I mitt tycke har de alltid varit ett melodic hardrockband som välavvägt doppat sin musik med såväl AOR som pop. För mig är det en källa till variation och en kommande upplysning samt en adekvat brygga till att nå kidsen.

Bandet inledde sin karriär med dunder och brak via debutalbumet Rest in sleaze (2005). Originalsångaren och grundaren Dave Lepard tog sorgligt nog sitt liv året därpå.

Crashdïet har nog slagit världsrekord när det kommer till att byta sångare. Att de dessutom varit djäkla bra är ett smärre under i sig: H. Olliver Twisted/Olli Herman Kosunen (Reckless love), Simon Cruz/ Simon Söderström (Jailbait), Gabriel Keyes (Perfect Crime).

Crashdïet senaste platta Automaton upplever jag vara deras jämnaste och starkaste so far, till och med bättre en deras debutplatta; herregud vilka Anthems den innehöll, ett av de starkaste metalalbum som släppts i Sverige!

Nu är det dags för bandet att släppa sitt sjunde studioalbum, Art of chaos. Självklart med en ny bekantskap bakom mickstativet, John Elliot som parallellt också frontar svenska Confess. Han sköter vokalistbiten på ett sjusärdeles sätt, precis som de tidigare sångarna gjort.

Crashdïet berättar i bland annat Sweden Rock Magazine att de valt medvetet att gått tillbaka till rötterna. De vill liksom bort från den pop-ådrigt-polerade fasaden som huserade på Automaton.

Jag dyrkade dock det albumet, något som fick varningssignalerna att börja ljuda hej vilt, jag vill snarare ha en typ fortsättning istället. Den rockaden gjorde Crazy Lixx via högoktaniga Street lethal till sleazevibbarna på senaste albumet Thrill of the bite, något undertecknad inte alls välkomnade.

Utifrån detta är mina förväntningar måttliga. Art of chaos inleds men en av de fyra släppta singlarna: ”Satizfaction”. I mina öron är det onekligen en riktig banger i en sann Crashdïet anda med träffsäkra hooks, klockrena riff och energibombademang. Utan tvekan albumets starkaste lysande stjärna.

En annan singel, en annan adrenalinstinn juvel är ”Chaos magnetic”. Stämsång i kombination med rakbladsvassa riff och allsångsvänlig refräng, vad kan gå fel?

Efterkommande ”Can of worms” för tankarna direkt till Ghost. Bandet lyckas förmedla Forge refräng med pure uppkäftighet.

Lite längre ner återfinns en av plattans mest beroendeframkallande lyckopiller. ”Quitter” omfamnar Crashdïets fäbless för melodier, tyngd, energi och chours av rang. 

Vi hoppar ner till ”Killing it now” som kaxigt upphandlar en rå energibild med en härlig refräng. Lite längre ner finner vi albumets ”AOR-låt”, ”Silent place”. Den kan diagnosticerats till en ytters välbehövlig omväxling till ett betydligt melodiösare sound.

Gillar man Crazy Lixx återgång till sleazerocken så lär nog väldigt många fans sälla sig till Crashdïet senaste back-too-the -roots-sväng. Betyget hade nog fått ett annat utseende ifall recensenten dragits till sleazen.  

Dock är det fortfarande så att detta inte riktigt är sleaze a´la L.A Guns eller Faster Pussycat, utan som sagt Mötley crue light.

Självklart kan de inte toppa utomjordiska Automaton, dock är detta ett variationsrikt album som speglar bandets DNA på ett utmärkt sätt. Crashdïet identitet och attityd bibehålls, parallellt som de har några nya riktiga metal hits att avfyra live, de har ju liksom en mega skattkista att ösa från.

Tänk er vilken hejdundrande succé ifall Crashdïet, Confess och The Cruel intention intog Sunset strip via ikoniska liveställen som The Whisky a Go Go, The Roxy Theatre och Troubadour club. Trion skulle tokvälta amerikanerna… på deras egen hemmaplan. 

Band: Crashdïet
Titel: Art of chaos
Genre: Motley Crue melodic roch sleaze
Skivbolag: Ninetone Records
Releasedatum: 2026-05-08
Bästa spår: Satizfaction, Chaos magnetic, Quitter, Killing it now, Silent place
Betyg: en stark 4 av 5