Del 15: Khymera – The greatest wonder & Master of illusion

Förra hyllningen var till en platta som låg på ”fel” sida om 2000-talet det vill säga mera åt nutid. Även denna gång kommer jag att gräva i samma grop dessutom grävs det två sådana. För att en a.o.r platta ska bli riktigt bra så måste ingredienserna innehålla: adekvat sångare utan accent, men med exceptionella röstresurser, fläckfri och polerad produktion samt bra refränger som balanseras ihop med snygga melodier. Tvillingplattorna har alla dessa komponenter samt att låtarna vävts ihop till nya låtar det vill säga inte bara  är övertydliga ekon från gamla klassiker.

De som hävdar att a.o.r musiken är död är inte enbart tröga, utan främst  ruskigt okunniga. Genren lever och frodas… fast inte på listorna, inte i media, inte på radion, utan i sin egna lilla subkulturhörna. Den är otroligt bred, med fans från alla kontinenter, förutom Antarktis, men ändå så smal.

Klientelet som lyssnar på dessa har klara drag av aspberger förtäckta som nörderier. Jag borde veta, jag tillhör sällskapet. Vi vårdar och hyllar det förgångna, som vampyrer till blod, vi låtsas vilja ha nyskapande, men är konservatismens högborg. 2000-talet har fått fram plattor som lätt kan mäta sig med nostalgikvalitet från 80-talet. Två av dessa plattor är Khymera – The greatest wonder från 2008 och deras senaste från i år: Masters of illusion.

Daniele Liverani

Khymera föddes 2003 när den italiensk producenten tillika keyboardisten Daniele Liverani (Empty Tremor/Genius – The Rock Opera) och Kansas-sångaren Steve Walsh bestämde sig för att samarbeta. Debutalbumet blev en veritabel fullträff. Krunchiga gitarrer, bombastiska refränger, melodier att döda till och musiker som hade ambitionen att skapa ett mästerverk. Debuten var den fansen hyllade som den bästa, därefter devalverades uppföljarna till epitetet ”Det var bättre förr”. Tyvärr en alltför vanlig kommentar i dessa kretsar.

Via mina fluffiga AOR-glasögon så var inte förstlingsverket det där riktiga mästerverket egentligen. Albumet innehöll dock några AOR-classics som ”Strike like lightning”, ”Who´s gonna love you tonight”, ”Without a warning”, ”Love leads the way” och ”Tears on the pages”. Låtskrivarna var Jim Peterik, Kip Winger, Mark Spiro, Giorgio Moroder – top of the class.

I och med att projektembryot fick en uppföljare två år senare och att Walsh utgick och ersattes av Dennis Ward (Pink Crem 69/Magnum) var magin enligt många bruten, det var liksom inte lika coolt längre. A new promise innehöll inte heller lika starka låtar. ”Alone”, ”Let it burn”, ”Looking for you”, ”After the way” och ”You can´t take me” var kvalitetsessensen. Förra plattans låtskrivarteam hade utraderats. Nu var det främst bröderna James- och Tom Martin som stod för hantverket (7 stycken). Andra musikkonstruktörer var Jeff Scott Soto, Don Barnes och Martin Briley.

2008 kom tredje albumet ut: The greatest wonder. Utifrån tidigare erfarenheter var inte mina förväntningar superhöga. Jag trodde nog att att projektet skulle gå i graven via urvattning eller brist på fortsatt skivbolagsintresse. Att albumet skulle bli en av de bästa AOR-plattor som släppts på 2000-talet såg jag helt enkelt inte komma.

Bröderna Martin hade manövrerat ut dem alla i allra bästa Stalin stil. De stod för all musik, alla texter, samt kontinuerlig tillförsel av fish´n chips till resten av bandet. Dessa bröder skulle väl i mångt och mycket kunna tituleras melodigenier och ADHD-produktiva.

Duon har nästan skrivit allt material på de sex plattorna som huvudbandet Vega släppt mellan 2010-2020. De har parallellt nästan fått agera husband till Frontiers Records uppsjö av projekt som Sunstorm, Issa, From the inside, House of Lords, Ted Poley, Tony Mills, Find me med flera.

Hörde förresten dagsfärska rykten att det florerade en ny diet i Storbritannien under den perioden. Den gick kortfattat ut på att bara äta fish ´n chips en gång månad tillskillnad från snittet på tre dagar i veckan. Det innebar inte bara smalare britter, utan även trögare sådana eftersom omega 3 halterna samtidigt reducerades kraftigt. Brexit var förövrigt en av konsekvenserna, från ett kapitel i Storbritannien historia befolkningen helst ville lämna bakom sig.

Enligt hörsägen drog bröderna detta ännu längre och skippade fish chips helt och hållet. Saknaden efter nationalrätten i sju månader blev en för stark beroendefiende. Så istället för fisk tre gånger i veckan blev det i genomsnitt två sådana… per dag. Det innebar intelligens långt utöver genomsnittet. Det vill säga, de var 24/7 påtända av omega – 3, kostens svar på rökheroin.

Bröderna Martin

Vad som egentligen hände med brödernas vikt var höjt i dunkel. Vassa rykten berättade att de svettades kopiöst med frityrolja. Något som bokstavligen innebar att de som gick i brödernas fotspår halkade. Försäkringsbolagen blev skogstokiga och gav dem ett ultimatum: sluta äta fish´n chips varje dag eller flytta från staden!

Sedan dess har bröderna aldrig riktigt återhämtat sig som låtskrivare. De dementerade kraftigt att de i slutet av 2019 återigen börjat importera Fish´n chips från östra Vietnam. Årets underbara album från Vega berättade dock en helt motsatt historia.

Stilen på The Greatest Wonder gentemot de två tidigare var påtaglig. Detta var mellantempo rakt igenom, något som teoretiskt skulle kunna bli präktigt tråkigt. Så var inte fallet, utan flödet av starka kompositioner som dels kontrasterade och dels kompletterade varandra blev istället resultatet. Det var lätt att bli lurad av det lugna tempot i att detta egentligen var ett renodlat mästerverk.

Bröderna måste ha varit sjusärdeles harmoniska och helt fria från distraktioner, men sprängfyllda av omega – 3, för annars skapades inte så högkvalitativ melodisk rock. Brödernas musikkonstruktioner upplevde jag nästan skräddarsydda för Dennis Wards något nasala röst.

Albumet innehöll 12 halvlugna keyborddrivna melodiska rockanthems det vill säga tolv all killers no fillers. Plattan var ett överdådigt smörgåsbord av magiskt låtskriveri, motiverade musiker och ett klockrent ljudlandskap. Adderade man fluffiga refränger som kvalitetsstämplats i kombination med utomjordiska melodier så var det bara att abdikera.

De låtar jag som dröp mest av förrädiska transfetter var: ”Beautiful life”, ”Borderline”, ”Since you went away”, ”No sacrifice”,” Love will find you”, ”The other side” och den otroligt vackra balladen ”Love had come and gone”.

Fast alla låtar var så starka att det var ett äventyr att skilja agnarna från vetet. Daniele Liverani levererade slingor som Greg Giuffria skulle dreglat över. Likt den aor-missbrukare jag tyvärr får etikettera mig själv som blev albumet en källa till ett livslångt medberoende. Vissa samlar på frimärken, andra på muggar medan jag hoardar in mig på refränger som är skapta av någon uppe i himlen. På The greatest wonder fick jag mitt lystmäte tillfredsställt!

Dennis Ward – Sång, bass

Daniele Liverani – Keyboards

Tommy Ermolli – Gitarr

Dario Ciccioni – Trummor

Sju år efter detta mästerverk var det Dennis Ward tur att köra diktatortricket, mer än Greve Vlad. Ut med bröderna Martin, ut med gamla medlemmar och ut med grundaren Daniele Liverani. Sådana rockrockadfasoner brukar sluta avgrundsfullt, samtidigt som ett långt uppehåll mellan två album sällan brukar tillhöra framgångsfaktorerna.

Dennis Ward måste ha sett projektet Khymera som ett narcissistic tillfälle att yngla av sig melodiös hårdrock/AOR av världsklass. Denna tilltro till projektet uppvägde de två ovanstående generella trappstegen ner i källaren. The Grand Design från 2015 var ett jämnare album än de två första Khymera-albumen, men innehöll inte lika starka låtar. De som verkligen höjde sig över den jämntjocka underlaget var: ”Never give up on you”, ”I believe”, ”A night to remember”, ”She´s got the love” och ”Land of the golden dreams”.

Vem är nu Europas svar på Alexander den store!? Född 1967, med en pappa som jobbade för USA´s arme. På grund av jobbet flyttade familjen till Tyskland. Dennis växte upp där och gick i skolan. Redan som tioåring visade han prov på en oerhörd multimusikalism. Trots ambivalensen att välja huvudinstrument blev det till sist bas som rönte mest inspiration hos den unge Dennis. Han harvade sedan runt mellan olika lokala band innan han fann Pink Cream 69. De fick snart kontrakt med CBS och det självbetitlade debutalbumet såg dagens ljus 1989.

Bandet bestod utav Dennis på bas, Alfred Koffler på gitarr, Kosta Zafirios (Helloween, Unisonic, Axxis, Gotthard, Krokus, D.C Cooper, Place Vendome) på trummor/keyboards sist men inte minst Andy Deris (Helloween) som vokalist. En liten kuriosa var att Andy och Kosta spelade i ett band innan de bildade Pink Cream 69 vilka släppte två EP; de kallade sig Kymera!

Timingen kunde dock inte vara värre utifrån att genren redan var på väg att självdö, kväva sig själv eller helt sonika blivit kontraktmördade av grungen. Det var dock inget de tänkte på när debuten uppmärksammades. Förstlingsverket andades potential ända uti fingerspetsarna samtidigt som den var a mixed bag.

Platta nummer två iscensatte strategin att släppa ett nytt alster vart annat år. Den fick den mogna titeln One size fits all. Musiken som konstruerades hade blivit bättre på alla tänkbara fronter och innehöll ett knippe riktigt starka låtar. Om det var Helloween som subtilt ropade Andys namn eller om han var synsk inför vad som komma skulle låter jag vara osagt. Att Games people play blev hans sista med PC69 var i vilket fall som helst mer konkret. Deras tredje alster var också en platta som var över medel.

Grungen var en musikalisk subkultur som bildades i slutet av 1980-talet och kunde etiketteras som ”Seattlesoundet”. Genren var en kombination av heavy-metal, punk, och rock. Typiska drag för grungen var att användandet av ganska distade gitarrer och grovhes röst. Texterna berättade om hur samhället såg ut på det tidiga 90-talet.

Den fienden var inte att leka med! ”Resistent is futile”, ett fantastiskt citat ur Star Trek från de skoningslösa Borgerna passade väl in här. Antingen blev du uppäten eller så spelade du med. Pink Creams 69´s la sig diplomatiskt mitt emellan. David Readman (Adagio, Axxis, Andersen/Laine/Readman) deras nye sångare gjorde väl ifrån sig på Change, men identitetsproblemen och tonårstrotset kunde inte ens han råda bot på. Ett år senare frångick de vart annat år utgivningen, men inte grungeinspiration. För mig var Food for thoughts ytterligare ett förlorat album.

Döm av min förvåning när deras efterföljande album gavs ut endast år senare! Inte bara att de gått tillbaka till rötterna till One size fits all; de framavlade också ett av 90 talets bästa album. På Electrified föll alla pusselbitar på plats, även kantbitarna, när man absolut minst anade det. ”Shame”, ”Stranger in time”, ”Break the silence”, ”Losing my faith” och ”Gone again” var melodier made in heaven. Hur gruppen kom dit jämfört med året innan var nog lika bra att man inte nystade i. Att ge sig kast med the dark lord har väl bara visat sig vara en ytters kortsiktig lösning.

Under millenniumåret kom deras sjunde platta ut. Förväntningarna var för första gången skyhöga. Sonic dynamite ikläddes en ännu skarpare produktion. Dennis Ward virkade in musiken i en mer europeisk melodisk hårdrockskrud. Det som utkristalliserad från den kvalitativa rocken var definitivt en klassiker i genren. Med låtar som ”Seas of madness”, ”Followed by the moon”, ”The spirit” och ”Lost in a illusion” satte de ribban högt för efterkommande band.

Åttonde albumet Endangered (2002) skulle visa var det melodiösa skåpet skulle stå; nu var det dags för herravälde! Njet, så blev inte fallet. ”Promised land”, ”Trust the wise man” och ”He took the world” var bäst på en halvljummen platta. 2003 utökades bandet med gitarristen Uve Reitenauer vars främst uppgift var att bistå Alfred koppler, då denna led av en jobbig neurologisk åkomma. Thunderdome kom ut 2004. Musiken som ekade ur högtalarna var mer melodiös hårdrock som ibland spillde över i hårdrock. ”Here I am”, ”Shelter”, ”Gods come together”, ”Carnaby road” och balladen ”That was yesterday” var killerlåtar från detta metalliska album.

Tre år senare äntrade deras In10sity hårdrockvärlden. Denna deras tionde platta var ett gyllene tillfälle att steppa upp ett snäpp. Inledande ”Children of the dawn” hade allt det där man som lyssnare ville bli serverad PC69. Precis samma sak gällde efterföljande ”No way out” tillika albumets allra starkaste låt. Tredje alstret ”Crossfire” sänkte tempot, men reducerade inte kvaliteten; vilken kanonöppning! ”A new religion” kompletterade de tre i toppen precis som ”Out of this world”. Ett modernt mästerverk som kunde matcha Electrified och dessutom slå den på fingrarna.

Sex hade förflutit mellan från albumet In10sity till Ceremonial (2013). Inledande ”Land of confusion” bådade nästan för gott. Efterkommande ”Wasted years” och ”Special” fyllde sin melodisk hårdrockfunktion. Tyvärr var de anomalier, ljusår från något som stavades helgjutet. Plattan efteråt döptes till Headstrong (2017). Topplåtar, njaa de var en bristvara. Det sista albumet med gruppen visade upp en splittrad sida med en knippe halvhyfsade låtar som ”Walls come down”, ”Unite and divide”, ”Man of sorrow”, ”Path of destiny” och ”Whistleblower”. Ett standardavsked som slutade kvalitetsmässigt ungefär som karriären inleddes 1989 – en era kom till sitt slut.

Parallellt med PC69 jobbade Dennis med många av Frontiers projekt. Ett av dem var med power metal ikonen Michael Kiske. Densamme ville i början av 2000-talet inte beblanda sig med tunga gitarrer överhuvudtaget. Han lierade sig istället med italienska A.O.R fantasterna på Frontiers Records. 2005 slog debutalbumet med Place Vendome ner som en bomb hårdrockvärlden. I skrivande stund har projektet ynglat av sig i fyra album. Dennis medverkan var som allra störst på första plattan där han skrev nästan alla låtar. Några av dessa var juvelprydda tingestar som tunga ”Cross the line” och softa ”I´ll we waiting”.

2012 uppenbarade sig en dyngnvåt dröm för fans av Helloween via Unisonics debutalbum. Michael Kiskes dynamiska röst prydde bland annat de två klassiska albumen från Helloween: Keeper of the Seven Keys part 1 & 2. Efter att ha avhandlat två plattor med Place Vendome och en med Kiske/Somerville så försonades han med forna Helloween medlemmen Kai Hansen samt en ny tilltro till sylvassa gitarrer och dubbeltramp. Förutom nämnda insikter så ingick Dennis Ward och Kosta Zafiriou från Pink cream 69. Formationen kunde väl liknas vid en tysk supergrupp.

Förstlingsverket spretade hårdrocksmässigt åt en väldans massor av väderstreck, vilket i detta fall inte gjorde mig något. Fansen som förväntade sig hårdrockspeed a´la Helloween blev snuskigt besvikna. Nördar som dyrkade Masterplan kunde ta emot plattan med  öppna armar. De bästa låtarna var ”Unisonic”, ”Souls alive”, ”Never change me”, ”I´ve tried” samt  halvpunkiga ”Never too late”. Det mesta av materialet var signerade Hansen och Ward.

Två år senare kom uppföljaren ut: Light of dawn ut. Merparten av musiken var det Dennis som stod för. Han orkestrerade också produktionen på båda albumen. Tyvärr hjälpte inte ens det, utan musiken blev sämre än på debuten. Minnesvärda alster var ”Exceptional”, ”Night of the long knives” och ”When the dead is done”.

1996, när Ward arbetade med PC69 sagolika Electrified och gästsångerskan Elizabeth White trillade polletten ner. Han insåg att han parallellt skulle stå på scen, men också jobba bakom densamma… som producent. Året innan fick han förtroendet att producera PC69 femte album, något som gav mersmak.

Superproducent inom AOR, Melodiös hårdrock, Hårdrock, Heavy metal och Neo-classical musik! Det var bara förnamnet! För mig var han helt synonym med ett exceptionella ljudlandskap som bara kan matchas av dansken Jacob Hansen.

Här följer ett axplock av grupper som han producerat: Adagio, Angra, Axxis, Bob Catley, Codex, David Readman, Edens curse, Edenbridge, Fergie Frederiksen, Frederiksen/Denander, Firewind, First signal, House of lords, Human Zoo, Jaded Heart, Khymera, Krokus, Mind key, Mecca, Paradise Inc, Place Vendome, Primal Fear, Places of power, Panorama, Robin Beck, Silent force, Sunstorm, Ten, Vega, Voodoo circle och Unisonic.

Så återigen skymde molnen solen, återigen såg jag inte vad som komma skulle. Det var högst oväntat att Khymera skulle knocka mig fem år senare med ett album som även det tillhör de bästa som släppts på denna sida av 2000-talet. Frontiers projektets Khymeras femte platta var en sådan som definitivt inte uppfinner hjulen på nytt, eller implementerar in udda inslag i sin musikreproduktion Khymera är dem som  innehar taktpinnen då liknande projekt som Sunstorm, Place Vendome och First signal sviktar betänkligt. Om de förut tagit en halvnelson så är det ett kraftigt strupgrepp med bakbundna händer som gäller numera.

Dennis Ward adopterade skötebarn levererade varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock till helt nya nivåer. Förutom att han är en multiinstrumentalist, är han en gudabenådad producent och utifrån Khymera dessutom en riktigt riktigt bra vokalist. Den biten har han skött sedan platta nummer två. Skillnaden är att han numera styr det mesta i detta projekt.

Inledande ”Walk away” satte agendan direkt! Hur bör en adekvat refräng låta? Jo såhär ungefär! Allt var så välavvägt att det gjorde ont i kroppen. Detta gällde i allra högsta grad efterkommande ”First time”. Elegantfeta keyboards som matchade Michael Kleins utsökta gitarrlir. I tredje spåret ”Masters of illusion” utkristalliserades det magisk aor i sin renaste form. Precis som i de två inledande alstren blev man knockad av ett chorus som stavades perfektionism.

När blir en låt smittsam? ”Paradise” kontaminerade mig med en refräng som var omöjlig att värja sig emot. Självklart var grusstigen till antiklimaxet en uppbyggnad som upphöjde choruset till helgonstatus. Hur skulle mannen hantera den obligatoriska balladen? Med den äran såklart. Inte för polerad, inte för sötsliskig inte för klämkäck. ”Father to son” var bara knäckande bra. Inlevelsen han berikade musiken med kändes självupplevd. Jag tänkte inte detaljanalysera varje låt utan enbart konstatera att det inte existerade en enda svag länk på Masters of illusion. All killers no fillers var ett epitet som sällan passat bättre på ett rockalbum än på Khymera senaste.

Ward har skapat en av 2000 talets bästa aor-plattor. Det gör han med mängder av passion och råenergi. Han tittar i backspegeln, men tillskillnad från många andra även i framspegeln. Produktionen, låtarna, arrangemangen andas nutid, inte bara retro. Han bär och klär musiken till hur denna genre ska låta, trots bristen på nyskaperi.

Dennis Ward (sång, bas)
Michael Klein (gitarr)
Eric Ragno (keyboards)
Pete Newdeck (trummor)

Dennis enthusiasm för musiken lär troligtvis inte avta. Numera är han fast medlem i Magnum som basist istället för Al Barrow. Basist, sångfågel, låtskrivare och producent? Synergierna från dessa roller är den stora vinnaren. Frågan kvarstår, kommer han någonsin att kunna toppa det han skapade på Khymeras- Masters of illusion? Hoppet är det sista som överger människan, men jag tror inte han kommer överträffa den bedriften.

Dock kommer denna musikallkonstnär vara närvarande på många fantastiska plattor framöver, den saken är säker. I vilket fall som helst kommer jag inte bli speciellt överraskad nästa gång Khymera släpper nytt material. Att två plattor från samma ”grupp” kan tituleras som aor – klassiker är en bedrift i sig. Skulle detta ske en tredje gång så blir det ett ypperligt tillfälle att skifta religiöst fokus från agnostiker till ortodoxt troende.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm