Del 11 – FM – Indisecret

Det finns klassiker och sedan finns det exceptionella klassiker. I allt för mångas värld tillhör Journey en av dem mest självklara. I min bok så har de inte lyckats fullt ut med att skapa ett tillräckligt bra album för att kvala in på de 25 bästa aor-albumen som skapats. Till skillnad från kollegor som Survivor och Foreigner som lyckats knyta ihop albumsäcken.

Det har däremot brittiska FM gjort. Deras debutalbum från 1986, Indiscreet, har sedan dess fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett koppel av band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Magnum, Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow och Tobruk försökte.

En ny generation av band gjöt nytt mod med Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure, men utan att lyckas.

Utifrån mitt a.o.r. -perspektiv är det bara Shy med Excess all areas, Dare – Out of the silence (1998), Def Leppard  med Pyromania (1983), Magnum – Vigilante (1986) som kan konkurrera med FM. Visst Torbruk hade sina stunder med ”Falling” och ”Wild on the run”, Atlantic serverade oss ”Dangerous games, Strangeways skämde bort oss med ”Where are they now” och Airrace skapade hits som ”I´dont care” och ”First one over the line”, och så vidare, men ett helt album fyllda med kvalitet, lyckades ingen mäkta med, förutom de fyra ovannämnda.

Gruppen bildades 1984 av basisten Merv Goldsworthy och trummisen Pete Jupp. De båda hade varit medlemmar i Samson, men ville spela mer melodisk rock. De följde sin fäbless för a.o.r. och sin magkänsla. Om detta beslut grundades på att haka på trenden som rådde i världen, eller att de var genuint intresserade av genren står skrivet i stjärnorna.

Jag hade en jobbarkompis, Håkan Dauvén, som mötte gruppen på en pub. De berättade att kärlekstexterna bara skulle vara med, trots att de var uberklyschiga. Han fick en känsla av att mycket var konstruerat. Ödets ironi var att det var han som fick träffa dem. En person som avskyr all musik som är tillrättalagd och kalkylerande.

I vilket fall som helst slog de ihop sig med bröderna Overland från gruppen Wildlife, där även Pete Jupp figurerat. Steve skötte sången samt kompandet, medan brodern diktatoriskt skötte gitarrspelet. Merv kläckte idéen till bandnamnet FM framför mindre smickrande alternativ på listan som Stiletto och Inspector Clouseau; kortaste namnet vann helt enkelt. Gruppnamnet korrelerade också stalinistiskt till att genren i sig i vissa fall betecknades som just FM-rock.

Gruppen smidde medan järnet var som allra varmast. De fem låtarna som färdigställdes innan årets slut gav dem kontrakt med CBS (Portrait) samt en ”tung” turnébiljett med Meat Loaf. Skivbolagets högsta önskan var att de skulle vara en brittisk murbräcka mellan den amerikanska dominansen med grupper som Toto, Reo Speedwagon, Journey, Survivor och Foreigner.

Under inspelningen introducerade managern Dave King bandet för keyboardisten Philip Manchester (från The Invaders). I mina ögon klingade inte efternamnet med att de var ett renodlat Londonband, troligtvis därför som han lite käckt kallades Didge digital. Utifrån FM-soundet var det en essentiell sista pusselbit.

Britterna suktade efter top-notch producenter som Mutt Lange eller Bruce Fairbairn, men fick helt sonika nöja sig med managern Dave King bakom spakarna. Enligt honom var det skivbolagets vilja, men om så var fallet vet ingen förutom just Dave…alla andra är troligtvis nedgrävda i hans trädgård! FM hade de fem demolåtarna, skrev tre nya samt hade tillgång till låten ”That girl”.

Den skrevs av de två grundarna, men också av Andy Bartlett. Han ingick i gruppens första skälvande månader innan han valde att lämna dem för ett erbjudande från Corey Hart´s band. ”That girl” framfördes i en annan version av The entire population of Hackney. Detta ad-hoc band rev av deras version av låten den 19 december 1985 på ökända rockklubben Marquee club i London.

I projektet ingick inga mindre än två Iron Maiden bekantingar: Nicko McBrain och Steve Harris. Beviset existerar via en dyr bootleg. Tre veckor efter att FM släppt sitt debutalbum, kontrade Iron Maiden med att ha den som B-sida på singeln: ”Stranger in a strange land”. Det var original arrangemanget, inte det vi vant oss vid från FM nyskrivna refräng och softare anslag.

Deras management kom på den brighta idén att materialet skulle spelas in på Ibiza i Mediterranean studios. Under dessa veckor hände inte mycket förutom att trumljuden såg sin födelse. Solbrända, sönderfestade och ölmagade återvände de till London för att färdigställa deras förstlingsverk.

Återigen satte managern tillika producenten Dave King käppar i hjulet för bandet. Ett kontrollbehov av Guds nåder och några doser nepotism fick denne sin vilja igenom och mixade också debuten. Bandet var inte alls nöjda med slutresultaten, men hittills har ingen människa kunnat vrida tillbaka tiden, det gällde även för FM.

Den 8 september 1986 släpptes det mest ikoniska en brittisk grupp lyckats uppbringa på a.o.r.-scenen – Indiscreet. ”That girl” inledde smörgåsbordet. Dutt-dutt keybords av rang, Steve Overland karakteristiska röst och en refräng att dö till. Trots att bandet inte var nöjda med produktionen så upplevde jag den i sig vara en styrka i sammanhanget. När andra förknippade musiken som steril, hittade jag en värme i det karga och kalla ljudlandskapet.

FM fortsatte på den inslagna vägen med ”Other side of midnight”. Den genant sköna refrängen ackompanjerades med dessa fantastiska dutt-dutt keyboards. Efterföljande semi-balladen ”Love lies dying” drog välförtjänt ner på tempot. Steve sjöng andäktigt lungorna ur sig på ett föredömligt sätt. Om de träffat några amerikanska brudar vet jag inte, men det är precis vad nästa låt handlade om. ”American girls” var en hymn som vuxit till sig under årens lopp.

Femte låten på plattan blev en av mina personliga favoriter. ”Hot wired” var lika bombastisk som titeln anstod.  När marschtempot förbyttes i en otrolig refräng var det bara att abdikera. Detta var a.o.r. på djävulsk hög nivå. Djupt medtagen och ytterst känslig för vad komma skulle äntrade ”Face to face” skivspelarnålen. Återigen, en sjusärdeles stark refräng som byggdes upp från ett lite lugnare parti.

”Frozen heart” var albumets första singel. Den blev en smärre hit, med stark betoning på smärre. På de brittiska listorna klättrade den till plats 64, för att sedan vända neråt. Jag antar att såväl bandet som skivbolaget hade hoppats på världsherravälde på listorna och MTV, tillsammans med Bon Jovi, men så blev inte fallet. Låten i sig var bara en ren och skär bruksanvisning hur en powerballad skulle konstrueras; dålig timing kunde man varken då eller nu vaccinera sig emot. ”

Heart of matter” var en bra låt, men i min bok långt ifrån albumets höjdpunkter. Precis det motsatta kan tituleras till ”I belong to the night”, plattans nionde spår tillika sista låt. Vilket avslut som knöt ihop albumsäcken! My Good, låten var i paritet med ”That girl” och ”Hot wired”. Keyboardslingorna skar igenom mästerverket ungefär som en trimmad smörkniv utan träinslag. Sticket i låten kunde matcha Martin Luthers King bevingade ”I have a dream”. En klassiker var född, en som skulle finnas till för de stackare som fortfarande dyrkar genren.

Ibland är de så berikande att få kunna önska något som är omöjligt. Inte så att jag skulle skänka hela min kommande Lottovinst till Livets ord eller kastrera det politiska korrekthetssamhället. Näe, tänk om singeln från 1987: ”Let love be the leader” hade infogats på debutalbumet. Då hade jag nog korat Indiscreet till en av de fem bästa a.o.r.-album som skapats. Den låten var schizofrent nog inte med på uppföljaren Though it out tre år senare. Låten i sig var måhända deras starkaste musikaliska kort någonsin.

Uppföljare landade på skivdiskarna i oktober 1989. Ett årtal som sett i backspegeln var början till en avgrundsdjup svacka. som än idag är dysfunktionellt närvarande. Overland bröderna reste över Atlanten och hjälpt Desmod Child med sitt debutalbum. Med sig hem fick de ”Bad luck”, ett alster som bar alla signum från Desmond. En sång som mycket enkelt hade platsat på hans debut, som otroligt nog, efter alla superlåtar till andra artister visade sig vara ganska ordinär, och om man ska vara helt ärlig – dålig.

I vilket fall som helst tillhörde den en av de bättre låtarna på plattan. Ett album som var tyngre än debuten, och som producerades av välrenommerade Neil Kernon. Denna halvgud i a.o.r – sfären låg bakom bland annat ikoniska Michael Boltons – Everybodys´s crazy, något som övertydligt också hördes. Till och med Steve ansträngde sig med väl godkänt i sitt försök att imitera pudelgubben Bolton. Bästa låten på skivan var den enda som de inte varit inblandade i att skriva själva.

”Someday (you’ll come running)” skrevs av J. Randall/R. Randall/T. Sciuto. Bakgrundssångarska på den låten var inte någon mindre än utomjordisk vackra Robin Beck. En annan sköning som agerade vokalistskugga var a.o.r. – legenden Terry Brock. Samma låt släpptes 1991 av amerikanska Airkraft, 1993 av Mark ”Marcie” Free och 1994 av Venus & Mars, något som tydde på att fler än jag rankar den som en pure a.o.r.-classic.  Den, ”Though it out”, ”Bad luck”, ”The dream died out”, ”Does it feels like love” och ”Feels so good”, det vill säga sex bra låtar. För mig kändes den som en Michael Bolton platta. Dutt-dutt keyboarden hade devalverats och det sterila soundet hade amerikaniserats, men det var helt klart deras näst bästa album.

1990 måste Chris Overland fått en vision om vad som komma skulle, han hörsammade som tur vad de inre rösterna budskap. Idag är han gitarrlärare i Norfolk. Didge digital lämnade skutan 1991, samma år som deras tredje alster släpptes. Takin’ It to the streets genomsyrades dessvärre av ett horribelt bluesbaserat sound. Jag blev redigt misstänksam redan vid anblicken av deras albumomslag… en ful långtradare.

Magkänslan gav mig rätt på alla punkter, nu var det hårdrock för cowboys som gällde. Endast mikroskopiska fragment av det FM jag ville lyssna på fanns kvar. Ett embryo av det förgångna fanns att tillgå via ”Crack alley”. Året efter släpptes Aphrodisiac. Ännu tyngre, ännu fulare omslag, men inte riktigt lika bluesigt. Där fanns ”Breathe fire” och ”All or nothing”, det var typ allt. Spiken i kistan blev Deads man´s shoes från 1995, en lite väl passande titel för något så uselt.

När man nått det musikaliska källarvalvet fanns det bara en sak att göra, att upplösa bandet, och det var precis det som skedde. I Japan släpptes Paraphernalia, en platta som inte räknas som en officiell platta eftersom det var överblivet material från tidigare år. Jag har inte hört plattan, men har svårt att tänka mig att den var så dålig. Steve Overland och Pete Jupp släppte poprockplattan Brass Monkey under namnet So! Musiken som framfördes var egentligen ganska intetsägande.

Deras comeback skedde 12 år senare som headliners på Firefest-festival IV i Nottingham, något de reproducerade 2009. Det euforiska mottagandet på den anrika festivalen ledde till en nytändning på alla plan. Andy Barnett lämnade dock bandet i slutet av 2008 och ersattes i början av 2009 med Jim Kirkpatrick och Jem Davis tog över keyboardrollen. Dessa rockader tycktes varit källor till en sättning som håller än idag. Stärkta av fansens gillande släpptes 2010 Metropolis, vilket var det första albumet med nytt material på 15 år.

Den långa pausen tycktes ha gjort bandet gott. Albumet var ett förvånansvärt bra sådant. ”Over you” tillhörde definitivt en av de bättre låtar de gjort, ”Unbreakable” och ”Who’ll Stop the Rain” var också diaboliskt FM:ska, på ett bra sätt. Tre år senare drabbades av hybris, och slog på stort genom att släppa Rockville och Rockville II. Dessvärre var de back in bluescountryrockträsket. Räddande änglar var ”Only foolin”, ”Story of my life”, ”Last chanse saloon” och ”Crosstown train”, men det var egentligen ingen större tröst, då de albumen bestod av hela 21 låtar.

2015 släppte FM Heroes and villains. Bluesrock tycktes vara deras stil, ”Incredible” var en av få ljuspunkter på detta album. Det var i mina ögon ett smärre under att inte någon på Frontiers records ströp någon ur gruppen. Samma år bevittnade jag britterna på svensk mark, närmare bestämt på den genuina rockfestivalen Skogsröjet. Det var en fröjd för ögat och ögonen att se så vitala musiker sprudla av spelglädje.

2018 framavlades Atomic generation. Jag hade hoppats på en återgång till a.o.r. – FM soundet, utifrån att de 2016 gett ut Indiscreet 30 år, via nyinspelade versioner. Jo, det tycktes ha gett dem en skjuts i rätt riktning. ”Too much of a good thing”, ”Killed by love”, ”In it for the money”, ”Golden days” och framförallt ”Follow your heart” visade på att de fortfarande kunde leverera kvalitativ melodisk rock, dock inte med dutt-dutt keybords, men man fick vara glad för det lilla.

Deras senaste platta släpptes i år och fick namnet Synchronized. Titellåten förde tankarna till Robert Palmer, en skön dänga helt enkelt. Det fanns fler bra låtar såsom ”Superstar”, ”Ghosts of you and I”, ”Broken”, ”Change for the better”, ”End of days” och ”Walk through the fire”. FM tycks likt ett årgångsvin ha mognat, efter några år med skadeinsekter för att leverera deras jämnaste, mest varierade och bästa platta sedan Tough it out – cirkeln är förhoppningsvis sluten.

Steve Overlands karakteristiska rockröst har frontat otaliga projekt såsom : 5 soloplattor med Overland, 2 med The Ladder, 5 med Shadowman, och ett vardera med Ozone och Groundbreaker. Inte så konstigt att han han satts på en piedestal i a.o.r.-världen, killen är ju a.o.r! Trots det är Indiscreet hans och FM´s moment of truth; fish´n chips ätarnas främsta bidrag till den melodiska rocken.

 Shy – Excess all areas

Vad har sadomasochistisk sex med Shy att göra – ingenting faktiskt. Vad har Storbritannien med Shy att göra, jo de är britter. Birminghamgrabbarna kom från staden som uppfostrat ikoniska grupper som Black Sabbath, Judas Priest, ELO och grymma punkbandet G.B.H. Dock var deras smörstekta musik varken lika stilbildande eller kvalitativ som ovan nämnda.

På tal om brittisk a.or., precis som genren i sig, så lever den en tynande tillvaro, och frodas endast bland de närmaste sörjande. För oss invigda är musiken epicentrum, för 99.9 procent av alla andra i Storbritannien och resten av världen, existerar den knappt.

FM,och Magnum är väl rätt givna, medan Bite the bullet kanske inte rör upp känslorna på samma sätt. Det gamla gardet bestod bland annat av Airrace, Shogun, Charlie, Dare, Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Def Leppard och Tobruk.

Andra lite nyare brittiska akter är: Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega , 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman och Departure.

För mig har aldrig Shy tillhört favoriterna i genren, snarare ett halvt ljusår ifrån de jag uppskattar mest och bäst. Visst, de har definitivt glimrat till, såväl i det förflutna som i nutid, men Excess all areas är i mitt tycke det jag tar med mig från öriket. De bildades 1982 och valde lite tuffkäckt Trojan som bandnamn.

Efter påtryckningar från hela deras vänkrets, IRA och Margaret Thatcher, så ändrades namnet till det nuvarande. Enligt hörsägen figurerade namnet: ”We hate Indian food forever and ever, but we adore fish´n chips of course”, fast den föll på målsnöret, eftersom några bandmedlemmar dyrkade indisk mat.

Debutalbumet Once bitten…twice shy från 1983 följdes upp av den betydligt mer aor-orienterade Brave the storm 1985. Den beredde väggen för deras tredje och bästa album: Excess all areas (1987). Deras skivbolag RCA smidde trolska planer för Shy; detta kunde ju faktiskt bli nästa Bon jovi!

Sett i backspegeln grusades tankekonstruktionen rejält, då bandet indirekt fick sparken. Men som sagt, det visste man ju inte innan, utan då var det en ubertjock plånbok som asketiskt reagerade.

Neil Kernon

Plattan spelades in i Nederländerna med megaproducenten Neil Kernon (1985) bakom spakarna. Samme man som producerat odödliga klassiker med bland annat: Streets, FM, Michael Bolton, Aviator, Scorpions, Queensryche, Evenrude, Autograph, Kansas och Dokken. På tal om Dokken, Neil och Don Dokken skrev med Shy ”Break down the walls” tillika albumets stora och enda hit.

”Slå djävulskt hårt på stora trumman strategin” innehöll också en låt skriven av självaste Michael Bolton: ”Emergency”. När vi ändå letar Neil kopplingar så kändes väl inte telefonsamtalet till Michael Bolton, vars platta, Everybody´s crazy han producerat två år tidigare, speciellt ologiskt.

Plattan inleddes med just ”Emergency”. Pastischen korrelerade med Mr Boltons friserade mjukisrock. Dutt-dutt keyboards i kombination med en refräng att seriemörda till. Att Tony Mills, Geoff Tate-falsett-röst matchade musiken i sig gjorde inte saken sämre. Efterkommande ”Can´t fight the night” var inte lika bombastisk, men ändå en riktig a.o.r-pärla av rang.

Melodramatiska ”Young heart´s” växlade snyggt tempo mellan vers och refräng samtidigt som stämsången satt som handen i handsken. Balladen ”Just love me” var inte världsklass, men ändå njutbart över medel. ”Break down the walls” inleddes lite sleazerockigt, fast refrängen var a.o.r.-världsherravälde – utdragen, pompös, och bara helt gudomlig.

Bakomföljande ”Under fire” tog oss bort från sleazeträsket, till a.o.r-himlen. Stämsången satt fortfarande som smäck, gitarrerna välavvägda gentemot keyboardslingorna, som dessutom utrustats med ett sjusärdeles snyggt stick. Lyssnaren fick också en falsett-skrik-belöning från Tony som inte gick av för hackor. Cliff Rickard covern ”Devil woman” fick den otacksamma uppgiften att följa upp dessa sex juveler. Varför denna låt valdes är höjt i dunkel, men den är definitivt ett av de svagare spåren på albumet.

På sätt och vis var fanns det månne ett outtalat syfte med detta, eftersom de tre avslutande låtarna var ögonbrynshöjande. ”Talk to me” visade vad a.o.r-skåpet skulle stå, medan semiballaden ”When the loves is over” verkligen träffade rätt i mellangärdet. Tony Mills fick verkligen röstbriljera, parallellt som refrängen ägde scenen med sina dramaturgiska knutar.

För mig har den låten avancerat på plattans låthierarki; numera en topp-3. Avslutande ”Telephone” knöt ihop säcken med inledande ”Emergency”. Pomprock av adlad klass med en refräng som var helt omöjlig att värja sig ifrån. Dutt-dutt keyboarden fick fritt spelrum och kunde härja diktatoriskt.

Som sagt, trots att ”Break down the walls” blev deras största hit och rusade upp på Brittiska top 75, så breakade aldrig bandet. Det blev snarare så att Excess all areas blev källan till den långa nedförsbacken som väntade bakom krönet. Shy släppte sedermera fyra studioplattor till, varav den självbetitlade Shy (2011), kunde tituleras som deras senaste. Gitarristen Steve Harris avled samma år efter att ha drabbats av en hjärntumör. Denne bör inte förväxlas med sin namne i Iron Maiden.

Tony Mills

Sångfågeln Tony Mills avled tragiskt i cancer 2019, endast 57 år, vilket kortfattat innebär att han inte lär fronta bandet något mera. Lee Small tog över stafettpinnen som sångare i nuvarande något vilande Shy. Mr Mills slutade i Shy 1991, men återinträdde år 2000 för att 2006 agera vokalist i norska TNT.

Han sjöng på The New Territory (2007), Atlantis (2009) och A Farewell To Arms (2010). Densamme släppte också sex solplattor, varav Beyond the Law, den sista, samma år som han dog. Dessemellan sjöng han i olika projekt som Docker’s Guild, State of rock, Nergard, Siam, Serpentine och China Blue.

Jag upplever att denna platta allt som oftast hamnar i periferin när besserwissrar som jag ska ödsla värdefull tid på nörderi i världsklass genom att kora de bästa 25 a.o.r.-albumen som skapats. I min bok så är Excess all areas helt klart en kontender för de 10 bästa som någonsin utgetts i genren.