2015 går inte till historien som varken ett topp-år för melodisk hårdrock eller a.o.r. Det blev ärligt talat påfrestande svettigt att hitta 15 plattor som var tillräckligt bra för listan.  Jag blev så illa tvungen att blanda in lite modern rock på den för att kunna iordningställa sammanställningen. Listans senare hälft präglas av att de inte alls når upp till mitt fjärde kriterium. Det som faktiskt räddar upp året är de svenska akterna.

Grupper som Serpentine, Level 10, Ten, Chaos magic, Lifeline, Hungryheart är på tok för dåligt. I mittfåran hamnar de flesta grupper, projekt eller artister via halvbra/godkänt som exempelvis Kelly Keeling, Radio exile, Lande/Holter, Kamelot, Issa, Royal Hunt, Kiske/Sommerville, House of lords,  Newman, Blood red saint.

Hur är det möjligt att året som gått varit halvljummet när veteraner som Toto, Def Leppard, FM, Bonfire, Whitesnake, Kamelot, Europe etc etc släppt plattor som hyllats. Utgår man som lyssnare att allt de släpper är lika med kvalitet så är väl musikåret en sensation. Utgår man istället från att dessa grupper oftast bränt sitt krut för att reproducera sin fornstora klassiker med syfte att uppnå någon form av glans från fansen, är det lättare att sopa bort det förgångna. Det är få gamla dinosaurier som levererar musik som överraskar i alla fall mig.

Att vara världsledande utan att ha engelska som sitt modersmål är minst sagt unikt. Förutom kvalitetsaspekten på musiken från Sverige är variationen abnormt stor. Varje grupp har verkligen sin egna stil och är inte stöpta i samma musikbryggd: The Poodles, Jono, Degreed, Find me, Magnus Karlsson, Art Nation,The Murder of my sweet och C.O.P. Jag tycker att massmedia borde sätta strålkastarljuset på hur världsledande vi är i melodisk hårdrock och hur det överhuvudtaget är möjligt.

Melodifestivalen kan man tycka vad man vill om, men att såväl H.EA.T, The Poodles, Dynazty och i år Eclipse varumärkesmedverkat där har fått kidsan på genrens sida, utan att de egentligen fattat det; en utmärkt grogrund för framtiden helt enkelt.

5 melodiska kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.  En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett utmärkt  exempel på bra musik vs taskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2015 års bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocksstronen stod som sagt mellan svenskarna och svenskarna. Det myllrar av melodisk hårdrock i bland annat i Tyskland och England, men när det gällde att komma över den subtila adekvata kvalitetströskeln var det de blågula som utrotade all konkurrens eftersom den saknades hos de flesta andra.

Inte mindre än åtta plattor var från Sverige, helt osannolikt egentligen utifrån vår folkmängd. Egentligen borde det vara en omöjlighet att skapa så mycket bra musik i ett så litet land.

Jag måste återigen prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket bra album och som vanligt introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag. Jag tror inte genren varit så vital som den ändå är i en ointresserad musikvärld som den är nu. Tack Gud för att ni finns!

1. Eclipse – Armageddonize

Jag hade oerhört höga förväntningar på denna platta. Deras förra album var ett av det årets topp-10. Med en sådan i bagaget försvåras varje grupps försök att följa upp en väldigt bra platta. Efter några lyssningar så lossnade det rejält i bilstereon och mina höga förväntningar överträffades med råge. Det var inte svårt att räkna ut att musiken med lätthet skulle placera sig på en 5-i-topp-placering.

De första fem låtarna är som bombastiska knytnävsslag i solarplexus. Fjärde låten ”The Storm” är plattan allra starkaste lysande stjärna.Produktionen, variationen, rösten men framförallt de starka refrängerna bidrog till att skapa ett av årets starkaste album. Det som gör denna platta bättre än den förra är definitivt att denna landar mer emellan melodiös hårdrock och a.o.r än den förra men framförallt att refrängerna är betydligt starkare.

På förra plattan fanns det låtar som aldrig riktigt blommade ut på grund avsaknaden av ett riktigt bra chorus. Det finns bara en låt jag inte alls gillar och det är spår 7, ”Breakdown”. Erik Mårtensson är gud i sin genre helt enkelt, med ett melodisnickrande där han subtilt stjäl lagom från genren och stöper om det till sitt egna signum och för a.o.r-facklan in i 2010-talet.

2. Revolution Saints

På gitarr Doug Aldrich (ex Dio, ex Whitesnake), på bas och sång Jack Blades (Night Ranger) och slutligen på sång och trummor Deen Castronovo (Journey). Kan något överhuvudtaget gå fel? Självklart, det är mera en regel än ett undantag. Denna gång vinner erfarenhet, någon form av hunger, ihopknåpandet utav bra låtar samt en sjukt bra produktion.

En annan skön faktor är att plattan inte bara retroandas 80-tal utan också nutid i och med att musiken känns fräscht tidlös. Jack Blades röst skärsmeker genom de härligt tungamelodiska riffen, den är som skapt för plattan. Ordet supergrupp känns som ett epitet bara Revolution Saints och W.E.T får legitimitet att iklä sig.

Plattan är i mitt tycke en a.o.r-classic som samsas med The Storm, Signal och Bad English. ”How to mend a broken heart” är skriven av Erik Mårtensson och inspelad av Eclipse. Denna version är bättre än originalet på grund av bättre röst och ljudvägg. För mig är ”Here forever”plattans kronjuvel, tätt följd av ”Locked out of paradise”, ”Turn back time” och ”Back on my trail”. Denna tyngre variant av Journey är ett exempel på att a.o.r fortfarande lever och frodas, trots att det är ett Frontiersprojekt, vilket även W.E.T är. Tänk om inte Frontiers funnits? Hade genren överlevt?

3. Jono – Silence

Första gången jag hörde Jono var via låten ”I was the one” från plattan ”Requim” (2013). Det var en låt som minst sagt fångade mitt intresse. Tankarna vandrade instinktivt till Queen, men också till ett mindre komplicerat A.C.T. Förutom att produktionen är 130 procent bättre än på förra skivan finns det också en helhet och en musikalisk röd tråd i denna svulstiga  musikaliska soppa.

Jono krånglar inte till det, de blir inte heller något Queenkopiator. Istället har de skapat en egen identitet influerad utav Queen. Deras svar på ”Bohemian Rhapsody” är låten Opus.  Själv föredrar jag ”Man of misery”,  ”Wasting time”, ”Can we make it”, ”Your bread”,  och ”In my life”.  Jag såg för övrigt bandet på Skogsröjet  2015 och blev förtrollad. Vokalistens Johan Norrby sjöng minst lika bra live som på skiva, vilket inte säger lite.

Efter 10 lyssningar var det ingen tvekan om att detta var ett utav årets bästa album. En pompös fet produktion och musiker i världsklass – Queen är Gudar, Jono halvgudar – vilket album. Enda smolket i bägaren är att plattan fått på tok för lite uppmärksamhet. I en rättvis värld hade albumet legat högt på typ alla listor runt om i världen.

4. A Life Diveded – Human

80-tals Depeche Mode blandat med finska The Rasmus, tillsätt tyngre gitarrer, bibehåll ett sanslöst melodisinne så hybridiseras detta till tyska A Life Divided.  Bandledaren Jürgen Plangger är också medlem i framgångsrika bandet Eisbrecher, ett band som många inte vet är större än självaste Rammstein. ”Human” är deras 5:e album tillika uppföljare till kvalitetsstinna albumet ”The Great Escape” som i mitt är ett ännu bättre album än detta.

Vad gör en sådan här platta på denna eminenta lista? Vill man vara riktigt kryptisk kan man månne kategorisera detta till en ny typ av a.o.r eller helt enkelt strunta i att etikettera ett melodisnickrande som kryllar av refränger att döda för, distade gitarrer, adekvat produktion och ett skönt driv. Sanslöst braiga ”The most beautiful black” är en klockren hit av stora mått.

Tunga anti-aoriga inledningslåten ”Burst” skulle kunna driva horder av fanatiska pudelrockare till att repa cd:n, men den är inte helt signifikativ för resten av skivan. Melodier som ”Inside me”, ”Own mistake”, Right where I belong”, ”Could you” och ”My apology” är pure örongodis som får vaxet att ploppa ut flera gånger om. A Life Divided har mångt och mycket gemensamt med sin landsmän Darkhaus, också ett band som går i bräschen med skapandet av nya  episkt tidlösa mollmelodier med epitetet: ”No fillers, just killers”.

5. The Poodles – Devils in details

Precis som Treat har The Poodles hittat en  egen kil mellan melodisk hårdrock och a.o.r -fluffet. Deras signum är kliniskt starka bombastiska melodier med stick samt chorus att döda för. De lyckas också variera sig utifrån att de från 2006 till 2015 släppt 6 kvalitetsstinna album. Deras sista alster kanske inte har de här topparna, men däremot en jämnhet.

Poodleismen har och är lika närvarande nu som när bandet startade. The Poodles framför högkvalitativ musik, där smådetaljer vårdas ömt, precis som helheten. De är den grupp på listan utifrån den hårda konkurrensen som kan ståta med mest variation på en platta, utan att det på något sätt upplevs för uträknat eller splittrat. Jag tycker att ”Devils in details” är betydligt bättre än föregående ”Tour de force” från 2013. Enda smolket i bägaren är ”What the hell baby”. Kul med crossovers, men den pastischen blev inte helt lyckad.

6. Shinedown – Threat to survival

Vad gör Shinedown på listan; varken a.o.r eller melodic rock. Jag upplever  Floridabandet som en hybrid av många genrer, men som verkligen tillvaratar en melodisk ådra som röd tråd i sin musik, därav inträdet på listan. Det var inte den lättaste uppgiften de hade framför sig, att toppa förra plattan Amaryllis från 2012. Till skillnad från Halestorm som hade liknande problematik, redde Shinedown ut det på ett exemplariskt sätt.

Det är ett  enda långt crescendo av variation och melodisnickerier av absolut högsta kaliber. Många förståsigpåare menar på att de blivit på tok för kommersiella. Absolut att de blivit det, och jag älskar det. ”Threat to survival” är deras jämnaste och mest varierade platta hittills, med refränger som gjutits ännu starka runt melodierna än på föregående plattor. Det här är verkligen arenarock för 2010-talet.

7. The Murder of my sweet – Beth out of hell

Tredje alstret från cineastmjukrockarna från Sverige. Det märks att det eklektiska musikgeniet Daniel Flores lagt tid och krut på detaljerna på detta album. Välgjord är ett positivt ledord, aningen enformigt ett annat. Ryggraden i bandet förutom Daniel är utmärkta sångerskan Angelica Rylin.

Soundet och låtarna är mörkare, mer dramatiska och mer symfoniska än på de tidigare plattorna. Innehållet är också  mindre trallvänliga, fast med bättre refränger och  mera a.o.r i sig. ”The Awakening”, ”World in ashes”,  ”Requiem for a ghost”, ”Bitter love”, ”The humble servant”, ”Still” och ”Euthanasia” är otroligt sköna låtar. Förutom att skriva låtar, texter, producerat, spelar människan många av instrumenten.

Det tar onekligen några lyssningar innan låtarna och de oändliga små ljuddetaljerna sätter sig i ryggraden, men det är helt klart värt den tiden. Det här är inte Nightwish, Delain, Within temptation eller Xandria; The Murder of my sweet har hittat sin egna stil i denna urbaniserade djungel.

8. Magnus Karlsson´s Freefall – Kingdom of rock

Förra skivan var en av 2013 års  allra bästa. Det var en orgie i sjukt starka låtar. Denna uppföljare vandrar samma utstakade väg, men innehar  långt ifrån de klockrena hitsen som präglade debutalbumet. På detta album gästar en prominent radda hårdrocksångare, bland dem Joe Lynn Turner (Rainbow, Yngwie Malmsteen), David Readman (Pink cream 69), Tony Martin (Black Sabbath), Jorn Lande (Masterplan), Tony Harnell (TNT) och Jakob Samuel (The Poodles).

Magnus Karlssons patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum. Att låta olika sångare sköta mickstativen brukar sällan vara en framgångsfaktor. Magnus Karlsson har dock en förmåga att anpassa låtarna till de olika struparna utan att plattan på något sätt känns splittrad. Mindre metal, mera a.o.r  präglar Kingdom of rock. Mina favoritlåtar är titellåten ”Kingdom of rock”, ”Out of the dark”, ”Another life” och  ”Never look away”.

9. The Dirty Youth – Gold dust

Rebell-Pop/rock a´la Halestorm och Icons for hire, vad gör de på listan? Vad definierar melodisk hårdrock? En fråga som får olika svar beroende vem du frågar. Visst är detta en udda fågel i sammanhanget, men melodiskt och välproducerat är det. En plastpunkig attityd typ Pink, Tonight alive och Paramore genomsyrar plattan, vilket verkligen inte är någon nackdel.

De härligt klockrena refrängerna från Walesarna avlöser varandra med ett genomgående driv som jag upplever som ytterst befriande. ”Bury me next to Elvis” är en av plattans allra bästa spår med ”I´m not listening to you” och ”Bedroom karate”. Sångerskan Danni Monroe har en såväl stark som skön röst. Vad kan man säga mer, en bra platta är alltid en bra sådan.

10. Degreed – Dead but not forgotten

Degreeds tredje skiva är definitivt en übergroover. De första lyssningarna lät det mesta ungefär  likadant och upplevdes relativt intetsägande. Ju fler vändor plattan fick på sig desto mer växte den något svårtillgängliga musiken. Likt Vega och Harem scarem är de en aningen udda fågel i a.o.r-träsket. De sticker ut ordentligt med sin eklekticism och moderna sound samtidigt som a.o.r.själen finns i låtarna vare sig de är modern rock, pop, hårdrock eller melodisk hårdrock.

Av de 14 låtarna är  ”The scam”, ”Madness”, ”Forgive you”, ”Kill your darlings” och  ”Final ride” bättre en genomsnittet. Degreed låter verkligen som Degreed, inget annat, vilket är ett stort plus i en genre där reproduktion snarare är en regel än ett undantag. Sångaren Robin ”Idol” Ericsson är ett riktigt fynd. Han fyller ut pojkbandslåtar likväl som tuffare melodisk hårdrock.  Hela bandet är egentligen en uppvisning av intrumentkompetens. Detta unga band  tillhör definitivt eliten utav svensk melodisk hårdrock anförda av H.E.AT, Work of art , The Poodles och Eclipse. I en rättvisare radiovärld hade Degreed haft företräde att bli spelade på exempelvis Bandit framför annat halvskräp.

11. Halestorm – Into the wild life.

Att toppa 200-talets bästa album fanns inte på världskartan. Utifrån detta konstaterande har ens förväntningar sjunkit med 40 procent. Efter fem lyssningar började det som till en början var en grov besvikelse ta form, vinna terräng och besegra tvivlen, dock ljusår från förra plattan. Albumet är otroligt varierat och fylld med melodier att dö en gnutta till, men det kräver som sagt lite mer tålamod.

Jag faller för dem tyngre låtarna på plattan som: ”Scream”, ”I´m on fire” och ”Mayhem”. Låtar som jag inte gillar och definitivt kunde varit utan är ”Jump the gun”,  och ”I like it heavy”. Halestorm har en musikspännvidd och en låtsnickeriproccess som är få förunnat i branschen. Det ska bli ytterst spännande att se om bandet kan reproducera fler superlåtar i kombination med att också utvecklas.

12. Khymera – The grand design

Fjärde skivan från detta kvalitetsstinna Frontiersprojekt. De förra 3 skivorna har varit juveler i a.o.or kronorna. The Grand design var på väg att hamna i samma ädelstensskåp, men det som drar ner helhetsbetyget är låtarna 8 till 12 som inte är dåliga, men inte alls hakar på de första sju killerlåtarna.

Att kalla projektet för Khymera borde ju kunna diskuteras utifrån att alla lämnat projektet. Mannen som typ gör allt är eminenta musikmaestron Dennis Ward. Han sjunger, gör låtarna, spelar de flesta instrument. Resultaten är ändå oerhört kompetent. Låtar som gör en a.o.r-själ glad är ”She´s got the love”, ”Say what you want”, ”I believe” och ”A night to remeber”.

13. C.O.P – State of rock

En av årets största överraskningar för mig var denna svenska grupp. Med ett pure a.o.r-sound, vassa gitarrer, sköna låtar som sticker ut, men såklart inte för mycket. Grand Illusion vokalisten Peter Sundell med brorsan Christian  levererar pomp-rock  med kanonlåtar som ”Nightmare”,  ”On the run”, ”Darkness”, ”I want the world to know” och ”In my dreams”.

Den svenska tidsmaskinen för mig tillbaka till en svunnen och saknad tid. Produktionen, musikerkompetensen, bra falsettsång och sköna låtar; vad mer kan man begära förutom att plattan kunde ha innehållit ett mejämnare låtmaterial

14. Art Nation – Revolution

Hypade och hyllade av typ alla. Så bra var det väl egentligen inte, eller? De rider ordentligt på H.E.A.T-vågen och reproducerar indirekt deras sound. Ärligt talat så ville jag inte gilla denna platta överhuvudtaget. Till en början gjorde jag inte det heller.

Den föred röre detta sångaren i Diamond Dawn tyckte jag inte alls om, men i Art nation låter han betydligt bättre. Jag blev dock tvungen att abdikera med syfta att ta med albumet på listan.  Det är utifrån min a.o.r-smak på tok för mycket rockiga tongångar och för få  fluffiga guldkorn som ”Don´t wait for salvation”. Andra bra låtar är ”Start a fire”, ”3000 beats” och ”Here I am”. Överhypat, men ändå klart godkänt.

15.  Find me – Dark angel

Förra plattan ”Wings of love” var en riktig höjdare med några a.o.r classics i sitt sköte. Dessa saknas tyvärr på denna uppföljare, det blir liksom bara halvbra. Framgångsfaktorer är soundet, jämnheten och i viss mån sångaren ? ??? Jag upplever dock alltför ofta ”har jag inte hört det förr syndromet” på alltför många låtar. Helheten och den pure-aoraktiga soundet går ändå inte att motstå, plattan måste in på listan, trots avsaknaden av killerhits, lite som Kiske 2015? Bästa låtarna är ”Another day”, ”Midnight memories”, och ”I´m free”.

16. Cats in space- Too many Gods

Cats In Space debutalbum osar pompös 7-tals rock, på ett bra sätt. Gillar man Kansas, Queen, 10cc, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx, New England  och Supertramp så dyrkar man det här. Låten ”Stop” är en talande låt.

17. Ozone – Self defence

Slamer, Ousey och Overland, en line up som torde få majoriteten utav a.o.r.-folket att dregla över.  De båda sångarna har en bluesig underton i sina starka röster där svärta, ångest och brustna hjärtan har sitt härbärge.

Mannen bakom dessa är multigeniet Mike Slamer som florerat i grupper som City Boys, Streets, Steelhouse Lane, Slamer och Seventh key. Teoretiskt sett borde dessa förutsättningar vara en contender of the year. Dessvärre lever inte förväntningarna upp till den färdiga produkten.  Riktigt bra låtar är titellåten ”Self defence” samt  ”Practice what you preach”.

Årets besvikelser

FM – Heroes and villains

Så var vi där igen. Jag har full förståelse att de gillar två olika stilar. Själv har jag ytterst svårt för de bluesiga rockalstren som inte säger mig någonting alls, vedervärdigt.

Europe – War

Europe fortsätter sin resa mot nya musikaliska utflykter. Jag gratulerar verkligen dessa herrar för att hittat sin nisch och att de vågar lämna ”the comfortable zone”.  De är duktiga musiker, fortfarande hungriga på scenen och bra låtskrivare. Tyvärr skapar de rockblues pastischer som för mig förblir helt intetsägande precis som på förra plattan. Visst, det finns 2-3 låtar som visar prov på hur bra detta kunde ha blivit.

Mitt nya Europe är Eclipse, vilka jag aldrig hoppas hittar någon form av bluesinspiration i framtiden.  Dagens Europe verkar göra allt de kan för att tvätta bort sin hitmaskins-stämpel. Nu ska de bli respektabla musiker och tagna på allvar av både kritiker och publik. Sammanfattningsvis en sann besvikelse. Denna väg känns helt fel att gå. De borde istället vara stolta över sin historik och göra en melodiös poppig AOR-platta – med bluesinslag.

Toto – XIV

Totoism på hög nivå dock inte för mina öron. Jag hittar 2-3 ljusglimtar som tilltalar mig därutöver är det en en adekvat avsaknad av bra chorus. Den visar upp ett musikaliskt lekfullt Toto – tyvärr.

Peterik & Scherer

Exceptionellt höga krav på mannen  som är ju en gud i a.o.r-världen.  Jim Peterik är dock inte mer än en människa och i samarbetet med nya sångaren  Marc Scherer når inte materialet upp till hans sinnessjuka kvalitetströskel.

Def Leppard – De Leppard

Reproduktionsmaskinellt och scizofrent utstuderat. Jag föredrar hellre de svenska kopiorna Grand Design. Grand design plagierar på ett förtjänstfullt sätt och kan på senaste platta rada upp hits. Sådana existerar knappt på Def Leppards luftslott. Ta lite här, ta lite där filosofin känns ljusår från genuinitet. Det bästa vore om Grand Design skrev låtarna och Def Leppard framförde dem.

Svenskt och nordiskt

Svenskt: Europe,    Eclipse,   Last autumns dream,   Care of the night,    Impera,   Crazy Lixx,   The Poodles,    Magnus Karlsson,   Skintrade,   Reach,   Radioactive,   Hardcore superstars,   Jono,    Grand Design,   Naked, The murder of my sweet ,   S.A.Y,   Osukaro,   Vindictiv,    Art nation,    C.O.P,    Martina Edoff,   Nalle Påhlsson´s Royal mess,   Saffire,    Ghost,    The Summit,

Finskt: Cains offering,    Myon,    Lotta Lene,     Michael Monroe,    Nightwish,

Norskt: Issa,    Jorn Lande/Trond Holter,    Åge Sten Nilsen’s Ammunition

Danskt: Royal Hunt,    Powerplay

Superbra musik

De senaste 4-5 åren har genren modern rock börja få ett grepp om min musiksjäl och plånbok. Det började lite smått med Fountains of wayne,    Madina lake,    Fall out Boys,    Anberlin,    The all american reject, Disturbed,    Billy Talent,  Shinedown,    3 Doors down

Musikilärningsprocessn fortsatte med grupper som: Halestorm,    Icons for hire,    Nothingt more, Starset,    Escape the fate,    Rise again,    Like a storm,    Pop evil,     Saliva,    The Veer union,    Adelitas way,    Breaking Benjamin,    Skillet,    Cavo,    Days of jupiter,    Red,     The Inthersphere,    VersaEmerge,   

The Material, Poets of the fall,    Lord of the lost,    My Darkest days,    Six A:M,    Stone Sour,    Forever At Last,     The Cab,    A life divided,    Story of the Year,    The letter black,    Tonight alive,     Bridge of grace,    Jimmy eat world,    Yellowcard,    Sick puppies, Art of dying för att nämna några.

Skillnaden mellan genrerna ligger nog i hur man vill ha sin melodiska rock lista. det kan ju var befriande att inte blanda ihop stilarna trots att skillnaderna ibland är hårfina eller helt enkelt ligger i betraktarens ögon.

Om jag blandat dessa så hade det dessvärre inte funnits kvar så många contender of the year utifrån renodlad melodic rock eller a.o.r. Dock blev jag så illa tvungen att ta med The Dirty youths album som omöjligtvis inte kan stoppas undan, precis som Shinedown, A Life Divided och Halestorm.

Bästa modern rock och annat

Papa Roach

New years day – Mavovalence

Papa Roach – F.E.A.R.

Three days grace – Human

Trivium – Silence in the snow

Shinedown – Threat to survival

Bullet for my Valentine – Venom

A life divided – Human

The Dirty youth – Gold dust

Fall out boys – American beauty/american psycho

Ellie Goulding Delerium

Ed Sheeran – X

Breaking Benjamin – Dark before dawn

Några av årets låtar

Revolution Saints – Here forever

Praying Mantis – Believeable

The Dirty Youth – I´m not listening to you

Art Nation – Don´t wait for salvation

Cats in space – Stop

Ozone – Self defence

The Poodles -  Stop

Murder of my sweet – The awakening

Jono – Can we make it

Eclipse – The Storm

C.O.P – Nightmare

Martina Edoff – Word has gone mad

Khymera – She´s got the love

Bullet for my Valentine – Hell or high water

Find me – Another day

House of lords – Go to hell

Naked – Aim for the heart

Three days grace – I am machine

Papa Roach – Skeletons

Halestorm – I´am the fire

Shakra – Hello

Lande/Holter – Walking on water

Issa – Long time coming

Grand Design – 10 outta 10

Kamelot – Insomnia

Khymera – She´s got the love

Shinedown -  Asking for it

Magnus Karlssons Free Fall – When the sky fall

Festivalsommaren

Den lilla och genuina Skogsröjetfestivalen som gick av stapeln slutet av juli blev min enda festival detta år. Jag hade lovat mig själv att aldrig övernatta i tält något mera. Man ska dock aldrig säga aldrig, då mygg och gyttja återigen blev mina vänner. Det fanns mycket att glädja sig åt utifrån ett melodiskt rock perspektiv. Festivalens överraskning var Jono. De levererade kvalitetsstinn  rock influerad utav Queen på ett sanslöst underhållande sätt.

FM var en fröjd för örat när de levererade hits som ”That girl” och ”Love be the leader”.  Trots att Europe dragits ner i ett bluesträsk är de fortfarande ett ytterst vitalt och professionellt band på scen.Precis som FM var det för första gången jag såg Magnum live. De gjorde mig inte besvikna. Några av deras nyare låtar såsom ”Unwritten sacrifice och ”Black skies” samsades behagligt med ”Vigilante”  och ”Sacred hour”.

Svenska H.E.AT med sångaren Erik Grönvall i spetsen har jag sett ytterligare två gånger förut. Denna kväll var inte sämre än någon av dessa. Variationen på låtarna i den genren är sjukt stort; de rockiga som exempelvis ”Enemy of me” som de mer aor:iga: ”Point of no returm” och ”Living on the run” vårdas ömt på scenen. Erik Grönwall är ett kapitel i sig. Han är en riktigt vitamininjektion på scen. Det blir ibland ”too much” och man undrar lite om han inte tagit någon annan form av injektion.

Kommande släpp 2016

Edens Curse, Avantasia, Nordic Union, Mecca. 

Jaded Heart, Rage of Angels, Treat, Serenity Magnum.

Last in line, Shakra, Rick Springfield, Chris Ousey, Dynazty.

TREAT

Året som gått har ur ett a.o.r./melodiskt hårdrockperspektiv varit mycket givande. Kluster av nya grupper, äldre rävar och som  vanligt en uppsjö utav Frontierskonstellationer rosade marknaden. Signifikativt har varit att de flesta innehållit 3-5 riktigt bra låtar, varvade med intetsägande och standardiserade tongångar som exempelvis: Stan Bush, House of lords, In faith, From the fire, Sonic station, Three lions, Grand Design, Magnum, State of  Salazar, Delain, Perfect view, L.R.S.

Brittisk a.o.r genomgick 2014 en  form av renässans med intressanta nya band som skjutit i höjden med bland annat Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, United nations, Daylight robbery, Skyscraper. Lägg till gamla uvar som Steve Overland, Vega och Magnum så har de återigen blivit en nation att räkna med.

Melodiska hårdrocks kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur brr plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. 1. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. 2. White Widdow är ett exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de många fans och kritiker uppskattar det de gör.

Australiensiska White Widdow är som sagt ettprydligtt exempel på en platta som uppfyller tre kriterier, men saknar den fjärde. I detta fall är det i mitt tycke sångaren Jules Millis som är den felande länken. Dels kan jag inte lyssna på plattan på grund av just detta, dels finns det inte en chans att den når upp till min topp-10000, ifall en sådan funnits just gå grund av den faktorn.

Jag menar inte alla sångare kan hålla Steve Perry klass, men detta är på tok för svajigt, ansträngt och medelmåttigt för att kunna bära denna bombastiska a.o.r orgie. Då hjälper inte ens det tunga artilleriet utav stämsång.

2014 års 16 bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocktronen stod mellan svenskarna och britterna. Fish´n chips älskarna hamnade på 2:a och 3:a plats på listan. De hade också sex grupper på topplistan, skandinaverna 6½, något som avgjorde saken.

För mig var det oväntat att britterna skulle vinna bataljen. Att blanda en lista med a.o.r och melodiös hårdrock är inte det enklaste tycker jag, men skillnaden är ju inte precis superstor, eller är den det? Är diskrepansen mellan Empire 21, Dynazty, Alle/Lande, A.C.T oöverkomlig jämfört med Overland, 7 eller Work of art?

1. Empire 21 – Empire 21

Debutplattan från Empire 21 består bara av välrenommerade musiker som varit med i band som Narnia, Darkwater och Harmony. Gitarristen  Carl Johan Grimmark grundade Narnia med Christian Liljegren därefter han denna underskattade gitarrfantom medverkat på massor av plattor med grupper som Fullforce, Audiovision, Rob Rock, Divinefire, Flagship och Planet Alliance.

2007 släppte han sin soloskiva under namnet Grimmark. Det blev en personlig favorit hos mig. Killen har ett sinne för att skapa sjusärdeles sköna melodislingor i kombination med bra chorus på sitt egna lilla egna vis. Många låtar på debutalbumet är helt enkelt ett knippe guldkorn som I can´t, All is lost, Traveler, 100 nights, This is my story och No matter the winds of change är bevis på exceptionellt bra musik.

Sångaren Richard Hunteke starka och personliga röst omgärdas av ett modernt välproducerat sound som fullkomligt däckar mig. Detta är högkvalitativ tung, mogen melodiös hårdrock som verkligen sticker ut; frustrerande kompetent. Att inte skivan nämnts mera i hårdrock pressen är ett smärre under. Den troliga förklaringen till detta är nog de kristna texterna och att Grimmark själv medverkat på ”kristna hårdrockplattor”.

Jag själv är inte kristen, men så länge inte budskapet hamras ut med lovsånger till Gud är det verkligen inget problem för mig. Visst är det übertung hårdrock som serveras; borde denna musik ens få vara med på listan beroende hur man definierar sin melodiska hårdrock? I mitt tycke absolut eftersom de sätter melodierna och refrängerna i främsta rummet.

2. Overland – Epic

Då FM gått i stå passar Steve Overland på att släppa sin bästa platta so far. Den är ljusår bättre än hans tidigare solalbum: Breakaway 2008 och Diamond dealer 2009. Allt ifrån den optimala produktionen med Mike Slammer (City boy, Streets, Steelhouse lane, Seventh key) bakom rattarna till helt enkelt bättre låtmaterial. Den klockrena Radio radio ställer in a.o.r-radarn för nästkommande låtar som If looks could kill , Down comes the night, If your heart´s not in it, och Time for letting go.

Trots många år i branschen har inte sången från Steve Overland börjat halta, snarare tvärtom, den har mognat likt ett ukrainskt vin, och är som klippt och skuren för musiken på denna platta. Detta är det närmaste tidiga FM jag hört ifrån Steve, utan att falla under epitete karbonkopior. Jag har aldrig varit förtjust i FM´s rockigare och bluesigare inriktning. Det är väl avsaknaden av dessa element som jag fullt ut faller för denna platta

3. Seven – 7

Brittiska Seven är årets Laneslide. En jätteöverraskning sprängfylld med a.o.r precis som jag vill ha det serverats. Det är väl synd att säga att de sticker ut från mängden, men de levererar pråligt fluffig 80-tal på absolut rätt sätt, alla pusselbitarna faller liksom på plats. Hypersköna Shoot to kill visar var debutskåpet ska stå. Efterföljande Inside love är nästan lika bra, precis som Still. Lite längre ner hittar vi Stranger, och nästan bästa låten på plattan Thru the night. Sista låten som höjer sig över mängden är Don´t break my heart. Att de placeras framför mer helgjutna plattor som H.E.A.T och Within Temptation är på grund utav att detta verkligen essensen av pure a.o.r och att det är deras första platta.

4. Heat – Tearing down the walls

Jag måste abdikera i men dogmatiska subjektiva devis att detta band är överhypat. Visst, de tillhör inte mina absoluta favoriter. I och med förra plattan Address the nation,  deras uppträdande på 2014  års Firefest och senaste plattan står det klart även för mig att de tillhör eliten av melodic rock i världen.

Deras signum på de två senaste alstren är variation och jämnhet; två faktorer som gör att skivan placerar sig framför Vega. Tunga Point of no return varvas med rockigare A shot at redemption, glammiga Inferno, kaxiga Enemy in me, popiga Mannequin show med aoriga Eye for an eye. Variationen är deras styrka kombinerat med starka chorus, trots det saknar jag ännu flera klockrena ”hits”  a´la Point of no return, Mannequin Show och Enemy in me.

5. Within temptation – Hydra

Det är bara såhär enkelt att skapa himmelsk bra musik. Likt Halestorm har holländska Within Temptation både lyckats återskapa sitt patenterade bombastisk låtsignum parallellt som de experimenterar med rap och dylikt utan att upprepa sig för mycket. I vanliga brukar sådana här  abrovinscher sluta med ett rejält magplask när många grupper tror att de har Beatles eller ABBA-ådrorna i sig. Detta stolta holländska flaggskepp har i och med detta album lyckats framavla fyra plattor på raken: The Silent force (2004), The heart of everything (2007), The Unforgiving (2011).

Det torde vara smått kriminellt att inte ta med deras senaste platta utifrån ett melodiskt hårdrock perspektiv. Visst, plattan är i mina öron inte lika bra som sin föregångare The unforgiven från 2011. Det räcker ändå lätt för att kvala in på denna eminenta lista då konkurrenterna sällan lyckats med konststycket: ”inte-en-dålig-låt”. Min favoritlåt på Hydra är den smittsamt refrängstarka Covered by roses. Andra guldörhängen är Let us burn, And we run  och Paradise. Tyngd, melodiorgier och variation samt den makalöst sköna rösten från Sharon Den Adel tilltalar alla kategorier av musikälskare just på grund av att helheten blir så bra, denna platta är inget undantag.

6. Vega – Stereo messiah

Tredje plattan med dessa energiska brittiska hitsnickrare. De fullkomligt översköljer lyssnaren med vitala låtar såsom Bon Jovi skulle ha låtit om de inte vandrat fel väg i den melodiska rockdjungeln. Nackdelen är att låtarna har en tendens att låta lite lika; det blir liksom aningen jämntjockt. Bröderna Tom och  James Martin ”The Martin brothers” är ändå som skapta för att konstruera brottarhits. Det har de bland annat visa via Vega, men också  genom låtar till Khymera, Issa,  House of lords och Sunstorm för att nämna några.

Den adrenalinstinne sångaren Nick Workman delar  mig i två läger. Ibland känns rösten helt rätt, ibland enbart jobbig. Den dynamiska titellåten Stereo messiah är en en av plattans allra bästa låtar. All or nothing kommer inte långt efter precis som Wherever we are, Gonna need  some love tonight, The neon heart och The Fall är annars de mest lysande stjärnorna

7. Allen/Lande – The great divide

Det känns lite konstigt att inte Magnus Karlsson är delaktig i detta projekt, eftersom han i mina ögon  indirekt var Allen Lande. I vilket fall som helst tog Timo Tolkki över stafettpinnen, något som instinktivt kändes ytterst negativt. Hans senaste låtskrivarprojekt har i min smak inte alls varit speciellt bra förutom första och sista plattan med Revolution Renaissance. Jag blev dock positivt överraskad av att många låtar var riktigt bra och produktionen för en gångs skull satt där den skulle.

Det är ju inte för intet som jag en period i mitt liv dyrkade Stratovarius trots Timo Kotipeltos ibland enerverande röst. Sådant slipper man dock på denna platta när Jorn Lande och Russell/Allen  håller i studiomickstativen, tyvärr allt för sällan tillsammans. Mina favoritlåtar på plattan är Down from the mountain, In the hands of time, Lady of winter, Dream about tomorrow och klockrena Hymn to the fallen samt Reaching for the stars (plattans mest bombastiska chorus).

8. Brother Firetribe – Diamond in the firepit.

Trots årets fulaste omslag så är det stort sett omöjligt att inte ha med denna grupp på listan eftersom de har en väldigt hög lägsta nivå, ungefär som The Poodles. De andas verkligen pure a.o.r och uppfyller nästan de fyra kriterierna som jag ställt upp.

Pekka Heino är en gudabenådad sångare, dock upplever jag ibland att rösten efter ett tag känns aningen monoton. Trots en bra platta är Diamond in the firepit deras sämsta. Mina favoritlåtar är inledande Love is not enough samt For better or worse, Trail of tears, Edge of forever och Tired of dreaming.

9. Work of art -Framework

Så snuskigt välspelat, tight och sjukt bra producerat. Kan det bli bättre? Absolut, det jag ärligt saknar är fler av de klockrena chorusen som: Shout till you wake up , How do you sleep at night, Time to let go och The machine. Resten blir holistiskt sett alltför intetsägande för att hamna på min  topp-5 helt enkel.

10. Threshold – For the journey

Proggmetalband tyr sig sällan till skaran som kan kombinera teknisk skicklighet med minnesvärda chorus. Threshold har den förmågan och har visat det på plattor som Dead reckoning (2007) och March of progress (2012). Jag upplever dem lite som 2000-talets svar på Asia.

De två första låtarna Watchtower on the moon och Unforgiven är schizofrent typiskt för dem och en optimal inledning på denna sköna platta. The Box, Turned to dust och The mystery show tillhör låtar som jag tycker är lite extra minnesvärd på ett för övrigt mycket jämnt album. Threshold har verkligen hittat sin egna stil, det finns inget annat band som låter likt dem

11. Miss behaviour -Double agent

Precis som Dynazty känns deras senaste som att de hittat sin stil. Detta är en varierad platta med många guldkorn. Den enda nackdelen jag finner på plattan är det  subtila drag av svengelska, men dock inte tillräckligt störande för att kunna njuta utav helheten. Edge of the world, Magic feeling, The cause of liberty och Dancing With danger är klockrena tyngre aor-hits. Double agent är en kommande a.o.r classic. Det känns extra kul att såhär bra melodiös hårdrock hittas i min hemstad Norrköping; the city of Marduk och Eldkvarn.

12. Angels or kings – Kings of nowhere

Ett FM -light, kan det vara något? Definitivt, britterna levererar ett jämt-tjockt-album där det finns fyra låtar som höjer sig över genomsnittet. För cirka 30 år sedan kallade sig bandet AOK, de försvinner, de återuppstår med ny sångare, nytt bandnamn för att släppa sitt debutalbum på Aor Heaven. Sångaren är dock ingen ny Steve Overland, vilket drar ner betyget en aning.

Vill man ha nyskapande a.o.r så bör man inte inköpa denna platta, man har liksom hört det förut. Jag är dock en sann melodifinnare och förträngde detta faktum. Jag sväljer istället de 80-tals klonerna och produktionen med hull och hår. Låtarna Any other girl, Ice turned to rain, Left me in love och  Another lost boy gillar jag  allra mest.

13. A.C.T – Circus pandemonium

Överkvalificerade musiker,egenproducerad platta som ligger på bandets egna label med ett unikt eklektiskt progg/pop/rock-sound. Denna konceptplatta handlar om en cirkus och är deras femte studioplatta. Om det funnits någon rättvisa i musikvärlden så borde de dels spela för utsålda arenor, dels tillhöra de mest streamad, tyvärr är verkligheten påträngande för skev för genialitet.

Härligt med grupper som A.C.T och Jono som tycks ignorera rådande mallar och ramar. ”The end”, ”Everything´s falling” och ”The funniest man alive” är obeskrivligt annorlunda och bra.

14. Dynazty – Renatus

Med deras fjärde platta känns det som att Dynazty äntligen hittat hem till sin stil. Precis som Empire 21 kan detta kännas aningen för tungt för listan, men då fokuset även här ligger på medvetet bra melodier och chorus finns den med. Utvecklingen har skett från sleaze, till mer tyngre a.o.r till tung melodisk hårdrock. Frontfiguren tillika sångaren Nils Molin håller hög internationell klass och har verkligen en pipa som passar denna typ av musik.

Produktionen är också explosivt rattad utav Peter Tätgren (Pain), det låter helt enkelt fantastiskt. Riffen sprutar fullkomligt ur bandet som ett artilleri av kulsprutor. Här har de inte kompromissat med halvmesyrer eller sega ballader, fullt ös från start till mål, på gott som ont. De låtar som jag anser vara bäst är Dawn of your creation, Run amok, A divine comedy och Incarnation.

15. Jaded Heart – Fight the system

Likt ett light-pretty Maids balansera svensk/tyska Jaded heart sin melodisk hårdrock mellan tungt och mindre tungt. Jag föredrar detta sound före den mera a.o.r.-inriktade tiden med Michael Boorman vid mickstativet. Med svenskarna Johan Fahlberg på sång och Peter Östros på gitarr har konstellationen via de tidigare plattorna Helluva Time, Sinister Mind, Perfect Insanity och Common Destiny visat att detta inte är något engångstillfälle.

De levererar nästan alltid ett habilt hantverk. Tunga Schziphrenic lägger ribban för resten av skivan. Not in a million years, Never free och  In the shadows är andra guldkorn. Dock kunde jag klarat mig ifrån låten Terror in me som är halvhorribel

16. Harem Scarem- Thirteen

De pålitliga kanadensiska trotjänarna 13:e platta. Den unisont hyllade debuten kom ut 1991. Det fullkomligt ekar av Pete Lesperances  personliga gitarriff. Harry Hess har en säregen röst som fortfarande känns lika vital som den alltid gjort.

Mina tre favoriter på plattan är Saints and sinners, The midnight hour samt avslutande Stardust. Förutom dessa toppar balanserar kvaliteten på båda sidor om godkäntskalan. Det som kvalificerar albumet att inta en hedrande 15:e plats är körerna, produktionen, variationen och rösten. 

Svenskt och nordisk

Året som gått har som vanligt inneburit massor av svensk melodisk hårdrock, men mindre än de föregående åren från de andra nordiska länderna. 

Dynazty, Empire 21,  Miss Behaviour, Alien, Nubian rose, H.E.A.T, A.C.T, Dalton, Sunstrike, Houston, 220 volt, Grand Design, Work of art, Sonic station,  Adrenaline Rush, Crazy Lixx, State of Salazar, Laney´s legion, Niva, Care of the night, Evergrey, Amaranthe.

Nordiskt: Brother Firetribe, Free spirit, Audrey Horne, Moonland,

Några av årets största besvikelser

Asia - Gravity

På deras 10:e platta hade jag hoppats på betydligt mer gitarrer än på föregående XXX från 2012 som egentligen kunde klassas som ett popalbum. Mer gitarrskrammel levererades utan att på något sätt komma upp i Pretty Maids nivåer, vilket inte heller var väntat. Dessvärre synkades inte låtkvaliteten med det förstärkta gitarrljudet. Jag fick leta länge innan jag hittar någon låt som behagade mig. Valet föll på behagliga Nyctophobia.

Alien – Eternity

Jag hade enormt stora förväntningar på denna platta. Utifrån deras lyckade framträdande på Firefest och att hela bandet återigen är samlat fanns förutsättningar att skapa magi. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara intetsägande själlöst.

Hittar knappt en låt som skulle kunna platsa på deras debutalbum. Det låter vid första lyssningen väldigt bra, men melodierna flagnar rekordsnabbt. Ska jag hitta något som är är bra är det Unbroken och What goes up. Synd på så rara ärtor då sångaren Jim Jidhed fortfarande besitter en av Europas starkaste och bästa a.o.r-röster.

Unisonic – Light of dawn

På andra plattan har bandet försökt tillfredsställa utsvultna dubbeltramp-törstande Helloween-fans. Egentligen inget fel på det, tyvärr missade de att skapa tillräckligt bra låtar under processen. Det som var riktigt bra på första plattan är nästintill bortblåst. Med ett sådant här meriterande gäng utav musiker borde det vara omöjligt att skapa så få minnesvärda chorus som lyfter musiken, undantaget är låten Exceptional.

Gotthard – Bang

Andra plattan med nya sångare Nick Meader, mannen som efterträdde den tragiskt omkomne Steve Lee. Dessvärre har kvalitet efter sångrockaden störtdykt, ungefär som FM efter deras andra platta. Visserligen är plattan en klar uppryckning från förra albumet Firebirth (2012), men ändå långt ifrån Gotthardstandard.

Winger – Better days comin

Kunde inte sagt det bättre själv, men undrar om det kommer att komma bättre tider för Winger. Förra plattan Karma (2009) var  tung, melodiös och varierad, det vill säga en riktigt grym platta med myriader av slagfärdiga melodier, denna platta är dessa raka motsats. Queen of babylon, är helt okej, resten är på tok för dåligt.

Några av årets guldlåtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Angels or kings – Any other girls, Overland – Radio, radio, Laney´s legion – Lady luck, Seven – Thru the night, Brother firetribe – Love is not enough, Three lions – Trouble in red dress, Threshold – Unforgiven, Dynazty – Run amok, Amaranthe – Drop dead cynical, Within Tempation – Covered with roses, H.E.A.T – Point of no return, Grand Design – 10 outta 10, Magnum – Unwritten sacrifice, Vega – Stereo messiah, Allen/Lande – Reaching for the stars, A.C.T – The end

Inte melodiös hårdrock, men bra ändå

Sixx: A.M. -  Modern vintage

Triosphere – The heart of the matter

Accept – Blind rage

RIP Fergie Frederiksen

Dennis Hardy ”Fergie” Frederiksen (15 Maj 1951 – 18 Januari 2014). En av a.o.r-världens största röstikoner lämnade detta år jordelivet. Han hade de senaste åren brottats med cancer, vilket till sist fick honom på fall. Utifrån mitt intresse för denna numera smala genre var Fergie urtypen för hur en sångare skulle låta helt enkelt. Den optimala rösten kvalade lätt in på min topp-2  lista, i sällskap med den eminente Jimi Jamison.

Han förgyllde oss fans med grupper som Trillion, LeRoux, Toto och dylika solokonstellationer. För mig är det dock Toto – Isolation som frambringar mest minnen i kombination med Dennander/Frederiksen – Baptism by fire samt  hans näst sista platta Hapiness is the road. Låten ”Turning point” från 1982 med LeRoux fick/får mig att kippas efter andan, a.o.r.-perfektionism uti fingerspetsarna.

RIP Jimi Jamison

Jimmy Wayne ”Jimi” Jamison (23 Augusti 1951 –  1 September 2014). 1984 Jimi tog över micken i  Survivor efter Dave Bickler 1984 för att fem år senare hoppa av.  2000 gick han återigen med i bandet för att lämna dem  igen 2006 för att återinträda 2011-2014, vilket blev hans sista sejour med Survivor. Med klassiska Vital sign  från 1984 och braiga When seconds count strödde han eufori till mig och många andra molltörstande varelser runt om i världen.  Crossroads moment från 2008, en soloplatta från Jim, var också ett toppenalbum. Hans samarbete med (Frontiers) Bobby Kimball resulterade 2011 i ytterligare en fröjd för örat. Hans sista platta Never too late sjöd av klassiska tongångar i modern tappning.

Jimi Jamison blev blott 63 år gammal innan han kastade in handsken. Han hade en röst att döda för och förblir i mina öron en av de mest optimala sångarna tillsammans med Fergie Frederiksen som någonsin uppbringats på skiva. Båda föddes ironiskt nog samma år 1951, och dog samma år 2014.

Bra festivaler

Under året som passerat har det sista Firefest gått i graven, Frontiers visat var skåpet ska stå i  Milano. I USA finns Melodic Rock,  i Sverige finns bland annat det melodiska Meckat Väsby Rock.

Den sistnämnda blev mitt val och inträde till festivalsommaren. Ackompanjerad utav en betongdjungel av guds like blev det att följa många favoritband på två scener som placerats mitt emot varandra på en fotbollsplan. Den tillhörande fotbollsläktaren fungerade som skydd för dem lata och trötta.

På Skogsröjet och Sweden rock kan man effektivt vandra mellan campingen och festivalplatsen, vilket vi saknade på denna festival, även om det fanns en sådan. Visst är det skönt att sova på hotell, det går absolut inte att förneka, men en del utav magin försvann på Scandic. Jag, Stefan Hammarström och Johan Nordström betalade extra för ett V.I.P kort som vi tyckte var sisådär.

För mig var det Degreed som var bäst. Grand Design var också underhållande. Jag missade tyvärr både mina husgudar Pretty Maids och At Vance på grund  av att somnat på gräsmattan, precis invid vakterna, ingen bra timing alls. Europe gjorde en väldigt bra spelning, sprängfylld med spelglädje och låtvariation.

Ett  urval av 2015 års skivsläpp

Degreed

Eclipse

The Poodles

Care of the night

Issa

Rob Moratti

Revolution Saints

Mecca

Journey

Halestorm

Magnum

Kamelot

Anubis Gate

Nightwish