Subscribe to RSS Feed

Archive for april, 2010

 Kärlek vid första lyssningen

1983 var det året som jag införskaffade mig ett exemplar av Pretty Maids första EP. Omslaget, produktionen och låtarna andades ungdomlig naivitet, men under denna tonårsyta doldes det ett kvalitetsembryo som fragmentariskt växte till sig till nästkommande platta. Pretty maids andra alster var albumet som fick mig frälst. Red hot and heavy var titeln på detta klassiska hårdrockmästerverk som utgavs 1984 med ett stort skivbolag i ryggen. Sångaren Ronnie Atkins mycket karakteristiska röstpendlade mellan aggressivitet och mjukhet var en spännande kombination som instinktivt trollband mig. När låtar som: ”Back to back, Cold killer, Battle of pride” väl etsat sig fast fanns det ingen återvändo – jag var fast – jag var ett fan. Semiballaderna ”Waiting for the time och A place in the night” visade att bandet också  kunde skriva softare låtar, vilka dessutom var gudomliga.

Kvalitet före kvantitet

1987 utkom Pretty Maids andra riktiga platta: Futureworld. Denna gång var mina förväntningar  abnormt höga. Vanligtvis är dessa förväntningar källan till besvikelser eftersom de just är förväntningar. I detta fall och inför alla andra Pretty Maids skivsläpp så har jag hittills inte blivit besviken, snarare tvärtom. De tillhör den skara band och artister som jag alltid ser fram mot när de släpper något nytt material.

Det är en snuskigt skör balansgång som många äldre hårdrockband måste ta hänsyn till. De ultrakonservativa hårdrockarna vill att det ska låta som det alltid gjort, utan att upprepa sig för mycket medan liberallisterna istället vill se en ständig förnyelse, utan för den skull ge upp sin originalitet. Denna moment 22 situation har få band och artister kapacitet att klara av. Många band återupprepar istället samma musikformel till oändlighet som exempelvis en annan av våra husgudar: Yngwie Malmsteen, andra band sneglar alltför mycket på vad som är modernt idag  och gör istället en musikalisk  helomvändning a´la Bon Jovi. Hybriden mellan dessa variabler har Pretty maids hittills klarat mycket bra.

Deras senaste studioalster Pandemonium är ett av de bästa de någonsin släppt, enligt mig. Pretty Maids förra album blev rejält hyllad av en enad kritikerkår, jag själv anser nog att att den skivan instinktivt kändes rätt, men efter ett par lyssningar så lyckades den inte fånga mitt intresse, utan saknade någon form av musikalisk själ. En bidragande orsak kan ha varit att denna platta var den första för  det italienska A.O.R.-bolaget: Frontiers records där överhierarkin är ökända för att styra in sina artister och gruppen mot reproduktion och konservatism i syfte att blidka ölmagade medelålders män och övervintrade groupies. Dock brukar de släppa aningen på kontrollen i och med en grupps andra platta och då blev resultatet så bra som det blev på Pandemonium.

Såg dem live

Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström blev instinktivt minst lika betagen av Pretty maids som jag själv. I mitten av 90-talet så åkte vi två och brorsan upp i en sliten Toyota Corolla. Vår destination var Stockholm, vårt mål var Pretty maids live på Gino`s vid Kungsträdgården. När vi äntligen funnit inspelningslokalen så möttes vi av roadies som bar ut allehanda musikutrustning. Det bådade definitivt inte bra och informationen som följde var att spelningen som vi bokat biljetter till blivit inställd. Detta var innan Internets födelse så vi fick helt enkelt vända om och återvända till Norrköping. I besvikelsen kölvatten lyckades jag nästan köra ihjäl oss på vägen hem.

Nästa livetillfälle som dök upp var 2001  på Sweden rock festival. Vi har besökt festivalen 8 gånger, men att få uppleva riktiga hårdrockshusgudar är onekligen snäppen större än att se andra favoritband. I ”husgudskategorin” har Stefan och jag avverkat: Y and T (2 ggr), Yngwie Malmsteen (6 ggr), Savatage (nu: John Oliva´s pain) (1 ggr), Black Sabbath (2 ggr), och nu Pretty maids för första gången. När sinnebilderna  och förväntningarna låg lika täta som Londondimman var det dessvärre lätt att bli apatiskt dränerade. Vi stod allra längs fram och hade dessutom timat in alkoholhalten perfekt, förutsättningarna kunde bara inte bli bättre. Från start ”til the bitter end” så saknades den magiska stämningen, den där glöden som gör en musikupplevelsen tidlös och riktigt minnesvärd. Ljudet var sisådär precis som vädret, och några av medlemmarna var inte så karismatiska som vi förväntat oss. Ett tag trodde såväl Stefan som jag att vi hamnat i uttagningen i julbordsätnings-SM eller att Meat Loaf vikarierat in på ett hörn, vilket skapade konflikter i våra konservativa 80-tals sinnen och minnen.

Tredje konserten blev till sand

Datumet var den lördagen den 4 december – tiden 22.30 – staden var Jönköping – och spelningen hölls i Zaragorn rock klubb. Stefan och jag dyrkar våra danska bröder som definitivt inte alls kan kategoriseras som ren skär nostalgi. Efter att ha städat, fixat i barnens rum, lyssnat på musik och kopplat av blev jag hämtad av Mr Hammarström runt klockan 15.00. Vi pratade nutid och dåtid konstant från Norrköping till Jönköping. SMHI fick sig återigen en törn då det absolut inte skulle bli snö denna lördag, vilket det såklart blev. Klockan 17.30 stegade jag och Stefan över Johans villatröskel.Tredje gången gillt är ett vedertaget begrepp, tyvärr stämde det definitivt inte in när vi skulle se idolerna i Jönköping på Zaragon club den 4 december 2010. Jag hade tagit med precis allt i beräkningarna, trodde jag. Stefan och jag åkte upp till Jönköpings-Johan vår Swedenrock polare som bodde i trakterna. Hans hus var som en labyrint av kvadratmeter och att hitta något var som att hitta en nål i en höstack. Det var inget som stoppade Stefans alkoholsinne, likt en tränad knarkhund sniffade han fram halvtaskig whisky Tanken var att vi skulle dra och äta före 20.00. Vi inledde med öl, men rent grottmannamässigt tyckte Stefan att Whiskey vore ”effektivare”, och av en ren slump stod det en liter Famous Grouse på bordet. Varningsklockarna tilltog när de otroligt stora whiskyglasen placerades framför oss. Stefan visade vart skåpet skulle stå genom att nästa fylla  upp de gigantiska glasen. Hur många centiliter ett glas bestod av vill jag än idag inte ens tänka på. ”NykteristJohan” drack desto mindre, en strategi jag alltid är lika avundsjuk på. Alkoholdjävulen Stefan manade på oss att dricka snabbt, det var i princip bara piskan som fattades. Argumentet var att vi endast hade kort tid att dricka innan vi skulle dra till den italienska restaurangen. Tyvärr borde jag redan där försökt påverka den i princip fastlagda alkoholrutten. Nu gjorde jag återigen inte det, utan vi hade ruskigt trevligt då vi avhandlade förbjudna samtalsämnen, djupa diskussioner, nostalgifragment och sarkasmironi på hög nivå. Tiden gick groteskt snabbt, och glasen tömdes och  fylldes på igen, nästan omedvetet. Runt klockan 21.00 bokade vi en taxi, och då gick jag hastigt och troligtvis mycket oförutsägbart in i en form av alkoholkoma. Har i stort sett inget minne kvar från det klockslaget till jag vaknade i sängen nästa morgon.

Det jag fått mig berättat är att jag inledde komafasen med att spy i taxin, innan jag hann och sätta mig – snacka om dålig timing – en dyr sådan dessvärre. När vi väl var framme började jag frysa som en besatt, och ville helt sonika hem. Johan altruistiska sida uppenbarade lägligt sig då han och jag tog en taxi tillbaka till hans villa. Stefan hade då försvunnit för att äta, men Johan hade konsertbiljetterna, vilket skapade en konflikt för Stefan. Han kom till sist in i lokalen, utan biljett, men 500 kronor fattigare. Johan och Stefan träffades senare på rockklubben och drog efter konserten till O; Leary´s där Stefan lyckade somna 2-3 gånger för sedvanligt avsluta kvällen genom att bli utkastad.

Jag vaknade runt 04.30 med en sprängande huvudvärk. Ångesten började forma sig; jag låg i sängen och bad till  någon eller något att jag inte tappat bort min kamera, mobiltelefon eller plånbok. Jag gick upp runt 10.00 och mötte Johan i köket. Han beskrev gårdagens händelser detaljrikt, vilket inte alls förbättrade mitt nuvarande urusla form. Jag blev nu också medvetet via spegeln  om en en illröd fläck mitt på näsan; det var inte näsan utan en form av jack. Ungefär samtidigt förstod jag också att jag måste slagit i bakhuvudet någonstans. Johan berättade att jag måste ha slagit mig otaliga gånger som jag fallit omkull – helt irrationellt.

Min analys av att hamna i ett sådant ”fjortis-tillstånd” baserar sig på dessvärre tidigare erfarenheter.

  • Jag åt alldeles för lite mat innan jag kom dit; 3 mackor och en banan
  • Vi borde fortsatt med öldrickandet, whiskyn på bordet var boven i dramat
  • Jag är innerst inne medveten om att jag dels inte ska dricka för snabbt, för mycket eller blanda: jag lyckade undgå alla de kriterierna
  • Stefan har en tendens att vara övertygande (pådrivande) i att dricka mycket och snabbt i alldeles för stora glas.
  • Jag borde haft vett att ta det lugnare, men när man väl börjat dricka så upplever i alla fall  jag det som svårt att hålla tidigare löften mot sig själv
  • Vi borde ha dragit ner till restaurangen den ursprungliga tiden runt 20.00

Som sagt dagen efter blev ett uppdukat smörgåsbord av ångest. Jag hade verkligen sett fram mot såväl sällskapet, maten som Pretty Maids konserten. Det positiva var att kameran, mobilen och plånboken fortfarande fanns i min ägo. Den andra positiva aspekten var att inget allvarligare faktiskt inträffade. Det gäller återigen att reflektera på vad som hänt i syfte att det inte ska återupprepas. Alkohol kan vara ett utmärkt sätt att slappna av och ha trevligt med, men i rätt mängder. Jag är ju ändå 43 år och borde ju onekligen inte alls uppträda såhär patetiskt   Nästa konsert med Johan ska enbart gå  i ölens tecken ett tidigare restaurangbesök. Jag kände mig betydligt bättre på måndagsmorgonen, även om jag sovit halvtaskigt; livet kom successivt tillbaka. Med ångest för 7½ personer och en huvudvärk att döda för svor jag att nästa spelning med dessa husgudar skulle sluta på ett trevligare sätt. Jag fick chansen när Pretty Maid återbesatte Zaragons scen året efter, men tyvärr passade datumet mindre bra. Ytterliga en chans att se dem dyker upp på Skogsröjet 2013, nära och bra, kruxet är att Lidingöloppet går av stapeln samma helg. Bad luck eller ödet?

Lite bandhistorik

De enda kvarvarande medlemmarna i bandet är: Gitarristen Ken Hammer och sångaren Ronnie Atkins. De är kärnan i bandet och dessutom gamla barndomsvänner. Ronnie och Ken  startade coverbandet ”Pretty pretty panick” 1981. När de fick kontrakt med brittiska skivbolaget Bullet records så ändrades namnet till nuvarande Pretty maids. De har sedan starten 1981 bytt ut ett antal gitarrister, basister, trummisar och keyboardister. 5 av de utbytta hann att vara med över 5 år i bandet, något som jag tror varit en kvalitetsinjektion till de två kreativa  hjärnorna i bandet. De utbytbara torde troligtvis smittat av sig med sin musikkompetens och sina influenser något som vidmakthållit bandets utveckling och hunger istället för stagnation. Basisten Kenn  Jacksson är den medlemmen som för övrigt varit med längst  med i bandet utöver grundarna. Han gick med i bandet 1991 och slutade ironiskt nog precis när jag skrivit klart detta inlägg. Anledningen till avhoppet ryktas vara alldeles  för många buffésittningar, för få groupies och nedröstningen av att inte få ha med egna bilder på profeten Muhammed på nästa skivomslag.

Discografi

1984 – Red hot and heavy

1987 – Future world 1987

1990 – Jump the gun

1992 – Sin decade

1993 – Stripped

1995 – Scream

1997 – Spooked

1999 – Anything worth doing, is worth overdoing

2000 – Carpe diem

2002 – Planet panic

2003 – Alive at least

2006 – Wake up to the real world (Frontiers records)

2010 – Pandemonium

2012 – It comes alive (maid in Switzerland)

Continue Reading »
No Comments

Allmänt

Från att vara vardagskreativ till att uppnå någon högre form av überkreativitet präglade denna period. Projektlistan som förut bestod av ett ett fulltecknat A3 papper har förbytts till ett glest  A4. Vad beror det på? Är det vårkänningar och indirekt ett ökad d-vitaminintag? Kan det istället vara så enkelt att min olivoljekur äntligen gör sig gällande med dess ökade  antioxidant- och e-vitaminintag?  Eller är det soljushealingen som är den fundamentala ingrediensen till kreativitetshybrisen?

I vilket fall som helst har en orgíe av vårtecken visats sig, vilket innebär att bland annat Halvars öppnar med nya spännande glassmaker.  Det är i sig ett moment 22 läge eftersom jag fortfarande brottas med julens sockermissbruk. Socker är gott, men också förrädiskt och destruktivt. En klassisk bortförklaring är: ”jag varken röker, snusar eller dricker, det är väl klart jag kan unna mig en chokladkaka”.

Familj

Slog 3 flugor i en smäll då familjen blev bjudna på påskmiddag hos Maries föräldrar i Vånga. Vi vältrade oss i groteskt god mat samtidigt som det fanns tid över för promenad och lek med barnen samt en liten välbehövlig siesta. Det fina vädret inbjöd till att Marie bytte  sommardäck med mig som assistans. Jag avskyr detta årliga moment och överlåter gärna detta till min fru, som är alldeles för snål för att låta någon annan göra detta. Är inte detta ett led i jämställdhetsdebatten så vet jag inte vad. Kvinnor kan, även om deras farföräldrar gnisslar tändera i sitt konservativa genusperspektivsfängelse.

Jag besökte Kungsgårds modevisning på min sons Davids inrådan, vilken höll på ungefär 1 timme. Det visade sig innehålla ett smörgåsbord av sminkade individer Iklädda och utklädda unga modelejon i symbios med hög och varierad bra musik. Att jag hade svårt att skilja mellan striptease och modeshow gjorde onekligen inte tillställningen sämre. När jag till sist återhämtat mig så cyklade jag hemåt för att frossa i nyhetstimmen.

Studier och tentaångest

Jag fick beskedet att min tenta i moment 1 av 4: macrosociologi (samhällsstrukturer) fick betyget VG, vilket skapade förnyat självförtroende samt en välbehövlig energipåfyllning. Nästa moment microsociologi (individinteraktion) bestod av teorier, teoretiker och ytterligare en halvmiljon nya begrepp.

Plötsligt  stod jag i  salstentarummet;  den gigantiska lokalen fick mina tankar att vandra till såväl koncentrationslägren som till kommunisttortyrrum. Att försöka fuska var det inte tal om, då lärarvakterna misstänktsamt övervakade varje elevrörelse.

De fyra timmarna mellan 08.00-12.00 rusade iväg likt en adrenalinstinn tjur från Pamploma . Svettpärlorna avläste varandra i symbios med svordomarna över blyertsstiftens oduglighet. Det här är det närmaste jag kommer någon form av direktsänd frågesport på tv. Det är groteskt irriterande då man vet svaret eller begreppet, men helt enkelt inte kommer på det. Nästa fas består av att man lätt blandar ihop begreppen med de olika teorierna och teoretikerna, något som inte underlättar salstentaskrivningen. Till sist var det 15 minuter kvar och då var det dags att kolla så att mina 16 skrivna sidor var ifyllda på rätt sätt.

När jag äntligen passerade salstentatröskeln så kände jag mig ungefär 15 kilo lättare, vilket i sig inte varit så nyttigt om man tänker utifrån ett anorektiskt perspektiv. I bilen hem sa jag tyst för mig själv adjö då till Ottomeyer, Asplund, Garfinkel och Dahrendorf. Förmiddagen avslutades i sällskap med mig själv på O`Learys: med 2 ruskigt kalla öl, en kycklingsoppa samt deras ökända Salsaburgare med tillhörande ketchupindränkta pommes.

Moment 3 som inleds tisdagen den 6 april består bland annat av matematisk statistik, något som definitivt inte ligger mig varmt om hjärtat dessutom 5 gånger i veckan på Campus Linköping gentemot förut 3 gånger i veckan.

Träning, tävling och sport

Min träning har återigen genomsyrats av en skadefri period förutom min 3 dagars magsjuka. V.10  2 pass/150 min, V.11  4 pass/290 min, V.12 3 pass/190 min, V.13  6 pass/190 min. V.13 blev veckan då jag till sist tog mig i kragen att inleda träningen inför Grabbhalvan  som går av stapeln den 6 maj. Tanken är att jag ska hinna träna minst 10 gånger innan själva loppet. Förra årets tid 20.54 minuter ska slås i år, och helst ska jag försöka komma under 20 minutersgränsen, men då måste en blodsmaksmentalitet implementeras, något jag egentligen är allergisk mot.

Ömsom vin ömsom vatten, med betoning på vatten, är ett uttryck som kan sammanfatta denna squashperiod. Lika fort som jag  tog mig upp till division 4:a åkte jag ner igen. Min mentala inkompetens och djävulskt  ojämna spel satte återigen käppar i hjulet för mig. Jag har insett att jag ensam måste nöta in en förbättrad squashteknik, i syfte att bland annat förbättra mina alltför enkla servar som min svaga servemottagning. Lyckas jag med dessa konststycken, så lär jag vinna 70 procent av matcherna istället för som nu förlora dem.

Jag har nyligen införskaffat mig en av världens bästa och snyggaste squashväskor samt ett av världens främsta squashrack. Racketen i sig är kvalitetsnysträngad och dessutom försedd med en nytt supergrepp. Mitt ultralätta Nikelinne och Nikeshorts är som gjorda för att utöva den ädla sporten squash. Frågan är:  finns det överhuvudtaget något mer att köpa i hetsjakten att utvecklas till en effektivare squashspelare, eller ska jag istället ägna mig åt att bli en materialare av rang?

Min squashpartner Lino Ferrari och jag drabbades samman torsdagen 31 mars. Det blev såhär i efterhand en match som dessvärre kommer att bli ihågkommen som den förmiddagen då Linos hälsena bryskt slets av. Vis ställningen 10-10 så slog jag återigen en alltför dålig stoppboll som Lino borde ha hunnit, istället föll han likt en italiensk serie-a spelare handlöst till golvet. Att han instinktivt antog att jag fällt honom tar jag enbart som en komplimang. Efter mycket velande så ringde vi ambulansen som sedermera dök upp 30 minuter senare.

Ur ett familjeperspektiv var detta troligtvis något positivt, ur ett tävlingsperspektiv var denna händelse minst sagt förödande, ur ett kompisperspektiv var det grymt tråkigt, ur ett motspelarperspektiv var detta det bästa som kunde ha skett. Lino är av ett exceptionellt hårt virke och lär snart återses i squashhallen, fast på vilken nivå han väljer att befinna sig på är i dagsläget  alldeles för oförutsägbart att sia om.

Herrklubb och Earth Hour

Det var återigen dags för en herrklubben ”Friends for life club” att samlas (FFLC); denna gång stod jag , Aik och Odda vid rodret. Vi testade först på squash för att sedan förflytta oss in i Squashcenters fräscha spa. Där följde vi Chelsea vs West Ham på storbildsskärmen ifrån en lyxig  8 personer jacuzzi. Det eskalerande alkoholintaget skedde på de flesta platser i den trivsamma lokalen. De nio medlemmarna tog sig lulligt ifrån squashcenter till restaurangen Meze. Gudomligt god mat serverades i harmoni med att kora Pärsson som vinnare i vår interna tipstävling. Palace avlöste ett lång Bishop Arms besök. Jag själv var osedvanligt städad och blev hämtad av Marie runt 00.15 med AIK som medresenär.

Föreningen för hållbar utveckling i Norrköping (FhUN) manifesterade Earth Hour från 19.00 till 23.00. Ett vegetarisk smörgåsbord, tangoshow, trumyoga och oändligt med tända ljus sammanförde de cirka 30 deltagarna. En trevlig tillställning som slutade precis innan man hann bli uttråkad, vilket är ett tecken på god timing eller ruskigt bra planering.

Film, tv och musik

Till skillnad ifrån förra periodens biohybris så har det inte blivit något besök denna gång. Mina favorit tv-serier som Medium och Vampire Diaries varvades med Nyhetstimmen, Kobra, Debatt och det underbara tv-programmet: Draknästet. ”Inför tenta pluggandet” har genererat i ett väldigt sporadiska DVD-tittande. Bröderna Cohens – A Serious man, var däremot ett undantag som jag gillade. Law abiding citizen, Dark mirror och Land of the lost var 3 andra DVD-filmer som avverkades.

Will Ferell är 2000-talets svar på Chevy Chase. De endimensionella likheterna är många, båda två kan  i stort sett bara kan spela en sorts karaktär, vilket lär innebära att de inte precis är några Oscars-aspiranter. Till skillnad från många andra så tycker jag att de ”gestaltar” denna roll på ett utmärkt sätt. De är exceptionellt duktiga att helt enkelt se tröga ut. Will Ferell medverkade i Land of the lost; en film med en banal handling, stereotypa karaktärer och taskiga effekter – ändå satt jag stort värde på filmen och skrattade faktiskt mycket åt de råinfantila skämten. Att spela så trög är en naturbegåvning, vilket skulle kunna leda till konflikter om de satte dit en bättre skådis utan denna underskattade karismatiska egenskap. Han har medverkat i underbara filmer som Stepbrother, Blaze of glory, Anchorman, Starsky and Hutch, Zoolander, Talladega nights, Elf och Semi-pro. Will Ferell är ingen idiot, han är en hjälte och sådana ska hyllas.

Vinylförsäljningsprocess inledd

I en råttfri bod förvaras mina vinylskivor som jag för övrigt lagt ut en smärre förmögenhet på. Dessa ljudtingestar är fördelade i 13 ”läskbackar” med tillhörande plastomslag. Jag har till sist bestämt mig för att skiljas ifrån mina  plastkompisar. De cirka 1200 inplastade vinylskivorna kan vara värda allt mellan 20 000 kronor till 100 000 kronor. Eftersom jag inte innehar den kompetensen att göra den bedömningen så har jag skaffat mig en vinylexpert: vi kan kalla honom ”VinylBertil”. Han får 10% av försäljningen som främst ska ske genom skivmässor i Linköping. Jag ögnade igenom mina 80-tals punksinglar och minns med förfäran att på varje singelinköp går det åt en sargad pensionär, eller var det tonvis med pantburkar?

Team Humor utmanar återigen Sveriges filmetablissemang

Team Humor alias Stefan Hammarström och Mats Widholm synkroniserade återigen sina livsfaser med varandra via ett inledande möte söndagen den 4 april. Vårt första projekt blir att planera in en kortfilm om Jesus återkomst till jorden. Vi ska sedan se uppdatera vårt första filmkomedimanus kallat ”Sommaren med Rogge” eller mer blygsamt ”Sveriges roligaste filmmanus”. Team Humor håller på att färdigställa ytterligare en filmkomedipärla som handlar om en avdankad seriemördare kallad: ”Hösten med Ove och Roland”. Om inte Stefan hinner med  att ligga med rätt producenter för denna  osvenska film ,så har vi en reservstrategi för att själva samla in 20 miljoner, i syfte att skapa ”Sveriges roligaste film”. Vi söker nu en kombinerad filmare/redigerare sant 2 manliga ”skådisar” och lokaler att framställa detta korta filmiska underverk.

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu