Del 16: Signal – Loud´n clear

Tommy Olsson alias The prince of AOR och jag alias The king of AOR tog tillfällena i akt att besöka världens enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: 1993. De två gånger som jag och Tommy bilade till Stockholm City var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde.

Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var obeskrivligt bra. Deras måtto var: ”keep it pink´n fluffy. Något som lika gärna kunnat varit en gayklubbsfras. Så var dock inte fallet…tror jag? De serverade speciellt framtagna aor-drinkar och aor-käk. En av drinkarna uppkallades exempelvis efter White Sister. Aor-shotsen var såklart rosa. Pink ´n fluffy var en longdrink som också fanns med i drinklistan. Ur högtalarna ljöd välkända tongångar av genren giganter som Nightranger, Bad English, Giant, Journey, Survivor, Foreigner och Loverboy.

Mingelfaktorn var skyhög, många av gästerna var själva musiker från dåtidens melodiösa hårdrockelit. Så mycket pudelfriserade människor på samma plats samtidigt var en stor sak i sig. Skulle det börjat brinna så hade man nog inte hunnit blinka innan byggnaden var antänd och nedbrunnen till grunden. Detta var verkligen en tillställning made in heaven.

Att vi, två aor-nördar från bondträsket fick tillträde till vad som lättast skulle kunna beskrivas som att gå på moln kändes helt verklighetsfrämmande. Dock fick vi lämna gummistövlarna och grepen i garderoben. Vindflöjlar undanbads; det vill säga personer som tidigare vigt sin själ till melodisk hårdrock, men lättvindigt vänt kappan efter vinden och börja lyssna på grunge. Det fanns till och med förbudsskyltar mot bockskägg och grunge.

Den trio som stod bakom arrangemangen hette Tomas Jakobsson, Magnus Söderqvist och Jörgen Holmstedt. Jag ringde upp Jörgen i syfte att friska upp minnena angående AOR-clubben. Bacchi Wapen på Järntorgsgatan 61 i Gamla Stan huserade Escape club i. Året som dessa minnesvärda tillställningar skedde var 1993.

Trions övriga huvudakter var: Stage Dolls, Brett Walker, Paul Gilbert/Eric Martin, Talisman, Thomas Wikström, Bad Habitt och Dan Reed. Innan de la Escape Club i malpåse så blev FM den sista akten att uppträda sista veckan innan jul 1993.

Klubben återuppstod dock 1995-1996. Först på Nicky´s med Fergie Frederiksen som main attraktion, därefter på Daily News med Lance som leverantör av melodisk rock. Ingen var starkare än kedjans svagaste länk. Brist på tid avledde några från trion att fortsatta med verksamheten.

Ensam var inte stark, något Tomas Jakobsson fick erfara utifrån att sköta maskineriet på egen hand. En huvudanledning till att konceptet gick i graven. Som sagt, Jeff Paris var en sak, Mark Free en helt annan. Med stjärnglans i chockrosa kunde denne luta sig mot King Kobra, Unruly Child, Signal samt en magisk soloplatta!

För oss bönder blev det en magisk kväll, trots avsaknaden av leriga gummistövlar, där uppträdandet såväl som musiken i sig blev ett minne för livet. Jörgen berättade att detta var Mark Frees sista konsert innan han blev Marcie free, bara det värt entrébiljetten.

Jag ser inte detta som en omöjlighet att Escape Club skulle kunna återuppstå, om alla drog sitt strå sitt strå till stacken, så att trion dels inte skulle gå lottlösa, dels att folk som teoretiskt sätt skulle ge sitt lillfinger för arrangemanget, men i verkligheten ”inte har tid,” verkligen såg till att stötta konceptet. Jag vill passa på att tacka Jörgen Holmstedt för lånet av fotot från Escape Club nängre ner i artikeln:)).

Trummis var det Mark Edward Free (1954) främst ville bli. Ödet ville något helt annat! Bristen på adekvata sångare i collageåren var källan till att andra gruppmedlemmar hellre såg honom som vokalist än just trummis. Att kombinera trummandet med sången krävde sin ”man”.

Vokalistrollen blev mer som en självuppfylld profetia – hos andra musiker. Marks superba röst blev undergången för hans trumkarriär. När han var 19 år lockades han att lämna sin trygga och fasta anställning på Michigan National bank. Hans pappa var VD där, så istället för en säker inkomst boendes hos sina föräldrar, bilade han 80 mil till Flint för en osäker tillvaro som sångare.

Det gick väl sådär. På en av bandets spelningar mötte han en tioårig äldre fresterska som erbjöd honom att följa henne till Las Vegas, eftersom det var där alla musikkontakter flockades. Det var nog en sanning med modifikation. Paret gifte sig och livet liksom kom mellan. Mark jobbade bland annat i ett antal casinon.

Efter cirka fyra år i ökenstaden siade återigen hans fru att framtiden istället fanns i Los Angeles- the city of angels. Så vid 25 års ålder flyttade paret 1979 till L.A. Tre år senare mötte han rocktrummisen Carmine Appice (1946 dvs 74 år!). Det var ingen duvunge precis, densamme hade bland annat spelat med Cactus, Vanilla Fudge, Beck, Bogert & Appice, Ted Nugent, Paul Stanley och Rod Stewart.

Carmine var revanschsugen efter nyligen lämnat Ozzy Osbourne band. Han var på jakt efter en vokalist av rang och sprang på självaste ödet genom att träffa på Mark Free. Till vad komma skulle knöts gitarristerna David Michael Phillips (Lizzy Borden, Big Cock) och Mick Swedala (Bulletboys) samt basisten Johnny Rod (W.A.S.P, Jeff Beck). Gruppen döptes till King Kobra.

Bandet släppte sitt debutalbum Ready to strike 1985 genom Capitol Records. Deras visuella image bestod av typ ett omvänt. Carmine hade becksvart hår, medan de andra fyra medlemmarna var blonderade blondiner. Utifrån attributet, duktiga musiker och ligga helt rätt i tiden blev aldrig debutalbumet vare sig någon försäljningsframgång eller kultklassiker.

För egen del var det underbara melodiösa rockrökaren ”Hunger” (skriven av Kick Axe) som stal min uppmärksamhet, därutöver var det glest med höjdpunkter och i ärlighetens namn var detta ett ganska mediokert album. “Piece Of The Rock” var en låt som den

Kanadensiska gruppen Kick Axe lånade ut till bandet då de delade samma producent nämligen Spencer Proffer (Quiet Riot, ZZ Top, Bette Midler, Tina Turner, Little River Band, Eddie Money, Shooting Star, Prophet, Eyes). Jag upplevde också att Marks röst passade betydligt bättre till aor än tyngre hårdrock.

Detta melodiösa Mötley Crüe light släppte året därpå uppföljaren Thrill of a lifetime. Att vända kappan efter vinden torde kunna vara ett applicerbart epitet eftersom plattan gick i aorens tecken, borta var Mötley Crüe flirtarna. Albumet fick en oerhörd draghjälp från sanslösa ”Iron Eagle (Never Say Die)”. En låt som var med i militärpropagandafilmen Iron Eagle tillika en pure aor-classic. Andra bra låtar var Russ Ballard pennade ”Dream on”, ”Overnight sensation” och ”Second time around”. Vinden vände även mot rap via crossoverlåten ”Home street home”, som för övrigt var helt okej.

Trots aor så var detta några ljusår från ett helgjutet album. Carmine hittade ett nytt vokalistfynd som ersatte Mark på King Kobra III med Johnny Edwards (Foreigner, Montrose, Northrup). Carmine smidde nya musikplaner så detta blev en kortvarig petitess i rockvärlden innan Blue Murder med John Sykes såg dagens ljus 1989.

Det skulle ta Carmine 23 år innan han återupplivade King Kobra igen. Denna gång var det Paul Shortino som stod för sången, förutom denna vokalistrockad var det bara originalmedlemmar som deltog. De släppte King Kobra 2011 och King Kobra II på Frontiers records. Gruppen existerar fortfarande, om än i något mera tynande tillvaro.

Mark Free slickade sina sår ett tag, men kom igen genom att bilda sitt egna band Signal 1987.  fick spela gitarr, Erik Scott (Alice Cooper, Idle Tears) sattes på bas och keyboard och Jan Uvena (Alcatrazz, Alice Cooper) tilldelades trumpinnarna. Debuten fick namnet Loud´n clear och gavs ut på EMI 1989. Titeln måste väl anses något missvisande då just loud månne var ett lite väl starkt ord utifrån hur laidback musiken egentligen var.

Gitarristen Danny Jacob blev förövrigt husgud hos Disney´s animerade serier och filmer. Phineas and Ferb, Milo´s Murphy law, Lilo och Stitch, Kim Possible med många flera bar hans musiksignum. Kevin Elson, Aor-producenten som rattat bland annat Journey, Shooting Star, Eric Martin, Kansas, Europe, Strangeways, Nightranger, Y & T, Witness, Mr Big, Tyketto fick förtroendet att navigera gruppen mot högre höjder.

Albumet inleddes med i mina öron den bästa låten ”Arms of stranger”. Allt det man vill att en ”tyngre” aor-låt ska innehålla fanns med i innehållsförteckningen. Mark Free sjöng lungorna ur sig, produktionen top notch och musikerna var gudomliga. Att titulera den till en pure aor-classic var inte speciellt svårt. Det bara är en sådan låt där någon däruppe hade ett finger med i syltburken.

Nästkommande alster sänkte tempot och tyngden rejält. ”Does it feels like love” tillhörde förövrigt skiktet med sex ballader eller snarare halvballader på plattan. Vill man ha fart och fläkt fick man bortse från musiken som ekade ur högtalarna. En bra jämförelse är väl i så fall mid-tempo platta Khymeras – The greatest wonder. En bra låt är en bra låt, vilket detta och de andra spåren definitivt var.

Dutti-duttiga ”My mistake” var en duett med Mr Big´s Eric Martin skriven av duon Bob Halligan Jr och Eddie Schwartz. Instinktivt leddes tankarna till tidiga Michael Bolton. Fjärde låten ”This love, this time” var en riktigt näsduksletare. Inledande sävlighet byggdes sakta men säkert ut i ett chorus där näsdukarna återigen togs fram, vare sig man ville eller inte.

Det var en exceptionellt snyggdramatisk låt som skrevs av John Bettis. Vem var det? Har man skrivit låtar till Michael Jacksson, Journey, Celine Dion, Diana Ross och Whitney Houston så finns det fog för narcissism. ”Wake up you litle fool” skrevs av Erik Scott och aor-legenden Van Stephensson. Melodibygget osade finsnickeri uti fingerspetsarna.

I sjätte låten ”Liar” ökade tempot lite. Det som bjöds var en av plattans allra starkaste refränger. Pomp-aor som påminde lite om Bad English i utförandet. Återigen låg Erik Scott bakom låten. Han var delaktig i sex av de tio melodierna på alstret – hatten av för honom, för detta var ren pure världsklass. ”Could this be love” doftade Foreignerballad, och var i paritet med dessa dessutom. Låten skrevs av Mark Free och Curt Cuomo. Den sistnämnde har konstruerat hits till storheter som Kiss, Eddie Money, Stan Bush och Survivor.

”You won´t see me cry” skulle lätt kunna etiketteras till en av de allra bästa låtarna på albumet. Även den var pompig i sitt utförande, med en ytterst bombastisk refräng omgärdad av maffiga körer. På näst sista låten ”Go” signerad Erik Scott och Mark Baker höjdes tempot igen. Detta var den tyngsta låten efter ”Arms of a stranger”. Slayer behövde dock inte oroa ihjäl sig, men som lyssnare var det välbehövligt.

Att den typ är en kopia av Triumphs låt ”Running in the night” från Surveillance albumet 1987 fråntar inte låten dess storhet. Hur Erik och Mark löste detta utan att bli stämda vet jag inte. Fri sex, vänskapskorruption eller hotet att bli permanenta medlemmar i mormonerna? Bara de inblandade har ett svar på detta.

Att avslutande låten hette ”Run in to the night” blev ju aningen parodiskt. För mig var det den låten som skulle bort ifall jag haft ett finger med i spelet; en ganska standardlåt helt enkelt. Den skulle så i fall ersatts mot någon mer up-tempo låt typ ”Arms of a stranger” och ”Go”.

Det fråntar inte albumet kronan, eftersom dessa halvballader var så välkonstruerade att de lyckades stå på helt egna ben. En av albumets största behållningar var Mark Frees majestätiska röst, den liksom höjde ett i grunden bra material till nya outforskade höjder. Solen stod i zenit för Mark Free när albumet skapades. Inlevelsen dröp av passion för såväl texterna som musiken.

Arms of a Stranger Lyrics

Looking back at faded memories
There was the time you meant so much to me
Felt so close until you threw it all away
Change had forsaken all our yesterdays
So many nights, so long ago
When we were so in love
We were gonna make it somehow
But who’s sorry now

You’ve given it all
To the arms of a stronger
Who has no heart
Or the love I had for you

Falling in love
In the arms of a stronger
With tears in your eyes
You’ve come back to find me

In the arms of a stranger (stranger)
I waited for you so long
In the arms of a stranger (stranger)
No one could have ever loved you more, more than me
Hey, hey

Making love to you on hot summer nights
Watching the stars fall down from the sky
We made our wishes hoping it would all come true
Broken-hearted dreams are all that’s left for you

So many nights, so long ago
Forever took our vows
He never could have taken you away
If you had wanted to stay

You’ve given it all
To the arms of a stronger
Who has no heart
Or the love I had for you

Falling in love
In the arms of a stronger
With tears in your eyes
You’ve come back to find me
In the arms of a stranger (stranger)
Looking for a new love
In the arms of a stranger (stranger)
I’m gonna try and find a true love
Did you think about the danger (danger)
But that was long ago, so far away
Stranger (stranger)

(Solo)

Giving it all
To the arms of a stranger
Don’t look back

Falling in love
In the arms of a stranger
Who has no heart

Walking away
In the arms of a stranger
Tears in your eyes

Unruly Child

I mitten av 1989 gifte han sig dessutom med Laurie Richardson. Den alliansen höll i cirka två år. Under tiden så gästsjöng han bland annat på David Cassidy, Alannah Myles, Glasstiger och Desmonds Childs soloeskapad. 1990 bildade han Unruly Child med välrenommerade musiker som gitarristen Bruce Gowdy (Stone Fury, World Trade), keyboardisten Guy Allison (Air Supply, The Doobie Brothers) och trummisen Jay Schellen (Hurricane, World Trade, Stone Fury, Asia, Dukes of the orient).

Demonproducenten Beau Hill (Ratt, Winger, Warrant, Streets, Airrace, Alice Cooper, Twisted Sisters, Europe) målade upp en krispig ljudbild som bara han kunde. För mig och många inbitna aorsters var dock detta förstlingsverk från 1992 manna från himlen. Låtar som ”Who´s cries now”, ”When love is gone”, ”Is it over”, ”On the rise”, ”Take me down nasty” och ”Let´s talk about love” förgyllde vardagspusslet. För egen del så var dessa ovannämnda låtar sanslösa, resten var lite mer rockiga och partyaktiga, något som inte riktigt var my cup of tea.

Varför hälften av dessa släpptes på Bobby Kimballs soloplatta från 1994 – Rise up, har jag ingen aning om. Visst, Gowdy var djupt involverade i den processen så jag antar att de ville passa på att få lite revansch eftersom materialet fick oförtjänt minimal uppmärksamhet. Nu blev dessvärre inte heller denna platta någon hit precis.

Stone Fury

Värt att nämna är att såväl Bruce Gowdy och Jay Schellen ingick i gruppen Stone Fury. De släppte plattorna Burns like a star (1984) och uppföljaren Let them talk (1986). Det var egentligen inget märkvärdigt med deras musik förutom att jag rankar inledande ”Break down the wall” på debuten som en av de bästa melodiösa hårdrocklåtarma ever. Sångare Lenny Wolf blev sedermera mer känd som vokalist i Zeppelin inspirerade Kingdom Come.

Om det var grungen som på förhand devalverade gruppen från att slå stort är ju bara en teori, men risken var stor. Det blev inte ens 5 liveframträdande för konstellationen. Efter att ha droppats av Interscope återbildades de under monikern Twelve Pound Sledge i hopp att väcka någon annan skivbolagsdrakes intresse. De fann dock inte sin Smaug, utan dessa demos blev grunden för Unruly Child – Tormented från 1995, som bara såg dagens ljus hos lättlurade Japaner och Européer.

1993 var onekligen ett minnesvärt år för Mark. Han tog musiktingesten i egna händer, genom att släppa ett mästerverk den 5 april. Det tragiska var att hela plattan spelades in med trummaskin och produktionen bestod av demos som han spelat in i slutet av 80-talet. Hade dessa faktorer dysfunktionellt inte synkats med det som utkristalliserades musikaliskt sett, hade detta varit en aor-classic, synd på så exceptionellt rara ärtor.

Fem av låtarna var signerade Tony Sciuto (Little river band, Peter Becket, Player) bland annat ”Someday you´ll come running” (J. Randall/R. Randall/T. Sciuto). Den mest kända versionen av den låten spelades in av FM på deras andra album Tough it out (1986). Venus & Mars alias Diana DeWitt och Robin Randall släppte sin egna låt på plattan Grand Trine 1994. På sitt fjärde album In the red (1991) släppte jänkarna Airkraft sin version av samma låt. Vilken diabolisk aor-rökare, inte undra på att den funnits med på ett antal plattor!

Hur mycket aor var Agneta Fältskog egentligen? Trots att jag dyrkar ABBA så var det ändå pure pop. På hennes album I stand alone (1987) inleddes den med ”The last time” signerad trion (Robin Randall/Judithe Randall/Jeff Law). Den utgavs dessutom av Venus & Mars 1988. det vill säga en av upphovsmakarnas egna duo. Med lite tyngre gitarrer i bagage så blev det tredje gången gillt utifrån ett kvalitetsperspektiv – herre Jesus, vilken låt.

Det tåls att påminna om att detta skulle kunna ha titulerat ett av de 25 bästa aor-albumen någonsin. Hade musiken fått en adekvat budget, där det ingick taggade studiomusiker, en äkta trummis samt en produktion som var värdig musiken i sig så vet vi inte vart den hade landat i hierarkin över världens bästa aor-album. Att Mark begravde sin absoluta själ i musiken märktes tydligt, vilket var en bidragande orsak till att hypnotiskt matcha de otroligt starka låtarna på plattan.

Det fanns egentligen inte ett enda dåligt spår på albumet. Femte låten ”Hard heart to break” figurerade exempelvis som musikvideoteaser för Sea of love från 1989, med the mighty Al Pacino och Ellen Barkin. Vid dödshot, ifall jag blev tvungen att välja tre låtar utöver ”Someday you´ll come running” och ”The last time” så blev det: ”Slow down the night”, ”Look love in the eyes” och ”Never be a next time”. Mark Baker som skrev ”Go” till Signal aka ”Running in the night” med Triumph var mannen bakom just ”Never be a next time”, en petitess men ändå.

Vill man höra mer av Mark Bakers musikarv i kombination med Mark Free, James Christian, Freddy Curci och Bill Champlin så lyssna på The future ain’t what it used to be (demos) från 2019 från Melodic Rock Records, finns bland annat på Spotify.

The Gods of AOR gick av stapeln den 3 oktober 1993 på the Ritz i Manchester. Diana DeWitt från Venus & Mars körade bakom halvguden i ”Long Way From Love mini tour”. Därefter bar det iväg till svedala och till Escape Club. Som sagt, jag fick bevittna det sista giget innan Mark blev Marcie.

Månaden senare inledde han processen med könsbytet. Den något kontroversiella box office hiten Mr Doubtfire med Robin Williams i huvudrollen som den ambivalente Daniel Hillard/Mrs. Euphegenia Doubtfire gick upp på biograferna den 24 november.

Det var förövrigt ett uppdaterad tema från Tootsie med Dustin Hoffman i huvudrollen från 1982. Utifrån detta så torde toleransklimatet för ett könsbyte mildrats något bland amerikanarna. Men det något vågade valet begravde dels Mark Free, dels hans karriär.

Rockvärlden var nog inte helt redo för den rockaden som de var för grungen – dessvärre. Den kombination fick Marcie att flytta närmare sin familj i Michigan 1995. Han återgick till banksfären genom att börja jobba på ett bolåneinstitut.

Mina 15 favoritsångare utan rangordning

En kvinna och 14 män! Förhoppningsvis läser inga radikala feminister denna artikel, för då finns väl risken att någon känner sig kränkt, eller sekundärt kränkt.

Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

Fergie Fredriksson – Trillion, Toto, LeRoux.

Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

John Elefante – Mastedon, Kansas.

Jimi Jamison – Survivor.

Kevin Chalfant – The Storm, Steel Breeze, Shooting Star, Two Fires, The Vu.

Joe Lynn Turner: Rainbow, Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

Terry Brock – Kansas, Strangeways, Le Roux, Seventh Key, Giant, Slamer, The Sign.

Harry Hess – Harem Scarem, First signal

Jeff Scott Soto – Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Yngwie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T, S.O.T.O, Trans-Siberia Orchestra.

Steve Perry – Journey.

John Waite – The Babys, Bad English.

Pat Benetar – Pat Benetar.

John Wetton – Asia, Uriah Heep, King Crimson, Bryan Ferry Band, Roxy Music.

Unruly Child – the new version

Unruly Child släppte “Waiting for the Sun” 1998, utan Marcie Free, men med Kelly Hansen (Hurricane, Foreigner) bakom mickstativet. Ett knippe av dessa låtar var kontaminerade av högoktanig aor såsom ”Heart run free”, ”Rise up”, ”Why should I care”, ”Forever”, ”Man inside” och ”Do you ever think of me”. Några av dessa låtar återfanns även på Bobby Kimballs soloplatta Rise up från 1994. Bobby Kimballs solo, Waiting for the sun och Unruly Childs debut gick in i varandra likt tre äldre trätande syskon.

2003 landade deras tredje album “UCIII”. Denna gång var det Philip Bardowells (Places of power, AOR) tur att äntra bandet. Om Waiting for the sun var överraskande vital, så var denna typ uppföljare inte alls någon höjdare. Samma år släppte Frontiers The Basement demos; ett hopplock från tidigare plattor fast med Mark Free på sång. När Marcie Free äntligen tackade ja till att fronta Unruly Child 2009 hängde alla originalmedlemmarna på. Frontiers records viftade med ett kontrakt innan gruppen ens hunnit säga bäverurin.

Ett år senare, efter fyra månaders studioarbete stod comebackalbumet klart, tillika deras fjärde, tillika deras andra med Free som vokalist, tillika det första med Marcie som sångerska (om man inte räknar in Tormented från 1995). Marcie beskriver deras musikaliska mix som något mellan Led Zeppelin, Van Halen, Bryan Adams, Foreigner, The Beatles och Unruly Child såklart.

För egen del var det inte riktigt den inriktningen jag ville att bandet skulle gå. Visst, det var ett ytterst gott hantverk, men inte riktigt min stil helt enkelt. Jag gillade ”When we were young”, ”Tell another lie”, ”Love is blind”, ”When worlds collide”, ”Talk to me”, ”Read my mind” och ”Very first time” . Okej, jag får väl ge mig, detta var väl ett bra album i alla fall, även om den inte riktigt doftade som på debuten.

Dess raka motsats var efterföljande Down the rabitt hole från 2014. Tre år senare sprudlade Unruly child igen på Can´t go home. Det var en välbalanserad platta, med mycket kvalite, dock inte som tidigare, utan mer som ett pånyttfött band. Trots detta var det inget album som passade mig. Självklart skulle Frontiers prångla ut ett livealbum! Det skedde i Milano, på deras egna festival 2018.

Trots att jag avskyr liveplattor så var detta ändå ett utmärkt tillfälle att stifta bekantskap med dåtid som nutid i proportion hur de låter nuförtiden. 2019 släppte de Big blue world. Innovativt, varierat, snyggt, men i ännu högre grad mindre min stil. Förra året konstruerade de hyllade Our glass house. Jag är fullt medveten att människor upplever detta som fantastiskt, men tyvärr, not my cup of tea anymore.

När det kommer till mig och Mark och Marcie, så är det Mark som jag nostalgiskt lutar mig tillbaka mot – sad but true. Mannen med den gyllene rösten var som skapt för att uttrycka sig i genren AOR. Signal, soloplattan från 1989 och Unruly Childs debut, smaka på den trippeln. Med det arvet snärjer han utan minsta problem in sig i aor-historieböckerna och i mitt medvetande för evigt.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

Del 11 – FM – Indisecret

Det finns klassiker och sedan finns det exceptionella klassiker. I allt för mångas värld tillhör Journey en av dem mest självklara. I min bok så har de inte lyckats fullt ut med att skapa ett tillräckligt bra album för att kvala in på de 25 bästa aor-albumen som skapats. Till skillnad från kollegor som Survivor och Foreigner som lyckats knyta ihop albumsäcken.

Det har däremot brittiska FM gjort. Deras debutalbum från 1986, Indiscreet, har sedan dess fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett koppel av band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Magnum, Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow och Tobruk försökte.

En ny generation av band gjöt nytt mod med Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure, men utan att lyckas.

Utifrån mitt a.o.r. -perspektiv är det bara Shy med Excess all areas, Dare – Out of the silence (1998), Def Leppard  med Pyromania (1983), Magnum – Vigilante (1986) som kan konkurrera med FM. Visst Torbruk hade sina stunder med ”Falling” och ”Wild on the run”, Atlantic serverade oss ”Dangerous games, Strangeways skämde bort oss med ”Where are they now” och Airrace skapade hits som ”I´dont care” och ”First one over the line”, och så vidare, men ett helt album fyllda med kvalitet, lyckades ingen mäkta med, förutom de fyra ovannämnda.

Gruppen bildades 1984 av basisten Merv Goldsworthy och trummisen Pete Jupp. De båda hade varit medlemmar i Samson, men ville spela mer melodisk rock. De följde sin fäbless för a.o.r. och sin magkänsla. Om detta beslut grundades på att haka på trenden som rådde i världen, eller att de var genuint intresserade av genren står skrivet i stjärnorna.

Jag hade en jobbarkompis, Håkan Dauvén, som mötte gruppen på en pub. De berättade att kärlekstexterna bara skulle vara med, trots att de var uberklyschiga. Han fick en känsla av att mycket var konstruerat. Ödets ironi var att det var han som fick träffa dem. En person som avskyr all musik som är tillrättalagd och kalkylerande.

I vilket fall som helst slog de ihop sig med bröderna Overland från gruppen Wildlife, där även Pete Jupp figurerat. Steve skötte sången samt kompandet, medan brodern diktatoriskt skötte gitarrspelet. Merv kläckte idéen till bandnamnet FM framför mindre smickrande alternativ på listan som Stiletto och Inspector Clouseau; kortaste namnet vann helt enkelt. Gruppnamnet korrelerade också stalinistiskt till att genren i sig i vissa fall betecknades som just FM-rock.

Gruppen smidde medan järnet var som allra varmast. De fem låtarna som färdigställdes innan årets slut gav dem kontrakt med CBS (Portrait) samt en ”tung” turnébiljett med Meat Loaf. Skivbolagets högsta önskan var att de skulle vara en brittisk murbräcka mellan den amerikanska dominansen med grupper som Toto, Reo Speedwagon, Journey, Survivor och Foreigner.

Under inspelningen introducerade managern Dave King bandet för keyboardisten Philip Manchester (från The Invaders). I mina ögon klingade inte efternamnet med att de var ett renodlat Londonband, troligtvis därför som han lite käckt kallades Didge digital. Utifrån FM-soundet var det en essentiell sista pusselbit.

Britterna suktade efter top-notch producenter som Mutt Lange eller Bruce Fairbairn, men fick helt sonika nöja sig med managern Dave King bakom spakarna. Enligt honom var det skivbolagets vilja, men om så var fallet vet ingen förutom just Dave…alla andra är troligtvis nedgrävda i hans trädgård! FM hade de fem demolåtarna, skrev tre nya samt hade tillgång till låten ”That girl”.

Den skrevs av de två grundarna, men också av Andy Bartlett. Han ingick i gruppens första skälvande månader innan han valde att lämna dem för ett erbjudande från Corey Hart´s band. ”That girl” framfördes i en annan version av The entire population of Hackney. Detta ad-hoc band rev av deras version av låten den 19 december 1985 på ökända rockklubben Marquee club i London.

I projektet ingick inga mindre än två Iron Maiden bekantingar: Nicko McBrain och Steve Harris. Beviset existerar via en dyr bootleg. Tre veckor efter att FM släppt sitt debutalbum, kontrade Iron Maiden med att ha den som B-sida på singeln: ”Stranger in a strange land”. Det var original arrangemanget, inte det vi vant oss vid från FM nyskrivna refräng och softare anslag.

Deras management kom på den brighta idén att materialet skulle spelas in på Ibiza i Mediterranean studios. Under dessa veckor hände inte mycket förutom att trumljuden såg sin födelse. Solbrända, sönderfestade och ölmagade återvände de till London för att färdigställa deras förstlingsverk.

Återigen satte managern tillika producenten Dave King käppar i hjulet för bandet. Ett kontrollbehov av Guds nåder och några doser nepotism fick denne sin vilja igenom och mixade också debuten. Bandet var inte alls nöjda med slutresultaten, men hittills har ingen människa kunnat vrida tillbaka tiden, det gällde även för FM.

Den 8 september 1986 släpptes det mest ikoniska en brittisk grupp lyckats uppbringa på a.o.r.-scenen – Indiscreet. ”That girl” inledde smörgåsbordet. Dutt-dutt keybords av rang, Steve Overland karakteristiska röst och en refräng att dö till. Trots att bandet inte var nöjda med produktionen så upplevde jag den i sig vara en styrka i sammanhanget. När andra förknippade musiken som steril, hittade jag en värme i det karga och kalla ljudlandskapet.

FM fortsatte på den inslagna vägen med ”Other side of midnight”. Den genant sköna refrängen ackompanjerades med dessa fantastiska dutt-dutt keyboards. Efterföljande semi-balladen ”Love lies dying” drog välförtjänt ner på tempot. Steve sjöng andäktigt lungorna ur sig på ett föredömligt sätt. Om de träffat några amerikanska brudar vet jag inte, men det är precis vad nästa låt handlade om. ”American girls” var en hymn som vuxit till sig under årens lopp.

Femte låten på plattan blev en av mina personliga favoriter. ”Hot wired” var lika bombastisk som titeln anstod.  När marschtempot förbyttes i en otrolig refräng var det bara att abdikera. Detta var a.o.r. på djävulsk hög nivå. Djupt medtagen och ytterst känslig för vad komma skulle äntrade ”Face to face” skivspelarnålen. Återigen, en sjusärdeles stark refräng som byggdes upp från ett lite lugnare parti.

”Frozen heart” var albumets första singel. Den blev en smärre hit, med stark betoning på smärre. På de brittiska listorna klättrade den till plats 64, för att sedan vända neråt. Jag antar att såväl bandet som skivbolaget hade hoppats på världsherravälde på listorna och MTV, tillsammans med Bon Jovi, men så blev inte fallet. Låten i sig var bara en ren och skär bruksanvisning hur en powerballad skulle konstrueras; dålig timing kunde man varken då eller nu vaccinera sig emot. ”

Heart of matter” var en bra låt, men i min bok långt ifrån albumets höjdpunkter. Precis det motsatta kan tituleras till ”I belong to the night”, plattans nionde spår tillika sista låt. Vilket avslut som knöt ihop albumsäcken! My Good, låten var i paritet med ”That girl” och ”Hot wired”. Keyboardslingorna skar igenom mästerverket ungefär som en trimmad smörkniv utan träinslag. Sticket i låten kunde matcha Martin Luthers King bevingade ”I have a dream”. En klassiker var född, en som skulle finnas till för de stackare som fortfarande dyrkar genren.

Ibland är de så berikande att få kunna önska något som är omöjligt. Inte så att jag skulle skänka hela min kommande Lottovinst till Livets ord eller kastrera det politiska korrekthetssamhället. Näe, tänk om singeln från 1987: ”Let love be the leader” hade infogats på debutalbumet. Då hade jag nog korat Indiscreet till en av de fem bästa a.o.r.-album som skapats. Den låten var schizofrent nog inte med på uppföljaren Though it out tre år senare. Låten i sig var måhända deras starkaste musikaliska kort någonsin.

Uppföljare landade på skivdiskarna i oktober 1989. Ett årtal som sett i backspegeln var början till en avgrundsdjup svacka. som än idag är dysfunktionellt närvarande. Overland bröderna reste över Atlanten och hjälpt Desmod Child med sitt debutalbum. Med sig hem fick de ”Bad luck”, ett alster som bar alla signum från Desmond. En sång som mycket enkelt hade platsat på hans debut, som otroligt nog, efter alla superlåtar till andra artister visade sig vara ganska ordinär, och om man ska vara helt ärlig – dålig.

I vilket fall som helst tillhörde den en av de bättre låtarna på plattan. Ett album som var tyngre än debuten, och som producerades av välrenommerade Neil Kernon. Denna halvgud i a.o.r – sfären låg bakom bland annat ikoniska Michael Boltons – Everybodys´s crazy, något som övertydligt också hördes. Till och med Steve ansträngde sig med väl godkänt i sitt försök att imitera pudelgubben Bolton. Bästa låten på skivan var den enda som de inte varit inblandade i att skriva själva.

”Someday (you’ll come running)” skrevs av J. Randall/R. Randall/T. Sciuto. Bakgrundssångarska på den låten var inte någon mindre än utomjordisk vackra Robin Beck. En annan sköning som agerade vokalistskugga var a.o.r. – legenden Terry Brock. Samma låt släpptes 1991 av amerikanska Airkraft, 1993 av Mark ”Marcie” Free och 1994 av Venus & Mars, något som tydde på att fler än jag rankar den som en pure a.o.r.-classic.  Den, ”Though it out”, ”Bad luck”, ”The dream died out”, ”Does it feels like love” och ”Feels so good”, det vill säga sex bra låtar. För mig kändes den som en Michael Bolton platta. Dutt-dutt keyboarden hade devalverats och det sterila soundet hade amerikaniserats, men det var helt klart deras näst bästa album.

1990 måste Chris Overland fått en vision om vad som komma skulle, han hörsammade som tur vad de inre rösterna budskap. Idag är han gitarrlärare i Norfolk. Didge digital lämnade skutan 1991, samma år som deras tredje alster släpptes. Takin’ It to the streets genomsyrades dessvärre av ett horribelt bluesbaserat sound. Jag blev redigt misstänksam redan vid anblicken av deras albumomslag… en ful långtradare.

Magkänslan gav mig rätt på alla punkter, nu var det hårdrock för cowboys som gällde. Endast mikroskopiska fragment av det FM jag ville lyssna på fanns kvar. Ett embryo av det förgångna fanns att tillgå via ”Crack alley”. Året efter släpptes Aphrodisiac. Ännu tyngre, ännu fulare omslag, men inte riktigt lika bluesigt. Där fanns ”Breathe fire” och ”All or nothing”, det var typ allt. Spiken i kistan blev Deads man´s shoes från 1995, en lite väl passande titel för något så uselt.

När man nått det musikaliska källarvalvet fanns det bara en sak att göra, att upplösa bandet, och det var precis det som skedde. I Japan släpptes Paraphernalia, en platta som inte räknas som en officiell platta eftersom det var överblivet material från tidigare år. Jag har inte hört plattan, men har svårt att tänka mig att den var så dålig. Steve Overland och Pete Jupp släppte poprockplattan Brass Monkey under namnet So! Musiken som framfördes var egentligen ganska intetsägande.

Deras comeback skedde 12 år senare som headliners på Firefest-festival IV i Nottingham, något de reproducerade 2009. Det euforiska mottagandet på den anrika festivalen ledde till en nytändning på alla plan. Andy Barnett lämnade dock bandet i slutet av 2008 och ersattes i början av 2009 med Jim Kirkpatrick och Jem Davis tog över keyboardrollen. Dessa rockader tycktes varit källor till en sättning som håller än idag. Stärkta av fansens gillande släpptes 2010 Metropolis, vilket var det första albumet med nytt material på 15 år.

Den långa pausen tycktes ha gjort bandet gott. Albumet var ett förvånansvärt bra sådant. ”Over you” tillhörde definitivt en av de bättre låtar de gjort, ”Unbreakable” och ”Who’ll Stop the Rain” var också diaboliskt FM:ska, på ett bra sätt. Tre år senare drabbades av hybris, och slog på stort genom att släppa Rockville och Rockville II. Dessvärre var de back in bluescountryrockträsket. Räddande änglar var ”Only foolin”, ”Story of my life”, ”Last chanse saloon” och ”Crosstown train”, men det var egentligen ingen större tröst, då de albumen bestod av hela 21 låtar.

2015 släppte FM Heroes and villains. Bluesrock tycktes vara deras stil, ”Incredible” var en av få ljuspunkter på detta album. Det var i mina ögon ett smärre under att inte någon på Frontiers records ströp någon ur gruppen. Samma år bevittnade jag britterna på svensk mark, närmare bestämt på den genuina rockfestivalen Skogsröjet. Det var en fröjd för ögat och ögonen att se så vitala musiker sprudla av spelglädje.

2018 framavlades Atomic generation. Jag hade hoppats på en återgång till a.o.r. – FM soundet, utifrån att de 2016 gett ut Indiscreet 30 år, via nyinspelade versioner. Jo, det tycktes ha gett dem en skjuts i rätt riktning. ”Too much of a good thing”, ”Killed by love”, ”In it for the money”, ”Golden days” och framförallt ”Follow your heart” visade på att de fortfarande kunde leverera kvalitativ melodisk rock, dock inte med dutt-dutt keybords, men man fick vara glad för det lilla.

Deras senaste platta släpptes i år och fick namnet Synchronized. Titellåten förde tankarna till Robert Palmer, en skön dänga helt enkelt. Det fanns fler bra låtar såsom ”Superstar”, ”Ghosts of you and I”, ”Broken”, ”Change for the better”, ”End of days” och ”Walk through the fire”. FM tycks likt ett årgångsvin ha mognat, efter några år med skadeinsekter för att leverera deras jämnaste, mest varierade och bästa platta sedan Tough it out – cirkeln är förhoppningsvis sluten.

Steve Overlands karakteristiska rockröst har frontat otaliga projekt såsom : 5 soloplattor med Overland, 2 med The Ladder, 5 med Shadowman, och ett vardera med Ozone och Groundbreaker. Inte så konstigt att han han satts på en piedestal i a.o.r.-världen, killen är ju a.o.r! Trots det är Indiscreet hans och FM´s moment of truth; fish´n chips ätarnas främsta bidrag till den melodiska rocken.