”, som förövrigt snart ska bli film. Han har varit guldbaggevärd, frekvent gäst i Parlamentet och medverkat i filmer som Åsa-nisse och Cornelis och på teaterscen i kritikerrosade  Spamalot.

Stefan och jag möttes vid Världens bar och avhandlade samtalsämnen som manusarbete, film, musik, porr, fotboll, kommande maratonresa och barn. Det verbala harmoniserades med 3 väldigt kalla  och goda öl. Stefan hade ett ess kvar i rockärmen; det var en osedvanligt rymlig plunta fylld till bristningsgränsen med dålig Whisky. Föga oväntat stod det en cola på bordet i syfte att blanda ut den förrädiska drycken. Alkoholens okrönte konung hade lyckats få fram flaska med vindens hastighet; Joe Labero har mycket att lära där. Mina varningsklockor var som vanligt inte aktiva och vi påbörjade uppdraget att tömma pluntan på en timme.

Klockan 18.55 satt vi på Skandiateaterns första parkett. Först in och inta scenen var Dominik Henzel. Han slog igenom som karaktären Sudden i filmen ”G” på 1980-talet. Ni har troligtvis sett honom  i Synsamreklamen, där han spelar Florens, den lite fjolliga killen som sitter fast på ryggen på optikern. För oss var detta en ny , men osedvanligt positiv bekantskap. Det visade sig att Johan Glans blivit strandsatt i Katrineholm och var på väg i taxi. Dominik fick indirekt längre tid att underhålla publiken än vad Johan själv fick.

Glansen dök upp klockan 20.30, och var onekligen lite halvstressad. Hans vanligtvis sparsmakade mimik var inte lika påtaglig de 50 minuter som han höll på. Det började trevande för att 3/4 in i showen tända till på allvar. Både Stefan och jag ansåg att Dominik denna kväll var minst lika rolig som Johan Glans. Det blev för övrigt mycket humor för pengarna på två bra platser. Lite halvdragna fortsatte färden vidare till Bishop arms, för att svepa ytterligare några öl. Vi blev dels übersentimentala, dels argumentationshögljudda – precis som vanligt. Runt midnatt skildes våra vägar; Stefan tog Taxi och jag cyklade hem. Vi hade kommit fram till att våra skötebarn: ”Sveriges två roligaste filmmanus” skulle återupptas. Det är en process som kräver fokusering av oss båda, vilket hetsiga diskussioner innan hade handlat om.

Klockradiosignalen väckte mig 05.30; detta var det närmaste jag kommer en religiös upplevelse. Tröttheten visste ingen ände – sedan lämnade jag vilset barnen på dagis och skolan. Sov mig igenom campusbussens vaggande körning. Klockan 08.00 prick satt min sista tenta igång – trodde jag. Det var 5 frågor varav 3 av dessa var 3 poängare medan resterande två var värda 6 poäng. De två sista blev mitt fall, just dessa frågor hade jag sorterat bort med intentionen: ”den kommer ändå inte på provet”. Fel fick jag, och 3 timmar sedan lämnade jag stasi-stämningen i lokalen. Nu var jag istället inställd på min första omtenta. Jag försökte se det ur ett positivt perspektiv eftersom coachning- och handledningskunskaper kan vara färdigheter som kan komma till pass i söka-arbete-processen.

Efter denna pärs blev det 1½ timme squashpärs mot en överenergisk Lino Ferrari, jag var en hårsmån ifrån att spy typ 3-4 gånger. Lino njöt i fulla drag över att jag spelade bakfull och att jag nästintill fått lungorna i händerna.  Helt irrationellt smög sig  känslan att jag tappat bort något. Detta något insåg jag senare vara min favoritguldring -  en ring jag aldrig får se igen. När jag väl kom hem så blev det en hel kväll i liggande ställning framför tv:n; jag bara längtade till morgondagen.

Euforiska kor på premiärgrönbete

Inspirerad av gångna års intresse av att se lyckliga kor beträda ett smörgåsbord av gräs fick mig, Frida och Hanna att ta bilen till Arkösund. Sänkdalens gård hade två utspring; ett klockan 11.00 och ett 14.00. Vi var där runt 10.30, i ett gudomligt försommarväder. De stora parkeringsytorna fylldes upp snabbt, vilket vittnade att vi var långtifrån ensamma. Frida var icke oväntat i behov av ett akut toalettbesök; det enda som fanns att tillgå var ett genuint utedass. Ur en 6-årings stadsboperspektiv så var detta inte den ultimata lösningen, då hon ohämmat började lipa floder. Utedass-processen tog bortåt 20 minuter, och jag hade dessutom använt mig av alla ”hur-svårt-kan-det vara-strategier”. Frida bombarderade mig med envisa frågor som ”varför finns det ingen spolknapp”, ”varför är det så äckligt?”, ”vad är det som luktar”?

Ägarna öppnade grindarna och ut sprang de kommande hamburgarna. Det var trevligt att se, men ack så snabbt överstökat. Resten av timmen ägnades åt att titta på höns och grisar, men framförallt att stå i dylika köer. Jag köpte deras egna ekologiska glass som ärligt talat är helt gudomlig. De såldes i ½- och 1 liters förpackningar, och mina smakval föll på jordgubbar, blåbär och choklad. Inte den bästa dieten i världen, då jag på kvällen tillgjorde mig 2/3 av innehållet. Vi drog sedan vidare till Mediamarkt, storhandling på Maxi för att avsluta på McDonalds. Det blev en riktigt heldag, och vi var inte hem hemma förrän 17.00.

Gården och de vackra omgivningarna har brukats av släkten sedan mitten av 1800-talet. Fram till 1999 ägdes gården av en häradsallmänning då familjen friköpte den. Idag brukas gården av Gunilla och Tomas Gunnarsson med barnen Lina, Julia, Edvin, Ludvig och Hilding, även farmor och farfar bor på gården. Farfar Per-Gunnar slog in på det ekologiska spåret i början av 70-talet och får anses som en av pionjärerna. Gården har genom åren växt från 25ha till dagens 400ha, därmed har också djurbesättningen kunnat utökas och uppgår nu till lite över 300 nötkreatur.På gården arbetar förutom familjen, Samuel och Daniel heltid som maskinförare och allt i allo, Toini och Linda deltid som djurskötare, Sara deltid med administration och Vilhelm som säljare och i glassfabriken tillsammans med Alfred; på sommaren har de oftast någon extra som jobbar.

Ormar, spindlar och annat djävulskap i Folkborgen

Marie, Frida, Frida och jag besökte Tropikföreningen Albas reptilmässa som hölls lördag mellan klockan 12.00-16.00. Jag och barnen var här förra året, och hade denna gång hoppats se fler äckliga ludna spindlar och större ormar än som var fallet då. Tyvärr var det en kopia av förra årets mässa, samma utställare på exakt samma platser fast färre. Vi tillhörde minoriteten av nyfikna som inte var intresserade utav att köpa något sliskigt eller hårigt husdjur. Jag kan lugnt konstatera att detta var vår sista dos av reptiler hos Alba, eftersom mässan inriktar sig till redan invigda eller potentiella köpare.

Trädgårdsdag på Färgargården och Norrköpings största loppis

Jag, Frida och Hanna började vår lördagspromenad runt 10.30 och första målet var Lokus baklucke-loppis. Våra grannar skulle stå där, viket i sig var ett mål. Vädret var inte idealiskt; snålblåst 12 grader, och minst sagt överhängande risk för regn. Loppisdeltagarna verkade inte precis övereuforiska medan jag själv upplevde tillställningen som oväntat givande. Det var många seriösa icke-professionella säljare som stod och huttrade och utbudet var oändligt om man skulle ha något till sina barn. Hanna och Frida sprang mellan säljarna som två adrenalinstinna   bålgetingar. För egen del så fanns det designprylar till schizofrent överkomliga priser. Jag köpte ett spider-man memory och en stor spider-man docka – till mig själv samt några gotiska skålar. Barnen köpte några Bratz och  My litle ponny hästar för egna pengar.

Vi gick vidare i motvinden för att sedermera få en fika hos min son David. Till tonerna av Clawfinger och vyerna över en nystädad lägenhet fördrev vi 1½ timme. Davids två kattungar fick agera fiktiva bebisar till Hannas och Fridas lustfyllda lekar. Davids lillasyster Emily var också där och hälsade på, och hon var troligtvis djupt involverad i själva städprocessen. Nästa anhalt blev Färgargårdens årliga trädgårdsdag som var överfylld med nyfikna och intresserade flanerande. Detta årliga evenemang håller på från  klockan 10.00 – 15.00, ett ypperligt tillfälle att exempelvis inhandla ekologisk och lokalproducerad honung på. Den förening som jag jobbar med FHUN (föreningen för hållbar utveckling i Norrköping) medverkade också.  Till skillnad från förra året, då marknaden i stort sätt blev förstörd av ett olägligt ihållande regn, så var årets tillställning helt förskonad från sådana destruktiva väderkrafter, något som bidrog till att det var relativt välfyllt.

Wolverhampton kvar i Premier League ”den enes bröd den andres död”.


En bild säger mer än tusen ord. De andra blev gudskelov inte”Wolvs” utan storebror Birmingham med Sebastian Larsson i laget, Blackpool England ”billigaste” lag och West Ham; laget som egentligen inte borde åkt ut. Det var en gastkramande sista halvlek som präglade Premier Leaugues sista omgång. Fem lag slogs om att inte följa med redan nedflyttningsklara West Ham till den ekonomiska avgrunden. Jag diskade samtidigt som jag följde nagelbitaren via radion. Det var exceptionellt tvära kast mellan himmel och helvete  -  min längsta diskningssejour någonsin. Vargarna måste till nästa säsong spela bättre mot sämre motstånd, och inleda processen i att bli ett mittenlag, än som nu hela tiden vara på gränsen att åka ur högsta serien.

Tabell Hemma Borta Totalt
Lag Ma V O F GM IM P Ma V O F GM IM P Ma V O F GM IM MS P
1 Manchester U 19 18 1 0 49 12 55 19 5 10 4 29 25 25 38 23 11 4 78 37 41 80
2 Chelsea 19 14 3 2 39 13 45 19 7 5 7 30 20 26 38 21 8 9 69 33 36 71
3 Manchester C 19 13 4 2 34 12 43 19 8 4 7 26 21 28 38 21 8 9 60 33 27 71
4 Arsenal 19 11 4 4 33 15 37 19 8 7 4 39 28 31 38 19 11 8 72 43 29 68
5 Tottenham 19 9 9 1 30 19 36 19 7 5 7 25 27 26 38 16 14 8 55 46 9 62
6 Liverpool 19 12 4 3 37 14 40 19 5 3 11 22 30 18 38 17 7 14 59 44 15 58
7 Everton 19 9 7 3 31 23 34 19 4 8 7 20 22 20 38 13 15 10 51 45 6 54
8 Fulham 19 8 7 4 30 23 31 19 3 9 7 19 20 18 38 11 16 11 49 43 6 49
9 Aston Villa 19 8 7 4 26 19 31 19 4 5 10 22 40 17 38 12 12 14 48 59 -11 48
10 Sunderland 19 7 5 7 25 27 26 19 5 6 8 20 29 21 38 12 11 15 45 56 -11 47
11 WBA 19 8 6 5 30 30 30 19 4 5 10 26 41 17 38 12 11 15 56 71 -15 47
12 Newcastle 19 6 8 5 41 27 26 19 5 5 9 15 30 20 38 11 13 14 56 57 -1 46
13 Stoke 19 10 4 5 31 18 34 19 3 3 13 15 30 12 38 13 7 18 46 48 -2 46
14 Bolton 19 10 5 4 34 24 35 19 2 5 12 18 32 11 38 12 10 16 52 56 -4 46
15 Blackburn 19 7 7 5 22 16 28 19 4 3 12 24 43 15 38 11 10 17 46 59 -13 43
16 Wigan 19 5 8 6 22 34 23 19 4 7 8 18 27 19 38 9 15 14 40 61 -21 42
17 Wolves 19 8 4 7 30 30 28 19 3 3 13 16 36 12 38 11 7 20 46 66 -20 40
18 Birmingham 19 6 8 5 19 22 26 19 2 7 10 18 36 13 38 8 15 15 37 58 -21 39
19 Blackpool 19 5 5 9 30 37 20 19 5 4 10 25 41 19 38 10 9 19 55 78 -23 39
20 West Ham 19 5 5 9 24 31 20 19 2 7 10 19 39 13 38 7 12 19 43 70 -27 33

Grabbhalvan 2011 samt squash

Vecka 20 (1 pass 45 min) och 21 (4 pass 270 min) genomsyrades av att jag tog det lite lugnare med träningen. Dels berodde det på att min nya kost gjort mig kraftlös (energidränerad), dels på att mitt nästa löpningsmål Höstmilen ligger på ett behagligt tidsavstånd. Jag lyckades också med konststycket att komma sist i division 4, samma grupp som jag för övrigt trodde jag lätt skulle vinna. Vanligtvis innebär detta en nedflyttning till division under, men lyckan stod mig bi eftersom en person dragit sig ur, och på så sätt klamrade jag mig fast i division 4:a hettan. Kanske gud själv anammar en lågkolhydratkost? Jag spelade också squash mot Lino – bakfull. Det var fel person och fel dag för ett högintensivt squashpass. Två dagar senare gjorde jag istället min bästa match på flera år mot honom genom att pressa honom till en 5-setare. Han fick verkligen jobba för att vinna; det var en känsla av fornstora dagar som översköljde mig.

Ett nytt år -  en ny Grabbhalva; detta år har även en ny bansträckning introducerats dessvärre en längre sådan. De vedertagna 5 kilometerna är från och med 2011 istället på 5.5 km, något jag inte alls gillar; antingen är det 5 km eller 10 km, punkt slut. Förberedelserna kan väl alltid vara bättre, men med mitt mentala träningshandikapp så är det inte alls säkert att resultaten hade förbättrats. Vecka 18 var lika med  4 pass och 331 minuter; vecka 19 bestod av 5 pass a`la 217 minuter. Onsdag squash, torsdag squash, fredag squash, söndag 1 mil löpning, onsdag 60 minuter squash och torsdag Grabbhalvedags. Detta var för övrigt min första Grabbhalva som jag genomför med min implementerade kolhydratkost. Tyvärr så var både mitt squash- och löpningspass genomsyrat av en ytterst destruktiv energilöshet; kände mig dränerad på  all välbehövlig energi.

Väderförhållandena var optimala, 16-17 grader, sol och endast lite blåst. Mina förberedelser inleddes med en keso/nötblandning frukost, och en middag bestående av torskfilé med lite potatis och smörsås. Min tävlingsvikt låg runt 75.5 kg. Klockan 17.45 begav jag mig småspringandes från Ektorp till startplatsen invid Stadium Arena. Det blev ännu lite mera uppvärmning på området. Jag träffade endast en person som jag kände och det var squashpolaren Garrido. Med startnummer 3, vandrade jag fram till grupp 1:s startfålla, och laddade mp3:n med melodiska hårdrockklassiker som Evergrey, Nocturnal rites, Pretty Maids, Bloodbound, Lion´s Share, Firewind,

Startskottet gick av och jag kände ganska snabbt att ”springet” i benen saknades. Jag försökte i alla fall göra mitt bästa. Den nya banan kändes riktigt bra;  mer varierad och mindre trång än sina föregångare. De första två kilometerna gick relativt fort, sedan blev det betydligt jobbigare. När benen kändes som mest blytunga var det svårare att uppmana min mentala djävul att öka farten, istället sejfa  jag mig till ett tempo som inte framkallade blodsmak. Jag lyckades missa 4 km skylten, vilket innebar att min minimala orienteringsförmåga försvann helt. Målrakan dök därför upp oväntat snabbt, och jag behöll det makliga tempot  fram till mållinjen. Den förlängda sträckan användes i marknadsföringssyfte (otroligt trögt för övrigt), men utifrån min och flera andras deltagares pulsklockor så var banan 5 km, inte en meter längre. Det innebar dessvärre att min sämsta tid ever var ett faktum: 22.09. Mitt mål att springa under 20 minuter står dogmatiskt fast; nästa år fixar jag det. Mina polare Fredrik ”Odda” Adolfsson och Magnus ”AIK” Ström var också med, deras tider imponerade däremot. ”Odda” sprang in på utopiska 17.51 medan ”AIK” passerade mållinjen på 20 minuter jämnt.

Continue Reading »

No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu