• 1. Radiation Vibe
• 2. Sink To The Bottom
• 3. Joe Rey
• 4. She’s Got A Problem
• 5. Survival Car
• 6. Barbara H
• 7. Sick Day
• 8. I’ve Got A Flair
• 9. Leave The Biker
• 10. You Curse At Girls
• 11. Please Don’t Rock Me Tonight
• 12. Everything’s Ruined

1996 släppte detta New  Jersey band sitt debutalbum en platta som  står sig lika bra då som nu. Musiken genomsyras utav trallvänlig begåvad poprock fylld av cynism  och tafatt tonårskärlek. Ta några doser Per Gessle, Brainpool och Weezer blanda  dessa och vips är år popeufori skapad.

Chris Collingwood och Adam Schlesinger är  upphovsmakarna till dessa självklistrande tre-minuters-hits med knivskarpa formuleringar och lagom distade gitarrer Dessa tog mig på bar gärning och var så nära pop-himlen man bara kunde komma. Power-pop-melodierna var parallellt  inneslutna i underfundigt presenterade humoristiska texter som berörde och betydde något.

Fountains Of Waynes har i skrivande stund efter debutalbumet skapat ytterligare 5 plattor varav den senaste ”Sky full of holes” släpptes 2011. Chris Collingwoods och Adam Schlesingers  försöker fortfarande vara tonåriga popsnören trots att de är över 40 år, istället för att skildra sin egna ålders samhällssituation, vilket vore betydligt intressantare. Det är egentligen inget problem eftersom det i stort sett gäller för alla övervintrade hårdrockband också.

Det är snarare när deras patenterade 60-tals-sound börjar kännas aningen passé i symbios med att kvaliteten sjunkit markant efter den sexton år gamla debutens uppdukade smörgåsbord utav pophits som man hunnit tröttna. Bandet känns numera som ytterst tråkigt bleka kopior till  utifrån detta vitala debutalbum från 1996.

2007 kom albumet ”Traffic and weather” ut och det är plattan jag tycker näst bäst om. För mig kommer dock alltid deras debutalbum från 1996 räknas in till min klassiker-album-lista. På den fanns det gitarrskrammel och variation i kombination med ett melodisnickeri på hög nivå.

På de efterkommande plattorna är typ allt sämre förutom enstaka guldkorn som periodvis påminner om det förgångna. Ett av undantagen är från senaste plattan och låten i fråga heter ”Someones´s gonna break your heart” samt ”Someone to love” från ”Traffic and weather”.  Fountains of wayne har blivit för lugna, för tråkiga och för dåliga, trots vad väldigt många välrenommerade musikkritiker motsats häver ut sig.

Powermetal med klass

• 1. Shades Of Art
• 2. Carnivore
• 3. Lady Don’t Answer
• 4. Mab
• 5. I Know Shadows
• 6. Your Silence
• 7. Higher
• 8. The Song You Never Sang
• 9. Nightmares I Stole
• 10. Child Of Darkest Night
• 11. Some Stand Alone
• 12. My Heart Still Cries

Vad har Bloodbound och Tad morose gemensamt förutom Bollnäs. Jo, att Urban Breed har sjungit i de båda banden. Mannen har en metalröst att döda för, och är sorgligt underskattad. Projektet Trial of murder är hans senaste mickstativförvärv.

Om man addar lite Queensryche till Tad Moroes opuset ”Modus vivendi” så får man en hint av hur debutplattan ”Shades of art” låter. Plattan innehåller 12 låtar som bara kan gå under epitetet: sjusärdeles kvalitetstungt. Albumet kom ut 2012. Jag välkomnade alstret med en öppen famn, men fattade då inte riktigt hur bra detta var förrän efter ett bra tag.

När det melodiösa smält samman med tunga ackord, gudomlig röst, perfekt produktion och variation blir det helt enkelt såhär klockrent. Från titellåten till sista spåret ”My heart cries” hänger kvalitetslåset på plattan. Det är en sann fröjd att höra en platta som håller hela vägen  Att välja ut en favoritlåt på plattan är som att svära högt i kyrkan. Under dödshot hade jag i så fall valt: ”Lady don´t answer”.

Shades of art är definitivt ett utav 2000-talets mest förbisedda plattor i symbios med Lions Share – Dark hours från 2009. Där numera Morgana Lefay, Tad morose och Bloodbound reproducerar sig själva till det oändliga visar Trail of murder hur det bör och ska låta. Jag ber till Gud trots min agnosticism att en andra platta är i antågande, att den är lika bra och att de i så fall får husera i metalvärldens absoluta finrum.

Big Money

1992 släpptes en gudomlig platta som jag rankar oerhört högt bland svenska skivsläpp. Big Money bestod av Magnus Rongedal och. Duon släppte detta debutalbum 1992 vilken följdes upp av ”Monnraker” två år senare. Bandet började som en ren studioprodukt och gav sig först efter andra plattan ut på turné i Sverige, men lyckades oväntat nog inte charma svenskarna; gruppen existerade mellan 1989 till 1995.

Magnus Rongedal (Vasa) var andra halvan av Rongedal och Lars Johansson (Big) har bland annat spelat med Pontus och amerikanerna. Gruppnamnet togs från en låt av de symfoniska kanadensiska hårdrocksgiganterna Rush.

Kemin mellan de båda ironikerna och ljudgalningen Tretow var embryot till första plattans storhet; typ allt stämde; alla planeterna måste han synkats på himlen. Detta är ren skär popeufori som trots tidens tand fortfarande känns otroligt fräsch. Essensen är dock de helt underbara melodierna som är totalt magiska.

Variation är ett nyckelord precis som tempoväxlingarna och de ultraironiska texterna. Den bombastiska ljudbilden genomsyrades av såväl Queen som Trevor Horns produktioner typ The Buggles (Video kill the radio star, Plastic age) i symbios med en mycket säregen popstil.

Deras skivor producerades som sagt av the allmighty Michael B. Tretow, det vill säga ABBAS kreativa ljudgeni. Big money musiken var melodiös storslaget producerad syntrockpop/Hi-Tech AOR. Enligt Vasa utgick texterna från en fiktiv rik person som kallade sig Big.

Bigs:s största problem var beslutsångesten utav vilken golfbag han skulle köpa till sin vackra unga fru. Texterna var också ofta fyllda med humor och populärkulturella referenser till bland annat skräckfilmer. Exempelvis innehåller Flying Fish citat hämtade från filmen Hellraiser II – Hellbound.

De två hitsen ”Ruby slippers” och ”Amazing” är vansinnigt bra; alla låtar är för övrigt klockrena på sitt egenartade sätt, men måste jag välja ut ett spår som jag gillar allra mest blir det ”Not into it at all”. Lika bra som förstlingsverket var, lika dålig var uppföljaren: ”Moonraker”. På den plattan var definitivt inta alla planeter synkade. Trots det fanns det några guldkorn såsom ”Ugly”, ”The last man on earth” och ”Silverscreen”. ”Lost in Hollywood” plattan är lika bra som den är underskattad, och då är den horribelt underskattad. Jag blir också på väldigt bra humör när jag hör på den originella musiken.

Goth-AOR

1.  Silver
2. Pretender
3. Sister Love
4. Marianna
5. Christine
6. She Was Mine
7. Walk The Stage
8. Sergei’s Revenge
9. Brother Kill Brother
10.The Writer
11.Far Behind
12.No More Tears
13.Silverous.

En oväntat uppdaterad eller crossover variant av AOR dök upp 2001. Silvers sinnessjuka debut var ett mästerverk som de aldrig kom i närheten utav. Det var cirka 200-300 ljusår från den självbetitlade debuten till Dream Machine (2002), Intruder (2003) och Addiction (2004).  2005 kom deras  sista album Gold ut, en platta som fullbordade fem plattor på fem år, något jag  upplevde som att: ”övermjölka kon syndromet ur svälttörstande aor-nördar”.

Gitarristen från Sisters of mercy Andreas Bruhn får väl anses vara den felande länken som gjorde detta melodiska hårdrockprojekt…. till något annat, än just det traditionella. Dennes depressiva  gothinfluenser skapade en grogrund för en hybrid mellan mjäkigt, tråkigt, könlöst med livfullt, svängigt och udda melankolisk eufori.

Michael Voss — guitars, backing vocals (Bonfire, Demon Drive, Casanova, Mad Max)
Bernie Torme — guitars (Gillan, Ozzy, Alaska)
Gary Barden — lead vocals (MSG, Statetropper, Company of snakes, Praying Mantis)
Don Airey — keyboards (Deep Purple, Rainbow, Ozzy, Gary Moore, Ten, Alaska)
Marco Minnemann — drums (Paul Gilbert)

Inledande titellåten ”Silver” är helt enkelt en käftsmäll i mellangärdet hur det nu skulle vara möjligt. Låten i sig är i mina ögon en A.O.R classic och borde vara med på varje självmedveten melodiös hårdrockares playlist över de 100 bästa låtarna någonsin tillsammans med exempelvis Tykettos – Forever young.

Efterföljande ”Pretender”, ”Sister love” och ”Marianne” är helt gudabenådade tunga aor-örhängen som visar var goth-aor skåpet ska stå. Plattan fortsätter nästan lika högkvalitativt med ”Christine”, ”She was mine”,  ”Brother to brother”, och ”Far behind”. Det är svårt att inte abdikera inför allt örongodis.

Andreas Bruhn

Deras andra plattor är i jämförelse likbleka skuggor av denna one of a kind platta; magin saknas helt enkelt. Ett av de få undantagen är sensationella ”Save  me” från sista plattan Gold, en låt som lätt skulle platsa på debuten. På samma album finns riktigt bra ”Joshua”, ”Easy”, ”Creep” och ”Daydream believers”. Det innebär att Silver knöt ihop säcken någorlunda eftersom det är deras näst bästa i knivskarp konkurrens med Dream machine.

Även ”Silver Dream machine”, ”Head or heart”, Lovin you”, ”Chains”, ”Never again” och ”Banished” från Dream machine är knippe riktigt bra låtar.  Silvers debutplatta landar dock lätt bland de bästa jag har i min melodiösa hårdrocksamling. Att den sticker ut drar sitt strå till stacken och att det svänger ordentligt blir jag minst sagt glad av.

Jarmo, jag och Peter inledde kvällens begivenhet med manlighetsklichén bastubad med tillhörande burkstarköl. För egen del så stannade det vid 5 burkar i den nästintill olidliga värmen. Efter bastun så blev det killsnack i symbios med gamla som nya  hårdrocksgodingar på Jarmos halvmediokra dator. Runt 21.00 så tog vi taxi från Lindövägen för att 10 minuter senare äntra Bakfickans halvfulla lokaler. För egen del var det första gången som jag besökte dessa småmysiga lokaler.  Inträdet var på ynka 120 kr inklusive garderobsavgift. Lokalen visade sig vara rymligare än vad första intrycket visade på, men som gig-palats kändes den aningen malplacerad.  Whisky blev drycken för kvällen och jag tror det blev 4 stycken sådana innan  förbandet Heavy Shit inledde sin coversejour med klassiker från tidiga Mötley Crue till Judas Priest. Det märktes att bandet brann för sin musik då inlevelsen och metaleuforin var total. Deras version av Mötley Crues Live wire var nästintill identical, vilket de ska ha eloge för.

Coverbandet Heavy Shit in action

1½ timme senare var huvudattraktionen äntligen redo att ta Bakfickan med storm. Innan de började så rusade en kille upp på scenen. Jag var helt säkert att det var ett galet fan eller bandkompis, men icke sa Nicke det var sångaren Patrik Johansson. Killen med  den mäktiga Tobias Sammet stämman och den lille späde med luvan och tillika sångaren Bloodbound gick bara inte ihop. Vad gjorde killen med den grå huvan där?

Jag och Jarmo stod i vilket fall som helst längst fram med en maniskt headbangande brud i sina bästa år framför oss. Jag är såhär i efterhand otroligt nöjd med att hon inte hade löss, för då hade jag och resterande publikgrannar utan tvekan blivit blivit smittade flera gånger om. Vi stod också 17 centimeter från den högra högtalare, troligtvis en betydande faktor till kommande tinnitus. Under spelningens gång så flyttade vi oss strategiskt runt i lokalen, i syfte att såväl höra som se bättre. Tyvärr tyckte båda Jarmo och jag att ljudet helt enkelt var halvtaskigt.

När jag periodvis knappt hörde vilka låtar som spelades, så försvann i mitt tycke vitsen med en bra klubbspelning. Att Heavy Shit lät bättre än själva huvudbandet var definitivt inget positivt. Jag hade också föredragit om bandet uppträtt något högre upp än vad själva publiken stod, nu var bandet och publiken på samma nivå. 55 minuter senare så hade Bloodbound lyckats med konststycket att spela kortare tid än själva förbandet, vilket jag kan tycka är på tok för lite.

Efteråt drog vi till McDonalds för kvällens absoluta höjdpunkt, nämligen två gigantiskt saftiga burgare. Jag gick därefter mätt och belåten i rask takt mot destination Ektorp, medan Jarmo sällade sig till den långa Wasa-kö-bildningen där Peter redan installerat sig. Jag vaknade som alltid med en nypa dödsångest och en heldag av seghet framför mig, även fast jag inte druckit speciellt mycket och dessutom hade hela minnet i behåll. Men som sagt whiskey är en dryck som är ytterst förrädisk mot kropp som knopp. Under söndagens slowmotionrus hade jag all tid i världen att reflektera över gårdagen spelning. Jag kom fram till att det inte var en av mina topp-tusen-upplevelser. Ljudet och platsen för spelningen förtog stämningen från något som kunde ha blivit så bra.

Bloodbound – en blandning av Hellowen och Iron Maiden

Bandet startades av mjukisrockarna Tomas Olsson & Fredrik Bergh som hade västkust/a.o.r bandet Street talk som gemensamt skötebarn. Bandet har släppt 5 lena och välpolerade plattor varav den den senaste kom ut 2006. Street talks sångare var den eminente Göran Edman som i sin tur spelat ihop med bland annat Yngwie Malmsteen. Grunden till Bloodbound var troligtvis en motreaktion på tidigare fjäderlätta musikaliska utsvävningar samt deras nära relation till Heavy Metal Metropolen Bollnäs.  Bloodbound har turnerat med storheter som Arch Enemy, Dark Tranquillity, Evergrey, Pretty Maids , Sabaton och Hammerfall för att nämna några.

Sångaren Patrik Johansson samt envåldshärskarna Fredrik & Tomas

Deras första platta blev en riktig kultplatta som precis i dagarna återutgivits i sambands med deras fjärde alster Unholy cross. Bloudband har lyckats med att ha tre sångare på  fem plattor, Urban Breed från Pyramaze, Trail of murder och Tad Morose sjöng på första och tredje plattan, medan Michael Bormann från bland annat Jaded Heart, Bonfire och Zeno hoppade in och sjöng på bandets andra skiva.

2005 Nosferatu                                  2007 Book of dead

På den näst senaste plattan Unholy cross har de lyckats fått med ytterligare en metalsångare av högsta kaliber nämligen Patrik Johansson från Finspångsbandet Dawn of silence. Min favoritsångare av ovan nämnda är helt klart Urban Breed. Mina två favoritplattor är fortfarande första plattan Nosferatu, med Tabula Rasa på andra plats.

2008 Tabula rasa                                2011 Unholy cross

Bloodbounds femte platta ”In the name of metal” kom ur  2012, och närmar sig dessvärre Dream Evils territoriet. Vill man vara snäll kan man istället välja epitetet en hyllning till Power Metal.