Subscribe to RSS Feed

Archive for januari, 2011

Äntligen examen – en epok går snart i graven

Jag var onaturligt lugn när jag stegade in till klassrum DG 39 på Linköpings Universitet. Det kan ha berott på att jag enbart sovit runt  3 timmar, och fortfarande kände mig mer groggy än nervös. I min hand hade jag en stor pappersmugg fylld med starkaste tänkbara kaffeinnehåll. Klockan 08.30 inleddes ”operation examensprocess” med att opponera på en av de längsta uppsatserna i Linköpings universitets historia (69 sidor, mot föreskrivna 50 sidor), dessutom en  av  de mest välskrivna. Jag inledde opponeringen genom att rabbla upp fördelar som nackdelar, utan att andas och utan att låta respondenterna komma till tals.  Examinatorn blinkade likt en fyr i syfte att på ett övertydligt sätt tillrättavisa mig hur en opponering egentligen skulle se ut.  Även om min opponering inte höll världsklass så blev det i alla fall en intressant diskussion från andra medverkande genom att de hade massor av frågor till respondenterna, vilket var tur då min kritik i stort sett bestod utav hyllningar.

Efter att ha medverkat på två andra obligatoriska seminariestunder var det så dags att själv bli granskad av två pillemariska opponenter. Jag upplevde den 1½ timme långa argumentationsförsvaret som en  orgie av ändlösa synpunkter på saker som borde åtgärdas i min c-uppsats. Sejouren avslutades med att examinatorn och jag   satt i ett enskilt rum där betygsdomen avkunnades. Jag hade befarat det värsta efter  den svettiga opponeringen, men  det slutade istället med att jag dels slapp kompletteringar, dels var ytterst nära att få ett VG. Båda besluten var lika oväntade  som glädjande eftersom jag själv anser att kompletteringar i ärlighetens namn var nödvändiga, och jag upplevde inte alls att jag var lika nära ett VG som examinatorn påvisade .

Trägen vann till slut, nu står jag äntligen här med min universitetsexamen.Klassresan har genomgått en mångfald av faser, från gymnasienivå-studier via Komvux & folkhögskola till universitetsstudier, från att studera på distans till att studera fysiskt på Linköpings universitet, från att vara en rookie till att acklimatisera mig till studiesituationen, från sömnlöshet till eufori,  från noll kronor i studieskuld till 200 000 kronor,  från grubbleri till ultragrubblerier, från nedstämd till euforisk. Jag är agnostiker, men någonstans har jag faktiskt haft någon form av hjälp under studieprocessens gång. Något/någon har lett mig till rätt plats i rätt tid, man skulle kunna skylla på slumpen, men det är alldeles för många  tillfälligheter som samverkat för att min agnostiska sida ska kunna känna sig helt tillfredsställd. I vilket fall som helst är en epok på väg att gå i graven, vilket faktiskt känns befriande, oförutsägbart och spännande.

Sista studiepusselbiten består av att genomföra 30 HP i Pedagogik 2. Anledningen är  att jag vill konkretisera examenshandlingen med ett kursbete som attraherar fler arbetsgivare, och förhoppningsvis upplevs som mindre flummigt än Sociologi 1-3. Sedan vill jag inte heller bege mig direkt ut till en annalkande arbetslöshet, utan jag använder mig parallellt utav vårterminen till att hitta arbetsuppgifter eller jobb som jag brinner för. Det primära blir alltså inte att fokusera på VG, utan ambitionsnivån förflyttas från VG till G.

Vad vill jag göra med mitt liv?  Finns det begränsningar för vad jag vill och kan göra?  Hur tar jag mig till  mina visioner? Några yrkesledord som utkristalliserat sig under studieresans gång är: samverkan, medling, utveckla idéer, kreativitet, eklekticism, kollektivism, förändring och ärlighet. Ledorden dryper av något som mera betraktas eller associeras med ideellt arbete, vilket kanske inte är det mest optimala utifrån att betala av en pockande studieskuld. Å ena sidan vill jag besöka varje land och stad i hela världen och köpa en Iphone som helst kan flyga, å andra sidan har aldrig min ambition och drivkraft varit pengar utan  istället intresse. Mitt vision är att jobba med något som jag verkligen trivs med, utan att övermaniskt ta med mig jobbet hem, så att det istället påverkar min familj på något nedbrytande sätt. Det är troligtvis en ytterst skör balansgång som jag av erfarenhet vet att många missbedömt och misslyckats med tidigare. Jag tänkte inte tillhöra den skaran, utan jag vill uppnå livskvalitet utifrån min vilja med: egentid, squash & löpningstid, tid med min fru, kvalitetstid med mina barn, tid för egna projekt och ett hyperintressant arbete som jag verkligen brinner för.

Samverkan över miljögränserna

13 föreningar samlades 09.30 på Gjuteriet i Marielund som bestod av cirka 50 engagerade människor. Miljöförbundet jordens vänner stod bakom detta välbehövliga arrangemang. Evenemanget inleddes med att alla fick sju minuter att presentera antingen sig eller sin förening. Bland föreningarna hittade vi bland annat FOBO, Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Kolmårdens vindkraft, SALO, och Studiefrämjandet. Den politiska tyngden utgjordes av Stefan Arrelid och Mattias Stenberg ifrån Miljöpartiet och Cecilia Ambjörn från Vänsterpartiet.

Klockan 12.00 var det lunch och jag passade på att flytta bilen lite närmare Gjuteriet. Till min förvåning hade jag fått p-böter från det jovialiska företaget Q-park. Jag hade lagt betalat 30 kronor i närmaste biljettautomat och tiden hade inte gått ut. Det fanns ingen indikation på att Q-park hade hand om denna parkering. Jag antar att det är en del av strategin att håva in pengar till företaget genom att manipulera och vilseleda stressade bilburna individer. Biljettautomathänvisningen bestod av en skylt med två pilar på, vilket likaväl kunde betytt att automaterna återfanns en halvmil därifrån.

Efter en delikat kebabrulle på Akkas  förträngdes frustrationen för varje tugga som slank ner. Nästa fas bestod av att framavla teman; processen gick ut på att brainstorma fram idéer vid olika bord, för att efter 15 minuter cirkulera till nästa bordsvärd. De här fem bordcirkulationerna skulle vara ett underlag för nästa indelning. Den bestod att välja någon av de uppkomna temana som exempelvis stadsmiljö, Vrinnevigårdar, trafik, kommunikation och så vidare. Jag valde gruppen Vrinnevigårdar eftersom jag tycker att hela det området i mycket högre grad borde utvecklas.

Som sagt arrangemanget inleddes 09.30 och avslutades tunt 16.00. Jag tyckte att det var en underbar tillställning och ett embryo till fortsatt samverkan mellan dessa föreningar och kommande sådana. Mitt idébidrag var att införliva en gemensam hemsida med endast en gigantisk kalendarium där alla lokala arrangemang skulle synliggöras för att locka en större skara intressenter.

Fridas födelsedag


Frida fyllde 6 år den 27 januari,  hon höll en låg partyprofil och bjöd endast grannkompisen Lina, förskolepolarna Ida & Cornelia på kalaset. Frida valde sin favorittårta framför glass; den består av chokladpudding, banan, vaniljsås, grädde och övertäckande marsipan. Hon fick  bland annat en DVD-box med ”Landet för länge sedan” - tv-serien,  och en DVD-box med alla avsnitt av ”Fyra elefanter är fler än fem myror”.

Visualiseringscenter


Jag tog barnen denna bistra lördagsförmiddag (-9) för att se vår andra film på Norrköpings nya upplevelsecenter. Första filmen vi såg hette Fly me to the moon,  och utspelade sig i rymden. Filmen Sea monsters var en ren kontrast till första filmen, då denna film dels utspelade sig under vattenytan, dels gav oss en historisk återblick av en svunnen dåtid för cirka 82 miljoner år sedan. National Geographic borgar för kvalitetsfilmer, vilket inte exkluderade denna film. Till en början så blir man helt fascinerad av de osannolika 3D-effekterna, men efter hand så vänjer man sig, för att efter 45 minuter känna sig ganska mätt. Jag gillade verkligen filmens pedagogiska upplägg som synliggjorde utgrävningarna till att visa dem i sitt rätta sammanhang  på ett utmärkt lärovänligt sätt. Barnen tyckte också att effekterna var spännande, och Frida försökte fånga maneter som hajar – utan att lyckas. Men som sagt 45 minuter är precis lagom för såväl vuxna som för barn.

”Norrköpings squashelit”→  Case Swedish Open 2011

Case Swedish Open i squash avgörs återigen i både Linköping och Norrköping även 2010. Det blir samma upplägg som i år då hälften av kvalmatcherna spelades i den nya Squashhallen i Norrköping och de övriga kvalmatcherna spelades som tidigare i Linköping Squash Center. 16 spelare kämpar om fyra platser till huvudtävlingen där samtliga matcher avgörs i Linköpings Sporthall.

Till turneringens C- och D-grupper hade ett antal Norrköpingsspelare anmält sig till. Klockan 12.30 äntrade den italienska bulldoggen Lino Ferrari rankad på 459:e plats i Sverige, bana nummer fem i Linköpings squashcenter i D-gruppen. Hans motstånd måste ha tillhört dagens lättaste, till och med jag hade rått hans motståndare Martin Danielsson. Det blev minst sagt en enkel 3-0 seger till den knappt svettiga Lino mot den 742 rankade unga spelaren.  Han och många andra spelares värsta motståndare stod istället tidsspannet mellan första matchen och andra matchen för. Klockan 21.30 gick Linos nästa match av stapeln mot den 271 rankade Mattias Fhürong, och det slutade med en komfortabel 3-1 vinst för Mattias. Av ren frustration framkallade Mr Ferrari mentalt magsjuka dagen efter; allt för att slippa att gå till jobbet

Jarmo Malin vann sin första match på W.O mot Ludvig Söderling. Han blev sedermera akterseglad med klara 3-0 mot Mikael Pallinder som för närvarande är rankad på en 300:e plats. Johan Lindström (rankad 580) förlorade sin match med klara 3-1 mot den 569:e rankade David Braithwaite. I C-gruppen förlorade Jörgen Detterman (rankad 536) i en jämn tillställning  sin match mot 234:e rankade Sasa Galic med 3-1. Henrik Joelsson fick mäta Norges bästa junior Håkon Standal och förlorade också sin första och ända match med 3-1.  Sist ut i C-gruppen var Norrköpings näst bästa spelare Daniel Linder (rankad 219 i Sverige). Han fick möta 369: e rankade Fredrik Pettersson som han pulveriserade i tre raka set. Hans nästa motstånd stod 133 rankade Dan Forsback för och det blev en spännande avslutning där Daniel fick dra det kortaste strået genom att inkassera en 3-2 förlust. Det innebar att ingen Norrköpingsspelare  klarade sig till tredje omgången, vilket i sin tur medförde att ingen av dem fick äntra Linköpings squashscen på lördagsförmiddagen.

O´Leary´s  Wolverhampton vs Manchester U

Efter squashunderhållningen av yppersta kvalitet lagt tills handlingarna så fortsatte jag och Henka Andersson  till O´Leary´s i Norrköping. Till min ära visades Wolverhampton vs Manchester U, något som förhöjde smaken på såväl brushettan och den efterföljande pita fajitan i symbios med tre kalla Mariestad. Matchen i sig var egentligen en uppvisning i ren tristess, men slutresultatet uppvisade synergieffekter som var positiva på alla andra plan. Först och främst  fick Wolves med sig tre mycket välbehövliga poäng i bottenstridsbataljen. För det andra så stoppades såväl Manchester Uniteds poängframfart som rekord i flest vunna matcher i rad utan förlust.  För det tredje så vann jag 985 kronor på matchen i och med att jag tippat 2-1 till de orangesvarta bestarna. Den trevliga kvällen avslutades med en promenad till Ektorp och myskväll med familjen framför Melodifestivaldeltävling 1.

Träning & tävling


I och med att det nya året satte nedräkningen  inför Bratislava halvmarathon den 27 mars igång. Från att vara  en tillsynes avlägsen händelse till att frambringa någon form av mindfulneshybris. Två månaders träning inför ett semimarathon är en väldigt kort tid om man som jag har som mål att komma under 2 timmar.  Det kan låta som en pensionärstid på pappret, men i verkligheten är det bra mycket jobbigare än man tror att hålla en konstant  kilometertid på 5½ minuter.

Träningsdosen för vecka 3 blev 5 pass på 264 minuter. Vecka 4 bestod av 6 pass a´la 250 minuter. Mest glädjande var att jag för första gången på över 1½ år sprang 1.2 mil; det var ett tungt pass på ett glashalt underlag tur och retur  Ektorp-Vidablick. Samma vecka varierade jag löpningen med en 2½ km och 5 km runda.

Min första 1½ milare på över 2 år var en minst sagt seg historia. Sträckan går tur och retur ifrån Idrottsparken till Aborreberg. Halva sträcka till Aborreberg kändes helt ok och avverkades på godkända 41 minuter. Det var vägen tillbaka som tröttheten eskalerade; Lindövägens raksträckor kändes bitvis oändliga och snålblåsten upplevde jag mera som stormbyar, den sista biten uppför Norra promenaden gick på ren vilja. Jag pustade ut en stund hemma på soffan för att sedan spela 1 timmes squash mot Mr Jarmo. Dusch och kvällsmat -  sedan soffläge – sedan kom frossan -  sedan febern – sedan svettningarna – sedan 3 dagars total energidränering. Frågan är om denna långlöpning var kontraproduktiv eller inte? Träningsdosen för vecka 5 uppmättes till 175 minuter utspridda på 3 pass. Vecka 6 så tränade jag också 3 pass, men då i 268 minuter.

Continue Reading »

No Comments

Cinasthörnan

17 januari, 2011 by

Pixel – Eskapism


Filmen The killer inside me utspelar sig i en byhåla i Texas på 40-talet. Casey Affleck (1975 Massachusetts: Will hunting, Oceans eleven, Gone baby gone) gestaltar Lou Ford, en småstadspolis som lever ett dubbelliv. Han är  dels en respektabel polisman, dels en sadistisk, våldsam och störd natur. Vår psykotiske vän är uppväxt i denna håla,  där alla tror sig känna alla. Hans mörka sida triggas igång av den prostituerade Joyce Lakeland,  som han får i uppdrag att skicka iväg från byn. De inleder istället ett hemligt  sadomasochistiskt förhållande. Jessica Alba (1981 Pomana Kalifornien: Sin city, Fantastic four, Awake) spelar den prostituerade kvinnan i filmen. Den osympatiska Lou Fords agenda är  långtifrån lika euforisk som Joyce agenda. Casey Affleck spelar rollen som den empatilösa polisen på ett föredömligt sätt. Det är inte speciellt svårt att lista ut vem i familjen som ärvde skådespelargenen. Jag gillade verkligen detta kriminaldrama som sävligt rör sig mot det oundvikliga slutet.

Robin Williams (1951 Chicago: Mork & Mindy, Dead poets society, Good morning vietnam, Awakenings, ) gestaltar den lågmälde poesiläraren Lance som lever för att skriva, men aldrig lyckats få något publicerat. Han bor med sin groteskt jobbige och självupptagne tonårsson Kyle. Hur än Lance försöker umgås med sin son såsom föräldrar bör och gör, får han bara otrevligheter tillbaka. Mitt under en stryponani upplevelse dör Kyle. Lance iscensätter och omstöper olyckshändelsen till självmord med ett egenhändigt skrivet självmordsbrev som grädden på moset. Det filosofiska och välskrivna  brevet letar sig snart fram till lärare och elever. Från att varit hånad och hatad av sin klasskompisar som levande, blir Kyle hyllad och kultförklarad – som död. Pappa Lance  greppar ödet och publicerar sonens fiktiva dagbok, som sedermera leder Lance från patetisk till cool, från misslyckad till hyllad. Via sin döde son får Lance den berömmelse som han längtat efter.  Worlds greatest dad är en av de bättre filmer som jag sett på länge, och framförallt Robin Williams bästa film på evigheter. Den originella handlingen genomsyras av en mörk humor och en nedtonad Robin Williams. Det här är en film som både underhåller, trollbinder och inspirerar sina tittare. Jag älskar filmen och dess budskap: drömmar är ibland bättre som drömmar en förverkligade. För övrigt levandegör Daryl Sabara tonårsmonstret Kyle på bästa möjliga sätt – vilken horribel unge.

M. Night Shyamalan (1970) ligger bakom underbara filmer som The sixth sense, Unbreakable, The Village, och The Happening, men också stolpskott som The Last airbender och Lady in the Water. Hans senaste ciniastalster Devil utspelar sig till 98% i en hiss. En grupp människor som fastnat i hissen blir varse att djävulen själv är involverad i processen att reducera antalet individer i den klaustrofobiska miljön. Chris Messina (1974 New York. Six feet under serien, Away we go, Greenberg) spelar detective Bowden  blir den utvalde att  försöka hjälpa de drabbade ur denna prekära situation. Till sin hjälp har de också brandmän och säkerhetsvakter. Bowden får successivt ge upp sitt logiska tänkande för att istället tackla situationen med irrationella polismetoder. Handlingen är enkel, tydlig och faktiskt också osedvanligt underhållande, för att bara uppehålla sig i en hiss. Devil är endast är 80 minuter kort, vilket jag tycker är perfekt, varför dra ut på handlingen i onödan. Shyamalns klart bästa film sedan The happening

Ben Stiller (1965 New York:  Keeping the faith, There´s something about Mary, Along came Polly, Meet the parents, Dodgeball) är för mig en idol; det finns få i filmvärlden som passar så bra i crazykomedier som han gör. Det innebär att han alltför ofta får  spela en och samma rollkaraktär om och om igen. I denna mycket mörka komedi spelar han en dysfunktionell 40-åring  med drag av tvångssyndrom som kommit till ett vägskäl i livet – han vill inte göra någonting. Roger Greenberg  får ta hand om sin yngre  brors hus och hund när familjen drar på semester. Han kommer i kontakt med sin brors assistent och de blir förtjusta i varandra – på ett komplicerat sätt. Medan han är i stan tar återupptar han kontakten med gamla vänner, och upptäcker saker om dem som får honom att omvärdera sin omgivning och sig själv. Roger är minst sagt en komplicerad själ som överanalyserar alla situationer och dessutom är ruskigt uppriktig, något som inte alltid uppskattas. Han lyssnar hellre på sig själv än på andra, och har svårt att sätta sig in i andras situation. Jag upplevde Greenberg som mycket underhållande; filmen tar upp  teman som sårbarhet och osäkerhet på ett ytterst okonventionellt sätt, och kan närmast beskrivas som en antiromantiskt komedi. Ben Stiller gör sitt livs seriösa roll, och visar att han faktiskt är en tvådimensionell begåvning istället för den utmålade endimensionella. Greenbergs ”närmaste” kompis spelas trovärdigt och karismatiskt av Rhys Ifans (1968 Wales Storbritannien: Notting hill, Shipping news, Mr Nobody). Som sagt filmen är tänkvärd, originell och dialogmanisk, men  den tar också upp det stigmatiserade av att vara över 40-år, singel och barnlös.

I crazyhumorfilmen The other guys vimlar det av kända skådespelare dessutom en del seriösa sådana som Michael Keaton, Samuel L Jackson och Eva Mendez. Till facket seriösa kan vi knappast kategorisera Will Ferrell (1967 Irvine California USA: Anchorman, Stepbrothers, Blades of glory) -  2000-talets svar på Chevy Chase. Han spelar i alla fall skrivbordssnuten Allen Gamble som hånas av alla på sitt jobb. Mark Wahlberg (1971 Boston USA:  Boogie nights, Three kings, The Happening) spelar hans våldsbenägne och karriärsugne skrivbordspolare Terry Hoitz. När New Yorks två tuffaste snutar oväntat dör i tjänsten, ser Terry ett gyllene tillfälle att förflyttas sig ifrån ett anonymt skrivbordsarbete, till att fylla luckan som stans nya supersnutar. Det krävs att han får med sin torre skrivbordspartner Allen Gamble, som trivs utmärkt med sin situation. Terry upptäcker under filmens gång att Allen är en brudmagnet av rang och dessutom har en social kompetens utöver det vanliga.  Jag gillar den torra humorn, jag gillar också Mark Wahlberg, Will Ferrell och Eva Mendez. Tyvärr måste regissören drabbats av hybris eller solsting, sådana här filmer bör helst inte överstiga 90 minuter. The other guys klockas på 107 minuter, vilket gör det roliga mindre roligt. Filmen reproducerar skämten två varv för mycket, något som tar udden av skämten och filmen som  helhet. En 25 minuter kortare film hade  sannolikt skapat ett effektivt skrattpiller, nu blir betyget istället bara halvljummet.

Extraordinary measures är en bekväm film som är baserad på verkliga händelser. Det brukar till 99 procent i fallen innebära en ytterst tillrättalagd historia, så  som bara Hollywoodfilmer kan skildras. Efter några minuter in i filmen på ett äkta hollywoodskt manér vet man  precis hur filmen kommer att sluta, och vägen dit; denna film var absolut inget undantag. Harrison Ford spelar en dogmatisk, ihärdig och lite virrig forskare som står och stampar på samma forskarfläck. Brendan ” Djungel-george” Fraiser gestaltar en pappa vars två barn lider av en ”obotlig” sjukdom: pomp. Det är en muskelsjukdom som får musklerna att förtvina, och ett barn lever högst i 7-8 år innan kroppen tackar för sig. Brendan kontaktar Harrison eftersom han är den ände som hittills uppvisat någon form av framsteg på det här området.  Även fast jag är alldeles för medveten  om hur denna film kommer att sluta, så kan jag inte låta bli dras in i handlingen.  Mina tårkanaler var inte synkroniserade med mitt rationella ciniastsinne, utan jag fällde några sentimentala tårar i slutet av filmen – det är oundvikligt. Dessutom har jag lärt mig mer om denna muskelsjukdom, än om jag hade läst en bok i ämnet. Jag tror jag relaterar bättre till bilder än text faktiskt. Som sagt, för mig var filmens stora behållning att jag lärt mig massor om något jag inte visste existerade.

Femte säsongen av Dexter; 12 nya avsnitt av min favorit seriemördare. Hur hade manusförfattarna valt att disponera denna omgång? Vilket tema kunde de använda sig av i syfte att inte återupprepa sig? Är det överhuvudtaget möjligt?  I alla fall kunde inte förutsättningarna vara bättre. I förra säsongens sista avsnitt så fick man symboliskt se Dexters bebis sittandes i badrummet fylld av blod. Hans fru Rita låg några meter längre bort, död i ett blodfyllt badkar. Denna omgång präglades mer av att det fanns fler parallella bihandlingar, vilket skapade en ännu mer intresseväckande handling. Manusförfattarnas lösning på seriemördar-variationen hade de löst genom att implementera inte bara en mördare, utan ett nätverk av sådana.  Jag såg denna omgång iförd mina kritiska glasögon. Hur skulle kunna de kunna bibehålla eller öka  den osannolikt höga kvaliteten? Hur har hade de utvecklat karaktärerna, hade de utvecklats överhuvudtaget? Svaret blev ett rungande yes, dessa geniala manusförfattare hanterar manuskonsten likt skickliga schackspelare, där oförutsägbarhet, trovärdig och fyndig dialog ligger tre till fyra drag före tittarna -  sådant gillar jag. Tittade på 6 avsnitt för att julafton  för att sedan drabbas av en Dexterhybris, där jag satt ifrån 23.00-04.00, och såg klart den spännande upplösningen.  Det blev 3 timmars sömn, för att sedan förflytta mig ifrån sängen till tangentbordet och c-uppsatsprocessen, men det var det verkligen värt. Jag vill inte vara den som avslöjar några handlingsfragment som i sin tur kan påverka intrigerna. Koppla av och njut.

Ultrababen Angelina Jolie (1975 Los Angeles USA: The bone collector, Lara Croft, Gone in sixty seconds, Changeling) är vackrare än någonsin i denna enkvinnas show. Det är egentligen hemsk att inleda en recension med hur snygg, sexig eller vacker en kvinna är, istället för att kommentera hennes skådespelarprestationer. Angelina är i Salt ändå osedvanligt snygg ,och gestaltar dessutom sin roll på ett utmärkt sätt. Spionfilmshandlingen går ut på att en rysk agent avslöjar att CIA har en mullvad i organisationen, som inom några dagar ska mörda Amerikas president. Den som får bära hundhuvudet är just Angelina Jolie. Hon flyr då  fältet likt värsta James Bond, eller snarare en kvinnlig Jason Bourne. Hur många som dör i filmen på grund av henne är nog omöjligt att säga. Filmen är så antirealistisk som en film bara kan bli, om vi undantar superhjältegenren, men vilka amerikanska actionfilmer är förresten realistiska? Även om ryssarna är snuskigt stereotypa, handlingen überklyschig och manusluckorna oändliga, så klarar sig såväl Angelina som filmen i sig förvånansvärt bra.  Salt är inte sämre än många andra amerikanska våldsactionorgier.

Continue Reading »
No Comments

Nyårsafton


Marie jobbade från 12.00-19.00, vilket innebar att jag hade barnen. Jag var lite nyfiken på nyårspromenaden som brukade samla runt 30-4000 tusen människor. Sagt och gjort, lite innan 16.00 så stod vi framför Damkören vid Selma Lagerlöf statyn. Jag hade köpt en fackla som skulle hålla en ungefär en timme. Den trodde jag skulle vara en källa till konflikt mellan Hanna och Frida. Till min förvåning så var de lika intresserade av denna tingest som en kristen av en bönematta. Det innebar att jag lite kluvet fick försöka filma, ta kort och hålla i fackelsaten samtidigt. Efter Damkörens drypande  julsentimentalitet så skötte eldsjälen bakom ”Idrott utan gränser” Admir Lukacevic inledningstalet.  Min usla blodcirkulation, och barnens rädsla att jag skulle bränna av dem håret fick talet att framstå som en form av världsrekordförsök i långdragen präktighet. Jag vaknade till när talet till var slut, men då var skadan redan skedd, mina fingrar var kritvita och jag frös omänskligt mycket. Det blev upprinnelsen  till en reducerad Nyårspromenad, vilken jag säkerställt genom att muta barnen med varm choklad – om vi gick hem lite tidigare. Ärligt talat så var min totala upplevelse av promenaden att det var alldeles för mycket människor i omlopp, vilket dels plågade min otålighet, som blodlösa korvfingrar genom att hela processen tycktes gå i slow motion.

Ett bra råd är att gå denna promenad före eller efter detta mänskliga lämmeltåg, ljuskreationerna finns ju faktiskt kvar. Efter att Marie kommit hem efter arbetet, så drog vi runt åtta  till vår granne, och tillika barnens kompisars föräldrar – The Skarins. Johanna hade bakat en en sanslöst god mintchokladkaka som framförallt jag högg in på. Det blev en trevlig och lugn tillställning med lite chips, godis och kaffe. Min alkoholkonsumtion inbegrep endast lite Solbacka körsbärsvin. Vi umgicks och pratade i harmoni med tv:n; dessvärre till bilderna av After Darks meningslösa show, och nyårscirkus med troligtvis halvdrogade elefanter och kameler. Jag  följde inte med, när de andra begav sig ut bland raketer, kyla och halvpackade grannar vid tolvslaget. Jag hade fått min beskärda dos  av kyla för i år.

Julafton och julhelgen

Vi har sedan urminnes tider delat upp julaftonen mellan Maries och mina föräldrar, mycket på grund utav att David skulle kunna få uppleva julafton hos båda sina föräldrar. Ena året så är vi enbart hos mina föräldrar på julafton, för att på juldagen åka till Maries föräldrar för att fira jul. Nästa julafton firas således hos Maries föräldrar, för att juldagen upplevas hos mina föräldrar.

Denna jul präglades av grundläggande förändringar, mamma mådde inte bra, så vi firade julafton hos oss istället. Vår familjs julaftnar har aldrig präglats av storskalighet precis. Det har varit mamma, pappa, David, Hanna, Frida, Marie och jag. Denna julafton blev vi ännu färre på grund av  att mamma inte kom samt att David valde att fira julafton hos sin mamma.  Brorsan dök upp vid 11.00, när jag som bäst höll på med maten.  Runt klockan 12.00 så hämtade jag min pappa vid Plankgatan. Det jag upplever som positivt med vårt julfirande är just småskaligheten och avsaknaden av tidspress, krav, familjekonflikter och dylikt. Just kravet att lite omedvetet behöva slippa inträda mig in i en överjovialisk julvärdsroll är ytterst befriande. Mitt italienska ursprung  har  indirekt påverkat julmaten på ett väldigt otraditionellt sätt. Här är det inte ett uppdukat svenskt julbord som gäller, utan ett familjerecept på Bolognesesås med gnocci serverad med äkta parmesan.

För min del är matupplägget optimalt eftersom jag tillhör kategorin prinskorv-köttbulle-revbensspjällsätare, och bojkottar delikatesser som andra anser vara outbytbara i dessa juletider. Jag modifierade  köttfärssåsen genom att tillföra chilisås, parmesan, äpple vitlök och majs. Det blev 2.5 kg av mateufori där sötma och hetta gick hand i hand; barnen fick sin sås utspädd med creme fraiche. Efter maten så öppnade vi paket, sedan åt vi en halvgod lime-blåbärs cheesesecake, som såg betydligt godare ut på receptet än i verkligheten. Jag skjutsade hem pappa runt klockan 17.30, och då passade brorsan på att traska hem. Därefter följde tv-tittande, lek med barnen och bara ladda batterierna. Alkoholen hade bestått av 3 nubbar; Sambucca, Cointrue, och Grand Marnier – fjolligt måhända – men starkt och framförallt gott

”Julafton” hos Maries föräldrar i deras villa i Vånga inleddes 11.00 då jag, Marie, Hanna och Frida anlände. En stor kontrast till vår irrationella matorgie var detta julsmörgåsbord, byggd på äkta svenska  mattraditioner. Maries bror Thomas och hans fru Nina var redan där. De bor för övrigt i Hofors,  och hade tagit sig hit dagen innan. Den familjära och avslappnade stämningen följer en viss matordning. Middag, paus, efterrätt och kaffe, paus, kakor/bullar och kaffe, paus, kvällen avslutas med julgröt. Maries föräldrar och bror är nykterister, vilket innebär att jag av ren respekt inte heller dricker någonting , och det är faktiskt minst lika trevligt för det. De klassiska inslagen i julfirande är självklart öppnandet av paket, men också en välbehövlig promenad efter maten. En tradition som i alla fall jag, Marie och hennes pappa Kalle och hennes bror Thomas uppskattar är 3-4 parti av Kinaschack. Jag anser att detta är ett otroligt underskatta familjespel, där listigast oftast vinner, vilket innebär att Marie eller Thomas oftast vinner. Vi avslutade julfirandet runt 22.00, då vi tog Forden från Vånga till Peking.

Träning & tävling


Träningen blev minst sagt reducerad, men det är väl såhär julveckan egentligen borde se ut. Vecka 51 bestod av 2 pass a´l 72 minuter och vecka 52 av 4 pass i 182 minuter. Jag gillar det nya året eftersom det först då känns som att nedräkningen inför en tävling kan inledas. Idag är det precis 80 dagar kvar till Bratislava halvmarathon.

Jag begav mig ner till squashcenter för att se min första seriematch i squash – ever. Squashklubben Norrköpings mötte klockan 12.00 Vadstenagänget: Teknova som för övrigt leder division 1 norra. Fredrik Malm (326:a) inledde mot Joakim Ljungqvist (125:a) . Det var en ytterst jämn tillställning som pendlade fram och tillbaka. Fredrik lyckades ändå bemästra såväl den mentala påfrestningen som den latenta träningsbristen. Han vann välförtjänt  med 3-2, och tog en fin skalp. Nästa match spelades mellan Daniel Linder (219:e)  och Fredrik Carlsson (86:a)  Till en början kändes Linder som ett halvnummer större än sin motståndare, något som gradvis förändrades under matchens gång. Teknovas andreman visade prov på en större otålighet och starkare vilja,  två faktorer som gjorde att han vann matchen med 3-1. Sista matchen stod mellan de två högst rankade spelarna Peter Blomqvist (36:a) och Teknovas Jimmy Thun (39:a). Jag upplevde tillställningen som en David mot Goliat kamp där David (Peter) denna match inte hade någon gångbar motformel i bakfickan. Jimmy kändes under hela matchen ohotad, och föreföll ha ytterligare 1 som 2 växlar kvar att lägga in vid behov. Peter  förlorade matchen med klara 3-0, men hämmades lite av en sträckning i baklåret, något som kan ha ökat hans synbara otålighet på planen, vilket  i sig är ett ytterst  kontraproduktivt spelbeteende, i racketsporternas svar på schack. SK Norrköping mötte 15.00 sitt andra motstånd Spånga SC. Peter Blomqvist sträckning skapade utrymme för den italienska ardennern Lino Ferrari som greppade halmstråt likt en fejkskadad italiensk fotbollsspelares dragning till gräs. Fredrik Malm förlorade sin match som 1:a ankare med 3-1, Lino Ferrari förlorade med 3-0, och Jörgen Detterman förlorade sin match med 3-2. Det innebar att Spånga SC spöade SK Norrköping med 3-0.

Min våg visade på 79.8 kg, vilket fick nackhåren att resa sig på mig, men jag visste innerst inne att jag överkonsumerat godis och kaloritingestar som hör jul och nyårshelger till. Projekt ”gå-ner-till-75-kg-genast” inleddes sekunden efter min kropp lämnat våghelvetet. Ett eskalerande sockersug är en svår motståndare att ha att göra med. Den effektivaste motbesvärjelsen är helt sonika att inte äta något efter klockan 18.00; godis, läsk och efterrätter är  totalt bannlysta. Vecka 1 träningsdos bestod av 4 pass och 270 minuter. Vecka 2 präglades av en desperat merträning, i syfte att dels träna inför Bratislava halvmarathon, dels få bort 4 kg julspäck. Träningsmängden uppgick till 279 minuter a´la 6 pass. Ett av passen var en av alldeles för många löpnings-ny-starter det senaste halvåret. Jag koncentrerar mig fortfarande på löpbandsträning  i syfte att inte skada mig i halkan, och i ärlighetens namn  också slippa att  bege mig ut i det kylslagna klimatet.

C-uppsatsprocessen

En stor del av jul- och nyårsledigheten firades framför datorskärmen. I och med olika uppsats-deadlines så tar inte examensarbetet ledigt. Min sista handledning sker den 7 januari och mitt arbete ska vara hos handledaren den 6 januari. Jag hoppas att jag inte får alltför mycket påbackning eftersom arbetet i sig ska godkännas, och den andra deadlinen går ut den 10 januari.

Oh god god, skrivprocessen tog en Hollywoodvändning. Från att i stort sett vara nere för räkning av min handledare, reste jag mig på åtta och vann på knockout. Han ansåg att jag hellre skulle tenta upp i mars än i januari. Jag bönade och bad om en sista chans. Av ren snällhet lät han mig få två dagar att skriva om en stor del av de 60 sidor som jag redan skrivit. Fredagskvällens Sambucca, och ”På spåret” inställdes illa kvickt. Lördag som söndag avskärmade jag mig från barn, fru och omgivning;  jag åt, andades och sov C-uppsats modifieringar.

Efter de miljontals ändringarna så kände mig jag ändå väldigt nöjd med vad jag åstadkommit. Söndag klockan 19.00 skickade jag in den sista skadeskjutna livlinan till min handledare; svaret skulle komma morgonen därpå. Ett dubbelklick på måndagsmorgon-mailet  blev nästintill en halvkristen upplevelse – jag blev godkänd. Visserligen fick jag sitta måndag som tisdag med oändligt med ändringar, men jag blev mot alla odds godkänd, vilket var det allra viktigaste; som sagt trägen vinner. Uppsatsen omvandlades sedermera till ett PDF-dokument som skickades onsdagen 12.45 till Sociologibossen – 15 minuter innan deadline.

Näst fas i betygsprocessen bestod utav att opponera på ett arbete, och dessutom försvara mitt egna arbete mot andra opponenter. Denna begivenhet sker torsdagen den 20 januari. En akilleshäl i min skrivprocess är just att bedöma andras arbeten, om de inte råkar vara totalt värdelösa. Det arbete som jag fick mig tilldelat var på, och under ytan exceptionellt välskrivet, något som inte underlättade den konstruktiva granskningen av uppsatsen.  Jag har i alla fall 3 dagar på mig att finna några svagheter.

28:e middagar

Först ut blev den nystartade libanesiska  restaurangen Artze. Den ligger på Norrköpings troligtvis mest hemsökta restaurangplats: Kungsgatan 1. Otaliga försök har gjorts att etablera matverksamheter här, men utan att lyckas. Den indiska restaurangen: Tandori nights han knappt starta innan den lades ner; något som inte kom som en total överraskning efter vårt besök hos dem. Jag kände mig manad att fråga varför de öppnar upp en libanesisk restaurang så nära Norrköpings andra libanesiska mathak Meze?. Svaret blev att de hade olika receptinriktningar, och såg sig inte alls som konkurrenter. Artze lokaler genomsyrades utav en österländsk stämning, vilket bådade gott. De hade klätt stolarna med sidenvitt tyg och röda band, väldigt smakfullt.  I mellandagspriset ingick det 15 rätter med grilltallrik och dryck – för 259 kronor. Hummos, aubergineröra, mhamararöra och kycklingröra varvades med Tabouleh, Fatayer jebneh och Saffad. Förutom att det var osannolikt gott var det dessutom exceptionellt mycket mat. Restaurangen fyllde det vi inte orkade äta upp i två stora matlådor. En trevlig och kunnig personal blev pricken över i:et; ett ställe vi lär besöka igen.

På tal om nedläggningar, vi passade på att äta på Våffelmakeriets troligtvis sista öppna dag på Sandgatan i Norrköping. Jag trodde att barnen skulle dyrka kombinationen av glass och våfflor, men icke sa Nicke. Det blev istället jag som fick agera avfallskvarn, något som inte alls bekom mig. Stället i sig var väl ömsom vin ömsom vatten. I mina ögon så kunde inredningen varit snäppen mer spännande och passande till konceptet. Våfflor och glass är väl svårt att misslyckas med, men det var helt klart godkänt.

Nya Recept

Först ut denna vecka var  het tacopaj. Gräddfil, lagrad ost, tomater, hackad lök och jalapeño ingick i denna starka anrättning. Med lite paprikasallad blev denna paj väldigt god, och fungerade bra utan sallad eftersom jag inte alls upplevde den sådär pajtorr som bara pajer kan bli. Betyget blev mycket gott, vilket innebar 4 av 7.

Soppor är i mitt tycke relativt  underskattade måltider. När man väl tillagar soppor så slås i alla fall jag av att det oftast blir fantastiskt gott. Det här var en bröd-och tomatsoppa som var väldigt lättlagad. Ingredienserna bestod av gula lökar, plommontomater, brödskivor, färsk basilika, vitlök, parmesan och rödvinsvinäger. Resultatet blev übergott, den lena smaken smekte smaklökarna medsols och genererade i betyget 4½ av 7, ett recept som vi alltså kommer att spara och göra om.

Vi testade ett recept som såg exceptionellt gott ut. Frågan var om blåbärsglass med kardemumma och whisky skulle fungera i praktiken? Blåbärsglass med whiskysmak var ena delen av receptet, medan andra delen bestod utav att rosta digestivekex, smör och kardemumma i ugnen. Det rostade ”strösslet” och färska blåbär hälldes sedermera över på glassen, vilket resulterade i en smaksensation. Betyget belönades med 4½ av 7.

Utplattade chokladbollar var grunden till chokladbollskakan. På kakans ovansida glaserades ytan med blockchoklad i symbios med dels kokosflingor, dels pärlsocker. Kakans stora fördelar vara att man kunde roffa åt sig större bitar, samtidigt som den den stelnade glasyren höll ihop kakan på ett bättre sätt än traditionella chokladbollar. Det här är en perfekt efterrätt för såväl barn som vuxna, och passar exemplariskt till kaffet. Den genererar inte heller till lika mycket kokos- pärlsocker plock. Betyget landade återigen högt: 4 av 7 poäng.

Recepteuforin avslutades med en klassisk radiokaka. Kaloribomben har fått sitt namn för att den påminner om högtalaren på en gammal radio. Kokosfett, kakao, florsocker, mariekex och ägg är de enda ingredienserna i denna oerhört mäktiga kaka. Jag upplevde den som lite väl mastig, då det räcker med en liten bit till kaffet för att tillfredsställa sockerbehovet i ett halvår. Betyget slutar på gott, vilket innebär 3 av 7 poäng



Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu