Tommy Shaw – Ambition

1987 var ett år som kunde ståta med några magiska a.o.r.-utgivningar. Trots detta, ett rätt magert år, som inkilades mellan de två exceptionella melodiska åren 1986 och 1988.

Stan Bush & Barrage, Shy – Excess all areas, Jimmy Davis & Junction- Kick The Wall, Whitesnake – 1987, The Hooters – One way home, Jimmy Barnes- Freight Train Heart och Def Leppards – Hysteria var några monumentala plattor som utgavs det året.

I Sverige skapades det melodiska pärlor som Treat – Dreamhunter, Dalton – The race is on och John Norum – Total Control. Att husgudarna Savatage släppte Hall of the Mountain king, Pretty maids – Future world och Guns N’ Roses– ikoniska Appetite For Destruction gjorde saken inte saken sämre. Då var jag 20 år, och sedan några år tillbaka frälst av a.o.r och biten av typ alla andra genrer förutom, opera, blues och dansbandsmusik.

Det finns klassiker och så finns det djävulska klassiker. Det finns minnesvärda refränger, och så finns det ytterst minnesvärda refränger. Tommy Shaws tredje soloplatta Ambition var nog den platta som gått allra varmast på skivspelaren. Albumet hade verkligen alla de ingredienser som behövdes för att kunna förevigas i a.o.r.-himlen.

Hans två tidigare alster Girls with guns (1984) och What if (1985) präglades mer av vad som komma skulle. Golgatorna beredde helt vägen för mästerverket Ambition. Ett rejält undantag från detta var inledningspåret ”Jealousy” från What if. En fantastisk låt som lätt hade kunnat platsa på Ambition.

Styx

Dessförinnan var Mr Shaw känd för att ha frontat Styx mellan åren 1975 – 1983. Dåvarande gitarristen John Curelewski lämnade hastigt Styxlägret. Det öppnade dörren för Mr Shaw som flögs in till Chicago och anställdes på plats. Dennis DeYoung, James Young och Panozzo-bröderna Chuck och John flankerades av Tommy Shaw på gitarr.

Det var ett bandförhållande som höll i åtta år, och sex studioalbum. Tommy blev inte bara en ny medlem, utan spelade en nyckelroll även som låtskrivare. Ju längre tiden led, desto bredare blev sprickan mellan Dennis DeYoung, som ville att bandet skulle gå åt det poppigare hållet, medan Shaw mera åt det rockiga. Det blev början till slutet för Styx, för tillfället.

Charlie

Med ett nytt skivbolag i bagaget, samtidigt som den spelades in i Livingstone Studios London, med en oprövad ny producent bakom spakarna, låg vägarna fria för kreativitet utöver det vanliga.

Terry Thomas hette magikern, en man som dessutom spelade keyboard, gitarr, körade, och inte mint skrev låtarna tillsammans med Tommy. Densamme var den som valde ut de relativt okända musikerna på Ambition. Han var dessförinnan med i ett annat hypat a.o.r.-band kallat Charlie.

Charlie var ett brittiskt band som bildades 1973, släppte sitt debutalbum 1976 och sitt senaste alster 2015. De blev inte profeter i sitt hemland, utan det var amerikanerna som nappade på betet istället. Deras största hit var ”Inevitable”, en a.or.-dänga som placerade sig som 38:e plats på US top 40, från deras bästa platta Charlie (1983).

Inte för att den låten är dålig, men mitt val föll istället på titellåten från Good morning america (1981). För övrigt den enda riktigt bra låten på det albumet. På dessa 10 alster som Charlie skapade var tyvärr kvaliteten minst sagt böljande.

Ambition släpptes under en tid då musikpendeln svängde. Från att i ett decennium inneha ett världsherravälde, knackade nya genrer på dörren. Mattan drogs undan centimeter för centimeter, halvår för halvår. Gitarrbaserad pomprock började bli lika populär som en bålgeting i drinkglaset på beachen.

Teamet Shaw och Thomas avlade tillsamman fram en platta som lätt kan rankas bland de bästa som gjorts i genren. ”All killers, no fillers” ett epitet som troligtvis aldrig passat bättre in än här. Att Tommy sjöng lungorna ur sig och att hanterade guran som ett trollspö var faktorer som strödde på storheten.

Det tog cirka sex veckor att spela in mästerverket. Inledningssmockan ”No such thing” satte kvalitetsribban oerhört högt. Gitarrdriven melodisk hårdrock där keyboarden snällt fick spela andra fiolen.

Efterkommande mer aoriga ”Dangerous game” var för mig plattans starkaste låt. Tommys ljusklara röst i kombination med en refräng som var hundraprocentig – obeskrivligt. ”The weight of the world” tog upp stafettpinnen på ett sanslöst sätt. Mer aor, mer pomp, mer rytmer, tillika en av de tre bästa på albumet. ”Ambition” tog oss tillbaka till lite tyngre tongångar. En extraordinär killerrefräng följdes i dess kölvatten.

Plattans enda cover var deras majestätisk version av Survivors megaballad ”Ever since the world began”, från Eye of the tiger 1982. I mitt tycke bräcker den originalet med råge. Efterföljande ”Are you ready for me” fortsatte att pumpa ut melodisk rock av högsta kaliber. ”Somewhere in the night” drog ner tempot och förflyttade gitarrerna till bakre rummet.

Atmosfäriska keyboardslingor omgärdade denna a.o.r.-pärla. ”Love you too much” var låten som i de bästa världar hade kunnat ersatts med ”Jealousy” från What if. Om så lite drömskt varit fallet så hade jag rankat Ambition före såväl Stan Bush & Barrage och Michael Boltons – Everybody´s crazy.

Näst sist låten ”Outsider”, briljerade återigen med kvalitet uti fingerspetsarna. Avslutningsalstret ”Lay them down” knöt ihop säcken med sitt rebelliska budskap och halvrockiga riff. Det var för övrigt enda låten som helt var skriven av Tommy Shaw.

Terry Thomas

Som sagt, timingen var inte den mest välavvägda, och Ambition blev en ultratunn bladvändare i rockhistorien. Skivköparna vände inte bara andra kinden till, utan svek den före detta Styxmedlemmen rejält. Det var de musikaliska och troligtvis ekonomiska dropparna som fick bägaren att rinna över.

1989 bildades Damn Yankes, 1990 landade debutalbumet tungt på skivdiskarna. Supergruppen bestod av den brokiga skaran: Ted Nugent, Tommy Shaw, Jack Blades (Nightranger) och trummisen Michael Cartellone från Ambition-touren. De levererade en halvtaskig platta fylld med radiovänlig hårdrocksmusik. Juvelen på plattan var aoriga ”High enough”, som välförtjänt också blev en hit i USA. Efterföljaren Don´t tread gav verkligen inte mersmak, utan var horribelt usel.

Gruppen gick i graven 1993 när Ted abdikerade. Damn Yankes devalverades till duon Shaw Blades. Hallucination hette debutalbumet som gavs ut 1995. 12 år senare kom en uppföljare ut. Det var dock en platta bestående av covers av låtar som influerat de båda. Ingen av albumen rosade marknaden, eller charmade fansen och definitivt inte undertecknad.

Om det var katapulten som fick Tommy att återvända till Styx vet jag inte, men 1995 var han tillbaka. Det var ett band som han tycks vara trogen än idag. 1997 dök hans fjärde soloplatta upp – 7 deadly sins ut. Ambitionvibbarna, Terry Thomas, de starka melodierna och de feta refrängerna var som bortblåsta.

Vad hände med Terry Thomas sedan? Ambition kan väl i backspegeln ses startskottet till att bli en välrenommerad producent. Han producerade bland annat några av Bad Companys plattor. Även Holy water, som, om man hör ordentligt, bär lite av Ambition soundet.

Året innan producerade han vad som i a.o.r-kretsar anses vara en form av helig graal: Giant – Last of the runaways, precis som uppföljaren 1991, Time to burn. Rickard Marx, Tesla, Brian Howe och Foreigner var andra storheter som han dirigerat.

Mr Shaw kommer alltid att via Ambition plattan ha en plats bland de 10 bästa som gjorts i genren. Att Terry Thomas produktion numera kan anses som anmärkningsvärd före sin tid och fortfarande låter genant fräsch gör inte saken sämre. Det här var ett teamwork som i ärlighetens namn borde titulerats Shaw & Thomas, eftersom Terry bör anses som en jämlike när det kommer till hur bra albumet egentligen blev, något Mr Shaw genuint understryker själv.

Ingen sund människa med sinnet i behåll köpte väl egentligen vinyl utifrån skivomslag eller häftiga bandnamn? Dessvärre fanns det många hjärndöda satar att tillgå. Jag var en av dem som med lätthet kunde etikettera mig till ”hur dåligt kan det egentligen vara, det ser ju skitsnyggt ut”.

Utan större betänkligheter köptes exempelvis Metallica´s – Kill ém all, Dio – Holy Diver, Dead Kennedys – Fresh fruit for rotting vegetables och Heavy Loads – Death or glory. De tillhörde the good guys, sedan fanns ju även de som stannade vid just ett coolt omslag… och de var många.

Var jag syntare, hårdrockare, punkare, ett popsnöre, eller helt enkelt bara osedvanligt schizofren? Några genrer jag samlade på var: trash, punk, neo-classic, hårdrock, italodisco, a.o.r. och melodiös hårdrock. Min eklektiska musiksmak var ljusår från att synkas med en ultratunn plånbok.

Motformeln stavades sanslöst snälla föräldrar. Det bästa skivutbudet hittades självfallet i huvudstaden; punk på Pet Sounds, hårdrock på Heavy Sounds, och lite senare a.o.r. på Hot Records. 2–3 gånger per år kunde jag unna mig det nöjet.

Resten av året var man hänvisad till Spiralens skivbutik. Jag härbärgerade på fyra platser: skivbutiken, hemmet, skolan och på olika fotbollsplaner. Platsen var min Vatikanstat, en helig plats för att kunna lyssna in mig på plattor som jag ville införskaffa, istället för att beställa dem på ren magkänsla, parallellt be katolska önskeramsor.

Under årens lopp bytte lokalerna skepnad, namnbytena avlöste varandra, precis som gallerian i sig successivt förändrades. En avdelning som alltid klarade av alla rockader och tidens tänder var direktimportavdelningen. Den sektionen skulle bära mina fingertryck än idag, ifall butiken funnits kvar.

Efter en kylslagen höstdag hade mina blåtonade händer nästan botaniserat sig färdigt. Då uppenbarade sig ett skivomslag som fick blodet att frysa till is. Både fram- som baksida var estetiskt tilltalande.

Med skälvande händer grep jag plasttingesten, skred otåligt till disken, och bad butikskillen att få lyssna på min nyfunna vän. Det som kom ut ur lurarna matchade för ovanlighetens såväl skivomslag som bandnamn – trippeln var fullbordad.

Fortunes keyboardhamrande skapade överdramatiskt melankolisk pomp-aor. Band som Foreigner, Asia och LeRoux framstod i jämförelse mer som Marcus & Martinus. Gillade man dem grupperna, dyrkade man troligtvis kollegorna i Giuffria, House of Lords, och White sister, några som skulle kunna fungera som referensramar.

Inledande ”Thrill of it all” sög musten ur en. Visst, i ärlighetens namn var Inte Larry Greene någon ny Joe Lynn Tuner eller Fergie Frederiksen, men hans röst passade klockrent till musiken som uppenbarade sig ljudmässigt. Det var nära att jag sa till expediten att stänga av plattan, eftersom lockbetet kunde vara det enda av värde.

Bakomvarande ”Smoke from a gun” visade sig tvärtom vara extraordinär pomprock. Stämsången, i kombination med de ödesmättade synthslingorna, och en überkorpulent refräng var nästan för klockren. Just därför kom tredjespåret ”Stacy” in som the evil witch. Att bandet dessutom anammade en saxofon gjorde inte saken bättre. Två bra låtar, var det värt 139 kronor?

Tankekonstruktionen var dock en chimär. Efterföljande ”Bad blood” pumpade frenetiskt ut ännu mera mollbaserad a.o.r. Nästkommande ”Deborn station” inleddes lugnt för att sedermera öka i intensitet, och utmynna i ännu mera pomporgier.

BPM:n stegrades med ”Lonely hunter”, för mig en av de bättre låtarna på plattan. Den uppbringade musikurkraft som jag inte trodde existerade. Trots likheter i musikformeln upplevde jag inte på något sätt att låtarna var några karbonkopior av varandra, utan mera som en bladvändare, efter en genomtänkt cliffhanger.

Nu var det väl good enough, icke sa Nicke, ”Deep in the heart of the night” matchade inledningsspåret ”Thrill of the night”. Om en refräng kunde besitta berg så var det den låten.

Den var så utomjordisk pompig, att det blev svårt att ta in mera; ungefär som att äta en portion chokladpudding med färskvispad grädde, och inse att det är för lite, men att två blir för mycket, någonstans däremellan hamnade jag i känsloläge.

Åttonde låten ”Stormy love” var en halvballad, vars refräng fick ge pomp ett ansikte. Nästkommande ”Out in the streets” var mer traditionell, fast ändå magifantastisk. Avslutande ”98 in the shade” blev för mig albumets fluffiga svarta får, men det får ses utifrån de andra låtarnas exceptionalism.

Ett givet köp fick en annan innebörd. Sedan dess har albumet varit en ögonsten bland ögonstenar i min skivsamling. För säkerhet har jag den i fem olika versioner.

Jag kan bara understryka, deras självbetitlade album från 1985 är troligtvis det bästa pomp-a.o.r. som någonsin skapats. Balladen ”Stacy” blev sedermera en powerballad av rang, trots saxofoninslagen.

Bröderna Richard Fortune (gitarr) och Mick Fortune (trummor) bildade gruppen redan 1978. Debutalbumet som släpptes 1985 var jag långt ensam om att dyrka. AOR-nördar världen över har tagit plattan till sitt rosa hjärta.

De kom, de sågs, men segrade gjorde de inte. I backspegeln kunde No Fortune vara ett mer passande bandnamn eftersom de upplöstes strax efter att deras skivbolag Camel bankruttade.

Att merparten av skivköparna ratade bandet var troligtvis också en faktor till upplösningen. Larry Greene gick vidare och skulle kunna kategoriseras som soundtrackkillen. Top Gun, Over The Top, Mystic Pizza, The Neverending Story II är några av filmerna som han skrivit musik till. Mest känd och klart bäst är mäktiga ”Through the fire” från Top Gun.

Ur Fortune-askan kravlade teamet Larry Greene and Roger Scott upp för att bilda bandet Harlan Cage. Stilen var glädjande nog i paritet med Fortunes sound. De belönade lyssnarna med magi, dock  via variation utifrån näst intill samma musikmall. De framavlade: 1. Harlan Cage (1996), 2. Double Medication Tuesday (1998), 3. Forbidden Colors (1999), 4. Temple Of Tears (2002).

Harlan Cage

Sämst i mitt tycke var  faktiskt deras första självbetitlade debut. Keyboardisten Roger Scott Craig ynglade av sig tre alster under 101 south (2000, 2002, 2009), där sången istället sköttes av Gregory Lynn Hall. Första plattan var fantastisk, därefter sinade kvaliteten betänkligt.

Bröderna Fortune återuppliva bandet som trio 2006. Det gick inget vidare, fröet ledde dock vidare till en spelning på anrika Rockingham festival tio år senare. Det var en fullskalig återförening som bandet reproducerade året efter.

Renässansen bland fansen belönades med ett kontrakt från Frontiers. Motkraven var att äta ekologisk pasta i ett år och enligt hörsägen, ligga med skivbolagets fyra finska eldsjälar, de med dem gigantiska lejontatueringarna.

I kölvattnet av den processen landade uppföljaren Fortune II (2019), hela 34 år efter förstlingsverket släppts. Bandet består idag av: Larry Greene (sång), Richard Fortune (gitarr), Mick Fortune (trummor), Ricky Rat (bas) samt Mark Nilan (keyboards). Dessvärre är det få grupper som kommer undan med hedern i behåll i dylika situationer. Indirekt gör inte Fortune det heller, eftersom det skulle krävas en ouppfunnen skidlift i alperna för att bestiga berget där debutalbumet parkerat sig för all evighet. I dessa Coronatider, en överdjävlig uppgift.

Efter helvetiskt många lyssningar blev jag till sist tvungen att abdikera, musiken var helt enkelt genant skön. Visst, produktionen kunde varit krispigare, fylligare, mindre sömnig, men variationen och hitkänslan i låtarna fanns fortfarande i blodet. Återigen, bandet ska verkligen ha all cred för bedriften att kunna variera sig så mycket, utifrån de snäva musikaliska inramningarna de målat in sig med.

Efter ett antal genomlyssningar utkristalliseras många härliga melodiska slagdängor so ”Don´t say you love me”, ”Shelter of the night”, ”Freedom road”, ”A litle drop of poison”, ”What a fool I´ve been”, ”Overload”, ”Heart of stone”, ”The night” och ”New Orleans”. Oj då, det var nästan hela plattan. Det bästa tecknet av dem alla är när väl när man gnolar på olika låtar från plattan, och upptäcker, just det, det är ju Fortune.