LIVSKVALITETSGUIDEN » Allen/Lande

Intervju med multiinstrumentalisten och låtskrivaren Magnus Karlsson

Mats Widholm — Sun, 23 Aug 2020 09:35:25 +0000

Mr Magnus Karlsson ligger bakom tidiga julklappar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Midnight sun, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, Last Tribe, Magnus Karlsson´s Freefall, The Ferryman, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville och Starbreaker. Likt Max Martin drejar han fram metalhits, medan vi vanliga dödliga föräter oss på tacos och kebabpizzor.

Multiinstrumentalisten har funnit en ovärderlig glitch mellan a.o.r, den melodiska hårdrocken och heavy metal. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum. Gitarrläraren Magnus Karlsson från Höör jobbar heltid, men nästan också fulltid med musiken. Hur hanterar han det? Sover den mannen överhuvudtaget? Har han lyckats klona sig själv, eller börjat med biohacking? Det, och mycket till får ni reda på om ni läser denna intervju.

En intervju med Magnus Karlsson – Av Mats ”Hammerheart” Widholm

För det första, grattis till en av dina bättre plattor någonsin såväl låt-som produktionsmässigt tillsammans med senaste The Ferryman!

Tack:))

Black Sabbath featuring Tony Martin

Tony Martin är en husgud, främst utifrån de två gudabenådade Black Sabbath plattorna: The Headless cross och Tyr. Hur kändes det att jobba med honom?

”Han är ju en husgud även för mig. Jag växte upp med dem plattorna och tycker de är bland de bästa som gjorts i hårdrocksvärlden. Nästan exakt på dagen för 25 år sedan innan Sweden rock hette Sweden rock Festival, så hette festivalen Karlshamn Rock Festival. 1995 var Black Sabbath där med Tony Martin. (låtar som avverkades där var Neon knights The shinning, Wizard, War pigs, Headless cross, Rusty angels, I won’t cry for you, Mob rules, Black sabbath och Sabbath bloody sabbath – redaktionen).

Den konserten gjorde ett stort intryck på mig. Jag inspireras fortfarande av alla plattor med Tony Martin, och hur han skriver musik, så det är himla kul att ha med honom. Tony har lite andra krav än de andra sångarna. Han vill inte bara sjunga färdigt låten, utan han vill också vara med och skriva. Tony var med och skrev texterna och melodierna på sina låtar. Det tackar jag inte nej till alls eftersom Tony är duktig på att skriva texter. Det hade ju varit löjligt om jag stod på mig och ville ha mina texter med, när Tony Martin kunde styra istället.”

För mig var kvartetten med ”Hold your fire”, ”Queen Of Fire”, ”All The Way To The Stars” och ”Temples and Towers” plattans höjdpunkter. Är det någon av dessa som du föredrar framför andra på albumet?

”Den låt med Noora, ”Queen of fire” var ju väldigt speciell. Jag har lyssnat mycket på henne och verkligen vilja göra någonting. Jag frågade Noora, och hon ville först höra om hon gillade låten liksom. Jag kom ihåg att jag la rätt mycket tid på att få det perfekt för henne. Hon var den som sjöng in den först, så jag hade den nästan för ett år sedan. Det blev himla bra. Jag tycker att Noora sjunger som en ung arg Ann Wilson från Heart du vet. Det är lite mer ilska i det. Jag tycker att hon gjorde det otroligt bra.

Hon berättade när vi träffades och gjorde videon, att hon verklige kunde relatera till texten. Det känns verkligen ärligt när hon sjunger på något sätt. Inte bara att hon sjunger en låt, utan som hon verkligen menar det, även fast det är jag som skrivit texten – den blev jag otroligt nöjd med.”

Battle beast with Noora

”Jag blev helnöjd med alla låtar och sångare på plattan exempelvis Dino som sjunger ”Hold your fire”, han är ju helt otrolig också. Om man vill hitta något som matchar Jorn så, han har ju det där stuket. Likadant med de där låtarna med Rena som han sjöng, var jag också väldigt nöjd med. I princip alla var bra, det är ingen som jag är missnöjd med. Den enda som jag tvekar lite på såhär i efterhand är nog mig själv. De jag bjöd in var så oerhört bra. De hade varit bra på de förra plattorna också, men den här gången blev det så otroligt bra. Det kändes som om ett större snäpp för mig som sångare med det här gänget, det blev lite jobbigare.

Jag är ju inte känd som sångare som de andra är, men det är ju ändå min platta. Egentligen var det meningen att jag skulle sjunga på alla låtarna i princip, och så bjöd jag in ett par gästsångare, och den här grejen med gästlistan växte och blev lite för lång. Men jag tänkte, att något måste jag göra själv, eftersom det är min platta. Det som räddade mig lite grann är att jag inte har riktigt samma stil. Hade jag sjungit som Dino eller Russel Allen, fast lite sämre, så hade det varit himla tråkigt. Nu blir det istället ganska långt ifrån deras stilar eftersom jag har en helt annan röst och då lite svårt att jämföra oss.”

Något jag undrat över hur stor del du har i val i vilka vokalister som medverkar på dina soloalbum, hur stor procentandel är Frontiers val?

”Näe, det är jag själv som bestämt alla sångarna. Renan Zonta (Electric mob) kände jag inte till innan, utan jag såg hans första video som skulle släppas på Frontiers. Han var inte alls känd i Europa innan, utan mer i Brasilien. Hans band har ju en helt annan stil, lite bluesigare. Men när jag hörde den där rösten, shit alltså, det kommer att bli riktigt bra.

Jag fick lite samma vibbar som när Jorn sjöng på Masterplan. Det är ju Helloween power metal, fast Jorn är ju lite mer blues feeling i sin röst, men mixen blev sådär magiskt på något sätt. Det kände jag med Dino Jelusic (Animal drive, Dirty Shirley) också; han är ingen power metal sångare, men blandningen blev perfekt.”

Känns det som du utvecklas som musiker och låtskrivare utifrån Frontiers” subtila: ”såhär bör det helst låta, men annars får du göra hur du vill”?

”Jag har ganska fria tyglar, men så klart hade jag kommit med en rap-platta så hade de nog reagerat. Jag bestämmer nästan precis helt själv, men såklart, de vill ju gärna veta hur det går, och de vill gärna ge lite input och förslag, något jag tacksamt tar emot. Bolaget är ju mer åt a.o.r.-hållet, än vad jag är. Men de har ju även metal band också, även om det är mest Journey, Survivor och Toto, lite åt det hållet.

På första Allen/Lande jag skrev, sa de: kan du skriva, men skriva a.o.r? Då visste jag knappt vad a.o.r var för något. Så jag skrev lite vad jag trodde var a.o.r. Jag själv upplever väl inte det som riktig a.o.r. men mer hårdrock med nästan lite metal sound. Men det var de jättenöjda med, så det jag tror de vill ha starka melodier, det är deras pryl, och det är min pryl också, så därför blev det aldrig någon konflikt heller. Jag är glad, jag får skriva det jag vill. Det är en bra matchning, plus att de har de där fantastiska artisterna. Så om jag gör någonting, så vet jag att de kan hjälpa mig med de flesta kontakter – det är rena drömmen.”

I mina ögon har du en högsta lägsta nivå i paritet med Pretty Maids och Treat när det kommer till melodisnickeri. Upplever du någon form av prestationsångest eller kreativitetsebb utifrån all musik du skapat under 2000-talet?

”Nä, jag gör det här för att jag tycker att det är kul, och så länge det är kul då blir jag oftast nöjd. Sedan vet man ju aldrig vad folk tycker. Jag försöker variera mig, och jag vill absolut inte göra samma platta om och om igen. På Primal Fear så skriver jag på ett helt annat sätt, lite hårdare, och med mindre syntar.

Skriver jag musik med Starbreaker så blir det input på hur han har det och så. Där blir det mer att anpassa sig efter vissa artister, inte skivbolaget. Artisterna har sin stil, och till dem kan jag inte skriva hej vilt till, utan de är oftast med i processen. Det är ju samma sak med Primal Fear. Jag gillar ju deras stil, och på så sätt blir det inget jag blir tvungen att tvinga fram.”

På tal om Primal Fear, det är en grupp för mig som jag har svårt att ta på allvar. De känns för mycket som Judas a´la Painkiller-eran. Vad tycker du om det?

”Jo vi har haft painkiller-perioder, och Ralf kan ju sjunga på det sättet. Men de senare albumen har det väl inte varit så mycket av den varan. Typiskt nog har vi släppt en singel där vibbarna finns och där Ralf spräcker blodkärlen. Han kan ju sjunga annat också. Vi gjorde en cover av Hearts: ”If look could kill” för en 3 till 4 år sedan. Han sjunger helt annorlunda, och kan hantera den stilen med. Som sagt, det är ju en smaksak, jag gillar ju hårdare musik också.”

När jag recenserar dig ger jag dig epitetet: Mini-Malmsteen, en person som för övrigt är en husgud hemma hos mig. Har du någon åsikt om Yngwies utveckling under 2000-talet, där han producerar och sjunger själv?

”Tja, han får ju göra som han vill så klart. Visst hade det varit underbart om han haft någon av sina grymma sångare exempelvis Joe Lynn Turner och Mark Boals är fantastiska. Det är lite sorgligt får man säga. Jag tror att han känner att han vill göra allting själv, och det kan han ju verkligen om han vill. Men han har väl förlorat en hel del på det.

Själv har jag mer varit inne på Steve Vai och Steve Morse och lite andra gitarrister, inte specifikt Yngwie. Det jag uppskattar mest med Yngwie är inte hans snabba gitarrspel utan att han hade ju riktigt bra låtar, framförallt de med Joe Lynn Turner plattan.”

I min värld är det du och Gus G (Firewind), Lars Chriss, Lion’s Share, Carl Johan Grimmark (Narnia) som håller balansen mellan tunga riff och meloditräffsäkerheten bäst och mest. Hur tror du det kan komma sig att 3 av dem är svensk

”Yngwie har säkert bidraget en hel del, precis som John Norum. Sen tror jag att musikskolorna gjort sitt. Även om man inte har så mycket pengar så har man möjligheten att ta lektioner. Jag jobbar ju själv på Kulturskolan och försöker lära upp så många som möjligt. Sedan har ju vissa säkert tråkiga minnen från kulturskolorna med blockflöjtstvång, i alla fall i min generation. Men det har ju också kommit fram mycket bra med folk som fixar bra replokaler och utrustning och så vidare.

Vår svenska folkmusik låter ju inte speciellt lik vår metal, men många tror ändå att det finns ett skandinaviskt vemod som kan ligga lite undermedveten i det som skapas, och som gör att folk gillar det. När man pratar med folk så är det många som gillar musiken eftersom det vilar något lite sorgfullt över de. Det är inget som jag vet eller analyserat, utan bara en känsla. Jag har tyvärr lyssnat lite dåligt på exempelvis Gus G. Men jag gillar hans gitarrspel.”

Hur ser ni på dagens musikklimat? Streaming, nedladdning, torrentfiler? Tycker du fortfarande att det är viktigt att släppa fysiska album?

”Egentligen tycker jag det är tråkigt. Men sedan har man väl lite tur i hårdrocksvärlden, då fansen ofta är lojala och köper albumen, till skillnad från vissa andra genrer som pop. Även om jag själv inte köper så mycket skivor längre så är man fortfarande lite nostalgisk och sugen på att köpa flera än nu. Man känner hur gött det var att leta i en skivaffär.

Det är lite tråkigt med streamingen då Spotify nästan inte ger någonting. Det är ju tur att det fortfarande går att hålla liv i det hela. För det skulle ju kunna slå ut branschen helt och hållet, så att det bara blir hobbymusiker, något man gör på fritiden. Men det är ju fortfarande vissa som lyckas…men fortsätter viruset så vet i fan hur det kommer att gå.”

”Mina kollegor i Primal Fear är tillräckligt stora för att kunna leva på sin musik. Jag har hållit på med det här livet i cirka 20 år nu och sagt till mig själv att jag inte vågar lita på det här, eftersom man inte vet hur det går. Men det har ju gått rätt bra i snart 20 år. Visst, det är lite osäkert bland, och inte riktigt som att få som en lön liksom, men jo, det hade nog gått att leva på.

Speciellt om man kombinerar det med att turnera. Men jag är inte så sugen på att turnera hela tiden, även om det är kul ibland. Även på de stora festivalerna blir det ju lite samma sak med att spela ungefär samma låtar. Men när jag sitter i studion kan jag sitta med ett tomt skrivbord… för att på morgonen ha en helt ny låt klar.”

Finns det någon eller några sångare som du skulle kunna turnera med som skulle kunna klara av att presentera musiken du skrivit med värdighet, utan att ha med originalvokalisterna?

”Exempelvis Ronnie Romero klarar ju av att sjunga alla Rainbows låtar så han skulle säkert kunna fixa mina med. Jo, det är nog ett mer uppnåeligt alternativ med bara någon eller några sångare.”

Vad lyssnar du på om du inte lyssnar på hårdrock?

”Jo jag brukar faktiskt lyssna på en polsk tjomme som heter Abel Korzeniowski. Han har bland annat gjort musik till tv-serien Penny Dreadful och skräckisen The Nun. Jag gillar film- och klassisk musik. Det som gör att han sticker är att han skriver vackra melodier och skapar grymt fin orkestrering. Jag är väldigt intresserad av sådant, vilket också märks mer och mer på mina album. Jag har snöat in på det helt enkelt. När jag softar och vill ta det lite lugnt så lyssnar jag på honom.

Annars så lyssnar jag på det mesta. Jag har inga regler som att jag lyssnar inte minsann på det eller det. Det finns antingen bra eller dålig musik helt enkelt. Sedan tycker jag det är svårare att hitta bra musik i vissa genrer som exempelvis dansband. Där är det mera soundet som jag inte tål riktigt.”

Har du tid att se film eller serier? I Så fall nämn några favoriter?

”Jo, mellan varven kopplar jag och varvar ner med både bra serier och filmer, det krävs nästan. Jag får väldigt mycket inspiration från filmer. När jag hör någon cool fras i någon film så får jag ibland bra uppslag till textidéer. Det är väldigt lätt för mig att peka ut världens bästa film. På första plats, utan konkurrens är Pulp fiction, sedan kommer alla Tarantinos grejer. Första gången jag såg Pulp fiction på bio tyckte jag den var konstig och inte särskilt bra, andra gången var den okej, femte gången var den det bästa jag någonsin sett.”

”Sedan är det nog inte speciellt originellt val, men jag fick nästan en depression när Breaking Bad tog slut. Den serien var så otroligt bra. Jag uppskattade även spin offen: Better call Saul, trots att jag till en början var lite skeptisk, det gick ju liksom inte att mäta sig med Breaking bad, men den blev bättre och bättre. Det kommer en hel del karaktärer från Breaking Bad in i den serien. Penny Dreadful är en serie som jag också gillar, inte den nya, utan de tre första säsongerna, som hade en avslutning på historien, inte bara att de skriver på och på, och oftast brukar det balla ur till slut. Det är så himla snyggt gjort, och härligt mörkt brittiskt.”

Om du fick jobba med 3 levande sångare vilka skulle de vara.

”Jag hade inte tackat nej till Rob Halford, Geoff Tate och kanske Bruce Dickinsson också. Med det sagt så, de är så starkt förknippade med sina band så ja vet inte bra det hade varit egentligen, att göra något annat med dem?”

Hur ser närmaste framtiden ut?

”Nu är jag mitt uppe i en metal opera, med bara kvinnliga sångare. Jag har aldrig mejlat så mycket tjejer innan. Som jag sa förut: jag har snöat in mig på orkestermusik. Fan så kul att få göra det fullt ut. Att kunna strunta i om det blir 10 minuters låtar eller långa partier med orkester. Fast det är fortfarande låtar med vers och refräng. Jag tycker det har varit väldigt kul med att jobba med Anette Olzon, Noora och Amanda Sommerville, och göra liter mera med deras röster.

Det nya projektet är ett grymt stort sådant, med äkta stråk och så vidare. Det har varit spännande att hitta röster till de olika låtarna, vissa mer rockiga, andra mer klassiska. Det var mitt egna förslag till Frontiers. Jag fick idén efter min senaste soloplatta. eftersom jag ville göra någonting helt annat, och kände för detta. Skrev till Frontiers och frågade om de var intresserade? Jag fick ett svar inom en minut där det stod – Yes! De var väldigt på.”

Avslutningsvis, nu börjar de stora fotbollsligorna i Europa öppna igen, har du något intresse utav allsvenskan eller exempelvis Premier League?

”Näe, jag är helt väck på idrott faktiskt. Jag har egentligen ingen aning om sport. Jag har sorterat bort vissa grejer, jobbar ändå heltid plus att jag nästan skriver musik på heltid. Jag får välja det jag vill göra i livet helt enkelt, och det är inte idrott. Sport har väl aldrig lockat mig direkt. Jag är ingen tävlingsmänniska och inte förstått de där som går igång på det där. Fast ibland kan man väl känna sig lite avis på riktigt stora evenemang när hela landet hejar fram laget.”

Tack för en oerhört trevlig pratstund, ta nu ditt efterlängtade bad i poolen:))

Tack själv!

AOR- groteskt tidlös musik

Mats Widholm — Sun, 25 Sep 2011 23:00:27 +0000

A.O.R musik att dö för, eller till

Jag dyrkar musik med bra melodier i, det är egentligen inget fel att kalla mig melodisamlare, då min samling av vinyl och cd först och främst är ett substitut för ett gigantiskt melodisamlande. Min samling av skivor består av närmare 4000 skivor plattor varav A.O.R och melodiös hårdrock står för 3/5 av inköpen. A.O.R – lyssnandet går i cykler, just nu är jag inne i en sådan. Andra perioder är det tyngre tongångar som gäller medan vissa perioder är det Tom Jones, Staffan Hellstrand, Ace of Base eller Bee gees som härjar i Stereon.

Historik

A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova, Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

Underkategorier av A.O.R/melodiös hårdrock.

Journey 80-talslook : Jonathan Cain, Steve Perry och Neil Schon

En mycket mänsklig företeelse är att skapa förståelse, kategorisera och strukturera upp ens vardag. A.O.R – världen är definitivt inget undantag, för här återfinns subsfärer som hi-teach a.o.r, pomp och västkust; listan kan göras betydligt längre. Kim Holst-Palmér föreställer sig A.O.R – musiken på en horisontell skala, om så var fallet så skulle man kunna tänka sig att den rena A.O.R – stilen ligger i mitten, medan västkuststilen befinner sig längre till vänster. Ännu längre till vänster finner vi stilar som pop och soul.

Ibland gränsar västkuststilen mer åt detta håll, för att ibland stilmässigt röra sig mer åt mitten. Förflyttar vi oss till höger om den rena A.O.R:en på skalan befinner vi oss snart i gränslandet till den melodiösa hårdrocken. Gränsen för vilken musik som ska kallas A.O.R respektive melodiös hårdrock är ofta hårfin och kan debatteras i oändlighet. Termen ”melodic hard rock” är likt västkust, starkt sammankopplad med termen A.O.R.

Precis som med västkustrock och ren A.O.R så glider stilarna ofta in i varandra och den musikaliska skillnaden mellan vad som kallas A.O.R respektive MHR är ofta väldigt liten. Det bör förvisso påpekas, att MHR är ett problematiskt begrepp eftersom i princip alla former av hårdrock – från 70-talets klassiska hårdrock till nutidens mest extrema metalformer – mer eller mindre kan sägas besitta åtminstone någon form av melodiöst element.

Utifrån ett A.O.R-perspektiv handlar dock allt som oftast MHR om att något element i musiken avviker från den rena stilen att elgitarren utgör en mer framträdande roll i ljudbilden eller att användandet av keyboards inte är lika utbrett som man är van vid när det gäller ren A.O.R. Termen melodic rock används ofta av musikkritiker som en benämning på denna fusion av A.O.R och hårdrock, men även betydelsen av denna term kanske inte alltid framstår som helt solklar för den oinvigde.

När det gäller begreppet ”pomp-rock” så är det en benämning man ofta stöter på inom A.O.R – världen. Pomprock är ett mycket eklektiskt begrepp som bland annat använts för att beskriva bandet Queens musik; ett band som paradoxalt nog näst intill aldrig nämns i AOR-sammanhang.

När man stöter på begreppet ”pomp” inom vuxenrockens värld handlar det dock allt som oftast om en mer progressiv, experimentell gren av den klassiska A.O.R:en. Styx får väl hållas som huvudansvariga för att vara först ut att titulera sig pomp-rock i mitten av 70-talet. Andra band som ofta nämns i anknytning till denna stil är Kansas, Trillion, Magnum, Boston, Asia, Thrills, Dakota, Balance, White sister, Giuffria, Fortune, Harlan cage, Kharma, Brian McDonald project.

Hi-tech AOR är en annan subgenre som främst var synonymt med keyboarddrivna ljudmattor, en blandning mellan pop och rock med betoning på pop. Grupper som förknippas med denna relativt tynande underkategori är/var: Eight seconds, Rick Springfield (Tao eran), Corey Hart, Kevin Jordan, Tim Feehan, Device, Cannata, Giraffe, Greg Rolie, Glasstiger, Boulevard, Mr mister, Cligg Magness, David Halliday, Paul Janz.

Manligt vs fjolligt = konflikthärd

Många hårdrockare tycker att denna musikstil helt enkelt är för mesig och ratar den som halvfjollig. Pudelrock och fluffrock är andra nedvärderande epitet på denna underbara musikstil. Legitim rock för de ”oinvigda” är antingen In flames eller AC/DC. Det paradoxala är att ”Eye of the tiger” med gruppen Survivor från filmen Rocky 2 är det mest manliga som kan spelas - under ett idrottsdrama. Det är en top 5 låt i dessa idrottssammanhang.

Just denna låt är också en utmärkt beskrivning av vad som karaktäriserar musikstilen, vilket onekligen borde skapa någon form av ett moment 22 situation för de som upplever musikstilen som dansbandsmusik, men skriker sig blåa i ansiktet, då Sverige förhoppningsvis spöar upp Finland i Hockey-VM till tonerna av just Survivors – Eye o f the tiger, eller Queen – We are the champions. Den melodiösa rocken är för övrigt minst lika bra att träna till då den assimilerar sin energi och kraft till aktiviteten och till den som genomför det – en musikalisk doping för själen.

Keyboard-dansen

Jag tror bestämt att det var jag som uppfann den lite dysfunktionella keyboarddansen, något inte en person överhuvudtaget borde vara stolt över eftersom det dels är en asocial dansform, dels ser väldigt annorlunda ut på dansgolvet. Processen inleddes då jag för första gången hörde Separate ways med Journey 1981.

Ensamdansen i sig själv bygger på användandet från en hand till lite senare två händer, det vill säga ett implicit fiktivt keyboardspelande i luften, som sedermera stegras frenetiskt ju längre en låt håller på. Jag kan utlova att ett pass av keyboarddansen på Palace numera nedlagda dansgolv var bra mycket jobbigare än ett adekvat zumbapass.

A.O.R – night in Norrköping

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad. Jag titulerade mig alltid som The A.O.R -King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittande parallella drickandet. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten. Ju längre kvällen led desto ljusare ton blev det på glöggen eftersom den successivt späddes ut med vodka, till sist var den inte ens röd. Det blev en kväll att minnas eller snarare att inte minnas eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt. Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans hall och på balkongen.

Det innebar att det även rann ner blodröd vätska till grannen som på morgonen barskt ringde upp Tommy. Han och jag fick ta den pinsamma konsekvensen att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyor. Jag hade för övrigt inte lyckats ta mig ut från gården utan sov helt sonika i Tommys marmor trappuppgång – snacka om gamnacke och köldskador. Det här sjöslaget tillhörde inte vanligheterna under A.O.R – night arrangemangen som tur var. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot och som alltid var lika trevliga.

Escape club i Stockholm

Tommy Olsson och jag tog tillfällena i akt att besöka Stockholms enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: Escape. De två gånger som jag och Tommy åkte dit var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde. Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var riktigt, riktigt bra. Deras måtto var: ”keep it pink`n fluffy”, vilket lika gärna kunde varit en gayklubbsfras, men så var inte fallet, tror jag. Här serverades det speciella A.O.R drinkar och A.O.R matkreationer; ur högtalarna ljöd välkända tongångar av Nightranger, Toto, Bad English och Loverboy. Stämningen och mingelfaktorn var exceptionellt hög, många gäster var själva musiker från Sveriges hårdrockelit.

Faller en – faller allt

Världens bästa låt kan falla på att:

1. Den är för dåligt producerad.

2. Framförd av en halvtaskig sångare.

3. Inte innehar en tillräckligt bra refräng.

4. Den präglas av en sångare som har en för stark icke-engelsk accent.

Det kan tyckas lite väl pretentiöst, men det är bara att gå till sig själv. Hur många gånger har man inte suckat över ordet varför i ….och hela tiden klagat på någon av ovanstående fyra huvudingredienser. Det behöver inte vara så att produktionen, sånginsatsen, accenten, refrängen alltid är optimal, men de får helt enkelt inte understiga en viss subliminal kvalitetsnivå.

Många människor avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt. Jag tycker självfallet inte det är så; det är nog svaret på varför jag hatar live-skivor. Håkan Hellström, Stefan Sundström eller Bob Dylan hade inte passat som A.O.R – sångare för att ta tre bra exempel eller snarare dåliga exempel.

Mats favoritsångare

Mark Free, Fergie Frederiksen och Jim Jamison

1. Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

2. Fergie Fredriksson – Trillion, Toto. LeRoux.

3. Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

4. Jimi Jamison – Survivor.

5. Joe lynn Turner: Rainbow, Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

6. Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

7. Jeff Scott Soto: Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Ynwgie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T.

All time A.O.R klassiker

Kriteriet för att vara med på denna lista är inte att endast inneha 5 klassiker på en skiva, utan 90 % av låtarna ska helt enkelt uppfylla en viss adekvat kvalitetsnivå. Utfyllnader eller alltför rockiga låtar drar ner mitt helhetsbetyg, vilket leder till att de helt enkelt blir avpolletterade. För många som är insatta i denna genre är det ofattbart att inte Journey finns representerad: A.O.R: ens urmoder dyker inte upp på denna lista, något som är liktydigt för de flesta med: ”Är du totalt trög i huvudet?”

För mig symboliserar plattan Frontiers (1983) ett knippe bra låtar, men till skillnad från de dogmatiska hardcorefansen tycker jag inte den är helgjuten. Visserligen tillhör ”Separete ways” en av de 5 bästa A.O.R - låtar som överhuvudtaget gjorts, ”Only the young”, ”Send her my love”, ”Edge of the blade”, ”Troubled child” samt ”Ask the lonely” är andra guldkorn från denna klassiker, men ändå relativt överskattade platta, då den faktiskt består av 14 låtar.Min favorit är istället den är den näst senaste plattan Revelation som kom ut så sent som 2007, vilken är deras klart jämnaste. En annan skiva som inte riktigt kunde kvala in , men var ruskigt nära var Toto – Isolation från 1984 med gudabenådade Fergie Frederiksen på sång med en knippe höjdarlåtar som inte går av för hackor, men som inte håller hela vägen.

A.O.R Best of all times (ej rangordnat)

Bon Jovi – 1:st (USA – 1984)

Harem Scarem – Moods swings (Canada – 1993)

Foreigner – 4 (USA-1981)

Red Siren – All is forgiven (USA – 1989)

Michael Bolton – Everybody’s crazy (USA-1985)

Fortune – Fortune (USA – 1985)

Shy – Access all areas (Eng – 1987)

Axe – Offering USA – (USA – 1982)

Stan bush and the Barrage – 1:st (USA – 1987)

Dare – Out of the silence (Eng – 1988)

Robin Beck – First time (USA – 1989)

Harlan Cage – Forbidden colours (USA – 1999)

Mark Free – Long way from love (USA-1993)

Treat – The pleasure principle (Swe – 1986)

Mecca – 1:st (USA – 2002)

Silver – 1:st (Tyskland/England- 2001)

Khymera – The Gratest wonder (Ital/USA – 2008)

Signal – Loud and clear (USA-1990)

Frederiksen/Denander (Swe/USA – 2007)

Tommy Shaw – Ambition (USA – 1987)

Def Leppard – Pyromania (Eng – 1983)

Survivor – Vital signs (USA – 1984)

Jim Jamison – Crossroads moments (USA – 2008)

Enskilda superlåtar som bara måste nämnas

Tyvärr var/är det ju så att som vinyl- och cd konsument blev man indirekt uppfuckad, då det kom till att en hel platta skulle hålla måttet rakt igenom. Det tillhörde dessvärre ovanligheterna att 80 % av en platta var ett rent kvalitetsunder. Vanligtvis innehöll plattorna 3 – 5 bra låtar, medan endast några få låtar hamnade under epitetet: A.O.R classic.

Låtar att dö för är onekligen ett patetiskt uttryck, men låtar att dö till är ett uttryck som jag själv skulle kunna instämma i och passar in till några av mina absoluta favoritlåtar. Det är troligtvis lättare att lösa Palestinafrågan än att skapa en subjektiv adekvat A.O.R låt lista eftersom konkurrensen minst sagt är (var) mördande, vilket omöjliggör en sådan rangordning från min sida. Här är i alla fall ett urval utav tidlösa ultraklassiker som jag alltid blir på extra bra humör av.

A.O.R låttoppen

Journey – Separete ways (USA – 1983)

Edge of forever – Lonely (Italien – 2010)

Survivor – Broken promises (USA – 1984)

Frederiksen/Denander – Let him go (Swe – 2007)

Danger Danger – Under the gun (USA – 1989)

Balance – In for the count (USA – 1982)

Foreigner – Break it up (USA – 1981)

Rick Springfield – Souls (Australia – 1983)

Toto – Endless (USA – 1984)

Tyketto – Forever young (USA – 1991)

707 – Live without her – (USA – 1981)

Aviator – Frontline (USA – 1986)

Streets – I can´t wait (USA – 1985)

Y and T – Face like an angel (USA – 1985)

White Sister – Promises (USA – 1984)

Asia -Eye to eye (USA – 1983)

King Kobra - Iron eagle, never say die (USA – 1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off (USA – 1985)

LeRoux – Turning point (USA – 1982)

Signal – Arms of a stranger (USA – 1990)

Bon Jovi – Shot through the heart (USA – 1984)

Shy – Emergency (Engl – 1987)

Axe -Rock´n roll party in the street (USA – 1981)

Fortune – Thrill of it all (USA – 1985)

Blackfoot – Send me an angel (USA – 1983)

FM – That girl (Engl – 1986)

Tommy Shaw – Dangerous game (USA – 1987)

Magnum – Vigilante (Engl – 1986)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA – 1982)

Robert Tepper – No easy way out (USA – 1986)

Far Corporation – Johnny don´t go the distance (Tyskl/USA – 1985)

Dysfunktionell A.O.R fanatism och konservatism

De hängivna A.O.R – experterna har i mitt tycke väldigt lätt att sätta epitetet klassiker på alltför många återutgivningar. Frågan är inte om de är sponsrade, utan hur mycket de får. Annars har de en för taskig A.O.R – smak eller helt enkelt inte tillräcklig lyssnarerfarenhet.

Det är väl uppenbart att skivbolaget skriver upp gamla som nya klassiker, och att även vissa recensent tar i så de blir illröda, då de försöker överträffa varandra om en hur superb en halvmedioker återutgivning är. Jag ser mig själv som mannen med den perfekta smaktimingen i dessa kretsar (vem gör inte det).

Frontiers Records – räddare i nöden

Några italienska entusiaster i maffians högborg Neapel med gudfadern Serafino Perugino vid rodret skapade skivbolaget Frontiers Records (1996). Deras första skivsläpp 1998 blev brittiska Ten med plattan Never Say Goodbye. Grundaren tog namnet efter Journeys klassiska album.

De har från falsk blygsamhet vuxit sig stora, och i och med draften av Journey kan man väl säga att cirkeln är sluten. Likt ett effektivt flugpapper drar de till sig gamla band, i syfte att väcka dem till liv med ibland konstgjord andning som House of lords och Winger. De har också modernare låtskrivarteam som skapar olika studioprojektkonstellationer som Khymera, Mecca, Sunstorm, Place Vendome, Pride of lions, Allen/Lande, Seventh Key, Over the edge, Starbreaker, Kimball/Jamison, The Magnificent, Trillium.

Att Sverige är världsledande i A.O.R – genren är inte svårt att lista ut, då några av skivbolagets mest kraftfulla och anlitade låtskrivare just är svenska: Erik Mårtensson, från Eclipe, Tommy Dennander, Anders Wikström från Treat, Magnus Karlsson från Last Tribe/Primal fear. Daniel Flores är deras senaste svenska låtskrivarpartner. Några signade svenska band är W.E.T, Treat, The Poodles, Eclipse, Work of art, Crashdiet, Saint Deamon, Bad Habit, Alien, Talisman, The Murder of my sweet, Crazy Lixx.

Våra nordiska grannar finns också reprenenterade genom Leverage från Finland, On the rise, Circus Maximus och Jorn från Norge. Danmarks Frontiers bidrag är veteranerna Royal Hunt och Pretty Maids.

Det är fantastisk skara klassiska och nya intressanta band som Frontiers records lyckats signa: Journey, Survivor, Toto, Styx, Yes, Nightranger, Uriah Heep, Def Leppard, Whitesnake, Honeymoon Suite, Jim Jamison, House of Lords, Jaded Heart, Joe lynn Turner, Pink Cream 69, Asia, John Wetton, Giant, John Wetton, Hardline, Robin Beck, Y and T, Danger Danger, Stan Bush, Winger, Mr Big, Nelson, Extreme, Shooting Star, Vanden Plas, Warrant, King Kobra, Vega, Strangeways, Unruly child, Terry Brock.

Andra A.O.R missionärer

Det finns ytterligare några andra nischade skivbolag med ytterst delikat musiksmak: Aor Heaven, Melodic rock records, Avenue of allies och Escape music är de mest A.O.R dogmatiska. Rock Candy och Yesterrock koncentrerar sig på att återutge gamla klassiker eller borttglömda godingar.

En ny värld öppnar sig

Vare sig det är hunddressyr, varpakastning eller sadomasochism så finns det ett överflöd av terminologier och entusiaster som bygger upp parallellvärldar via subkulturer. A.O.R. och Melodic-rock-nördarna är verkligen inga undantag. Konservatism är ett ord som passar in på de flesta nostalgiska subkulturer: det är bra att något utvecklas, men absolut inte för mycket, så att man inte låter som man brukar.

Det är onekligen en skör balansgång att vandra för de flesta inom denna genre, det är svårt att tillfredsställa både nostalgianhängarna och utvecklingsfalangen.Vill man stega över tröskeln till den melodiösa rockens innersta kretsar så finns det massor av ingångar på nätet för att utforska de myriader av informella sajter som utkristalliseras.

MelodicRock.com

RockReport.be

Melodic.net

Den melodiösa bloggen

RockUnited.com

PlanetAOR.com

Rocknytt.net

Tre utmärkta tidskrifter som jag varmt kan rekommendera varav två konstigt nog är brittiska: Powerplay magazine som är eklektisk hårdrockgryta, och Firework där aor och melodiös hårdrock samsas om fokuset samt vår egna Sweden Rock Magazine.

Den sistnämda är en toppentidning som jag prenum,erat på sedan styarten, trots att skribenteriet gått mot tyngte genrer av hårdrocken. Jag är inye lika intresserad av att läsa om Watain, Bathory eller Amon Amarth.

A.O.R festivalen i Nottingham

Den riktige A.O.R – entusiasten har säkert ambitionen att någon gång besöka världens största återkommande A.O.R - festival: Firefest. Det är ingen överdrift att titulera detta som ett A.O.R:ens mecca. Fredag, lördag och söndag 18-21 oktober i Nottingham (av alla ställen), en plats dit människor som älskar melodisk kvalitetsrock vallfärdar under desa tre adrenalinstinna dagar. Denna helgorgie av tidlös musik är en euforisk högtidsstund som de invigda bör besöka innan de dör. Jag tog mig i kragen och struntade i om någon var villig att hänga på, utan bokade helt sonika fullweekend tickets till evenemanget. Om man ska invänta ambivalenta svar från kompisar där familj, ekonomi och motivation agerar bromsklossar kommer man sällan dit man vill.

Timingen kunde inte vara bättre eftersom det dels var 10 års jubileum, dels basunerades ut som sista Firefest någonsin dessutom var 2013 line up den bäst hittills utifrån mina läsglasögon. Första dagen var verkligen sådär magisk som jag föreställt mig. Jag såg alla banden med 20 minuters mellanrum det vill säga ölpåfyllning. The Magnificent och Edens curse värmde upp inför vad som komma skulle. Ett utmärkt uppträdande Work of art följdes av gudabenådade W.E.T som i sin tur följdes upp av överraskningen Dare och avslutades kungligt med underhållande Harem Scarem.

Dag två hade sina stunder som exempelvis Treat och H.E.AT samt den andra överraskningen Shooting star. De andra tilltalade inte alls mitt a.o.r hjärta lika mycket trots att många dyrkar band som Heavens edge och Hardline. Det är ingen överdrift att skriva att de svenska banden räddade dagen till ära. Dag 3 reproducerade indirekt gårdagens halvlama tillställning. Återigen räddade två blågula band upp hela kvällen; Eclipse, men främst Alien var helt suveräna. Det som såg hyfsat på pappret raserades utifrån ett kvalitetsperspektiv.

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Olycklig kärlek – ett djävulskt uttjatat tema.

A.O.R genren är kraftfull, musiken går i moll och är texterna är oftast fyllda av olycklig och obesvarad kärlek. Problemet för mig är att detta tema har lite väl stor förankring hos såväl gamla som nya band. Bara för att det passar till musiken, och alltid varit ett gångbart tema så kan det helt enkelt bli lite väl mycket av det goda.

Det finns väl ingen genre i världen med fler låttitlar på kvinnonamn i bagaget exempelvis ”Stacy”, ”Pamela”, ”Rosanna”, ”Cynthia”, ”Maggie”, ”Maria”, ”Valerie”, ”Diane”, ”Carrie”, ”Beth”, ”Suzanne”, ”Amanda” och så vidare. För mig är det en brist på endera fantasi eller pengar som borgar för deras selektiva texter. Det finns ju så mycket annat att sjunga om, och varför inte infoga lite samhällskritiska texter, i alla fall i några låtar.

Svensk A.O.R/nordisk melodiös hårdrock

Svenska/nordiska band har fått en egen kategori döpt efter sig: Scandi rock. Uttrycket myntades av Kerrangs Derek Oliver och uppstod i kölvattnet av Europe med grupper som Fate, Talk of the town, Bad Habitt, Treat, Alien, Dalton, Da vinci, Skagerack, Return, Stage Dolls och så vidare.

Nu pratar utländsk A.O.R – media istället om the new wave of scandivian A.O.R med band som H.E.A.T, The Poodles, Work of art, Eclipse, W.E.T, Houston, Spin Gallery, Million, Elevener, Miss behavior, Degreed, The Murder of my sweet, Salute, Last autumn´s dream, Alyson Avenue, Grand illusion, Osukaru, Brother firetribe, Wig wam, Leverage, The Magnificent; nya band framavlas för varje månad som passeras.

Svenskar har onekligen en genetisk fingertoppskänsla för melodier, vilket också visar sig bland professionella låtskrivare inom denna genre. En osannolikt pådrivande svensk A.O.R - urkraft är den svenske gitarristen Tommy Denander som i stort sett spelat med allt och alla i denna genre, och medverkat på över 2000 plattor. Han ligger för övrigt bakom en av 2000-talets bästa A.O.R-platta: Fredriksen/Denander – Baptism by fire.

Magnus Karlsson är en annan svensk gitarrist med aningen tuffare approach, och som fått förtroendet av Frontiers att leverera uppdaterad a.o.r/melodic rock till artister som: Allen /Lande, Mark Boals, Place Vendome, Tony O` Hara. Bob Catley, dessvärre valde han att bli fast gitarrist i den tyska judas priestinfluerade gruppen Primal Fear, hoppas han slutar där snart. Han har dock släppt två grymt bra plattor under eget namn

Eric Mårtenson ifrån Svenska Eclipse ligger bakom exempelvis W.E.T och Toby Hitchcock album. En lite nyare blågul förmåga är Robert Säll som är hjärnan bakom Work of arts fluffiga tongångar samt skriver massor av högoktanig kvalitets – A.O.R till bland annat W.E.T, Place Vendome och Fergie Frederiksen.

En annan monsterlåtskrivare är Anders Rydholm från svenska pomp – A.O.R-gruppen Grand Illusion som skrivit låtar till bland annat Overland och Codex. Daniel Rydqvist från The murder of my sweet har skrivit låtar till Xorigin och Crash the system. Martin Kronlund är en annan multimusikerkonstnär som skrivit låtar och producerat ett otal andra artister i genren. Det finns ytterligare en handfull skara melodisnickrare som levererar kvalitetsmusik till okända som kända artister och grupper

Swedish best ever A.O.R/MHR.

Jim Jidhed – Full cirkle (2003)

Treat – The pleasure principle (1986), Dreamhunter (1987), Coupe de grace (2010)

Europe – The final countdown (1986)

Mikael Erlandsson – The one (1994)

W.E.T – 1:st (2010)

Dennander/Fredriksson – Baptism by fire (2007)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Sweet trade (2007), Clash of the elements (2009), Permocracy (2011)

Dalton – The Race is on (1987)

Alien – 1:st (1989)

H.E.A.T – 1:st (2008), ???

Work of art ? (2011)

Eclipse – Bleed and scream (2012)

Magnus Karlsson Firefall - ? (2013)

Best of A.O.R 2000-talet

Eftersom musiknördar och experter anser att denna musikstil i stort sett död så vill jag med denna a.o.r lista visa på att musikstilen fortfarande är i livet och dessutom frodas. Att media inte varken tar den genre på allvar eller uppmärksammar den betyder inte att den är begravd.

Visst, det är inte som på 80-talet, då genren dominerade försäljningslistorna och höll i den musikaliska taktpinnen tills den drabbades av hybris och utkonkurrerades 90-talets svar på punken – Grungen. Här nedan följer ett axplock av riktigt bra skivor som utkommit efter år 2000-talet; kommande klassiker för nästa generation aorfreaks.

Praying Mantis – Nowhere to hide (2000), Silver – 1:st (2001), Mecca – Mecca (2002), Pride of Lions – 1:st (2003), Jim Jidhd – Full cirkle (2003), Oliver Hartman – Out in the cold (2005), Place Vendome – 1:st (2005), Slamer – Nowhere land (2006)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Brother Firetribe False metal (2006), Frederiksen/Dennander – Baptism by fire (2007), Robin Beck – Livin on a dream (2007), Gotthard – Dominoe effect (2007), The Poodles – Sweet trade (2007)

Brother Firetribe – Heart full of fire (2008), Rick Springfield – Venus in overdrive (2008), Journey – Revelation (2008), Jim Jamison – Crossroads moments (2008), Michael Bormann – Capture the moment (2008), W.E T – 1:st (2009)

Sunstorm – House of dreams (2009, Place Vendome – Streets of fire (2009), Places of hour – Now is the hour (2009), Vega – Kiss of life (2010), Terry Brock – Diamond blue – (2010), Treat – Coupe de grace (2010)

Det finns en A.O.R framtid – ärligt alltså

The Poodles inledde den melodiska hårdrockens inträde rakt in i Melodifestival-etablissemanget. H.E.A.T tog över stafettpinnen och banade vägen för en helt ny generation av hungrande aorare. Dagens ungdom som förut såg musikstilen som extremgubbig och stendöd, och vilka som instinktivt drog mindre trevliga hårman-paralleller till utdöende hockeyfrillor, vände tvärt på konservatismen när trender vände. Som det mesta i livet så är inte framtiden utstakad; något som är så utdömt kan få renässans.

I Finland hittar vi en uppsjö av nya talangfulla band som Brother firetribe, Leverage, ”The Rasmus”, Firenote, Carmen Grey, Reckless love, The Magnificent. Det är också en skara som växer sig starkare för varje halvår som går.

Från att vara föredettingar, övergivna och patetiska till att att istället titulera sig legender är pionjärerna Journey med den unga filippinska nya sångaren Arnel Pineda. Foreigner och Nightranger är andra dinosaurieband som säljer ut arenor i såväl Amerika som Europa. Det känns som melodisk välproducerad kraftfull rock med bra melodier, smattrande keyboards och seriöst bra röster är på väg tillbaka igen – inte en dag för tidigt.

2011 gick i A.O.R: ens tecken med plattor som exempelvis: Lionville, Rob Moretti, Robin Beck, Work of art, The Poodles, Toby Hitchcock, Journey, Alyson avenue, Magnum, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Xorigin, House of lords, Issa.

2012 blev också ett bra år Mecca, Kimball/Jamison, Fergie Frederiksen, The Magnificent, Giuffria, som sagt det ser minst sagt lovande ut.

2013 blev ett bättre år än 2012, med solklara höjdpunkter som

2014 ser ytterst lovande ut med kommande albumsläpp som

En del av texten är kopierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm