Jag är i grund och botten en AOR-kille. Det innebär dock inte att jag förkastar alla andra undergenrer. Jag gillar de mesta när det kommer till tunga gitarrer och skönsång.

En subgenre som jag egentligen borde dyrka är prog metal, men så är inte fallet. För mig låter det bra på ytan, men låtarna i sig har så svårt att ”sätta sig”. Allt låter typ likadant och avsaknaden av adekvata refränger blir i längden alltför frustrerande.

Ett band som kategoriseras som prog metal är tunisiska Myrath. Jag upplever att de balanserar på rätt sida om det tunna progstrecket, och parallellt inkorporerar melodic metal med precession.

De vill inte bara ”briljera”, Myrath vill både glänsa och skapa minnesvärda låtar, det vill säga progressivt, men inte för komplext, precis som brittiska Threshold. De två är mina kompass när det kommer till navigeringen i progressiv metal. Det är i min värld dock inte alltför förekommande, i en genre som tycks sky refränger likt elden.

Jag kom först i kontakt med dessa hårdrockbröder via albumet Shehili (2019). Det var en hårdrockuppenbarelse i ordets bemärkelse. Alla musikaliska pusselbitar föll på plats, samtidigt.

Myrath släppte sitt debutalbum Hope (2007). Då var det keyboardisten Elyes Bouchoucha som skötte mickstativet. På uppföljaren Desert call (2010) bytte man sångare till nuvarande Zaher Zorgati. Deras första plattor var mångt och mycket influerade av Symphony X. Därefter har de mer och mer rört sig bort från dessa progressiva rötter.

I min bok har detta evolvande lett till en hybrid, som jag dyrkar, deras första album var dock inte riktigt my cup of tee. Från ett orientaliskt Symphony X, till ett band som från Legacy (2016), hybriserats till något som funnit sin egna identitet, men fortfarande strävar efter upplysning.

Det blev ännu tydligare på deras nästkommande helt underbara Shehili (2019). Min upplevelse var nog att de närmat sig power metal ikonerna Kamelot och till viss del våra nordiska vänner i Nightwish, (Once era) mer än Symphony X, vilket för mig passade betydligt bättre. Nu satt också refrängerna som smäck, de arabiska etnoinslagen ännu starkare och variationen var skyhög.

Hela fem år senare skapade de ett ännu starkare alster än Shehili. Karma fullkomligt översvämmades av cheesighet och ännu mer kommersiell inriktning. Det var bara att bocka och buga för den nya inslagna genreuppväxlingen.

Många låtar hade kunnat stått sig väl i Eurovisionträsket. Jag är medveten att många hårdrockare suktar över det förgångna, men undertecknad skulle inte kunna vara nöjdare med vägvalet bandet valt.

Med låtar som ”Into the light”, ”Let it go”, ”Heroes” ”Temple walls” och ”Words are failing” var det bara att omfamna ett band som funnit sitt rätta jag, precis såhär ska de låta.

För mig var detta album en fullpottare tillika Myraths bästa so far, ett schizofrent bra album med helt sanslösa refränger och melodier. som avlöste varandra. Månne ett av 2000-talets starkaste album?

Nu har det gått två år och Myrath kan ståta med ett nytt album i bagaget, Wilderness of mirrors. Att slå Karma på fingrarna är nog inte möjligt. För de som vill se en återgång till mindre cheese och mer Symphony X style kan bara se dessa förväntningar rinna ut i sanden. Det mer kommersiella Myrath fortsätter att regera och följer mönstret, tack Gud för det.

Plattan inleds med ”The Funeral”. Mellanöstern möter Disney? I vilket fall som helst är detta både ubertungt och glättigt på samma gång. Ärligt, av de 10 låtarna på albumet är det inledningsspåret som jag tycker sämst om.

På efterkommande “Until the end” finner vi Amaranthes skyddshelgon Elize Ryd. Hennes val att duettera med Zaher Zorgati i just denna låt, visar sig vara genomtänkt. Den dynamiska duo framavlar orientalisk ljuv musik i semitempo, ”an-epic four-minute composition”.

En effektfull fransk barnkör från Glanum Rock School inleder och avslutar “Les enfants du soleil”; en känslosamt och fräsch touch. Det är också den låt som innehåller minst arabiska influenser. Dock är kreeringen ett ytterst bevis för hur ett band kan skapa perfektionism, utan att upprepa sig nämnvärt.

Om Tunisien tillhört Europa så hade ”Still the dawn will come” absolut kunnat medverka i Eurovision. Etno, metal, meloditräffsäkerhet och en melankolisk bombastisk refräng är helt enkelt melodin för att lyckas fullt ut i den tävlingen. Eftersom jag gillar Eurovision, så älskar jag denna kraftfulla episka  power rockballad.

Låten efter, ”The clown” är nog plattans rättframmaste låt. Den sätter sig likt ett nordafrikanskt pop/AOR-flugpapper. Att de adderat ett tunisiskt chanting i mitten av låten är bara en påfrestande påminnelse att vi har att göra med ett band som forefilled deras självförtroende – Sinbad power!

Gillar man finska The Rasmus så får man sitt lystmäte uppfylld av albumets näst sista låt, ”Echoes of the fallen”. Om en refräng kunde besitta berg, för detta gör onekligen det – ett fyrverkeri i att skapa fulländelse.

Är det kontraproduktivt rent själsligt att dyrka italiensk schlager? Exempelvis Toto Cutugno, Adriano Celentano, Umberto Tozzi och Eros Ramazzotti. Refrängen i denna italiensk inspirerade refräng för tankarna vidare till ovanstående idoler. Det är bombastiskt och melankoliskt, och choruset suger späck, på ett positivt sätt.

Ett av bandets största styrkor är att skulptera fram minnesvärda melodier och refränger, och detta album är definitivt inget undantag. De visar helt enkelt vart det tunisiska skåpet ska stå. Hela albumet omfamnas utav balansen mellan arabiskt och västerländsk metal.

Andra faktorer som infoga i bandets storhet är en produktion som är kraftfull tillika uberpolerad, samtidigt som Zaher Zorgati verkligen basunerar ut sin storhet som registersångare. Det är en fröjd för örat att höra hans stämma som passar lika bra i hjärtskärande ballader som dubbeltrampade hjorder.

Ett annat av Myraths allra största tillgångar är blenden mellan olika hårdrockgenrer, en låt kan innehålla 3-4 stilar utan att det känns krystat. Det skapar kontraster mellan skapelserna, vilket gör att man som lyssnare inte tröttnar att lyssna på plattan från start till mål. Varje låt är verkligen som en teatralisk resa i sig.

Wilderness of mirrors bjuder lyssnare på en bombastisk resa som 100 procent gör Kamelot gröna av avund. Visst, det är till viss del tillrättalagt, sterilt, lökigt och cheessigt…precis som jag vill ha det serverat – top notch helt enkelt, från början till slut, förutom om man ska vara exceptionellt petig, det AI informativa omslaget, men det förtar inte musiken på något sätt.

Myrath har verkligen vuxit ut till ett av min största favoritband. Har ännu inte sett dem live, men den aktiviteten ligger högt på prioriteringslistan. Att breaka Karma är nog inte möjligt.

Men utifrån detta är Wilderness of mirrors ett riktigt starkt album där Myrath inte reproducerar sig själva, utan fortsätter att utvecklas. Med all rätt har de all rätt att visa upp ett pompöst musikaliskt självförtroende via deras innovativa sida, transformation kombinerat med en egen arabisk identitet. All killers no fillers är en klassisk klyscha som lätt kan epiteras på detta album.

Wilderness of mirrors är en tung kommersiell budbärare som skapar ett sukteri efter ännu mera musik av samma kaliber, något som jag inte alls ser som någon omöjlighet längre.

På nästa album vill jag se ännu mera av de arabiska influenserna och inkorporera exempelvis böneutrop, eller varför inte lägga in lite Linkin park/Within Temptation orientalisk rap i några av deras kommande låtar, vore jäkligt spännande om man tog sitt arv ännu längre närmare oss västerländska åhörare.

Band: Myrath
Titel: Wilderness of mirrors
Genre: Oriental metal, Progressive/Melodic Metal
Skivbolag: EarMusic
Antal spår: 10
Releasedatum: 2026-03-27
Bästa låtar:
Betyg: 4.5 av 5

Vad gör man inte för sina barn? Även hårdrockare kan vara föräldrar, och älskar man sina avkommer så är det komplicerat att tacka nej, då de bedjande, med tindrande ögon vill titta på Eurovision med sina föräldrar, i favoritsoffan, framför storbilds-tv:n, med tacos som tilltugg, öl och lösgodis i mängder.

Som sagt, även om man skyr spektaklet likt elden så är risken stor att man indirekt blir indragen i processen. Man får liksom bita i det sura äpplet, och då är det bättre att vara den bästa versionen av sig själv, istället för att agera klagomur under hela sändningen.

Melodifestivalen

Vi som hårdrockare måste också medge, att utan Mello, kanske ingen ”The New Wawe Of Swedish Melodic Rock”?

Tävlingen har befruktat den melodiösa hårdrocken till att bli folklig, samtidigt som kidsen fått sen beskärda del av melodiös hårdrock, det vill säga indoktrinering av nästkommande generation, ungefär som Sweden Rock Festival, på ett mer subtilt sätt.

För nedanstående grupper är det generellt så att deras mellobidrag är deras mest streamade, även om låtkatalogen innehåller starkare låtar.

H.E.A.T – 1000 miles

The Poodles – Night of passion

Eclipse – Runaways

Smash into Pieces – Six feet under, Heroes are calling, Hollow

Dynazty – Land of broken dreams

Dead by april – Mystery

Lillasyster – Pretender, Till the days are over

Mustasch – Contagious

Ralf Gyllenhammar – Bed on fire

Scarlett - Circus X, Sweet N’ Psycho 

Ammotrack – Raise your hands

Finland har bland annat haft med Lordi, Thunderstone, Arion, The Rasmus, Nighhtwish, Blind Channel, Cardiant, Teräsbetoni och Katra.

Norge via Wig Wam och Jorn; Danmark  bland annat genom Nicklas Sonne, vilka Island haft med vet jag inte.

Tyvärr har ingen av dessa artister eller grupper vunnit tillställningen, men de har som sagt burit den melodiösa flaggan vidare. I år kunde Felicia med ”My system” titulera sig som vinnare, i mina ögon en rättmätig sådan.

För de som vill uppleva en tyngre version av låten kan bege sig till Youtube för att spana in multiinstrumentalisten Tommy Johanssons smått ikoniska cover av ”My system”.  De lite tyngre Smash into pieces avlossade sitt tredje bidrag i dessa sammanhang, ”Hollow”, tillika deras sämsta, tyvärr.

Eurovision 2026

Hårdrocken har ju faktiskt rosat den Euorviosionska himlen två gånger. Först vann Finland med Lordi och deras monsterhit ”Hard Rock Hallelujah” (2006). 2021 tog Måneskin från Italien hem hela konkarongen med sin ”Zitti e buoni”.

I Liverpool 2023 gästade ett av mina favoritband tävlingen, Lord of the lost med sin ”Blood & Glitter”. Jag gillade den starkt, men inte resten av Europa, den kom oförtjänt sist.

I år försvarar Rumänien hårdrockens färger. Alexandra Căpitănescu framför sin ”Choke Me” på ett föredömligt sätt. Rumäniens bidrag till Eurovision beskrivs av kritiker som ”farligt” och ”ansvarslöst” – eftersom låten kan tolkas förhärliga strypsex.

I vilket fall som helst är det i min smak en riktig godbit. Det är ju inte hårdrock a´la Slayer precis, utan mer i stil med Evanescence i kombination med operett inslag. Den är verkligen som ett hubba bubba tuggummi.

Även Serbien har en ytterst lågmäld tyngre-rock-pastisch som även innehar ett dödsgrowl mitt i låten ”Kraj Mene”, smakfullt. Dock tillhör den inte min top-28, även om den på något sätt inte är dålig, men de andra är helt enkelt bättre.

Utöver det så hittar vi snärtigapoer-pop-rockiga ”Too epic to be true” med Vanilla Ninja från Estland. Vill man ha lite balkan-pop-rock-punk-rap så kanske Moldaviens Satoshi – ”Viva, Moldova” är något för er? En klockren vitamininjektion bomb som tillhör en av mina favoriter.

För mig som slaviskt sett alla Eurovision sedan barnsben måste tillstå att detta år är det bästa/jämnaste… någonsin. Av 35 låtar gillade jag hela 28 stycken, vilket är rekord för egen del.

De senaste åren upplever jag att lägsta nivån höjts betydligt. Tidigare har det allt som oftast varit genant att titta på de olika bidragen. Falsksång och accentorgier som pendlade mellan uruselt och mindre bra. Ett starkt psyke var verkligen ett krav.

I år har de flesta länderna lagt krut på överdjävulskt bra sång, genrehybrider (på ett positivt sätt) och sanslöst effektiva refränger. För mig är Felicia en klar topp 5-10. Hennes EMD-pop-dänga är en riktigt banger. Allt är typ bra, rösten koreografin, lasershowen och låten i sig. Eftersom man inte får rösta på sitt egna lands bidrag är hon inte med på min 13-i-top-lista.

En av mina favoriter är faktiskt tunga rumänska bidraget ”Choke me”. Dock är det inte säkert att jag röstar på den, har inte riktigt bestämt mig ännu. Något jag ogillar är när folk i förväg vill hårdrockare ska rösta på ett bidrag…bara för att det är hårdrock, även om låten är halvdålig. Det är precis lika orättvist och töntigt som om något bidrag skulle handla om en häst, och att alla hästälskare förväntas rösta på den.

Som sagt, vilket djäkla schizofrent startfält som väntar oss den 16 maj, även för hårdrockare, en bra låt är en bra låt helt enkelt, och här fullkomligt vimlar det av dem!

Moldavien:  Satoshi - Viva, Moldova!

Georgien - Bzikebi – On replay

Rumänien: Alexandra Căpitănescu - Choke Me

Litauen: Lion Ceccah - Sólo Quiero Más

Kroatien: Lelek – Andromeda

Luxembourg: Eva Marija – Mother nature

Finland: Linda Lampenius & Pete Parkkonen - Liekinheitin

Cypern: Antigoni – Jalla

Danmark: Søren Torpegaard Lund -  Før vi går hjem

Albanien: Alis - Nân

Montenegro - Tamara Živković - Nova zora

Frankrike: Monroe – Regarde

Australien: Delta Goodrem – Eclipse

Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverket, förutom att sjunga, så bar musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, men med mera keyboards. Han städade verkligen runt i 80-talets obskyra som klassiska AOR-plattor. Det fullkomligt dånade av konstanta ekon från det förflutna.

Precis som Nestor skapade Chez & Danny något som var fejk, men inte lät som det, utan något som mycket väl kunde ha kommit ut på 80-talet och blivit en så kallad tidlös klassiker. Återbruk på en genant snyggt sätt!

Som sagt första albumet var en veritabel fullträff, medans uppföljaren andades mer retro och återbruk…på fel sida av den brutalt fragila AOR-linjen. Att Powerzone (2022) skulle följas upp med ett tredje album behövde man inte vara raketforskare för att förstå. Nu är den här, Reckless, och den primära frågan är, går det verkligen att toppa förstlingsverket?

Chez commented: “I’m beyond excited and so proud to share my first single from my upcoming third album with you all. Here it is, the title track… “Reckless”. This is just the opening move… Raw, real, and unapologetically sexy. It’s the first taste of everything we’ve been building. Bigger sounds, bolder vibes, and reckless energy. I can’t wait for you to feel it as much as I do”.

Existerar det några pregnanta härdsmältor på albumet? Ja ärligt vi kan reda börja med inledningsspåret tillika titellåten, ”Reckless”. De nästan fem minuter långa orgien av AOR befruktas av Jim Steinman körer, ett härligt driv och ett klockrent chorus. Inbakat i låten samexisterar en djävulskts skön sax. Egentligen är det väl inte mitt favoinstrument, men här smälter den in hur naturligt som helst.

Efterkommande ”Personal rock´n roll” greppar den fluffiga stafettpinnen på ett magiskt sätt. Återigen inkorporeras det typ Jim Steinman körer, något som förstärker drivet i låten i sig, lite som Kim Wilde på steroider. Inget ont om Perfect Plan, de är helt underbara, men jag får inte samma känsla av att röra mig mer koreograferat. Just den feelingen är svårdefinierad, men den pusselbiten finns här.

I tredje låten andas lite mer traditionell AOR. ”Night of passion” nailar även det uttrycket. Saxen var ingen engångsföreteelse eftersom den även infogas i denna låt på ett värdigt sätt.

Tempot stegras och de distade gitarrerna tar ännu mer plats i ”Strip me down”. Den kombinationen gör den till en av albumets starkaste, vilken dessutom toppas med en nästan lite Pat Benetar kaxighet. En kommande AOR classic månne?

I den lite Aviator/Robin Beck indränkta ”Tongue of love” skruvas tempot ner en aning samtidigt som basen kraftigt pulserar i bakgrunden. Låten kröns med en mäktig refräng. Detta är mer i stil med ”vanlig” AOR.

”Love tornado” är en ren skär energibomb som verkligen kan besitta berg. Det där drivet som genomsyrar hela plattan är sjukt närvarande på denna testosteron sökande tingest.

Sjunde låten är döpt till ”Bad girls”. För mig tillhör den en av albumets allra starkaste kreationer. Det inledande Mötley Crue riffet avlöses av plattans klockrenaste sing-a-long-refräng.

Eftervarande ”Street survivor” skulle kunna kröna vilken 80-tals film som helst. Den ber att få ta hämnd på förflutna demoner. Skulle det finnas en film om fäktning och vem som ska stå som champion… här är ledmotivet till den kommande blockbustern.

Hittills har plattan varit förskonad från fillers och näst sista låten ”Too dangerous” är inget undantag. Herregud man blir typ på danshumör när man hör toner som denna. Jim Steinman vibbarna sitter som klistrade, det är dramatiskt, det är energiskt och det är underhållande.

Albumets sista spår, ”Body rock ” sticker ut lite extra med uberfeta keyboards och en helvetisk skön refräng. Den osar högkvalitetsbygge på lång väg. Detta här plattans ”Separate ways” (Journey), ”Can´t turn it off” (Michael Bolton) eller ”Broken promises” Survivor.

Välgjort, men halvsömnigt? Njet här är det 80s-inspired anthems som backas upp av en Chez Kane i absoluta högform. Hon bemästrar det mesta av vad som kommer i hennes musikaliska stigar. Nu är jag långtifrån någon sångpedagog, men det låter in i helsike jäkla bra, vilken rockstrupe!

Jag gillar också att Danny helt kompromisslöst skippar allt vad ballader heter, istället är det fullt ös som gäller. Jag förstår att det med kvinnlig sång varit frestande att minst ha med ett temposänkande bete, men han undvek den fällan.

Jag dyrkar körer, i de flesta AOR-fall är de på tok för få eller halvfjuniga. Danny har inte bara implementerat förrädiskt många av dem, utan han har överströsslat hela albumet med dessa AOR-byggstenar, på ett positivt sätt. Hela albumet lever ju upp, och på så sätt är ingredienser som skapar en modern klassiker. Som sagt att flera av dem bär drag av Jim Steinman, vilket gör det ännu bättre.

Vill man som jag till en börja förföras av en fet produktion så blir man eventuellt aningen besviken eftersom det liksom låter lite tunt. Detta är dock  en sanning med modifikation. Efter några spin förförs man av den fluffiga produktionen som dessutom osar dollar i mängder eftersom det låter så bra, dels retro, dels modernt och inga spår av den så vanliga steriliteten som brukar infinna sig i genren.

Drivet i trummorna är en ingrediens som vitaliserar AOR-soundet en hel del, det blir liksom lite new wave av det hela och det blir lite Pat Bentar och i viss mån Kim Wilde vilket i min bok bara är plusbetyg.

Danny Rexons huvudband, Crazy Lixx senaste album, Thrill of a bite (2025) var en liten återgång till ett litet sleazigare sound. Jag är glad att han inte inkorporerade dessa toner till Reckless, här finner vi bara pure AOR, med stark betoning på pure.

AOR kan ibland vara såväl könlöst som ubersterilt, att höra ett helt album utan uppehåll kan faktiskt vara en plåga i tristess. Raka motsatsen till det är Reckless, där Danny verkligen varierat sig, ingen låt är lik den andra. Det är en svår konst eftersom alltför många band eller artister allt som oftast snärjs in i denna fälla. Som sagt ett album som är helt befriad från fillers, alla låtarna är osedvanligt starka i sig.

Vill man bara reproducera det förflutna, så måste essen i rockärmen slå inspirationskällorna på fingrarna, precis som på debuten, i alla fall tangera dem. Undertecknad upplever positivt att låt-igenkännings-faktorn  är låg, det vill säga djävulskt bra, de står liksom på egna ben, utan att färgats i för stor utsträckning utav andra låter, vilket den egentligen har, men inte på det dåliga sättet.

Jag måste verkligen tillstå att Danny varit in the zone, eller agerat den allra bästa versionen av sig själv, utifrån ett låtskrivarperspektiv. Reckless är utan tvekan duons hittills starkaste skapelse dessutom kan jag redan skönja att den i årsskiftet letar sig upp i topp tre bland AOR albumen. Man blir glad av att höra låtarna, det liksom spritter i hela kroppen!

Band: Chez Kane
Titel: Reckless
Genre: AOR
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 27/03/ 2026
Bästa spår: Reckless, Strip me down, Love tornado, Too dangerous, Bad girls, Bodyrock
Betyg: 5 av 5

Tony Iommi är en halvGud! Hans minst sagt patenterade riff har för alltid ommodifierat kommande hårdrock. Dock är Lars Chriss hans rättmätiga arvtagare till riffens heliga förbundsark.

På Emotional coma visade han upp rifforgier som få andra kunnat uppbringa. Det var ett groteskt välansat album i kombination med Nils Patrik Johansson sångdebut. Kombon slog mer än väl ut. Detta var en härdsmälta av allt som jag förknippar med tidlös hårdrock/metal.

Lions Share släppte två år senare ett album Dark Hours, vilken var ännu grymmare, hur det än nu var möjligt.

Albumen från 2007 och 2009 är så osannolikt underskattade. I de bästa världar skulle de ha miljoner streams och vara i var och hens vinylbackar. Det är en blandning av Judas Priest (Painkiller eran), Black Sabbath och faktiskt en gnutta AOR, allt sammanblandat… till något eget.

Vadå AOR? Jo det som skiljer agnarna från betet är Lars omisskännliga sinne för såväl melodier som refränger. Han är ett tvättäkta popsnöre. Något Lars visat prov på genom  tidigare covers på:

Secret service – Flash in the night

City Boys – The day the earth caught fire

Amy Steward – Knock on wood

Lars Patrik Johanssons kväkande är i mina öron top notch, men jag kan förstå att det är en vattendelare. Antingen gillar man hans lite säregna stämmor, eller så gör man det inte. Jag sällar mig till det förstnämnda. DIO är ju död så detta är det närmaste vi eventuellt kommer denna bortgångna vokalistikon.

Jag vill också passa på att hylla ovanstående andra soloplatta The great conspiracy (2020) vars innehåll helt ägnas åt politikerikonenens Olof Palmes död. Som sagt ett helvetiskt starkt album som jag rankar väldigt högt på ”svenska plattor som släppts under 2000-talet listan”.

Sundsvallsbördiga Kay Backlund och  Lars Chriss startade Lions share runt 1987. Åtta år, så länge tog det innan bandets självbetitlade debutalbum släpptes. Bandet har därefter släppt fem fullängdare, och som sagt den senaste 2009, det innebär kortfattat att det är en 17 års intervall mellan den och Pentagram.

Att jag ser fram emot Lions shares sjunde album är ett understatement. Är det ens möjligt att bibehålla den kvalitet som bandet skämt bort oss med? Det tål att upprepas många många gånger! Emotional coma och Dark hours är obeskrivbart gravt underskattade.

Min fossilerade nyfikenhet stillades med inlednings låten tillika ena av singlarna, ”Pentagram”. Dessvärre är nog inte jag riktigt med på noterna. Visst det är ubertungt, bra producerat, men refrängen sätter sig liksom inte riktigt, det bara typ maler på.

Bakomvarande ”We are what we are” (2019) doftar Black Sabbath Tony Martin eran lång väg. I min bok är det när det framförs på detta vis en sjusärdeles guldstjärna i kanten.

Tredje låten har bandet döpt till ”We will rock”. Jesus, vibbarna av Dios ”We rock” uppenbarar sig på en nanosekund. Det skulle kunna associeras som något positivt. Men i denna bok är så inte fallet, det blir typ lite väl mycket likheter med den forne sångguden, tyvärr, så den faller liksom bort, nästan lite pinsamt.

Efterkommande ”The lion´s trial” stjäl återigen strålkastarljuset, så klart ska det vara en Black Sabbath (Tony Martin/Dio eran) ådra som för fram skapelsen. Tingesten för mina tankar till låten ”The Headless cross”.

På tal om Black Sabbath without Ozzy! Femte låten heter ”Baptized in blood” tillika tredje singeln. Även detta låter nästan ”lite för stulet”, typ sätt ihop tre Sabbath låtar och skapa en hybrid, ungefär som Greczula gjorde i Mello med ”Half of me” av ABBA. Refrängen kunde dessutom varit betydligt skarpare.

Efterkommande ”Live forever” är en vitamininjektion som kontamineras lite av något som jag hört tidigare, dock är refrängen en återgång till det förgångna det vill säga adekvata Lion´s share chorus.

Som sjunde låt har de placerat DIO-inspirerande ”Chain child”. Som sagt, vart går går gränsen för inspiration kontra karbonkopior? Detta tillhör inte det sistnämnda, men ligger farligt nära ”hört detta 1 biljoner gånger förr x 100″.

Näst sista låten är också albumets andra singel, ”Another désirée”. Utifrån materialet som hittills presenterats framstår denna blytunga tingest som en av plattans höjdpunkter.

Albumets avslutats med ytterligare en låt som osar Black Sabbath, ”Run for your life”. Jag upplever att den skulle kunna kunna vara överblivet material från Forbidden plattan (1995). Det är dessvärre inte så lyckat eftersom den i sig var sisådär.

“For us Inferno is more than just a new album — it’s a statement. We’ve spent years writing, refining, and pushing ourselves harder than ever. The goal was simple: make the strongest, heaviest, and most focused LION’S SHARE record of our career. I honestly feel we’ve achieved that. This is the album where everything fell into place,” says guitarist Lars Chriss.

Jag vill verkligen gilla albumet och stämma in i bandets ovanstående hyllning till Inferno. Men icke sa Nicke, ställer man Pentagram mot smått ikoniska Emotional coma och Dark hours står sig denna sig minst sagt slät.

Det jag saknar mest är dels de låtar som kan stå på egna ben, dels  de lite aoriga Anthems som ”Phantom rider”, ”Space scam” och  ”The presido 27” det vill säga ingredienser som rör om i grytan och förminskar Black Sabbath inavlet.

Som sagt det finns paralleller till Erikshjälpen utifrån ett återvinningsperspektiv. Var är den egna identiteten? Den som existerade på deras två tidigare plattor känns som bortblåsta. Nu känns det mer som ett Black Sabbath hopplock eller best of hyllning. Låtarna känns på något sätt som de är ofullständiga, det vill säga ett ofokuserat hantverk.

Det hade inte heller skadat utan snarast tillfört något om Lion´s Share använt sig i högre grad av såväl fler korpulenta körer som lite mer feta keyboards.

Tråkigaste är nog tyvärr att refrängerna devalverats till petitesser. Det som varit deras styrka/signum, känns nästan som en svaghet på Pentagram, jäkligt beklagligt ärligt talat, enbart melodisk testosteron kan inte rädda helheten, utan denna ovärderliga byggsten.

Efter 17 år från ”rampljuset” så hade det enligt mitt tycke inte skadat med en låt till, 9 stycken känns aningen…fattigt. Bandet har ju en förmåga att omforma pop till hårdrock, precis som Erik Grönwall och Tommy Johansson, så leveransen av en härlig cover hade inte suttit fel som substitut, i brist på ett nykomponerat alster.

På ytan finns alla ingredienser med i metalgrytan, men vid en närmare granskning krackelerar musiken, kontentan, en nästintill helt profillös hyllning till Black Sabbath och Dio, dessvärre inget jag eftersökte.

Dock är produktionen top notch, och tyngre än såhär blir det nog inte, på ett positivt sätt, en fröjd för örat, minst sagt.

Min Bergmanska recension innehöll inte mycket positivt, men vi får hoppas att nästa album dels inte dröjer så länge, dels att det blir en återgång till fornstora dagar, samt att fokus verkligen läggs på musiken, det vill säga inga halvmesyrer, fyra riktigt bra låtar gör inget album, tyvärr.

Band: Lion´s Share
Titel: Inferno
Genre: Hårdrock a´la Black Sabbath
Skivbolag: Metalville Records
Antal spår: 9
Releasedatum: 2026-03-27
Bästa låtar: What we are, Another Desirée, The lion´s trial, Live forever
Betyg: 3 av 5

Det var deras senaste alster som fångade mitt intresse, Forgotten reveries. Franska band växer inte på träd, de som jag först och främst kommer att tänka på är Gojira, Adagio och Nightmare. Deras musikstil kan väl kategoriseras som en blandning av progressive metal och power metal, gillar man Symphony X och tidiga Evergrey så lär man gilla detta album.

Anthony Agnello’s sångresurser är klockrena. Musikerna är top notch. Deras blend av majestätiska chorus och starka melodier med ett jädrans tryck i upplever jag som beståndsdelar som utvecklas till sjusärdeles mäktigt album.

Efter ett kort intro följs den av en uberstark låt, ”I walk alone” som är en topp tre på alstret. Tungt, melodiskt och refrängstarkt. En annan låt som jag vill lyfta fram är efterkommande ”The fallen world”. Precis som ovanstående låt bär musiken på allt man kan begära av musik i denna genre.

Tredje låten drar ner lite på tempot, något Dark tribe bemästrar på allra bästa sätt. ”Sicilian danza” är klockren, keyboarden liksom flyter magiskt över de musikaliska inslagen.

Vi scrollar ner till mid-temp skulpterande ”Eden and eclipse”. Även denna låt liksom dryper av hitpotential  i kombination med en med en behaglig tyngd. detsamma gäller efterkommande ”From star to dust” som omsluts av en ytterst betagande refräng. Jag får starka vibbar från tyska Silent force album Walk the earth från 2007.

En av de riktigt bra låtarna är placerad som nästsista på alstret, ”Mornings of fear”. Tungt så det förslår, mixat med finess och ett bombastiskt yttre.

De 11 låtarna som existerar på albumet är sjukt varierad, dubbetramp blandas med lugnare tingestar och snygga stick, dessutom är inte låtarna för långa, utom ursvenskt lagom. Musiken späs dessutom ut med symfoniska inslag vilket förstärker helheten.

Plattan är rakt igenom ögonbrynshöjande, detta till trots är första halvan av albumet starkare än den andra halvan. Detta är musik som är fylld av minnesvärda som jag kommer att lyssna bestickande mycket på i framtiden. Deras tre första album är helt okej, men Forgotten reveries är onekligen deras magnum opus, en av årets största överraskningar tillika oväntade.

Artist: Dark Tribe
Titel: Forgotten reveries
Betyg: 4.5 av 5 möjliga
Genre: progressive metal, power metal, melodic metal
Släpps: 21/11 2025
Skivbolag: Scarlet records
Bästa låtar: I walk alone, The Fallen world, Sicilian danza, Mornings of fear

Generellt sett måste jag erkänna att jag haft lite svårt för band som inte härstammar från the anglosaxiska världen och Skandinavien. Spanjorerna var nog ett av de band som fungerade som en ögonöppnare. Albumet i fråga var konstellationens femte i ordningen nämligen Tarot från 2007.

De bildades 1993 av gitarristen Enrik Garcia tillika den enda kvarvarande medlemmen. I dag har bandet släppt elva studioalbum, åtta av dem med sångaren Alfred Romero som ersatte sångerskan Elisa Martin 2003.

Det är ett understatement att inte bandmedlemmar har kommit och gått, för så har varit fallet. I vilket fall som helst lyste alla stjärnor allra klarast 2007. De får väl titulera sig som ett symphonic power metal band. Dock har de ett sinne för såväl starka melodier som refränger och en typ genuin popådra.

Albumet Tarot fullkomligt översvämmas av klämkäcka dubbeltrampande alster i kombination med lite mjukare tongångar. inledande ”The chariot” tillhör semimjuka låtarna, lite typ melodic metal. Musiken är bombastisk catchy och djävulsk dramatisk. Allt toppas med delikat refräng som bidrar till att detta är en av albumets höjdpunkter.

Efterkommande ”The star” höjer tempot en aning, men är lika svulstig som sin föregångare. Allsångsvänligare än såhär blir det inte helt enkelt.

Vi scrollar ner till dubbeltrampande operettekande ”The emperor”, som är öronbedövande effektiv som, typ ett lyckopiller. Även här tar refrängen en stor plats, utan tvekan en topp två när det kommer till klockrena odödliga låtarna.

Pompösa ”Devil in the tower” som avlöser ovanstående låt är i min mening en av albumets starkaste lysande stjärna. Stämsångsorgier, fart och flärd och en refräng att dö till.

Vi hoppar ner till den mer AOR-aktiga ”Lovers” som bryter upp tillställningen på ett ett förtrollande sätt. Pärlan visar verkligen upp ett band med en enorm bredd. Nästkommande alster heter ”The hanged man”. Precis som titeln understryker är detta ett mästerverk i mid-tempo.

Jag är inget fan av låtar över 10 minuter, men jag kan med gott samvete göra ett asketiskt undantag för ”The moon”. Här har gruppen byggt upp ett konstverk av Ludwig van Beethoven´s  ”Symphony No. 5″ and ”Moonlight Sonata”. Läste för övrigt att många power metal nördar tyckte detta var horribelt, men smaken är som baken – jag dyrkar ”The moon”.

Varje låt är döpt efter ett kort i tarotkortleken, konceptet i sig är genialiskt. Visst det kunde vara mer tryck i trummorna, och visst är inte sångaren Alfred Romero ingen Roy Khan, men det är petitesser i sammanhanget.

Detta är ett fullkomligt beroendeframkallande album vars intentioner är att inte att få kanonaderna ur huvudet. Gillar man Kamelot eller Myrath så lär man inte bli besviken på Tarot, snarare tvärtom. För ett popsnöre och AOR-fan är detta manna för själen.

Därefter adderades trummisen Mats ”Dalton” Dahlberg samt basisten Tomas Lind. När bandet 1983 fick kontrakt med Mercury records bytte de namn till Treat.

1985 släpptes debutalbumet Sctratch `n bite. Då hade Europe hunnit släppa sitt förstlingsverk (1983) och året senare underbara Wings of tomorrow. Vilket band som drog det längsta strået är ju liksom ingen hemlighet. Men Treat firade ändå triumfer via singeln ”Too wild”, halvmediokra ”You got me” och därefter balladhiten ”We are one”.

För egen del var det ingen av dem så fick min fulla uppmärksamhet, utan istället föll fokuset på klockrena ”Hidin`”, ”Get you on the run” och ”No room for strangers”

Bandet omstrukturerades efter ”Too wild”; ut med Tomas Lind, in med Kenneth Sivertsson. Det var ett utmärkt val helt enkelt. Han härstammade från svenska gruppen Factory. De tävlade om publikens gunst med Gyllene Tider, Noice, Snowstorm och Magnum Bonum. Att jag föredrog Magnum Bonum framför de andra bandet kanske inte var så konstigt på grund av min fäbless för AOR. De var liksom lite pre-AOR

Holy moly, vad kan man säga om Treats andra album The pleasure principle som inte stipulerats tidigare? Det var en orgie av hybriden AOR och skandinavisk melodiös hårdrock. Albumet var så diaboliskt varierat att det liksom blev genant. Min upplevelse är att det är den bästa plattan i genren melodiös hårdrock som skapats i Sverige.

När det kommer till såväl Treat som Pretty Maids existerar det i mitt fall kognitiva falluckor av subtil partiskhet. En gemensam nämnare för de två ovannämnda band är att de återfunnits bland mina topp-5 band sedan de inledde sina karriärer under det tidiga 80-talet.

Precis som Ronnie Atkins och Ken Hammer i Pretty Maids är det två medlemmar som varit med sedan starten 1981. Robban Ernlund, en av originalpusselbitarna har en mycket distinkt och ren röst, som numera låter bättre än den någonsin gjort.

Periodvis blir jag aningen tveksam i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen, Jimi Jamison, Lou Gram eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan). Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Den  andra originalpusselbiten är Anders “Gary” Wikström. Denna relativt underskattade låtskrivarguru har en sinnessjukt hög lägsta nivå så att det mesta förbleknar i jämförelse. Hans magiska kompositioner har precis som i Björn & Bennys fall några extra musikaliska dimensioner inbyggda, hans variationsrikedomskälla tycks vara outsinlig.

Ett stick i fingret är för mig som att medla mellan Ukraina och Ryssland, en icke önskvärd situation så att säga. Min fobi har varit ett aber sedan barnsben. Allt som berör penetrering av huden är källor till psykisk ohälsa. I händerna på Anders Wikström och Treat är ett stick dess raka motsats.

Anders har med sin vapendragare Fredrik Thomander bland annat skrivit  låtar till Kim Wilde,  Scorpions, Electric Boys, Melody Club, Revertigo, Agnes, In Flames, Delain, Darin och Backyard Babies.

Inget band förutom Pretty Maids kommer i närheten av denna hitkavalkad armerad med kvalite från både himmel och helvetet 8 album, 4 från 80-talet, 4 album från 2000-talet – obegripligt, tillika ointagbart.

Frågan är, kommer bandet att kunna fortsätta leverera utomjordiska refränger och melodier på sin femte platta på denna sida av 2000-talet?

Albumet inleds ”Out with a bang”, en ytterst passande titel eftersom det år precis så som är fallet. I mina öron är efterkommande ”Rodeo” en ännu starkare låt ett av de bättre spåret på plattan. Första singeln ”1985” tillika tredje spåret är i mitt tycke en relativt standardlåt. Det året släppte förresten Treat sitt debutalbum tillika en form av 40-års jubileum.

Vi hoppar ner till mid-tempo låten ”Heaven´s waiting” som återigen visar var skåpet ska stå. Ännu bättre är efterkommande ”Back to the future”. Den följs upp av den betydligt tyngre ”Mad honey” som med sin dubbelrefräng tillhör toppskiktet på albumet. Jag får lite ”Girl från ”Lebanon” vibbar från Europe. Samma sak kan sägas om ”Adam_evil”. En klockren melodi med ett killerchorus.

Vi hoppar ner till track 10, halvballaden ”Your majesty”. Det är väl den låten som växt ut mest och bäst. En låt som jag till en början inte var förtjust i var ”Nightbrigade”. men också blommat ut – skön AOR helt enkelt.

Albumet knyts ihop med en av de absoluta topparna, ubertunga ”One minute to breathe”. En låt som definitivt kommer göra succé live.

Det gigantiska konsttrycket ligger i att  Treat prånglat ut hela 5 studioalbum i följd på denna sidan 2000-talet… utan att dippa. Det är en global milstolpe som få i branschen mäktar med; jag kommer i vilket fall som helst inte på någon annan grupp.

Den obarmhärtiga publiken vill vanligtvis bara åt nostalgi och högoktaniga doser från det förflutna, något nytt kannibaliserar endast på deras helhetsupplevelse, något nödvändigt ont. Detta är inget Treat behöver ägna sig en nanosekund åt, snarare det motsatta…vilka låtar från skattkistan ska de plocka är ett betydligt mer komplext arbete.

13 låtar på ett album brukar generellt sett vara två låtar för mycket, och The Wild card är inget undantag. Hade bandet skippat ”1985” och ”In the blink of an eye” så skulle helheten varit utomjordisk; inte så att de är dåliga, utan inte riktigt lika starka, vilket säger något  om de andra låtarnas storhet. Trots detta går det inte bortse att allt annat är ren skär världsklass och i mina ögon en klockren fullpottare.

Alstret är optimalt producerat av Peter Månsson. Densamme har varit Treats producentvapendragare sedan Coup the grace. Alla pusselbitarna sitter verkligen var de ska.  Andra artister som han musikaliskt navigerat åt är Darin, Erik Grönwall, Tove Styrke, H.E.A.T och Electric Boys.

Variationen, stämsången, produktionen, snygga stick och de sanslöst starka låtarna gör detta album till en vinnare och en contender of album of the year. Nästintill hela plattan är en en hitkavalkad!

Finns det någon musikgud där uppe så ber jag dem att inte dröja 3 år till, utan snarare släppa ett nytt album 2026. Är det något som jag inte är ett dugg oroad för är att kvaliteten ska skjutas i sank, det liksom ligger i bandets DNA att producera top notch album.

Y & T – Earthshaker från 1981 var ett av mina första hårdrockalbum, om man bortser från KISS-skivorna, Judas Priest – British steel och Def Leppard – Hign ´n dry. 

Det förstnämnda var ett genuint mästerverk, även sett i ett nutidsperspektiv, dels för att jag aldrig tröttnar på innehållet, dels för den står pall för tidens tand, såväl produktionsmässigt som låtmässigt.

Gruppen bildades så tidigt som 1972. De norpade åt sig namnet Yesterday and Today, vilket de tog sitt namn från ett Beatlesalbum som just hade titeln Yesterday and Today. Detta band härstammade från Oakland (Kalifornien).

De började som coverband men släppte sitt första självbetitlade album 1976, två år senare var det dags för uppföljaren Struck down. I mina ögon var det ljusår från det Y & T som jag lärt känna, ingendera var något att hänga i julgranen precis.

Earthshaker var bandets tredje album, men den första för A & M. Det var förövrigt första plattan där Y& T användes istället för det tidigare ganska omständliga namn. Kalla det nystart, men så blev fallet i alla fall. Från och med nu var det ett band att räkna med.

Jag var ganska ensam på den tiden att förstå storheten med detta, de tycktes inte vara tillräckligt coola, snabba eller karismatiska för allmänheten. Vilket i sig framstår som häpnadsväckande. Earthshaker var en orgie av bandpersonlighet, rått men ändå melodiskt – en klockren kombo.

Den första banduppsättningen bestod av Dave Meniketti på sologitarr och sång, Leonard Haze (1955–2016) på trummor, Phil Kennemor på basgitarr och Joey Alves (1953–2017) på kompgitarr.

Menketti är i mina ögon en riktig gitarrhjälte utan att dels shredda, dels inte använda sig av stora gester. Han är bara Dave, en man med molto karisma samt en ytterst karaktäristisk röst.

Dave var den som startade bandet och den klart lysande stjärnan. Y & T hade verkligen sin stil som inte liknade något annat band. Earthshaker var startskottet för ett band som jag alltid kommer att hålla fanan högt för. Albumet balanserade sin musik perfekt mellan råhet och melodiöst. Smörgåsbordet innehöll 10 testosteronstinna tingestar.

Plattan var en orgie utav starka låtar med en heavier edge inbakad. Bakom varje hörn väntade det ett klockrent chorus. Året efter damp uppföljaren Black tiger ner, i mina öron sett en väl värdig uppföljare; det var också på den som deras omisskännliga logga först såg dagens ljus. Den var lite mer kommersiell, lite mindre aggressivt vilket jag definitivt inte hade något emot.

Efterkommande album fick titeln Meanstreak, och det innebar att de släppt ett album per år. Starkt jobbat, och albumet i sig visade upp en knippe melodiskt uppkäftiga låtar.

Året efter kom besvikelsen In rock we trust. Den visade upp ett blekt innehåll där högkvalitativa sprängstoff saknades förutom braiga ”Don´t stop running”.

Ville man sin Y & T-soppa serverad på ett AOR-fat så var det bara att bläddra fram till plattan Down for the count och ”Face like an angel” och ”Anytime at all”. Bandet återupprättade det lite skamfilade ryktet från albumet innan.

På samma album återfanns lökiga ”Summertime Girls”. En låt som som fanns med på soundtracket till filmen Real Genius (1985) och även sentida superhjäteeposet Peacemaker i ett avsnitt (HBO, 2022).

Två år senare släppte de Down for the count. Ett album som också var helt okey, men förhöjdes av de AOR-stinniga ”Contagius” och ”Temptation”.

Tre år senare släppte bandet sitt nionde studioalbum som fick titeln Ten. Den klart lysande stjärnan var helt underbara ”Don´t be afraid of the dark”, annars var det tunnsått med bländande stjärnor.

Y & T blev helt klart sämre med åren, och helgutet stod inte att finna. 1991 upplöste Dave Meniketti bandet för att satsa på en supergrupp med Peter Framton.

Den processen gick väl sisådär. 1995 så återsamlade Dave originalmedlemmarna. De släppte samma år Musically incorrect och 1997 Endangered species. För mig var dessa tvillingar klara besvikelser. Det var liksom inte alls som förr. Musiken var sprängfylld av bluesrockiga influenser, där inte refrängerna sattes i fokus – tyvärr.

Så sent som 2010 släppte de sitt 12:e album Facemelter. Detta var några snäpp uppåt, dock långt ifrån någon form av helgjutenhet. Det kändes som om gruppen redan bränt sitt krut, och det var tyvärr det förgångna som gällde.

Gruppen har fortsatt att turnera världen över. Undertecknad har sett Y & T två gånger och det stod världsklass ingraverat i pannan på dem, främst sångaren och gitarristen Dave Meniketti som basade över det mesta, men det var ju liksom hans band.

Y & T har titulerats som ett hair metal band, men vad är ett sådant?  Många kategoriserar det med glam rock, med band som LA Guns, Poison, Kix, Stryper och Brittny fox. Men för mig var det band som blev populära på MTV…när den kanalen hade sin storhetstid.

Dokken, Mötley Crue och Hanoi rocks är andra akter som placerades i detta fack. Även Y & T kategoriserades under den genren. För mig var det melodiös hårdrock helt enkelt, där merparten av deras image var långt, permanentat hår, och distade gitarrer, troligtvis uppkomsten av epitetet Hair metal.

Frågarna du något annat Y & T fan så får man troligtvis ett helt annat utfall. Eftersom jag är en AOR-kille i grund och botten präglas listan av de lite mer låtar där AOR:en är mer påtaglig.

Hungry for rock – Earthshaker

Let me go - Earthshaker

Rescue me - Earthshaker

I believe in you - Earthshaker

Dirty girl – Earthshaker

Open fire – Black tiger

Don`t wanna loose you – Black tiger

Forever – Black tiger

Winds of change – Black tiger

Mean stréak – Meanstreak

Lonely side of town – Meanstreak

Midnight in Tokyo – Meanstreak

Hang èm high – Meanstreak

Sentimental fool – Meanstreak

Don`t stop runnin´ – In rock we trust

Anytime at all – Down for the count

Face like an angel – Down for the count

Temptataion – Contagius

Contagius – Contagius

Don`t be afraid of the dark – Ten

Runt 1978 så började på eget bevåg utforska radions utbud och då främst Poparama, Rockorama, Tracks och Radio Luxemburg. I skolan var det ett verbalt krig mellan mig och klasskompisen Jukka Luukonen, jag dyrkade KISS och han Ramones. Ingen vann så klart, dock så har jag sett Ramones två gånger liver och de har verkligen uppgraderats i min musikbok.

Lite senare blev jag hooked på hårdrock. Band som Heavy Load, Black Sabbath med Dio, Savatage, Pretty Maids, Yngwie Malmsteen och Y & T blev husgudar. Detta var också upprinnelsen till hoarding, det vill säga ett ohälsosamt beteende för såväl utrymme som ekonomin.

Efter 15 vinylbackar blev det en mjuk övergång till CD-skivor, trots mindre i storlek kom jag upp till över 7 000 CD innan polletten trillade ner. Sedan ett antal år är det bara Spotify som gäller, och det  känns härligt befriande.

I åttonde klass introducerade en klasskompis mig för 80-talspunken med grupper som The Exploited, The Partisans, Blitz, Dead Kennedys, Lord of the new church och Astakask. Jag köpte allt som hade 4 lika långa sidor, med vinylplast på såklart. Punken var en källa till eufori och raka motsatsen till den lite mer sterila AOR-genren. Dock gillade jag de båda genrerna i kombination med pop, synth och hårdrock med flera, snacka att ha många järn i elden.

Till råga på allt blev jag lite senare fjättrad vid Italo disco. Helt plötsligt hade dörren för poppiga synthar slagit in. Med namn som Radiorama och Max Him blev jag ett inbitet fan. Italo disco är dansmusik huvudsakligen från Italien under åren 1983–1989. Musiken är helt syntbaserad med väl utvecklade basgångar, ofta med ett på den tiden relativt högt tempo.

Som sagt musik av all dess slag förutom blues, opera och jazz blev helvetiska källor att vara Mats Widholm.

Nu till en annan genre, nämligen Modern rock, En sorts inspirationskälla och inkörsport till musikstilen skedde via soundtracket till halvbra vampyrfilmen  Queen of the damned.  Dörr två öppnades av kompisen Jonas Gustavsson som fullkomligt hävde ut sig bra Modern Rock Klassiker för en sisådär 10 -11 år sedan. Grupperna som härjade i hjärnbalken var Disturbed, Fountains of wayne, Sixx. A.M., Stone Sour, Three days grace och  Shinedown.

På senare har jag till sist lyckats med konststycket att börja gilla rap. Eminem får väl stå som role model när det kommer till hip hop. Growl har jag också vant mig vid… fast i låga doser. Death- och black metal faller bort helt, men i modern rock världen så kan jag lättare ta till mig oljudet. Dock faller grupper som Asking Alexandra, Bring me the horizon och Architects bort. Som tur var så sjunger även de med ren röst, och då är dem klockrena.

Kärt barn har många namn. Modern rock är precis som demens ett samlingsnamn för ett bredare begrepp för rockmusik som spelades mycket på college- och kommersiella rockradiostationer. Musiken kännetecknas av ett hårdare, mer intensivt ljud, distade gitarrer och en stark rytm. Genren innefattar populära undergenrer som alternativ rock, post-grunge, metal core och indierock, men kan även inkludera inslag av punk, metal och pop.

Förutom modern rock kivas många genrer i min spotifygryta. Men måste jag nämna husgudar till självaste husgudarna så får det bli ABBA, Bee Gees, Staffan Hellstrand, Tom Jones Pretty Maids, Trea, Shinedown och Savatage.

För närvarande har jag snöat in mig på…K-pop. Mycket är min dotter Hanna Widholms förtjänst. Grupper som jag tycker är riktigt är Stray Kids, Blackpink, Everglove och BTS så klart.

The best 150 ”modern rock” creations!

10 code – Superman’s cape

Adelitas Way – Invincible

AFI – Miss murder

Anberlin – The resistance

Apocalyptica – End of me

Aranda – Not the same

Arcitects – Tear gas

Art of anarchy – Echo of a scream

Avenged Sevenfold – Nightmare

Onlap – Everywhere I go

Billy Talent – Fallen leaves

Bullet for my Valentine – Tears don´t fall

Bowling for soup – 1985

Thousend foot crunch – Courtesy call

Seether – Words as a weapon

Daughtry – Renegade

The Intersphere – We are

Citizen Zero – Save the queen

The Used – The bird and the worm

Message from Sylvia – Alive

Hide the knives – Honey

Lacuna Coil – I forgive

Madina lake – Never takes us alive

New years day – Kill no be killed

Waken the empire – I´m not invisible

Foo Fighters – The pretender

Disturbed – Down with the sickness

VersaEmerge – Mind reader

Hank of Sweden – Bad religion?

Stone Sour – Say you´ll haunt me

Nonpoint – Left for you

You at me at six – Little death

Linkin Park – Bleed it out

Otherwise – The other side of truth

The Dirty Youth – I´m not listening to you

Six. A.M. – Live forever

Cover your tracks – Cages

Paramore – Brick by boring brick

Self Deception – The Shift

Filter – The troble with angels

Skillet – Monster

Normandie – Fight

Makeout – Crazy

Fontains of Wayne – Joe Rey

Hands like houses – I am

Siamese – Ablaze

Corroded – Age of rage

Eyes set to kill – Infected

Icon for hire – Make a move

Picture me broken – Nothing further than the truth

Feeder – Buck Rogers

Machine Head – Is there anybody out there?

Suburban Tribe – Frozen ashes

Kerberera – Home is where I don´t belong

As Lions – White flags

Beartooth – In between

The Cab – Angel with a shotgun

Cementery sun – Fake love

Device – Villify

Doll skin – Daughter

Drowning Pool – Bodies

Falling in reverse – Zombiefied

Fall Out Boys – The Phoenix

Gemini Syndrom – Sorry not sorry

Manafest – Stones

Those Damn Crowes – Set in stone

Starset – My demons

Zero Theorem – Something different

Asking Alexandria – Here I am

Young guns – Mad world

Zero 9;36 – Adrenaline

Three days grace – I am machine

Youth in revolt – The broken

We as humans – Zombie

Wearing Scars  – Letters

The Veer union – Youth of yesterday

Underoath – Wake me

Tonight alive – Breaking & entering

Through fire – Stronger

Renegade Five – Shadows

Evenesence – Bring me to life

Theory of a deadman – Savages

Taking back Sunday – MakeDamnSure

Sylar – Dark daze

Sum 41 – Still waiting

Pvris – My house

Sugarcult – Los Angeles

Story of the year – Bang Bang

Stitched up heart – Turn you on

State of mine – Can´t stop me

Sparanza – The fallen one

Slipnot – Psychosocial

Solence – Good fucking music

Shinedown – My name (Wearing me out)

Six foot six – Welcome to your nightmare

Sick puppies – Walking away

Scarlet – Obey the queen

Run liberty run – We are

Rise against – Satelite

Red – Breathe into me

Pop evil – trenches

Greenday – Revolution radio

Negative – No one can save me tonight

Papa roach – skeletons

Pavic – Is war the answer

omega Lithium – I am God

No resolve – Kill us

Nada surf – Popular

Nemesa – No more

My darkest day – Causal sex

Mile – Sky is read

Days of jupiter -  We all die young

Messer – Make this life

Material – Life vest

Like a storm – Never surrender

Liberty lies – Spoken silence

The letter black – Fire with fire

Shaman´s harvest – Ten million vioces

Itchy daze – Dude…where´s your fucking style

Hoobastank – Same direction

Hollywood undead – Day of the dead

Hellyeah – Human

Hellbound hearts – Suffering the radio

Halestorm – I miss the misery

Good charlotte – Lifestyles of the rich & famous

Godsmack – When legends rise

Freakstorm – Can´t keep me down

Fozzy – Painless

Five finger deathpunch – American capitalist

Fever 333 – Burn it down

Eva under fire – Blow

Escape the fate – Unbreakable

Emil bulls – The jaws of oblivion

Emigrate – Hide and seek

Don broco – Come ot of LADiemonds – Over it

Diamante – Sleepwalking

Deuce – Let´s get it cracking

Dee Snyder – I am the hurricane

Darkhause – The last goodbye

Cyhra – Dark clarity

Corey Taylor – everbody dies on my birthday

Cold rain – R.I.P.

Braking Benjamin – The diary of Jane

Boston Manor – Flowers in the dustbin

Black Veil brides – Let you down

Bad Wolves – Comatose

Art of dying – Dead man walking

Arson city – My perfect drug

And then she come – Public enemy #1

Ice nine kills – Assault & batteries

Listnoteringar

Herregud så groteskt mycket bra låtar, ärligt, nästan svårt att ta in, i mitt tycke är de alla klassiker. Men som sagt detta är en spretig lista där jag inte nischar mig i subgenrer utan här blandas det hej vilt. Men tunga bra låtar är det…med sagolika refränger.

I modern rock världen är Sverige i paritet med genrerna melodös hårdrock och AOR. Dock återfanns Normandie, Corroded, Hank of Sweden, Renegade five,  Cyhra,  Sparanza, Scarlett, Mile, days of jupiter och Solence på denna eminenta uppräkningslista.

Såklart var och är detta jänkarnas paradgren, därav att merparten av dessa orubbligt bra låtarna är from America.

Gillar man inte ett evinnerligt namedroppande, så gillar man nog inte denna lista. Det bästa vore nog att skapa en Spotifylista, men så blev det inte, utan här samsas 150 stycken riktigt bra modern rock låtar. Vill man inte epitera dem som Modern Rock så duger: ”riktigt tunga bra låtar”.

”Frälsning får man genom att tro på Jesus Kristus. Frälsning är samma sak som räddning, det vill säga att räddas från ondskan i världen och samtidigt vilja leva ett rätt och kärleksfullt liv med Gud i centrum. Jesus död och uppståndelse är själva förutsättningen för frälsningen”.

I paritet med ovanstående är min frälsning mer inriktad på en musikalisk frälsning. Många har säkert varit med om att råka ha hört en låt som typ frambringar hjärtdubbelslag i plural. I mitt fall så fick jag sådana eufori-skade-infall när jag hörde Stratovarius – ”Will the sun rise” (1996), Y & T – ”Rescue me” (1981), Accept – ”Fast as a shark” (1982), Streets – ”The nightmare begins” (1985), Pretty Maids – ”Back to back” (1984) och Yngwie J Malmsteen – ”You don´t remenber, i´ll never forget”, för att nämna några.

Precis det skedde… när jag lyssnade på en gratis-promo cd från någon hårdrockblaska. Låten i fråga var ”Nights of arabia” med Kamelot (1999). Det var verkligen kärlek vid första öronkastet.

Floridasönerna Thomas Youngblood och Richard Warner grundade bandet 1991, i en tid då grungen och hip hop åt upp alla andra genrer till frukost, och då pratar vi Las Vegas buffé.

1995 utkom deras första album, Eternity, två år senare landade uppföljaren  Dominion upp på skivdiskarna. I kölvattnet av detta lämnade Warner och Vanderbilt bandet, och ersattes av ThaiNorrbaggen Roy Khan och uberamerikanen Casey Grillo (i bandet 1997–2018).

Det visade sig vara två ofrivilliga genidrag! Kamelots tredje alster Siége Perilous var ett 3 sekunders förspel till vad som skulle kunna epiteras som ett mästerverk, gruppens fjärde platta, The fourth legacy (1999). Alla musikpusselbitarna föll på plats samtidigt. Egentligen var det för mig inget av deras tidigare släpp som hintade vad som komma skulle, verkligen nada.

ThaiNorrbaggens andra platta med amerikanerna var en uppvisning i vokalistakrobatik. Roy Khan (Conception) var för första gången också  tillåten delaktig i låtskriverierna i samklang med grundaren Thomas Youngblood. Hans bakgrund i operagenren visade vara klippt som skuren för musiken.

Det visade sig dessutom att låten ”Nights of arabia” inte var en tillfällighet, utan hela plattan var en uppvigling utav hur hårdrock borde låta.

I mitt tycke kunde endast the mighty ”The fourth legacy” konkurrera med ovanstående manna från himlen. Två andra låtar som jag dyrkade var ”Silent goddes” och avslutande ”Lunar Sanctum”. Just de två alstren visade prov på icke-dubbeleltrampade låtar, det vill säga att Kamelot hade många strängar på sin lyra.

Jesus vad jag spelade sönder detta album! För mig var detta intelligent power symphonic metal. Melodierna smälte liksom i munnen, refrängerna var beyond gudomliga och arrangemangen out of this world.

Var det möjligt att toppa denna platta? Jo visst var det så. Karma som kom ut 2001 var faktiskt jämnare än sin föregångare. Vilket i sig var en bedrift. Även detta album var all killers no fillers. Skulle jag plocka ur russinen i kakan så var det  ”Forever”, ”Wings of despair”, ”The spell”, ”Karma” och självklart albumets starkaste lysande stjärna: ”Across the highlands” som kannibaliserade på låtskriverierna.

Det ska tillägas att även denna kvalitetsgryta spelades sönder. Vi får inte heller glömma att Kamelot var mästare på att framavla lena hypnotiska ballader. ”Don´t you cry” var ett talande exempel på perfektionism, vilket dessutom repriseras som sista låt, fast på franska.

Kamelot tycks gilla två-års-intervaller. 2003 kom deras album Epica ut. Bandet fortsatte med att reproducera snygga power-symphonic-metal-hits. Öppningstrippeln, ”Center of the universe”, ”Farewell” och ”The edge of paradise” sög minst sagt grävlingspäck.

Två andra guldörhängen som stack ut lite extra var ”Lost & damned” och ”The mourning after (carry on)”. Balladen ”Wander” var verkligen en näsduksskrynklare av absolut högsta rang.

Dock upplever jag, om jag måste välja, att de två föregående albumen som aningen bättre.

Två-års-intervalls-processen hölls intakt även på The Black halo. Om man använde sig av uteslutningsmetoden så kom man snart fram till insikten att detta underbara album släpptes 2005. Det behövdes nästan en hjärtstartare i syfte att återhämta sig efter de första fyra låtarna. Coola låttitlar överträffade varandra: ”March of the Mephisto”, ”When the lights are down”, ”The haunting (Somewhere in time)” och ”Soul society”.

Förutom dessa kolosser så uppskattade jag låtarna ”Moonlight” och ”Momento Mori” mest och bäst. Dock är plattans oöverträffade starkaste låt, ”When the lights are out”, ett monster bland monster.

Man behövde inte vara någon Nostrodamus i att förstå att Ghost opera skulle släppas 2007. Även om jag verkligen gillade verket så upplevde jag inte det vara lika bra som de fyra föregående.

För egen del är starka feta refränger grundbulten i om en låt är en ”hit”…eller inte, i kombination med en bra röst. Är inte vokalistbiten tillräckligt bra faller typ alla andra ingredienser. En låt utan refräng, är som sex utan titanhandklovar.

Som sagt, på Ghost opera var just refrängerna inte lika marinerade som på de tidigare plattorna. Dock fann jag ändå 8 starka musiktingestar på albumet, något som inte är fy skam. Titlar som ”Rule the world”, ”Ghost opera”, ”The human stain”, ”Blucher”, The mourning star” och ”The silence of the darkness”,  visade alla prov på vart det dubbelttrampade skåpet skulle stå.

För ovanlighetens skull släpptes efterkommande platta tre år senare det vill säga 2010. Poetry for the Poisoned skulle visa sig bli vokalistakrobatens Roy Khans sista studioalbum med Floridas stoltheter.

Man skulle kunna säga att en epok gick i graven när Khan ”pensionerade” sig (sångare mellan 1998-2011). På det albumet hittade jag fem outhärdliga starka skapelser, vilket ändå innebar att detta var Kamelots sämsta platta med Khan på sång.

Det var inte bara en sångare som slutade, utan också bandets ena låtskrivaremotorer; nu stod grundaren, gitarristen och låtskrivaren ensam i bildandet av nya skapelser. Khan var ju minst sagt delaktig i Kamelots sound.

Att han studerat opera i tre år påverkade självklart såväl musik som texter på de plattor han medverkade på, det skapade tillika en identitet för bandet, det vill säga man hörde direkt att det var bandet Kamelot som spelade. Kombinationen  med riffande Mr Youngblood var minst sagt a match in heaven.

Silverthorn, bandets tionde platta, den första med svensken Tommy Karevik var helt okey, men mitt intresse hade falnat en aning. Det berodde dock inte på Karevik, utan snarare att jag tröttnat lite på soundet i sig, samt att Khans operaskugga varit en obehagligt stor pusselbit i den dramaturgiska musiken. Lite lika, typ när David Andersson inte längre fanns med i The Night flight Orchestra. Det var bra… men ändå inte riktigt lika bra.

Kamelot har efter detta släppt tre plattor till: Haven 2015, The shadow theory 2018 och The avakening 2023. Som sagt, helt godkända, men ändå relativt anonyma, och påminner mig lite att de är en skugga från fornstora dagar, tyvärr.

Nuvarande besättning

• Thomas Youngblood – gitarr, bakgrundssång (1991– )
• Sean Tibbetts (Sean Christians) – basgitarr (1991–1992, 2009– )
• Oliver Palotai – keyboard (2005– )
• Tommy Karevik – sång (2012– )
• Alex Landenburg – trummor (2019– )

Kamelots ofta dubbelkaggande melodiösa hårdrock är i mitt tycke aningen svårdefinierad. Nedan radar jag upp några subgenrer till heavy metal, där bandet  skickligt navigerar sig igenom dessa olika subgenrer, för att skapa en egen identitet, jag kallar det intelligent power-symphonic metal

Vad är Power metal egentligen? Det är en musikgenre inom Heavy Metal. Låtarna kännetecknas ofta av medryckande melodier, stark sång i högt tonläge och energiskt 16-delbaserat staccatospel på gitarr och bas, genomgående markerat med snabbt monotont spel på bastrumman/-trummorna (populärt kallat ”dubbeltramp”). Texterna handlar ofta om till exempel fantasy, krig och sagor (Wikipedia).

Progressiv metal, även kallad Prog metal, är en komplicerad form av metal, som experimenterar mycket, bland annat med taktarter. Den räknas som hårdare än den progressiva rocken (Wikipedia). I mitt tycke skymmer jakten på det tekniska kunnandet sikten för riktigt feta refränger, därav att jag ytterst sällan kommer ihåg någon låt från band från den genren.

Vad är Symphonic metal?  Det är svårt att definiera musikstilen med tanke på att det egentligen bara är ett samlingsnamn eller ett prefix. Enligt vissa avgör sången om ett band tillhör genren eller inte. Symphonic metal består visserligen av orkesterarrangemang och ofta av klarsång men vad som gör ett band till symphonic metal är kanske uppbyggnaden av låtar.

Skillnaden på vanlig opera och symphonic metal med operainslag är självklart dels hastigheten men främst trycket i melodierna. Det bör tilläggas att symphonic metal inte behöver ha något samband med opera- eller klarsång överhuvudtaget. Det är exempelvis fullt möjligt att band som använder sig av growls kan betecknas som symphonic metal; detta på grund av att begreppet i grund och botten inte är en genre för sig utan en prefix, även om dess användning ibland kan tyda på motsatsen (Wikipedia).

Vad är Neo-classical metal? Neoklassisk metal är en undergenre inom heavy metal som kombinerar element från klassisk musik, särskilt barock och romantisk musik, med heavy metal. Den karaktäriseras av tekniskt skickligt spelande på gitarr, ofta med snabba och komplexa melodier och ackordföljder som lånats från klassisk musik. Här kan väl vår egen Yngvie Malmsteen ståta som omslagspojke för en genre som är lite på dekis.