Del 14: Frederiksen-Denander

Svetten lackade sakta men säkert ner på den stora morgontidningsbilagan. Luften tycktes vara helt befriad från syre. Jag flankerades av en korpulent tant med bister uppsyn och en yngre, smalare sådan, som bläddrade flyktigt i någon glättig veckotidning. Tiden tycktes stå stilla, varför tog det så lång tid för de tre kunderna att bli klara!? Som taget från någon skräckfilm hörde jag mitt namn ropas ut.

Min främsta upplevelse från uppmaningen var röstresursen hos den späda kvinnan i 30-års åldern iklädd sitt främsta kundleende. För mig lät det som en jordbävning som hela varuhuset måste ha hört. Tittade alla i lokalen på mig när jag la ifrån mig tidningen jag gömde mig bakom? Min utroperska hänvisade mig vidare till en tom stol och satte på mig ett plastigt mörkblått förkläde.

I den gigantiska spegeln en meter framför mig såg jag en nervös yngling med långt rakt hår. Kunde verkligen dessa stripor förvandla sig till halvkrulliga lockar? Jag visade tafatt upp två foton på hur jag ville mitt hår skulle se ut. Det ena var på Joey Tempest, det andra på David Coverdale. Det ska vi ordna sa hon klämkäckt! Nervositetscrescendot var på väg ner, tills min frisörska i förbifarten nämnde att hon inte utfört så många permanentar förut. Ridån föll tillbaka till ursprungsläget. Processen i sig var ganska behaglig i kombination med hennes servicevänlighet och kallprat.

En och en halv timme passerade fort. Helt plötsligt var det dags för moment of the truth, ungefär samma känsla som att lägga upp bollen på straffsparkspunkten. Skulle det bli mål eller sköt hon utanför. Till en början blev jag absolut förförd av den lockighet som ersatt en tidigare stripig kalufs.

Det var väl först när jag började syna lockarna ovanför pannan som jag började ana oråd. Lika snabbt som jag drog ner dem, åkte de likt en gummisnodd upp till ursprungsläget, likt en helvetisk fabriksinställning. Jag poängterade detta för frisörskan. Hon frågade en kollega som studerade hårkonstellationen.

Aj då, var en kort fras som kändes ödesmättade. Det visade sig att hon hade missat att allt hår inte skulle permanentas utan vara fri från lockighet. Som läget gestaltade sig såg det mera ut som en halvtaskig peruk eller att en fet hamster hade lagt sig på huvudet. Ännu värre, det var inget de kunde göra åt saken, utan det skulle typ växa bort!

Skygg, besviken och otrygg smög jag längs varuhusväggarna närmaste vägen hem till mina föräldrar. Målet var att lägga sig under täcket och tjura, och det gjorde jag också. Kan man vänja sig vid Bingolotto, Guiness och surströmming så kan man vänja sig vid peruker. Det är i nöden som kreativismen skapas. Små kosmetiska justeringar fick bäverboet att se mindre bäverboigt. Stormen var över, ångesten lade sig successivt. Det blev många permanentar under de kommande åren.

Dock var jag därefter diktatorisk sträng i mina beskrivningar att lämna opermanterat hår kvar i pannan. Tyckte personligen att jag så sjukt cool ut, och intalade mig likheter med såväl David Coverdale, E-Type och Tommy Nilsson. 1995 tog jag beslutet att klippa av mitt vackra långa hår. Det hade sina pris att se cool och förförisk ut!

När det blåste under fotbollsmatcherna devalverades mitt målskytte anmärkningsvärt! På vintrarna tog det evigheter att torka håret! Det gick dessutom åt en förmögenhet att införskaffa bra hårsprayer! Vid fester blev kompisarnas flickvänner vansinniga på mig för att jag dränerades deras lager av just hårspray, vilket i sig var dysfunktionella signaler till deras tjejkompisar att ta avstånd från mig. Ständig träningsvärk i högerhanden, inte på grund av ett onanerade, utan ett frenetiskt borstande av håret.

Sett i backspegeln har varje årtionde sin charm, men som korthårig var hårskötandet betydlig mindre krävande. De säger att trender kommer tillbaka. Jag tror dock inte att eran för pudelfrisyrer någonsin kommer att få fotfäste i vårt universum något mer, men man ska aldrig säga aldrig.

Tyvärr har göteborgssonens Håkan Hellström fått enstaka personer att uppskatta krulligheten i sig. Om hårexpandering tillhör det förgångna så kanske det är dags att plocka upp ett album som andas någorlunda nutid. Eftersom genren för den stora massan inte tycks existera längre så vill jag bevisa att det görs lika mycket kvalitet efter 2000-talet som det gjorts tidigare. En av de plattor som jag skulle kunna titulera som klassiker är från 2007. Frontiers var de som stod bakom Fredriksen & Denander – Baptism by fire.

Vad kan man säga om dessa två herrar. För det första är en i livet, och den andre död, sad but true. Frederiksen avled i sviterna av cancer 2014. För mig och många andra var Fergie synonymt med vad en a.o.r-röst egentligen stod för. Steve Perry, Jimi Jamison, Joe Lynn Turner, Bobby Barth, Jeff Scott Soto, Mark ”Marcie” Free och Lou Gram är några andra som hamnar i samma legendariska odödliga fack.

Fergie inledde sin musikaliska bana redan som 13 åring. Några år senare erbjöd hans kompis Tommy Show honom vokalistrollen i MSFunk, medan Tommy hastade vidare till det något större Styx. Deras vägar skulle återigen korsas eftersom Styx, Heart och Trillion gav sig ut på en gemensam turné. Fergie sjöng då på Trillions debutplatta, vilken släpptes 1978. Det blev bara ett album med dem.

Han ersatte därefter Jeff Pollard i Leroux. Bandet hade redan hunnit yngla av sig fyra album innan. So fired up (1983) var gruppens femte, ett alster Fergie var högst delaktig i. Han skrev bland annat hiten ”Carries gone” efter uppbrottet från flickvännen Carrie Hamilton tillika dottern till komediguben Carol Burnett. Som många plattor på den tiden var det sällan renodlad AOR som gällde, utan det blandas hej vilt mellan rockgenrerna – tyvärr. So fired up höll sig mångt och mycket till AOR-essensen.

En av de bästa låtarna genom tiderna i genren fanns med på det albumet: ”Turning point”, pomp-aor i sin allra renaste form. ”Yours tonight” var också en ögonbrynshöjande skapelse som fick pomp-ådrorna att svälla. Albumet är i mina ögon djävulskt nära att etiketteras in i Classic AOR Melodic Rock Saturday! Mats Widholm´s Tidlösa A.O.R. – klassiker av oproportionerliga mått!

Fergie lyckades på något sätt alliera sig med de riktigt stora i branschen som exempelvis backgrundsångare i Survivor.  drog de längsta strået före Fergie i att fronta Kansas efter vacuumet från Steve Walsh. Gregg Giuffria och Fergie kämpade för ett nytt Angel album. Det gick visserligen i stöpet, men han träffade istället på Ricky Philips. De två förblev bästa vänner in til the bitter end. Även i okänt ökända Giuffria var han med en period utan att släppa ett fysiskt album. Kontentan av Gregg Giuffria och Fergie Frederiksen samarbeten var lika med moll.

Keyboardvirtuosen lyckades ändå släppa två plattor med gruppen. Debuten (1984) ynglade av sig ”hitsinglarna” och ”Call to the Heart” (Hot 100 #15) and ”Lonely in Love” (Hot 100 #57). Två år senare landade efterföljare på vinyldisken: Silk + Steel. Mitt betyg på debuten var varken bu eller bä, men betoningen landade mer på bu. Uppföljaren var betydligt bättre och hade verkligen sina stunder. Likt många andra så kallade ”klassiker” som för många fans upphöjs till skyarna utan att vilja granska helheten var den långt ifrån helgjuten. Albumet bestod av fem bra låtar. En av dem var hiten ”I must be dreaming”, sedan ”Change of heart” och ”Tell it like it is”.

Det var dock de två övriga ”No escape” och ”Lethal lover” som penetrerade mitt AOR-hjärta. De var inte bara överdjävliga, utan helt sonika Gudomliga. Den som söker han finner! Är man ute efter Giuffrias tredje alster så är oddsen betydligt högra att finna Atlantis, Förbundsarken eller Stalins blålila hårspänne, den i marmor, men utan guld. Det blev nämligen ingen tredje gängen gillt! Dessa demon transformerades dock till till material på Gregg Giuffrias kommande projekt: House of Lords (1987, Simmons Records).

Två av den maskerade långa tungans tungt vägande krav var: byt namn: byt vokalist! Den bryska innebörden innebar med omedelbar verkan; Ut med David Glen Eisley, In med James Christian!  ”I Wanna be loved” (Hot 100 No. 58) och Stan Bush pennade ”Love Don’t Lie” släpptes som singlar. För mig var det två andra uppenbarelser som rånade min uppmärksamhet. Såväl ”Hearts of the world” och ”Jealous heart” var två tvättäkta aor-classics, det vill säga forever and ever odödliga. Gregg basade över House of Lords på de två efterföljande albumen Sahara (1990) och Demon down (1992). James Christan övertog sedermera babyn, Gregg slickade sina sår. Kontrasterna som uppstod var att House of Lords idag är vitalare än någonsin, medan Gregg nästintill la musiken på hyllan. Den enes bröd, den andres död?

Jag kunde helt enkelt inte låta bli att göra en avstickare i aor-historien, men nu tillbaka till Fergie! Nästa steg i den musikaliska evolutionen skedde via Abandon Shame som innehöll kompisen och basisten Ricky Philips (The Babys, Bad English), trummisen Pat Torpey (Mr Big). I bandet ingick även keyboardhalvguden Jonathan Cain (The Babys, Bad English, Journey) och hans fru Tane. Ricky Philips sköt sig själv och det namnkunniga bandet i lilltån genom att vidarebefordra en demo på vad Fergie var röstkapabel till, via sin polare Jeff Porcaro. Det ekot studsade omedelbart tillbaka. Toto stod nämligen utan sångare under inspelningen av femte albumet Isolation. Han ersatte därmed Bobby Kimball, före Eric Martin, en prestation i sig.

Plattan från 1984 innehöll inte bara hiten ”Strangers in town” utan också en golgata av pärlor som ”Carmen”, ”Lion”, ”Angel´s don´t cry” och ”Endless”. Enligt mig den bästa plattan Toto släppt och en självklar contender till att vara med på denna eminenta uppradering av a.o.r. – klassiker. Lustigt nog blev euforiädelstenen ingen riktig framgång hos den stora massan.

Efter 12 år i musikbranschen övergav Fergie temporärt musiken för att istället satsa på att testa på matbranschen med sin pappa. Smaklökarna marscherade dock fortfarande ikapp med musiksjälen. Saknaden blev till sist för tung att bära. Den blev en katapult till ett återinträda i musikbranschen. 1995 släppte kompisduon Frederiksen/Phillips sin debutplatta. I mina öron blev det tyvärr inte sensationellt. Dock innehöll den en morbid kvalitativ låt: ”Oh Diane”. Dean Castronovo, Neal Schon, Mike Finnigan och Steve Grove var bara några av storheterna som bistod med sin musikkompetens.

Fyra år senare hjälptes teamet åt att snickra ihop dennes första soloäventyr – Equilibrium. För en AOR kille som mig själv var detta en våt dröm av gästmusiker som: Bruce Gowdy (Unruly Child, Stone Fury ), Ron Wikso (The Storm, Foreigner), Tim Pierce (Rick Springfield, John Waite), Guy Allison (Air Supply, Unruly Child ), Jason Scheff (Chicago), Jeff Scott Soto, Neal Schon (Journey), Rocket Ritchotte (Stan Bush & Barrage, Rick Springfield), Steve Porcaro (Toto) och Dave Amato (Ted Nugent, REO Speedwagon, Jimmy Barnes) och Kelly Hansen (Hurricane, Foreigner). Två av låtarna skrevs förövrigt ihop med Mr AOR, Jim Peterik, en annan med hitmaskinen Desmond Child. Titellåten Equilibrium av Jim var väl inte oväntat det bästa på en väldigt westcoastig, Totoliknande platta, vilken var aningen över medel.

Samma år blev han medlem i World Class Rockers. Det var en all-star-line-up med medlemmar från bland annat Toto, Journey, Lynyrd Skynyrd, Steppenwolf, The Eagles och Spencer Davis Group. De släppte två liveplattor 2000 och 2001. Det var i den vevan han kom i kontakt med svenska Tommy Denander. Deras vägar skulle korsas mer än en gång. Fergie var exempelvis delaktig i tre av fyra av Tommys ögonstenar med Radioactive (2001, 2003, 2005).

För mig var det dock Meccas (2002) debut ett av de projekt som jag gillade allra bäst. Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe. Totos basist David Hungate och Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som lätt platsar bland de 10 bästa som släppts på denna sida om 2000-talet. Förutom extraordinära sånginsatser från de två sångfåglarna var det Mr AOR:s melodiska fingrar som låg bakom alla låtar på albumet, sex av dem med hjälp av Joe.

Velocitized (Jim Peterik & Frankie Sullivan)
Without You (Joe Vana & Jim Peterik)
Can’t Stop Love (Fergie Frederiksen, Jim Peterik & Larry Millas)
Silence Of The Heart (Joe Vana & Jim Peterik)
You Still Shock Me (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Mecca (Joe Vana & Jim Peterik)
Wishing Well (Fergie Frederiksen, Joe Vana & Jim Peterik)
Close That Gap (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)
Blinded By Emotion (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Falling Down (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)

1968 föddes Tommy Denander. Han växte upp i metropolen Åkersberga. Redan som fem-åring började han plinka på såväl piano som gitarr. Två år senare såg han en KISS-affisch och blev typ frälst. Föga oväntat blev hans första inköpta vinyl: Kiss – Rock and roll over. Uppenbarelsen ledde till att han maniskt jobbade ihop till sin första elgitarr; förstärkaren fick han i julklapp. Vid nio års ålder gjorde Tommy sina första gig. Sitt första skivkontrakt gick via gruppen A.T.C som ledde till debutalbumet Cut in ice (1984 Polygram/Vertigo = Universal idag); då var killen endast 14 år!

1987 flyttade han till Los Angeles; 19 år fyllda. Han byggde upp ett gigantiskt musikerbibliotek med kontakter under den perioden. Det var också i L.A. som första Radioactive plattan såg strimmorna av ljus. 23-åringen producerade sin första egna skiva med Toto som kompband samt en drös andra världsmusiker. Jeff Porcaro, Mike Porcaro, Steve Porcaro, David Paich, Steve Lukather, Steve Augeri, Neal Schon, Alex Ligertwood, Bruce Kulick, Steve George, David Foster var bara några som gästspelade. Fergie Frederiksen, Joseph Williams och Bobby Kimball stod för vokalistuppvisningarna. Dock tog det cirka 10 år innan Ceremony of innocence släpptes; perfektionismen hade inga tidsgränser?

Mindre sol och värme kanske inte var de främsta drivkrafterna att flytta tillbaka till Svedala efter fem hektiska år i The Ciy Of Angels. Dock var det färre upplopp i Stockholm än i Los Angeles, men betydligt flera Sibyllahak. 2011 iscensatte han bland annat projektet Legends Of Rock, där fokuset låg på antika rocksångare som turnerade ihop och åt Sibyllakäk. Bobby Kimball, Jimi Jamison, Joe Lynn Turner, Tony Martin, Graham Bonnet, Eric Martin, Mickey Thomas, Fergie Frederiksen och Steve Augeri tillhörde gardet av högexplosiva rockvokalister.

Tommy Denander är ett musikaliskt multigeni, ett unikum helt enkelt. Dygnet har bara 24 timmar, och av dem bör man sova 6-8 för att kropp och själ ska hinna återhämta sig. Frågan är hur många timmar sover Tommy? Här följer en definition av en person som jobbar väldigt mycket: ”Arbetsnarkomanen har även svårt att säga nej. De är till andras förfogande hela tiden, antingen personligt eller genom personsökare, mobiltelefoner mm. Eftersom man har svårt att säga nej till nya arbetsuppgifter går arbetsnarkomanen ofta med ont samvete över dåligt utförda arbetsuppgifter. För en arbetsnarkoman är arbete och fritid samma sak. Den så kallade fritiden är ofta fylld med en massa aktiviteter som skall ge en avkoppling, men som i själva verket skapar alldeles för intensiv tillvaro. (www.beroendelinjen.se)”.

Om Tommy är en arbetsnarkoman eller inte har jag egentligen ingen aning om. Utifrån delaktighetsprincipen så skulle det krävas minst tre livstider för att hinna med allt som Tommy redan tycks företagit sig i olika projekt. Det kanske är dags att uppdatera definitionen av just begreppet arbetsnarkomani? Med över 3000 album i sitt musik-CV i olika genrer har han jobbat med schizofrent mycket kända som okända människor.

Här är ett axplock: Alice Cooper, Michael Jackson, BB King, Dan Reed, David Coverdale, Steve Vai, Michael Schenker, Meja, Santana, Tokyo Hotel, Yngwie Malmsteen, Backstreet Boys, Jimmy Page, Deep Purple, Anastacia, Ricky Martin, Hollywood Vampires , Rob Thomas, Jeff Beck, Peter Cetera, Dr Alban, Richard Marx, Steve Walsh, Rob Zombie, Ace Wilder, Vince Gill, Ke $ ha, Steve Perry, Robert ”Mutt” Lange, David Foster, Robin Beck, Max Martin/Denniz Pop, Stan Bush, Bob Ezrin, Desmond Child, Kelly Keagy, Humberto Gatica, Bob Clearmountain, Alice Cooper, Harry Hess och Umberto Tozzi.

Svenska helgjutna pure a.o.r-plattor är inte det lättaste att finna. Den svenska scenen gick och fortsätter att spatsera i den lite mer ”tuffare” a.o.r-fåran med grupper som Talisman, Europe, Treat, Dalton,  Eclipse H.E.A.T, Grand illusion, Heartwind och Wildness. Mikael Erlandssons – The one från 1994 är ett av få undantag precis som Jim Jidheds – Full cirkle samt W.E.T, Perfect plan och Work of arts plattor. Denander själv agerade för övrigt vapendragare till Jim på underbara Full Cirkle. Tyvärr tillhörde hans egna gruppkonstellationer som exempelvis Radioactive, Deacon street, Prisoner inte rakt av super dupig AOR. Min upplevelse generellt sett var att musiken kändes lite för slätstruken, lite för polerad och lite för refrängfattig.

Orkar ni med en uppradering av grupper igen? Tyvärr så får ni hålla till godo med litet urval av svenska artister som han jobbat med. Syftet är att skapa perspektiv på produktiviteten hos Tommy. OZ, Talk of the town, Yale Bate, Rat Bat Blue, Mikael Erlandsson, Glory, Lion´Share, Sayit, Eclipse, Street Talk, Jim Jidhed, Last Autumn’s Dream, Locomotive Breath, Talisman, Spin Gallery, Audiovision, Novak, Sha-Boom, Jill Johnsson, The Poodles, Jan Johansen, Erika, Grand Design, Houston, Björn Skifs, Stonelake, Impera, Love under cover, Nils Patrik Johansson och Henning Hallqvist.

Vad gör killen nu? Att han skulle ligga på latsidan vore väl en anomali. Under detta coronaår har han jobbat med ungerska Stardust, Robert Harts helt underbara soloplatta, Overland, House of Lords, Stoneflower, Pinnacle Point, Nils Patrik Johansson och Bright Shining Light. Född 1968 har han många år framför sig. Om han redan nu tillhör de mest anlitade studiomusikerna i världshistorien så lär han göra en Stenmark om han lever och har hälsan i behåll i framtiden – för energin lär troligtvis inte avta nämnvärt.

Synergieffekterna av teamet Fredriksen och Denander gemensamma samarbete utkristalliserades till ett smörgåsbord av kvalitetslåtar. Precis så som rosafluffig a.o.r. skulle låta. Inspirationen var återigen inhandlad ifrån deras gemensamma husgudar: Toto. På denna platta låg strålkastaren mera på Totos ”tuffare era” med robusta ekon från plattor som Isolation och The Seventh one. Jag själv fördrar denna lite rivigare stil kontra det västkustinfluerade soundet som många anser vara det äkta Toto. De första sju låtarna på Baptism by fire (2007) var utomjordiskt starka, faktisk en låtkronologi som tillhörde det bästa jag någonsin hört. Michael Thompson, Steve Porcaro, Eric Z Daniel hjälpte till, medan bland annat Thomas Vikström och Jan Johansen körade.

Där många skulle skrika förutsägbart ropade jag meloditräffsäkerhet. Där andra viskade dålig produktion bollade jag tillbaka med ”skaffa ny hörapparat”. Dyrkade man genren borde det vara bannlyst att få tillåtelse att kritisera albumet eftersom åtta låtar andades untouchability. De 12 låtarna på albumet skapades av duon med hjälp av olika låtskrivarekreatörer som exempelvis Chris Antblad och Pamela McNeil. Såklart dök Mr AOR himself upp på plattans sjunde spår ”Baptism by fire”. Jim Peterik enda bidrag på albumet, men blotta hans närvaro stärkte en redan bra låt.

Inledande ”Let him go” tog fullkomligt andan ur en. Det var melodisk rock av högsta kaliber det vill säga en musikalisk orgasm. En krunchig gitarr som ackompanjerades av en välavvägd keyboardslinga visade var AOR-skåpet skulle stå. Arrangemanget förde genast tankarna till Journeys – ”Separate ways”. Visst, självklart inte lika bra, men mäktighet var likvärdig. I ”Right heart, wrong time” synkades svärta och smärta med Fergies kristallklara röst och Tommys mjuka gitarrhandlag – Tindervarningsperfektionism.

På tredje spåret ”Silver lining” fick pomp musklerna jobba frenetiskt. Denna gång irrade sig tankarna vidare till LeRoux – So fired upp. Refrängen var obeskrivligt bra, precis som hela låten i sig. Nu kom de igen, ”Separate ways vibbarna”! ”Crossing over” hade precis som ”Let him go” en värdig aura av världens bästa låt tätt slingrande runt sig, utan på något sätt kännas stulet.

Efterföljande ”Written in stone” fortsatte på den inslagna vägen med serveringen av sjusärdeles välkomponerad AOR. Refrängerna hade hittills varit exceptionellt klockrena. Frågan man ställde sig, när kommer dippen? I vilket fall som helst inte på nästkommande ”Saving grace”. Det var ytterligare en pärla som verkligen osade Toto. I ”Baptism by fire” återfanns en av plattans mest majestätiska refränger.

I mina ögon bröts magin tvärt via hårdrockiga ”Can´t get enough”, trots att det var ett steg bort från resten av materialet. En låt utan refräng är som ett fullskaligt krig utan vapen. ”Never try to love again” återgick till det som varit; rakbladsvassa gitarren i kombination med pumpande keyboards. Ytterligare ett infekterande chorus som kunde läggas till handlingarna. Tyvärr följdes den av hårdrockiga ”Dead end”. Denna gång iklädd ett embryo till refräng. Näst sista alstret ”Keep a light on” var Totoeskapism på hög nivå. En riktigt bra låt, som dock inte kunde mäta sig med de tidigare åtta mästerverken.

”Left with nothing” avrundade albumet, även den med tydliga Totoinfluenser. Motsatsen till beroendeframkallande var väl där denna välgjorda, men aningen sömniga pastisch hamnade. För att återfinnas bland dessa aor-hyllningar krävs det i stort sett att nästan alla låtar är top notch. På Baptism of fire gör jag ett halvrejält undantag. Såväl ”Can´t get enough” och Dead end” föll ur denna perfektionistiska ram. Dock var det som jag påpekat tidigare: åtta av 12 låtar var odödliga aor – classics. Det är ju egentligen vad hyllningarna handlar om, när nivån var så överdjävlig hög kunde man bara buga och abdikera. En kuriosa: ”Just a man” var tilltänkt till plattan, men utgavs istället åtta år senare på Radioactives album Four.

Att jag aldrig kommer att permanenta mig något mera är lika sant som att det tragiskt nog inte kommer att dyka upp någon uppföljare till 2007 underverk – Baptism by fire. Stjärnorna stod som klarast främst för Tommy Denander, men i vissa avseenden även för Fergie. Att skriva ett nästan helgjutet album i sitt CV är få förunnat, i synnerlighet om man vill att låtarna särskiljer sig från varandra, utan att de egentligen gör det. Det är en konst i sig, och en diabolisk balansgång som Baptism by fire hanterade på allra bästa tänkbara sätt.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Wiholm

Jag dyrkar musik med bra melodier i, det är egentligen inget fel att kalla mig melodisamlare, då min samling av vinyl och cd först och främst är ett substitut för ett gigantiskt melodisamlande. Min samling av skivor består av  närmare 4000 skivor plattor varav A.O.R och melodiös hårdrock står för 3/5 av inköpen. A.O.R – lyssnandet går i cykler, just nu är jag inne i en sådan. Andra perioder är det tyngre tongångar som gäller medan vissa perioder är det Tom Jones, Staffan Hellstrand, Ace of Base eller Bee gees som härjar i Stereon.

Historik

A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

Underkategorier av A.O.R/melodiös hårdrock.

Journey 80-talslook : Jonathan Cain, Steve Perry och Neil Schon

En mycket mänsklig företeelse är att skapa förståelse, kategorisera och strukturera upp ens vardag. A.O.R – världen är definitivt inget undantag, för här återfinns subsfärer som hi-teach a.o.r, pomp och  västkust; listan kan göras betydligt längre. Kim Holst-Palmér föreställer sig A.O.R – musiken på en horisontell skala, om så var fallet så skulle man kunna tänka sig att den rena A.O.R – stilen ligger i mitten, medan västkuststilen befinner sig längre till vänster. Ännu längre till vänster finner vi stilar som pop och soul.

Ibland gränsar västkuststilen mer åt detta håll, för att ibland stilmässigt röra sig mer åt mitten. Förflyttar vi oss till höger om den rena A.O.R:en på skalan befinner vi oss snart i gränslandet till den melodiösa hårdrocken. Gränsen för vilken musik som ska kallas A.O.R respektive melodiös hårdrock är ofta hårfin och kan debatteras i oändlighet. Termen ”melodic hard rock” är likt västkust, starkt sammankopplad med termen A.O.R.

Precis som med västkustrock och ren A.O.R så glider stilarna ofta in i varandra och den musikaliska skillnaden mellan vad som kallas A.O.R respektive MHR är ofta väldigt liten. Det bör förvisso påpekas, att MHR är ett problematiskt begrepp eftersom i princip alla former av hårdrock – från 70-talets klassiska hårdrock till nutidens mest extrema metalformer – mer eller mindre kan sägas besitta åtminstone någon form av melodiöst element.

Utifrån ett A.O.R-perspektiv handlar dock allt som oftast MHR om att något element i musiken avviker från den rena stilen att elgitarren utgör en mer framträdande roll i ljudbilden eller att användandet av keyboards inte är lika utbrett som man är van vid när det gäller ren A.O.R. Termen melodic rock används ofta av musikkritiker som en benämning på denna fusion av A.O.R och hårdrock, men även betydelsen av denna term kanske inte alltid framstår som helt solklar för den oinvigde.

När det gäller begreppet ”pomp-rock” så är det en benämning man ofta stöter på inom A.O.R – världen. Pomprock är ett mycket eklektiskt begrepp som bland annat använts för att beskriva bandet Queens musik; ett band som paradoxalt nog näst intill aldrig nämns i AOR-sammanhang.

När man stöter på begreppet ”pomp” inom vuxenrockens värld handlar det dock allt som oftast om en mer progressiv, experimentell gren av den klassiska A.O.R:en. Styx får väl hållas som huvudansvariga för att vara först ut att titulera sig pomp-rock i mitten av 70-talet. Andra  band som ofta nämns i anknytning till denna stil är Kansas, Trillion, Magnum, Boston, Asia, Thrills, Dakota, Balance, White sister, Giuffria, Fortune, Harlan cage, Kharma, Brian McDonald project.

Hi-tech AOR är en annan subgenre som främst var synonymt med keyboarddrivna ljudmattor, en blandning mellan pop och rock med betoning på pop. Grupper som förknippas med denna relativt tynande underkategori är/var: Eight seconds, Rick Springfield  (Tao eran), Corey Hart, Kevin Jordan, Tim Feehan, Device, Cannata, Giraffe, Greg Rolie, Glasstiger, Boulevard, Mr mister, Cligg Magness, David Halliday, Paul Janz.

Manligt vs  fjolligt = konflikthärd

Många hårdrockare tycker att denna musikstil helt enkelt är för mesig och ratar den som halvfjollig. Pudelrock och fluffrock är andra nedvärderande epitet på denna underbara musikstil. Legitim rock för  de ”oinvigda” är antingen In flames eller AC/DC. Det paradoxala är att ”Eye of the tiger” med gruppen Survivor från filmen Rocky 2 är det mest manliga som kan spelas -  under ett idrottsdrama. Det är en top 5 låt i dessa idrottssammanhang.

Just denna låt är också en utmärkt  beskrivning av vad som karaktäriserar musikstilen, vilket onekligen borde skapa någon form av ett moment 22 situation för de som upplever musikstilen som dansbandsmusik, men skriker sig blåa i ansiktet, då Sverige  förhoppningsvis spöar upp Finland i Hockey-VM till tonerna av just Survivors – Eye o f the tiger, eller Queen  – We are the champions. Den melodiösa rocken är för övrigt minst lika bra att träna till då den assimilerar sin energi och kraft till aktiviteten och till den som genomför det – en musikalisk doping för själen.

Keyboard-dansen

Jag tror bestämt att det var jag som uppfann den lite dysfunktionella keyboarddansen, något inte en person överhuvudtaget borde vara stolt över eftersom det dels är en asocial dansform, dels ser väldigt annorlunda ut på dansgolvet. Processen inleddes då jag för första gången hörde Separate ways med Journey 1981.

Ensamdansen i sig själv bygger på användandet från en hand till lite senare två händer, det vill säga ett implicit  fiktivt keyboardspelande i luften,  som sedermera stegras frenetiskt ju längre en låt håller på. Jag kan utlova att ett pass av keyboarddansen på Palace numera nedlagda dansgolv var bra mycket jobbigare än ett adekvat zumbapass.

A.O.R – night in Norrköping 

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga.  Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad. Jag titulerade mig alltid som The A.O.R -King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittande parallella drickandet. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten. Ju längre kvällen led desto ljusare ton blev det på glöggen eftersom den successivt späddes ut med vodka, till sist var den inte ens röd. Det blev en kväll att minnas eller snarare att inte minnas eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt. Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans  hall och på balkongen.

Det innebar att det även rann ner blodröd vätska till grannen som på morgonen barskt ringde upp Tommy. Han och jag fick ta den pinsamma konsekvensen att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyor. Jag hade för övrigt inte lyckats ta mig ut från gården utan sov helt sonika i Tommys marmor trappuppgång – snacka om gamnacke och köldskador. Det här sjöslaget tillhörde inte vanligheterna under A.O.R – night arrangemangen som tur var. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot och som alltid var lika trevliga.

Escape club i Stockholm

Tommy Olsson och jag tog tillfällena i akt att besöka Stockholms enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: Escape. De två gånger som jag och Tommy åkte dit var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde. Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var riktigt, riktigt bra. Deras måtto var: ”keep it pink`n fluffy”, vilket lika gärna kunde varit en gayklubbsfras, men så var inte fallet, tror jag. Här serverades det speciella A.O.R drinkar och A.O.R matkreationer; ur högtalarna ljöd välkända tongångar av Nightranger, Toto, Bad English och Loverboy. Stämningen och mingelfaktorn var exceptionellt hög, många gäster var själva musiker från Sveriges hårdrockelit.

Faller en – faller allt

Världens bästa låt kan falla på att:

1. Den är för dåligt producerad.

2. Framförd av en halvtaskig sångare.

3.  Inte innehar en tillräckligt bra refräng.

4. Den präglas av en sångare som har en för stark icke-engelsk accent.

Det kan tyckas lite väl pretentiöst, men det är bara att gå till sig själv. Hur många gånger har man inte suckat över ordet varför i ….och hela tiden klagat på någon av ovanstående fyra huvudingredienser. Det behöver inte vara så att produktionen, sånginsatsen, accenten, refrängen alltid är optimal, men de får helt enkelt inte understiga en viss subliminal kvalitetsnivå.

Många människor avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt. Jag tycker självfallet inte det är så; det är nog svaret på varför jag hatar live-skivor. Håkan Hellström, Stefan Sundström eller Bob Dylan hade inte passat som A.O.R – sångare för att ta tre bra exempel eller snarare dåliga exempel.

Mats favoritsångare

Mark Free, Fergie Frederiksen och Jim Jamison

1. Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

2. Fergie Fredriksson – Trillion, Toto. LeRoux.

3. Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

4. Jimi Jamison – Survivor.

5. Joe lynn Turner: Rainbow,  Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

6. Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

7. Jeff Scott Soto: Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Ynwgie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T.

All time A.O.R klassiker

Kriteriet för att vara med på denna lista är inte att endast inneha 5 klassiker på en skiva, utan 90 % av låtarna ska helt enkelt uppfylla en viss adekvat kvalitetsnivå. Utfyllnader eller alltför rockiga låtar drar ner mitt  helhetsbetyg, vilket leder till att de helt enkelt blir avpolletterade. För många som är insatta i denna genre är det ofattbart att inte Journey finns representerad: A.O.R: ens urmoder dyker inte upp på denna lista, något som är liktydigt för de flesta med: ”Är du totalt trög i huvudet?”

För mig symboliserar plattan Frontiers (1983) ett knippe bra låtar, men till skillnad från de dogmatiska hardcorefansen tycker jag inte den är helgjuten. Visserligen tillhör ”Separete ways” en av de 5 bästa A.O.R -  låtar som överhuvudtaget gjorts, ”Only the young”, ”Send her my love”, ”Edge of the blade”, ”Troubled child” samt ”Ask the lonely” är andra guldkorn från denna klassiker, men ändå relativt överskattade platta, då den faktiskt består av 14 låtar.Min favorit är istället den är den näst senaste plattan Revelation som kom ut så sent som 2007, vilken är deras klart jämnaste. En annan skiva som inte riktigt kunde kvala in , men var ruskigt nära var Toto – Isolation från 1984 med gudabenådade Fergie Frederiksen på sång med en knippe höjdarlåtar som inte går av för hackor, men som inte håller hela vägen.

A.O.R  Best of all times  (ej rangordnat)

Bon Jovi – 1:st  (USA – 1984)

Harem Scarem – Moods swings (Canada – 1993)

Foreigner – 4 (USA-1981)

Red Siren – All is forgiven (USA – 1989)

Michael Bolton – Everybody’s crazy (USA-1985)

Fortune – Fortune (USA – 1985)

Shy – Access all areas (Eng – 1987)

Axe – Offering USA – (USA – 1982)

Stan bush and the Barrage  – 1:st (USA – 1987)

Dare – Out of the silence (Eng – 1988)

Robin Beck – First time (USA – 1989)

Harlan Cage – Forbidden colours (USA – 1999)

Mark Free – Long way from love (USA-1993)

Treat – The pleasure principle (Swe – 1986)

Mecca – 1:st (USA – 2002)

Silver  – 1:st (Tyskland/England- 2001)

Khymera – The Gratest wonder (Ital/USA – 2008)

Signal – Loud and clear (USA-1990)

Frederiksen/Denander (Swe/USA – 2007)

Tommy Shaw – Ambition (USA – 1987)

Def Leppard – Pyromania (Eng – 1983)

Survivor – Vital signs (USA – 1984)

Jim Jamison – Crossroads moments (USA – 2008)

Enskilda superlåtar som bara måste nämnas

Tyvärr var/är det ju så att som vinyl- och cd konsument blev man indirekt uppfuckad, då det kom till att en hel platta skulle hålla måttet rakt igenom. Det tillhörde dessvärre ovanligheterna att 80 % av en platta var ett rent kvalitetsunder. Vanligtvis innehöll plattorna 3 – 5 bra låtar, medan endast några få låtar hamnade under epitetet: A.O.R classic.

Låtar att dö för är onekligen ett patetiskt uttryck, men låtar att dö till är ett uttryck som jag själv skulle kunna instämma i och passar in till några av mina absoluta favoritlåtar. Det är troligtvis lättare att lösa Palestinafrågan än att skapa en subjektiv adekvat A.O.R låt lista eftersom konkurrensen minst sagt är (var) mördande, vilket omöjliggör en sådan rangordning från min sida. Här är i alla fall ett urval utav tidlösa ultraklassiker som jag alltid blir på extra bra humör av.

A.O.R låttoppen

Journey – Separete ways (USA – 1983)

Edge of forever – Lonely (Italien – 2010)

Survivor – Broken promises (USA – 1984)

Frederiksen/Denander – Let him go (Swe – 2007)

Danger Danger – Under the gun (USA – 1989)

Balance – In for the count (USA – 1982)

Foreigner – Break it up (USA – 1981)

Rick Springfield – Souls (Australia – 1983)

Toto – Endless (USA – 1984)

Tyketto – Forever young (USA – 1991)

707 – Live without her – (USA – 1981)

Aviator – Frontline (USA – 1986)

Streets – I can´t wait (USA – 1985)

Y and T – Face like an angel (USA – 1985)

White Sister – Promises (USA – 1984)

Asia -Eye to eye (USA – 1983)

King Kobra  -  Iron eagle, never say die (USA – 1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA – 1985)

LeRoux – Turning point (USA – 1982)

Signal – Arms of a stranger (USA – 1990)

Bon Jovi – Shot through the heart (USA – 1984)

Shy – Emergency (Engl – 1987)

Axe -Rock´n roll party in the street (USA – 1981)

Fortune – Thrill of it all (USA – 1985)

Blackfoot – Send me an angel (USA – 1983)

FM – That girl (Engl – 1986)

Tommy Shaw – Dangerous game (USA – 1987)

Magnum – Vigilante (Engl – 1986)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA – 1982)

Robert Tepper – No easy way out (USA – 1986)

Far Corporation – Johnny don´t go the distance (Tyskl/USA – 1985)

Dysfunktionell A.O.R fanatism och konservatism

De hängivna A.O.R – experterna har i mitt tycke väldigt lätt att sätta epitetet klassiker på alltför många återutgivningar. Frågan är inte om de är sponsrade, utan hur mycket de får. Annars har de en för taskig A.O.R – smak eller helt enkelt inte tillräcklig lyssnarerfarenhet.

Det är väl uppenbart att skivbolaget skriver upp gamla som nya klassiker, och att även vissa recensent tar i så de blir illröda, då de försöker överträffa varandra om en hur superb en halvmedioker återutgivning är. Jag ser mig själv som mannen med den perfekta smaktimingen i dessa kretsar (vem gör inte det).

Frontiers Records – räddare i nöden

Några italienska entusiaster  i maffians högborg Neapel med gudfadern Serafino Perugino vid rodret skapade skivbolaget Frontiers Records (1996). Deras första skivsläpp 1998 blev brittiska Ten med plattan  Never Say Goodbye. Grundaren tog namnet efter Journeys klassiska album.

De har från falsk blygsamhet vuxit sig stora, och i och med draften av Journey kan man väl säga att cirkeln är sluten. Likt ett effektivt flugpapper drar de till sig gamla band, i syfte att väcka dem till liv med ibland konstgjord andning som House of lords och Winger. De har också modernare låtskrivarteam som skapar olika studioprojektkonstellationer som Khymera, Mecca, Sunstorm, Place Vendome, Pride of lions, Allen/Lande, Seventh Key, Over the edge, Starbreaker, Kimball/Jamison, The Magnificent, Trillium. 

Att Sverige är världsledande i A.O.R – genren är inte svårt att lista ut, då några av skivbolagets mest kraftfulla och anlitade låtskrivare just är svenska: Erik Mårtensson, från Eclipe,  Tommy Dennander, Anders Wikström från Treat, Magnus Karlsson från Last Tribe/Primal fear. Daniel Flores är deras senaste svenska låtskrivarpartner. Några signade svenska band är W.E.T, Treat, The Poodles, Eclipse, Work of art, Crashdiet, Saint Deamon, Bad Habit, Alien, Talisman, The Murder of my sweet, Crazy Lixx.

Våra nordiska grannar finns också reprenenterade genom  Leverage från Finland,  On the rise, Circus Maximus och Jorn från Norge. Danmarks Frontiers bidrag är veteranerna Royal Hunt och Pretty Maids.

Det är fantastisk skara klassiska och nya intressanta band som Frontiers records lyckats signa: Journey, Survivor, Toto, Styx, Yes, Nightranger, Uriah Heep, Def Leppard, Whitesnake, Honeymoon Suite, Jim Jamison,  House of Lords,  Jaded Heart, Joe lynn Turner, Pink Cream 69, Asia, John Wetton, Giant, John Wetton, Hardline, Robin Beck, Y and T, Danger Danger, Stan Bush, Winger, Mr Big, Nelson, Extreme, Shooting Star, Vanden Plas, Warrant, King Kobra, Vega, Strangeways, Unruly child, Terry Brock. 

Andra A.O.R missionärer

Det finns ytterligare några andra nischade skivbolag med ytterst delikat musiksmak: Aor Heaven, Melodic rock records, Avenue of allies och Escape music är de mest A.O.R dogmatiska. Rock Candy och Yesterrock koncentrerar sig på att återutge gamla klassiker eller borttglömda godingar.

En ny värld öppnar sig

Vare sig det är hunddressyr, varpakastning eller sadomasochism så finns det ett överflöd av terminologier och entusiaster som bygger upp parallellvärldar via subkulturer. A.O.R. och Melodic-rock-nördarna är verkligen inga undantag. Konservatism är ett ord som passar in på de flesta nostalgiska subkulturer: det är bra att något utvecklas, men absolut inte för mycket,  så att man inte låter som man brukar.

Det är onekligen en skör balansgång att vandra för de flesta inom denna genre, det är svårt att tillfredsställa både nostalgianhängarna och utvecklingsfalangen.Vill man stega över tröskeln till den melodiösa rockens innersta kretsar så  finns det massor av ingångar på nätet för att utforska de myriader av informella sajter som utkristalliseras.

MelodicRock.com

RockReport.be

Melodic.net

Den melodiösa bloggen

RockUnited.com

PlanetAOR.com

Rocknytt.net

Tre utmärkta tidskrifter som jag varmt kan rekommendera varav två konstigt nog är brittiska: Powerplay magazine som är eklektisk hårdrockgryta, och Firework där aor och melodiös hårdrock samsas om fokuset samt vår egna Sweden Rock Magazine.

Den sistnämda är en toppentidning som jag prenum,erat på sedan styarten, trots att skribenteriet gått mot tyngte genrer av hårdrocken. Jag är inye lika intresserad av att läsa om Watain, Bathory eller Amon Amarth.

A.O.R festivalen i Nottingham

Den riktige A.O.R – entusiasten har säkert ambitionen att någon gång besöka världens största återkommande A.O.R -  festival: Firefest. Det är ingen överdrift att  titulera detta som ett A.O.R:ens mecca. Fredag, lördag och söndag 18-21 oktober i Nottingham (av alla ställen), en plats dit människor som älskar melodisk kvalitetsrock vallfärdar under desa tre adrenalinstinna dagar. Denna helgorgie av tidlös musik är en euforisk högtidsstund som de invigda bör besöka innan de dör. Jag tog mig i kragen och struntade i om någon var villig att hänga på, utan bokade helt sonika fullweekend tickets till evenemanget. Om man ska invänta ambivalenta svar från kompisar där familj, ekonomi och motivation agerar bromsklossar kommer man sällan dit man vill.

Timingen kunde inte vara bättre eftersom det dels var 10 års jubileum, dels basunerades ut som sista Firefest någonsin dessutom var 2013 line up den bäst hittills utifrån mina läsglasögon. Första dagen var verkligen sådär magisk som jag föreställt mig. Jag såg alla banden med 20 minuters mellanrum det vill säga ölpåfyllning. The Magnificent och Edens curse värmde upp inför vad som komma skulle. Ett utmärkt uppträdande Work of art följdes av gudabenådade W.E.T som i sin tur följdes upp av överraskningen Dare och avslutades kungligt med underhållande Harem Scarem.

Dag två hade sina stunder som exempelvis Treat och H.E.AT samt den andra överraskningen Shooting star. De andra tilltalade inte alls mitt a.o.r hjärta lika mycket trots att många dyrkar band som Heavens edge och Hardline. Det är ingen överdrift att skriva att de svenska banden räddade dagen till ära. Dag 3 reproducerade indirekt gårdagens halvlama tillställning. Återigen räddade två blågula band upp hela kvällen; Eclipse, men främst Alien var helt suveräna. Det som såg hyfsat på pappret raserades utifrån ett kvalitetsperspektiv.

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Olycklig kärlek – ett djävulskt uttjatat tema.

A.O.R  genren är kraftfull,  musiken går i moll och är texterna är oftast fyllda av olycklig och obesvarad kärlek. Problemet  för mig är att detta tema har lite väl stor förankring hos såväl gamla som nya band. Bara för att det passar till musiken, och alltid varit ett gångbart tema så kan det helt enkelt bli lite väl mycket av det goda.

Det finns väl ingen genre i världen med fler låttitlar på kvinnonamn i bagaget exempelvis ”Stacy”, ”Pamela”, ”Rosanna”,  ”Cynthia”, ”Maggie”, ”Maria”,  ”Valerie”, ”Diane”, ”Carrie”, ”Beth”, ”Suzanne”, ”Amanda” och så vidare.  För mig är det en brist på endera fantasi eller pengar som borgar för deras selektiva texter. Det finns ju så mycket annat att sjunga om, och varför inte infoga lite  samhällskritiska  texter, i alla fall i några låtar.

Svensk A.O.R/nordisk melodiös hårdrock

Svenska/nordiska band har fått en egen kategori döpt efter sig: Scandi rock. Uttrycket myntades av Kerrangs Derek Oliver och uppstod i kölvattnet av Europe med grupper som Fate, Talk of the town, Bad Habitt,  Treat, Alien, Dalton, Da vinci, Skagerack, Return,  Stage Dolls och så vidare.

Nu pratar utländsk A.O.R – media istället om the new wave of scandivian  A.O.R med band som H.E.A.T, The Poodles, Work of art, Eclipse, W.E.T,  Houston, Spin Gallery, Million, Elevener, Miss behavior, Degreed, The Murder of my sweet,  Salute, Last autumn´s dream, Alyson Avenue, Grand illusion, Osukaru, Brother firetribe, Wig wam,  Leverage, The  Magnificent; nya band framavlas för varje månad som passeras.

Svenskar har onekligen en genetisk fingertoppskänsla för melodier, vilket också visar sig bland professionella låtskrivare inom denna genre. En osannolikt pådrivande svensk A.O.R -  urkraft är den svenske gitarristen Tommy Denander som i stort sett spelat med allt och alla i denna  genre, och medverkat på över 2000 plattor. Han ligger  för övrigt bakom en av 2000-talets bästa A.O.R-platta: Fredriksen/Denander – Baptism by fire.

Magnus Karlsson är en annan svensk gitarrist med aningen tuffare approach, och som fått förtroendet av Frontiers att leverera uppdaterad a.o.r/melodic rock till artister som: Allen /Lande, Mark Boals, Place Vendome, Tony O` Hara. Bob Catley,  dessvärre valde han att bli fast gitarrist i den tyska judas priestinfluerade  gruppen Primal Fear, hoppas han slutar där snart. Han har dock släppt två grymt bra plattor under eget namn

Eric Mårtenson ifrån Svenska Eclipse ligger bakom exempelvis W.E.T och Toby Hitchcock album. En lite nyare blågul förmåga är Robert Säll som är hjärnan bakom Work of arts fluffiga tongångar samt skriver massor av högoktanig kvalitets – A.O.R till bland annat W.E.T, Place Vendome och Fergie Frederiksen.

En annan monsterlåtskrivare är Anders Rydholm från svenska pomp – A.O.R-gruppen Grand Illusion som skrivit låtar till bland annat Overland och Codex. Daniel Rydqvist från The murder of my sweet har skrivit låtar till Xorigin och Crash the system. Martin Kronlund är en annan multimusikerkonstnär som skrivit låtar och producerat ett otal andra artister i genren. Det finns ytterligare en handfull skara melodisnickrare som levererar kvalitetsmusik till okända som kända artister och grupper

Swedish best ever A.O.R/MHR.

Jim Jidhed – Full cirkle (2003)

Treat – The pleasure principle (1986),  Dreamhunter (1987), Coupe de grace (2010)

Europe – The final countdown (1986)

Mikael Erlandsson – The one (1994)

W.E.T – 1:st (2010)

Dennander/Fredriksson – Baptism by fire (2007)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Sweet trade (2007), Clash of the elements (2009), Permocracy (2011)

Dalton – The Race is on (1987)

Alien – 1:st (1989)

H.E.A.T – 1:st (2008), ???

Work of art ? (2011)

Eclipse – Bleed and scream (2012)

Magnus Karlsson Firefall -  ? (2013)

Best of A.O.R  2000-talet

Eftersom musiknördar och experter anser att denna musikstil i stort sett död så vill jag med denna a.o.r lista visa på att musikstilen fortfarande är i livet och dessutom frodas. Att media inte varken tar den genre på allvar eller uppmärksammar den betyder inte att den är begravd.

Visst, det är inte som på 80-talet, då genren dominerade försäljningslistorna och höll i den musikaliska taktpinnen tills den drabbades av hybris och utkonkurrerades  90-talets svar på punken – Grungen. Här nedan följer ett axplock av riktigt bra skivor som utkommit efter år 2000-talet; kommande klassiker för nästa generation aorfreaks.

Praying Mantis – Nowhere to hide (2000), Silver – 1:st (2001), Mecca – Mecca (2002), Pride of Lions – 1:st (2003), Jim Jidhd – Full cirkle (2003), Oliver Hartman – Out in the cold (2005), Place Vendome – 1:st (2005), Slamer – Nowhere land (2006)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Brother Firetribe False metal (2006), Frederiksen/Dennander – Baptism by fire (2007), Robin Beck – Livin on a dream (2007), Gotthard – Dominoe effect (2007), The Poodles – Sweet trade (2007)

Brother Firetribe – Heart full of fire (2008), Rick Springfield – Venus in overdrive (2008), Journey – Revelation (2008), Jim Jamison – Crossroads moments (2008), Michael Bormann – Capture the moment (2008), W.E T – 1:st (2009)

Sunstorm – House of dreams (2009, Place Vendome – Streets of fire (2009), Places of hour – Now is the hour (2009), Vega  – Kiss of life (2010), Terry Brock  – Diamond blue – (2010), Treat – Coupe de grace (2010)

Det finns en A.O.R framtid – ärligt alltså

The Poodles inledde den melodiska hårdrockens inträde rakt in i Melodifestival-etablissemanget. H.E.A.T tog över stafettpinnen och banade vägen för en helt ny generation av hungrande aorare. Dagens ungdom som förut  såg musikstilen som extremgubbig och stendöd, och vilka  som instinktivt drog mindre trevliga hårman-paralleller till utdöende hockeyfrillor, vände tvärt på konservatismen när  trender vände. Som det mesta i livet så är inte framtiden utstakad; något som är så utdömt kan få renässans.

I Finland hittar vi en uppsjö av nya talangfulla band som Brother firetribe, Leverage, ”The Rasmus”, Firenote, Carmen Grey, Reckless love, The Magnificent. Det är också en skara som växer sig starkare för varje halvår som går.

Från att vara föredettingar, övergivna och  patetiska till  att att istället titulera sig legender är pionjärerna Journey med den unga filippinska  nya sångaren Arnel Pineda. Foreigner och Nightranger är andra dinosaurieband som säljer ut arenor i såväl Amerika som Europa. Det känns som melodisk välproducerad kraftfull rock med bra melodier, smattrande keyboards och seriöst bra röster är på väg tillbaka igen – inte en dag för tidigt.

2011 gick i A.O.R: ens tecken med plattor som exempelvis: Lionville, Rob Moretti, Robin Beck, Work of art, The Poodles, Toby Hitchcock,  Journey, Alyson avenue, Magnum, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Xorigin, House of lords, Issa.

2012 blev också ett bra år Mecca, Kimball/Jamison, Fergie Frederiksen,  The Magnificent, Giuffria, som sagt det ser minst sagt lovande ut.

2013 blev ett bättre år än 2012, med solklara höjdpunkter som

2014 ser ytterst lovande ut med kommande albumsläpp som

En del av texten är kopierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm