Shy – Excess all areas

Vad har sadomasochistisk sex med Shy att göra – ingenting faktiskt. Vad har Storbritannien med Shy att göra, jo de är britter. Birminghamgrabbarna kom från staden som uppfostrat ikoniska grupper som Black Sabbath, Judas Priest, ELO och grymma punkbandet G.B.H. Dock var deras smörstekta musik varken lika stilbildande eller kvalitativ som ovan nämnda.

På tal om brittisk a.or., precis som genren i sig, så lever den en tynande tillvaro, och frodas endast bland de närmaste sörjande. För oss invigda är musiken epicentrum, för 99.9 procent av alla andra i Storbritannien och resten av världen, existerar den knappt.

FM,och Magnum är väl rätt givna, medan Bite the bullet kanske inte rör upp känslorna på samma sätt. Det gamla gardet bestod bland annat av Airrace, Shogun, Charlie, Dare, Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Def Leppard och Tobruk.

Andra lite nyare brittiska akter är: Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega , 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman och Departure.

För mig har aldrig Shy tillhört favoriterna i genren, snarare ett halvt ljusår ifrån de jag uppskattar mest och bäst. Visst, de har definitivt glimrat till, såväl i det förflutna som i nutid, men Excess all areas är i mitt tycke det jag tar med mig från öriket. De bildades 1982 och valde lite tuffkäckt Trojan som bandnamn.

Efter påtryckningar från hela deras vänkrets, IRA och Margaret Thatcher, så ändrades namnet till det nuvarande. Enligt hörsägen figurerade namnet: ”We hate Indian food forever and ever, but we adore fish´n chips of course”, fast den föll på målsnöret, eftersom några bandmedlemmar dyrkade indisk mat.

Debutalbumet Once bitten…twice shy från 1983 följdes upp av den betydligt mer aor-orienterade Brave the storm 1985. Den beredde väggen för deras tredje och bästa album: Excess all areas (1987). Deras skivbolag RCA smidde trolska planer för Shy; detta kunde ju faktiskt bli nästa Bon jovi!

Sett i backspegeln grusades tankekonstruktionen rejält, då bandet indirekt fick sparken. Men som sagt, det visste man ju inte innan, utan då var det en ubertjock plånbok som asketiskt reagerade.

Neil Kernon

Plattan spelades in i Nederländerna med megaproducenten Neil Kernon (1985) bakom spakarna. Samme man som producerat odödliga klassiker med bland annat: Streets, FM, Michael Bolton, Aviator, Scorpions, Queensryche, Evenrude, Autograph, Kansas och Dokken. På tal om Dokken, Neil och Don Dokken skrev med Shy ”Break down the walls” tillika albumets stora och enda hit.

”Slå djävulskt hårt på stora trumman strategin” innehöll också en låt skriven av självaste Michael Bolton: ”Emergency”. När vi ändå letar Neil kopplingar så kändes väl inte telefonsamtalet till Michael Bolton, vars platta, Everybody´s crazy han producerat två år tidigare, speciellt ologiskt.

Plattan inleddes med just ”Emergency”. Pastischen korrelerade med Mr Boltons friserade mjukisrock. Dutt-dutt keyboards i kombination med en refräng att seriemörda till. Att Tony Mills, Geoff Tate-falsett-röst matchade musiken i sig gjorde inte saken sämre. Efterkommande ”Can´t fight the night” var inte lika bombastisk, men ändå en riktig a.o.r-pärla av rang.

Melodramatiska ”Young heart´s” växlade snyggt tempo mellan vers och refräng samtidigt som stämsången satt som handen i handsken. Balladen ”Just love me” var inte världsklass, men ändå njutbart över medel. ”Break down the walls” inleddes lite sleazerockigt, fast refrängen var a.o.r.-världsherravälde – utdragen, pompös, och bara helt gudomlig.

Bakomföljande ”Under fire” tog oss bort från sleazeträsket, till a.o.r-himlen. Stämsången satt fortfarande som smäck, gitarrerna välavvägda gentemot keyboardslingorna, som dessutom utrustats med ett sjusärdeles snyggt stick. Lyssnaren fick också en falsett-skrik-belöning från Tony som inte gick av för hackor. Cliff Rickard covern ”Devil woman” fick den otacksamma uppgiften att följa upp dessa sex juveler. Varför denna låt valdes är höjt i dunkel, men den är definitivt ett av de svagare spåren på albumet.

På sätt och vis var fanns det månne ett outtalat syfte med detta, eftersom de tre avslutande låtarna var ögonbrynshöjande. ”Talk to me” visade vad a.o.r-skåpet skulle stå, medan semiballaden ”When the loves is over” verkligen träffade rätt i mellangärdet. Tony Mills fick verkligen röstbriljera, parallellt som refrängen ägde scenen med sina dramaturgiska knutar.

För mig har den låten avancerat på plattans låthierarki; numera en topp-3. Avslutande ”Telephone” knöt ihop säcken med inledande ”Emergency”. Pomprock av adlad klass med en refräng som var helt omöjlig att värja sig ifrån. Dutt-dutt keyboarden fick fritt spelrum och kunde härja diktatoriskt.

Som sagt, trots att ”Break down the walls” blev deras största hit och rusade upp på Brittiska top 75, så breakade aldrig bandet. Det blev snarare så att Excess all areas blev källan till den långa nedförsbacken som väntade bakom krönet. Shy släppte sedermera fyra studioplattor till, varav den självbetitlade Shy (2011), kunde tituleras som deras senaste. Gitarristen Steve Harris avled samma år efter att ha drabbats av en hjärntumör. Denne bör inte förväxlas med sin namne i Iron Maiden.

Tony Mills

Sångfågeln Tony Mills avled tragiskt i cancer 2019, endast 57 år, vilket kortfattat innebär att han inte lär fronta bandet något mera. Lee Small tog över stafettpinnen som sångare i nuvarande något vilande Shy. Mr Mills slutade i Shy 1991, men återinträdde år 2000 för att 2006 agera vokalist i norska TNT.

Han sjöng på The New Territory (2007), Atlantis (2009) och A Farewell To Arms (2010). Densamme släppte också sex solplattor, varav Beyond the Law, den sista, samma år som han dog. Dessemellan sjöng han i olika projekt som Docker’s Guild, State of rock, Nergard, Siam, Serpentine och China Blue.

Jag upplever att denna platta allt som oftast hamnar i periferin när besserwissrar som jag ska ödsla värdefull tid på nörderi i världsklass genom att kora de bästa 25 a.o.r.-albumen som skapats. I min bok så är Excess all areas helt klart en kontender för de 10 bästa som någonsin utgetts i genren.

Torsdagen den 2 oktober 2014 hämtade jag upp mina musikaliska följeslagare hos min frus föräldrar i Vånga. Dessa 14 backar med vinyl hade vilat upp sig i en bod flankerad av ett gammalt skötbord och en kasserad grill. De hade sedan 1998 på sig att acklimatisera sig i den lantliga bondemiljön. Samma torsdag klockan 11.40 lämnade jag över mina ögonstenar i Vaxkupans förhoppningsvis trygga händer.

Vaxkupan fick 700 plattor att sälja på kommission, resterande hade jag kvar för att själv på adekvata skivmässor eller vinylauktioner, parallellt alster som jag trodde kunde inbringa hyfsat med pengar såsom Heavy Load , Gotham City, Pantera – Metal magic,  för att nämna några.

Runt 200 stycken sålda vinyl har resulterat i cirka 11 000 kronor. Det efter att Vaxkupan tagit sin 50 % andel utav av vinsten. Visst, jag hade kunnat sälja dem själv på auktioner och dels fått mer per skiva, dels hela vinsten själv. Det byggde på att jag hade fått lagt ner oerhört mycket tid, bensinpengar och dylikt, något jag inte alls kände för,  därav att jag outsourcade det krävande arbetet. Vaxkupan har hittills visat sig vara ytterst noggranna, ärlig och dessutom trevliga så jag är helnöjd.

Samlingen inleddes med diverse KISS skivor därefter flöt det liksom bara på. Min första riktiga hårdrockplatta var Judas Priest – British steel. Jag bevittnade hårdrockögonöppnaren Breaking the law videon på sommarmorgon i Trazan och Banarnes program. Det var en tv-era där man slapp brottas med en mångfald utav tv-kanaler, på gott som på ont. I vilket fall så blev det ett köp som stakade ut en genre som jag i skrivande stund är ett stort fan av – hårdrock, i all dessa former och undergenrer.

Jag upptäckte själv Y and T – Eartshaker,  Def Leppards – On through the nigh, Accept – Restless and wild, Yngwie J Malmsteen, Pretty Maids, Black Sabbath, Savatage under tidigt 80-tal . Dessa låg till grund att jag anammade de tre genrerna: heavy metal,  melodiös hårdrock och a.o.r, livskvalitet, varierat, men dock en djävulskt dyr hobby.

Mina källor blev främst brittiska Kerrang samt olika svenska fanzines runt om världen. Jag vet inte varför det blev att samla på mig svensk hårdrock i all dessa underkategorier av hårdrock, men så blev det, vilket skapat en enorm samling av svensk hårdrock. Treat, 220 volt, Talisman och Europe var favoriterna, idag är det Eclipse,Work of art, H.E.A.T, The Poodles, Miss Behaviour, W.E.T, Degreed som gäller.

Internet har tagit över som mina bästa källor för att hitta ny bra ny hårdrock såsom MelodicRock.com och RockReport.be. Jag prenumererar dock på greppbara papperstingestar Sweden Rock Magazine från starten samt brittiska Powerplay.

Numera är det inte vinyl som gäller, trots en mycket oväntad renässans. Jag har över 3000 CD-skivor i mina mörka Billyhyllor, och är en av Ginzas bästa privatkunder (tror jag). I och med Spotifys intåg i den digitala världen har jag det sista året funderat på om jag ska avsluta denna dyra hobby. Streamad musik innebär ju att jag inte äger det jag lägger till i mina spellistor, utan bara så länge jag prenumererar på tjänsten, eller att den finns kvar.

Mina CD äger jag, tyvärr är det alltför många skivor som har 3-6 riktigt bra låtar som jag via Spotify lätt kan adda till spellistan Metal with a touch of class eller The king of a.o.r. Till min frus stora förtret tar dessa dyrgripar också gemensam plats i vardagsrummet och barnens rum samt källaren. Spotify kräver inga frakter och är helt miljövänlig, vilket ligger i linje med min livsfilosofi. Som sagt det blir svårt att bara helt plötsligt lägga av att köpa CD, men långtifrån omöjligt.

Hur började det

The Ramones blev något av mina husgudar eftersom en av mina bästa klasskompisar hade dem som favoriter, vilket smittade av sig. Gruppen introducerade mig för vad komma skulle. Jag fick sedermera smak för andra vägen av brittisk punk med grupper som The Exploited, G.B.H, The Partisans, Blitz, Peter and the test tube babies, Violaters, Vice squad, Anti nowhere league.

Jag och klasskompisen Peter Punk drog titt som tätt till Stockholm för att botanisera i deras välfyllda skivbackar. Det blev allt som oftast en seriösty dyrköpt vistelse. Det häftigaste jag kunde göra i punkens tecken var att köpa de kronologiskt numrerade singlarna, något som låg i linje med mitt samlarbegär. Det började med No future records, och fortsatte med bland annat Secret records, Riot city records, Anagram records och Razor records.

Allt för ofta var omslagen coolare än själva musiken, vilket ledde till en orgie utav trash – och blackmetal skivor i min digra samling. Metallicas – Kill ´em all blev musikkatapulten; jag köpte allt som kom ut i den genren under en period i mitt liv. Slayer, Abbatoir, Exodus, Overkill, Testament, Bathory, Venom, Anthrax, Megadeath, Death Angel var några grupper som hamnade i mina skivbackar, vadderad av tjock vinylkonvolutplast.

A.O.R. står för adult oriented rock och kom som mycket annat från Amerika i slutet av 70-talet. För mig var det väl Axe – Offering som visade mig ljuset, sedan var jag fast. Ju mer jag köpte, desto mer inbiten blev jag, och kunskapens träd inom denna före detta gigantiska genre blev ett gift. Grupper och artister som Fortune, Aviator, Foreigner, FM, Rick Springfield, Tommy Shaw, Stan Bush and the Barrage, Giuffria, Survivor blev nya ledstjärnor att hålla reda på.

Power metal vågen missade jag av någon outgrundlig anledning, främst för att jag vid den tiden inte riktigt fastnat för Helloween. Det tog jag med råge tillbaka i slutet av 90-talet. Kamelot, Avantasia och Masterplan tillhör fortfarande mina absoluta favoritband.

Vinyl-skick-graderings-skalan

För att underlätta skicket på en vinyl i syfta att köpa eller sälja den finns en adekvat gradering. I mitt fall så är omslagen i Mint skick då jag vid varje vinylköp handlade till konvolutomslag, vilket sett i backspegeln var en investering för mig som såväl de som köper mina plattor. De flesta av mina skivor kan graderas som Near Mint då jag vårdat plasttingestarna som mina egna barn.

En riktig dyrgrip som jag har i min ägo är en numrerad Sex Pistols bootleg. Den är värderad till över 7000 kronor och förvaras i mitt egna Fort Knox. De som sålts tidigare har dessutom inte varit i mint kondition, något som mitt exemplar är i, vilket skulle kunna generera i ännu högre försäljningspris.

Mint (M): Absolut perfekt på alla sätt. Vinylen ska vara ospelad.

Near Mint (NM, M-): Nästintill perfekt, kan ha spelats några gånger, men hanterats varsamt.

Very Good Plus (VG+): Vanligtvis värd 50% vad en Near Mint skick är värd.

Very Good (VG): Vanligtvis värd 25% vad en Near Mint är värd.

Good (G), Good plus (G+): Vanligtvis värd 10-15 % vad en Near Mint är värd.

Poor (P), Fair (F): Vanligtvis värd 0-5 % vad en Near Mint är värd.