Widholmska påsktraditioner

Det jag gillar med påsken är dess kravlöshet gentemot exempelvis jul- och midsommarstress, där oändliga måsten blockerar livskvaliteten. Vi pyntar måttligt, äter ägg, konsumerar ytterst lite godis, besöker våra föräldrar och några kompisar  – and that´s it. Maries föräldrar kunde vi bocka av genom att vi nyligen besökt dem. Marie jobbade tyvärr fredag, lördag och söndag, något som präglade min och barnens påskagenda. De fick exempelvis följa med sin pappa och se honom bli pulvriserad av det italienska fåret Lino; i tre raka matcher under 75 minuters intensivt jagande. Barnen och jag tog därefter en långpromenad med delmålen: mina föräldrar, Folkparken och Konsum Skarphagen.

Jag hade köpt med mig diverse fika och godsaker, om mina föräldrar stod för nybryggt kaffe. Efter att ha hjälpt pappa med e-posten så begav vi oss vidare till Wallmans för att handla glass. Barnen tog irrationellt varsin pigelin medan jag tog tre kulor med våffla. I Folkparken hade självklart inte vattnet fyllts på eller hoppmattan tagits fram än, men klätterställningarna dög bra  som substitut till att leka jaga i cirka 1 ½ timme. En konsekvens av allt springande var att barnens relativt ljusa kläder antagit en mer gråsvart nyans. Vi (jag) valde sedan den långa vägen hem som bestod av att följa stråket runt Strömmen tills Kneippen där vi vek av med intentionen att snabbast nå Konsum Skarphagen. Jag skulle nämligen inhandla ingredienser till några recept. Det som höll Hanna och Fridas ben och huvud uppe var löftet att de skulle få välja varsitt tuggummipaket. Vi sov bra den natten.

Efter 4-5 år av löften ”att snart komma förbi på en fika”,  blev det fiktiva till verklighet. Vi påskfikade hos en gammal kompis, hans fru och två barn i nejderna av Vikbolandet, närmare bestämt i Kuddby. Vi stod för fikabrödet medan de stod för kaffet, godiset och läsken. Urban Svensson är för övrigt en gammal fotbollspolare och tillika herrklubbsmedlem. Det var densamme som agiterade för att vi i herrklubben skulle åka Vasaloppet, vilket 3 av 10 ställde upp på  2003. Vädret var återigen på sitt bästa humör, vilket förstärkte de tre trevliga timmarna hos Ubbe, Annicka, Madde och Marie.

Eftersom jag själv är väl medveten om sockrets orättvisa makt, och svårigheten att undvika produkter utan socker så har barnen indirekt blivit drabbade av denna maniska medvetenhet. De får till skillnad ifrån vad jag fick av mina föräldrar när jag var barn, väldigt lite godis i sina ägg. Vi har sett till att de bara får varsitt ägg med godis, de andra äggen består av småprylar eller fina strumpor, trosor med mera. Hanna och Frida verkar inte nämnvärt ledsna för detta, snarare tvärtom. Jag tror däremot det är viktigt att vara tydligt  med  varför vi gör på ett sådant sätt, och förklara varför de inte får lika mycket godis som många andra barn. Förbud är ingen bra strategi, men att minimera godisätandet är det. Min son David fick inte onaturligt mycket godis, men fick ägg från oss, sin mamma, sina mor- och farföräldrar, vilket resulterade i att han spydde och mådde allmänt dåligt i tre påskar i rad, något som för mig blev en varningsklocka. I Sverige äter vi cirka 17 kg per person, dubbelt så mycket som genomsnittet i Europa, en stor anledning är lösgodistillgängligheten.

En lugn Valborg i Folkparken

Min barndoms valborgsmässoaftnar var lika med ett årligt besök i Folkparken. Elden, marknaden och stämningen upplevde jag då som utomjordiskt magiska. När jag väl besökte Folkparken som medelålders gubbe, så var jag inte alls lika euforisk. Det var mest skrik, skrän som ackompanjerades av en bedövande kyla. Just kylan har varit den bidragande orsaken till att jag agerat bromskloss, och istället agiterat för en varm hemmakväll i lägenheten. Denna Valborg skulle kylan tämjas -  för barnens skull; handskar, långkalsonger och tjocka strumpor blev motformeln.Runt 19.00 inleddes Valborgsmässospektaklet.

Klockan 20.00 så spelade Hemvärnets musikkår upp vårläten ur sin digra repertoar; de följdes av KFUM-kören och W-6-kören. Tyvärr är jag väl alldeles för musikaliskt obildad, men jag tycker inte alls om den musikgenren; den är tråkig och endimensionell. Därefter så var det dags för allehanda tal; först ut var NT:s chefredaktör Anders Nilsson, strax därefter höll Pernilla Wiberg årets vårtal som präglades av att hon pratade på tok för lågt. Jag hörde dessvärre bara enstaka ord, vilket var synd då det säkert var intressant. Klockan 21.00 så tändes själva Valborgselden, något som värmde i dubbel bemärkelse. Inte långt efter så började Valborgsfyrverkeriet; Hammargrens stod för arrangemanget, idiotiskt nog började de 20 minuter för tidigt eftersom det fortfarande var lite för ljust ute för att de dyra fyrverkerierna skulle komma till sin fulla rätt. Mina höjdpunkter var den hypnotiska elden samt två utsökta bamse och en knaprig chorizo. Försäljning, kyla, eld, tal, kyla, fyrverkerier i all ära, men det var schizofrent  härligt att komma hem igen och inta en liggande position framför tv:n och under täcket.

Valborgsmässoafton firas också i Finland, Estland, Lettland, Tjeckien  och Tyskland. Valborgsfirandet står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som, när den vann utbredning i Norden, knöt an till de gamla festerna. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor, utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i Valborgselden. Seden att fira olika våreldar har därigenom botten i både kristen och hednisk tradition. När Sverige kristnades på 1000-talet byggdes vissa av de kristna kyrkorna på den gamla religionens högtidsplatser och knöt också rumsligt an till de rådande högtiderna.

Premiär för den traditionella Himmelstalundsloppisen

Min fru och vår granne Johanna bestämde sig tidigt att delta i loppispremiären; de begav sig runt klockan 05.00 till ett kylslaget Himmelstalund med fullpackade bilar. Jag och barnen tog en promenad  via Strömmen till marknaden när temperaturen stigit en aning. Solen sken och barnen hittade oändliga köpalternativ, de fick ha med sig sina egna pengar. Tanken är att de måste lära sig pengarnas värde; det är inte bara att köpa allt som man pekar på. Deras val föll på två vackra porslinsdockor som kostade 75 kronor styck, i butik minst 300 kronor styck – ett klipp helt enkelt. Marie och Johanna behövde varken trängas med kunder eller andra försäljare på området. Det var mist sagt glest, vilket  bland annat tydde på en otrolig dålig marknadsföring. Det stod inte ett ord om detta i dagens NT för att ta ett exempel. Ifall man såg detta krasst ur ett ekonomiskt perspektiv så var det en helt meningslös aktivitet, men ur ett gemenskapsperspektiv något riktigt positivt.

Värmer inombords  – föräldraeufori och framtidsförväntningar

En ”gammal” lärare som följt Hanna ifrån 6-års klass till 1:an tog mig åt sidan. Hon ville berätta en viktig sak, något jag kunde tolka på två sätt. Jag var redo med förklaringen att kniven inte alls var min utan Maries. Det visade sig istället vara en oerhört glädjande nyhet. Hon ville instinktivt bara berätta vilken skillnad och utveckling som skett ifrån den blyga tjej som för två år sedan stegade över skolans tröskel. Läraren verkade genuint glad när hon berättade hur populär Hanna var hos såväl killar som tjejer. Det var inte bara populär i ordets betydelse utan att Hanna agerade empatiskt, altruistiskt och rättvist mot sina skolkamrater. Jag blev också glad att hon inte använder svordomar i någon högre utsträckning. Det kan annars vara så att de inte knystar ett fult ord hemma, men tar igen det bland skolkompisarna istället. Att Hanna försöker hjälpa andra som hon upplever blir retade eller orättvist behandlade är också något som jag är jättestolt över.

Att vara förälder är inte alltid det enklaste; den balansgång av värderingar som en förälder vill överföra till sina barn är svårare i praktiken än i teorin. Jag tror en bra strategi är att nämna sig själv  i de uppdiktade propagandaberättelserna, i syfte att förklara vad som är bra och mindre bra. Ett av våra stora uppfostringsdelmål är att se till att varken Hanne eller Frida börjar röka. Där tror jag på en lite antipedagogisk skrämseltaktik som består av  att successivt förklara de negativa följderna av rökningen som exempelvis cancer, och grå hud.  Varken jag eller Marie röker, något som onekligen underlättar den kommande den avhållsamhetsprocessen. Vilken trovärdighet har man förresten som förälder om man förbjuder sina barn att röka eller snusa,  men själv är rökare.  Ett strategiskt komplement till ”berätta-otäcka-historier-från-verkligheten” är att i tonåren locka (muta) dem med att köpa något som de verkligen vill ha (men inte har råd med), men kravet är då exempelvis att inte börja röka eller lyssna på dansband för då brinner presenten inne. När de passerat 20 år är de statistiskt sett immuna mot att bli rökare eftersom ovanan implementeras i tidigare åldrar; få ungdomar börjar röka efter 20 år.

Kommer Hanna och Frida bli två hårdrockande änglar? Ur ett sunt förnuft perspektiv borde så vara fallet eftersom den genren är i majoritet i vårt hem på grund av att jag har jag har ett betydligt större musikintresse än Marie. För tillfället ligger den  utopin i djup dvala då det är Melodifestivalen och framförallt Erik Saade som för närvarande  är i fokus. Jag har hört dennes platta till leda, men kan tycka att 5-6 låtar på hans debutplatta från 2010 är riktigt riktigt bra. I vilket fall som helst har jag väl även där varit boven i dramat, då jag överöst dem med Melodifestivalmusik.

Dyra impulsköp

Jag stegade in på Två hjärtan med Frida utan några som helst köpkrav, och stegade ut runt 4000 kronor fattigare via 4 snygga silvertingestar. Det blev fyra ringar varav två i mina ögon coola dödskalleringar. Det kan tyckas något omoget att i min ålder ”slänga” pengar på något så barnsligt, men för mig symboliserar dödskallar ett sätt att instinktivt reflektera på att försöka leva i nuet istället för att planera ihjäl mig, något jag för övrigt är alldeles för bra på.

När jag ser dödskallen så associerar jag direkt till att ”såhär blir det till slut för alla -  även för mig”, då försöker jag istället göra saker som jag tycker är kul nu, istället för att skjuta upp saker och ting. Det blev också en vända på ombyggda H & M där fem v-ringade t-shirts i olika färger inhandlades. De var inte bara snygga, utan dessutom väldigt behagliga att ha på sig.

Studieavslut-ljuset-i-tunneln.

Studieängeln var återigen på min sida, då jag fick det mycket överraskade resultatet ifrån sista tentan – godkänd. Det var verkligen med minsta möjliga marginal eftersom 11 poäng var gränsen för godkänt. De 11 poäng som jag lyckade skrapa ihop är över förväntan eftersom jag vid tentatillfället led av sviterna ifrån Bratislavavistelsen. Det innebar endast  ½ dygn istället för två att genomföra de mycket kryptiska frågorna.  Jag har därmed avverkat 195 högskolepoäng, men ännu inte fått någon omtenta. Tredje delmomentet av fyra närmar sig sitt slut, och den kursens examination består av en 10-12 sidig rapport som vi ska skriva parvis. Det valda ämnet ska ligga i linje med vad kursen handlar om: kommunikation och samtalsmetodik. Jag och min kollega bestämde tidigt vad rapporten skulle handla om och hur upplägget borde se ut. Det innebär att vi ligger bra till ur ett tidsperspektiv, och slipper stressa och hasta fram något mediokert. Vår ambition är att arbetet ska vara helt färdigt vecka 17, en vecka innan själva inlämningen.

Hanna & Frida: nattskräck, mardrömmar

Sagan om ringen regissören Peter Jacksson återskapade för några år King Kong, en äventyrsfilm  som jag trodde var som klippt och skuren för att se tillsammans med Hanna och Frida. Barnen dyrkar allt som har med dinosaurier att göra, en ingrediens som denna film fullkomligt översvämmas av. Filmprocessen inleddes precis så där lagom trevligt och lagom otäckt som jag förväntat mig, men någon gång under spänningsfaserna spårade det ur. Hanna var sedermera längre tid bakom kudden, täcken och madrasser än framför, och när de gigantiska insekterna intog tv-rutan sprack fasaden. Det blev eko-stere0-tjut från Hanna och Frida; de tycktes sporra varandra i att gråta/skrika högst i kvarteret. Marie blev jättetjurig och jag halvt förtvivlad. Vad  som egentligen var så farligt fattar jag  ännu inte? När gallskriksorgierna  väl avtagit så anslöt sig  Hanna till vår säng, tätt följd av Frida; det innebar att jag fick sova på soffan. Det blev minst sagt lite sömn den natten, men mycket tröstande.  Jag fick också konkreta bevis för att barn kan bli negativt påverkade av film, något jag varit skeptisk till förut. Barnen ville några dagar senare se klart filmen för de tyckte den verkade bra – men de ville se den på dagen.

Nattskräck är en gammal benämning på ett av många tillstånd som kan inträffa och fortgå under pågående sömn. Dessa kallas med en samlingsbeteckning parasomnier (latin för ”nära sömn”). Det finns många olika typer av parasomnier. Vanligast är de som man kan uppleva i samband med insomnandet (så kallade hypnagoga fenomen i form av ryckningar, ljud- eller ljusfenomen) eller uppvaknandet, då man till exempel kan kännas sig förlamad under några sekunder. Dessa är vanliga även i vuxen ålder. Särskilt vanliga under barndomen är de parasomnier, som inträffar mot slutet av djupsömnperioder. Det handlar främst om förvirringstillstånd, nattskräck och sömngång och olika blandformer av dessa.Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med konstig blick. Det kan prata, smacka, dunka, klappa, går ofta upp ur sängen och det värjer sig mot närmanden. Barnet beter sig förvirrat; ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Det är då man kallar det nattskräck, som alltså är en variant av de vanligare enkla förvirringstillstånden. Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter, men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt, och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.

Nyöppnad restaurang i mysig miljö

Nu har Norrköpings nyaste matställe haft öppningspremiär: Bagarstugan Brasserie & Bageri i Knäppingsborg. I skönt avslappnad miljö kan man äta en god frukost med varmt, nybakat bröd, eller ta en fika framåt tiotiden, eller en lunch, eller en eftermiddagsfika, eller ett glas vin efter jobbet, eller en middag efter bion. Alternativen är inte oändliga, men onekligen väldigt många. Jag, Marie, Hanna och Frida var inte ensamma i den stilistiska miljön. Stället översvämmades av nyfikna gäster, vilket innebar att vi fick inta en uteplats. Det fanns filtar att tillgå, men vi satt där likt asociala hungriga hyenor. Det var inte lätt att tillfredsställa barnens dogmatiska kostambivalens. Till sist blev det i alla fall varsin Penne med oxfilé med dragonsås. Jag dräpte två öl och agerade matavfallskvarn till barnen pastarester. Dessvärre gick det beteendet emot min strikta kostagenda eftersom pasta är lika med vitt mjöl och öl lika med maltsocker. Det är skönt att inte behöva vara matdiktatorisk, utan istället anamma en mer dubbelmoral-flexibilitet.  Lokalernas huvudfärger gick i rött, svart och vitt med tydliga hyllor för böcker. Jag tyckte det såg riktigt, riktigt fint ut; hit kommer vi definitivt tillbaka. De kommer inom en snar framtid att öppna ut en uteservering med utsikt över Motala ström; den ingrediensen lär ju inte göra saken sämre.

Träning & Tävling

I slutet av veckan blev det premiär för löpning  i Vrinnevis 5 km bana. Förhållandena var sagolika: vindstilla, 20 grader varmt och omgivningar som kunde få vilken tysk som helst att tappa andan. Vidsträckta vitsippsfält avlöste varandra och  i symbios med björk, gran och tall. Jag tog medvetet inte på mig min mp3 i syfte att höra naturen tala till mig. Det kom egentligen  inte som en överraskning, men ändå lika oväntat som vanligt: Vrinnevibanan är inte ett löpband; här finns det några riktiga backar och motlut som periodvis gjorde sig otäckt påminda. Det positiva med utomhuslöpning är att man kan sänka farten ifall man känner minsta  tillstymmelse till löparsmärta eller blodsmak, något jag aldrig skulle göra på ett löpband.  Veckan som gick bestod av 228 svettiga  minuter a`la 5 pass.

Veckans träningsdos blev 249 minuter fördelat på 4 pass: squash x2, gym och löpning. Mitt andra tidtagningsvarv i Vrinnevis 5 kilometers bana blev återigen en angenäm upplevelse. Benen kändes überstarka och jag uppfattade mig lite mer fokuserad än premiärvarvet. Tiden kapades med 40 sekunder gentemot förra passet: 24.28 minuter,  Tempo: 4:54 min/km Hastighet: 12.26 km/h. En skillnad kan ha varit att jag nyligen inlett en ny kostinriktning, en annan att jag hade med mig min kära mp3. Till tonerna av 80-talsgruppens  Fredas djupa dubbelbottnade texter avledde jag min våldtäktstunga andhämtning för mig själv – en befrielse. Deras fjäderlätta, rytmiska och varierade låtar lyfte mig när blodsmaksdjävulen manade mig till försiktighet.

 

 

Continue Reading »

Bakgrund

Jag, Stefan och Jarmo har förut sprungit lopp som Stockholm marathon, Midnattsloppet, Göteborgsvarvet. Stefan och jag har avverkat ett Vasalopp tillsammans i dubbel bemärkelse eftersom vi genomled köldmandomsprovet sida vid sida. Jag och Jarmo återstartade löpnings-rese-processen med att springa Stockholm Marathon, sedan följde Berlin Marathon och Budapest Marathon. Förra året kunde inte inte Stefans tävlingsinstinkt tyglas längre, utan han beslöt sig att hänga på Jarmo och mig. Vårt gemensamma mål blev helt sonika en lopp som hölls i västra Europas periferi: Lissabon halvmaraton.

Personligen var det en plats som jag länge velat åka till dessvärre la sig indirekt överförmyndarna i EU i sig tävlingsprocessen genom att lägga ett oplanerat  möte i staden, vilket krockade med vår tävling. Det innebar att evenemanget flyttades fram någon vecka, och vi stod där med  icke ombokningsbara flygbiljetter. Vi passade ändå på att fullfölja resan – utan att löpa. Vi ändrade detta år taktik genom att flytta fokus från höstsäsong till vårsäsong, då det existerar bra många fler löpningsalternativ mellan mars och maj än på höstsäsongen.

Förberedelser

Jag stod för planeringen och organisationen, och var  också den som införskaffade den enda reseguide som fanns att tillgå om Bratislava. Stefan bokade i samråd med oss flygbiljetter från Arlanda med Austrian Air. Jarmo bokade 5 nätter  a´la 700 kronor gånger x 3 på Hotell Kuyev. Teoretiskt sett såg hela reseprocessen djävulskt kostnadseffektivt ut. Det var positivt att boka resan i god tid, dels så var allt detta avklarat, dels så visste man att alla tre skulle hänga på och inte balla ut i sista stund. Vi hade några träffar innan resan, dels på Indria, dels hos Stefan 1 vecka innan.

Bratislava info

Bratislava är den lilla huvudstaden, enligt de själva jämfört exempelvis med storsyskonen: Budapest och Wien. Avståndet mellan huvudstäderna Wien och Bratislava är för övrigt det kortaste i världen, det skiljer endast 6.4 mil mellan dessa. Det bor runt 550 ooo tusen människor i denna  minihuvudstad. I syfte att bättre kunna försvara sig under första världskriget så slog Tjeckien och Slovakien sina påsar ihop och bildade Tjeckoslovakien. Ett land som jag främst relaterar till en fantastisk hockeynation och hockeyfrillor. Berlinmurens fall blev indirekt startskottet till att 1992 frigöra sig från varandra på ett ytterst fredligt sätt. Prag blev huvudstad i Tjeckien och Bratislava i Slovakien. 2004 går de dels med i Nato, dels in i EU för att 2009 anamma den europeiska valutan euro. Slovaker stör sig lika mycket att blandas ihop med Slovenien som svenskar med Schweiz.

Hotellet Kujev – Arvet efter Stalin

Hotell Kujevs (byggdes på 60-talet) nisch är att framstå som ett kommunistiskt monument med med alla öststats arkitektur kännetecken såväl invändigt som utvändigt. Det måste vara  väldigt ekonomiskt  försvarbart att se hotellets förfall som ett inslag i själva marknadsföringen. Rummet i sig var minst sagt stilistiskt då ingenting klädde väggarna förutom en  halvt nedriven och glåmig tapet. Väldigt mycket detaljer i såväl rummet som badrummet var oerhört slitet, men som sagt man får vad man betalar för, och i betalningen ingick indirekt ett förfall. Det var ingen större isolering mellan rummen, och ibland undrade jag faktiskt om det existerade några sådana överhuvudtaget.

De lövtunna väggarna var en chans för oss att lära känna våra grannars olika dialekter, det kanske också var KGB:s grundtanke; ett billigt sätt att fånga spioner på. Jag var inte ensam om att vilja haft en tv på rummet; det lättar liksom upp stämningen lite extra. Frukostbuffén var helt ok, äggröran var fenomenal  precis som de stekta äggen, och det fanns absolut det som man behövde få i sig. Jag gillade verkligen att de bemödat sig att strimla upp paprika till oss c-vitaminhungrande turister. Lobbyn var kanske det bästa med hotellet, 24-timmars öppet och med 4 datorer som alla gäster gratis fick nyttja. Det fanns tillgång till två riktigt bra massagestolar som kostade 1 euro per 8 minuter.

Dag 1 – öleufori

Sov 3 timmar efter att ha envisats med att ha sett både Blue Blood och The Event innan jag skulle möta John Blund. Klockan 03.00 blev jag hämtad av Stefan och Jarmo.Vi nostalgipratade lätt bort de två timmarna till Arlanda. Var första öl öppnades 06.00 i samklang med äggmackor som jag gjort kvällen innan. Flygresan fungerade optimalt och lyckan stod oss bi då vi precis hann till bussen som skulle ta oss till Bratislava runt klockan 09.00. Vi firade den hittills lyckade resetimingen genom att ta två inhemska öl på en genuin lokal pub. Vi  sprang därefter praktiskt taget på vårt hotell och fick checka in tidigare än planerat. På upptäcktsfärd i gamla stan blev det ytterligare varsin kall öl. Därefter iklädde vi oss turistförklädnaden genom att ta oss upp via hiss till ”turistfällan” Novy Most.  Ufo-tornet vid New bridge byggdes 1972 sjöd verkligen av sovjetisk nostalgi. Verkligheten var bättre än det lite skamfilade ryktet, det var riktigt designflashigt, och utsikten utifrån det 85 meter höga tornet över hela Bratislava var helt magnifik. Menyn dröp av lyx och priserna var  därefter så klart, dyrt – riktigt dyrt. Vi passade i alla fall att inta vår femte öl i symbios med denna vackra panoramautsikt över staden.

Den hägrande middagen intog vi på kungarna av fast food: Kentucky Fried Chicken. Jag själv testade två helt nya kycklingburgare och. kunde självklart inte bli annat än nöjd. Jarmo fick inte riktigt samma associationer eftersom han bestulen på sin mobil av en hamburgerälskande ficktjuv, något som grämde honom typ hela semestern. Vi blev sedermera proppmätta av dels maten, men framförallt av all öl. Vädret blev successivt bättre för varje timme som gick, och termometern stannade på 18 grader med strålande solsken.Vi kände att det var dags att bege oss till hotellet efter att ha skådat den ljusblå Elizabeth church utifrån alla tänkbara vinklar. Efter att ha vilat och gjort oss ordning på hotellet så begav vi oss ut i det behagliga vädret.

Det blev några småpubar där ett oförutsägbart drinkrace inleddes, därefter stod ett av Bratislavas bästa uteställen på tur: Rio Grande club. Stället i sig  är ett myller av rum bestående av Café, barer, pubar, dancefloor, terrasserar, restauranger, lounger.Det var knökfullt i alla rumkonstellationerna och vi gillade verkligen vad vi såg. En molande känsla att vi var lite malplacerade infann sig då vi såg Bratislavas hippaste clubelit festa som aldrig förr.

Efter ett evigt daltande tog sig både Jarmo och Stefan sig i kragen genom att energiskt beträda det långsmala dansgolvet. Jag själv intog som vanligt en iakttagande rigor mortis pose, och avvaktade dansbravaderna tills rätt alkoholnivå skulle uppnås, vilket självklart aldrig inträffade. I myllret av människor tycktes Jarmo & Stefan ha det kul ibland det gaygäng som abonnerade just den del av dansgolvet där vi stod, något som jag verbalt påminde de om – ofta. De verkade för övrigt vara lyckliga – onaturligt lyckliga.

Märkbart dragna så hasade vi oss vidare till Bratislavas finaste och bästa nattklubb: The Club. Det var deras svar på Café Opera eller Spy bar, vi som turister var lika populära som svampsoppa utan svamp och vatten. Här gällde det att visa upp sig och dessutom ha fickorna fulla av cash. Jarmos svar på detta  snobberi var helt sonika att somna. Vi skickade genast hem den mindre pratglade finnen. Stefan och jag hade inget bättre för oss än att börja kompisgräla. Förutom ett oändligt skrikande till varandra med 1 meters lucka, så utdelades några nackslag och pungsparkar av högsta klass. När vi runt klockan 02.00 anlände till vårt hotell så orkade vi inte mer, utan hissade enhälligt det vita flaggan för att sedan kollapsa på sängarna.

Dag 2

Jag vaknade strax innan klockan 11.00 för att snabbt inse att vi missat frukosten. Min huvudvärk var av det ondsinta slaget, och ville helt enkelt inte ge med sig. Vi tog oss alla i kragen och gjorde oss i ordning, i syfte att hämta våra nummerlappar till själva loppet. Utlämningen var placerad vid det übernya shoppingkomplexet: Euroneva. Tyvärr fick vi irrationellt nog gå runt komplexet för att nå vårt mål; den Slovakiska logistiken fick sitt första minustecken. Det var som vanligt en orgie i sportprylsförsäljning. Olika löparstrumpsförsäljare utlovade tävlingsmirakel om man valde just deras märke, något som självklart  fick mig att köpa ytterligare några par. I avgiften ingick det en snygg  Nike tävlings-t-shirt; vi valde alla den svarta färgen.

Efter det så flanerade vi turistiskt genom det genuina gamla staden i harmoni med två kalla öl på en mysig pub.  Det blev en bannlyst pubmeal som fick stå som värd för middagen. Ett sådant ställe där platsen är viktigare än maten och turisterna är betydligt fler än de inhemska befolkningen. Stefan vågade sig på Slovakiens nationalrätt bryndzové halusky (potatisklimp ostsås och baconliknande tingestar) med jag beställde wienerschnitchel, men fick rostbiff med lök och servitören borde fått en oscarsnominering för dummaste bortförklaringen: ”att den där köttingesten faktiskt var wienerschnitchel”. Efter denna protein-, humle- och maltpåfyllning kände vi oss redo att bestiga backen till stadens absoluta stolthet: Braitslava castle. Det kalkvita nyrenoverade slottet hade anor ifrån 1400-talet, och hade genom sin strategiskt höga positioneringen ett perfekt  läge att försvara staden. Även denna dag så strålade solen i den klara skyn, fast nu uppmättes temperaturen till  hela 20 grader – rena sommaren. För omväxlings föll jag inte för alkoholgrupptrycket utan intog kaffe med en klassisk äppelstrudel  när de andra tog varsin öl. Vi blev tagna av de vackra vyerna, men också av allt gående så nästa anhalt blev hotellet där vi vilade upp oss några timmar.

Runt klockan 21.00 hade vi hittat en av få indiska restauranger. Maten var för omväxlings skull sisådär för att vara en indisk restaurang, men vi (jag) blev osannolikt mätta, detta var också startskottet för kvällens alkoholresa. Ett antal pubar och drinkar senare beträdde vi återigen Rio Club, denna gång dansade varken Jarmo eller Stefan däremot avverkade vi enhälligt en dubbel Sambucca. Jarmo föreslog sedan en rockklubb som han läst om, och vi tog en taxi på måfå till Rock ok. Det visade vara en höjdpunkt på resan, ett ställe precis i vår smak. Rock ok varexakt det som förväntas av en bra rockklubb: trångt, svettigt och bra musik. När vi kom så höll coverbandet ”The old school band” på att spela. Deras doser av välspelad 70-talshits med betoning på hårdrock gjorde oss tre på riktigt bra humör. Sångaren var helt fenomenal liksom resten av bandet; inte tillstymmelse till accent fanns att tillgå i hans röst som passade likaväl till Deep Purple, Rainbow, The Kinks som till Marillions låtar.

När bandet packade ihop satte en Dj igång med att spela tunga inhemska och utländska rockhits som: ZZ Top, Bon Jovi, Kings of Leon, Ramones, Disturbed och trot eller ej svensk/norska Clawfinger. Musikentusiasmen fick dessvärre vårt drickande att eskalera, och till sist tappade jag räkningen på alla omgångar som gick runt. När Stefans alkoholhorn växt sig tillräckligt potenta så kom en 80% inhemsk sörja upp på drinkagendan. Klockan var runt 01.00 och jag drabbades dysfunktionellt av ett antialkoholobstinatism. Jag vägrade vänligt att fortsätta att dricka, något som var föga populärt hos mina kompisar. Från att ha varit högt rankad i drinkvärlden föll jag likt en sten till under 0 på skalan, vilket i det här fallet var likvärdigt med att vara nykterist, kommunist, asocial, tysk, rysk, europas tråkigaste och mannen som förstörde kvällen, var några smickrande epitet som jag förknippades med. Stefan och Jarmo hade också hunnit före mig till de enda två kvarvarande sittplatserna, vilka de abonnerade hela kvällen. Min lott blev stående framför ingången, något som innebar att jag delvis blev förkyld och delvis fungerade som dörröppnare och stängare. I vilket fall som helst så var musiken och stämningen så osannolikt bra att vi blev kvar till klockan 03.30.

Dag 3

Somnade runt 05.00, vilket troligtvis berodde på det två alltför sena, men dessvärre uppiggande vodka Red bull. Klockan 09.00 vaknade jag upp och kände mig osedvanligt pigg (kunde bero på att jag slutade relativt tidigt att dricka). Jag lyckade få med mig Jarmo till frukostbuffén; juice, kaffe, ägg, äggröra, ost, frallor och paprika satt riktigt fint. Efter frukosten fick vi till slut med oss en mycket seg Stefan till en shoppingrunda och upptäcktsfärd av ytterområdena. Vi passade på att ta en fika på Tesco med en yoghurtdessert och espresso. Stefan och Jarmo drog sedan utmattade till hotellet för att vila, medan jag gick på upptäcktsfärd  i syfte att upptäcka det ”äkta” Bratislava, vilket jag gjorde via oändliga grå och grymt intetsägande kvarter. Ljusglimten var när jag följde ett promenadstråk längs med floden Danube. Det var en form av meditation att gå för sig själv, utan att behöva pika de andra eller  själv bli pikad.

Runt 14.00 la jag mig med de andra sjusovarna några timmar för att vila. Efter den välbehövliga ladda-batterierna-pausen drog vi till loppets pasta party som ingick i avgiften. Man kunde välja mellan tre pastasåser, och jag testade två av tre, då den tredje innehöll vidriga champinjoner blev det ett  bestämt pass. Vi tog därefter en mastig middagspromenad för att sedermera återvända till hotellet. Tävlingsinstinkten uppviglade oss in till baren där ett biljardbord stod uppställt. Två timmar senare hade Stefan två segrar och jag och Jarmo varsin.

På sätt och vis var det skönt att loppet var morgondagens bekymmer och förväntan eftersom denna lördag blev helt alkoholfri. Vi åt återigen på Kentucky fried chicken och maten smakade otroligt nog ännu bättre denna gång. Det blev en lugn kväll som avslutades på hotellrummet.Vi packade upp materialet som alla löpare fått innan loppet -  med vördnad. Det var  en nästintill ceremoniell stämning när tidtagningschippet studerades och diskuterades. ingående Löpningsfetischismen fortsatte sedan till vad vi skulle ha på oss i förhållande till morgondagens väder, vilka liniment som skulle användas och strategier inför loppet. Allvaret låg i luften och alla mörkade sin icke-existerande form; hypokondriska beteenden avlöste varandra; läggdagsprocessen inleddes runt 23.00

Dag 4 – Loppet

Då var dags, då var det söndag,  nu fanns det ingen återvändo längre,  2.1 mil stod på morgonagendan. Vi gick militäriskt upp när mobiltelefonalarmet ljöd och intog en lagom frukost vid 07.45. Vi kunde ha bränt lik i rummet och ingen skulle ändå ha märkt något på grund av tigerbalsamet som skymde sikten i rummet.  Med Garmin pulsklocka på handleden och chippet på ankeln stegade vi ut i ett väder som typiskt nog hade förändrats markant sedan gårdagen. Gradantalet stod på 7 för att under loppet stiga till 9 grader; solen var historia. Vi joggade ner till startplatsen så att vi fick 30 minuter på oss att ”njuta” av vad komma skulle samt värma upp ordentligt. Min klädsel denna kyliga morgon bestod av funktionskalsonger och strumpor samt en Craft långärmad funktionströja med den nya Nike-t-shirten ovanpå. Mina relativt nyinköpta löparskor var av märket Adidas och gick i Wolverhamptons färger.

När vi stod på startfållan kom duggregnet igång, men varade bara en kort stund som tur var. Precis innan start så betedde vi oss likt tre personer som skulle äta sista måltiden; sentimentaliteten hade fått ett ansikte via några manliga axelklappningar och fotbollspepping. Startsignalen gick och pulsen höjdes markant; nu fanns det verkligen ingen återvändo. I början av ett lopp tar det tid att skingra löpklungorna, men efter den processen använde jag Stefans ryggtavla som farthållare. Kilometerna gick snuskigt sakta, och vid 3 km tog jag rygg på Stefan för att successivt tappa honom ur sikte. Tur var väl det för annars var risken stor att jag gått in i den berömda väggen innan målgång.

Bansträckningen i sig var ingen av de bättre; vi sprang nämligen ut ur stan och längs med deras gigantiska förorter. Betongparker som fick Navestad och Hageby att framstå som minimala garageportar. Vid varje 5 kilometer var det vätske- och proteinpåfyllning av vatten,sportdryck, mörk choklad, citronbitar och banan; en osedvanligt vettig blandning av energitillförsel. Jag vet inte om det var mitt kopiösa kaffe-koffein-intag vid frukosten eller alkoholångorna som lämnade kroppen, men det kändes riktigt bra att springa. Jag kände mig stark, även när den mycket mentala milskylten passerats. En bidragande orsak till den känslan kan varit  musiken i min underbara mp3-spelare. Valet föll på min egenskapade cd-serie: ”metal with a touch of class vol 5″, därefter blev det låtar ifrån den andra egenproducerade cd-serien: ”Music for all kind of moods vol 1″. Jag kände mig inte bara, stark utan jag kände mig exceptionellt stark; tittade bara sporadiskt på pulsklockan och såg till min glädje att jag låg klart under min beräknade kilometertid. Det sporrade mig ytterligare och kilometerna passerades i en skön takt.

Efter 1½ mil så blev jag så illa tvungen att använda mig av min sköra och ambivalenta vilja, men även den var denna förmiddag på topp. Jag försökte i den mån det gick att hålla ut stegen. När vi väl sprungit över Apollobron så var det endast löpning i stadsmiljö som gällde och med endast 3-4 km kvar. Förutom att jag höll på att kvävas på grund  av att jag inte orkade  tugga den mörka chokladen så fick jag ett rejält hjärnsläpp när vägen helt oväntat delade på sig. Ena fållan gick till målet och den andra fållan till andra varvet för maratonlöparna. Jag blev tvungen att springa tillbaka och fråga en funktionär att detta var den rätta vägen, vilket det så klart var, men där tappade jag 25-40 sekunder och dessutom  en mycket bra löpningsrytm som var inställd på spurt. När jag såg den digitala klockan visa 1.45.18 så förstod jag att tiden skulle bli under 1.45. Har man inte sprungit ett långlopp förut är det svårt att förstå känslan och glädjen över att passera mållinjen. Det är ungefär som att få en hel chipspåse för sig själv då polarna inte gillar baconsmaken.  Chippet lämnades in, och sedan mötte Stefan upp mig. Vi hämtade dryck och banan för att sedan ta oss tillbaka till hotellet. Där inväntade vi den lille finnen. Han kom någon timme senare, glad i hågen att ha klarat sig under 2.30 med bred marginal.

En kort vilopaus och en välbehövlig dusch blev nästa steg i återhämtningsprocessen. Klockan 16.00 hade vi en förbokad massagetid på Samoi Thaimassage center.  I stort sett varje muskel blev befriad från mjölksyra. Jag som i vanliga fall är otroligt seg, fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut av smärta då dessa lätta varelser försökte räta ut min rigor mortis. 90 minuter herbalmassage kostade bara 35 euro, vilket var ruskigt billigt med svenska mått mätt. Att springa ett långlopp bryter ner kroppen ordentligt och då finns det 3 gyllene regler som gäller.

1. Ät proteiner/kolhydrater och drick vätska senast 1 timme efter loppet.

2. Återställ kroppen via någon form av massage på minst en timme.

3. Se till att få en riktigt god sömn på kvällen

Jag undrar vad människor trodde vi varit utsatta för då vi raglade till vår tilltänkta restaurang – en gruppvåldtäkt månne? 17.30 satt vi tre avslappnat och smuttade på varsin kall öl på lyxiga El Gaucho Argentinian Steakhouse. Jag hade mina farhågor angående korrelationen mellan dyr mat och väldigt lite mat. Det var därför jag valde två portioner av potatisgratängen. Stefan var som en satans vampyr när han högg in i sin jätteblodiga köttbit, Jarmo var inte långt efter. Min bit var mer lik en murken barkbit då jag valt en ”very well done tillredd köttbit”. Maten var helt fantastisk och den smakade ännu bättre efter loppet och massagen, men som sagt min farhågor angående små portioner och dyr mat besannades.

Vi reproducerade föregående pubrundastrategi, men denna gång med ett betydligt beskedligare rörelseschema. Utomjordiskt stela ramlade  vi in på Corridor del toros där bland annat annat två snabba Red Bull intogs. Vi blev kvar ett tag på stället, då de visade en MTV-musikvideo kavalkad som var kul att följa om man som oss dyrkar musik. Nästa anhalt blev Rock ok; stället där vi upplevde musikmagi några dagar innan. Tyvärr var detta en söndag – inte fredag, vilket enligt personalen var synonymt med en likvaka, något vi ganska snabbt blev varse om. Det blev några pubar och drinkar till, sedan började det ösregna ihärdigt. Vi valde att dra oss hem till hotellet förhållandevis tidigt. Huvudorsaken  var nog att de senaste intensiva dagar slog tillbaka mot både kropp och själ.

Dag 5

Osannolikt stela försökte vi ta oss över sängräckena, det var en prestation i sig självt. En mycket välbehövlig och välförtjänt frukostbuffé väntade på oss 08.30. Några koppar kaffe och ½ kg äggröra senare lämnade vi hotellet för att med den tunga packningen ta oss till busstationen. Lika mycket timing som vi hade i början av resan hade vi oflyt nu; missade bussen med några minuter. Det blev att vänta över timme på nästa buss på detta gudsförgätna ställe, där i stort sett allt gick i grått. Bussen som skulle föra oss till Wien anlände punktligt klockan 11.00. Priset var endast 8 euro och restiden cirka 1½ timme.

Vår enda riktiga  programpunkt i Wien var att äta en äkta Wienerschnitzel, vilket vi också gjorde på det tvättäkta wienerschnitzel restaurangen: Pürstner Gaststätte. Därefter så flanerade vi runt i Wiens centrum och fikade på det luxuösa konditoriet Aida, där några riktiga kaloribakelser också intogs .  Såhär sista dagen på resan var vi apatiskt mätta i dubbel bemärkelse, vi ville helt enkelt  bara ta oss hem. Dessa tankar förde oss till flygplatsen tidigare än beräknat; vilket gav oss lång tid att scanna av tax-free utbudet. Jag köpte bland annat godis, en Southern Comfort och en Grand Marnier. Sista timmen körde vi skitgubbe och jag lyckade bli skitgubbe 5 gånger i rad, något jag fick höra ett antal gånger. Resan hem fungerade optimalt, och Jarmo körde oss från Arlanda till Norrköping likt en finsk självmordsbombare. Det var långt ifrån lika euforiskt i bilen, då vi alla kämpade mot tröttheten. Klockan 01.30 var vi äntligen tillbaka i ”Peking”.

Resereflektioner

Vinnaren Hosea Tui från Kenya sprang på osannolika 1.03.42. Våra officiella löpningstider blev följande:

1. Stefan: 1.38.47

2. Mats: 1.44.03

3. Jarmo 2.19. 37

Min bästa halvmaratontid  ever var från Göteborgsvarvet 2007 med tiden 1.46.35. Den tiden kapades nu med mer än 2 minuter. Förberedelserna inför det loppet var minutiösa och all alkohol var totalt bannlyst. Jag kan tycka att det är irrationellt att överhuvudtaget slå denna tid med våra 2 partydagar i bagaget innan loppet. Dessutom hade jag löptränat betydligt mer inför det loppet 2006, än för detta. Kan det vara så att det istället är en myt att alkohol inte alls är så destruktivt för kroppen som experterna säger? Kan alkoholen stimulera något  kroppen och hjärna som istället ökar löpkapaciteten. Jag vill definitivt inte glorifiera alkohol, men det är onekligen väldigt irrationellt. Min målsättning var att komma under 2 timmar, något jag efter partydagarna var osäker på om jag verkligen  skulle klara. Men som sagt det visade sig att jag sprang hela 14 minuter bättre än mitt mål.

Austrian Air skötte sig klanderfritt tur och retur. Bratislava som stad var fin, men men lite väl liten för 5 hela  dagar. Jag tror inte jag kommer att återvända hit något mer i mitt liv, men som sagt en trevlig stad att besöka en weekend. En stad som troligtvis visar sig från än ännu bättre sida när våren omfamnar Slovaikens stolthet med grönska och blomster. Det tog mig för övrigt 5-6 dagar att landa igen efter hemkomsten; jag sov mycket och var genomgående trött.

Continue Reading »

Bratislava vistelsen

5 dagar i Bratislav med två gamla kompisar utan något som helst intresse för museer, arkitektur och shopping är helt enkelt 1½ dag för mycket. Staden innehar en oerhört rik och vacker stadskärna, men därutöver saknas det riktigt attraktiva kompletteringssevärdheter i syfte att fylla ur de 5 dagarna. Några undantag är slottet och Ufo-restaurangen invid bron Novy´most. När mina polare låg halvt medvetslösa i sängen passade jag på att ta en promenad runt omgivningarna utanför gamla stan. Antingen flanerade jag på helt fel plats eller så var Bratislavas stad bara såhär intetsägande. Öl, vin och andra alkoholdrycker låg på en oförskämt billig nivå, något som uppskattades av oss alla 3.

Bratislava tillhör absolut inte  de 10 000 största  shoppingmeckorna på jorden precis. Galleria Euorovea  futuristiska designuppenbarelse var däremot en angenäm överraskning; det vimlade av inavlade märkesbutiker som man dessvärre  kan finna i vilken storstad som helst med självaktning. Min shoppingkvot bestod av en hotellmugg till mig själv samt lite alkohol på flygplatsen på vägen hem samt godis till barnen och frugan. Borta bra men hemma bäst må vara ett klyschigt uttryck, men alltid lika passande.

Egentligen är det ett totalt dysfunktionellt beteende att resa till en stad i syfte att springa, och dessutom betala en tävlingsavgift för besväret.  Vi kom, vi såg och vi segrade, utifrån våra subjektiva tävlingsperspektiv. Alla 3 var dundernöjda med sina tävlingsresultat. Jag satt personligt  halvmarathon rekord med 1.44.03, Jarmo klarade sig under 2.30 med tiden 2.19.37 och Stefan fick tiden 1.38.47. Tävlingen i sig var väldigt välorganiserad, medan  bansträckningen kunde onekligen ha varit lite mer uppiggande. Har aldrig sett så mycket förortsbyggnader i mitt liv förut; Alby framstod som en kebabkiosk i jämförelse med Bratislavas betongparker.

Träning och Tävling

V.12 bestod av 3 pass 262 minuter och minuter och vecka 13 bestod av 2 pass a`la 135 minuter. Nästa tävlingsmål är betydligt mer greppbart; den 12 maj går det lokala 5 km loppet Grabbhalvan av stapeln. Loppet som i år har förflyttats ifrån Folkparken till området runt Stadium arena. Jag anmälde mig nyligen till tävlingen; målsättningen är att komma under 20 minuter. Det krävs träning, men framförallt en mental fokusering att komma in och över blodsmaksfasen, något som jag har svårt för eftersom smärta för mig är likvärdigt med sprutor, höjder och trånga utrymmen.

Ett antiklimax uppstod efter Bratislava halvmaraton, visserligen låg mitt nya mål: Grabbhalvan (12 maj) inte långt ur ett tidsperspektiv, men mentalt var träningslöpningen frånvarande. Det blev ändå en intensiv start, då jag hade ett digert squashprogram framför mig. Vecka 14 bestod av 4 träningspass a`la 300 minuter medan vecka 15 träningsdos ackumulerades till 355 minuter indelat i 5 träningspass.

Halvseriös pokerkväll med bland annat Roffe Okon & Johnny Jonander

Äntligen så krockade inte ett fastställt pokerdatum med någon annan aktivitet, vilket så varit fallet de två senaste och enda turneringarna de senaste åren. Ett gäng på 7 stycken tävlingsstinna killar dök upp hos Ante och Malin i Vidablick runt 14.00. Vi såg Gefle – IFK som en aptitretare  inför vad som komma  skulle. Underhållningsvärdet var tyvärr bedrövligt, det var mer felpass och irrationella inspel än jag trodde var möjligt i någon match. Men om man håller på ett lag så kan även sådant vägas in om laget vinner, vilket nu inte IFK gjorde utan förlorade på bortaplan med 2-0.

Runt 16.15 satt turneringen igång och det var inga stora pengar i potten – som tur var; 150 kronor per person, där de tre uthålligaste spelarna belönades med en hierarkisk kontantpris. Själv var det över fyra år som jag senast spelade Texas hold em; jag hade råpluggat Dan Glimnes ”pokerhandboken” i syfte att inte göra bort mig helt.

Undvik de tre grundmisstagen

1. Att gå med i för många potter

2. Att inte vara aggressiv nog i goda situationer

3. Att agera för genomskinligt

Marker reducerades och ackumulerades i jämn strid; till sist var vi bara tre spelare kvar vid bordet. Någon idiot synade  min bluff likt en öppen bok, något som var början till slutet för mig i omgång ett. Nåväl jag var en av tre som fick tillbaka satsade pengar, vilket för mig var ett steg framåt.  Omgång två startade definitivt inte bra, men ju mer de andra drack desto mer vågade och otåliga blev de, vilket i detta fall indirekt gynnade mig som inte drack lika snabbt. Tills sist var vi bara två spelare kvar, och jag var den som befann mig i ett tröstlöst marker underläge. Till sist gick jag in all in, i syfte att göra slut på ett parti som skulle kunnat hålla på hela kvällen. Tanken var god, och det var oerhört nära att jag gick segrande, men ödet ville något annat. En 3:e och en 2:a plats är inte fy skam mot killar som frekvent spelar poker på nätet. Jag får väl skicka en slant till Dan Glimne och hans eminenta pokerråd.

Fotboll och poker i all ära, men det är gemenskapen, tugget, jargongen, pikarna det vill säga det sociala som är det fundamentala. Usla som genialiska kommentarer strömmade ur oss från alla håll i alla riktningar – ingen gick säker. Till en början satte jag oneliner-kikarsiktet på min före detta jobbarkompis Roffe Okon, men flyttade fokus till de övriga ju längre kvällen led, för att sista timmarna knappt orka röra käkarna. Roffe Okon tror jag för övrigt slog något svenskt  eller nordiskt rekord  i folkölsdrickande, det måste ha varit över 14 stycken burkar som rann nerför hans glupska malt- och humletörstande strupe. Jag själv blandade till en början friskt mellan öl och whisky, men lugnade successivt ner mig, vilket egentligen inte alls är min stil. Tyvärr hade jag endast ätit 3 korv med bröd till middag, något som resulterade i att jag stod för 80% av chips- och jordnötsförbrukningen. Runt 23.00 bestämde sig några att dra till Harry´s och några åka hem, medan  värdarna Ante och Malin valde att stanna kvar hemma. Jag blev hämtad av min snälla fru Marie, och kollapsade i sängen 30 minuter senare.

Däckbyte – ett  minhelvete på jorden

Det finns några saker som jag avskyr framför annat och det är bland annat att stå i  stillastående köer och att frysa. Att byta till sommar eller vinterdäck ligger nästan i samma klass. Jag kan inte sätta fingret på varför, men tråkigt är det i vilket fall som helst. Mitt drömscenario är att lämna in bilen på en däckfirma där de byter däck och balanserar hjulen, sedan hämtar man helt sonika bilen; det är det optimala. Tyvärr har den Widholmska Vångafalangen en förkärlek till att allt ska göras i egen regi, vilket till en viss del jag kan förstå – om man gillar att hålla på med bilar. Jag avskyr däremot allt som har med motorer att göra därav att jag inte alls får några spirande vårkänslor vid däckbyten. Nu är det som det är, och det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Till Maries pappas förtret är det Marie som står för grovjobbet, och jag fungerar mer som en form av dysfunktionell assistent som gör som jag blir tillsagd. Marie är uppväxt med att hjälpa till att byta däck, något hon får sota för i vuxen ålder.

Jag använder mina nyvunna sociologiska kunskaper ur ett genusperspektiv för att argumentera med Maries pappa varför jag är assistent och hon grovjobbare. Det slutar alltid med samma visa: ”det är svår att lära gamla hundar att sitta”. Min pedanteri får däremot utlopp efter själva däckbytesprocessen är gjort för då står jag med  dammsugaren i högsta hugg, bilen ska sedan tvättas och vaxas på ett övermaniskt sätt – varje fläck är en fiende och ett potentiellt hot. I konceptet ingår det som tur är fika, middag och efterrätt av Maries mamma, som förövrigt är en gudabenådad kock. Är vädret bra och solen på sitt bästa humör så är det ett stort extra plus.  Maries föräldrars gård har tillgång till ytor som kan gömma en flyktingförläggning, något som är  perfekt då  man  ska jaga barnen. När Forden väl väl står där skinande blank och nystädad, och vi ätit färdigt, umgåtts, lekt med barnen, solat  och gått en promenad så utkristalliserar sig  det fram en helt underbar dag. Det är mer tanken på att byta däck som är jobbigt.

Vårindikation och en institution i Norrköping

Jag och barnen i symbios med The Skarins vandrade i ett gråmulet väder från Ektorp till Halvars. Den utlovade solen uteblev och gradantalet stannade på 11. Mitt ambivalenta kulvacklande slutade till sist med hallon-saltlakrits, apelsinchoklad, ploppchoklad. Hanna tog polkagris, päron och jordgubbe och Frida: choklad, vanilj och blåbär. Vädret i sig var inte riktigt vad någon av oss kategoriserade som optimalt glassväder, vilket indirekt ledde till att jag fick en stor del av barnens glass. Det innebar att jag fick 7 kulor av delikat glass, och något som också innebar typ 1 miljarder kalorier som i sig är likvärdigt med 2-3 mil löpning. Halvars historia sträcker sig för övrigt så långt tillbaka som till 1930-talet. Ulf Lundell har också omnämnt både Halvars som Södra promenaden i låttexten: ”Jag går på promenaden”, ifrån debutalbumet Vargmåne 1975.

Allsvensk fotboll på parken igen: IFK – GAIS

Jag blev bjuden av Jocke ”spurs” Andersson att hänga med på söndagens seriepremiär. Vi inledde hos mig runt 12 att inta en groteskt god pizza från Ektorps Sportbar och två riktigt kalla öl till. Jag försökte mig på att blanda Sambucca med Bailey´s i syfte att skapa olika lager, men misslyckade fatalt. Film- och musiksnack genomsyrade tiden tills matchstart. Jag lämnade över barnen till vara hjälpsamma  grannar: The Skarins. Vädret kunde gärna ha fått  varit lite mer vårligt; det gråmulna och regniga klimatet dominerade matchbilden, men höjde definitivt absolut inte temperaturen på läktaren.

1:a halvlek var en orgie i tristess med få målchanser och fotbolls-anti-publikfrieri-spel på mittplan dessutom regnade det konstant.  Det positiva med 2:a halvleken var att Norrköping helt oväntat, och indirekt avgjorde matchen via ett klassmål av Imad Khalili; densamme spräckte inte bara nollan utan också  sin lårmuskel och fick sedermera utgå. Sju minuter senare punkterade IFK  matchen genom Shpetim Hasani retfullt snygga straffmål. I GAIS spelade ingen av de två sent inkomna spelarna Wanderson do Carmo eller Rasak Omotoyossi då de fortfarande saknar arbetstillstånd, något Norrköping borde vara glada för. I vilket fall som helst kunde de 10 424 tusen åskådarna precis som IFK ta med sig det viktigaste i denna fotbollsbatalj, nämligen 3 mycket värdefulla poäng. Jag är säker på att såväl vädret som spelet kommer att bli betydligt bättre. Allsvenska premiärnerver i symbios med en krävande och fotbollshungrig hemmapublik kan få vilket lag som helst i gungning; 2-0 mot Gais var mer än godkänt efter de förutsättningarna.

Delmomentbetyg och tenta

Det tog sin tid för de ansvariga att släppa delbetyget för första kursen av fyra, men det blev till sist ett G för mig, vilket är helt ok. Tentan som jag fick göra dagen efter jag kommit hem från Bratislava var både knepig och diffus. Jag satt som klistrad framför skärmen och försökte skingra tentaångesten och stressen, i syfte att kunna lämna in ett arbete som jag slapp att göra om. Tyvärr kom vi hem runt 2 på natten samma dag så förutsättningarna var helt enkelt inte studieoptimala:  för lite sömn, för mycket resetid, för mycket alkohol och ett smärtsamt jobbigt halvmarathon låg nog mig retroaktivt i fatet. Jag satt uppe till 01.30 men hade inte energi att skriva fyra sidor som det i stort sett krävdes. Det lutar dessvärre åt att jag får fokusera på en omtenta någon gång mellan den 26-28 april.  Det beskedet får jag inom 10 dagar.

Continue Reading »

44:a år – Gåva eller förbannelse?

Det är inte längre lika viktigt för mig att fira födelsedagar. Ett huvudmotiv  är troligtvis att jag passerat det ytterst horribla 40:års strecket, och då inte kan förneka att  jag i är en medelålders ”gubbe”, hur gärna jag än vill förtränga det. Hanna, Frida och Marie sjöngväckte mig ur en ultradjup sömndvala med  en falskklingande version av ”Jag må han leva”. Jag kastade mentalt i mig en av mina 3 presenter innan jag ens hunnit fått den: blåbärskexchokladen. Den andra presenten blev svårare att  få i mig då den bestod av ett blåsvart sportlinne. Den 3:e presenten bestod av hårda lakritskulor, något som sparades till kommande Campusföreläsningar.

När jag var i 20:års åldern så  kretsade mina upproriska men relativt naiva tankebanor att  livet i stort sett  var slut när man fyllt 40. Hur kul skulle det vara att vara närmre 45 år med endast 5 år till nära döden upplevelse åldern. Det är ju skönt att inse att livet känns mer spännande, oförutsägbart och vitalt än någonsin förut. Det optimala vore att kunna applicera den vishet och erfarenhetsåtervinning som ändå implementerats under årens lopp tillbaka till åldern 25 år – det vore fantastiskt.

Min studieresa är efter 12 år snart avslutad och jag står inför många nya vägskäl att utforska. Det är med nyfikenhet jag väljer stigar som förhoppningsvis leder till ett arbete som jag verkligen trivs med. Att vara 44 år i en konkurrensutsatt arbetsmarknad är en fas där ålder definitivt spelar roll. Det finns onekligen en form av åldersdiskriminering hos arbetsgivarna.  Vänskapskorruption är ett mindre smickrande ord än kontakter, men dock lika viktigt. Människor som kan fungera som informella dörröppnare är osannolikt viktigt i syfte att hitta ”drömjobbet”.  Istället att fokusera på att man är 44 år så är det lättare att intala sig att det faktiskt är hela 21 år kvar till pension, vilket innebär att det är många år kvar i arbetslivet, Jag kan fortfarande inte peka på vad jag vill bli, däremot har det utkristalliserat sig några ledord som jag känner lite extra för: medling, konflikthantering, gemensamt mål, samverkan, samarbete.

Hanna sjuk, Frida sjuk, Hanna sjuk, Frida sjuk…….…

Sjukcirkeln tycktes vara infinitiv, något som konstant påverkade mitt mentala tillstånd, då jag hypokondriskt antog att jag periodvis  blivit en gnutta smittad av barnens åkommor, något som barnsligt nog påverkade såväl squash som löpningsträningen. Törs jag spela, borde jag verkligen spela, är det nyttigt, kan jag dö? I vilket fall som helst återcirkulerade spyor, feber, trötthet och frossor i närmare två veckors tid; det var först i slutet av vecka 8 som det stabiliserats.

Söndagsmiddag på Texas Long Horn

Innan Cirkus Cirkör så passade vi på att äta i närheten. Valet föll på den barnvänliga menyn på Texas Long Horn. Marie valde en Chicken Quesadilla: varmt vetetortillabröd fylld med grillad kycklingfilé, stekt lök, paprika och som serveras med ost, salsa, guacamole och gräddfil. Jag valde megaburgaren Carnivore som  bestod av tre burgare, cheddarost och bacon a´la 450 gram  med pommes – supergott och minst sagt mättande med två stora  kalla Mariestad till. Barnen fick sitt lystmäte via frasiga pommes och burgare utan något på förutom  då ett halvt ton ketchup.

Gruppdynamik på Universitetet

Jag har via två delkurser i pedagogik 2 och Sociologi 1-3 kunnat  jämföra  slumpmässiga gruppkonstellationer på närmare håll. Min erfarenhet av detta komplexa ämne är att det finns två sidor av samma vänskapsmynt. Att tycka bra och trivas med  personer är inte detsamma som att samma individer kan samarbeta i en grupp eller team. Det kan vara frågan om olika ambitionsnivåer, olika arbetssätt eller vara i olika faser i livet, den ene kan ha mycket vid sidan om, medan den andre har hur mycket tid i världen som helst. Personkemin kan i bästa fall förstärkas, i sämsta fall skapa ovänner, från en funktionell relation till en dysfunktionell sådan. Det kan röra sig om småsaker som får oanade konsekvenser på relationen. Den senaste gruppkonstellationen fungerade i mina ögon väldigt väl. Vi var 7 stycken i gruppen; 6 kvinnor och en man (jag). Jag upplevde att gruppen präglades av en äkta demokratisk beslutsprocess, där alla fick komma till tals, vilket dessvärre inte alltid är fallet. Gruppen genomsyrades också av ansvarstagande och att kompensera varandras tider då man inte kunde medverka.

Sista universitetskursen: Pedagogik 2, 30 hp – kursinnehåll

Förändringsarbete i organisationer, 7,5hp

I kursen behandlas begrepp, teorier och modeller inom området förändrings- och utvecklingsarbete i organisationer, t.ex. kultur, struktur, participation och systemsyn. I kursen behandlas också förutsättningar för genomförande av förändrings- och utvecklingsarbete i organisationer. Vidare belyses metoder och modeller för implementering, genomförande och utvärdering av förändrings- och utvecklingsarbete i organisationer.

Ledarskap för lärande och utveckling, 7,5hp

I kursen behandlas ledarskap utifrån flera grundläggande teoretiska perspektiv och traditioner. Mer specifikt fokuseras ledarskap som en pedagogisk påverkansprocess och ledarskapets betydelse för lärande och utveckling i olika typer av organisationer. Inom kursen behandlas också förutsättningar för ledares lärande och utveckling.

Kommunikation och samtalsmetodik, 7,5hp

I kursen behandlas både teoretiska grunder för kommunikation och praktiska inslag. Inom ramen för pedagogikämnets intresseområden fokuseras främst interpersonell kommunikation. Grundläggande kommunikationsteori i form av modeller och begrepp presenteras och diskuteras. En del av kursen utgörs av samtalsövningar där de studerande ges möjlighet att tillämpa och analysera olika kommunikativa förhållningssätt och tekniker, t.ex. vad som främjar eller hindrar kommunikation i en specifik situation.

Handledning och coachning, 7,5hp

I kursen behandlas grundläggande teorier och synsätt som rör handledning och coachning med tillämpning inom olika verksamhetsområden. Vidare analyseras ett urval av de praktiska arbetsformer, metoder och tekniker som finns på marknaden. Handlednings-/coachningsprocessen behandlas, tillsammans med frågor om förhållningssätt samt etiska dilemman och ställningstaganden. Under kursens gång arbetar även deltagarna praktiskt med handledning.

Norge – Northug – Holmenkolmen RULES

Längdskidåknings-VM har nyligen avslutats och Norge stod för flest medaljer på såväl herr som damsida. Sverige gjorde förövrigt  ett riktigt bra VM, som kunnat resultera i ännu fler medaljer om vallningsgudarna varit på vår sida. Tänk om alla arrangemang vore lika välorganiserade och publikmaniska som Holmenkolmen VM. Jag antar att även de som kom långt ner i startfältet njöt av den fantastiska stämningen och publikens gensvar som präglade hela arrangemanget. I mina ögon upplevde jag medias glimten-i-ögat Sverige vs Norge stämning som en vitamininjektion som kryddade spelen till nivåer som blir svåra att överträffa i kommande VM. Tyvärr uppfattade jag också jag att Sverige dessvärre framstod som dåliga förlorare eller light-gnällspikar, då Northug retsamt och provokativt inväntade Hellner vid målgården på stafetten.

Herregud vad är problemet, det är klart killen ska passa på att showa inför sin stora hemmapublik. Den för övrigt utmärkta Jonas Karlsson kallade Northug för gris, vilket han troligtvis inte gjort om Hellner eller någon annan landsman hade anammat samma provokativa strategi. Elofsson och andra så kallade experter upprördes av samma incident och uppförstorade  en bagatell, men reducerade en bra stämning till en dålig förlorare stämning.Det är befriande skönt att se en frisk fläkt som Northug röra om i den ibland alltför sterila ödmjukhetsgrytan. Visst kan Petters ironiska ton och vassa tunga  skära sig, men det är en svår balansgång att stävja uttalanden som media effektivt väljer ut och vinklar till egen fördel (att sälja fler lösnummer). De gånger som Petter Northug faktiskt var intervjuödmjuk så  förpassades den kommunikationen direkt till periferin eftersom man som offentlig person måste vara antingen eller i Sverige. I vilket fall som helst så bidrog detta spel-för-gallerian till att höja temperaturen i tävlingsmomenten. Nästa VM bör Sverige uppmärksamma uttrycket: ”den som ger sig in i leken får också leken tåla”.

Här är medaljligan för längdtävlingarna i Oslo-VM (guld-silver-brons):
Norge      8-4-4
Sverige    2-2-1
Finland    1-1-2
Kanada    1-0-0
Polen        0-2-1
Ryssland 0-2-2
Italien      0-1-0
Slovenien 0-0-1
Tyskland  0-0-1

Träning och tävling

Träningsdosen för vecka 7 blev riktigt bra; det blev 6 pass a´la 355 minuter. Vecka 8 präglades av allehanda sjukdomssymptom och jag utförde endast 2 pass på 172 minuter. Sprang i alla fall 1 mil tunt 52 minuter utan att förta mig, något som kändes bra inför vad komma skall. Nedräkningen inför Bratislava halvmarathon förefaller ha eskalerat.

Lathet i kombination med dåligt väder och hypokondri är väl några gemensamma nämnare som kan sammanfatta vecka 9 träningsvillighet. Det blev 1 träningspass som bestod av en 51 minuters löprunda från Idrottsparken till Vidablick via Kungsgatan tur och retur. Väderförhållandena var optimala med lite blåst 2 plusgrader och strålande sol.

Tiden tycks springa iväg och Bratislavas halvmarathon känns nästan påträngande nära;  Söndagsmorgonen den 27 mars  klockan 10.00 går starten. Vecka 10 bestod av 4 pass och 276 minuter, vecka 11 hade jag tränat i 227 minuter under 4 pass. Konstigt nog fick jag återigen en deja vu känsla som subliminalt hamrade in att jag borde ha tränat lite mera än vad jag egentligen gjort. Sista passet  skedde i alla fall dagen innan avfärd och blev ett milspass från Idrottsparken till Vidablick och via Kungsgatan tillbaka till Ektorp. Någon timme senare blev jag behandlad av den sympatiske, billiga och duktiga  kiropraktorn/massören Rickard Szczepanski.

Continue Reading »

Äntligen examen – en epok går snart i graven

Jag var onaturligt lugn när jag stegade in till klassrum DG 39 på Linköpings Universitet. Det kan ha berott på att jag enbart sovit runt  3 timmar, och fortfarande kände mig mer groggy än nervös. I min hand hade jag en stor pappersmugg fylld med starkaste tänkbara kaffeinnehåll. Klockan 08.30 inleddes ”operation examensprocess” med att opponera på en av de längsta uppsatserna i Linköpings universitets historia (69 sidor, mot föreskrivna 50 sidor), dessutom en  av  de mest välskrivna. Jag inledde opponeringen genom att rabbla upp fördelar som nackdelar, utan att andas och utan att låta respondenterna komma till tals.  Examinatorn blinkade likt en fyr i syfte att på ett övertydligt sätt tillrättavisa mig hur en opponering egentligen skulle se ut.  Även om min opponering inte höll världsklass så blev det i alla fall en intressant diskussion från andra medverkande genom att de hade massor av frågor till respondenterna, vilket var tur då min kritik i stort sett bestod utav hyllningar.

Efter att ha medverkat på två andra obligatoriska seminariestunder var det så dags att själv bli granskad av två pillemariska opponenter. Jag upplevde den 1½ timme långa argumentationsförsvaret som en  orgie av ändlösa synpunkter på saker som borde åtgärdas i min c-uppsats. Sejouren avslutades med att examinatorn och jag   satt i ett enskilt rum där betygsdomen avkunnades. Jag hade befarat det värsta efter  den svettiga opponeringen, men  det slutade istället med att jag dels slapp kompletteringar, dels var ytterst nära att få ett VG. Båda besluten var lika oväntade  som glädjande eftersom jag själv anser att kompletteringar i ärlighetens namn var nödvändiga, och jag upplevde inte alls att jag var lika nära ett VG som examinatorn påvisade .

Trägen vann till slut, nu står jag äntligen här med min universitetsexamen.Klassresan har genomgått en mångfald av faser, från gymnasienivå-studier via Komvux & folkhögskola till universitetsstudier, från att studera på distans till att studera fysiskt på Linköpings universitet, från att vara en rookie till att acklimatisera mig till studiesituationen, från sömnlöshet till eufori,  från noll kronor i studieskuld till 200 000 kronor,  från grubbleri till ultragrubblerier, från nedstämd till euforisk. Jag är agnostiker, men någonstans har jag faktiskt haft någon form av hjälp under studieprocessens gång. Något/någon har lett mig till rätt plats i rätt tid, man skulle kunna skylla på slumpen, men det är alldeles för många  tillfälligheter som samverkat för att min agnostiska sida ska kunna känna sig helt tillfredsställd. I vilket fall som helst är en epok på väg att gå i graven, vilket faktiskt känns befriande, oförutsägbart och spännande.

Sista studiepusselbiten består av att genomföra 30 HP i Pedagogik 2. Anledningen är  att jag vill konkretisera examenshandlingen med ett kursbete som attraherar fler arbetsgivare, och förhoppningsvis upplevs som mindre flummigt än Sociologi 1-3. Sedan vill jag inte heller bege mig direkt ut till en annalkande arbetslöshet, utan jag använder mig parallellt utav vårterminen till att hitta arbetsuppgifter eller jobb som jag brinner för. Det primära blir alltså inte att fokusera på VG, utan ambitionsnivån förflyttas från VG till G.

Vad vill jag göra med mitt liv?  Finns det begränsningar för vad jag vill och kan göra?  Hur tar jag mig till  mina visioner? Några yrkesledord som utkristalliserat sig under studieresans gång är: samverkan, medling, utveckla idéer, kreativitet, eklekticism, kollektivism, förändring och ärlighet. Ledorden dryper av något som mera betraktas eller associeras med ideellt arbete, vilket kanske inte är det mest optimala utifrån att betala av en pockande studieskuld. Å ena sidan vill jag besöka varje land och stad i hela världen och köpa en Iphone som helst kan flyga, å andra sidan har aldrig min ambition och drivkraft varit pengar utan  istället intresse. Mitt vision är att jobba med något som jag verkligen trivs med, utan att övermaniskt ta med mig jobbet hem, så att det istället påverkar min familj på något nedbrytande sätt. Det är troligtvis en ytterst skör balansgång som jag av erfarenhet vet att många missbedömt och misslyckats med tidigare. Jag tänkte inte tillhöra den skaran, utan jag vill uppnå livskvalitet utifrån min vilja med: egentid, squash & löpningstid, tid med min fru, kvalitetstid med mina barn, tid för egna projekt och ett hyperintressant arbete som jag verkligen brinner för.

Samverkan över miljögränserna

13 föreningar samlades 09.30 på Gjuteriet i Marielund som bestod av cirka 50 engagerade människor. Miljöförbundet jordens vänner stod bakom detta välbehövliga arrangemang. Evenemanget inleddes med att alla fick sju minuter att presentera antingen sig eller sin förening. Bland föreningarna hittade vi bland annat FOBO, Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Kolmårdens vindkraft, SALO, och Studiefrämjandet. Den politiska tyngden utgjordes av Stefan Arrelid och Mattias Stenberg ifrån Miljöpartiet och Cecilia Ambjörn från Vänsterpartiet.

Klockan 12.00 var det lunch och jag passade på att flytta bilen lite närmare Gjuteriet. Till min förvåning hade jag fått p-böter från det jovialiska företaget Q-park. Jag hade lagt betalat 30 kronor i närmaste biljettautomat och tiden hade inte gått ut. Det fanns ingen indikation på att Q-park hade hand om denna parkering. Jag antar att det är en del av strategin att håva in pengar till företaget genom att manipulera och vilseleda stressade bilburna individer. Biljettautomathänvisningen bestod av en skylt med två pilar på, vilket likaväl kunde betytt att automaterna återfanns en halvmil därifrån.

Efter en delikat kebabrulle på Akkas  förträngdes frustrationen för varje tugga som slank ner. Nästa fas bestod av att framavla teman; processen gick ut på att brainstorma fram idéer vid olika bord, för att efter 15 minuter cirkulera till nästa bordsvärd. De här fem bordcirkulationerna skulle vara ett underlag för nästa indelning. Den bestod att välja någon av de uppkomna temana som exempelvis stadsmiljö, Vrinnevigårdar, trafik, kommunikation och så vidare. Jag valde gruppen Vrinnevigårdar eftersom jag tycker att hela det området i mycket högre grad borde utvecklas.

Som sagt arrangemanget inleddes 09.30 och avslutades tunt 16.00. Jag tyckte att det var en underbar tillställning och ett embryo till fortsatt samverkan mellan dessa föreningar och kommande sådana. Mitt idébidrag var att införliva en gemensam hemsida med endast en gigantisk kalendarium där alla lokala arrangemang skulle synliggöras för att locka en större skara intressenter.

Fridas födelsedag

Frida fyllde 6 år den 27 januari,  hon höll en låg partyprofil och bjöd endast grannkompisen Lina, förskolepolarna Ida & Cornelia på kalaset. Frida valde sin favorittårta framför glass; den består av chokladpudding, banan, vaniljsås, grädde och övertäckande marsipan. Hon fick  bland annat en DVD-box med ”Landet för länge sedan” - tv-serien,  och en DVD-box med alla avsnitt av ”Fyra elefanter är fler än fem myror”.

Visualiseringscenter

Jag tog barnen denna bistra lördagsförmiddag (-9) för att se vår andra film på Norrköpings nya upplevelsecenter. Första filmen vi såg hette Fly me to the moon,  och utspelade sig i rymden. Filmen Sea monsters var en ren kontrast till första filmen, då denna film dels utspelade sig under vattenytan, dels gav oss en historisk återblick av en svunnen dåtid för cirka 82 miljoner år sedan. National Geographic borgar för kvalitetsfilmer, vilket inte exkluderade denna film. Till en början så blir man helt fascinerad av de osannolika 3D-effekterna, men efter hand så vänjer man sig, för att efter 45 minuter känna sig ganska mätt. Jag gillade verkligen filmens pedagogiska upplägg som synliggjorde utgrävningarna till att visa dem i sitt rätta sammanhang  på ett utmärkt lärovänligt sätt. Barnen tyckte också att effekterna var spännande, och Frida försökte fånga maneter som hajar – utan att lyckas. Men som sagt 45 minuter är precis lagom för såväl vuxna som för barn.

”Norrköpings squashelit”→  Case Swedish Open 2011

Case Swedish Open i squash avgörs återigen i både Linköping och Norrköping även 2010. Det blir samma upplägg som i år då hälften av kvalmatcherna spelades i den nya Squashhallen i Norrköping och de övriga kvalmatcherna spelades som tidigare i Linköping Squash Center. 16 spelare kämpar om fyra platser till huvudtävlingen där samtliga matcher avgörs i Linköpings Sporthall.

Till turneringens C- och D-grupper hade ett antal Norrköpingsspelare anmält sig till. Klockan 12.30 äntrade den italienska bulldoggen Lino Ferrari rankad på 459:e plats i Sverige, bana nummer fem i Linköpings squashcenter i D-gruppen. Hans motstånd måste ha tillhört dagens lättaste, till och med jag hade rått hans motståndare Martin Danielsson. Det blev minst sagt en enkel 3-0 seger till den knappt svettiga Lino mot den 742 rankade unga spelaren.  Han och många andra spelares värsta motståndare stod istället tidsspannet mellan första matchen och andra matchen för. Klockan 21.30 gick Linos nästa match av stapeln mot den 271 rankade Mattias Fhürong, och det slutade med en komfortabel 3-1 vinst för Mattias. Av ren frustration framkallade Mr Ferrari mentalt magsjuka dagen efter; allt för att slippa att gå till jobbet

Jarmo Malin vann sin första match på W.O mot Ludvig Söderling. Han blev sedermera akterseglad med klara 3-0 mot Mikael Pallinder som för närvarande är rankad på en 300:e plats. Johan Lindström (rankad 580) förlorade sin match med klara 3-1 mot den 569:e rankade David Braithwaite. I C-gruppen förlorade Jörgen Detterman (rankad 536) i en jämn tillställning  sin match mot 234:e rankade Sasa Galic med 3-1. Henrik Joelsson fick mäta Norges bästa junior Håkon Standal och förlorade också sin första och ända match med 3-1.  Sist ut i C-gruppen var Norrköpings näst bästa spelare Daniel Linder (rankad 219 i Sverige). Han fick möta 369: e rankade Fredrik Pettersson som han pulveriserade i tre raka set. Hans nästa motstånd stod 133 rankade Dan Forsback för och det blev en spännande avslutning där Daniel fick dra det kortaste strået genom att inkassera en 3-2 förlust. Det innebar att ingen Norrköpingsspelare  klarade sig till tredje omgången, vilket i sin tur medförde att ingen av dem fick äntra Linköpings squashscen på lördagsförmiddagen.

O´Leary´s  Wolverhampton vs Manchester U

Efter squashunderhållningen av yppersta kvalitet lagt tills handlingarna så fortsatte jag och Henka Andersson  till O´Leary´s i Norrköping. Till min ära visades Wolverhampton vs Manchester U, något som förhöjde smaken på såväl brushettan och den efterföljande pita fajitan i symbios med tre kalla Mariestad. Matchen i sig var egentligen en uppvisning i ren tristess, men slutresultatet uppvisade synergieffekter som var positiva på alla andra plan. Först och främst  fick Wolves med sig tre mycket välbehövliga poäng i bottenstridsbataljen. För det andra så stoppades såväl Manchester Uniteds poängframfart som rekord i flest vunna matcher i rad utan förlust.  För det tredje så vann jag 985 kronor på matchen i och med att jag tippat 2-1 till de orangesvarta bestarna. Den trevliga kvällen avslutades med en promenad till Ektorp och myskväll med familjen framför Melodifestivaldeltävling 1.

Träning & tävling

I och med att det nya året satte nedräkningen  inför Bratislava halvmarathon den 27 mars igång. Från att vara  en tillsynes avlägsen händelse till att frambringa någon form av mindfulneshybris. Två månaders träning inför ett semimarathon är en väldigt kort tid om man som jag har som mål att komma under 2 timmar.  Det kan låta som en pensionärstid på pappret, men i verkligheten är det bra mycket jobbigare än man tror att hålla en konstant  kilometertid på 5½ minuter.

Träningsdosen för vecka 3 blev 5 pass på 264 minuter. Vecka 4 bestod av 6 pass a´la 250 minuter. Mest glädjande var att jag för första gången på över 1½ år sprang 1.2 mil; det var ett tungt pass på ett glashalt underlag tur och retur  Ektorp-Vidablick. Samma vecka varierade jag löpningen med en 2½ km och 5 km runda.

Min första 1½ milare på över 2 år var en minst sagt seg historia. Sträckan går tur och retur ifrån Idrottsparken till Aborreberg. Halva sträcka till Aborreberg kändes helt ok och avverkades på godkända 41 minuter. Det var vägen tillbaka som tröttheten eskalerade; Lindövägens raksträckor kändes bitvis oändliga och snålblåsten upplevde jag mera som stormbyar, den sista biten uppför Norra promenaden gick på ren vilja. Jag pustade ut en stund hemma på soffan för att sedan spela 1 timmes squash mot Mr Jarmo. Dusch och kvällsmat -  sedan soffläge – sedan kom frossan -  sedan febern – sedan svettningarna – sedan 3 dagars total energidränering. Frågan är om denna långlöpning var kontraproduktiv eller inte? Träningsdosen för vecka 5 uppmättes till 175 minuter utspridda på 3 pass. Vecka 6 så tränade jag också 3 pass, men då i 268 minuter.

Continue Reading »

Sagolik intressant föreläsning

”Ett eldhav stort som Globen omger oss. Det är 1000 grader varmt. En människa börjar kremeras vid 700. Håret och skägget knastrar när det brinner av, och det bubblar i hörselgången när öronen smälter. Fingrarna förkolnar utan att det känns.”

”-Jag dör nu, tänker jag och andas in hårt för att det skall gå fortare. Mina värderingar brann upp tillsammans med mitt ansikte den där natten.
När jag vaknade var det till en ny värld. En värld av skönhet.”

Lasse Gustavsson är en före detta  brandman från Göteborg som hade turen att överleva en ohygglig olycka. Efter att ha bearbetat sin situation, förändrade han sitt sitt liv radikalt. Resultatet blev ett nytt liv med en ökad livsglädje från ett annat livsperspektiv.

Detta är ett utdrag ur Lasse Gustavssons inspirerande och tänkvärda bok: ” Leva vidare”.  Jag och Marie betalade 700 kronor för att få se  och höra denna fantastiska människa föreläsa på Folkborgen från klockan 18.30-21.00. Lasse hade en überbehaglig talarröst som pedagogiskt förförde och levandegjorde de exceptionellt tänkvärda visdomsorden. Mina förväntningar infriades med råge; föreläsningen kvalade med lätthet in på min topp-5-lista över intressanta talare. Det var en lysande och varm föreläsning om att vara medmänniska i en stressad vardag.

Lasses egenhändiga version av kommunikationstrappan var helt enkelt genialisk. Han applicerade sin  smittande livsenergi, kreativitet, omtanke, värme och humor på oss i publiken – ingen av oss lämnade föreläsning oberörd. Istället för att successivt glömma bort allt det tankeväckande försökte jag i min tur att hitta strategier som kan applicera Lasses visa ord till min egna livssituation. Den processen började med ett block, en bläckpenna och fortsatte som ett word-dokument för att sedermera sluta som en laminerad påminnelse på kylskåpsdörren.

Studieslutfasen – c-uppsats

Jag inledde min första handledning med Mats Pellbring den 8 november, min andra skedde de 17 november och därefter fortsatte processen via en mailkommunikation. De första mötena präglades utav att försöka bena ut c-uppsatsembryot till en mer strukturerad studie. Slutresultaten ska ligga runt 50 sidor exklusive förstasidor och bilagor. För tillfället känns det oerhört mastigt då jag ska vara färdig med arbetet innan juluppehållet. I nuläget måste jag snarast fixa fram 6 stycken spårvagnsförare som jag personligen ska intervjua de växer inte på träd.

C-uppsatsarbetet tuffar på och studiepusslets ordfragment blir enhetligare för varje dag som går. Tyvärr uppenbarar sig parallellt  fundementala bromsklossar som i denna uppsatsfas verkar lika oöverstigliga som Hagebybacken. Tre steg framåt och två steg bakåt genomsyrar min strävan att avverka sex stycken intervjuer med spårvagnsförare : jag pendlar mellan eufori och melankoli. Ena dagen ser det otäckt bra ut, för att nästa dag förbytas  i ren oförutsägbarhet. Får jag inte tag i sex stycken deltagare till studien så kan jag dels inte arbeta vidare med andra avsnitt i studien, dels så lär jag få stressa för att  överhuvudtaget klara av c-uppsatsen -  under jul- och nyårshelg.

Alexandro Almasidis – den gamle greken

Herrens vägar är outgrundliga; i syfte att ragga upp 6 stycken spårvagnsförare till min C-uppsatsstudie vände jag mig bland annat till en gammal klasskompis – Alexandro Almasidis. Vi gick i samma klass i grundskolan från årskurs 1 till 9 och vi inledde  också våra ”fotbollskarriär samtidigt i fotbollsklubben IF Sylvia. Han var en bra kompis under hela skolgången och tycks inte ha förändrats nämnvärt när han han blivit äldre; en trevlig och positiv prick. Den halvtimmeslånga intervjun följdes av en 4 timmars spårvagnsobservation som sedermera ledde till en fika som följdes av en squashbatalj med efterföljande kolhydratpåfyllning på Spicy Hot.

Samma kväll bjöd jag honom på middag för att han hjälpt mig att fixa 3 av mina 6 intervjuer. Det blev Harry´s runt niotiden som stod i fokus denna mycket kalla lördagskväll. Jag åt 300 gram kycklingfiléer med rödvinssås och klyftpotatis samt 3 kalla flasköl. Harry´s var knökfullt och det kändes bra att slippa tillhöra skaran som stod i kön utanför de varma lokalerna. Av alla människor inne i lokalen kände jag endast 4 stycken; Alexandro däremot kände massor av människor främst på grund av att Veolias buss- och spårvagnsförare dök upp på Harrys runt 22.00, efter att ha varit på ett gemensamt julbord.  Det var annars en trevlig kväll som jag valde att avsluta runt 01.00, då jag avdomnad cyklade hem. Alexandro var kvar till stängningsdags för att avsluta kvällen på McDonalds.

Innebandyrivalitet: BK Vingen VS  Finspång IBK

Lino gav mig dåligt samvete för att jag missade: ”årets match” mot Åby för ett tag sedan. Det  medförde att jag fick resa mig från soffan och ta bilen genom ett helvetesregnoväder till obygden, närmare bestämt Skärblacka och Mosstorpsskolans gymnastikhall. Det var förvånansvärt mycket människor i lokalen när matchen blåstes igång. Hafsigt, slarvigt eller rent ut sagt pissdåligt spel genomsyrade hela första halvleken. Finspång gjorde 0-2 när det var 4 sekunder kvar, snacka om opsykologiskt. 0-2 blev sedan 0-4 och Finspång drev stundtals en  lekstuga . Vingen kändes tama, de hade ingen säkerhet vare sig framåt eller bakåt. Linos prestation tillhörde väl inte hans 10 1000 bästa, men han lyckades reparera skadan genom att göra det enda rätta – bli skadad och sedermera  bli utbytt. Ett uddlöst Vingen gjorde några mål, men kunde inte stå emot verkligheten  – de var flera  klasser sämre än Finspång. Vingen tog bollen, sprang med den och blev av med den. Finspång däremot vårdade den ömt och hade ett kombinationsspel att tillgå, något som Vingen saknade helt. Det blev till sist 3-10, vilket Vingen ska vara nöjda med. Vingen ståtar med o poäng, medan Finspång tog sin andra skalp försäsongen. Åker inte Vingen ur division 1, så lovar jag att se The Human Centipede 3 gånger på raken – utan vare sig läsk eller lösgodis.

Reptilmässa i Folkborgen

Jag, Hanna och Frida ägnade lördagsförmiddagen med att se ormar, spindlar, grodor, skorpioner, tusenfotingar och ödlor. Majoriteten av besökarna tycktes instinktivt vara här för att  de var intresserade av dessa slibbiga varelser. De ville helt enkelt köpa fler kryp till sina  redan bisarra och irrationella samlingar. Barnen tycktes uppskatta reptilmässan, vilket var syftet med besöket. Till skillnad ifrån kattmässan så  tjatade de inte ihjäl sig att köpa hem något; även om de gjort det, så skulle jag aldrig köpa hem något så obehagligt. Reptilmässan anordnas av Tropikföreningen Alba och The Boa Group, de reproducerar en handfull liknande mässor runtom i landet. Förutom försäljning och en utställning hölls en rad föreläsningar i anslutning till mässan. Det var antimysigt att se ormarnas föda på ett alltför nära håll: krälande larver i olika storlekar, djupfrysta möss, levande råttor, insektshärdar och dylikt. Jag vet dessvärre inte vilket som var mest skrämmande – reptilerna eller köparna?

Träning och Tävling

Squashstegen i division 4:an inleddes med en vinst mot Markus Lundberg med 3-1 set. Jarmo och jag gnetar vidare varje måndag mellan 16.30-17.30 -  i egen hall. Vi har spelat runt 8 gånger, och han blir bättre för varje spelomgång som avverkas. Det var faktiskt Jarmolinken som introducerade mig in  i squashens subkultur. På den tiden var det  han som vann alla  matcher, och de otaliga läskvadslagningarna. Nu är rollerna som tur är helt ombytta, men trägen-vinner-syndromet gäller väl även finländare.

Fighten i Squashstegens division 4 fortsatte. Jag vann min första match med 3-1 mot Markus Lundberg. Träningsdosen för vecka 45 bestod av 4 pass a´la 210 minuter. Vecka 46 uppgick träningsfrekvensen till 3 pass i 215 minuter. Jag har på sedvanlig manér försummat löpningen. Det blev ingen 1½ milare denna vecka heller, utan jag blir istället tvungen att börja om med 1 milsträningen. Anledningen  till det beteendet är att man inte ska öka sträckans längd för snabbt, i syfte att undvika skador. Den rekommenderade successiva höjningen är högst 10% av bansträckningen. I mitt fall innebär det att jag nästa gång ska springa 1.1 mil. Det går inte komma ifrån att det är trevligare att springa på våren än på vintern. En riktig gråmulen dag i symbios med lite blåst och blöt terräng kan förta lusten på ett väldigt effektivt sätt. Det är min träningsakilleshäl; jag är helt enkelt inte tillräckligt ambitiös och motiverad att ta mig över vissa väderlekströsklar däremot är jag en djävul på att hitta alternativa ursäkter.

Squashstegkampen i division 4 blev ett smörgåsbord utav spänning och sifferkonstellationer. Jag vann min andra match mot Peter Hasselgren med 3-0 i set. Min tredje match spelades mot Kent Kullander. Har haft svårt spelmässigt att slå honom de senaste 4 gångerna, men denna gång stämde  det mesta och jag vann med 3-1. Det betyder i praktiken att jag endast behöver ta 1 set av Lars Ljungström i sista matchen för att gå upp i division 3. Fast det är nog inget jag bör fokusera på eftersom det inte riktigt är min nisch att sätta press på mig själv.

Träningsdosen blev denna vecka  ruskigt hög med 10 pass a´la 476 minuter. Det var förövrigt årsbästa när det gäller såväl pass som antal träningsminuter. Jag känner mig überstark helt enkelt, och helt fri från förkylningar och dylikt. Jag vill gärna tro att beror på att jag spetsat min kost med oändliga chili och piri-piri. Det känns också skönt att jag kommit igång med att springa igen; det har blivit 3 tuffa 5-km pass på kort tid, även om dessa bara utförts på löpband.

28:e middagar

Vi hade ett släpande restaurangbesök i bagaget och  inte hittat någon barnvakt till denna 28:e middag, så minimonsterna fick följa med denna kväll.  Valet föll på den enda restaurangen som vi inte besökt hittills i Norrköping – Mitropa. Jag hade ärligt talat ingen aning att de överhuvudtaget bedrev någon kvällsverksamhet. Namnet och platsen förfaller  ha funnits i minst i 90 år här i Norrköping. Det är faktiskt endast i 6 år som de har haft kvällsöppet, innan dess fungerade Mitropa enbart som lunchställe. När jag och Marie besökte Prag för några år sedan ballade jag ur, då jag skulle testa alla Tjeckiska klassiker. Denna kväll skulle i alla fall jag få min matrevansch, vilket inte blev alltför problematiskt, då det endast fanns tjeckiska specialiteter på menyn.  Det blev gulasch med knödel för min del, och tjeckisk fläskschnitzel med ungstekt potatis till Marie. Jag drack 2 flaskor av den goda tjeckiska ölen Bernard till maten. Efterrätten bestod av äppelstrudlar som smälte i munnen. Vi gillade såväl maten, servicen samt den familjära stämningen som omgärdade hela  lokalen och personalen.

Continue Reading »

Linköpings Universitet – Deadlinetriggern

Essän skulle vara färdig senast den 1 oktober. Jag har varit skrämmande duktig med att ligga steget före studieschemat genom att i god tid beställa kurslitteraturen och dessutom läsa ut några av dem. En vanlig personlig bromskloss är annars när jag sitter framför skärmen: för att plötsligt inse att jag ligger före tidsschemat, vilket fungerar som en subliminal nödbroms. Jag får upp bilder på betydligt roligare och bekvämare aktivitetsförslag , studiemotivationen sjunker under noll, när jag innerst inne vet att jag egentligen inte behöver plugga, utan kan kan slöa till musik, se på film, städa och dylikt – det kallas förövrigt förträngning. Nu var jag i situationen att arbetet skulle vara inne om 7 dagar, jag blev så illa tvungen att ta tag i inlämningsuppgiften – då lossnade allt, kreativiteten flödade. Dagen D knackade till sist på studiedörren och in i det sista finjusterade jag essän. Det kändes som ett stort granitblock föll från mitt hjärta; den befriande känslan som infinner sig är faktiskt obeskrivlig. Klockan 11.20 körde jag ut de 14 sidorna från skrivaren. Essän var en  enda stor orgie av ordonanier, och jag undrade lite  för mig själv om läraren kommer att genomskåda detta  orddravel – troligtvis.

Sociologi 3 kursen går nu in i fas två, vilket innebär att studera de två tänkarna: polacken Bauman och tysken Beck, samt deras invecklade teorier om det moderna samhällets utveckling. Redan nu ska ett ämnesval göras inför den  så omtalade c-uppsatsen. Min tanke är att skriva om ämnet: ”Monotona arbetet – hur står man ut”, något jag är ärligt intresserad av att veta svaret på. Jag tänker dessutom skriva uppsatsen  på egen hand, vilket många inklusive lärarna avrådde mig ifrån att göra eftersom det är ett digert arbete – enligt dem. Tyvärr så kan 2 kockar stjälpa en c-uppsats om man inte delar en likartad grundambitionsnivå eller  enhetliga arbetsmetoder – 3 steg fram och 5 steg bakåt skapar troligtvis inga bra examensbetyg.

Min dotter fyllde 7 år

Helt otroligt vad tiden rusar iväg, det är främst via barnens födelsedagar jag inser att man själv faktiskt blir äldre. Vi hade en lite tillställning för henne i Hyresgästförenings intilliggande lokal. Det blev till sist 9 adrenalinstinna barn som samlats för att fira Hanna Afrodite Widholm. Födelsedagsprocessen bestod av paketöppnande, dans fiskdamm, lekar och avlöstes av ett gigantiskt sockerfrosseri  i glass, strösselberg, kolasåser, bullar, chokladbollar, läsk och saft. Släktpresenterna innehöll bland annat  inlines med skydd, discolampa, rockringar, snorkelutrustning samt block, pennor och dylikt.

En extrapresent var att åka att bada med två virrpannorna. Barnen dyrkar badhus och framförallt Finspångs skrytnybygge. Jag tycker att det moderna, det rena, det estetiskt mer tilltalande badhuset står i rak motsats till Norrköpings anskrämliga badhus. Jag lär i framtiden antingen åka med barnen till Finspång eller Linköpings badhus, i syfte att undvika den halvdeprimerande känslan att vara i någon form av öststatsinstitution.

Vinbrännbollsfest hos Stefan och Linda

Lindas & Stefans traditionella alkoholtillställning utspelade sig planenligt i hästhagen som turligt blev helt förskonade ifrån ett annalkande regnoväder. Med devisen: ”fullast vinner” fanns det  i stort sett bara en väg att vandra, denna vackra hösteftermiddag. Jag beslutade mig för att inte delta, på grund av en squashskada samt att jag  ville försöka att inte infogas i en alkoholprocess jag aldrig tycks lära mig behärska. Steffes bålbrygd är stark, lömsk och denna gång även djävulskt god, något som borgar för oändliga minnesluckor och überkonstigt beteende senare på kvällen. Istället för att medverka stod jag och pratade politik med Ubbe och Peter, med Stefans granskande och panoptiska blick på oss. Eftersom min plan bestod av att ta med mig lagom med öl, och inte deltaga i fylleupptakten, så gick helt plötsligt inte alkoholkonsumtionsekvationen ihop längre, utan även jag inhalerade 3-5 glas av denna satansbrygd. Hade tagit med mig ruccola & salladspasta med köttbullar, men utan dressing, vilket visade sig vara det torraste jag ätit – någonsin.

Festklientelet kunde delas in i 3 falanger; ryttartjejer, fotbollsfolk ifrån Skarphagen och kompisar till Steffe, som varken var fotbollsspelare eller ryttartjejer förutom då Persson och AIK, som visade på herrklubbsträffen att de hade detta i blodet -  till många ryttartjejers förtret. Alkohol har som tendens att frambringa sig i vilket grundtillstånd en individ befinner sig i. Jag själv är i fasen: ”Vad i helvete ska jag göra när studierna tar slut januari?”, ”Vem skulle vilja ha min kompetens, har jag någon sådan förövrigt?”. Det präglade mina samtalsämnen med Annika, Urbans dotter Madde samt Peters tjej; några stackare som jag kunde bolla studie- och arbetsargument med under kvällen. Jag lyckade i alla fall provocera fram två  ”glimten i ögat brottningsmatcher”, något som förhöjde såväl adrenalinflödet som stämningen. Jag gav Stefan en 3D-tavla med Liverpoolmotiv på; den var sagolikt snygg och jag kände mig manad att beställa den då jag själv beställde en 3d-spindelmantavla.  Lite efter midnatt så åkte familjen Svensson hem, precis som för kvällen  en nykter AIK och tillika min chaufför hem till Ektorp. Söndagen var inte  likas hemsk som herrklubbsfesten, men tillräckligt för att jag bara ville att dagen skulle vara över.

Öppet hus på Fiahemmet

Jag hade innan besöket hjärntvättad mig till att hata katter; de är inte gulliga framförallt inte de små äckliga kattungarna, var mantrat. Någon form av förebyggande strategi måste man som vuxen ha, med tindrande barnsögon som observerar varje rörelse mot plånboken. Vi kom lyckligtvis inte hem med någon kattunge, men även det mest frusna hjärta tinar snabbt upp när man kramar dessa små godingar. Det gäller som sagt att tänka på att de är potentiella matt- och soffpissare, gå-ut-jämt-jamare och riva-på-soffan-marodörer. Jag tycker att de nyare ägarna gör ett storartat jobb med all ideell verksamhet de tillhandahåller. Passade på att shoppa loss i loppisrummet, köpte prylar till barnen och fika till oss i syfte att på vårt sätt stödja katterna och deras mänskliga beskyddare.

Höstmarknad på Brunnsalongen

Micke Gustavsson Maries kusin och tillika filosofisk allkonstnär var en av många estetiska individer som sålde sina abstrakta alster på Höstmarknaden. Jag fann faktiskt något som jag verkligen kommer köpa inom en snar framtid. Det var makrofotografier med vattendroppar och ljus som såg helt fantastiska ut. Det var unik konst på hög nivå och som inspirerade mig enormt (www.leijoness.se av Agneta Sörlin Leijon). På vägen ut  hittade jag ett marknadsstånd som bland annat sålde spishanddukar med en knappanordning så att dessa tygtingestar sitter kvar när man ska använda sig av dem. 4 kökshanddukar rikare, men 200 kronor fattigare blev kontentan av den shoppinginteraktionen.

Kattutställning på Racketstadion

En helt ny värld omfamnade oss då vi steg över tröskeln till kattentusiasternas paradis. Så många burar, så många olika raser och sådant otroligt  tjatter. I det oändliga burvimlet så fanns det inte en bur som var exakt likadan, utan här var det en personlig prägel på attributen som gällde: häxburar, Harley Davidssons burar, Barbie burar etc etc. Jag klappade för första gången också en nakenkatt. Den var inte alls så slemmig som jag föreställt mig, utan istället len faktiskt lite halvgullig. Vid sidan av burarna stod säljarna på rad för att prångla ut sina kattrelaterade varor. Vi drogs med i kommersen och köpte 4 handdukar med kattmotiv samt två kattmuggar i keramik. Barnen tyckte det var en dröm som gått i uppfyllelse, jag personligen fann det intressant att få träda in i en subkultur med egna regler, normer, rutiner och språkbruk – alltid lär man sig något nytt. Det går ju inte heller komma ifrån att katter är ultrasöta djur – helst de små liven. Jag hoppas verkligen att ägarna till dessa pälsråttor tar lika väl hand om sina barn som de månar om dessa katter. Under några få sekunder skymdes euforin av en lite mörkare tragisk underton. Om människor kan ägna så mycket tid och omsorg om sina 4 fotade vänner, skulle de inte kunna göra lite mer för människor med problem istället. Katterna hade ägarna i sina bara händer och de hade tillgång till ett smörgåsbord av bekvämligheter som en hemlös bara skulle kunna drömma om.

IFK Norrköping & Åtvidaberg

Spännande, ovisst och faktiskt intressant ifall lagen i våra hjärtan: går upp, åker ner eller blir kvar. Även om jag inte tillhör de som ser varandra hemmamatch precis så har jag ändå ett stort patriotiskt hjärta. Det är ju klart att man som Norrköpingsbo vill ha IFK i högsta divisionen, precis som Åtvidaberg.  Norrköping har på senare tid börjat svikta lite via förluster mot bland annat  Syrianska och Falkenberg. Nu är det mer ovisst  än någonsin  förut och vi får hoppas på att konkurrenterna spelar ut varandra i kampen om ett Allsvenskt kontrakt. Jag och pappa ska för övrigt se Åtvidaberg vs Häcken den 17 oktober; det låter onekligen som det är läge för långkalsonger, mössa och tjocka handskar. Har aldrig varit i staden (byn) förut så bara det är en upplevelse i sig – tror jag.

Träning och tävling

Senaste omgången i squashstegen har präglats av ren apati, vet faktiskt inte varför. Jag har förlorat mina  3  inledande matcher, några jag istället borde ha vunnit, då målsättningen var fokuserad på att vinna divisionen,  för att sedermera gå upp i 3:an. Nu blev jag istället hänvisad att spela i division 5, efter min enda vinst mot Kent Kullander med 3-0. När mina tankar är på annat håll så är jag stekt, kokt, grillad, eftersom jag inte kan göra 2 saker samtidigt. Det kan bero på att jag kommit direkt ifrån Campus och tunga existentiella föreläsningar som omedvetet  får mig att tänka på andra saker än squashen? Den mentala biten är en minst lika viktig pusselbit som kondition och teknik.

Den löpning som jag borde ägnat mig åt har istället förbytts i fler squashtider eftersom fler människor vill spela med mig – förut var det bara jag & Lino. Nackdelen  i mitt fall att squashen dels är roligare, dels  mer socialt betingat än löpningen dessutom är det en riktigt bra ursäkt att inte behöva  bege sig ut att springa 1 mil i ett blåsigt, kallt och blött väder – jag kanske är för bekväm. Nu måste jag även i detta sammanhang  ta mig i kragen, då Höstmilen går av stapeln den 24 oktober och har definitivt  inte försvunnit ur tävlingsagendan.

Vecka 37 träningsdos innefattade 3 pass 185 minuter och vecka 38 blev det 6 pass a´la 326 minuter. På skadefronten ser det relativt bra ut, försöker verkligen utföra dagliga tåhävningar, framsida-av-lår-stretching och ryggåtdragningar.

V.39 träningsdos blev års-unik genom att jag hade minst 1 träningspass per dag måndag till söndag i 429 minuter. V.40 dos bestod av4 pass a´la 197 minuter.  Första matchen i 5:an mot Johan Carlgren höll på att sluta i total katastrof. Jag gjorde faktiskt en Lino och tog upp 0-2 i set och 6-10 i tredje set. Det blev till sist 0-11, 7-11, 15-13, 11-9, 11-4. Målet är självklart att återigen gå upp i 4:an för att där pulverisera mina motståndare i syfte att avancera upp till 3:an.

Continue Reading »

Mats ”Sista” högskoleterminen inledd

Sociologi 3 är kursen som ska ge mig en kandidatexamen  år 2011; terminen inleddes måndagen den 30 augusti. Det kändes inte alls jobbigt att stega över Campusbussens trösklar för att ta sig till Linköpings Universitet – snarare tvärtom. Det var skönt att komma in invanda rutiner igen efter en nästa för lång ledighet. En av dem jag pluggade med under förra terminen skulle inte fortsätta denna termin, den andre ur min grupp beslutade helt sonika att sluta efter endast 1 lektion – kvar stod jag.  I alla fall kände jag mig betydligt bättre förberedd då jag inte var ny i gamet längre, utan kände till processerna på Linköpings Universitet vilket ökade mitt självförtroende och reducerade min oro.. Under denna termin så ska den mytomspunna C-uppsatsen avverkas, och som det ser ut nu så får jag skriva den själv, vilket för mig känns jättebra – har redan funnit två ämnesval som jag väljer mellan: monotoni vs vardagsstress. Har dessutom förberett med genom att läst ut tre av kurslitteraturens obligatoriska böcker, något som underlättar studierna och mentalt får en att tro att man ligger steget före än steget efter.

David flyttar till egen lägenhet

Den 1 september 2010 blev David ”vuxen”. Han flyttade ifrån sin pappas trygga boning  och övermäktigt tjatande till en egen  tyst lägenhet på Luntgatan 21. Ettan är på 32 kvadrat med pentry och toalett; hyran är på 2700 kronor  exklusive el. Hans mamma och David själv inredde lägenheten under vecka 36 med funktionella prylar och möbler som han fått ifrån sina föräldrar. Inredningsutkastet blev riktigt bra och det är bara att inse att denna lägenhet är som gjord för vuxenprocessens första fas. Jag och David fyllde därefter upp frys och kylskåp med matvaror från Maxi; efteråt köpte vi en Laptop, skrivare och tillbehör för 7 000 kronor, en retroaktiv studentpresent. Jag tänkte visa honom hur man betalar räkningar via Internet, men sedan är det upp till honom att ombesörja små vardagliga problem med egna strategier inte andras.Killen har ärligt talat fått utmärkta förutsättningar inför vad som komma skall. Jag själv får nypa mig i armen ½ miljard gånger då jag insett att jag slipper att  tonårsklaga/tjata och höra  det ständigt återkommande ekot av underfundiga kommentarer som; ”Jag ska, Jag vet, Glömde det, Gör det nästa gång, Det var inte jag”.

David börjar på Linköpings Universitet.

Grundskolan och Gymnasieutbildningen är avklarade. David visste inte riktigt vad han skulle studera så det blev en fristående kurs istället för ett program. Jag tycker att det är ett bra beslut eftersom man under processens gång kanske lättare hittar sitt kall. Det kanske börjar med psykologi, men slutar med insektsuppfödning – vem vet? Högskolestudier är i alla fall  en snuskigt bra investering i såväl livskvalitet som framtida ekonomisk trygghet. Chansen är så mycket större att finna ett arbete som han verkligen vill jobba med, istället för att konkurrera med andra ungdomar om arbeten som bara genererar i kortsiktig försörjning och sedermera utmynnar i arbetslöshet. Tyvärr märkte han efter ett tag att studieverkligheten var mer krävande än han hade föreställt sig, och hoppade helt sonika av Universitetsstudierna för att istället infogas in i bidragsberoendets underbara värld.

Hanna & Frida får varsitt rum

Efter oändliga gräl, tjafs, tjut, retningar och gråt har vi särat på de små monstren. Att ha ett eget rum är främjande för såväl barnen som för föräldrarna. Barnen kan stänga till sitt eget rum, de kan ha olika kompisar, utan att inkräkta på den andres kompisar, de kan möblera om och utforma sitt egna rum. En föräldrar får lättare att  ställa städkrav på dem då de inte i samma utsträckning  kan skylla oredan på varandra eller någon annan kompis. Vi har ännu inte valt ut tapet, och då inte flyttat möbler och prylar till Hannas rum, men hon valde ändå att ligga i det sjukhusliknande rummet på en madrass- det bådar bra.

Träning och tävling

Den fulländade lårkakan som jag ådrog mig via Per ”stålknät” Belin spökar fortfarande -  sju veckor efter själva den uppkomna situationen. Har testat massage, kattsperma, salvor, kiropraktorer, is, seanser och värme – utan ett bra resultat. Alienembryot gör så att jag inte kan böja mig ordentligt; den påverkar såväl min squashträning som löpträning.Det mest fantastiska är ändå alla experters motstridiga råd hur en lårkaka egentligen ska behandlas på bästa sätt. Jag skulle kunna skriva en bok om alla metodalternativ som jag tagit till mig. Min främsta fasa är att lårkakan kan bli ”kronisk” eller att jag helt enkelt förvärrar skadan genom att göra helt fel. Veckas 33 träningsmängd uppmättes till:  3 pass/225 minuter, och vecka 34 till 3 pass/215 minuter.

Min ökända  och ytterst svårläkta lårkaka som jag fått av Per ”Stålknät” Belin var befriande nog väg att upplösas. En negativ nyhet var att jag  förlorade min första match i division 4 i Squashstegen mot Hjortberger; en av mina få förluster mot honom i år, och den kunde onekligen inte kunnat inträffa olägligare och dessutom med 3-0 i baken- ingen bra start, ingen bra start alls. Denna squashperiod har verkligen varit signifikativt med att förlora i stort sett alla matcher. Det positiva om jag ska försöka hitta något sådant är att jag överfört förbättringsstrategier ifrån ett A6 papper till att försöka pränta in det i matchsituationer. Det kanske är så att vinden snart vänder och att jag då står bättre rustad än någonsin. Träningsperioden v.35 har bestått av 3 pass/230 minuter, v.36 av 5 pass a´la 240 minuter. Jag har försummat löpningen vilket är mins sagt irrationellt eftersom Höstmilen går av stapeln den 24 oktober.

Herrklubbsträff

Jarmo, Steffe och Johnny var de som stod för kreativiteten och  planeringen för årets sista herrklubbsträff; Klacken och Urban var de enda som saknades. Vi 7 kvarvarande testade på att tävla i att rida en av Lindas frommare hästar runt en kon-bana. Jag blev dessvärre sist i denna berikande deltävling, först kom Stefan och sedan AIK. Att sitta på en hästrygg är inte alls lika riskfritt som att se aktiviteten framför tv-soffan. Det är überhögt och djävulskt rangligt; styrprocessen i sig är helvetisk komplex när jag som en otålig tävlingsmänniska endast har ett mål – att vinna, vilket inte hästen tycks fatta. Nästa moment bestod av en frågetävling där deltagarna skulle ”gissa” namnet på 5 hästattribut och vad de används till. På bilden ser vi Stefan sambo Linda och tillika kvällens hästinstruktör.

Det sista delmomentet utspelades sig vid Ensjön, och Stefan och Lindas vackert belägna bastubrygga. Vi grillade Johnnys specialmarinerade kotletter och åt hans E-nummersmörgåsbord -  potatissalladen.  Att Jarmo som fullblodsfinne skulle stå som segrare i att härda ut längst i en bastu kom väl inte som en större överraskning för någon eftersom det troligtvis är något genetiskt vid provrörsbefruktning, men att jag själv hamnade på en hedrande 3:e plats är mer anmärkningsvärt efter en väl kämpande AIK. Atmosfären , sällskapet, minnena, ölen, vyerna och det omänskligt kalla vattnet gjorde denna kväll till en otroligt trevlig tillställning.

Klockan 21.00 så tog vi en stor-taxi till The Black Lion Inn. Nu började vi bli lite luriga; Jarmo och jag blev nog mer än så eftersom vi var de som dessvärre ägnat mest tid att tömma Alko-Steffes 1:a pris i tävlingen – en jättebutelj med mousserande vin. Nästa anhalt blev The Bishop Arms och här började Norrköpingsdimman göra sig påmind, när Jarmo och jag tog oss till Harrys så var det bara fragment kvar av den kvällen. Gjorde jag någon sedvanlig dumhet, hur många provocerade jag, hur tog jag mig hem och när – frågeställningarna var i stort sett oändliga?  I alla fall vaknade jag med en öronbedövande tinnitushuvudvärk och en dödsångest av sista graden, detta tillstånd reducerades successivt under dagen, men satt ändå i under hela kvällen. Aldrig mer alkohol i dessa doser – aldrig mer (har hört detta mantra åtskilliga gånger förut)

Konsumtionshybris

Jag hittade Norrköpings enda exemplar av ett svart skrivbord på EM-möbler. Den passade som handsken nere i vår gillekällare, där färgerna går i svart och gult. I samma rum inköptes en osedvanligt stor svart spegel på Nordik som skulle uppfylla mina krav som den ultimata träningsspegeln. När David flyttade ut så öppnades möjligheten att dels låta barnen få varsitt rum, dels inreda dem på spännande sätt. Det fick bli en process som snarare växer fram istället för att bara låta otåligheten härska.

Jag skulle bara spela squash…..och kom hem med produkter för 4060 kronor från Strömma textil. Satan så snygga prylar till snuskigt bra priser; det var röda prislappar på allt. Det blev 5 gardiner, 4 duschdraperier, 4 badhanddukar, 1 badrumsmatta, 1 köksmatta, som tur vad har vi en buffert till sådana inköp, men nu tömde jag den guldkistan. Gardinfärgerna var de”omanliga”: rosa, lila och ljusblå – de är tänkta till barnens rum. Resultatet blev gudomligt – i ett rum av 3. Det är inte alltid som designperfektionism i teorin är förenligt med verkligheten.

Söderköpings Gästabud

Jag, Hanna och Frida spenderade 3 timmar i detta medeltida gytter. Arrangemanget var av första klass och Söderköping som stad är snuskigt perfekt att inhysa ett sådant evenemang. Gycklare, tornerspel. medeltidsmarknad, 5-kamp, teater, musik, pilbågskytte är bara några aktiviteter som omfamnade oss. Barnens absoluta favorit var i alla fall …Glitter. Butiken invid kanalen med outletpriser på krimskrams var ett mecka för Hanna, Frida och min min plånbok. Mitt Mecka var en djävulskt god fyra-kulorsglass i ren och skär Smultronställeklass. Regnet låg i luften, men bröt inte riktigt ut, vilket var tur då nederbörd är en rejäl stämningssänkare vid utomhusevenemang. Nästa år så ska hela familjen vara här och då i harmoni med en rejäl picknickkorg -  en bra strategi att dämpa rastlösa barn med.

Continue Reading »

Allmänt

Ett ostadigt väder med mycket regn inledde, präglade och avslutade vecka 31. Det som är bra med ett sådant väder är att jag får tillfällen att göra sådant som jag inte gjort om det varit strålande solsken ute. En annan positiv aspekt är att jag äter betydligt mindre glass och dricker mindre öl, något som håller min vikt på rätt sida om vågen. David åkte också till Gusum för att avsluta ”Des” pappas husmålning för att senare i veckan besöka Gotland i 4 dagar.

Träning

Min huvudtanke inför matchen mot Kent Kullander var att gå upp ifrån division 4 till 3 -  jag hade ett gyllene läge. Tyvärr så kretsade min fokusering lite för mycket på att bara ta 1 set och sedan i stort stå som gruppvinnare. Nu blev det istället en subliminal press, vilket gjorde att jag inte tog något set överhuvudtaget, och är i praktiken körd att avancera uppåt i squashhierarkin. Den mentala biten är en otroligt viktig ingrediens i de flesta sporter, och inte minst i squash där varje slag är som ett schackdrag, det gäller att tänka några steg framåt, något som jag är bra på att inte göra. Veckans träningsskörd uppgick till 4  intensiva pass alá 315 minuter.

Återigen ett vad gick upp i intet vid Linos och mitt 6:e squashmöte för säsongen. Kula och The Bulgarian stalion fick dela på ytterligare en studenthundring. Trots denna missräkning får jag glädjas åt att mitt spel var på topp, och att Lino var en hårsmån ifrån att förlora; vid ställningen 2-1 i set till Mats och 7-2 – då hände det. Psyket spelade återigen mig ett spratt; det var inte Lino som vann matchen, utan  jag Mats som förlorade den. När tanken att det bara var 4 bollar kvar till min första vinst på 2½ år så förvandlades ett exemplariskt spel till ett halv mediokert spel. Jag lever ju efter devisen att trägen alltid vinner: i denna process ingår det också att kunna förstärka den mentala biten – nästa match tar jag – den är min. På Cypern lär såväl mat- som alkoholkonsumtionen öka, något som jag kommer att ta tillvara på vid nästa möte.

Jag springer fortfarande 1-2 gånger i veckan och tempot trappas upp successivt. Höstmilen går av stapeln den 24 oktober och då är målsättningen att komma under 50 minuter. Det blir tufft eftersom de avslutande 4 km består av stigningar på hala skogsstigar. Höstmilen firar för övrigt 40-år i år. Denna veckas träningsdos bestod av 4 pass/259 minuter

För att skapa en ”hätskstämning” slog jag vad med Lino och hans polare Kula att vinna min första match på 2½ år – vadet bestod av 100 kronor. Nackdelen med vadslagning är att jag själv har svårt att leva upp till mina fiktiva förväntningar samt att vadet i sig sporrar Lino likt en kaktus utan vatten. Nu blev matchen otroligt välspelad, men Lino stod ändå som slutsegrare med 3-1. Innan jag dör måste jag luska ut hemligheten hur Lino av alla jordens individer kan stå så nära Gud, för det måste han ändå  göra, då kantbollar, felträffar, omöjliga träffar – går in på ett mins sagt onaturligt sätt och till råga på allt i de absolut viktigaste poängen – varje gång. Jag har en annan teori som går ut på att satan himself  ligger betydligt  närmare sanningen; Katolicismen kan ju omöjligtvis vara något av godo.

Julita gård och Vingåkers Factory Outlet

Vi trotsade vädergudarna och SMHI som varnat för 10-30 mm regn denna lördagsmorgon. Marie, Hanna & Frida och jag själv begav oss först till Vingåkers konsumtionsmekka. Marie och jag hade besökt denna outlet för 10 år sedan, och i stort allt hade förändrats. Nu var det big buisnees  som gällde alá Ullared och utrymmena hade ökats från 500 kvadratmeter1997  till 5000 kvadratmeter 2010. I nästan två timmar famlade vi bland de nedsatta priserna. Att ha med två energiknippen på 5- och 6 år är väl inte det ultimata om man ska handla kläder till sig själv, men det funkade till stor del med glassmutningsstrategin. För en gångs skull önskade jag mig vara endera ett fetto eller anorektiker; mediumstorlekar tycktes vara bannlysta på shoppingområdet. Jag fann till sist ett snygg  orange sportlinne, ett par svarta skinnsneakers för halva priset, 2 plånböcker och en Pumaväska; Marie hittade ”mysbyxor”, gångskor och shorts.

Vi hade lite överambitiöst förberett oss med lite picknickmat; Risi frutti, ruccola- skinka- ostwraps och pannkakor. Matflexibiliteten passade som handsken denna 1-dagars tur: billigt – gott och smidigt. Nästa anhalt blev Julita gård, ett ställe som jag inte hade någon aning om innan utflykten. En grannes reseberättelse fångade vår nyfikenhet och främst den delen om Petsson & Findus. Barnen älskar historierna om den virrige och påhittige gubben och den rastlöse katten på landet. Regnet stod fortfarande på vår sida, när vi betalade entréavgiften på 200 kronor för 2 vuxna och 2 barn.

I avgiften ingick det en guidning av området; vi hann med tjänstefolksvisningen klockan 14.00. Den var berikande och Herrgårdarna var fina såväl utvändigt som invändigt. Arthur Bäckström testamenterade sitt friluftmuseum till Nordiska museet 1941. I arvet ingick det runt 400 byggnader, parker, trädgårdar, skogsarealer; Lantbruksmuseet är ett av världens främsta och den ger en värdefull inblick ur Sveriges jordbrukshistoria. På ägorna finns bland annat ett Wärdshus, Vandrarhem, café, en shop och egen tillverkning av rapsolja.

Vi avrundade Julita gårds vistelsen, med att besöka Pettsongården och dess sagoomgivningar. Pettson & Findus lekte med barnen, matade får, kycklingar och letade efter mucklor runt de detaljrika minihusen. Glassätning varvades med picknickmat och varm choklad i de Astrid Lindgrenska miljöerna.  I Julitabutiken fanns det som vanligt alldeles för mycket intressanta varor som pockade på uppmärksamhet; ekologisk rabarbersaft/flädersaft, rabarbermarmelad,  ekologisk kallpressad rapsolja, lavendeltvål och en cool stenring köpte vi.

Regnet hängde i luften, men vågade inte trotsa vår 1-dagsutflykt förrän vi precis kommit hem. Det blev mysiga småvägar istället för den apatiska väg 55 som blev vår färdväg hem. Väl i hemmets ljuva vrå framträdde tröttheten på allvar; rådimmiga tittade vi på Nyheterna och The Seventies, för att några minuter senare kravla ner sängen – helt urlakade. Tyvärr passade vår katt Chili att ta sig ut, och vi har sen söndagskväll inte hittat den lilla mattrivaren än.

Tonårsfrånvaro

David var borta i en vecka vilket gjorde att jag slapp tjata på sådant som jag i stort sett inte borde behöva återupprepa miljontals gånger, något som kändes ytterst befriande. Tonårsnonchalansen och jag går inte riktigt  hand i hand. Min devis är: ”Det man tar fram ska man ställa tillbaka”, något som många tonåringar inklusive David inte följer punkt till pricka , vilket gör mig maniskt irriterad eftersom det är någon annan som får ta hand om det de flyr ifrån. Jag tror att många föräldrar förenklar detta beteende med att säga: ”sådär är alla tonåringar”. När det kommer till att ombesörja sina vita sneaker och dylikt så är det helt plötsligt en varsamhetshybris som gäller, då är det helt legitimt att vara noggrann och rädd om sina saker. Jag ser det mer som någon form av brist på respekt och att leva utifrån perspektivet: ”Att allt kretsar runt mig”.

Jag har blivit allergisk mot fraser som: ” Jag ska”, ”Jag vet”, ”Jag gör det sen” helst när de bara används i syftet att spara tid för att hinna undan uppmaningarna. Det finns olika strategier som en förälder kan användas sig av, min är att bli obstinat, svara med samma mynt, något som dessvärre dränerar mig på  såväl energi som  ett trevlighetsuppträdande, och som är baksidan av denna i mitt tycke bra uppfostringsstrategi. Att uppfostra barn/tonåringar handlar ju också att rusta dem inför vad om komma skall, och då är det inte alltid så översmart att ”bekvämalatisera” tonåringarna eftersom de kan få en verklighetschock då de flyttar hemifrån, i detta fall rör det sig om högst 1 månad. De tjatar ju jämt om att de är vuxna och att man inte ska lägga sig, men det gäller dessvärre bara när det passar dem själva.

Näst sista designpusselbiten

Äntligen – efter 4 veckors strul ifrån RUM:s leverantörer dök vårt vardagsrumsbord upp. Vardagsrummets makeover ser ljuset i tunneln, de pusselbitar som fattas är en 50-60 tums storbilds-tv med en bra hemmabioanläggning samt en matchande svart mediabänk. Inköpen ligger dock 1-2 år framåt i tiden, då studentekonomin förhoppningsvis är utbytt till en jobblön.

 

 

 

Continue Reading »

Allmänt

Vädret har varit på ett osannolikt bra humör, en tropisk värme har letat sig fram till Sverige och Norrköping. Småutflyker, squash, löpning, gårdslekar, sommarjobb, och bara göra sådant som jag oftast inte har tid med är några ingredienser i denna sommarledighet. Fotbolls-VM var slut, men det långa, varma  sommarvädret lyckades fortsätta legitimeringen av öldrickandet. Det medförde kortsiktiga euforiperioder, men innebar dessvärre också en plufsigare Mats Widholm, vi pratar inte amerikanfet, men ändå en fyra kilos besvärande viktuppgång. Nu har jag med en ruskigt dålig vädertiming infört ölförbud till tisdagen den 20 juli då vi åker över sundet till Köpenhamn för en 4 dagars vistelse.

4 dagar i Köpenhamn

Jag, Marie, Frida och Hanna gick upp runt klockan 06.00 på tisdagsmorgonen och vår destination var Köpenhamn. Resan visade sig bli en orgie av karusellåkande och promenader i symbios med 3 utomjordiska frukostbufféer. Det är dyrt att resa – djävulskt dyrt. Vår familj brände 12 000 kronor på 4 dagar, ändå shoppade vi absolut inte loss. Det känns onekligen som att resandet har blivit ett statusfenomen. Budgeten ska till varje pris saneras och dräneras på livskvalitetspusselbitar i syfte att få ”njuta” 2-3 veckor som alla andra gör.

Denna begivenhet är helig, familjemedlemmarna måste försöka respektera att allt annat som varit mindre bra under året; de måste sopas tillfälligt under mattan. I de icke-harmoniska familjerna utan en stabil grund så är det en överhängande risk att semestern med ”nu ska alla vara glada mentaliteten” får en helt motsatt effekt. Små konflikter som skyls av arbete, skola, dagis och fritidsaktiviteter kommer nu upp till ytan och till råga på allt nu när familjen äntligen ska umgås och ha roligt.

Vi hade i alla fall väldigt trevligt förutom då omkostnaderna för Tivolivistelsen skenade iväg, en upplevelse som inte stod proportion till utgifterna. Vädret var på vår sida alla de 4 dagarna; det sämsta vädret kom då vi skulle åka hem. Glass och öl var de två mest frekventa inköpsvarorna, ölkonsumtionen stod jag helt själv för. Det finns en subliminal balansgång mellan mig och Marie som jag inte vill överskrida för då blir hon tjurig, med all rätt; den brukar ligga mellan 3-6 öl utspridda under en dag. Jag vill inte förhärliga alkoholen, men att ta några kalla öl när det är riktigt varmt är faktiskt en del av min livskvalitet – blir det för många är det precis tvärtom.

Barnen var extremt duktiga att gå 6-7 timmar per dag som mina rutter krävde, självklart ingick  lek, pauser, picknickar och glassätning och flexibilitet. Jag ville däremot se mera av denna stad, så det blev 3 dagars joggingrundor innan varje frukostförtäring. Jag inhalerade Köpenhamns uppvaknande och njöt av fina omgivningar som passerades när jag lyssnade på gamla som nya klassiker i min MP3, utan att riskera min frus och barns fysiska som psykiska hälsa.

Jag måste efter denna Köpenhamnsvistelse omvärdera mina före detta intryck av den danska huvudstaden. Med mer kött på benen så är detta en fantastiskt trevlig stad att vistas 3-4 dagar i och dessutom väldigt barnvänligt. Mina personliga favoritmål var Save our souls kyrkan och Christiania. Kyrkan för dess exceptionella utsikt över hela staden från en spiraltrappa som gick runt tornet – utomhus – inget för de höjdrädda. Christiania låg bara 150 meter därifrån och den bild jag hade innan besöket raserades ganska snabbt. Här flödade konst och en ekologisk livsstil, en skön distans till dagens inrutade samhälle där myndigheter vill att vissa saker ska vara på ett visst sätt. Tyvärr ingår droger som ett sätt att vara just där fria individen som står lite utanför samhället, vilket förtar lite av helheten, men det var ju ingen nyhet precis. Jag fick dessutom smygfota och smygfilma, då merparten av invånarna med horribla kamphundar och gigantiska tatueringar höll på att få utbrott -  jag var inte sen att lyda – temporärt.

Fredag klockan 15.00 var vi hemma. ”Borta bra, men hemma bäst” är ett ordspråk som jag verkligen tycker passar bra in i  reseprocessen. Planering och förväntningar inför resan är viktiga ingredienser precis som att sätta värde på att komma hem, att sätta värde på att lägga sig i soffan med NT och en rykande kopp kaffe, att sätta värde på att återigen jaga barnen på gården, att återigen ta disken och så vidare.

Träning, tävling och sport

En elakartad lårkaka fick jag i samband med en squashmatch mot Per Belin. hur omöjligt det än låter så var jag några dagar efteråt stelare än vanligt, vilket i stort sett är omöjligt. Mötte sedermera samma person en vecka senare -  utan att ha sovit och det blev en überjämn tillställning i 1.45 timmar. Jag var därefter helt dränerad på energi, att cykla hem efteråt var som att se 3 Bergmanfilmer på raken. V.27 bestod av 1pass/100min, V.28 av 5 pass/302min. Lårkakan ömmar fortfarande och dessutom halkade jag med cykeln på spårvagnsspåret vid Marielund som olägligt nog träffade min redan skadade hälsena. ehabträning är förödmjukande tråkigt, men likväl nödvändigt. Nu har jag nyligen ökat tempot ifrån pensionärssteg till jogging, vilket känns skrämmande befriande. Vecka 29 bestod av 6pass/294minuter, vecka 30 av 3 pass 245 minuter. Jag spelade min 2:a & 3:e match mot en halvskadad Lino och….förlorade (men jämt var det).

Gränna, Visingsö, Jönköping och Omberg

I en nästintill omänskligt vacker miljö låg var hyrda stuga. 3 dagar med bra timing av väderleken. 2 nätter för 1300 kronor med egen fruktträdgård, hängmatta och en hänförande utsikt är småpengar i sammanhanget.  Att vandra i polkastaden Gränna är mysigt för såväl vuxna som barn; det mest komplexa är att välja vilka polkagrissmaker som ska införskaffas. Det enklaste är att köpa alla sorter; vi köpte nog 15 stycken sockertingestar. Frida blev sjuk och hade hög feber i en dag, morgon därpå var hon  i stort sett återställd. Det var ruskigt mysigt att kolla på fotbolls-VM på denna mini-tv i kombination med några kalla  Mariestad i handen. Det är en speciell känsla att bo i en stuga och sköta sig själva istället för oftast ett opersonligt hotellrum.

Visingsö är onekligen pärla; ön kan ståta med en mångfald av attraktioner och aktiviteter. Vi tog oss an 1 timmes remmalag; där Kummelby kyrka var höjdpunkten på färden. Att stega uppför denna rangliga och klaustrofobiska trapporna kräver sin man/kvinna. Vår dotter Hanna drabbades av denna fobi och fick panik. Jag lyckades med konststycket att trampa på Visingsö största och färskaste hästbajs, något som roade barnen enormt under hela resan gång (och en vecka efteråt).  Vi köpte polkagris-te och fläderblomsgodis.

Jag drog ensam till Jönköping och Zaragon records. Skivaffären och rockklubben drivs av en äkta a.o.r/melodic hardrock snubbe. Pratade musik över 1 timme. Jag köpte Madison – Diamond mistress samt Survivor – Vital sign. Kul att det finns människor som drivs av engagemang och inte bara av pengar, denna skivbutik lär inte generera i någon förmögenhet då utbudet främst består av melodiös hårdrock. Densamme driver parallellt Zaragon club dit många bra band spelat, den 4:e december dyker för övrigt Pretty Maids upp, då åker jag och Steffe dit.

På hemvägen så drog vi till Röttle by; en kulturslinga på 1.6 km som visar upp det gamla Gränna. Många hus var helt sagolika, en stor dela av dessa var dessutom bebodda, vilket kändes positivt istället för att vandra runt i något slags tomt husmuseum. Marie blev stucken av en geting, något om påverkade barnens maniska rädsla i en negativ riktning.  Om Röttle by var en megaöverraskning så var Ombergs högsta punkt Hjässan inte alls vad jag väntat mig. Hade trott att Östergötlands högsta berg skulle kittla min höjdrädsla, istället visade sig det att denna kulle med bedårande utsikt inte alls var skrämmande. Ombergs Naturum var däremot ett trevligt inslag. Jag gillade verkligen idén med att ha en kamera i en fågelholk så att man kunde få en inblick hur fåglarna beter sig i en miljö som annars är forbidden area.

Farsan, brorsan och moí veckan

Asian gardens delikata lunchbuffé blev första anhalten i serie av familjeaktiviteter. Brorsan åt som vanligt  för två och ägarna slog sig för pannan och insåg ganska snart att dagens vinst vänt till förlust. I mitt tycke är de currymarinerade kycklingspetten och den friterade kycklingen allra bäst.Klockan 07.10 avgick Swebussen till huvudstaden. Hötorgets saluhall och Drottninggatan avverkades i den tryckande hettan här intogs varsin bratwurst. Vid Gamla stan så blev det äntligen dags att ta 2 stora stark för att hålla vätskebalansen i schack och dessutom varsin Ben & Jerrys osannolikt goda kulglass. Färden fortsatte via Mossebacke där vi insöp nostalgi och drack varsin espresso, till den bedårande utsikten över Stockholm ifrån Fjällgatan där kulglass åter stod på menyn.

En av pappas önskningar inför resan var att se Lennart ”Nacka” Skoglunds uppväxtgata. Vårt mål blev naturligt nog Katarina bangata och dess omgivningar. Jag fick intrycket att pappa höll på att dö efter 5 timmar gående/sittande i lugnt tempo i 32 graders värme. Måhända hade jag ett temporärt brytfel eller så hade pappsen tagit intryck av zombifilmkulturen. Till sist nådde vi i alla fall vårt mål och på plats togs det rikligt med bilder på statyn, porten där han hade bott och fotbollsmåls-konstverket.

Jag fick modifiera om rutten eftersom pappa dels var hungrig, dels behövde sitta ner i syfte att inte skjutsas till närmaste sjukhus. Ödet styrde oss till en av Stockholms äldsta Indiska restauranger: Samrat of India. Restaurangen låg på Katarina bangata, maten var gudomlig och servicen var fulländad – kan det bli bättre? Ja, ölen kunde onekligen varit snäppen kallare denna exceptionellt varma tisdag. Proppmätta och lite lulliga tog vi tunnelbana ifrån Medborgartorget till Hötorget för att 1 timme senare sitta på bussen hem till Norrköping. Klockan 20.40 steg vi av bussen för att slutligen använda oss av cykeln som verktyg i syfte att pusta ut i hemmets ljuva vrå.

Dysfunktionell bowlingomgång

Bowling featuring David i Vilbergen. Jag och brorsan kämpade om att undvika den bannlysta sistaplatsen. Tyvärr drabbades jag av en mental kollaps i 4:e omgången vid en relativ komfortabel ledning. Brorsan slog mig för andra gången i rad och David slog pappa med ett ynka poäng, han avslutade urstarkt med 3 raka strike.

Långgolf med Lino och ”Kula” i Skamby.

Avsaknad av koordination och otålighet är faktorer som borde fungera som stoppskylt då det kommer till att spela riktig långgolf. Efter en skaplig övertalning ifrån Lino så hängde jag ändå på att spela 9 hål på Skamby golfbana. Vädret var idealiskt och banan var i god kondition efter gårdagens regn. Kula och  jag fick låna Linos Rusta-klubbor. Jag vill avliva myten att det ser så enkelt ut att spela golf -  det är det inte. 2½ timme senare så hade vi en segrare: Lino med 53 slag, på andra plats hittade vi Kula med 59 slag och jag själv på en hedrande tredje plats med 88 slag. Det kan låta underligt att en tävlingsmänniska som jag kan vara nöjd med ett sådant uselt resultat, men som sagt det kunde ha blivit betydligt värre.

Mat och sånt

Marie och jag åt vår 28:e middag på Idrottsparken. En tvårättersbuffé i symbios med fotbollsbataljen IFK Norrköping vs assyriska var en helt ny upplevelse för oss båda. Seg ryggbiff i ljummen vinsås, torr svärdfisk med halvkall potatis, en mindre fräsch sallad. Kalaset gick på 500 kronor exklusive dryck var egentligen inte alltför dyrt, men i mitt tycke inte värt pengarna. Matinramningen var i klass med något betongutrymme i de fattigare delarna av Vitryssland. Jag har svårt att se någon form av matengagemang hos Stjärnkrogen förutom det latenta motivet att kränga öl. Tyvärr har inte ägarna fattat vidden att mat och dryck är en enhet. Nöjda gäster sprider inte blogginlägg som jag nu gör, utan de delar med sig av en positiv helhetsupplevelse till sina vänner som likt ringar på vatten ökar i styrka. Ett efterrättsrecepts som var djävulskt gott var en chokladglassbomb med marshmallows. Förutom det rent visuella så var själva smakkombinationen av choklad, hallon och marshmallows inte från denna värld – gudomligt gott och inte jättesvårt att göra.

Sommarjobbsrapport

Mandomsprovet på mitt arbete är ”3 vakennätter i rad processen”, vilket inträffar 2 gånger under mitt schema. 1 natt och till och med 2 nätter går att sömnmanipulera, men 3 nätter är helt uteslutet. Att ta fram täcket, kudden och lägga sig på soffan och  spikmattan för att sedan njuta av 3 förhoppningsvis bra filmer kan låta väldigt okomplicerat och trevligt. Ansvaret att ha en person som jag måste vaka över är stimulerande och samtidigt lite otäckt – då det kan hända oförutsägbara saker. Det är när tröttheten sätter in runt 01.00-02.00 som det psykologiskt jobbiga börjar. Inte den bästa film i världen hjälper vid dessa tillfällen, utan då är det rengöring av köksskåp och omorganisering av kylskåpsinnehållet och dylikt som gäller.

Ett annat trick är att stiga ut på balkongen med utsikt över hela Kungsgatan och tillgång till halvalkoholisternas värld efter att pubarna stäng – det är verkligen ett skådespel för alla sinnen Att vara uppe just så sent känns dessutom lite spännande och förbjudet ungefär som när man var barn och fick tillåtelse att cykla till platser som man förut inte fått. Mellan städning, läsning, balkongfilosoferande så är det vanligt att jag passerar trötthetströskeln för att sedermera komma in i en andra andning. Denna andra andning känner nog de som sportat till, helt plötsligt orkar kroppen hur mycket som helst från i stort sett varit helt utmattad.

Nästa steg i processen är att komma hem runt 09.oo i tron att försöka sova 5-7 timmar. Det absolut bästa vädret är när det ösregnar, får då dövas mitt vädersamvete istället för att veta att det är 27 grader varmt och klarblå himmel ute när jag ska försöka sova. Om det skulle vara ett sådant väder så tillkommer faktorer som ett grotesk sängvridande och tankar på att familjen är ute och har det trevligt -  utan mig, och att värmen inom en snar framtid ersätts av ett 3-veckors lågtryck.

Grillning hos Johnny & Carina

Johnny stod som grillmästare, Carina som salladsansvarig, Marie och jag som efterrättsskapare och Emil & Sara som provsmakare. Tiden mellan 17.30 till 22.30 flög fullkomligt iväg då nostalgi varvades med kommande resmålkonversationer. Barnen uppehöll sig i stort sett hela kvällen på deras studsmatta featuring Emil och Sara. Jag lovar att de somnade väldigt fort då vi kom hem. Maten, stämningen, vädret och sällskapet formade en ruggigt trevlig kväll. Jag själv var nöjd att alkoholkonsumtionen stannade vid två öl och två glas vin samt en grogg, vilket var anledningen till att jag var jättepigg dagen efteråt  när vi hade en hel dag för oss själva hos Maries föräldrars hus i Vånga.

 

Continue Reading »