Inför Eurovision med Strömstedt

En epok gick i graven i och med att ”panelen” ratades av SVT.  Fyra söndagar med start klockan 21.00 avverkades istället ”Inför Eurovision-programmen” med ett helt annat upplägg. Niklas Strömstedt och bisittaren Malin Roos bjöd in Rickard Engfors, Shirley Clamp, Martin Rolinski och avslutade det helamed Robin Stjernberg i sista programmet. Jag tillhörde den skaran som följde dessa program varje år, men de två senaste gångerna har programformatet trampat vatten. Denna mer avslappnade diskussionsprocess kändes därför helt rätt. Niklas Strömstedt styrde anti-diktatoriskt gästerna och bisittaren på ett föredömligt sätt. Det fanns faktiskt inget att anmärka på i det nya programkonceptet.

Semifinal 1

Två timmar musikunderhållning på bästa sändningstid, kan det bli bättre? Tydligen, första semifinalen präglades av halvtaskiga ballader. Petra Mede tog över stafettpinnen, och bröt parallellt förbannelsen med att ha två påfrestande programledare, vilka turades om att vara så patetiska som det bara var möjligt. Petra Mede hade dels erfarenhet från ett tidigare musikvärdskap, dels är hon scenvan och rolig komiker. Ingredienser som borgar för mindre trams helt enkelt. Duktige Edward Af Sillén låg bakom talen precis som de senaste 103 åren, vilket börjar kännas aningen upprepande. Samma adekvata melodifestival-missanpassade-humor om och om igen, att värden bytts ut spelar egentligen inte så stor roll när skämten är desamma. Dags att byta ut honom, trots att han skött sin uppgift med bravur, kan Manchester Uniteds Alex Ferguson avgå med hedern i behåll så kan även Edward det

Sverige måste vara världsmästare i Europa på att skapa visuella och synkade effekter till de tävlandes bidrag. I Malmö hade arrangörerna lagt ribban ännu högre, vilka oftast är  mer sevärda än de halvmediokra låtarna i sig, trots en mer ansträngd budget till förfogande.

Pausunderhållningen var sisådär i mina ögon. Reprisen på Loreens barnkörsversion av Euphoria var maffig och stämningsfylld, men också halvseg. Sarah Dawn Finer i rollen som EBU-kvinnan Lynda Woodruff hade onekligen något universalt över sig, och hade potentialen tilltala många tittare utomlands. Däremot var Anders Kleerups specialskrivna musik till Fredrik ”Bounce” Rydman:  Northern Lights; måhända ett koreografiskt mästerverk, men definitivt ”not my cup of tea”, ruskigt segt och ointressant. Här hade man kunnat lägga in ett musiknummer istället där svenska artister speladew upp medley på hits i Sverige exempelvis.

Mina topp-3:

1. Österrike: Natália Kelly – Shine.
2. Moldavien: Aliona Moon – Oh Mie –
3. Belgien: Roberto Bellarosa – Love Kills

Seminfinal 1 genomsyrades tyvärr av smäktande ballader, något som drog ner tempot som motivationen att fortsätta att titta. Favorittippade Danmark hade en bra sångerska och fin text, men låten i sig var knappast speciellt märkvärdig, men gick dock planenligt vidare till den hägrande finalen. När rösterna var räknade konstaterades det även att andrahandsfavoriterna Ukraina, Irland, Holland och Ryssland gått  vidare. Det gällde också coola Anouk som på 90-talet hade en megahit med halvtunga låten Nobody´s wife. Hennes bidrag för Holland var minst sagt det motsatta; Birds var en orgie av stämningsfylld melankoli, mångas favorit, men inte min. Kvällens bästa ballad stod  Moldaviens Aliona Moon för med  låten O Mie. Hennes långkjol med alla färgteman var definitivt ett visuellt smörgåsbord.

Semifinal 2

Petra Medes tydliga engelska var en fröjd för örat till skillnad från många andra programledare med accentbrytningar att mörda för. Det var också skönt slippa dysfunktionella röstningsförfaranden; här presenterades de 10 vinnarna med obarmhärtighet, utan att dra ut på processen i onödan.

Inledningen var nog det bästa för kvällen, med Norges bidrag samt Darin och Agnes under denna semifinal 2. En kreativ eklektisk dansgryta var underhållande till skillnad ifrån förra omgångens intetsägande dansnummer. Under epitetet ”Swedish pop voices” framförde Darin guldlåten Nobody Know och gjorde det kanonbra. Det är en helvetisk mäktig låt, som om den varit engelsk eller amerikansk legat etta på varenda topplista runt om hela världen. Förhoppningsvis får låten och Darin den uppmärksamhet som de är värda. Han framförde också sin senaste singel So yours, som dock inte höll samma klass.  Agnes framförde sina hits One Last time och Release me: två potentiell världshits, om de varit amerikanska eller brittiska det vill säga. Trots det ”svenska musikundret” så utövar de anglosaxiska musikautomaterna härskarteknik på de som försöker peta ner dem från pop-och rocktronerna.

Seminfinal 2 var bättre än seminfinal 1, vilket egentligen inte säger allt för mycket. Armenien hade lyckats förföra min husgud Tony Iommi från Black Sabbath. Låten, framträdandet och typ allt levde inte upp till de förväntningarna jag hade. Den gamle Tony måste har varit koma-medvetslös-full när han skrev denna mediokra låt. Norges bidrag var bland det bästa jag har hört i Eurovision contest sammanhang på flera år. Trots att jag är nationalist uti fingerspetsarna (inte rasist) så ska bästa låten koras, och då framförde Margareta Berger den klart bästa låten, ljusår ifrån vår egen Robin Stjerberg och resten av startfältet i de båda semifinalerna, en HIT helt enkelt. Albaniens Adrian Lulgjuraj och Bledar Sejko stod för någorlunda rockigare tongångar med låten Identitet, tyvärr föll den inte mig i smaken trots ett adekvat gitarrsolo.

Switzerlands (kan inte skriva landet på svenska) Takasa var ett 6-mannaband med en åldersspännvidd mellan 21-åriga Sarah Breiter till 95-åriga Emil Ramsauer det vill säga Eurovision Song Contest scenens äldsta människa. Tunga gitarrer till trots blev You and me aningen för påfrestande. Ett minst originellt udda bidrag och likheter med Malena Erman hade Rumäniens Cezar med låten It´s my life. Likt en kastrerad vampyrmullvad framförde den välrenommerade kontratenoren ett minst sagt udda musikstycke. Den grekiska gruppen  Koza Mostra med sångaren Agathon Iakovidis framförde Alkohol is free. Greklands svar på Hoffmaestro fick mig till skillnad från många andra bidrag på gott humör med sin medryckande musik.

Mina topp 3:

1. Norge: Margaret Berger -  I feed you my love
2. Finland : Krista Siegfrieds – Marry me
3. Azerbaijan: Faird Mamadow – Hold me

Alla nordiska bidrag gick vidare: Island, Norge, och Finland; Danmark via semifinal 1 och Sverige var direktkvalificerade via sin vinst 2012. De svenska låtskrivarna som låg bakom bidragen med Azerbaijan, och Georgien gick också vidare till finalen. Som sagt den andra semifinalen var bättre på alla punkter än den första.

The Grand Final

”Less is more” var budskapet till de som hade ett år på sig att färdigställa Eurovision Song Contest 2013 i Malmö. Christer Björkman och hans team skalade av den teknik-kapprustning-hybrisen som pågått under en längre tid. Han fokuserade på essensen, där målet var att skapa den bästa tävlingen någonsin, med en mindre budget. Fokuset lades istället på artisterna, gemenskapen och musiken; bort med exempelvis resebyråreklamen och missanpassade värd/värdinna-duo-skämt. Den helhet som utkristalliserades var världsklass utifrån ett tidigare Eurovision Song Contest perspektiv. Hela 26 bidrag gjorde upp om Europas musikkrona och endast ett kunde titulera sig europamästare i musik.

OS-invigning inledningen till tonerna av Björn & Benny och Aviciis  ”We write the story” var pampigt men träigt, även om bron i sig var cool. Jag hade förväntat mig en hit eller i alla fall något embryo till pop, inte detta. Sara Dawn Finer avslutade sin sketchepos: ” Lynda Woodruff”, likt hon börjat, halvroligt, men väldigt personligt och professionellt. Hon fick chansen att visa vad hon är allra bäst på att göra senare i programmet, nämligen att sjunga. Hon framförde en magisk version av ABBA:s ”The Winner takes it all”, hon sov nog bra, med ett såväl stärkt självförtroende som varumärke. Detsamma gäller väl inte Eric Saade, som var tv-rutans portal mot greenroom. Han gjorde visserligen inte bort sig, men tillförde heller ingenting.

”Swedish Smorgasboard” var ett musikalstycke med Petra Mede på sång om svenska stereotyper som avhandlades smidigt sarkastiskt. Sketcherna med Fredrik Reinfeldt och Felix Herngren var dräpande, och faktiskt riktigt roliga. Loreen fick chansen att återigen ta hela Europa med storm när hon framförde ett medley över underbara My heart is refusing me, Euphoria och nya singeln: We got the power, en låt som var den klart sämsta av de tre.

Min top 5 lista

1. Norge
2. Belgien
3. Finland
4. Moldavien
5. Danmark

Robin Stjerberg slutade i mitten av startfältet. Hans 14:e plats var absolut ingenting att skämmas för. Killen gjorde så gott han kunde, med den låten i bagaget. Hade inte den internationella juryn varit där petat så hade Yohio vunnit. Ett bidrag som borgat för en svensk 10-i-topp-placering på grund av att låten helt enkelt var bättre och dessutom originellare. Jag tyckte Norges bidrag var ljusår bättre än sina konkurrenter, men förhandstippade Emmelie de Forests höll undan för henne och resten av cirkusen. Hennes hypade vinnarbidrag Only teardrops var en dussinllåt som hade den minst sagt oförutsägbara eurovision-timing-guden på sin sida. Kvällens sändning gick en kvart över tiden, och huvudanledningen till detta var att de som meddelade ländernas poängutdelning inte höll sig till sina tidsramar – igen. Nepotismen det vill säga vänskapsröstningarna är fortfarande störande. De nordiska länderna röstar på varandra, men gör det med stil, och på grund att oftast kunna värdera vad som är bra och mindre bra musik. Gänget med exempelvis Azerbaijan, Moldavien, Vitryssland, Cypern och Malta är ju bara för härliga i sitt ogenerade sätt att hylla sina grannar, även om det stått en bytta med hästkött på scenen så hade de fått en 10 vs 12:a av sina altruistiska grannländer. Återigen grattis till Danmark och Emmelie de Forests.

Melodifestivalen 2013 blev det tolfte året i rad där upplägget med deltävlingar på olika håll i Sverige avverkades tillika 53:e upplagan av musiktävlingen historiskt sett.

• Den 14 maj 2013 sänds den första semifinalen av Eurovision Song Contest.
  
• Den 16 maj 2013 sänds den andra semifinalen av Eurovision Song Contest.
• Den 18 maj 2013 sänds finalen av Eurovision Song Contest där vinnarlandet koras.
  

Deltävling 1: Karlskrona

Värdparets klyschiga klämkäckheter avbröts av David Lindgrens ”Skyline”. Det var en fartfylld historia som hade mycket av allt, dock inte en helt tillfredsställande refräng, något som drog ner helhetsbetyget. Cockies N beans: ”Burning flags” gjorde inte bort sig. Tre mogna kvinnor med mycket slagkraftiga röster framförde lättviktsrock på ett inte alls ett oävet sätt. En av mina personliga favoriter  är Jay-Jay Johansson, vilken hittills släppt 8 album. Hans bästa skiva Antenna från 2002 var mitt inträde in i hans musikrum. Melankolisk intelligent electropop är hans signum. Bidrag nummer tre ”Paris” följde den mallen slaviskt; suggestivt och dramatisk, men ändå kraftfullt i sin lågmäldhet. Tyvärr är han inte den mest karismatiska personen i scenvärlden. Fjärdelåten var inte något som föll mig på läppen. Mary N`diaye sjöng halvmediokra låten ”Gosa”, rytmisk så det förslog, men också groteskt intetsägande.

Erik Gadd: ”Vi kommer aldrig att förlora” utkristalliserades till en riktigt bra poplåt, med en toppenrefräng; ett gediget melodihantverk helt enkelt.  Yohio: ”Heartbreak hotel” var däremot den hitintills bästa låten trots svajig sång. Likt en androgyn japansk seriefigur med en låt som periodvis påminde mig om gruppen The Rasmus ägde han självsäkert scenen. Att den innehöll något tyngre gitarrer än i de andra bidragen gjorde inte saken sämre. Anna Järvinens ”Porslin” var sprött, sorgset och vackert, dock not my cup of tea.  Michael Feiner &: Caisa framförde ”Were still kids”; de moderna clubbmusikmattorma i  symbios med saxofoninslag borde inte generera i något sensationellt. Det gjorde inte låten heller, men den var en av de bättre  startfältet, saxofonslingan var verkligen en älska-eller-totalt-avsky-grej -  jag gillade den.

Mellanakten med trion Gina, Danny och Kristian Luuk och Lena Philipsson var överraskande bra. Självironiska texter och en skön låt förpackad i ett Oscarsgala-lyxigt shownummer var receptet. De två bästa bidragen gick nog vidare trots att David Lindgrens ”Skyline” var ljusår ifrån förra årets hit ”Shout it out”.  Per Andersson från Grotesco spelade olika karaktärer som skickat in bidrag till Melodifestivalen och som alla blivit ratade. Först ut var hårdrock på ukulele med MegaHell, och det var faktiskt lite småroligt, inte alls så påfrestande som det annars kan bli . Yohio och Erik Gadd direkt till final enligt mig.  Till andra chansen borde David Lindgren och Jay-Jay Johansson tagit sig.

Deltävling 2: Göteborg

Anton Ewald inledde det hela med sin Saade/Lindgren/Danny patenterade danssång. Klonen gjorde inte alls bort sig, utan kunde både sjunga och dansa dessutom var låten ”Begging” en av de bättre i startfältet. Nästa bidrag framfördes av Adele-inspirerade Felicia Olsson som stod för kvällens mest sofistikerade inslag, den smäktande soulballaden ”Make me no 1″. Den kräver några extra lyssningar, men är en given radiohit. Joacim Cans är en halvidol utifrån mitt hårdrocksintresse. Att han nu framför en låt i en hel annan genre tycker jag är inte alls är fel trots konservativa och dogmatiska hårdrocksprotester. Tyvärr var låten ”Anneli” alldeles för träig precis som nyckelharpan. Swedish housewives bestod av tre sexiga mogna tjejer i sina bästa år: Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund och Jenny Silver. Utrustade med glittrande korta klänningar, hotpants och leenden som kan spräcka vilket käkben i världen framförde de standarddängan  ”On top of the world”.

Ultraläckra norska Tone Damli och vår egen Erik Segerstedt bildade ett gulligt lättsmält team. Tyvärr var konstellationen kemilöst och låten ”Hello goodbye” i sig totalt intetsägande. Louise Hoffsten har aldrig varit någon idol och kommer nog aldrig heller att bli. Därför blev jag positivt förvånad när Linköpingstjejen framförde en bluespopdänga som faktiskt var grymt stark. Denna omgångs svar på Erik Gadd: Rikard Wolff kändes i mitt tycke som ett skapligt nerköp. Visst, det är vackert och melankoliskt till bristningsgränden, men långt ifrån något jag någonsin kommer att lyssna på igen. Att Sean Banan fick ytterligare en chans i dessa sammanhang tycker jag är värre än att ta med Rickard Wolff. Förra årets bidrag ”Sean den första banan” var en guldlåt i kombination med ett vansinnigt fräckt och roligt nummer. Sean Banans senaste alster ”Copacabanana” gick endast vidare på grund av kidsen i betonggettona som ringde så de blev blåa i ansiktet.

Mellanakterna med de minst sagt äldre damerna var inget som tilltalade mig. Detta respiratornummer stod i konstrast till förra veckans toppeninslag, så detta var ett riktigt bottennapp. Brist på fantasi och humor var väl några faktorer som skapade dessa så kallade mellanakter. Danny var aningen mindre stel än förra veckan, vilket inte säger mycket, eller snarare allt. Per Andersson från Grotesco avhandlade familjeschlager på ett udda vis. Som helhet var deltävling två sämre än förra lördagens. Felicia och Louise var mitt finalpar. Anton och Swedish Houewives till andra chansen.

Deltävling 3: Skellefteå

Först ut var svartklädde Eddie Razaz, som avfyrade fartfyllda låten ”Alibi”. Han sjöng och dansade bra, men jag börjar bli ytterst trött på Danny/Saade komplexen som framavlas runt om i Sverige, dock är den bättre än “Skyline”, men sämre än “Begging”. En stor kontrast till koreografiorgien var melodifestivaldebuterande Elin Peterssons lågmälda skapelse: ”Island”. Vackert, enkelt, avskalat och äkta, men tyvärr också tämligen ointressant.  Fyra mogna gubbar tog sedan över scenen: Ravaillacz  framförde schlagerparodin: ”En riktig jävla schlager”. Vad kan man säga, charmigt och trallvänligt, men ett bidrag som aldrig skulle gått vidare och definitivt aldrig nått finalen. Jag blir ångestfylld när jag inser hur horribelt svenska folket proteströstar. Amanda Fondell tog över stafettpinnen med sin teatraliska och melankoliska ”Dumb”. Det var ett år sedan Amanda ställde upp i Idol och tog hem hela tävlingen. I Melodifestivalen kammade hon noll, vilket jag tyckte var synd när ”Dumb” definitivt tillhörde finalstartfältet.

Martin ”BWO” Rolinskis”In and out of love” var en 80-tals pastisch av guds like. Med hyperövertydliga Modern Talking vibbar och sin karakteristiska nasala stämma gjorde han allt som stod i hans makt. Men som sagt låten var på tok för redundant för sitt eget bästa. Janis Joplin imitatören Caroline Af Ugglas låt ”Hon har inte” innehöll en tänkvärd text, annars var det inget nytt under solen. Goo-Goo dolls inspirerade State of drama var  onekligen talangfulla, ungaoch hungriga. De framförde proffsigt hård-pop-låten ”Falling” vars  blankpolerade reklamradiorock tilltalade mig. Janet Leons ”Heartstrings” framförde ett underhållande nummer som omfamnades av en partyhöjande dansorienterad pop. Det var hugget som stucket vem som skulle knipa den sista Andra-chansen-platsen mellan Janet och Eddie.

Den här gången reste Gina till Italien i några förinspelade inslag för att reda ut varför de var det enda land som inte gav Loreen ett enda poäng i Eurovision ifjol. Ett uppslag som definitivt fungerade bättre i teorin än i praktiken. Shownumret var ett stepp/jazz-nummer där Gina sjöng, Danny steppade och Rennie Mirro & Karl Dyall dominerade. Per ”Grotesco” Andersson raljerade dansbandsgenren i kombination med könsbyten i ”kvinna och karl”.  Mina två finalfavoriter var Amanda Fondell och State of drama.  Eddie Razaz och Martin Rolinski till andra chansen. Detta var i mina ögon för övrigt den bästa deltävlingen av de fyra.

Deltävling 4: Malmö

En av mina favoritgrupper Army of lovers  inledde deltävlingen i Malmö med ”Rockin the ride”. Den visade sig vara en skön låt men också extremt tjatig. Lucia Piñeras ”Must be love” hade allt för mycket drag av världshiten ”Rolling in deep” med Adele för sitt eget bästa. Synd, för såväl energin som rösten fanns med i numret. Robin Stjernberg sjöng ”You” och ylade sig oväntat fram till andra chansen. Egentligen inget fel på vare sig låten eller uppträdandet, men så himla bra var den väl inte. Sylvia Wrethammar – ”Trivialieter” var något som inte alls föll mig i smaken, trots jazzsamba i klinch med en hybrid av Bondlåtar.

Ralf Gyllenhammar framförde hårdrockballaden ”Bed on fire”. En obehaglig svengelska uppenbarade sig i låtens inledning. När låten väl kom i gång reducerades det värsta; tyvärr blev den periodvis för skrikig. Terese Fredenwalls Lene-Marlin-doftande Breaking the silence” var en skön lågmäld låt som definitivt kommer växa sig starkare i radion. Behrang Miri – ”Jalla dansa sawa” stod för karnevalsstämningen med en extremt trallvänlig refräng på franska och arabiska. En låt som jag blev glad av, och som troligtvis kommer att spelas sönder i etern. Ulrik Munthers ”Tell the world I´m here” blev en oväntad överraskning. Mogen framförd universal poprock som växer sig starkare för varje lyssning som avverkas.

Utifrån ett julaftonsperspektiv så måste många partyhomosexuella fått en tidig julklapp, dels att Army of lovers var med, dels att Alcazzar agerade mellanakt featuring Danny med ett potpurri av deras största hits. Inslaget visade dessvärre upp bristen på riktigt klockrena låtar i årets melodifestivalupplaga. Per  ”Grotesko” Andersson parodierade på Tommy Nilsson, och uppvisade det roligaste inslaget av de fyra, med den narcissistiska tönten. Mina finalfavoriter var Ulrik Munther och Ralf. Army of Lovers och  Behrang Miri till andra chansen

Sista chansen

Äntligen har programmakarna tagit sitt förnuft till fånga; kvartsfinalsduellerna i Andra chansen har  tagits bort. Den befängda lotteritillställningen som genomsyrats musikprocessen har varit så orättvis och intelligensbefriad har modifierats. Nu fick svenska folket rösta, sedan ha dueller; ett steg i rätt riktning att helt ta bort spelet för galleriet.

Detta var Gina och Dannys näst sista framträdande som programledare för detta jätteevenemang. Utifrån ett artistperspektiv har de klarat sig standar, utifrån ett komediperspektiv har det varit ett nerköp. Halvtaskiga tillrättalagda manusskämt från omnipotenta Edward Af Sillén faller ännu plattare till marken via dessa två artistkanaler och då främst via Danny. Genuin humor är en skör balansgång, alla kan helt enkelt  inte berätta en rolig historia på ett roligt sätt. Petra Medes återkomst är efterlängtad, trots att hon inte ingår i min stab av favoritkomiker. David Batra eller Johan Glans bör ta över detta spektakel nästa år, utan inblandning av Edward Af Sillén.

Duell nr 1: Till Final: Anton Ewald – “Begging”
Utslagen: Behrang Miri – “Jalla Dansa Salwa”

Duell nr 2:
Till Final: Robin Stjernberg – “You”
Utslagen: Martin Rolinski – “In And Out Of Love”

Utslagen efter andra omröstningsomgången:
5. “Hello Goodbye”, Erik Segerstedt & Tone Damli

Utslagna efter första omröstningsomgången, i resultatordning:
6. “Hon har inte”, Caroline af Ugglas
7. “Burning Flags”, Cookies N Beans
8. “Vi kommer aldrig att förlora”, Eric Gadd

Mellanakter:
“Jedward duellerar mot Danny och Gina”
“Peter Jöback som Fantomen i Melodifestivalen

De två artister som jag önskat gått vidare till finalen var ”Begging” med Anton Edwald samt ”Vi kommer aldrig att förlora” med Erik Gadd. Trots duellreduceringen skapade kvarvarande moment orättvisa in i det sista. Robin Stjernbergs tonsäkerhet var usel och borde vara bannlyst i en sådan här stor tillställning. Det är ett hån mot alla som dels inte nådde andra chansen eller finalen, dels mot alla duktiga artister som kan sjunga ordentligt. Om det visar sig att han var övernervös så är det väl en godkänd ursäkt.

Jag förhåller mig dock aningen ambivalent om Martin Rolinski skulle gått vidare istället? Trots karisma, scenvana, adekvat röst och ett annorlunda shownummer så är det omöjligt att skaka av sig den påträngande likheten Modern Talkings: ”Cherie Cherie Lady”. Var går gränsen för inspiration eller stöld ? Här överträddes tyvärr min gräns, någon seriös måtta får det helt enkelt vara.

Mellanakterna var lika upphetsande som nakenkatter på en kattutställning. Med ett programarkiv att döda för, där potentiella guldkorn skulle kunna vaskas fram på löpande band kastar de in de mest påfrestande snorungarna i hela norra Europa: Jedward. Låten som var poppis för tre år sedan är visserligen bra; men att hybridisera en duell mellan dem och programledarna visar på fantasilöshet utöver det vanliga. Då var Peter Jöbacks avskalade nummer betydligt bättre, även om partystämningen sjönk till minusgrader.

Finalen i Friends arena Stockholm

Innan finalen hade jag inhandlat Melodifestivalen 2013 på cd. Det är först då som jag får den adekvata helhetsbilden serverad. 2013 år var inget undantag när bidragen sållades mellan de bra, standard och rent usla. Jag anser att 2009 års melodifestival när Malena Ernman ”oturligt” vann, var den bästa någonsin med toppar som: ”Tic Toc”, ”Baby goodbye”, ”Disconnect me”, ”Jag ska slåss i dina kvarter”, ”Hope and glory”, ”1000 miles”, ”Youré not alone”, ”Show me heaven” och ”Jag tror på oss”. Årets upplaga höll också bra klass, men utifrån den höga kvaliteten från och med 2009 var 2013 ändå det sämsta sedan 2008.

Startfältet genomsyrades utav att männen dominerade tillställningen. I finalen delades antalet röster mellan tittarna och elva jurygrupper runt om i Europa, där tittarnas röster omvandlas till procentuella poäng. Proceduren med röstningsomgångar i deltävlingarna såg likadan ut som den gjorde året innan. Jag tycker det upplägget fungerar riktigt bra. Röstningsförfarandet blir inte som förut en segdragen historia, utan de två timmarna pinnade på snabbt. Jag tittade med Hanna och Frida, då Marie var bortrest. Med ostbågar, lösgodis och vatten i högsta hugg slocknade Fridas ögon redan vid 21.00 tiden, Hannas en halvtimme senare.

1. Tell the world I’m here – Ulrik Munther
2. Skyline – David Lindgren
3. Falling – State of Drama
4. Begging – Anton Ewald
5. Only the dead fish follow the stream – Louise Hoffsten
6. Bed on fire – Ralf Gyllenhammar
7. En riktig jävla schlager – Ravaillacz
8. Copacabanana – Sean Banan
9. You – Robin Stjernberg
10. Heartbreak hotel – YOHIO

I mitt tycke hade Yohio det bästa bidraget. 80-tals dimman låg som  bomull runt The Rasmus inspirerande tonerna; två faktorer till mitt gillandet. Han fick mest röster av svenska folket i finalen, men snubblade på mållinjen efter den internationella juryns valv. Vuxet, moget och radiovänligt framförde Linköpings stolthet Louise Hoffsten den ultrasköna ”Only the dead fish follow the stream”. En toppenplåt som jag verkligen gillade, men inte velat skicka till Malmö. Detsamma gällde hård-pop-bandet State of drama. En ruskigt skön refräng och kamerahångel, men jag tror personligen att den precis som Louise låt hade drunknat i Europa låthav.

De låtar som jag anse borde har varit med i finalen var Amanda Fondells ”Dumb” samt Felicia Olsson ”Make me no 1″. Lite utanför hamnade Erik Gadds ”Vi kommer aldrig att förlora” och Janet Leon med ”Heartstrings”  samt Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa”. Martin Rolinski och Lucia Pinera hade bra låtar, men som helt sonika föll bort på grund av alltför stora likheter med andra kända världshits.

Efter att ha vunnit internationella juryns röster och kommit tvåa hos svenska folket, fick en anmärkningsvärd överraskad Robin Stjernberg representera Sverige i Eurovision Song Contest i Malmö i vår, för två veckor sedan var han inte ens i final. Låten är skriven av honom själv, Linnea Deb, Joy Deb och Joakim Harestad Haukaas. Som koreograf har de anlitat Ambra Succi, som förra året skapade koreografin till Loreen. Jag upplevde till en början ”you” som aningen för tjatig samtidigt som han sjöng halvtaskigt. Ju fler gånger jag hörde låten desto starkare blev den, och till slut jag fick devalvera ursprungsåsikten.

Mellanakterna var väl sisådär. Carolas uppdaterade version av ”Främling” var inte alls så bra som den kunde ha blivit. Cameos från gamla programledare var väl inte heller topp-1000 precis. Den sentimental barnkörs sjungna ”Euphoria” med Loreen själv i spetsen var betydligt mäktigare, men pricken över i:et fanns inte med denna finalkväll.

Min topp-lista

1. Heartbreak hotel – YOHIO

2. Begging – Anton Ewald

3. Only the dead fish follow the stream – Louise Hoffsten

4. Falling – State of Drama

5. You – Robin Stjernberg

Alla snygga foton är tagna från http://blog.qruiser.com/schlagerprofilerna/