Allt är inte gammal skåpmat som glimrar; snöar också in mig på nyare grupper parallellt som jag uppskattar det förgångna. Eclipse, Nestor, Delain, W.E.T.. H.E.A.T. Cyhra, Shakra har alla rötterna i 2000-talet.

Dock kan inget band oavsett genre slå ABBA på fingrarna. Björn & Benny är essensens av musikalisk genialism inkluderat bröderna Gibb och Lennon–McCartney Denna snillrika duo har skapat så oerhört mycket starka låtar i kombination med en löjeväckande hög lägstanivå.

Mina två personliga favoriter är ”SOS” och ”Tiger”. Konkurrensen är mördande, men de två har alltid legat mig varmast om hjärtat, varför vet jag inte.

Gruppen består av de två före detta äkta paren Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog samt Benny Andersson och Anni-Frid ”Frida” Lyngstad.

Det var schizofrent många faktorer som gjorde att ABBA blev just ABBA. Hela storyn till hur ABBA blev till är ju sanslös. Förutsättningarna kunde inte varit bättre, alla stjärnor stod uppradade på himlen.

Att de sedan hade Stickan Andersson som kapten och Michael B Tretow som unik producent skapade synergieffekter i mängder. Att det var studiomusiker som bistod bandet gjorde ju inte saken sämre precis. Allt var typ top notch!

I min ABBA spotifylista återfinns det 75 låtar tagna från deras nio studioalbum. Åtta studioalbum från Ring Ring till The Visitors 1981 samt sladdbarnet Voyage 2021. Något som verkligen sticker ut är hur olika låtarna är; kanske därför man inte tröttnar på ABBA.

Björn & Bennys & Stickan Anderssons briljanta melodier skapade låtar som ”Nina, pretty ballerina”, ”People need love” och ”Ring ring” på deras första album. Till ”Head over heels” och ”One of us” från The Visitors.

Till råga på allt har Björn & Benny kreerat världens bästa musikalmusik: Chess, därutöver Kristina från Duvemåla. Som sagt, i mina ögon är de musikgenier på den allra högsta nivån – resistance is futile

Några år senare samsades dessa sminkade ikoner med  antiveganer som WASP, Y & T, Pretty Maids, Savatage, Ratt, Dokken, Metallica, Def Leppard och Mötley Crue så klart. Det fanns inte tillstymmelse till dåtidens populäras artister och grupper som U2, Alphaville eller Madonna. Men i ärlighetens namn så syndade jag ohämmat genom att sätta upp några Samantha Fox planscher, givetvis under några väl valda Twisted Sisters posters.

För de som var läskunniga inhämtades adekvat information i Kerrang, Metal Hammer och Sounds samt i tonvis med obskyra fanzines och i värsta fall i Okej. Fanzin är en förkortning av engelskans fan magazine, vilket kan sägas vara en amatörpublicerad/hemmaproducerad tidskrift utgiven av supportrar och fans som vill förmedla samma budskap till likasinnade hängivna individer. Innehållet har i regel anknytning till antingen hobbyn och/eller fanrörelsen, vare sig det rör sig om knyppling, hårdrock eller sex med hemlösa katter.

Hårdrockare var och är verkligen brothers in denim and patches. Vi med begynnande flint har inte alltid sett ut såhär. Utan  de flesta av oss utmejslades naturligt med ett vackert stripigt hår. I syfte att modifiera kvastskaftet så fanns permanent. En hårvolymförstärkare som främst gamla tanter använde sig flitigt av. Rakt hår blev som ett självlockigt vattenfall, vips var man inte inavlad östgöte med grep, leriga gummistövlar och keps, utan en modern cool Joey Tempest eller David Coverdale wannabee, det vill säga i två månader, ungefär så länge som min permanent höll i sig.

Därefter var det återigen dags att råna några pensionärer, självklart inte de som gillade musik efter 60-talet, men de andra. Inte ens de kunde väl begära att man kunde kalla Britta Borg, Karl Gerhard eller Sickan Carlsson för riktig musik;  läten – absolut, musik – definitivt inte!

Det var ju lätt att tro att ens surt förvärvade pengar gick till nattklubbsinträden och alkohol, och så var det ju faktiskt också, men en annan extrem stor utgiftspost var hårspray. Utan detta verktyg så kunde man lika gärna skita i att permanenta sig. När ens bästa vänners flickvänner satte hänglås på sminkskåpet så undergick budgeten återigen en kraftig devalvering. Kontentan av detta blev att man fick strunta i grillkryddad pomme med bamsekorv på vägen hem från sena krognätter.

Efter nio Sweden Rock Festival, fem Skogsröjet och nio Hultsfredsfestivaler var det väl bara att erkänna: där kände man sig hemma, där kunde man vara sig själv, på riktigt? Alla vi nördar var samlade på samma plats, på gott som på ont. Försäljarna av öl och snabbmat var troligtvis minst lika nöjda som vi själva. I nördepitetet ingår allt som oftast grav hoarding. Det innebar att vi  i ordets bemärkelse alla samlade på vinyler och CD, självklart med perfektionismen som främsta ådra när det gällde hur de sorterades: årsvis, gruppmässigt eller i bokstavsordning.

Grupperingen samsades gärna via tillgängliga skivbutiker. Där träffades vi flyktigt medans vi gick om varande letandes efter nästa inköpsuppslag. I det läget var vi betydligt mer introverta ifall vi hittade en eventuell kanonplatta. Den måste först spelas, sedan analyseras, därefter jämföras med andra grupper för att först i sista fasen övertyga andra om dess förträfflighet eller dålighet. Det var ju liksom skönt att vara först på bollen, bekräftelse är viktigt även bland hårdrockarna.

På Sweden Rock Festival kunde man förövertyga eller få bekräftelse i vilka grupper som även andra gillade. Rangordningen över sina favoritlåtar, grupper och spelordningar var minst sagt sakralt  vetenskapliga. Dock var det inte alltför ofta jag satt runt lägerelden med en öl i handen och diskuterade Ace of base, Alphaville, Kim Wilde eller Michael Jacksson precis. Trots nörderier på allra högsta nivå var de flesta hårdrockare ändå harmlösa, goa, trevliga och snälla, därmed något positivt i mina ögon, att vara snäll är något underskattat i dessa tider.

Förbrödringen var total, det spelade ingen roll om man var halt eller lytt, ung eller gammal, homosexuell eller straight, turk eller svensk, svetsare eller aktiemäklare; några pathes på jeansvästen rådde bot på det mesta. Förresten jeansvästar med hårdrockspatches utdelning till de ställen i Sverige där gängkriminaliteten härjar som värst, det vore väl något? Bara ut med Ygeman, Morgan Johansson, Märta Stenevi och Per Bolund till de mest utsatta områdena! Det viktiga är inte om de kommer tillbaka, utan att västarna gör det; vi gick ju inte på syslöjden för skojs skull precis!

Under de där kinatillverkade hårdrocksnitarna dolde sig dock ett tvättäkta popsnöre som maniskt lyssnade på alla upplagor av Tracks. Trackslistan var en musiktopplista och ett radioprogram i Sveriges Radio som sändes i kanalen P3. Programmet hade premiär den 8 september 1984 och sändes på lördagseftermiddagarna. Den sista listan presenterades den 11 december 2010. Programledaren Kaj Kindvalls kunniga och behagliga stämma var nog veckans  mest religiösa upplevelse i kombination med  köpa nya nummer av Spiderman, Hulken och Fantastiska Fyran.

Att jag dessutom upptäckte nypunken med grupper som The Exploited, GBH, The Partisans och Dead Kennedys parallellt som hårdrocken, var ett aber i sig. I-lands situationen blev inte bättre av att min fascination för den brittiska synthpopvågen tog fart nästan samtidigt som den avskydda Italo discon gjorde entré i mitt liv. Det innebar ytterligare en utspädning, å ena sidan Depeche Mode, Ultravoux, Tears for fears, Red Flag, å andra sidan Radiorama, Max Him, Scotch, Eddy Huntington och Den Harrow.

Många hårdrocktidningar på nätet var inte sena att nämna ABBAS senaste popalbum, så varför inte ytterligare en dos svensk pop till dessa nationalistiska utsvävningar? Alla vi har ju liksom oändliga referenser till den svenska popmusikkulturen – vi är ju liksom indoktrinerade av den. Därför tänkte jag dra upp mina 25 bästa popalbum genom tiderna. Varför? Jo, för att jag kan och för att listor alltid är lika kul att avhandla.

Albumen är inte kvalitetsmässigt placerade, utan årsvis. Den gemensamma nämnaren är att de flesta låtar på albumen är genomgående bra, inte bara 3-6 stycken, för det skulle definitivt försvåra processen att att ranka dessa guldkorn ifrån varandra. I så fall hade GES och Orup varit del av denna eminenta lista, vilket de inte är, något som innebär att de inte klarat helhetsanalysen.

Man kan ju självklart diskutera vad som är pop och vad som är rock? Är distade gitarrer en källa till diskvalificering eller? Bara där lär det omtvistats vilka som borde vara med, och vilka som indirekt är bannlysta. Exempelvis är Kent, This perfect day eller Atomic swing pop eller rock, eller är det en kombination?

Ultravoux

Utfallet hade också  blivit betydligt annorlunda ifall jag fäst större vikt vid själva texterna. För mig är musiken, melodin och klockrena refränger källor till euforihelheten. Om de sjunger på svenska, engelska, italienska eller serbokroatiska spelar mindre roll. Självklart uppskattar jag en bra text, men det är sekundärt. Att lyssna fokuserat på musiken samtidigt som analysera innehållet i texterna blir en uppgift för mycket utifrån att många nördar har någon form av bokstavskombination, det inkluderar även mig.

Är man en  texthen så är jag säker på att Jakob Hellman, Bob Hund, Wilmer X, Stina Nordenstam, Ulf Lundell, Hansson de Wolf United, Pontus och Amerikanerna, Bo Kaspers Orkester, Lars Winnerbäck, Eva Dahlgren, Eldkvarn och självklart ”sångfågeln” Håkan Hellström hade varit med. Jag behöver inte bry mig om dessa, om de inte råkar uppfylla kriteriet för att deras låtar håller musikaliskt för en hel platta, vilket i mina öron de inte gör. Listor är roligt, precis som musikmångfald, här är min lista, vilka är era?

Ps .Det som skrivs i denna artikel är beskrivet utifrån ett-glimten-i-ögat-perspektiv, med andra ord, jag propagerar inte för att råna pensionärer. I dagens lättkränkta samhällsklimat måste man gardera sig från personer som blir kränkta på någon annans bekostnad. Ds

Sveriges bästa popalbum genom tiderna

2018  Peter Jöback  – Humanology

2017  Miss Li – A woman´s guide to survival

2012  Amanda Jensen – Hymns for the haunted

2007  Staffan Hellstrand – Spökskepp

2003  Dilba – Revolution

2002  The Klerks – The Klerks

2002  Jay-Jay Johansen – Antenna

2002  Kent – Vapen & Ammunition

2001  Stakka Bo – Jr

1997  Vaccum – The plutonium cathedral

1996  Jumper – Jumper

1996  Leila k – Manic Panic

1995  This Perfect day – Don´t smile

1995  Ace of base -The Bridge

1994  Roxette – Crash!Boom!Bang!

1994  Nordman – Nordman

1994  E-Type – Made in Sweden

1993  Atomic Swing – A car crash in the blue

1992  Big Money – Lost in Hollywood

1991  Army of lovers – Massive luxury overdose

1988  Freda – Tusen eldar

1984  Chess the musical

1980  Magnus Uggla – Den ljusnande framtid är vår

1979  Secret Service – Oh Susie

1976  ABBA – Arrival

Bubblare

2002 Paola – Stocktown girl

1995 – GES – GlenmarkErikssonGlenmark

1980  Gyllene tider – Gyllene tider

Av Mats ”Hammerheart” Widholm

Rock City Stockholm evenemanget på Globen Annexet med band som Eclipse, Clawfinger och Art Nation med flera blev till sand. Kvar stod förbokade tågbiljetter och hotellrum. Endera avbokar man av allt, och blir man kvar i Peking, eller ser man detta som en möjlighet att upptäcka saker som man vanligtvis inte hinner se i vår huvudstad.

Jag valde det senare. Min fru skjutsade mig snällt till Resecentrum. Klockan 09.47 avgick tåget. Tiden tills vi framme i folkmyllret på Stockholms Centralstation förflöt på ett oväntat snabbt sätt. Ett Söderköpingspar i 60-års åldern fyllde tiden med diskussioner om solenergi, politik, fotboll och resor.

Ett bra väder är motorn när fokuset att upptäcka en stad till fots, regn betyder haveri. Gudarna var på sitt mest givmilda humör. 12 grader, en klarblå himmel och knappt ingen blåst. Mina relativt nyinköpte Sony WH-1000XM3 följde mig skugglikt. Ur dessa strömmade det kvalitetsprövad musik.  Med över 3700 låtar i min Spotifylista: ”The King of of AOR/Melodic rock” saknades det inte favoritlåtar i den genren.

Först ut i shoppinghimlen var det obligatoriska första stoppet: SKO UNO.  En legendarisk och för mig unik butik som ligger på Gamla Brogatan
34 i Stockholm. De har ett gigantiskt sortiment av just boots, och skor, men jeans och coola accessoarer. Denna gång blev det dock inget köp

Ben & Jerrys och Science fiction bokhandeln i Gamla stan tillhör också ställen jag typ likt tics måste stanna på. Utifrån boktraven som skymmer sikten för klockradion i sovrummet, var det bäst att hålla sig borta från nyinköp. Games of thrones prylar frodades i butiken. Det var en styrka i sig att inte handla på mig något sådant.

Varken Cherry Garcia eller original Chunkey monkey finns i Norrköping. Därför är dessa två smaker självklara, frågan var snarare vilken den tredje kulan skulle bli. För kontrastens skull landade jag för Chocolate Fudge Brownie det vill säga Chokladgräddglass med bitar av chokladbrownies. Smaksensationerna förhöjdes i ännu högre grad då detta var min första ”måltid”.

Jag traskade vidare över Slussen till Götagatan 26 på Södermalm där sedan länge G26 butiken huserar. Två stora fönster med färgfulla och stillösa plagg med attityd försöker locka till sig kunder. De har enbart kläder för män, långt ifrån minimalistiska sådana. Plaggen skriker efter uppmärksamhet, ingenting är subtilt eller blygt – kaxiga kläder för kaxiga snubbar helt enkelt.

Om jag kan kategoriseras till det klientelet är en definitionsfråga. Butikens innehåll ligger dock väldigt nära webbutiken Rock Denim, där jag köper typ 80 procent av alla mina kläder. Jag hittade en i mina ögon en härlig tröja från mitt favoritmärke alla kategorier: australienska Cipo and Baxx.

Ska man vara ärlig påminner den mångt och mycket om 35 andra tröjor jag har hemma. Att bli blind för sitt egna shoppinghybris är inte alltid det lättaste, när man som jag försöker implementera in vardagsminimalism. Därför köpte jag också ett par coola solglasögon för 399 kronor.

Lush ligger nästan granne med G26, ett gissel som ökar förutsättningar att tumma på vardagsminimalismen. Lush är en internationell skönhetsvårdskedja med ursprung i England. De är bland annat uppfinnare av badbomben och andra coolt innovativa färggranna skönhetsprodukter. De ligger verkligen  i tiden med vegetariska och veganska skönhetsprodukter, 100% fria från djurtester, samt tillverkade för hand.

900 kronor på G26, och cirka 1500 kronor fattigare när jag lämnade Lush blev frestelsekontentan av dessa favoritbutiker. Fascinationen för Lush har smittat av sig på mina tonårsbarn, därav avspeglingen på kontot via färsk ansiktsmask, mindre färsk sådan, serum, tatueringskräm och ansikts- och kroppsskrubb.

Förutom flanerarväliga Götgatan är det två platser till på Södermalm som jag gillar obeskrivligt mycket. Det ena är till vänster om Slussen runt Mariaberget; tillika en besökares plikt att gå Monteliusvägen högt över Riddarfjärdens vatten.

En av de absolut vykortsmäktigaste utsikterna i hela  Stockholm. Vill man koppla av, fika, ha picknick eller blidka ens barn via innovativ lekplats i intilliggande Ivar Los park platsen.

Den andra platsen ligger till höger om Slussen, sett från Globenhållet. Passera grandiosa Katarina Kyrka, ta sedan Mäster Mikaels gata till pittoreska Cornelisparken, för att sedan nå målet: Fjällgatan. Därefter är det bara att abdikera för de Instagramfilter utsikten serverar en. Innan jag gick denna promenad drack jag kaffe på Mosebacke torg.

Efter att ha insupit surrealistiska panoramavyer traskade jag nedför trappor till Stadsgårdsleden. Inte långt därifrån tornade sig Fotografiska karaktäristiska siluett fram. Min förförståelse för det före detta Tullhuset var nästintill obefintligt, förutom att det är populärt och att temat är foton.

Efter att ha betalat inträdet på 165 kronor utforskades varje våning i ett makligt tempo. Först ut var Waldersten All Over. Detta är Walderstens största utställning med sina 250 fotografiska och rörliga verk som belyser hans kreativa process och frågeställningen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Han är en av Sveriges mest älskade och egensinniga bildkonstnärer. Jesper Walderstens universum liknar ingen annans. Han uttrycker sig genom signifikant svart humor. De suggestiva bilderna tilltalade definitivt mig.

Kungligheter, politiker och allsköns kändisar; absolut ingen går säker för Alison Jacksons humoristiska fotografiska upptåg i utställningen Truth is Dead på Fotografiska.

Fotberättelser som med sylvass humor skär genom det mediala bruset och får betraktaren att häpet stanna upp: Va, finns det bildbevis på när Trump har sex med Miss Mexiko?

Hur kom det sig att Jackson var på plats och fångade stunden när drottning Elisabeth tog en mys-selfie med kungliga familjen eller då en rejält dragen Angela Merkel ligger iklädd enbart päls i famnen på François Hollande, eller Barack Obama smiter ut för att röka…. Helt klart annorlunda, gillade även detta, som i sig stod i rejäl kontrast till Jesper Waldersten.

Besöket avslutades med att göra en husesyn på deras prisbelönta restaurang. Fotografiska mat- och drycksfilosofi är signerad matkreatör Paul Svensson. Den mannen flyttar ständigt fram gränserna och skapar lika mycket smaksensationer som ökad medvetenhet.

I det ekologiska växtbaserade kök maximeras smak genom att alla delar av alla råvaror används. Det var en fröjd att skärskåda helheten utifrån café, bar, restaurang, lounge, cocktailbar- och livescendelarna.

Nu var det dags att lämna en plats som jag kan dels bocka av på Stockholms besökslista, dels något jag utan tvekan kommer att besöka igen. Näst på agendan stod en promenad till Skeppsbrokajen där Djurgårdsfärjan tog mig just till Djurgården. Den gröna ön är dels lugn oas, som har varit kunglig mark sedan 1400-talet, dels en hektisk plats som även går under epitetet: museiön.

Skansen, Gröna Lund, Abba The Museum, Junibacken, Rosendals trädgård, Thielska Galleriet, Liljevalchs, Vasamuseet, Prins Eugens Waldemarsudde, Spritmuseum, Pop house, Vikingaliv, Nordiska museet, Circus, Grönan live med mera med mera.

Till detta adderas utmärkta hotell som riktigt bra restauranger och caféer samt en närhet till vatten som natur. Det finns liksom något för alla typer av människor.

Kan bara spekulera, men har svårt att tänka mig något liknande existerar någon annan stans på planeten. Det liksom vimlar av ”måste-attraktionen” för svenska som utländska turister. Indirekt behöver man egentligen inte lämna ön för att sysselsätta sig några dagar i den kungliga huvudstaden.

Mitt huvudmål var en plats som jag nyfiket alltid velat besöka, men när det väl kommit till kritan, skippat, på grund av tidsbrist. I Nordiska museet inhämtas kunskap om vardagsliv och traditioner i Norden från 1500-talet och framåt. Det möjliggörs via möbler och inredning, mode och smycken, glas och porslin. Här samexisterar parallellt en utställning om Nordens enda urfolk: samerna.

Museet grundades 1873 av etnologen Artur Hazelius. Den fantastiskt vackra byggnaden Djurgården är ritad i dansk renässansstil av Isak Gustaf Clason och invigdes 1907. Museets hjärta är en enorm hall, 24 meter i takhöjd och 126 meter lång. Mitt i hallen står en stor staty i ek av kung Gustav Vasa (1523–1560) ritad av den berömda skulptören Carl Milles.

Utöver de många utställningarna, rymmer museet en fullskalig 1940-talslägenhet, en restaurang samt butik med nordiskt hantverk och design, leksaker och böcker. Som besökare kan man vandra runt på egen hand i museet eller låna en gratis audioguide för att ta del av museets höjdpunkter.

Den senaste utställningen: British så in i Norden handlar om nordiskt mode och nordisk livsstil med influenser från Storbritannien. En berättelse som sträcker sig från medeltiden till idag genom tyger, mönster, kläder och företeelser som formats till en del av vardagen i Norden. Avdelningen om punkmodet var det som fångade mest av mitt brittiska intresse.

Trots att även detta besök var över förväntan var mitt kulturella sinne översvämmad. Nästa bocka av aktivitet var att gå 4-5 kilometer av Bernadottepromenaden; från Djurgårdsbron, längs stranden till det kungliga sommarslottet Rosendal.

På vägen passerades skog, skulpturer, viktorianska  byggnader,  mysiga caféer,  historiska platser och meditativt inbjudande vattenbryn.

Vädret var som gjort för att flanera; unga, gamla, barnfamiljer, cyklister, seriemördare, joggare, name it, alla typer av människor var en del av denna upplevelse. Ett ställe att koppla av och koppla ur sig digitalt – klockrent.

Nu började dock benen segna till, samtidigt som hungerkänslorna hade ackumulerats tillräckligt.

Svaret på det, blev att dels lämna Djurgården, dels följa den breda gatan Narvavägen på Östermalm som sträcker sig från Strandvägen till Karlaplan. Historiska museet och vackra Oscarskyrkan passerades, men indiska restauranger lyste med sin frånvaro.

Efter att ha frågat några locals om områdets bästa ställe, så ändrades färdkompassen mot Sibyllagatan 20 via Karlavägen.

Indian Palace var kanske ett väl magstarkt epitet på restaurangen, då det var ett litet hak. Dock var såväl servicenivån som kvaliteten på maten top notch. Hungern uppviglade mig att slå på stort.

Först ut på menyn var Dal soup, en linssoppa. Till det dippade jag friterade kyckling i mintsås, rätten kallas kyckling pakura. Naanbrödet son valdes blev Peshwarinaan (honung, mandel, russin och kokos). Huvudrätten mango kyckling balti var lika god som den lät. Matberget svaldes ned med en 66 cl cobra öl.

457 kronor för matlivskvalitet som skulle kunna besitta berg, var nästan för billigt. Klockan hade hunnit bli 18.30. Jag hade redan avverkat nästan 16 km asfalt.

Nu hade jag bara ett mål kvar. Det var att ta mig en titt på Max Martins & Shellbacks relativt nya studio. Wolfes cousins,  som låg cirka 2 kilometer från restaurangen. Adressen var Roslagsvägen 36, studion skulle ligga i källaren.

Det svenska pomusik-undret

För att ta den historien kort från början. Under ledning Denniz Pop (Dag Volles) skapade inhemska som banbrytande världshits med exempelvis Leila K, Herbie, E-Type, Robyn, Ace of Base, Dr Alban, där fokus låg på enkelhet och en gudslängtan till bisarrt starka refränger. Producentkollektivet huserade i ökända Cheiron- studion på Fridhemsplan.

Konceptet blev ännu starkare 1994, när Dag headhuntade hårdrockaren Martin Sandberg alias Max Martin från bandet It´s alive.  Denniz Pop visste exakt hur en slagkraftig poplåt skulle byggas, Max Martin lämnade aldrig studion innan inspelningen satt perfekt.

Två perfektionister som kompletterade varandra perfekt. För mig har deras brygder till popkraftpaket till låtar alltid varit  källor till musikeufori med artister som Backstreet boys, Nsync, Five och Britney Spears.

När Denniz Pop tragiskt avled i cancer 1998 blev Max Martin ofrivilligt ensam på poptronen. Framgångssagan fortsatte oförtrutet, fast puttrade på i samma fart och form. Nytändningen skedde genom Max Martins nya parhäst Karl Johan Schuster tillika  Shellback, en Karlshamnkille med rötterna…i dödsmetall. Den kollaborationen blev en ny gren på Yggdrasil, och ytterligare en osannolik matchning mellan två individer precis som Denniz Pop & Max Martin.

Nu var det subtilt ett svenskt musik herravälde som grunderna lades för: Pink, Taylor Swift, Ariana Grand, The Weekend, Justin Timberlake, Kesha,  Katy Perry, Ellie Goulding, Maroon 5, Demi Lovato, Adam Lambert, Shakira, Jennifer Lopez, Usher med mera med mera.

Detta har lett till att lilla Sverige dominerar en stor dela av musikkakan av den musik som spelas över hela världen. Låtskrivare och producenter från Sverige står skyhögt i kurs i USA och åker fram och tillbaka mellan Stockholm och LA för att skapa musik – ofta till världens största popstjärnor.

Shellback

På sammanställningen i Billboard The Hot 100, världens viktigaste singellista, över de mest framgångsrika låtskrivare ligger i skrivande stund Max Martin betryggande trea med 22 USA-ettor, efter Paul McCartney (32 USA-ettor) och John Lennon (26 USA-ettor). I och med milstolpen med Justin Timberlake från 2016 drygar han ut avståndet till fyran Mariah Carey, som skrivit 17 nummer ett-singlar.

1. 1999 – ”…Baby One More Time” (Britney Spears)
2. 2000 – ”It’s Gonna Be Me” (‘N Sync)
3. 2008 – ”I Kissed a Girl” (Katy Perry)
4. 2008 – ”So What” (Pink)
5. 2009 – ”My Life Would Suck Without You” (Kelly Clarkson)
6. 2009 – ”3″ (Britney Spears)
7. 2010 – ”California gurls” Katy Perry feat. Snoop Dogg)
8. 2010 – ”Teenage Dream” (Katy Perry)
9. 2010 – ”Raise Your Glass” (P!nk)
10. 2011 – ”Hold It Against Me” (Britney Spears)
11. 2011 – ”E.T.” (Katy Perry featuring Kanye West)
12. 2011 – ”Last Friday Night (T.G.I.F.)” (Katy Perry)
13. 2012 – ”Part of Me” (Katy Perry)
14. 2012 – ”One More Night” (Maroon 5)
15. 2012 – ”We Are Never Ever Getting Back Together” (Taylor Swift)
16. 2013 – ”Roar” (Katy Perry)
17. 2014 – ”Dark Horse” (Katy Perry feat. Juicy J)
18. 2014 – ”Shake it Off” (Taylor Swift)
19. 2014 – ”Blank Space” (Taylor Swift)
20. 2015 – ”Bad Blood” (Taylor Swift)
21. 2015 – ”Can’t feel my face” (The Weeknd)
22. 2016 – ”CAN’T STOP THE FEELING!” (Justin Timberlake)

För att skapa en helhet över tidslinjerna lyssnade jag med stor behållning på Sveriges radio-journalisten Fredrik Eliassons tre utmärkta dokumentärer som finns på Sveriges radio play: ”Cheiron – en popsaga (2008)”, ”Arvet efter Cheiron – en oändlig historia (2015)”, som kompletterades utav: ”Musikplats LA – en svensk framgångssaga (från 2017)”.

Djävulskt muskel- och hjärntrött

Ur ett nostalgiskt och nyfiket perspektiv fick jag för mig att leta upp Max Martin & Shellbacks Cheiron- studio II. Som sagt, 2 kilometer från Indian Palace lät inte så väldans  långt. Dock smälte matkoman ihop med, långpromenader och temporärt avslappnade muskler i restaurangen, och bildade en cocktaileffekt som sa, skit i det.

Även mentalt tog det mesta slut på Indian Palace. Nu var det mer rationalismen som fick styra det vill säga bättre läge än nu hade jag inte. Driven av detta samt ett kvarvarande uns av nyfikenhet på platsen där världsstjärnor flockas. Jag fick dock nypa mig hårt när jag stod framför adressen Roslagsvägen 36. Det fanns inget som antydde att en världens mest spännande studios Wolwes cousins huserade här.

En av personalen från en närliggande pub bekräftade att adressen var helt rätt. Lite moloken, på ännu tyngre ben, fanns det bara ett enda mål – att så fort som möjligt ta mig till det hägrande hotellet.

Odenplans triangulära torg i stadsdelen Vasastan blev platsen där jag tog mig till Globen, via den gröna linjen mot Hagsätra runt klockan 19.45. 45 kronor, för bra service, gjorde resetrippen till bruksanvisning hur kollektivtrafiken ska fungera på ett friktionsfritt sätt.

Quality Hotel Globe innefattar 527 hotellrum och 18 konferensrum och är Stockholms tredje största konferenshotell. Hotellet ligger alldeles intill de stora arenorna Annexet, Hovet, Ericsson Globe och Tele2 Arena. Deras öppna lobby var en fröjd för ögat. Otraditionellt, men en modern futuristisk inredning som gjord för möten med andra människor.

Med det i åtanke, tänkte jag bara ta en härlig dusch, traska ner till lobbyn, för att koppla av med att läsa Kepler och knåpa vidare på min kommande bok: ”Lagom – strävan till harmoni”. Tragikomiskt var detta långt ifrån lagom. Jag däckade istället i den sköna sängen med tv:n på, sedan kom jag inte längre.

Kroppen och knoppen orkade inte göra något mera, det var liksom good enough, och jag lydde det budskapet. Bruset från SVT  inleddes med en dokumentär om…joddling. Filmaren Anders Granqvist, har nu tagit sig an detta missförstådda ämne i nya filmen The soul of yodeling. På en ointressant skala 1 – 100 skulle det kunna vara en -3, men oväntat blev det en dokumentarisk högtidsstund.

Jag lyckades uppvigla mig själv till att betala dyrt för 100 grams Marabouchokladkakan som låg barkylskåpet. I kombination med ätande avnjöts fragment av dokumentären om Josefin Nilsson. Kvällen avslutades halvt medvetslös till en otrolig intressant brittiskt dokumentärfilm om ”Historien om Saturday Night Fever”. Den slutade 23.55, jag somnade 23.58.

Söndag

Likstel stapplade jag upp till mobilens stalinistiska kommendering, att det var dags att äntra frukostbuffén. Dessförinnan packade jag och tog en varm behaglig dusch. På sistone har det blivit mycket bufféer. Det kan väl aldrig liksom aldrig bli fel? Egentligen inte, men i och med denna smorgasbordssittning kände jag en viss mättnad infinna sig.

Mitt tåg avgick klockan 11.15, så jag hade god tid att ta tunnelbanan från Globen till T-Centralen samt ta en kokainstinn het kaffe i väntan på vad som skulle föra mig tillbaka till Norrköping. Som sagt tåg är i mitt tycke det trevligaste sättet att resa på. Tillbakaresan var absolut inget undantag.

Marie kom och hämtade mig på Resecentrum. Enda smolket i bägaren var ett provisoriskt jobbpass från klockan 14 till 22.00; det kunde jag varit utan, utifrån de mastiga dagarna i Stockholm, där en halvdags återhämtning varit det mest optimala. Nu kände jag parallellt att egentidsbägaren var överfull, lagom är vanligtvis bäst, även om man i dåläget inte alltid förstår det, förrän sett i backspegeln.

Mjukt, åttiotaliskt, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt. Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bush 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässsigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2011 framavlat 11 studioalbum med väldigt långt mellan höjdpunketerna dessvärre.

2010 släpptes yttereligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk. Stan Bush har skrivit musik medstorheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey,) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith,) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour. The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush and The Barrage debut från 1987.

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

På denna platta vilken kom ut 1987 och med kompbandet The Barrage i bakhasorna var alla planeterna synkade, allt stämde. Inte en dålig låt är ett epitet som väl passar in på denna gudomliga platta.

Soundet är inte traditionellt aorigt, utan väldigt eklektiskt, men fortfarande utifrån de aor ramar som konstruerat på det glada 80-talet. Just blandningen, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn horribelt bra.

Uptempolåtar som ”Temptation”, ”Primitive lover”,  ”Gates of paradise”, ”Take it like a man” är bara för härliga och varierade, utan att vara karbonkopior utav andra aor låtar. Detsamma gäller för de två helt olika gudabenådade balladerna ”What is love” och ”Love don´t lie”.

Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysninger, en låt som för övrigt House of lords spelade in på nytt och fick en liten hit med. Det är bara att inse att detta album kommer vara en 10-i-top-ever på min aor lista. 2014 släpper Stan The Man sitt 12:e album kallad  ”The ultimate”.

Tragiskt underskattad pop

Dilba är född i den turkiska delen av Kurdistan, kom till Sverige när hon var fyra år och är uppvuxen i Uppsala och Karlstad. Dilba började sin karriär som Dj för att sedan köra bakom dåtida storheter som Jennifer Brown och Eric Gadd. Dilba hade dock ”oturen” att få en förrädisk  superhit med ”I´m sorry” från 1996.

En låt som en artist aldrig blir av med, och som i detta fall kanske en belastning in för vad som komma skulle. Dilba hade själv skrivit text och musik till alla låtar på skivan som sålde runt 100 000 exemplar. Detta är Dilba Demirbag tredje album ”Revolution” från 2003. Stilen är ljusår från hennes debutalbum från 1996 och andra plattan från 1999 ”You and I”.

Det som utkristalliseras på hennes tredje platta är lågmäld kvalitetspop som aldrig går ur tiden. Dilba sjunger som en prinsessa och sårbarheten i hennes röst blir som ett extraladdat vapen.

Plattan ”Revolution” från 2003 rönte dock inga försäljningsframgångar, men hos mig ristade den in sig i mitt musikhjärta för alltid. Där många måhända upplever en ljudbild som inte kan betecknas som annat än överproducerad och tråkigt radioanpassad hör jag istället snuskigt bra poplåtar.

Det karga öppningsspåret ”Every litle thing” sätter tonen på plattan direkt. Några av låtarna handlar om uppbrottet från före detta flickidolen Martin Svensson, de gifte sig för övrigt år 2000 för att skilja sig 2002.

Förutom den låten är mina absoluta favoritlåtar på plattan: ”That´s life”, ”Sold out”, ”Diamonds and motorcars” och ”Big brother complex”.  Balladen ”Nervous breakdown” är minst sagt en känslostorm om konsekvenserna av ett uppbrott, parallellt är den ruskigt skör och mäktig låt. En annan sådan lågmäld sak är ”Your spirit is gone”.

Hennes bidrag Melodifestivalen 2011 ”Try again” hade också en tydlig klubbkänsla över sig, vilket enligt Dilba själv var en förutsättning för att hon skulle ställa upp. Jag tyckte också den låten var en av de bästa låtarna det året, en klar topp-5. Ep:n ”Miracle” kom 2005 innehöll låten ”Easy” som skrevs till en reklamkampanj för Rusta 2008, titellåten ”Miracle” blev signaturmelodin för SVT tv-serien: Kommissionen.

Det året var onekligen hektiskt, då hon även deltog i TV:4 :s satsning Let´s dance tillsammans med Tobias Wallin. Mest uppmärksamhet de senaste åren har i stället hennes pokerframgångar fått, med andraplatsen i tävlingen Pokermiljonen som allra största merit. Hon blev även nominerad till årets pokerpersonlighet i Svenska Pokerakademien 2008.

Madina Lake – pop-rock-punk när den är som bäst

Madina Lake är ett amerikanskt post-hardcore/pop-punk band från Chicago som bildades 20005, vilka har tre plattor i sitt musikbagage. ”Attics to Eden” från 2009 är deras andra album, deras första From Them, Through Us, to You tyckte jag var sisådär.

Chicagos stoltheter Madina Lake har producerats av David Bendteh som även har jobbat med band som In Flames, Killswitch Engage och As I Lay Dying. Sångaren Nathan Leone tycker jag har en skön röst som passar väldigt bra till musiken, inte för pipigt tonårsgnälligt, inte för gubbig. Madina Lake har verkligen tagit grunderna till genren; moderniserat dem och balanserat ingredienserna sanslöst bra.

Låtarna ”Never Take Us Alive”, ”Let’s Get Outta Here”, ”Legends”, ”Not for this world” och  ”Welcome to oblivion” har den styrka, tyngd och ilska som både räcker och blir över. De är plattans allra bästa låtar, och de som förlåter att kvalitetshelheten haltar på de andra låtarna. De urstarka refrängerna till ovanstående ingredienser samt Nathan Leone röst bildar en hybrid som skapar musikhistoria hos mig.

Grabbarna har släppt ytterligare platta som kom ut 2011, och som aningen klämkäckt döps till World War III. Det är definitivt inget dåligt album, och några låtar är ruskigt bra, men ”Attics to eden” är och kommer nog att vara bandets kronjuvel til the bitter end. Det slutet kom redan nu i sptember 2013 då bandet beslutade att lägga ner efter 8 år tillsammans.  The Farewell tour UK sept 29- okt 23 blev enligt deras utsago det sista som sker med bandet, men de lämnar ett arv som jag även i fortsättningen med glädje kommer att lyssna på. 

“We feel content and grateful for the ambitious goal and dream we’ve been able to realize with this project, and now it will mark the coordinates from which we leap to our next endeavor, hopefully bringing along any of our new friends who wish to join us.”

1. Never Take Us Alive
2. Let’s Get Outta Here
3. Legends
4. Criminals
5. Through The Pain
6. Never Walk Alone
7. Not For This World
8. Welcome To Oblivion
9. Silent Voices Kill
10. Statistics
11. Friends & Lovers
12. Lila, The Divine Game

Power metallens svar på ABBA

•  1. Spirit Never Die
• 2. Enlighten Me
• 3. Kind Hearted Light
• 4. Crystal Nigh
• 5. Soulburn
• 6. Heroes
• 7. Sail On
• 8. Into The Light
• 9. Crawling From Hell
• 10. Bleeding Eyes
• 11. When Loves Comes Close
• 12. Through Thick And Thin
• 13. Black Dog

Masterplan bildades i augusti 2001 efter att Roland Grapow och Uli Kusch lämnat tyska power metal ikonerna  Helloween. Debutplattan från 2003 blev för mig en melodiös hårdrockschock av groteskt stora mått, med refränger och arrangemang som bara kan beskrivas som tvättäkta hårdrockshitseufori. Masterplans grundstryka var blodsbröderna Roland Grapow och Uli Kusch, vilka i symbios skapade dessa tidlösa melodier. Jorn Landes aor-intresse smittade av sig på dessa två dubbelkaggade herrar, vilket blev kronan på verket utifrån hur bra låtar skapas. Episka juveler som ”Spirits never die”, ”Enlighten me”, ”Kind hearted light”, ”Ceystal night”, ”Soulburn”, ”Heroes” och ”Bleeding eyes” är himmelskt bra helt enkelt, med stark betoning på himmelsk.

• Roland Grapow / guitars
• Uli Kusch / drums
• Jörn Lande / vocals
• Jan S. Eckert / bass
• Axel Mackenrott / keyboards

Plattan  nummer två Aeronautics släpptes två år senare ,och var inte alls långt borta från debutalbumets magiska kvalitetströskel. Med urgrymma låtar som ”Crimson rider”, ”Back for my life”, ”I´m not afraid”, ”Dark from dying”, ”Falling sparrow”, ”Treasure world” och ”Warriors cry” befäste bandet sina nyvunna fans. Dubbeltramp uppblandades ännu tydligare med Jorns aor rötter, något jag inte hade det minsta mot.

På plattan MKII ändrades dock förutsättningen för kvaliteten då Uli drog vidare, vilket gjorde att Roland stod som ensam härskare i Masterplan. Den gudabenådade Jorn Lande lämnade också bandet, istället kom amerikanske Mike DiMeo in. Skivan var oväntat bra eftersom jag indirekt trodde att dessa rockader skulle stjälpa bandets väg mot nya hits.

Dock är Masterplans melodiska power metal byggd på insatsen av duktiga musiker, stark sång och melodier att döda för, något som borgar för fortsatt kvalitetssampling. När låtar är så uberstarka som ”Lost and gone”, ”Keep me burning”, ”Take me over”, ”I´m gonna win”, ”Wathing the world”, ”Call of the gypsy” och ”Enemy” spelade det ingen roll ifall sången var betydligt sämre, och det episka täcket var aningen undandraget.

Time to be a king blev bandets 4:e platta där oväntat norrbaggen Jorn tog sitt förnuft till fånga och mikrofonstativet. En riktigt bra album som fick genomgående taskig kritik, något jag anser vara obefogat.

Med tunga melodiska his som: ”Fiddle of time”, ”Blow your winds”, ”Far from the end of the world”, ”Time to be a king”, ”The dark road” och ”Blue Europa” är det inte svårt att abdikera.

Masterplan har även nyligen genomgått ett par ändringar i uppsättningen av bandet. Numera består bandet av svenske Rick Altzi på sång, Roland Grapow på gitarr, Axel Mackenrott på keyboards, finske Jari Kainualinen på bas och Martin Skaroupka på trummor.

Tyvärr skapar dessvärre den sättningens Masterplans absoluta sämsta platta Novum Initium. ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic”, ”Betrayal” och ”No escape” är undantagen som bekräftade låtkvalitetsdipen. Skrikigare, mörkare, men definitivt en klar sänkning på Masterplans kvalitetsskala.