Paradigmskiftet från vinyl till CD-inköp skedde successivt, från slutet 1989, till början av 90-talet, då processen blev helt fullbordad. Fördelarna gentemot vinylen var definitivt att musikskatterna inte tog så stor plats som vinylskivbackarna (läskbackar = musikforntid) krävde. Utifrån att jag lyckats samla på mig nästan 20 backar fyllda av vinyler som genomsyrades av melodisk hårdrock, a.o.r, thrash och punk. var det en självklar befrielse att få plats med något annat i hemmet.

Nackdelarna var bland annat allt annat också blev mindre, såsom texthäften, albumomslagen samt att coola prylar som klistermärken, planscher, stickers och dylikt lyste med sin frånvaro.

När jag och min kompis Stefan Hammarström 1991 åtjöt en jorden runt resa, och då var borta över ett halvår så outsourcade jag inköpen till skivbutiken Rosa påsen. Jag la mitt musiköde i personalens fingertoppskänsla för vad som ingick i aor/melodisk hårdrock.

Tyvärr är smaken som baken, vad som definierar en individs musiksmak precis som jag själv vill ha det serverat, är sällsynt. Deras fokus låg i högre grad på melodisk sleeaze. Därav en diger skara sådana cd i min samling, typ en indirekt ofrivillig skivback med Warrant, Slaughterhouse, Poison, Skid Row,

Grungen kom, såg och segrade. Den uppkäftiga genren skadesköt aor, och den melodiska hårdrocken längs med anklarna. I media och såväl på försäljningslistorna förbyttes arenarocken, pudelfrisyrer och syntar mot oborstade slynglar som knaprade antidepressiva tabletter. Egentligen hade nog den melodiska hårdrocken blivit för stor  för sitt egna bästa och helt sonika drabbats av en rejäl hybris. Grungen var troligtvis nådastöten för en musikstil som vuxit ur sin kostym.

För oss som fortfarande dyrkade genrerna släpptes det massor av bra musik, trots det pandemiska grungeviruset. Dock gällde det att ha bättre koll på när de släpptes. Under 90-talet fanns inte adekvat Internet. Så då var det tidningar som Kerrang, Powerplay, Metal Hammer som gällde om man ville hålla sig välinformerad eller word of mouth strategin.

Jag och en kompis Tommy Olsson åkte titt som tätt till Globenomådet några gånger per år för att handla på oss bra plattor hos då Sveriges bästa butik för aor och melodisk rock: Mix Records. Den mycket kunnige ägaren Peter guidade oss smidigt mellan nytillkomna alster som oupptäckta pärlor. Han var som jultomten, fast utan skägg, och betydligt dyrare. Nu jobbar för övrigt denna guru på Hot records i Solna enligt Dr AOR himself.

I och med Internets intåg i samhället så ökade källorna för att lyssna in sig på ny musik, samtidigt som man kunde lyssna på låtarna innan man köpte plattan. Det blev en kvalitetshöjare musikaliskt sett, att slippa köpa grisen i säcken sparade många sköna slantar.

Runt 2010 började jag så dessutom smått lyssna in mig på modern rock med grupper som: Shinedown, Stone Soure, Anberlin, Disturbed, Three days grace, …..I och med min vän tillika gårdsgranne Jonas Gustavsson eskalerade det intresse några år senare. Jonas kvalitetsperfektionism våta hårdrock/modern rock förmiddagar frigjorde ny musik med nya grupper som jag aldrig hört förut.

Shinedown

Det ena ledde till det andra och CD-familjen expanderade ytterligare. Jag vågade egentligen knappt räkna på hur mycket jag la per år på cd-inköp. Men om jag skulle göra så, teoretiskt skulle cirka 5500 cd x 130 kr landa på den käcka summan…

Utifrån ett ekonomiskt perspektiv  – ett solklart fall, men om man samlat på vinyl och cd sedan barnsben är det betydligt svårare att ta farväl av något som nästan är en del av ens personlighet. Ekvationen Spotify 1600 kronor per år och cd-inköp för 25 000 -35 0000 kronor per år

Förutom ett gigantiskt musikintresse så är frågan vad som var  bakomliggande orsaker till detta samlande? Tvång, ångestreducering eller bara ett ren skär kontroll? Nya grupper samsades med äldre. Pretty Maids kom ut med sitt 13:e album,  nya spännande band släppte sitt debutalbum, , färra årets debutalbum följdes upp och så vidare och så vidare, samlingsspiralen blev vidare för varje år som gick,  inte ett dugg stressande för en inbiten samlare?

I och med att jag 2012 parallellt började betala för spotify, blev det successivt lättare att lyssna på det än att hämta och sätta på en CD. För mig blev det mera ett dysfunktionellt krav att köpa ny musik som jag inte lyssnade. Undantaget var i bilen, men då pratar vi korta sträckor, knappt 3 låtar.

Att se förra årets plattor samsas med nyinköpta ouppackade cd blev också en indirekt stress i sig; att inte hinna med att lyssna på dem, innan nästa beställning gjorts.

Torsdagen den 2 oktober 2014 hämtade jag upp mina musikaliska följeslagare hos min frus föräldrar i Vånga. Dessa 14 backar med vinyl hade vilat upp sig i en bod flankerad av ett gammalt skötbord och en kasserad grill. De hade sedan 1998 på sig att acklimatisera sig i den lantliga bondemiljön. Samma torsdag klockan 11.40 lämnade jag över mina ögonstenar i Vaxkupans förhoppningsvis trygga händer.

Vaxkupan fick 700 plattor att sälja på kommission, resterande hade jag kvar för att själv på adekvata skivmässor eller vinylauktioner, parallellt alster som jag trodde kunde inbringa hyfsat med pengar såsom Heavy Load , Gotham City, Pantera – Metal magic,  för att nämna några.

Runt 200 stycken sålda vinyl har resulterat i cirka 11 000 kronor. Det efter att Vaxkupan tagit sin 50 % andel utav av vinsten. Visst, jag hade kunnat sälja dem själv på auktioner och dels fått mer per skiva, dels hela vinsten själv. Det byggde på att jag hade fått lagt ner oerhört mycket tid, bensinpengar och dylikt, något jag inte alls kände för,  därav att jag outsourcade det krävande arbetet. Vaxkupan har hittills visat sig vara ytterst noggranna, ärlig och dessutom trevliga så jag är helnöjd.

Samlingen inleddes med diverse KISS skivor därefter flöt det liksom bara på. Min första riktiga hårdrockplatta var Judas Priest – British steel. Jag bevittnade hårdrockögonöppnaren Breaking the law videon på sommarmorgon i Trazan och Banarnes program. Det var en tv-era där man slapp brottas med en mångfald utav tv-kanaler, på gott som på ont. I vilket fall så blev det ett köp som stakade ut en genre som jag i skrivande stund är ett stort fan av – hårdrock, i all dessa former och undergenrer.

Jag upptäckte själv Y and T – Eartshaker,  Def Leppards – On through the nigh, Accept – Restless and wild, Yngwie J Malmsteen, Pretty Maids, Black Sabbath, Savatage under tidigt 80-tal . Dessa låg till grund att jag anammade de tre genrerna: heavy metal,  melodiös hårdrock och a.o.r, livskvalitet, varierat, men dock en djävulskt dyr hobby.

Mina källor blev främst brittiska Kerrang samt olika svenska fanzines runt om världen. Jag vet inte varför det blev att samla på mig svensk hårdrock i all dessa underkategorier av hårdrock, men så blev det, vilket skapat en enorm samling av svensk hårdrock. Treat, 220 volt, Talisman och Europe var favoriterna, idag är det Eclipse,Work of art, H.E.A.T, The Poodles, Miss Behaviour, W.E.T, Degreed som gäller.

Internet har tagit över som mina bästa källor för att hitta ny bra ny hårdrock såsom MelodicRock.com och RockReport.be. Jag prenumererar dock på greppbara papperstingestar Sweden Rock Magazine från starten samt brittiska Powerplay.

Numera är det inte vinyl som gäller, trots en mycket oväntad renässans. Jag har över 3000 CD-skivor i mina mörka Billyhyllor, och är en av Ginzas bästa privatkunder (tror jag). I och med Spotifys intåg i den digitala världen har jag det sista året funderat på om jag ska avsluta denna dyra hobby. Streamad musik innebär ju att jag inte äger det jag lägger till i mina spellistor, utan bara så länge jag prenumererar på tjänsten, eller att den finns kvar.

Mina CD äger jag, tyvärr är det alltför många skivor som har 3-6 riktigt bra låtar som jag via Spotify lätt kan adda till spellistan Metal with a touch of class eller The king of a.o.r. Till min frus stora förtret tar dessa dyrgripar också gemensam plats i vardagsrummet och barnens rum samt källaren. Spotify kräver inga frakter och är helt miljövänlig, vilket ligger i linje med min livsfilosofi. Som sagt det blir svårt att bara helt plötsligt lägga av att köpa CD, men långtifrån omöjligt.

Hur började det

The Ramones blev något av mina husgudar eftersom en av mina bästa klasskompisar hade dem som favoriter, vilket smittade av sig. Gruppen introducerade mig för vad komma skulle. Jag fick sedermera smak för andra vägen av brittisk punk med grupper som The Exploited, G.B.H, The Partisans, Blitz, Peter and the test tube babies, Violaters, Vice squad, Anti nowhere league.

Jag och klasskompisen Peter Punk drog titt som tätt till Stockholm för att botanisera i deras välfyllda skivbackar. Det blev allt som oftast en seriösty dyrköpt vistelse. Det häftigaste jag kunde göra i punkens tecken var att köpa de kronologiskt numrerade singlarna, något som låg i linje med mitt samlarbegär. Det började med No future records, och fortsatte med bland annat Secret records, Riot city records, Anagram records och Razor records.

Allt för ofta var omslagen coolare än själva musiken, vilket ledde till en orgie utav trash – och blackmetal skivor i min digra samling. Metallicas – Kill ´em all blev musikkatapulten; jag köpte allt som kom ut i den genren under en period i mitt liv. Slayer, Abbatoir, Exodus, Overkill, Testament, Bathory, Venom, Anthrax, Megadeath, Death Angel var några grupper som hamnade i mina skivbackar, vadderad av tjock vinylkonvolutplast.

A.O.R. står för adult oriented rock och kom som mycket annat från Amerika i slutet av 70-talet. För mig var det väl Axe – Offering som visade mig ljuset, sedan var jag fast. Ju mer jag köpte, desto mer inbiten blev jag, och kunskapens träd inom denna före detta gigantiska genre blev ett gift. Grupper och artister som Fortune, Aviator, Foreigner, FM, Rick Springfield, Tommy Shaw, Stan Bush and the Barrage, Giuffria, Survivor blev nya ledstjärnor att hålla reda på.

Power metal vågen missade jag av någon outgrundlig anledning, främst för att jag vid den tiden inte riktigt fastnat för Helloween. Det tog jag med råge tillbaka i slutet av 90-talet. Kamelot, Avantasia och Masterplan tillhör fortfarande mina absoluta favoritband.

Vinyl-skick-graderings-skalan

För att underlätta skicket på en vinyl i syfta att köpa eller sälja den finns en adekvat gradering. I mitt fall så är omslagen i Mint skick då jag vid varje vinylköp handlade till konvolutomslag, vilket sett i backspegeln var en investering för mig som såväl de som köper mina plattor. De flesta av mina skivor kan graderas som Near Mint då jag vårdat plasttingestarna som mina egna barn.

En riktig dyrgrip som jag har i min ägo är en numrerad Sex Pistols bootleg. Den är värderad till över 7000 kronor och förvaras i mitt egna Fort Knox. De som sålts tidigare har dessutom inte varit i mint kondition, något som mitt exemplar är i, vilket skulle kunna generera i ännu högre försäljningspris.

Mint (M): Absolut perfekt på alla sätt. Vinylen ska vara ospelad.

Near Mint (NM, M-): Nästintill perfekt, kan ha spelats några gånger, men hanterats varsamt.

Very Good Plus (VG+): Vanligtvis värd 50% vad en Near Mint skick är värd.

Very Good (VG): Vanligtvis värd 25% vad en Near Mint är värd.

Good (G), Good plus (G+): Vanligtvis värd 10-15 % vad en Near Mint är värd.

Poor (P), Fair (F): Vanligtvis värd 0-5 % vad en Near Mint är värd.