Bandet består av sångaren Kristian Fyhr (Seventh Crystal), gitarristen Magnus Karlsson (The Ferrymen, Allen/Lande, Primal Fear), basisten Jimmy Jay (H.E.A.T) och trummisen Magnus Ulfstedt (ex-Eclipse, Nordic Union).

Multinstrumalisten, låtskrivaren och producenten Magnus Karlsson är för mig en husgitarrgud av rang. Jag har följt hans musikaliska resa från Last tribe till nu Ginevra. Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman,  Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Starbreaker, Magnus Karlssons´s Freefall och Hearthealer är ett urval ur hans digra albumskattgömma.

Debutalbumet We belong to the stars rammade spotifydiskarna 2022. För mig blev det en tudelad historia. Å ena sidan fanns det ett knippe av hits, å andra sidan innehöll den också ett antal halvfillers. Albumets absoluta  kronjuvel var inledningslåten: ”Sirens calling”.

3 år har som sagt passerat sedan, och Ginevra fortsätter på den inslagna musikaliska resan. Hade albumet bestått av 6 låtar så hade det stått världsklass ingraverat i pannan. I mina öron är det dessa konstruktioner som sticker ut ordentligt.

Tre av dem är singlarna ”Moonlight”, True North” och ”Let freedom ring”. Av dessa är ”True north” Ginevra starkaste lysande trumfkort. Här sammanfogas grizzlytunga gitarrer, med en bländande melodin och ett obeskrivligt starkt chorus. Varför är denna låt så jädrans bra? Vad gör den bättre än de andra låtarna? Tyvärr är jag inte musiker, så mitt svar är: jag vet egentligen inte; en stark magkänsla månne?

”Echos of the lonely” är för mig plattans groover. Från relativt intetsägande, till ett riktigt monster. Inte ett evil-dead-monster, utan mer som ett subtilt monster, ett som gömmer sig under sängen.

Nordic melodic hard rock när den är som allra bäst återfinns också på ”Beat the devil”. Choruset är majestätisk och för tankarna till såväl Majestica som Dream Evil. Låten tävlar lite med ”True North” i att vara bäst i klassen.

Ginevra avrundar sitt andra albumet med en riktigt monsterhit, ”Enemy of your destiny”. Jag blir instinktivt överförförd av det som når mina öron. Den ubersmittsamma refrängen prickar verkligen mitt i i:et; en popdänga i metalskrud så att säga.

Därutöver är det ett jämntjockt lager av korpulenta riff i kombination med adekvata melodier och förrädiska refränger. Duon Fyhr/Karlsson har lyckats med att skapa ett knivskarpt helgjutet album med många toppar.

Som sagt, uppföljaren slår debuten på fingrarna, det är helt enkelt fler starka låtar på detta monstruösa bra-låtande-ljud-alster. Allt är liksom extravagant, ungefär som ett överdådigt middagsbord på något luxuöst Vegas hotell.

Det bör tillägas att Kristian Fyhr går från klarhet till klarhet. Hans kraftfulla stämma görs sig lika bra i aor-anpassad musik som i power metal – ett vokalistäss helt enkelt.

Sverige börjar verkligen få ett landslag i bra sångarämnen; Kent Hilli, Alexander Strandell, Tommy Karevik, Anette Olzon, Tobias Gustavsson, Kenny Leckremo, Göran Edman, Jim Jidhed, Erik Grönwall, Elize Ryd, Jakob Samuel, Tommy Johansson och Nils Molin, för att nämna några.

Det finns säkerligen de som upplever mina recensioner som rena rama orgier av betygsinflation; Perfect Plan 5/5, W.E.T 4½/5 ,och nu Ginerva 4½/5. Dock är det väl så att jag dels väljer mina plattor med omsorg, dels att det helt enkelt existerar så superbt mycket Melodic Hardrock där ute. Som svensk blir man lite extra stolt när merparten av kvaliteten faktiskt är svensk.

Band: Ginerva
Titel: We belong to the stars
Genre: Melodic Hardrock
Skivbolag: Frontiers records
Releasedatum: 28/3 2025
Bästa spår: True north, Beat the devil, Enemy of your destiny
Betyg: 4½ av 5