Del 13: Harlan Cage – Forbidden colours & 101 South

Gillar man sin A.O.R. pompös så är det i stort sett omöjligt att inte abdikera för Fortune. Visst I,  produktionen kunde ha varit vassare, visst II, det finns betydligt bättre sångare än Larry Greene. Trots detta, titulerar jag deras förstlingsverk från 1985 till världens bästa, i den osannolikt smala nischen.

Gruppen gick sedermera i graven, efter att deras skivbolag bankruttat, samt att bandet knappt fick någon respons alls. Ur den debutaskan kravlade sig Larry Greene and Roger Scott för att bilda bandet Big City/Heightstown. Kort därefter döptes de om till Harlan cage.

En tysk-svensk kollaboration banade vägen för vad komma skulle med de övergivna fragmenten. MTM – trion bestod av Mario Lehman, Thomas Häßler och Magnus Söderqvist. Skivbolagsprocessen inleddes 1996, samma år som Frontiers iscensatte sitt distribuerande av andra indiebolags melodiösa hårdrock- och A.O.R som MTM- musik och brittiska Now & Then.

MTM släppte också välkomna akter från en genre som redan då gick under epitetet ”gubbrock”. En genre som redan hade börjat inhalerat syrgas för sin överlevnad. Tilltaget var troligtvis mer eldsjälsmentalitet än ekonomiskt försvarbart. Några av de många grupperna som samexisterade under MTM flagg var Tower City, Ten, A.C.T, Unruly child, Danger danger Axe, Fate, Kharma, Jaded Heart, Radioactive och 101 South.

Vad vet egentligen om Larry Greene? Ärligt, inte mycket alls. Han tycks vilja ha hållit en undanskymd profil på alla tänkbara fronter. Det jag vet är att han inledde sin musikaliska bana tidigt. Som 14 åring spelade han i ett band som kallade sig Odyssey. De fick skivkontrakt med Caprocorn records.

Efter ett stort antal avverkade lokala band så drabbades han av ödet. Larry spelade i ett band som hette Teaser. De hade lyckats prångla till sig ett kontrakt med RCA. I det bandet möttes Larry Greene och Rickard Fortune för första gången. Ett år senare skrevs a.o.r- historia – Fortune var fött.

Larry Greene skulle dock kunna kategoriseras som soundtrackkillen. Top Gun, Over The Top, Mystic Pizza, The Neverending Story II, Glass cage, The three musketeers, All the right moves, True blood (HBO) och Frozen Ground, är några av filmerna som han skrivit musik till.

Mest känd och klart bäst är mäktiga ”Through the fire” från Top Gun. Han fick också förtroendet att framföra låten ”Reach out for the medal” som ingick i promotandet av Olympiska spelen 1984 i Los Angeles.

Larry Greene

Harlan Cage debutalbum kom ut 11 år efter Fortunes förstlingsverk. Dessvärre brukar dylika rockrockader sällan vara källor till musikaliska underverk, snarare är det så att få grupper kommer undan med hedern i behåll.

Indirekt gjorde inte heller Harlan Cage det, eftersom det skulle krävas ett smärre mirakel att matcha Fortunes mästerverk.

Mycket riktigt, Harlans Cage första var mitt tycke deras sämsta album. Produktionslandskapet präglade av ett sunkigt ljud, en plats där sorgligt nog gitarrerna nästintill bortdevalverats. ”Pay the devil his due” var plattans kronjuvel, följd av ”Destiny”, trots brist på adekvat distade gitarrer.

Därutöver, förutom tre fillers, var det melodier och refränger som Guds änglar hade kunnat skriva, om de fått tillåtelse av bossen, men produktionen agerade som sagt bromskloss.

Två senare ynglade duon av sig en uppföljare, nämligen Double medication tuesday. Låg det någon cannabisodling i närheten eller hade de inlett en intim vänskap med mörkare krafter som Stefan Löven eller Kalle Moreus?

Inte helt omöjligt, men i vilket fall som helst var de på banan igen, såväl produktionsmässigt som låtmässigt. Stilen var glädjande nog i ännu högre grad i paritet med Fortunes  bombastiska sound. Deras dramatiska pomp-aor fick andra band i genren att framstå som Lasse Stefanz.

En av deras nischer tycktes vara att ta med en Fortunelåt på varje platta. På debuten var det ”98 In The Shade”, på denna platta var det ”Dearborn station”. ”My Mama Said” lyste allra starkast, tätt följd av ”Halfway home”, ”Lola´s in love”, ”Defend this heart of mine” och balladen ”As you are”.

Det dröjde bara ett år innan duon släppte Forbidden Colors (1999). Den generella arbetsprocessen enligt Larry Greene var följande. Roger kom upp med idéen, Larry skrev sedan text och refräng för att tillsammans foga ihop bitarna. Teamet var nästintill perfektionistiska när det kom till att text och musik skulle synka med varandra; om så inte var fallet kasserades låten helt sonika.

Albumet inledes med mollorgier av bästa märke. ”No sunday bride” hade alla de rätta ingredienserna som Fortune skämt bort oss med. Ödesmättade keyboardstämningar och kraftfulla refränger var två välkända komponenter. Nästkommande ”Chinatown” kompletterade det melodisläktskapet.

Deras nyversioner av diverse Fortune låtar som duon gillade bäst föll denna gång på deras troligtvis mest magiska ögonblick, ”Thrill of it all”. Obeskrivligt bra räckte inte till som epitet eftersom den var essensen av genren i sig. En sådan skapelse satte onekligen press på nästa alster.

”Can´t tame the the raven”, implanterade en asiatisk violinslinga som agerade förrätt inför vad som komma skulle. Vapendragaren var ett majestätiskt crescendo som utmynnade i ett sagolikt chorus. The masters of pomp – a.o.r. fortsatte sin musikaliska resa med ”Hard yellow line (you lied to me)”.

3 minuter och 48 sekunder melodiös hårdrock med dutt-duttiga inslag, kunde det verkligen gå fel? Njet, it did not. ”Last plane out” tog vid och återupptog den pompiga stafettpinnen. Extraordinärt majestätisk och keyboarddriven marschmusik utan nazistiska förtecken.

Hur var det möjligt att skapa så skamligt genialiska låtar i kombination med ytterst minnesvärda refränger!? ”No sunday bride”, ”Can´t tame the raven” och ”Last plane out”. De tre hade med lätthet kunnat infogats på Fortunes magiska debutalbum.

Sjunde alstret ”A litle rain” gav lyssnaren ett kort andningshål genom att reducera pompigheten och tempot. Det innebar inte att låten inte ikläddes mäktighet eller att det tummades på refrängkvaliteten. I ”Feel the wheel” rockade de loss ordentligt, och visade upp en annan sida av bandet. Jag fick faktiskt lite Axe-vibbar av denna melodiösa hårdrock pastisch. Nionde låten var en tvättäkta powerballad. ”Making my way back to you”.

Utan dramatik, ingen Harlan Cage. Låten stegrades effektfullt fram till det starka choruset. Efterföljande ”Late night escapade” släppte lös pompen ur flaskan. Det som utkristalliserades var ytterligare ett mästerverk, där bombastisk musik mynnade ut i en ytterligare en diaboliskt skön refräng. Jag uppskattade verkligen tilltaget när gruppen oväntat höjde tempot i låten. Förutom just det oväntade, var draget genialiskt.

Näst sista låten fick titeln ”Before the night is gone”. Tempot skruvades återigen ner. Refrängen osade melankoli och rösten fradgades utav passion. Tolfte och sista låten på plattan hette ”Two ships in the night”. Konstruktionen andades mer traditionalism, och var helt sonika en bra låt. I jämförelse med de andra var detta i mitt tycke den minst bästa låten.

Gud hade övertagit änglarnas syssla genom att själv stå vid molnrodret, and the angels were just crying. För mig var detta Harlan Cage magnum opus, och näst bästa plattan efter Fortune. Det var tillika en av de bästa a.o.r.  album som någonsin skapats. Plattan var sprängfylld med oförglömligt dramatiska melodier och kraftfulla arrangemang. Låtarna bar med sig något magiskt, något jag inte kunde sätta fingret på, något utomjordiskt månne?

Del 6: Kiss – Dynasty

Min KISS-fanatism nådde sin kulmen runt 1983. Efter Lick it up svalnade mitt intresse för grabbarna rejält. Korrelationen torde vara att magin försvann, när de ”äntligen” sminkade av sig. 1984, när Animalize släpptes, var jag indirekt helt KISS-drogfri.

Mitt rum som varit tapetserad med Kiss-planscher plockades ner, en efter en. Mina föräldrar var nog de största vinnarna, en tidig julafton månne?

Dessa planscher var som allra mest estetiskt tilltalande innan, under och efter KISS sjunde studioplatta. Den tog vid efter underbara Love gun (1977). Jag kommer fortfarande ihåg min grava besvikelse över det som strömmade WI-Fi-fritt ur högtalarna. Vilka töntar, vad är det här, vilket mesigt skit! Motsatserna till superlativ haglade.

Det limbiska systemet hade kontinuerlig interna bordtennismatcher om att såhär skulle väl inte KISS låta? Eller kunde de? Ambivalensen hade mig i ett stadigt strupgrepp under några frustrerande veckor.

Mjäkiga låtar som jag vägrade befatta mig med, framstod efter ett tag som medgörliga…men absolut inte mer än så. Pendeln svängde senare mot att den nya inriktningen egentligen inte alls var så dum, snarare tvärtom. Sett i backspegeln blev det nog det mest spelade albumet på min stereo av dem alla.

Ironiskt nog, kan det till och med varit så att plattan i sig fått agera som en subtil katapultmedlare. En som lättare kunde få mig att assimilera de två blandband som en kompis aor-adlade mig med.

De som gav mig inträdesbiljetter till grupper som Axe, Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin och Dakota.

Jo, det vore minsann något, att den grupp jag dyrkade, och som jag dels ville se omaskerade, dels ville se ännu tyngre, var de som inspirerade mig till att bli en a.o.r.-kille av rang?

Att jag gillade allt från synt till punk gjorde nog sitt till att övergången gick friktionsfritt. Det är väl först de senaste åren som jag insett att såväl Dynasty som Unmasked är två sjusärdeles a.o.r.-album, inte bara musik från KISS.

Många störde sig nog på plattan, eftersom fans ansåg att de sålde sig till discogenren. I själva verket var det aoren de flörtade mest och bäst med. Det var bara det, att vi i Sverige inte visste bättre, eftersom genren ännu inte slagit igenom här, till skillnad från USA.

Paul Stanley ville visserligen ha en danssingel, efter inspiration från okända danspalatset Studio 54 i New York. En önskan som slog in via ”I was made for loving you”. Visst finns det mikroskopiska ekon av genren i de andra låtarna, men dessa är underliggande, parallellt de som ger plattan dess fylliga identitet.

KISS och Vini Poncia

Producenten och låtskrivaren Vini Poncia hade året innan lyckats göra slarvsylta av Peter Criss soloalbum, såväl musikaliskt som försäljningsmässigt. Att samme person fick förtroendet att vara oket på uppföljaren till Love Gun borde väl setts som ett abnormt högriskprojekt.

En stor del av den processen berodde på att Peter ville ha honom ombord. För honom fick det en motsatt effekt, då Vini upplevde Peters trumkompetens som minst sagt svajande och sedermera decimerade dennes roll på albumet.

Ingenting utifrån Peters soloplatta skvallrade om att resultatet skulle bli så fulländat som det blev på Dynasty.

Poncia var med och skrev tre av höjdpunkterna på plattan: ”I was made for loving you”, ”Sure know something” och ”Dirty livin”. Vini var långt ifrån en gröngöling, utan hade skrivit massor av bra musik till artister och grupper som The Platters, The Ronettes, Ringo Starr, Manfred Mann, Carly Simon, och Leo Sayer.

Även i a.o.r-genren hade han gett sina bidrag. Det främsta avtrycket för mig var att han producerade Tycoon – Turn out the lights (1981). ”Walk the line”, ”Call the police” och ”This island earth” var pomp-a.o.r. i den högre skolan från den plattan.

Senare skulle han också producera och skriva låtar till Adrenalin – Road of the gypsy (1985), och Crissy Steele – Magnet to magnet.

Bakom KISS-kulisserna var det så mycket dramaturgiska knutar under solen att det var ett smärre under att Dynazty verkligen fick se dagens ljus.

Anton Fig som spelade på Ace Frehleys soloalbum tog över Peter Criss trumroll, förutom på ”Dirty livin”, medan Peter fick möjligheten att fullt ut kunna koncentrera sig på drogerna och missnöjet över sin roll i bandet.

Gene Simmons spelade endast bas på fyra av låtarna, i syfte att få mer tid över att ligga med allt och alla som hade två bröst och två ben, enligt hörsägen, även dem helt utan bröst och ben.

Ace Frehley sjöng för första gången på lika många låtar som Paul, och på fler än Gene, vilket säkert överraskade typ alla KISS-fans världen över. En av låtarna var ”2 000 man” tillika en av få covers som KISS tagit sig an överhuvudtaget.

Ace red verkligen på en framgångsvåg, utifrån succén med sitt soloalbum året innan. Med självförtroende som en självmordsbombare hanterade han sång, elbas och gitarr föredömligt på Rolling Stones covern.

Disco-a.o.r dängan  ”I was made for loving you” blev bandets andra guldsäljande singel i USA och en massiv hit runt om i världen. Troligtvis den låten som räddade kvar Vini till kommande plattan Unmasked.

Det är för övrigt KISS mest streamade låt på Spotify, nästan dubbelt så mycket som ”Rock´n roll all night”. De två är de enda av bandets alla låtar som passerat 100 miljoner lyssningar.

Det är något unikt med albumet. Inte bara för att jag då spelade sönder den, utan att helheten är ett unikum, och liknar inget annat som gjorts av andra grupper. Soundet och atmosfären har en pomp-a.o.r.-karisma som jag inte heller kan sätta fingret på.

De där bombastiska inslagen med få keybordslingor var själsligt inkilade i varenda ton.

En låt som sakta men säkert avancerat till tronen att kunna titulera sig som skivans bästa låt var antikomplicerade ”Sure know something”. Paul sjöng sin egen och Vini Poncias skapelse med en inlevelse som skulle kunna burit Feministiskt initiativ över fyra procents spärren. Allt var vulkaniskt, från stämsången till versen och refrängen.

Nästkommande ”Dirty livin” framfördes utmärkt av Catman, kanske just för att han var delaktig i låtskriveriet. Gene Simmons pennade ”Charisma” är en låt som fortfarande genererar rysningar.

En annan komposition som växt till sig ordentligt under årens lopp är ”Save your love”, framförd och skriven av Ace.

Refrängen är så snyggt pompig och korpulent utdragen att det nästa gör ont i kroppen att höra den. Detsamma gäller för ”Magic touch” som Paul skrivit. Han framförde det dramatiska stycket med bravur – igen. Ace och Paul var verkligen albumets två stora vinnare.

Trots endast ett bidrag till skivan måste ändå Desmond Child omnämnas. Paul och han möttes tidigare i karriärerna när de skrev ”The fight” till Desmond Child & Rouge.

Han var 80–90-talets svar på Max Martin; en som frapperande hyvlade fram hits på löpande band till kända som okända artister. ”I was made for loving you” blev startskottet för många givande samarbeten i framtiden.

Desmond Child och Paul Stanley

Här följer låtar som han var med och skrev tillsammans med KISS:  ”I’ve Had Enough (Into the Fire)” ”Heavens on fire”, ”Under the Gun”, ”King of the Mountain”, ”Who wants to be Lonely”, ”I’m alive”, ”Radar for love”, ”Uh! all night”,

”Bang bang you”, ”My way”, ”Reason to Live”, ”You love me to hate you”, ”Let’s put the X In Sex”, ”(You make me) Rock hard” och ”Hide your heart”. Denna armada av hits visar på vilken melodikänsla Desmond hade och fortfarande lider av.

Att han ligger bakom de flesta av Bon Jovis hits, samt skräddarsydda kollaborationer med Aerosmith, Ratt, Alice Cooper, Joan Jett & the Blackhearts, Meatloaf, Scorpions med flera, är minst sagt svårgreppat. Killen har i över 40 år hållit melodifanan högt – respekt.

Förutom de sju nämnda låtarna på Dynasty, ackompanjerades dessa av intressant-textade ”Hard times” och Gene Simmons pennade ”X-ray eyes”. För mig är Dynasty ett helgjutet album som numera kan kategoriseras in som högkvalitativ a.o.r.

På plattan huserar musik som jag upplever vara aningen skadeskjutet på grund av att det just var ett KISS-album. Dynasty och Unmasked kommer förevigat att vara inristade i mitt hammerheart.

Mats ”Hammerheart” Widholm

Första gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med genren var via en kompis, kompis. De två blandband han aor-adlade mig med fick min musikinriktning att expandera.

Dessa gav mig inträdesbiljetten till grupper som Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin, Dakota med flera med flera.

Jag var helt enkelt fast, och har i skrivandets stund ännu inte kommit ur musikklorna. Det var inte så att jag helt sonika lämnade de andra genrerna, pop, hårdrock, synt, punk utan tillsyn, aoren blev snarare en ny välkommen medlem till min musikfamilj, parallellt en källa till en tjockare plånbok. Ett av banden som infiltrerade mig allra bäst var Axe.

Axe bildades ur askorna från Babyface. Bandet bestod egentligen utav forna Babyface medlemmar: Edgar Riley Jr, Bobby Miles, Bobby Barth, Mike Turpin.

Enda undantaget var Teddy Mueller som hoppade från a.o.r.-kollegorna Prism (1977). Från början kallade de sig lite klatschigt för Alien, men bytte 1979 namn till Axe.

Ett namn som jag och troligtvis många andra inbitna hårdrockare antog vara synonymt med betydligt tyngre tongångar typ Slayer eller Anthrax. Gruppen släppte debutalbumet 1979 samtidigt som andregitarristen Michael Osborne förstärkte kollektivet.

Detta embryo visade upp vad som komma skulle på uppföljarna, exempelvis ”Life´s just an illusion” och ”Back on the streets again”.

Det tog inte så lång tid för mig att införskaffa plattan Living on the edge (1980). Sångarens Bobby Barth kraftfulla och passionerade stämma i symbios med pompalster som:  ”Living on the edge”, ”Fantasy of love” och ”Carry on”, var nästintill en andlig upplevelse.

Sett i backspegeln är de idag ännu mera odödliga än de någonsin varit. ”Fantasy of love” skulle jag lätt kunna titulera till en av 25 bästa låtarna som skapats i genren. Som sagt, Living on the Edge innehöll några monumentala låtar. Det var också den sista där basisten Michael Turpin ingick.

Det var dock Offering, från 1982 som blev ansiktet utåt i min skivsamling. De bytte skivbolag från Camel till Atco, Wayne Haner ersatte Michael Turpin på bas. I grunden var Axe ett gitarrorienterat band, där keyboarden mer var ett komplement än en karismatisk frontfigur. Det hörs tydligt på albumets enda cover, Montrose klassiker “I Got the Fire”.

Pianoklinkandet på ”Rock´n roll party in the street” ledde lyssnarna fram till tung pomphårdrock. Det är väl det som jag verkligen dyrkar med bandet, de balanserar på rätt sida av de ultratunna linorna, mellan för tungt, och för mjukt, ungefär som Y & T gjorde så bra. Mindre keyboards, mer enkelspårighet återfinns på nästkommande alster: ”Video inspiration”. En okej låt, som jag upplever som aningen tjatig.

Bobby Barth

Det är på tredje spåret som a.o.r.-genialiteten briserar. Inledningen till ”Steal another fantasy” kan inte beskrivas på annat sätt en som brutalt vacker; a.o.r. när den är som allra bäst.

Tjejnamn är något som genren i sig är världsbäst på att framavla; Rosanna, Stacy, Pamela, Cynthia, Carrie, Diana, Mandy, Caroline, Valerie, Mary, Madelaine, Anna, Janie, Gloria med många mer.

Till dessa kunde vi nu addera ”Jennifer”. Låten i sig är ett midtempo-mästerverk, där Bobbys röst får tillåtelse att dominera ljudbilden. På sjätte låten återgår soundet från mjukt till melodiskt tufft.

Bobby Barth

”Burn the city down” var pomprock som smittade ner lyssnaren med tyngd och en ultrafet refräng. Efterkommande ”Now or never” drog ner på tempot och de distade gitarrerna.

Det som utkristalliserade sig var pure a.o.r.  Dutt dutt keybords, smäktande gitarrer, och fin stämsång skapade extraordinär magi. Näst sista låten drog återigen upp tempot via ”Holdin on”; mer hårdrock än a.o.r.

Sista låten ”Silent soldier delade kungligt upp tung vers med silkeslen refräng, en perfekt musikalisk allegori som sammanfattade vilka Axe egentligen var; ett band med ett exceptionellt finkalibrerat melodisinne.

Det udda omslaget gjordes av Don Brautigam. Fyra år senare skapade han det sinnessjukt vackra omslaget till Metallicas: Master of puppets. Densamma ritade också deras Black album 1991, vilket måste varit musikhistorien mest lättcashade uppdrag någonsin

Fansen gillade verkligen också vad de hörde. Axe turnerade med storheter som och öppnade för Iron Maiden 1983. Världsherraväldet stod på vid gavel. Inspirationen från turnékollegorna gjorde att pendeln svängde mot mer hårdrock än a.o.r.

Ett år senare landade Nemises på skivdiskarna. Accept-vibbarna kastades ut på inledande ”Heat in the street”. Det var snabbt, tungt, melodiskt och djävulskt bra, även om många som dyrkade deras mest melodiösa låtar kanske satt både kaffe och kaffekoppen i vrångstrupen.

På ”Young hearts” återställdes kaoset till Axe-vardag. Låten var plattans allra bästa och en typisk Axe-låt som lätt hade kunnat infogats på Offering. ”

I´ll think you remember the night”, ”Eagle flies alone” och ”Foolin your momma again” alster som hamnade precis under ”Young hearts”. Ytterligare ett väldigt bra album av Axe, fast inte lika ikonisk som Offering.

Turnén med Mötley Crue kunde varit inträdesbiljetten till det de riktigt stora i branschen. Tyvärr omkom istället Michael Osborne tragiskt i en bilolycka 1984. Bobby Barth och hans fru var också med i kraschen, men klarade sig mirakulöst. Floridabandet splittrade av förklarliga skäl efter incidenten.

Tiden läker alla sår? Ingen aning egentligen, men bandet återuppstod oväntat med svensktysk hjälp via bolaget MTM. Det samarbetet resulterade i plattan Five (1996). Originalmedlemmarna var Barth, Edgar Riley Jr och Teddy Mueller. Bob Harris snodde mickstativet, Bobby koncentrerade sig på gitarrliret istället. In kom välrenommerade basisten Blake Eberhard och keyboardisten Robe Lowe.

För mig var dessvärre skadan redan skedd, borta var de magiska pompfingrana. Visst, det glimrade till i ”Holding on to the night” och ”Life in the furnace” samt några halvhyfsade sånger, men låtkvaliteten hade tyvärr devalverats, samtidigt som utmärkte sångaren Bob Harris helt enkelt inte var en Bobby Barth.

Ett år senare dök samlingsplattan Tventy years from home upp. Tre år senare kom det som länge såg ut att vara deras sista platta, The Crown ut. Planeterna var inte längre synkade, och tiden hade hunnit rinna ut. Musiken var ljusår från det som jag curlat av tidigare.

19 år senare har vi enligt bandets utsago, plattan som knyter ihop hela aor-säcken: The final offering, deras sjunde alster. Förväntningar var väl inte de högsta utifrån deras två senaste besvikelserna. Dessa besannades dessvärre med råge, mer blues, mindre pomp-aor - not worthy at all.

Gruppens grundare tillika dirigenten, låtskrivaren och gitarristen Bobby Barth började i Blackfoot efter Axe kraschat. Två år senare lämnade han det bandet för att dedicera sin första och enda soloplatta: Two hearts one beat, till sin omkomne kollega och vän Michael Osborne. Mr Barth pendlade sedan mellan Blackfoot och senare upplagor av Axe.

Förutom musiken är motorcyklar hans livsgnista. Han är bland annat vice President och grundare till Louisiana Grand Chapter of the ”Widows Sons” motorcycle Riding Assoc.

För mig spände Axe karriär över tre plattor. Det utomjordiska melodisnickeriet blev liksom kvar i bilvraket vid den tragiska olyckan 1984. Bandet och Bobby återhämtade sig aldrig riktigt. Albumet Offering kommer alltid att ha en helig plats upptagen i mitt a.o.r.-hjärta.