Danskarna axlade den überdyra stafettpinnen ifrån Sverige. Med hjälp från oss svenskar skapades en av de bästa eurovisionfinalerna någonsin. Att höra tre värdar som inte var patetiska, inte tog för mycket plats och behärskade sin engelska klanderfritt var helt enkelt befriande. Det torde kunna vara en bruksanvisning till svenska programledare vars uppdrag det ingår att flåsande dansa ihjäl sig, vidmakthålla och reproducera torftiga skämt från typ 1940-talet och dessutom uppta pauser med genant dåliga  sångnummer.

”Hybris var inom grekisk mytologi att vilja efterlikna och/eller överträffa gudarna. Hybris kan då användas som en synonym till storhetsvansinne . I det antika dramat utmanar ofta hjältarna den rådande rättsuppfattningen och gudarnas. Då begår de hybris och går oftast under. Ett annat ord för hybris är övermod och människan straffas när hon försöker göra sig till gudarnas jämlike. För att få nåd hos gudarna var man tvungen att förstå vad man gjort för fel, känna vördnad, fruktan och medlidande inför gudarna och på så sätt rena sin själ, Katharis.”

Det SVT i fortsättningen bör göra är att utse någon som är duktig på att vara rolig och låta dem vara så, det vill säga skriva sin egna skämt utifrån vissa givna ramar, inte att andra skriver dessa till dem, vilket gör att skämten faller platt till marken. De som är duktiga på att dansa ska få chansen att gör det precis de som är bättre på att sjunga än programledarna själva ska få medverka i programmet.

Det visuella var helt schizofrent bra, betydligt bättre underhållning än de flesta låtar i sig. Jag var helt fascinerad av den allra senaste visuella tekniken som danskarna implementerade in. Mellanakterna innehöll underfyndig humor precis som spektakulära dansnummer. 2014 var också det året som alla nordiska bidrag för ovanlighetens skull tog sig till final. I mina ögon var det bara Sverige och Finland som var riktigt bra, danskarna höll godkänd klass medan Norge var råseg och Islands bidrag charmigt konstigt.

Av de 37 ursprungsbidragen fanns det som vanligt en sinande ström av irritabilitet. Där embryon till potentiella hits förstördes av endera falsksång eller engelsk accentuering som skulle kunna få en musikstudent att rodna, något som borde vara bannlyst på denna så kallade elitnivå.

Dock fanns det osedvanligt med musikaliska guldkorn i tävlingen såsom: Slovenien: (trots reproduceringen av förra årets flöjt) med ”Round and Round” med Tinkara Kovac, Österrikes ”Rise lika a Phoenix” med Conchita Wurst, Vitrysslands Teo med klämkäcka ”Cheesecake”, Finland med ”Something better” framförd av Softengine, Irland: ”Heartbeat” med Can-Linn & Kasey Smith, Israel: ”Same heart” – Mei finegold, Italien: Emma Merone – ”La Mia citta”, Ukraina: ”Tick tock” med Mariya Yaremchuk, Ungern: ”Running” med Andras Kallay Saunders, Ryssland: ”Shine” med Tolmachevy sisters, Danmark: Basim med ”Cliché love song”.

Hela musikprocessen är som ett omvänt Champions League där  Europas låtskrivarelit torde utklassa den svenska uttagningen ungefär som i jämförelse med lilla Allsvenskan. I Sverige är dock professionaliteten på typ allt från koreografi, låtskriveri, körer, ljud, scenbyggen så pass  mycket bättre, att det automatiskt blir där där hitsen skapas, det vill säga Allsvenskan klår Champions League med ardennerlängder. Om inte annat märks det genom kompetensen som outsourcas till våra konkurrenter.

Ekonomisk dysfunktionell dopning

Jag är dock ytterst tveksam till att vår låtskrivarkompetens bör använda av andra länder, trots att låtarna till Irland, Ukraina och Ryssland tillhörde tävlingens allra bästa. Svenska låtskrivaress var exempelvis involverade i andra länder som Irland, Ukraina, Storbritannien, Azerbajdzjan och Ryssland; med Sverige var det 6 bidrag, året innan 7 stycken, och 2012 hela 10 bidrag. Det bildar ett motstridigt musikpar; å ena sidan ska ett lands kulturella särart bevaras, å andra sidan, den som betalar mest och bäst kan tillskansa sig bäst låtar. Det spelar då egentligen ingen roll alls att dessa musikkompetenshöjare är svenskar.

I mitt sätt att se det ska såväl låtskrivaren som artisten ha vedertagen samhörighet till landets bidrag, det är väl syftet med hela konceptet eller? Visst är det trevligt att svenska låtskrivare brer ut sitt kvalitetsskapande till resten av Europa, men som sagt då försvinner ju tävlingens själ. Hur kul, rättvist eller etiskt är det när Fredrik Kempe skriver låtar till hälften av av startfältet i tävlingen om några år. Hur kontraproduktivt blir det inte då i och med att det knappt finns ett uns kvar utav ett lands identitet. Att låtskrivarna och artisten ska ha anknytning till landet borde EBU skapa regler för typ idag, annars är detta bara ett substitut för en  legitim musikalisk dopning och något som motverkar dess ursprungliga syfte.

The Big five

De länder som betalar mest får en gräddfil direkt in till tävlingens innersta väsen: finalen. Det skapar dock inga formella skyldigheter att få kämpa för att komma dit. Exempelvis har poppens hemland England i stort sett devalverat allt vad som har med en bra låt eller hit att göra. Hur man år efter år lyckas med konststycket att förpesta tävlingen med låtar som är under all kritik gör att de biter sig själv i ankeln. Deras historiska stolta poptraditionen borde bygga på att ta sig final via att skriva och framföra bra låtar. Det genanta läget är att det skickas horder av avdankade, trötta artister som sjunger låtar som knappt skulle platsa i Bolibompa.

Hade gräddfilen inte existerat så hade få big-five-bidrag aldrig kravlat sig till finalerna i ärlighetens namn. Låt dem fortsätta betala mest, men på samma villkor. Det skulle de, som tävlingen i sig må betydligt bättre utav. Först när dessa länder skickar sina toppnamn, det vill säga de som härjar på världens topplistor, kommer tävlingen att återfå en en välbehövlig renässans och en status i musikvärlden.

Mellan åren 1997 och 2010 valde italienarna att avstå från att medverka i denna musikalisk kittel. Anledningarna stavades dels det Nationella TV-bolaget RAI, dels klent intresse från landets befolkning. Jag tycker personligen det är en vitamininjektion att ett musikproducerande land av rang som Italien är med igen. Även de har skickat några härliga musikkalkoner, men de senaste åren har de ryckt upp sig för att förhoppningsvis gå i bräschen för de andra inavlade Big-Five-länderna. Italien skickade i år exempelvis artisten Emma Merone som är jättepopulär i sitt hemland med djävulskt kaxiga och sköna ”La Mia citta”. Den kombinationen kan förhoppningsvis föregå med gott exempel; densamme hade också tagit sig för egen maskin till finalen, utan att anamma sig utav gräddfilsprocessen.

För många låtar för sitt egna bästa

Med syftet all blidka hela Europa har även EBU tillika ansvariga för arrangemanget på senare år drabbats av ren hybris. 26 låtar är typ 6 för många. Vanliga människor det vill säga vi tv-tittare tror jag får svårt att sortera och fokusera på all musik som på kort tid kastas på oss via färgsprakande musikaliska nummer. Är man det minsta trött innan själva mastodont-underhållningen krävs det att man planerar in ”att göra annat under tiden strategin” med syftet att inte falla i djup koma i soffan. Att gå på toaletten, fixa tilltugg, mata katterna eller gå ut med hunden är strategier att undvika att John Blund kommer på besök innan de nästan 3½ timmarna är över

Adekvat känslig kritik i bästa tävlingen någonsin

Allt var snuskigt bra under dessa tre ”tävlingsdagar”. De tre programledarna, det visuella, den sparsmakade humorn samtidigt som låtkvaliteten överlag var ljusår bättre än de brukar vara. Det är inte danskarnas fel att det är på tok för många bidrag eller att länderna fortfarande röstar på varandra. Jag hade blivit väldigt förvånad om exempelvis Ryssland hade gett några poäng till Ukraina eller tvärtom. Det visar på att det finnas andra faktorer som styr en del av röstförfarandet, vilket är tragiskt när musiken i sig borde vara i fokus, inte det politiska läget eller ren skär propaganda.

Vänskapsröstningen/nepotismen har definitivt reducerats, men fortgår i allt för hög utsträckning som exempelvis i radarparet Grekland och Cypern samt ett antal länder till som sätter vänskapsbanden före hur en bra låt egentligen är. Jag är dock fullt medveten om att en grekisk populär artist kan vara populär i Albanien eller Cypern och på så sätt få rationellt höga poäng, men sett i backspegeln är så  inte fallet. Det finns ett kluster av regioner där detta sätts i system, vilket är lika tragiskt som trögt. Jag röstar exempelvis inte på Finland, om inte bidraget är bra, eller på en hårdrockslåt bara för att det är distade gitarrer, om jag inte gillar låten.

Utifrån mitt kvalitetsperspektiv är jag ytterst förvånad att Nederländerna fick så genomgående höga poäng. Det var inget fel på låten, men så bra var den dock inte, vilket får mig att undra över kompetensen i jurygrupperna, när det fanns så många andra bidrag som var betydligt bättre än detta standardverk. Två låtar som definitivt var bra poplåtar och som borde ersätta antibidrag som exempelvis Polen och Grekland, var Israel och Irlands bidrag som utifrån klockrena hits borde varit med i finalen.

Årets vinnare Österrikes ”Rise lika a Phoenix” med Conchita Wurst var riktigt bra. Den 25-årige österrikaren tog sitt lands första seger i tävlingen sedan 1966 då Udo Jürgens vann. Den österrikiska artisten, som egentligen heter Tom Neuwirth, fick 290 poäng och skuggades länge av Nederländernas The Common Linnets som samlade ihop 238 poäng. Med en röst som besitter berg i kombination med en ultrastark ballad så var detta en adekvat eurovisionvinnare.

Dock kan jag reagera på att tävlingen vill vara fri från politiska budskap, men vad blev kontentan utav en man utklädd till kvinna med skägg? Helt plötsligt är det fritt fram att omfamna orättvisor i tävlingen, inklusive det för övrigt utmärkta svenska kommentatorsbåset. Tydligen väljer man sin politiska korrekthet, det vill säga plockar russinen ur kakan. Likaväl som Rysslands konflikter med Ukraina och resten av omvärlden ska förpassa till periferin bör HBT-diskrimineringen också hållas utanför. Vad blir nästa års vinnare i så fall? En rumänsk tiggare med romsk påbrå, utan armar och fyra näsor och i så fall vilka av dessa perspektiv blir ”huvud-medlidande-faktorn”: fyra näsor, rumänsk, att man är Rom eller att man har en funktionsnedsättning?

Som sagt låten, artisten och rösten var troligtvis faktorer som skulle ha bidragit till att Conchita Wurst ändå hade vunnit. Faktum kvarstår dock, om exempelvis Sanne Nielsen framfört samma låt, skägglös och utan att klä ut sig till man, hade hon vunnit en utklassningsseger, troligtvis inte. I och med att detta är en högtidsstund för alla som älskar musik i symbios med tävlingsinstinkt är det parallellt också rena julafton/nyårsafton för många HBT-personer. Det kan vara källan till att just detta valdes att vara informellt korrekt medan andra ämnen bannlystes. Fred, kärlek och tolerans är universella ledord, men i Eurovision borde musik och artisteri vara överordnade dessa tycker jag.

Mina topp 10 var följande

Tinkara Kovac, Slovenien

Mats Widholms topp-10

Slovenien – Round and round

Sverige – Undo

Ukraine -  Tick Tock

Italien – La Mia citta

Österrike – Rise lika a Phoenix

Vitryssland – Cheesecake

Ryssland – Shine

Ungern – Running

Finland  – Something better

Danmark – Cliché love song

]]> https://widholm.bloggproffs.se/2014/05/11/eurovision-song-contest-2014/feed/ 1 https://widholm.bloggproffs.se/2013/05/19/eurovision-song-contest-i-malmo-2013/ https://widholm.bloggproffs.se/2013/05/19/eurovision-song-contest-i-malmo-2013/#comments Sun, 19 May 2013 17:04:43 +0000 Mats Widholm http://widholm.bloggproffs.se/?p=6674 39 bidrag tävlade i Malmö

Inför Eurovision med Strömstedt

En epok gick i graven i och med att ”panelen” ratades av SVT.  Fyra söndagar med start klockan 21.00 avverkades istället ”Inför Eurovision-programmen” med ett helt annat upplägg. Niklas Strömstedt och bisittaren Malin Roos bjöd in Rickard Engfors, Shirley Clamp, Martin Rolinski och avslutade det helamed Robin Stjernberg i sista programmet. Jag tillhörde den skaran som följde dessa program varje år, men de två senaste gångerna har programformatet trampat vatten. Denna mer avslappnade diskussionsprocess kändes därför helt rätt. Niklas Strömstedt styrde anti-diktatoriskt gästerna och bisittaren på ett föredömligt sätt. Det fanns faktiskt inget att anmärka på i det nya programkonceptet.

Semifinal 1

Två timmar musikunderhållning på bästa sändningstid, kan det bli bättre? Tydligen, första semifinalen präglades av halvtaskiga ballader. Petra Mede tog över stafettpinnen, och bröt parallellt förbannelsen med att ha två påfrestande programledare, vilka turades om att vara så patetiska som det bara var möjligt. Petra Mede hade dels erfarenhet från ett tidigare musikvärdskap, dels är hon scenvan och rolig komiker. Ingredienser som borgar för mindre trams helt enkelt. Duktige Edward Af Sillén låg bakom talen precis som de senaste 103 åren, vilket börjar kännas aningen upprepande. Samma adekvata melodifestival-missanpassade-humor om och om igen, att värden bytts ut spelar egentligen inte så stor roll när skämten är desamma. Dags att byta ut honom, trots att han skött sin uppgift med bravur, kan Manchester Uniteds Alex Ferguson avgå med hedern i behåll så kan även Edward det

Sverige måste vara världsmästare i Europa på att skapa visuella och synkade effekter till de tävlandes bidrag. I Malmö hade arrangörerna lagt ribban ännu högre, vilka oftast är  mer sevärda än de halvmediokra låtarna i sig, trots en mer ansträngd budget till förfogande.

Pausunderhållningen var sisådär i mina ögon. Reprisen på Loreens barnkörsversion av Euphoria var maffig och stämningsfylld, men också halvseg. Sarah Dawn Finer i rollen som EBU-kvinnan Lynda Woodruff hade onekligen något universalt över sig, och hade potentialen tilltala många tittare utomlands. Däremot var Anders Kleerups specialskrivna musik till Fredrik ”Bounce” Rydman:  Northern Lights; måhända ett koreografiskt mästerverk, men definitivt ”not my cup of tea”, ruskigt segt och ointressant. Här hade man kunnat lägga in ett musiknummer istället där svenska artister speladew upp medley på hits i Sverige exempelvis.

Mina topp-3:

1. Österrike: Natália Kelly – Shine.
2. Moldavien: Aliona Moon – Oh Mie –
3. Belgien: Roberto Bellarosa – Love Kills

Seminfinal 1 genomsyrades tyvärr av smäktande ballader, något som drog ner tempot som motivationen att fortsätta att titta. Favorittippade Danmark hade en bra sångerska och fin text, men låten i sig var knappast speciellt märkvärdig, men gick dock planenligt vidare till den hägrande finalen. När rösterna var räknade konstaterades det även att andrahandsfavoriterna Ukraina, Irland, Holland och Ryssland gått  vidare. Det gällde också coola Anouk som på 90-talet hade en megahit med halvtunga låten Nobody´s wife. Hennes bidrag för Holland var minst sagt det motsatta; Birds var en orgie av stämningsfylld melankoli, mångas favorit, men inte min. Kvällens bästa ballad stod  Moldaviens Aliona Moon för med  låten O Mie. Hennes långkjol med alla färgteman var definitivt ett visuellt smörgåsbord.

Semifinal 2

Petra Medes tydliga engelska var en fröjd för örat till skillnad från många andra programledare med accentbrytningar att mörda för. Det var också skönt slippa dysfunktionella röstningsförfaranden; här presenterades de 10 vinnarna med obarmhärtighet, utan att dra ut på processen i onödan.

Inledningen var nog det bästa för kvällen, med Norges bidrag samt Darin och Agnes under denna semifinal 2. En kreativ eklektisk dansgryta var underhållande till skillnad ifrån förra omgångens intetsägande dansnummer. Under epitetet ”Swedish pop voices” framförde Darin guldlåten Nobody Know och gjorde det kanonbra. Det är en helvetisk mäktig låt, som om den varit engelsk eller amerikansk legat etta på varenda topplista runt om hela världen. Förhoppningsvis får låten och Darin den uppmärksamhet som de är värda. Han framförde också sin senaste singel So yours, som dock inte höll samma klass.  Agnes framförde sina hits One Last time och Release me: två potentiell världshits, om de varit amerikanska eller brittiska det vill säga. Trots det ”svenska musikundret” så utövar de anglosaxiska musikautomaterna härskarteknik på de som försöker peta ner dem från pop-och rocktronerna.

Seminfinal 2 var bättre än seminfinal 1, vilket egentligen inte säger allt för mycket. Armenien hade lyckats förföra min husgud Tony Iommi från Black Sabbath. Låten, framträdandet och typ allt levde inte upp till de förväntningarna jag hade. Den gamle Tony måste har varit koma-medvetslös-full när han skrev denna mediokra låt. Norges bidrag var bland det bästa jag har hört i Eurovision contest sammanhang på flera år. Trots att jag är nationalist uti fingerspetsarna (inte rasist) så ska bästa låten koras, och då framförde Margareta Berger den klart bästa låten, ljusår ifrån vår egen Robin Stjerberg och resten av startfältet i de båda semifinalerna, en HIT helt enkelt. Albaniens Adrian Lulgjuraj och Bledar Sejko stod för någorlunda rockigare tongångar med låten Identitet, tyvärr föll den inte mig i smaken trots ett adekvat gitarrsolo.

Switzerlands (kan inte skriva landet på svenska) Takasa var ett 6-mannaband med en åldersspännvidd mellan 21-åriga Sarah Breiter till 95-åriga Emil Ramsauer det vill säga Eurovision Song Contest scenens äldsta människa. Tunga gitarrer till trots blev You and me aningen för påfrestande. Ett minst originellt udda bidrag och likheter med Malena Erman hade Rumäniens Cezar med låten It´s my life. Likt en kastrerad vampyrmullvad framförde den välrenommerade kontratenoren ett minst sagt udda musikstycke. Den grekiska gruppen  Koza Mostra med sångaren Agathon Iakovidis framförde Alkohol is free. Greklands svar på Hoffmaestro fick mig till skillnad från många andra bidrag på gott humör med sin medryckande musik.

Mina topp 3:

1. Norge: Margaret Berger -  I feed you my love
2. Finland : Krista Siegfrieds – Marry me
3. Azerbaijan: Faird Mamadow – Hold me

Alla nordiska bidrag gick vidare: Island, Norge, och Finland; Danmark via semifinal 1 och Sverige var direktkvalificerade via sin vinst 2012. De svenska låtskrivarna som låg bakom bidragen med Azerbaijan, och Georgien gick också vidare till finalen. Som sagt den andra semifinalen var bättre på alla punkter än den första.

The Grand Final

”Less is more” var budskapet till de som hade ett år på sig att färdigställa Eurovision Song Contest 2013 i Malmö. Christer Björkman och hans team skalade av den teknik-kapprustning-hybrisen som pågått under en längre tid. Han fokuserade på essensen, där målet var att skapa den bästa tävlingen någonsin, med en mindre budget. Fokuset lades istället på artisterna, gemenskapen och musiken; bort med exempelvis resebyråreklamen och missanpassade värd/värdinna-duo-skämt. Den helhet som utkristalliserades var världsklass utifrån ett tidigare Eurovision Song Contest perspektiv. Hela 26 bidrag gjorde upp om Europas musikkrona och endast ett kunde titulera sig europamästare i musik.

OS-invigning inledningen till tonerna av Björn & Benny och Aviciis  ”We write the story” var pampigt men träigt, även om bron i sig var cool. Jag hade förväntat mig en hit eller i alla fall något embryo till pop, inte detta. Sara Dawn Finer avslutade sin sketchepos: ” Lynda Woodruff”, likt hon börjat, halvroligt, men väldigt personligt och professionellt. Hon fick chansen att visa vad hon är allra bäst på att göra senare i programmet, nämligen att sjunga. Hon framförde en magisk version av ABBA:s ”The Winner takes it all”, hon sov nog bra, med ett såväl stärkt självförtroende som varumärke. Detsamma gäller väl inte Eric Saade, som var tv-rutans portal mot greenroom. Han gjorde visserligen inte bort sig, men tillförde heller ingenting.

”Swedish Smorgasboard” var ett musikalstycke med Petra Mede på sång om svenska stereotyper som avhandlades smidigt sarkastiskt. Sketcherna med Fredrik Reinfeldt och Felix Herngren var dräpande, och faktiskt riktigt roliga. Loreen fick chansen att återigen ta hela Europa med storm när hon framförde ett medley över underbara My heart is refusing me, Euphoria och nya singeln: We got the power, en låt som var den klart sämsta av de tre.

Min top 5 lista

1. Norge
2. Belgien
3. Finland
4. Moldavien
5. Danmark

Robin Stjerberg slutade i mitten av startfältet. Hans 14:e plats var absolut ingenting att skämmas för. Killen gjorde så gott han kunde, med den låten i bagaget. Hade inte den internationella juryn varit där petat så hade Yohio vunnit. Ett bidrag som borgat för en svensk 10-i-topp-placering på grund av att låten helt enkelt var bättre och dessutom originellare. Jag tyckte Norges bidrag var ljusår bättre än sina konkurrenter, men förhandstippade Emmelie de Forests höll undan för henne och resten av cirkusen. Hennes hypade vinnarbidrag Only teardrops var en dussinllåt som hade den minst sagt oförutsägbara eurovision-timing-guden på sin sida. Kvällens sändning gick en kvart över tiden, och huvudanledningen till detta var att de som meddelade ländernas poängutdelning inte höll sig till sina tidsramar – igen. Nepotismen det vill säga vänskapsröstningarna är fortfarande störande. De nordiska länderna röstar på varandra, men gör det med stil, och på grund att oftast kunna värdera vad som är bra och mindre bra musik. Gänget med exempelvis Azerbaijan, Moldavien, Vitryssland, Cypern och Malta är ju bara för härliga i sitt ogenerade sätt att hylla sina grannar, även om det stått en bytta med hästkött på scenen så hade de fått en 10 vs 12:a av sina altruistiska grannländer. Återigen grattis till Danmark och Emmelie de Forests.