Subscribe to RSS Feed

Archive for oktober, 2010

Cineasthörnan

28 oktober, 2010 by

Pixel – Eskapism


Först ut var uppföljaren till den ”kritikerrosade  Marvelhjälten: Iron Man. En bidragande orsak till kvaliteten är de utmärkta skådespelarna. Robert Downey JR (1965 New York: Chaplin, Short cuts, zodiac, Tropic thunder) gestaltar klanderfritt den arrogante Tony Stark alias Iron man. Filmen tar vid där 1:an slutade; allmänheten vet nu om att Tony stark är en superhjälte precis som militären. Filmen handlar just om militärens rädsla för att inte ha kontroll om i deras ögon ett livsfarligt och okontrollerbart vapen. Mickey Rourke (1952 New York: Rumble fish, 9½ week, Sin city, The Wrestler) spelar filmens badguy: Ivan Vanko,  som drivs av att förgöra Iron man, i tron att det är han som är ansvarig för faderns död. Gwyneth Paltrow (1972 Los Angeles: Sliding doors, Shakespears in love, Seven) är Tony Starks fästmö som i denna film får tampas med en bitvis irrationell pojkvän. Jag tycker effekterna, skådespeleriet, historien och det varierade tempot är riktigt bra. Tyvärr saknar jag något  i Iron Man 2 som får mig att bli …. berörd, likt Batman begin eller Spiderman -  kan dessvärre inte sätta fingret på vad det är.

All den hype som kretsat runt den amerikanska tv-serien The Event fick mig intresserad att i alla fall se de första avsnitten. Vad än man kan säga om amerikanska serier så håller de överlag ohyggligt hög klass och lirar ofta i en division för sig själva. Producenterna har onekligen inspirerats av lösa-trådar-inavel-hybrisen som Lost, Alias, Heroes, 24 och Prison break. The Event börjar likt dem osedvanligt bra. Jag hoppas innerligt att de inte går i samma fälla som ovannämnda serier. Första säsongen av såväl Lost som Prison break är bland det bästa jag någonsin i serieväg. I andra säsongen sjönk manuskvaliteten oroväckande mycket medan intrigmätaren istället visade på överhettning. Det var till sist så många utlagda röda trådar att inte ens manusförfattarna själva visste hur de skulle kunna foga ihop manussoppan. I den ultrakapitalistiska entertainersfären är en succé lika med en exceptionell utdraget med syftet att generera mer reklamtid och sedermera håva in mer lättförtjänta pengar, något som dränerar efterföljande säsonger på kvalitetsaspekter. Det finns självklart några undantag som istället frambringar en utveckling av karaktärer. The Sopranos, Dexter, Rome, Six feet under och The Walking Dead är några  sådana riktiga kvalitetsbomber. Förresten var kommer alla bra och nästintill okända skådisar ifrån; de tycks ha oändligt med tillgång av sådana i USA?

Dolan´s cadillac är baserad på en kortnovell av Stephen King. Det positiva med detta är att hans icke-skräck-böcker har visat sig bli de bästa filmatiseringarna som exempelvis: Doleres Clairborne, The green mile, Nyckeln till frihet förutom då Djurkyrkogården. Nackdelen är just att detta är en kortnovell, vilket med rätt regissör skulle kunnat skapa filmmagi – Jeff Beesley var inte  en sådan. Filmen kändes överdrivet långdragen och varje scen föreföll lida av ” jaha, vad ska vi hitta på nu grabbar syndromet”. Att sedan Christian Slater (1969 New York: The Name of the rose, Young guns II, Interview with a vampire, Very bad things, 3000 miles to Graceland) ) ”spelar” huvudrollen får mig dessutom att skruva mig lite extra i soffan. Han tillhör skådisar på min hata-lista som för det mesta sabbar bra filmer likt Mathew Broderick och Keanu Reeves. Tyvärr för oss ciniaster så måste han haft ett varaktigt intimt förhållande med regissören eftersom han får exceptionellt stort utrymme i filmen. Jag kan sammanfatta handlingen via dessa kronologiska tematiska ledord: civilkurage – orättvisa – tomhet – beslutsamhet – ambivalens – hämnd.  Det är med gott samvete som jag rekommenderar att inte hyra denna rulle när  ni istället  kan hyra Micke & Molle 4.

När vi ändå pratar om mediokra skådisar så är nästa film ett uppdukat smörgåsbord av sådana. The Expendables är en orgie av avdankade actionhjältar. Filmen är skapad och regisserad av Sylvester Stallone (1946 New York: Nighthawks, Rambo, Rocky, Lock up, Cop land); och ärligt talat är idén egentligen inte helt fel. Det som räddar upp denna actionsoppa är flera faktorer. ”Skådespelarna” utger sig inte för  att vara Oscarsnomineringsaspiranter, de driver med sig själva, de refererar till andra filmer de medverkat i på ett fyndigt sätt. Handlingen är som vanligt i denna genre übertunn, den kretsar runt ett team av legosoldater som får ett uppdrag att störta en diktator i Sydamerika. Teamet består av actionskådisar som Jason Statham, Dolph Lundgren, Jet-Li, Mickey Rourke, Randy Couture; i andra roller ser vi bland annat Bruce Willis, Eric Roberts och Arnold Schwarzenegger (mikroskopisk roll). Överlag tycker jag att detta är en helt okey glimten-i-ögat-actionfilm med bra slagsmål, mycket nostalgi och roliga referenser. ”Vår” egen Dolph Lundgren passar utmärkt in i denna film, killen har karisma – även om han inte är en bra skådis. Sylvester Stallone är 64 år, men slätare än min dotter i hyn, något som blir mer och mer vanligt. Botoxifieringen skapar hybrider eller snarare dåligt klonade kopior av idoler som via detta ingrepp mister en del av sin mimik och indirekt en del av sin skådespelarsjäl. De drar sitt strå till samhällsstacken där individualismen ständigt uppdateras -  fast på ett ytterst beklagligt sätt.

Den norska skräckfilmen Snarveien (Detour) kan närmast beskrivas som en korsning mellan Saw och Wrong turn. Det norska språket påverkade mig mindre än jag trott innan jag spelade upp filmen. Sådana här filmer har en tendens att bli väldigt opersonliga eftersom huvudpersonerna i regel dör innan karaktärerna byggts upp ordentligt. Hollywood äger denna typ av horrorfilmer på gott som ont, men denna norska konkurrent gör definitivt inte bort sig. Skådisarna agerar trovärdigare än i de amerikanska förlagorna. Det är betydligt lättare att identifiera sig med karaktärerna då de de agerar någorlunda rationellt i en mycket irrationell situation. De flesta skådisarna pratar svenska och en gammal bekanting dyker dessutom upp som psykopat nämligen Johan Hedenberg ifrån serien Varuhuset (1987-1989). En klart godkänd film.

En ny Robin Hood i dubbel bemärkelse, dels är detta en prequel, dels gestaltas Nottinghams stolthet av Russel Crowe (1964 Wellington New Zeeland: Romper stomper, A beautiful mind, LA confidental, Gladiator, American gangster) Filmen skildrar en hjältes uppkomst innan han blir den legendariske Robin hood. Det finns tyvärr alltför många manusluckor i filmen som exempelvis att alla i Nottingham tycks blivit blinda och inte kan skilja mellan Ron Longstride (Robin Hood), och den avlidne Sir Robert Loxley. Förutsättningarna kunde egentligen inte vara bättre då favoritregissören Ridley Scott (1937 England: Alien, Blade runner, Thela & Louise, Gladiator, Black hawk down, American gangster) står bakom kameralinsen. Cate Blancett (1969 Melbourne Australia: Elizabeth, The talented Mr Ripley, Lord of the ring triology, The Aviator, Babel, The curios case of Benjamin Button) spelar rollen som Marion Loxley och gör det med sedvanlig grace. Max von Sydow och William Hurt kompletterar våra huvudkaraktärer på ett utmärkt sätt. Jag hade inga högre förväntningar på Robin Hood, vilket troligtvis var huvudanledningen till att jag ändå upplevde filmen som relativt sevärd.

It´s complicated är en dramakomedi med djup. Meryl Streep (1949 New Jersey USA: Förintelsen tv-serie, The bridges of  Madison County,  Out of Africa, Mamma mia) träffar på sin sons examen -  pappan spelad av Alec Baldwin (1958 Long Island New York: Beetle juice, The Shadow, Along came Polly, The Aviator, Departed). Känslor som svalnat och förångats tänds återigen; problemet är att de är skilda sedan lång tid och han dessutom är omgift. Det blir ett triangeldrama mellan dem och den snälle arkitekten spelad av Steve Martin (1945 Texas USA: The Jerk, Three Amigos, L.A story, Dirty rotten scoundrells, Roxanne). Excellenta skådespelare som skapar en realistisk stämning mellan de kärlekstörstande. Maryl Streep står mellan kvalet och valet mellan den irrationella  Alec Baldwin och den lite mer trygga och rationella Steve Martin. Jag blev positivt överraskad av denna intelligenta romantiska komedi.

Jag var helt enkelt sugen på en riktigt ultravåldsaction och valde instinktivt Valhalla Rising. Mads Mikkelsen (1965 Köpenhamn: Pusher, Clash of the titans) gestaltar en nordisk krigare som rymmer ifrån sitt fångenskap och motvilligt slår följe med en pojke. De möter ett gäng kristna soldater vars mål är att försvara Jerusalem från barbarerna. One eye och pojken  slår följe med de kristna vikingarna på deras skepp. De åker vilse och hamnar – någon annanstans. Det är en stilistisk och vacker film, längre en så kan jag inte sträcka mig. Mads stumme rollkaraktär One eye får Clintan att framstå som Jim Carrey; killen säger faktiskt inte ett ord under hela filmen. Ingmar Bergman hade lovprisat detta grovhuggna filosofiska våldsdrama.  Det är många frågor som snurrar i mitt huvud under filmens gång: vilka tabletter gick Mads på då han tackade jag till rollen, hur starka var då inte regissörens tabletter och varför såg jag på skiten.

Jag är ytterst svag för dystopiska science-fictionfilmer där kapitalismens bieffekter skannas in. I framtidssceneriet Repomen så kan alla människor få tillgång till artificiella kroppsdelar -  om man betalar dem på kredit. Om man inte lyckas hålla sig till avbetalningsplanen så använder sig företaget ”The union” av sina repomän som hämtar tillbaka företagets organreservdelar, även om det innebär att kunden dör på kuppen. Ett smutsigt jobb, men någon måste utföra det, och i detta fall får vi följa repomännen: Jude Law (1972 London: Artificial intelligens, Road to perdition, The talented Mr Ripley, Cold mountain, The Aviator) och Forrest Whittaker (1961 Texas USA: The Platoon, Stakeout, Good morning Vietnam, The crying game, Phenomene, The last king of Scottland). Jude Law  blir ironiskt själv offer för en olycka, vilket innebär att han blir så illa tvungen att applicera ett konstgjort hjärta, något som komplicerar hans vardag.  Repomen kan kategoriseras i samma genre som ”Surrogates” med Bruce Willis. Den största skillnaden är att den filmen är betydligt bättre än Repomen. Som sagt jag gillar genren för mycket för att vara totalt objektiv och rekommenderar den till sanna ciniast-dystopister.

En genre som jag dyrkar ännu mer är vampyrfilmer. Jag vet faktiskt inte varför, men något fel är det väl på mig. 30 days of night: dark days är en sequel till en av 2007 års bästa skräckisar. Filmen tar vid där den första slutar. Stella är den enda överlevande utav de 98 offren från staden Barrow i Alaska. Hon gör allt som står i sin makt att övertyga resten av USA om vampyrernas härjningar, men utan resultat. En grupp på fyra vampyravengers värvar henne till gruppen och deras mål är Lilith – vampyrdrottningen själv. Om man tar död på henne så skulle vampyrväldet ta slut och drönarna ge upp. Det var lättare sagt en gjort då halva Los Angeles var infiltrerat av blodsugare. Jag älskade första filmen och jag är svag för sequels som, börjar där första filmen slutar, men tyvärr lyckas inte alls denna film att ens komma i närheten av originalets originalitet och klaustrofobiska stämning. Uppföljaren var varken riktigt otäck eller  alltför spännande och vampyrerna kändes intetsägande, något som inte alls är positivt i denna genre. Kiele Sanchez (1977 Chicago USA: Lost, A perfect getaway) är förövrigt helt okey i rollen som hjältinna.

 

Continue Reading »
No Comments

Historik

Tävlingen inleddes 1971 för både damer som herrar, och firar i år 40 års jubileum. Höstmilen är en av Sveriges  absolut äldsta löpningstävlingar med det okända Lidingöloppet. Ursprungsarrangören Åby SOK har rationellt nog slagit sig ihop med Krokeks OK och bildat OK Kolmården. Banan är uppdelat i två faser varav de första 5.9 km genomförs på grus och asfalt, fas  två består av 4.7 km uppförslöpning  Mardrömsbacken inleder dessa 4.7 km som dränerar många tävlande på såväl energi som tempo. Att bege sig in i dessa skogs-stigs-miljöer är i mitt tycke förenligt  med självmord. De snorhala rötterna och ”klipporna” är minst sagt förrädiska, viket inte förbättras av  att löparkonkurrenter via alla tänkbara medel försöker springa om en.

Min Höstmilstatistik och banrekorden

Herrekordet är ifrån 2007 och är på osannolika 33.06 (tempo 3.07 km/timme, hastighet 19.21 km/h

Årets vinnartid stannade på 34.02

Damrekordet är ifrån 1996 och är på fantastiska 38.13 (tempo 3.36 km/timme, hastighet 16.64 km/h)

Årets vinnartid blev 42.35, vilket räckte till en hedrande 23:e plats

1995     46.27 minuter     Tempo 4.23 km/timme,    Hastighet 13.69 km/h

2006    49.57 minuter     Tempo 4.43 km/timme,    Hastighet 12.73 km/h

2009    51.17 minuter     Tempo 4.50 km/timme,     Hastighet 12.40 km/h

2010    56.30 minuter    Tempo 5.20 km/timme,     Hastighet 11.26 km/h Medelpulsen låg på 176

Det vore ruskigt enkelt att applicera dessa tider på tidens tecken. Jag blir onekligen inte yngre, men däremot envisare, vilket innebär att jag vägrar tro på att detta usla resultat beror på att jag helt enkelt blir äldre. Nästa år ska jag motbevisa Höstmils-statistiken genom att pressa  mig under 50 minuters strecket. Det vore onekligen roligt om fegisarna Jarmo och Stefan kunde medverka nästa år. Jag kunde ju bara pika mig själv i år och det är inta alls lika roligt.

Höstmilsprocessen 2010

Jag lade mig till smattret av ett ihållande regnoväder och vaknade till precis samma olycksbådande ljud. Inte nog med att det regnade, utan det vräkte ner. Min motivationsbarometer stod på -2 och jag ville bara gå och lägga mig igen. Jag sällar mig till kategorin bekväma löpare, vilket betyder att jag inte likställer exempelvis Höstmilen med Julafton eller Ramadan, däremot är det trevlig löpningstradition och ett utmärkt tävlingstillfälle inför längre sträckor. Omotivationen av att inte få ligga kvar i sängen då regnet öste ner denna söndagsmorgon genomsyrade  upplivningsförsöken. Till sist fanns det ingen återvändo, utan jag  for upp ur sängen 08.45 för att börja Höstmils- fokuseringen. Min frukost bestod av surdegsbröd med äggröra samt en skål blåbärsyoghurt med Havrefras och 1 liter vatten med en matsked olivolja. Det var inte förrän jag drack mitt überstarka kaffe som jag mentalt insåg att jag skulle springa över 1 mil – motivationsbarometern sjönk till -4. Jag hittade inga riktigt bra ursäkter för att slippa springa loppet och hade via min duglighetshybris målat in mig  i ett abnormt hörn.

Marie skjutsade mig i spöregnet till starten invid Sörsjön; motivationbarometern var uppe i -2. Hämtade nummerlappen runt klockan 11.10, och började därefter gåjogga. Det var helt enkelt helvetiskt kyligt ute, lite snålblåst och mycket regn fick de 4 graderna att kännas som bra mycket kallare. Mina Nike-handskar och den ultrafula Kraft-mössan kändes nu som mina två allra bästa vänner. Jag såg osannolikt nog  antal löpare som sprang i kortbyxor, vilket kändes obeskrivligt idiotiskt, hoppas de blev sjuka. Att jag inte hade några medtävlare att tracka eller bli trackad av gjorde sitt till att humöret 10 minuter innan start fortfarande gick på sparlåga. Regnandet hade inte upphört då starten gick och jag hade obstinat nog ställt mig längs bak. Denna omedvetna taktik visade sig vara snuskigt efterblivet eftersom det troligtvis var lättare att göra inbrott på Mediamarkt än att forcera hären av ”sämre” löpare. Jag trixade med mp3 kablarna och fick till sist in A.O.R-power vol 8 som för övrigt inleds med energimagiska ”Danger Danger – Under the gun”.

Loppet var som sagt igång och adrenalinet stegrades för varje sprungen meter. Jag förbannade mig själv att jag varit så apatisk och ställt mig bland de sista. Utgångstempot var snuskigt lågt; det var nästintill omöjligt att komma förbi några av mina konkurrenter de första kilometerna. Till min förvåning var grusvägarna inte alls så vattenbetäckta som jag antagit innan loppet. Jag blev så klart lite halvbekväm när jag sprungit förbi bra många löpare, och tog instinktivt rygg på en tjej som påminde alltför mycket om Angelina Jolie. Den positionen behöll jag ett bra tag innan jag kände mig manad att avancera i fältet. Vågade inte titta på min pulsklocka eftersom jag innerst inne visste att tempot var på tok för lågt.

Efter en halv mugg citronsaft så var det bara en kort sträcka till fas två. Backen från helvetet reste sig likt fågeln Fenix framför min tomma blick. Att springa uppför hela backen har jag aldrig lyckats med; denna gång var definitivt inget undantag. Dante hade kissat på sig om han hade försökt att bestiga denna överambitiösa backe. Jag fattar inte varför arrangörerna glömt att utfärda klass 1 varning. På träskliknande stigar med ishala rötter och bergssluttningar fanns det annat att koncentrera sig på än själva löpningen.

Jag hade ett enda mål i sikte och det var den varma chokladdrycken som jag visste Marie hade med sig till mig vid målfållan. Måttet var rågat då en 90-årig och 1. 40 kort gubbe passerade mig – gående. Jag hann dessvärre inte lägga krokben på honom innan hans ryggtavla försvann vidare in i skogen. Efter någon kilometer så blev jag snabbt varse vart vattenmassorna tagit sin tillflykt. Jag associerade dessa sjöbildningar snarare till längdhopp än till löpning. I snårskogen bestod kampen istället att undvika att sjunka ner i dessa träskliknande fällor, och undvika att halka på de otroligt hala bergsformationerna. Det oändliga stigningarna tycktes aldrig ta slut; efter 7 kilometer var det groteskt tungsprunget. När 2 km skylten äntligen uppenbarade sig kände jag att det i alla fall fanns ett slut på detta helvete. Jag lyckades i alla fall passera en brunklädd sate som jag retat mig på i sista stora backen, tyvärr spurtade han om mig precis innan mål, den empatilöse saten. Marie och Frida hejade fram mig de sista 200 metrarna.

Efter att ha passerat Höstmilsmålgången så var jag ändå väldigt glad, en känsla som faktiskt är relativt obeskrivlig. Även om tiden skvallrade om missade målsättningar så insåg jag  ganska snabbt att jag kommer att stå vid startlinjen även nästa år. Få se om de träningsskygga varelserna: Jarmo och Stefan hänger på nästa år. Att besegra lilldjävulen som sitter på axeln och  som kontinuerligt kommenterar hur skönt det vore att gå eller helst bryta loppet, är för mig en av de stora belöningarna med att genomföra ett lopp.

För mig är löpningen en form av träningsambivalens.  Jag får inte den kicken av den och jag känner inte att jag måste ut att springa likt många andra träningsmissbrukare. Frågan är oftast istället det omvända: ”hur kan jag slippa att ge mig ut i skogen för att löpa mellan 1-2 mil i snålblåsten”. Genom att sätta upp delmål som Grabbhalvan 5 km, Höstmilen 10.6 km och sedan ett halvmaraton lyckas jag ändå hålla min envishet på rätt sida om motivationsskalan. Nu går träningslöpningen in i fas 3 med att börja processen att öka kilometerdosen, i syfte att uthärda Bratislavas halvmaraton på  2.1 mil. Tyvärr är den annalkande säsongen inte den allra roligaste med mörker, blåst, halka och kyla som främsta förtecken. Hoppas vid gud att våren kommer tidigt till Slovakiens huvudstad eftersom loppet går av stapeln så tidigt som den 27 mars.

 

Antingen

Continue Reading »
No Comments

Kulturnatten 2010

18 oktober, 2010 by

Ett gytter av eklektiska aktiviteter


För första gången på några år drog jag och Marie till Kulturnatten – ensamma. Barnen fick vara i Vånga hos Maries föräldrar. Jag dyrkar denna tillställning; den är mysig, stämningsfull och variationsrik. Det är dessutom skönt att slipp fyllebiten med skrikiga småungar som beter sig som man själv gjorde när man var ung. Vi passade på att äta på den relativt nyetablerade: Tandoori nights. Namnet i sig ekade groteskt falskt, något som borde fått varningsklockorna att ringa. Det visade sig dessutom att de ännu inte hunnit fått  alkoholrättigheter, något som inte lindrade min skepsis, men en lättöl senare var stämningen på topp. Det är ju tråkigt att behöva klanka ner på saker som borde vara självklara, men deras inredning påminde mera om en taskig inredd lunchrestaurang. I mina ögon så borde ägarna se restaurangen inte bara som ett matställe utan en plattform att insupa en annan kultur. Inredningen och musiken ska andas Indien; det ska vara som att stiga över tröskeln till Bombay. Marie beställde en krämig traditionell korma där banan var en av de bärande ingredienserna, problemet var att i maten fanns det inte tillstymmelse till banan. Maten var väl helt ok förutom detta generalfel, hit kommer vi aldrig mer – tyvärr.

Från Kungsgatan 1 var det inte långt till scen Z på Kulturkammaren. Norrköpingsbandet Shineth med Sebastian Roos & Anders Berlin i spetsen skulle inleda sin spelning 19.30; deras musik är en hybrid mellan lättsam pop och melodiös hårdrock. Jag hade deras första skiva sedan tidigare.  Deras lite tillrättalagda musik passade bra mycket bättre live. Låtarna som på skiva kändes aningen livlösa blev energikickade på Kulturkammarens scen. Publiken bestod bland annat av av två tanter i sina bästa år, typ 78 år, men de satt faktiskt kvar hela konserten. Var de pantertanter-groupies, hörselskadade eller helt enkelt bara musikintresserade äldre människor? Jag vågade mig också fram när bandet manade fram publiken att hämta några exemplar av deras senaste platta. Om det var ren snikenhet eller att jag inte hade skivan i min samling kvarstår att se.

Vi drog vidare för att se våra vänner i familjen Nolér spela i 40 minuter på Louise De geer. Peter är en form av ett lokalt ”musikgeni” och dottern Linnea sjunger änglalikt vackert. Deras grupp Existens blandade friskt från personliga favoriter i publikfoajén som Lisa Nilsson – ”Himlen runt hörnet”. Nästa kulturmål blev att bege sig till Stadsmuseet och lite jazziga tongångar från Trivselensemblen. Det är nu som det börjar bli som mysigast: mörker möter ljus, gammal möter ung, till tonerna av alla tänkbara musikgenrer, teatrar, utställningar och överfyllda restauranger, pubar och fik.

En salig blandning av kravlösa kulturevenemang, oftast gratis eller till  en väldigt symbolisk kostnad. I mitt tycke är det såhär en magisk dag i Norrköping ska se ut – sensationellt bra. Marie och jag avslutade med att flanera runt det underbara Knäppingsborgskvarteret, Vaxkupan, Föreningen för hållbar utveckling (Etnoduon), och till sist Skandiateatern, där Skärblackabandet ”I´ll be there” avlossade sin moderna kraftfulla rockmusik. Överväldigade av kultur begav vi oss hemåt i den bitande kylan.

Continue Reading »

1 Comment

Cineasthörnan

10 oktober, 2010 by

Pixel – Eskapism

Flimmer Filmfestival 2010

Brorsan och jag såg 3 filmer under festivalveckan; först ut skulle den klaustrofobiska Buried vara. Jag  hade skrivit ett utkast till en kortfilm om det temat  med just det upplägget – fragment av denna före detta unika manusidé ligger för övrigt nu i papperskorgen. Buried hade hastigt ersatts av vampyrfilmen Thirst som jag redan sett, så brorsan och jag cyklade snabbt ifrån Hörsalen till närliggande Harlekinen där thrillern/skräckisen True nature visades. En lågbudgetfilm med  höga ambitioner, okända skådespelare med potential, och valambivalensen mellan egoism och altruism, var några bärande ingredienser ur denna filmgryta. Sinnebilden av den amerikanska drömmen med fint hus, två välbetalda jobb samt en underbar dotter får sig en rejäl törn. Under en joggingtur så försvinner plötsligt dottern, för att ett år senare  abrupt dyka upp igen. Hon är en spillra av sitt forna jag, och under komma-tillbaka-processen utkristalliseras baksidan av den idylliska familjefasaden. Filmen är oförutsägbar och pendlar ovisst mellan 3 tänkbara vem-är skyldig-scenarier . Jag kan inte i  alla fall låta mig förföras av denna sävliga psykologiska thriller-drama-skräckis med ett relativt oamerikanskt slut.

Den norska zombierullen Mörka själar/Dark souls utvecklar den relativt konservativa zombigenren genom att implementera en ny uppkomstkomponent. I detta fall är det i efterdyningarna av den attraktiva norska oljan som huvudproblemet uppstår. Orangeklädda män med borrar, tar sig friheter att döda helt oskyldiga människor genom att borra i deras hjärnor. Det visar sig ganska snabbt att de inte dör, utan vissa blir aggressiva medan andra blir hjärndöda (norska). Fadern till det första offret tar själv hand om sin dotter som likt en grönsak behöver hjälp med precis allt vardagligt samtidigt han på egen hand försöker lösa gåtan med sin dotters mördare. Pappa Morten kommer mördarna på spåren och träder samtidigt in i en helt bisarr värld med motiv ingen förstår sig på, ungefär som Sverigedemokraternas partiprogram. För att vara en lågbudgetfilm personifierad så tycker jag ändå den bisarra svarta torra humorn har sin charm. Den varma fadersrolls-gestaltningen, och den minst sagt oförutsägbara handlingen gör filmen någorlunda sevärd. Norge har förresten seglat upp som ett skräckproducerande land av rang, med ett antal skrämmande lågbudgetfilmer med glimten i ögat, något som ibland kan behövas, i denna oftast stereotypa genre som ibland tar sig själv på alldeles för stort allvar.

Den engelsk/rumänska samproduktionen Strigoi fick jag se själv, då brorsan hastigt blev sjuk, och han missade definitivt ingenting. 3 saker förstör filmen: 1. Den är alldeles för lång, 2. den oändliga mängd av ”Balkanhumor” var inte rolig (även om många otroligt nog skrattade i salongen), 3. de rumänska skådisarna pratar bruten engelska genom hela filmen. Att dessutom handlingen kretsar runt vem som äger vad förbryllar mig mer ju längre filmen lider – på ett negativt sätt.  Jag förstår absolut inte varför de envisas  med att prata engelska, vad är syftet? Hade det inte varit så mycket enklare och  bättre att låta de halvtaskiga skådisarna istället fått mer utrymme för själva skådespeleriet. De stereotypa karaktärernas melodifestival-fjolliga-dialog uppviglade mina ben att byta ställning varannan minut. Det enda konkret intressanta var de autentiska vyerna ifrån en traditionell rumänsk by.

Kontentan av de 3 filmerna förutom att de i sig är depressiva, är dessvärre att även kvaliteten var därefter. Filmfestivalstämningen hann aldrig sätta sig eftersom jag aldrig upplevde någon sådan. Blyga, antikarismatiska ”hallåor” indikerade att en film var på ingång; det var också det enda annorlunda inslaget -  var var festen, flärden och gratisspriten?

Jag, Marie, Hanna och Frida drog på vår första gemensamma 3D-visning. Jag själv hade sett Shrek 4 och Alice i underlandet förut på 3D. Denna gång var det Toy story 3 som stod på repertoaren. Filmen var nästan 1 timme och 50 minuter, vilket var ur en 6-årings tidsperspektiv relativ lång. Handlingen kretsade denna gång runt att Andy skulle flytta hemifrån för att börja på universitetet. Vad händer då med Andys gamla leksaker, hamnar de i: vindskartongen, universitetsboxen eller skräppåsen? Här har manusförfattarna applicerat genren ”rymma-från-fängelset- temat”, fast i barnvänligare upplaga, och det är bra, till och med mycket bra. Det är bara för en sann cineast att abdikera; 2:an tillhör tio-i-topp på efterföljarlistan, medan 3:an letar sig in bland topp-fem på bästa 3:a genom tiderna. Handlingen är fristående, men följer ändå de uppgrävda fotspåren från de  tidigare två historierna. Animineringen i kombination med 3D effekterna skapar perfektionism uti fingerspetsarna för biopubliken. Balanseringen av vuxenskämt och barnroligheter sammanvävs på ett  ultrafyndigt sätt. Den pillemariska dialogen harmoniserar fullt ut med det varierade manuset på ett skamlöst underhållande sätt. Som sagt det är bara att abdikera inför Pixars sanslöst underhållande triologi. Den vanligaste kommentaren i uppföljningsdjungeln är” behövde de verkligen göra en film till”, ”ytterligare en karbonkopia av förra filmen”. I detta fall skulle jag och barnen lätt kunna se såväl en 5 och 6:a om de fortsätter att vara sådana kvalitetsinjektioner

Agora är benämningen på torg i antika grekiska städer och användes latent som allmän mötesplats. Agora är också titeln på ett historisk drama som utspelar sig i ett romerskt styrt Egypten. Rachel Weisz (1970 London: The Mummy, Enemy at the gates, Runaway jury, The lovely bones, Fred Claus) spelar den intellektuella lärarinnan Hypatia som viger sitt liv åt astronomi och filosofi. Denna ojämlika tid är präglad av att pappsen enväldigt bestämde vem dottern skulle gifta sig med, men Hypitias kända filosofpappa älskar sin dotter och låter henne bestämma sådant själv, vilket nog inte var så vanligt. Hypatia är dessutom ateist, något som ställer till det då kristendomen knackar på dörren med vapen inte med ett kärleksbudskap. Filmen handlar också om hierarki, obesvarad kärlek, lojalitet  dessutom får vi se varför och hur världens största bibliotek Alexandria utplånades. Det är väl ingen film som man ska se lite halvtrött, men den är förfeministisk  historiskt intressant, välgjord och oviss.

En film som jag helt enkelt inte sett på 1½ år även fast jag haft den hemma är Brooklyn rules. Mina  förväntningar hade avväpnats på grund av den osedvanligt fula framsida. Min primära tanke var att se den i syfte att bara  bocka av den. Det visade sig istället vara en mycket sevärd film. Riktig vänskap rostar aldrig är det tema som tydliggörs mer än det maffiatema som såväl omslag och synopsis lurar en till. Michael, Bobby och Carmine är 3 barndomsvänner som vuxit upp i Brooklyn. Michael är den smarte som studerar, Bobby den som hederligt-arbetar och Carmin är den som successivt dras in i Maffians klor. Alec Baldwin (1958 New York: Beetle juice, Working girl, Pearl Harbor, The Departed, The Aviator, It´s complicated) gestaltar den charmige, men tillika lömske maffiabossen Caesar. Ingen av de 4 Baldwinbröderna tillhör mina favoriter, snarare tvärtom. Hans roll som maffiaboss tycks onekligen passa honom väl eftersom han levererar en helt godkänd roll. Mena Suvari (1979 Rhode Island USA:  American Pie, American beauty, Day of the dead) är tjejen som student-Miachel blir blixtförälskad i, hon däremot blir inte lika förälskad i dennes maffia vs hederlig ambivalens. Filmen skildrar de 3 vännernas upp- och nedgångar i symbios med en subtil lojalitet i  kvarter där risken att bli en brottsling är betydligt större än att bli god medborgare.

The Maiden Heist kretsar runt 3 åldrade säkerhetsvakter på ett stort museum. Det som sammanlänkar dem är deras böjelser för varsitt föremål ur en värdefull kollektion, konst som de är besatta av. Problemen för säkerhetsvakterna inleds då den nya ledningen bestämmer sig för att flytta utställningen till Danmark. Sista och enda utvägen för dem blir att stjäla föremålen innan de skeppas till vårt grannland. Problem två är att ingen av dem har någon erfarenhet ifrån kriminellt handlande. De är naiva, men ytterst målmedvetna. Det är tre riktiga ikonveteraner som står för skådespeleriet  och underhållningen i denna dramakomedi. Morgan Freeman (1937 Memphis USA: Brubaker, Robin Hood: Prince of thieves, Outbreak, Amistad, The Shawshank redemption , Bruce almighty, Million dollar baby, Batman begins, Gone baby gone). Christopher Walken (1943 Queens New York: The Deer hunter,  From a view to a kill, Waynes world 2, Pulp fiction, Catch me if you can, The wedding crasher). William C Macy (1950 Miami Florida: Radio days, Benny & Joon, Fargo, Magnolia, Wild Hogs). The Maiden heist underfundiga  och sävliga dialog mellan dessa pensionärer är onekligen filmens stora behållning. Skådespeleriet och det udda manuset tilltalade mig tillräckligt för att sätta ett medelbetyg på den.

Continue Reading »

1 Comment

Endorfinutsläpp, ljustillförsel  & viktbibehållning.

ENDORFINER: Skapar euforikänslor, minskar stress, stärker immunförsvaret.

DOPAMIN: Ger känslor av välbefinnande, är smärtstillande och lugnande, reglerar aptiten, påverkar arbetsminnen, inlärnings och koncentrationsförmågan ökar

SEROTONIN: Reglerar sömn, aptit, sinnesstämning

ACETYLKOLIN: Ökar blodkärlens diameter, inblandad i styrning av kroppens alla organ

ADRENALIN: Stresshormon som ökar kroppens prestationsförmåga

Att röra på sig är en universalmodell mot i stort sett alla sjukdomar och fungerar dessutom som en gratis livförsäkring. Det främjar kroppens alla funktioner såväl psykiskt som psykiskt. När man sitter framför datorn och känner att absolut inget händer på skärmen så är det hög tid att bege sig ut på en kreativitetspromenad. Minimikravet är 30 minuter för att få utdelning av rörelseprocessen helst 1 timme. Ibland kan det vara svårt att komma igång, det är  bara så mycket bekvämare att  vara hemma – här är några enkla strategier:

• Ta trapporna i stället för hissen
• Lämna bilen och gör dina ärenden till fots
• Gå av bussen en eller flera hållplatser tidigare
• Ta en promenad på lunchen
• Gå till dina arbetskamrater, vänner eller släktingar istället för att ringa
• Delta aktivt i barnens fysiska lekar
• Låna grannens hund

Även om solen lyser med sin frånvaro så är ljuset i sig fundamentalt om man som individ vill hålla sig i form och få utlopp för sin inneboende kreativitet. Ljuset påverkar bland annat d-vitaminproduktionen och indirekt kalciumupptaget som i sin tur kan vara orsaken till att en person lättare drabbas av benskörhet eller inte. Promenaderna sänker ens vilopuls som sedermera stärker hjärtat eftersom det inte behöver slå lika fort som förut.

Mängdläsning och skrivprocesser är fundamentala hörnstenar i en students vardagsliv, men motivationen till att utföra dessa processer sker dessvärre inte upp på beställning. Som student måste man skapa kreativitet för att  överhuvudtaget få något gjort. Via dessa promenader frigörs lyckhormonet endorfin samtidigt som kroppen reducerar stresshormoner som adrenalin och noradrenalin. Om man har  en A4 av småproblem och inte kan sluta älta dem eller finna lösningar på dessa – ta en timmes promenad, allt känns helt enkelt mindre komplicerat när du kommer hem igen.

Vikten bibehålls och ökar successivt ämnesomsättningen  dessutom ökar kroppens förbränning av fett. 1 burk cola förbränner man generellt sett vid 2½ km och ett wienerbröd runt 6 km promenerande. Andra positiva aspekter är att rörelse sänker blodtrycket och reducerar halterna av det ”onda” kolesterolet. Cirkulationen förbättras liksom balanssinnet och koordinationen, samtidigt som immunförsvaret stärks. Promenaderna ökar också hållbarheten  i skelett och ledbrosk, vilket inte är någon nackdel då man som jag själv passerat 40-års strecket, då dessa processer går åt  en helt motsatt riktning.

Jag tycker att det också är viktigt att planera in några vilopauser där man bland annat kan läsa, blunda, titta på folk, ta en fika  eller bara njuta av omgivningarna, istället för att destruktivt sitta bostadsisolerad i sin lägenhet. Variera gärna  promenadstråken för att uppleva nya områden och att undvika att dessa blir slentriana. Som sagt att promenera mera är ett sätt att förebygga och hålla våra vanligaste folksjukdomar på avstånd.

•  Det är lättillgänglig – du kan motionera när du vill
•  Det kräver inga förkunskaper eller särskild utrustning
•  Det är skonsamt – skaderisken är i det närmaste obefintlig
•  Det är socialt och samtalsvänligt om man inte vill gå ensam.
•  Det är helt gratis och på köpet uppnås en märkbar psykisk som fysisk förbättrad hälsa

Leta bilnummer

Jag har inte vågat börja gräva i mina små egenheter som exempelvis diktatoriskt skriva listor för allt och ingenting. Det finns nog en dos av diagnos inbäddat i min personlighet, något som jag egentligen inte upplever som något riktigt  negativt – tvärtom. En aktivitet som till en början gick över styr, var min frus hobby att räkna bilnummer; man börjar på sifferkombinationen 001 och fortsätter så tills siffrorna tar slut med 999. Det är inte tillåtet att räkna in 002 förrän man först hittat 001. Min tävlingsinstinkt drev mig maniskt  att göra små kartor över kommande bilnummer bland parkeringsplatserna i Ektorp och Vilbergen, där det fanns ett överflöd av bilnummer. Ett sådant beteende är troligtvis långt ifrån normalt, men onekligen väldigt effektivt. När jag en kall novemberkväll  stod vid en bro i Vilbergen och letade efter sifferkronologimönster, märkte jag  efter någon timme att händerna börjat domna och att fingrarna börjat anta en ljusblå ton; det var vid det tillfället som jag insåg att det fick vara nog. Jag slutade tvärt med det maniska beteendet och kastade egenhändigt skapade kartor där kommande bilnummer fanns – i papperskorgen. Nu har jag återigen tagit upp detta ganska harmlösa tidsfördriv, men i rätt proportioner, som inte tar överhanden; Marie är på siffran 260 och jag letar för närvarande efter sifferkombination 456.

Musikfokusering på ny musik


Via min lilla behändiga Sansa MP-3 och nätta träningslurar kan jag lyssna på gamla godingar som kommande klassiker . Jag har minst sagt svårt att göra två saker samtidigt som exempelvis att att arbeta framför datorn och lyssna ordentligt på nyköpt musik. Genom mitt maniska musikintresse blir det automatiskt mycket ny musik som samlas på hög. Det problematiska är att frigöra tid för att kunna hänge sig åt all denna  musik fullt ut.  Kreativitetspromenaderna  är då ypperliga tillfälle att avverka och lyssna in sig på ny musik utan störningsmoment och dessutom minimera risken att efter  några låtar falla i sömn på den bekväma soffan.

Jag har några egenhändigt skapade musiksamlingar som uppdateras:  ”Metal with a touch of class vol 8″, ”A.o.r power vol 10″, ”Music for all kind of moods vol 3″, ”Ballad vol 2″, ”Mats svenska favoriter vol 3″” dessutom sätter jag ihop dylika Best of cd som Pretty Maids, Y and T, Freda, Staffan Hellstrand, Black Sabbath, Army of lovers, Europe, Foo fighters, Yngwie Malmsteen, David Guetta och så vidare, konservativt men ändå kreativt.

Läsa kurslitteratur – gående

Att flanera och läsa samtidigt funkar tvärtemot många förståsigpåares helt utmärkt; det är onekligen en vanesak, men när den fasen suddats ut så är det inga som helst problem. Precis som musiklyssning liggande på en skön soffa så har bokläsning samma effekt på mig – jag somnar efter ett tag. Att läsa gående motverkar risken att lägga ifrån sig boken för att ”vila en stund” dessutom är jag helt förstörd då jag vaknar upp. Jag har fyra böcker som jag parallellt med kurslitteraturen läser: ”Lars Kepler – Hypnositören”, ”Graham Masterton – Blind Panic”, ”Dennis Lehane – A drink before the war” och ”Jonas Jonasson  – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Min kamera  är lika med vyfinnare

Jag har alltid gillat om att ta vackra kort, men är ibland dålig på att ha med mig kameran. I och med smartphones och appar som Instagram har det hela blivit så mycket lättare. Vid dessa kreativitetspromenader utkristalliserar det sig ofta gyllene tillfällen att fånga de perfekta vyerna. Via kameralinsen går det  också att upptäcka olika delar av staden såsom man inte upplevt dem förut. Fotoprocessen i sig gör att man utvecklas som fotograf  och vågar ta lite mera kreativa och experimentella bilder.

Mindfulness

Att återvinna nuet är inget som görs i en handvändning när livstempot i samhället upprätthålls av en subjektiv tidspress, vilket alltför lätt underminerar motstrategier. Att ta sig tid att vila en halvtimme kan för många människor vara förenat med ångest, då individer upplever att de istället borde beta av det vardagliga smörgåsbordet.  Teoretiskt är det enkelt att intala sig att försöka leva i nuet; praktiskt betydligt svårare. Det blir vanligtvis bara ett ett återupprepade mantra som efter ett tag faller i glömska för att senare komma upp till ytan igen för att reproduceras i det oändliga. Förutom att vilja leva i nuet så  är det en fördel att ärligt  rannsaka sig själv, och därefter skapa nödvändiga strategier med olika rutinförändringar. Att ändra ett indoktrinerat beteende är verkligen inte det enklaste, utan det krävs tålamod och mod, men framförallt motivation. Det ständiga jagande över nya materiella tillgångar mynnar ofta ut i mer arbete, och mindre tid för reflektion. Kreativitetspromenaderna anser jag vara en källa till att rikta  uppmärksamheten bort från vardagsstress, med avsikt att uppleva nuet, utan att värdera det som vi just uppmärksammat.

Egentid – kvalitetsutrymme på egen hand

Egentid är för många en bristvara då rutinerna i vardagen tycks vara konstanta. Egentid är något som jag tror att man själv måste skapa annars är det en stor risk att införlivas i samhällets många måsten. Om man inte trivs med sig själv hur ska då andra kunna göra det? Det är viktigt att få tid att reflektera över sitt egna liv i kombination med familjen. Jag känner alltför många som ständigt uppfattar att drömmar tillhör det förgångna -  de existerade innan man fick barn, men inte nu längre. Jag anser att man vid dessa promenader ska rannsaka sig själv och på det som varit. Fundera vilka drömmar som man hade förut, finns de fortfarande kvar, är det möjligt att återuppväcka dess a och hur går man då till väga?

Väldigt många skyller på tidsbrist, barnen, eller ens ekonomiska situation då denna fråga ställs. Det är helt enkelt lättare att må lite sämre, än att planera in att göra saker som man verkligen vill göra, innan man faller ifrån eller blir alltför gammal. Det behöver inte vara sådana spektakulära aktiviteter som att bestiga ett högt berg, utan mindre krävande saker som att ta MC-kort, hoppa fallskärm, börja med flamencodans – det är bara fantasin som sätter dessa gränser. Ett antal människor anser att ens drömmar kanske inkräktar på familjen, men det är inte alls säkert, utan ens egna dröm kan appliceras på familjen så även de blir delaktiga i processen. Jag tror att när man levandegör sina egenintressen utan att inkräkta i alltför stor utsträckning på de andra familjemedlemmarnas gemenskapsschema så mår man bra, mår man bra så mår ens omgivning bra  därför är det så viktigt att ta tag i sådant som man vill göra – nu inte sen.

Personligen har jag  lyckats strukturera upp några personliga scheman på dessa promenader. Ett sådant är konkreta luckor i vardagen som numera öronmärks för kvalitetstids med barnen utan Marie; syftet är att umgås kravlöst och helst göra det utanför hemmet, där telefoner, kompisar och andra störningsmoment kan stjälpa dessa gemenskapsstunder. Jag och barnen brukar gå långpromenader till olika parker och där ha tid på oss att leka. Länets badhus är också aktiviteter som Hanna och Frida verkligen gillar. Jag brukar ta med dem på bio, teater eller museum oftast i symbios med ett hägrande glasslöfte. Personligen tycker jag att kvalitetstiderna ska planeras in i almanackan,  annars är det en stor risk att skjuta upp kvalitetstiderna med en armada av dåliga ursäkter: ”Det kom saker emellan, Vi tar det nästa vecka, Jag känner mig lite krasslig”.

Väskinnehåll och utrustning

Bra skor med stöddämpningsfunktioner är  dyrken till  att avverka många effektiva 1 timmes kreativitetspromenader utan att få ont i olika delar av kroppen och på så sätt strunta i att gå fler långa promenader. I axelväskan har jag med mig kurslitteratur, skönlitteratur, block/pennor, plånbok, nycklar, mobiltelefon, kamera, mp-3. Om solen är på sitt bästa humör är det också en fördel att ha med en bra solkräm.

Continue Reading »

No Comments

Linköpings Universitet – Deadlinetriggern


Essän skulle vara färdig senast den 1 oktober. Jag har varit skrämmande duktig med att ligga steget före studieschemat genom att i god tid beställa kurslitteraturen och dessutom läsa ut några av dem. En vanlig personlig bromskloss är annars när jag sitter framför skärmen: för att plötsligt inse att jag ligger före tidsschemat, vilket fungerar som en subliminal nödbroms. Jag får upp bilder på betydligt roligare och bekvämare aktivitetsförslag , studiemotivationen sjunker under noll, när jag innerst inne vet att jag egentligen inte behöver plugga, utan kan kan slöa till musik, se på film, städa och dylikt – det kallas förövrigt förträngning. Nu var jag i situationen att arbetet skulle vara inne om 7 dagar, jag blev så illa tvungen att ta tag i inlämningsuppgiften – då lossnade allt, kreativiteten flödade. Dagen D knackade till sist på studiedörren och in i det sista finjusterade jag essän. Det kändes som ett stort granitblock föll från mitt hjärta; den befriande känslan som infinner sig är faktiskt obeskrivlig. Klockan 11.20 körde jag ut de 14 sidorna från skrivaren. Essän var en  enda stor orgie av ordonanier, och jag undrade lite  för mig själv om läraren kommer att genomskåda detta  orddravel – troligtvis.

Sociologi 3 kursen går nu in i fas två, vilket innebär att studera de två tänkarna: polacken Bauman och tysken Beck, samt deras invecklade teorier om det moderna samhällets utveckling. Redan nu ska ett ämnesval göras inför den  så omtalade c-uppsatsen. Min tanke är att skriva om ämnet: ”Monotona arbetet – hur står man ut”, något jag är ärligt intresserad av att veta svaret på. Jag tänker dessutom skriva uppsatsen  på egen hand, vilket många inklusive lärarna avrådde mig ifrån att göra eftersom det är ett digert arbete – enligt dem. Tyvärr så kan 2 kockar stjälpa en c-uppsats om man inte delar en likartad grundambitionsnivå eller  enhetliga arbetsmetoder – 3 steg fram och 5 steg bakåt skapar troligtvis inga bra examensbetyg.

Min dotter fyllde 7 år

Helt otroligt vad tiden rusar iväg, det är främst via barnens födelsedagar jag inser att man själv faktiskt blir äldre. Vi hade en lite tillställning för henne i Hyresgästförenings intilliggande lokal. Det blev till sist 9 adrenalinstinna barn som samlats för att fira Hanna Afrodite Widholm. Födelsedagsprocessen bestod av paketöppnande, dans fiskdamm, lekar och avlöstes av ett gigantiskt sockerfrosseri  i glass, strösselberg, kolasåser, bullar, chokladbollar, läsk och saft. Släktpresenterna innehöll bland annat  inlines med skydd, discolampa, rockringar, snorkelutrustning samt block, pennor och dylikt.

En extrapresent var att åka att bada med två virrpannorna. Barnen dyrkar badhus och framförallt Finspångs skrytnybygge. Jag tycker att det moderna, det rena, det estetiskt mer tilltalande badhuset står i rak motsats till Norrköpings anskrämliga badhus. Jag lär i framtiden antingen åka med barnen till Finspång eller Linköpings badhus, i syfte att undvika den halvdeprimerande känslan att vara i någon form av öststatsinstitution.

Vinbrännbollsfest hos Stefan och Linda

Lindas & Stefans traditionella alkoholtillställning utspelade sig planenligt i hästhagen som turligt blev helt förskonade ifrån ett annalkande regnoväder. Med devisen: ”fullast vinner” fanns det  i stort sett bara en väg att vandra, denna vackra hösteftermiddag. Jag beslutade mig för att inte delta, på grund av en squashskada samt att jag  ville försöka att inte infogas i en alkoholprocess jag aldrig tycks lära mig behärska. Steffes bålbrygd är stark, lömsk och denna gång även djävulskt god, något som borgar för oändliga minnesluckor och überkonstigt beteende senare på kvällen. Istället för att medverka stod jag och pratade politik med Ubbe och Peter, med Stefans granskande och panoptiska blick på oss. Eftersom min plan bestod av att ta med mig lagom med öl, och inte deltaga i fylleupptakten, så gick helt plötsligt inte alkoholkonsumtionsekvationen ihop längre, utan även jag inhalerade 3-5 glas av denna satansbrygd. Hade tagit med mig ruccola & salladspasta med köttbullar, men utan dressing, vilket visade sig vara det torraste jag ätit – någonsin.

Festklientelet kunde delas in i 3 falanger; ryttartjejer, fotbollsfolk ifrån Skarphagen och kompisar till Steffe, som varken var fotbollsspelare eller ryttartjejer förutom då Persson och AIK, som visade på herrklubbsträffen att de hade detta i blodet -  till många ryttartjejers förtret. Alkohol har som tendens att frambringa sig i vilket grundtillstånd en individ befinner sig i. Jag själv är i fasen: ”Vad i helvete ska jag göra när studierna tar slut januari?”, ”Vem skulle vilja ha min kompetens, har jag någon sådan förövrigt?”. Det präglade mina samtalsämnen med Annika, Urbans dotter Madde samt Peters tjej; några stackare som jag kunde bolla studie- och arbetsargument med under kvällen. Jag lyckade i alla fall provocera fram två  ”glimten i ögat brottningsmatcher”, något som förhöjde såväl adrenalinflödet som stämningen. Jag gav Stefan en 3D-tavla med Liverpoolmotiv på; den var sagolikt snygg och jag kände mig manad att beställa den då jag själv beställde en 3d-spindelmantavla.  Lite efter midnatt så åkte familjen Svensson hem, precis som för kvällen  en nykter AIK och tillika min chaufför hem till Ektorp. Söndagen var inte  likas hemsk som herrklubbsfesten, men tillräckligt för att jag bara ville att dagen skulle vara över.

Öppet hus på Fiahemmet

Jag hade innan besöket hjärntvättad mig till att hata katter; de är inte gulliga framförallt inte de små äckliga kattungarna, var mantrat. Någon form av förebyggande strategi måste man som vuxen ha, med tindrande barnsögon som observerar varje rörelse mot plånboken. Vi kom lyckligtvis inte hem med någon kattunge, men även det mest frusna hjärta tinar snabbt upp när man kramar dessa små godingar. Det gäller som sagt att tänka på att de är potentiella matt- och soffpissare, gå-ut-jämt-jamare och riva-på-soffan-marodörer. Jag tycker att de nyare ägarna gör ett storartat jobb med all ideell verksamhet de tillhandahåller. Passade på att shoppa loss i loppisrummet, köpte prylar till barnen och fika till oss i syfte att på vårt sätt stödja katterna och deras mänskliga beskyddare.

Höstmarknad på Brunnsalongen

Micke Gustavsson Maries kusin och tillika filosofisk allkonstnär var en av många estetiska individer som sålde sina abstrakta alster på Höstmarknaden. Jag fann faktiskt något som jag verkligen kommer köpa inom en snar framtid. Det var makrofotografier med vattendroppar och ljus som såg helt fantastiska ut. Det var unik konst på hög nivå och som inspirerade mig enormt (www.leijoness.se av Agneta Sörlin Leijon). På vägen ut  hittade jag ett marknadsstånd som bland annat sålde spishanddukar med en knappanordning så att dessa tygtingestar sitter kvar när man ska använda sig av dem. 4 kökshanddukar rikare, men 200 kronor fattigare blev kontentan av den shoppinginteraktionen.

Kattutställning på Racketstadion

En helt ny värld omfamnade oss då vi steg över tröskeln till kattentusiasternas paradis. Så många burar, så många olika raser och sådant otroligt  tjatter. I det oändliga burvimlet så fanns det inte en bur som var exakt likadan, utan här var det en personlig prägel på attributen som gällde: häxburar, Harley Davidssons burar, Barbie burar etc etc. Jag klappade för första gången också en nakenkatt. Den var inte alls så slemmig som jag föreställt mig, utan istället len faktiskt lite halvgullig. Vid sidan av burarna stod säljarna på rad för att prångla ut sina kattrelaterade varor. Vi drogs med i kommersen och köpte 4 handdukar med kattmotiv samt två kattmuggar i keramik. Barnen tyckte det var en dröm som gått i uppfyllelse, jag personligen fann det intressant att få träda in i en subkultur med egna regler, normer, rutiner och språkbruk – alltid lär man sig något nytt. Det går ju inte heller komma ifrån att katter är ultrasöta djur – helst de små liven. Jag hoppas verkligen att ägarna till dessa pälsråttor tar lika väl hand om sina barn som de månar om dessa katter. Under några få sekunder skymdes euforin av en lite mörkare tragisk underton. Om människor kan ägna så mycket tid och omsorg om sina 4 fotade vänner, skulle de inte kunna göra lite mer för människor med problem istället. Katterna hade ägarna i sina bara händer och de hade tillgång till ett smörgåsbord av bekvämligheter som en hemlös bara skulle kunna drömma om.

IFK Norrköping & Åtvidaberg

Spännande, ovisst och faktiskt intressant ifall lagen i våra hjärtan: går upp, åker ner eller blir kvar. Även om jag inte tillhör de som ser varandra hemmamatch precis så har jag ändå ett stort patriotiskt hjärta. Det är ju klart att man som Norrköpingsbo vill ha IFK i högsta divisionen, precis som Åtvidaberg.  Norrköping har på senare tid börjat svikta lite via förluster mot bland annat  Syrianska och Falkenberg. Nu är det mer ovisst  än någonsin  förut och vi får hoppas på att konkurrenterna spelar ut varandra i kampen om ett Allsvenskt kontrakt. Jag och pappa ska för övrigt se Åtvidaberg vs Häcken den 17 oktober; det låter onekligen som det är läge för långkalsonger, mössa och tjocka handskar. Har aldrig varit i staden (byn) förut så bara det är en upplevelse i sig – tror jag.

Träning och tävling

Senaste omgången i squashstegen har präglats av ren apati, vet faktiskt inte varför. Jag har förlorat mina  3  inledande matcher, några jag istället borde ha vunnit, då målsättningen var fokuserad på att vinna divisionen,  för att sedermera gå upp i 3:an. Nu blev jag istället hänvisad att spela i division 5, efter min enda vinst mot Kent Kullander med 3-0. När mina tankar är på annat håll så är jag stekt, kokt, grillad, eftersom jag inte kan göra 2 saker samtidigt. Det kan bero på att jag kommit direkt ifrån Campus och tunga existentiella föreläsningar som omedvetet  får mig att tänka på andra saker än squashen? Den mentala biten är en minst lika viktig pusselbit som kondition och teknik.

Den löpning som jag borde ägnat mig åt har istället förbytts i fler squashtider eftersom fler människor vill spela med mig – förut var det bara jag & Lino. Nackdelen  i mitt fall att squashen dels är roligare, dels  mer socialt betingat än löpningen dessutom är det en riktigt bra ursäkt att inte behöva  bege sig ut att springa 1 mil i ett blåsigt, kallt och blött väder – jag kanske är för bekväm. Nu måste jag även i detta sammanhang  ta mig i kragen, då Höstmilen går av stapeln den 24 oktober och har definitivt  inte försvunnit ur tävlingsagendan.

Vecka 37 träningsdos innefattade 3 pass 185 minuter och vecka 38 blev det 6 pass a´la 326 minuter. På skadefronten ser det relativt bra ut, försöker verkligen utföra dagliga tåhävningar, framsida-av-lår-stretching och ryggåtdragningar.

V.39 träningsdos blev års-unik genom att jag hade minst 1 träningspass per dag måndag till söndag i 429 minuter. V.40 dos bestod av4 pass a´la 197 minuter.  Första matchen i 5:an mot Johan Carlgren höll på att sluta i total katastrof. Jag gjorde faktiskt en Lino och tog upp 0-2 i set och 6-10 i tredje set. Det blev till sist 0-11, 7-11, 15-13, 11-9, 11-4. Målet är självklart att återigen gå upp i 4:an för att där pulverisera mina motståndare i syfte att avancera upp till 3:an.

Continue Reading »

No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu