Magiska Österlen

Det berömda Österlenljuset infinner sig plötsligt när man passerat rätt antal åkerlappar. Det intensiva, förförande, strålande ljus som gör sig så bra på film och målardukar har lockat sökande konstnärssjälar till denna del av Skåne i århundraden. Sommartid är det vernissager, loppisar och teaterpremiärer i varenda buske; krukmakare, glasblåsare, klädskapare, musiker, skådespelare och författare ockuperar varenda skrymsle.  Det var detta som gjorde mig nyfiken, och upprinnelsen till att jag bokade ett pittoreskt hus mitt uti Österlen med familjen.

Dag 1 – Bilfärden

Efter två ”vakennätter” på mitt sommarjobb så var jag mer medvetslös än levande så det låg på Maries lott att köra till skåneland. Vi passerade oväntat snabbt Jönköping för att senare svänga bort från E4:an efter Markaryd. Såväl hastigheten som tålamodet började tryta efter nästan 5 timmars bilkörande. Runt 15.30 nådde vi till sist Simrishamn där vi letade upp ett thaibufféställe var syfte snarare att blidka hungern framför smaklökarna. Därefter flanerade vi runt hamnen och de medeltida hobbitthusen. Det var en fröjd för ögat att upptäcka detta light-Söderköping. Innan vi bilade till huset så handlade jag på mig en 5 dagars ranson av öl samt mat att fylla kylskåpet med.

Exteriört men framförallt interiört visade sig vårt boende vara en orgie i estetisk inredning. Vanligtvis har lockande bilder en tendens att fånga vinklar och vrår som skapar en större mental bild av ett boende än när man ser det i verkligheten, denna gång var det faktiskt precis tvärtom. Ernst Kirchsteigers ande svävande onekligen över detta robusta bygge. När barnen var på husesynupptäcktsfärd passade jag på att se Jimmy Åkessons partiledartal i Almedalen och efterföljande debatt i symbios med två riktigt kalla öl. Vid tiotiden var familjen däckad av förväntningar, bilåkande och konstant gående.

Dag 2 – Ale stenar

Vaknade runt 08.30 efter att ha sovit som en gud. Tyvärr vaknade vi till ett groteskt molnigt och kylslaget Österlen som snittade runt 15 grader. Det omkullkastade våra planer, men vi valde Ale stenar touren som lämpligast utifrån hur vädret såg ut. Runt 12.00 precis efter vi anlänt började molnen successivt att skingras för att någon timme senare vara puts väck. Eftersom vi redan sett Stonehenge så kändes Ale stenar som något man bara gick förbi. Det som var magiskt var de onaturligt böljande gröna kullarna i kombination med vallmoblommor, havet och stenstranden. Istället för att gå tillbaka samma väg som vi kom tog vi oss ner för den branta backen och sedermera stranden. Ett lyckokast visade det sig för såväl mig som viewfinder som för barnen som stenletare. Det var mäktiga kontraster som möttes, och vi var mitt i detta mindfulnesscenario; en syn för gudarna.

Efter att ha insupit miljöerna, fyllt påsar med stenar och tyvärr plast som folk kastat längs med stranden kom vi till Kåseberga det vill säga en liten pittoresk fiskehamnen fylld med turister. Jag dräpte en iskall öl i kombination med en saftig megaburgare, Marie tog istället en genuin laxburgare. 45 kort senare tog vi bilen till Löderupsbadet. Syftet var bara att se hur stranden såg ut, men ju längre vi blev kvar desto längre konfronterades vi med det iskalla vattnet. Till sist badade barnen med kläderna på, en minst sagt oväntad överraskning, då de vanligtvis kan kategoriseras med vattenskräck. Marie blötte ena tån, medan jag sträckte mig till vatten upp till låren, därefter vilade vi en stund på den mjuka sanden.

Vi avslutade denna lyckade dag med att bila längs med strandvägarna via Skillinge, Branteby, Östra Hoby och Borrby. Kronan på verket blev varsin surdegspizza på det välrenommerade Kafferost. 145 kr för en pizza är mastigt om det inte är guld eller saffran i dem. Inget guld, men dock  portvinskokta päron, mozzarella, ruccola och karamelliserad lök. De var absolut goda, men inget går upp mot en adekvat Vesuvio eller kebabpizza; spelar då ingen roll om alla ingredienser är ekologiska och närproducerade. Spelade familjespel på kvällskvisten för att sedan likt en tråkig gubbe följa Miljöpartiets Almedalsstal av Gustav Fridolin.

Dag 3 – Tosselilla

Jag vaknade med tuppen i syfte att upprätthålla bilden av mig som familjens hälsominister. Guidad av Österlenljuset och i viss mån skyltningen gav jag mig ut med kameran i högsta hugg samt pulsklockan och melodisk hårdrock i världsklass. Det blev en magisk runda, nästintill en religiös upplevelse. I slutet av halvmaratonsträckan såg jag Gud, kände ruset av vallmofältet eller enbart snuskigt sega ben. Vilken av dessa alternativ som blev min subliminala vägvisare att springa vilse vet jag inte än idag.

Men efter att ha avverkat 25 km för att se skylten Glemmingebro så var måttet rågat. Jag gick haltande in till närmaste bonde för att få låna dennes telefon. Jag ringde upp Marie som 20 minuter senare hämtade upp en sargad långdistanslöpare invid en pillemariskt leende kärnbonde. Hade jag svängt av före Hannas kyrka, och inte efter så hade jag hamnat rätt, nu blev det inte så.

Efter en snabbdusch och macka i farten bilade vi med otåliga barn till Tosselilla, Skånes Sommarland. Det kostade 1000 härliga riksdaler för att kunna äntra denna eklektiska park. Tosselilla bestod av 5 världar: Tivolilandet, Sommarlek, Vattenlandet, Tarzanskogen och Kul på hjul. Vi pratar inte precis om Skara sommarland, Gröna lund eller Liseberg, utan ett smörgåsbord av den sämre sorten, fast tillräckligt godkänt för att barnen skulle gilla vad de såg. Till skillnad från igår när solen värmde så var denna onsdag tisdagens raka motsats. Det blåste isvindar och jag förbannande mig själv för valet av shortsen och den tunna T-shirten samt löftet att det var jag som skulle vara med barnen i vattenrutschkanorna. Det kalla vädret var ett regelrätt mandomsprov; jag lindade in mig i filtar när Marie och barnen parallellt avverkade 1½ timme i halvtaskiga karuseller.

Vi lämnade stället efter 5 långa timmar precis innan de stängde vid 18.00 tiden. Stannande till vid närliggande Ica Kvantum för att handla ingredienser till kvällens tacos samt glass med färska jordgubbar. Marie råkade tyvärr tappa av locket på chilipepparn i blandfärsen så att barnen vägrade äta sörjan. Jag klandrade inte dem, köttfärsröran var djävulskt het, med råstark betoning på het. Barnen fick sin dos av barnprogram på morgonen, Marie hade inget intresse av att se på tv och jag följde klockenligt Almedalsveckan på tv. Denna kväll var det Moderaternas tur via Statsminister Fredrik Reinfeld hålla ett tal. Barnen ville sova hos oss då det lite spännande både åskade och regnade. Tyvärr snarkade Frida som ett sågverk, annars var det familjemysigt.

Dag 4 – Ystad

Jag gick upp lite före åtta för att fixa till en delikat skinkomelett till familjen. Klockan 11.30 betalade vi 40 kr i parkeringsautomaten nära turistbyrån i Ystad efter att ha bilat de två milen till denna Wallanderstad. Vi flanerade runt de gamla, pittoreska och vackra hobbitbyggnaderna. Om Simrishamn var bra så var detta för mig en top-10-stad i Sverige, jag bara älskar Ystads miljöer. Här hade kommunen lyckats förena det nya med det gamla, H & M med designbutiker i kombination med mycket grönska som badade i olika färger.

Hellsta kvartetet  från 1600-talet som var smockfylld med dyra designbutiker blev det ställe där vi gjorde av med 400 kronor på kvalitetspraliner och lyxlakrits. Efter att spatserat uppför den långa huvudgatan som kantats av bra shopping kom vi till det fantastiska Klosterkvarteret. Förutom det vackra klostret i sig fanns det en lummig vattenpark och fem varierade klosterträdgårdar som omgärdade denna medeltidsskapelse. Det var vyer att döda för helt enkelt. Här blev vi kvar ett bra tag, till barnens förtret.

Nästa anhalt blev stadens gästhamn för att någon timme sedan återvända till brottsplatsen för att slippa åka på parkeringsböter. Vi ville äta italienskt, men det närmaste vi kom den kosten i Ystad var restaurangen Bröderna M. Ett utmärkt ställe där kvalitet samsades med kvantitet vilket innebar en dyr historia men som sagt semester är semester, då måste man unna sig saker. När vi kom hem runt fem hem blev det familjespel, vitt vin och relaxing.

Dag 5 – Baddjävlar

Sov åtta härliga timmar, försökte få tag i ansvariga för dressinen utan resultat, så vi strök den aktiviteten ur programmet. Trots riktigt bra väderprognoser så kastade verkligheten på oss regn, gråa moln och kyla.

Runt 12 drog vi i alla fall till välrenommerade men slitna stranden Strandhammaren. Sanddynerna var många och miljön minst sagt annorlunda gentemot Löderups strand. Det tog inte många minuter innan vädret återigen vände till vår fördel. Solen strålade och vi var lika förvånade som tillfreds. Östersjövattnet var dessvärre lika kall som förut och innehöll också svartgrå alger som efter ett dopp kändes som ett extra skinn.

Innan vi for tillbaka till stugan gick vi upp på Sandhammarsfyren några 100 meter från stranden. En familjebiljett kostade 100 kr och vi tyckte det var en upplevelse värda de pengarna. Det var 107 trappor upp till toppen som bestod av rangliga träbrädor med glipor emellan, något som instinktivt fick min höjdrädsla-radar att reagera. Utsikten var  horribelt riktigt bra och servicen med att få låna en kikare utmärkt. 3 parti Uno, partiledarstal av Jan Björklund, några öl och jordgubbar med glass fick avsluta kvällen.

Dag 6 – Hemfärden

Efter en god natts sömn inleddes städprocessen. Vi tog  2 timmar senare farväl av det trevliga värdparet och det fina huset för att bege oss mot Kivik längs med natursköna småvägar. Kiviks musteri blev en plånboksöppnare där sylt, marmelad, godis, saft och diverse andra delikatesser inhandlades i deras gigantiska gårdsbutik. Kiviks musterimuseum, utställning, visningssal, trädgårdar och fik var såväl estetiska som mysiga.

Vi fick dessutom rådet att åka tillbaka några mil i syfte att besöka Österlens vackraste strand. Vi blev definitivt inte besvikna över att vi lydde det rådet. Stenshuvuds bad var det närmaste jag kommit tropisk strand i Sverige. Den närliggande vegetationen och alla träd påminde mig i lite om Thailands stränder, om man blundade med ena ögat. Oplanerat blev vi kvar två timmar på stranden. I Hanöbukten tycktes inte de dysfunktionella algerna tagit sin tillflykt något som var ytterst befriande. Vattnet i sig var dessvärre lika kylslaget som de andra dagarna. Att man efter en stund kunde gå lite längre ut berodde inte på att man vande sig, utan att fötterna helt sonika domnade på grund av det kalla.

Glada i hågen efter denna oväntade överraskning tog vi tillfället i akt att bestiga Stenshuvud i denna Skånska nationalpark. Berget är 97 meter hög och fanns definitivt inte med på barnens prioriteringslista, men de följde motvilligt med upp till toppen. Den dramatiska utsikten med  flacka sandfält, vita heder och blomsterrika torrängar  var väl värt besväret. Stenshuvuds nationalpark bildades 1986 och omfattar cirka 380 hektar.

Den sista destination på Österlen semestern innan vi rullade ut på hektiska E4:an var oemotståndlig. Målet var Skånes äldsta kaffestuga Alunbruket. ”Korsvirkeslängan byggdes som arbetarbostad i början av 1700-talet och ligger i en kulturminnesmärkt bruksbygd omgiven av Verkeåns naturreservat. Alunbruket lades ner 1912. De röda backarna blev istället ett populärt utflyktsmål och 1930 började Hilda Nilsson servera kaffe med hembakat i sitt föräldrahem. Medlemmar av samma familj bevarar traditionerna i tredje och fjärde generation”.

Det var snuskigt vackert område och det lummiga caféet var troligtvis en täckmantel för hobbitar att samlas på. Det var så pittoreskt att det gjorde ont i hjärtat precis som deras fikapriser. Populära nyare skapelser är Fläderblomvalnötstårta, Amarettotryffeltårta med apelsinsås eller hemmagjord smultron-pistage glass. Kan bara rekommendera detta smultronställe till alla som har en  ambition att omge sig med livskvalitet.

I syfte att hinna med så mycket så möjligt av Lino Ferraris svensexa snittade jag runt 150 km/timmen utan att bli av med körkortet. Det blev en kamp mot klockan som jag dessvärre förlorade, men vad gör 45 minuters försening efter dessa gudomliga dagar runt Österlen. Nu har vi sett detta och får snällt leta upp nya fantastiska miljöer att besöka, men som sagt oerhört vackert och trevligt trots att vädret inte var på topp.

 

Continue Reading »

Fantasifullheten utan gränser.

När jag bekymmersamt följer Norrköpingspolitikernas ambivalenta budskap hur vår kära stad ska utvecklas är det mer spännande att följa andra kommuners innovativa turistprocesser. Där Norrköping har ett servat guldfat förstör man helt sonika upplägget, förfular eller gör oftast ingenting. Jag undrar hur Norrköping skulle se ut om första tanken alltid är: ”hur ska vi bygga det här i syfte att stärka stadens varumärke och göra det konkurrenskraftigt för att locka till oss fler invånare, företag och turister”. Visst är Industrilandskapet fint, men som sagt det kunde ha varit så mycket bättre. Området var ju dessutom en hårsmån ifrån att bli totalrenoverat precis som anrika Grands Hotel av inkompetenta politiker utan arkitektoniska visioner.

Jag menar att allt man bygger, alla upphandlingar som görs, bör baseras på att skapa något annorlunda som både är estetiskt, funktionellt och unikt tilltalande. Det kan vara alltifrån parkbänkar till papperskorgar; alla dessa detaljer bildar synergieffekter och holism. Nedanför Mattias-Stenberg-bron har man återigen lyckats med konsttycket att sabotera ett liten men fantastisk yta, den var till och med bättre innan de gjorde om. De har tagit bort allt grönt och ersatt det med grus, en bänk och ett staket, något mer sterilt får man leta efter. Jag vill bara påvisa att kreativitet och galenskap kan vara underbara källor till ökad turism. När fantasifullheten får fullt spelrum så kan det bli sådär bra som i exempelvis  Treehotel eller Icehotell i Jukkasjärvi.

Hotell i sig är generellt sett en opersonlig upplevelse där fokuset ligger på service. Dock har det börja utkristallisera sig mer estetiska alternativ som design hotells. Fortfarande är hotell ett nödvändigt ont, en hållplats i reseprocessen.  Ett hotellrum där vistelsen i sig är essensen i turistens ögon är ovanligt, men det finns undantag. Ett av de bästa förutom Jukkasjärvi är Treehotel som ligger mitt uti ingenmansland invid Lulea älv i Norrbotten. Där många såg glesbygd och utflyttning såg Britta Jonsson Lindvall möjligheter. Att naturen som fanns tillgänglig tillvaratogs var ytterligare en faktor som förhöjde helheten.

ALL uppmärksamhet är BRA

”Britta Jonsson Lindvall, sjuksköterskan som mitt i livet sadlade om, startade ett pensionat i 50-talsstil i det nedlagda ålderdomshemmet i Harads, en by med dryga 600 invånare fyra mil uppströms Boden i Lule älvdal. Och sedan, alldeles intill, skapade den internationella designsuccén Treehotel. En anläggning som lockar turister från hela världen till Norrbotten, vann Stora Turismpriset i fjol och som nu nominerats till ”den bästa upplevelsen i Sverige”. Inspiration till trädhotellet fick Britta och Kent av Jonas Selberg Augustséns dokumentärfilm ”Trädälskaren”, som handlar om tre män som drabbas av ”betongångest” i Stockholm och återvänder till Norrbotten för att bygga en stuga 14 meter upp i en tall. Den kojan ligger åtta kilometer från Harads och Britta och Kent hyrde ut den kojan till turister ibland”

Where is Treehotel?
”Treehotel is located in Harads, near the Lule river, about 100 kilometers from Luleå airport. The village has a population of about 600 and features a restaurant, shop and guest house. When you arrive at Treehotel, you check in at Britta’s Pensionat. Then it’s just a short stroll through the beautiful nature to your treeroom. The most striking part of Harads is its magnificent surroundings. From Treehotel’s rooms you get a fantastic view of the Lule River valley, miles of forest and the powerful river”.

Sedan de första trädkojorna invigdes i juli för två år sedan har utländska tidningar och tevebolag stått i kö för att rapportera om det märkliga hotellboendet. Britta och maken Kent har fått åka runt och hålla föredrag om Treehotel i både Stockholm, Köpenhamn och London. I dag är 75 procent av Treehotels gäster utländska besökare. Flest kommer från England och USA, men också från Japan och Australien. Parallella frestelser som Midnattssol och Norrsken stärker det mystiska och trolska som omger norra Sverige. Det finns långt gångna planer finns på ytterligare tio trädrum i skogen. De har kö på arkitekter som vill rita nya kreationer i trädtopparna, men makarna vill inte att det ska bli för stort. Ansvar  för bygden, lokal förankring, kollektivism och solidaritet är ledord i makarnas turistiska upplägg det vill säga ett socialt ansvarstagande.

De som  kommer hit är inte partysugna storstadsbor utan människor som vill ha kontraster till just detta det vill säga lugn och ro i harmoni med naturen. Gästerna i trädhotellen uppskattar ensamheten, utsikten och vidderna i symbios med närproducerat och ekologisk mat som exempelvis älgbiff. När gästerna anländer till området checkar de in på Brittas pensionat och har därefter en cirka fem minuter lång promenad upp till Treehotel.

Treehotel är beläget i högrest tallskog med vidunderlig utsikt över Luleälven. Trädrummen hänger på höjder mellan 4-6 meter och äntras antingen via ramp, bro eller eldriven trappa. Varje rum är unikt; inte bara dess arkitektur, utan även möbler, belysning och textilier är specialdesignade. Rummen varierar i storlek mellan 15-30 m2, och de största rummen har plats för fyra personer. Den dagliga driften såväl som själva konstruktionen av trädrummen är miljöanpassad för att påverka naturen minimalt. Därför har varje rum en toppmodern, miljövänlig förbränningstoalett och vatteneffektivt handfat.

Kreativitet att döda för

• The Mirrorcube är ett spännande gömställe bland träden, kamouflerat av spegelväggar som reflekterar sin omgivning. Måtten är 4x4x4 meter. Basen består av en aluminiumram runt trädstammen och väggarna har klätts med reflekterande glas.  För att inte fåglar ska flyga in i spegelväggarna har en infraröd film lagts in i glaset. Färgen är osynlig för människan men synlig för fåglarna. Interiören är gjord i plywood och fönstren ger ett perfekt panorama. The Mirrorcube erbjuder ett utmärkt boende för två personer med dubbelsäng, toalett, sällskapsrum och takterrass. En 12 meter lång bro leder upp till trädrummet.

• Ett bad i en ångande bastu är egentligen mer än ett bastubad. Ett besök i en bastu är i det närmaste ett heligt och respektfullt möte med de fyra grundelementen; den bördiga jorden, den brinnande elden, den friska luften samt det rena och drickbara vattnet. En bastu bland träden är både naturligt och självklart. Redan den gamle grekiske filosofen Platon såg sambandet mellan träd och ångande bad. Det var därför han förlade sin undervisning till en trädgård intill det populära ångbadhuset. Platon visste att träd och ett ångande bad var perfekta stimuli för filosofiska tankar och funderingar. I  trädbastun får upp till 8 personer plats samtidigt tillgång till badtunna samt en specialdesignade relaxavdelning. Varje bastugäst förses med schampo, balsam, tvål, handdukar och tofflor.

• The Cabin: Platsen för trädrummet valdes utifrån idén att skapa en plattform högt upp i en kraftig sluttning med utsikt över Luleälvens dalgång. Gästerna når kojan via en horisontell brygga bland träden. Längst fram på bryggan ligger ett stort trädäck. Bryggan är en lång och intressant struktur bland träden. The Cabin hänger något förskjutet, under däcket. Dels för att visuellt minska volymen och dels för att ge trädrummet ett eget uttryck. The Cabin liknar en kapsel, ett främmande föremål bland träden. Rummet är på 24 m2 och har plats för två personer, med dubbelsäng, toalett och terrass.

• The Blue cone bygger på enkelhet och lätthet, både när det gäller materialval och design. Rummet är en traditionell träkonstruktion med tre fundament i marken, för att ge en känsla av höjd och lätthet, men samtidigt stabilitet. Du tar dig till rummet via en brygga från det närliggande berget bakom. Bryggan är väl anpassad för personer med rörelsehinder. Exteriören består av björklamell och interiören av trä. Trädrummet är på 22 m2 och har fyra bäddar, avskilt sovloft, toalett och sällskapsrum.

• The UFO: Rummet är gjutet i stryktåligt kompositmaterial. Allt för att skapa en så lätt, men samtidigt stark och hållbar, konstruktion som möjligt. Du tar dig in i The UFO med hjälp av en infällbar trapp. Interiören ger rummet en modern och komfortabel känsla i två våningar. The UFO är byggt för fyra personer, två vuxna och två barn, med separata sovrum, toalett och sällskapsrum. 30 m2 är allt som behövs för en bekväm flykt till barndomsdrömmen.

“Undisturbed nature is an increasingly rare and valuable asset. That´s why Britta and Kent Lindvall chose to build their concept hotel in one of the most beautiful parts of Northern Sweden, surrounded by natural forests, where it is possible to experience the calm, the simplicity and the unspoilt beauty in harmony with the surroundings.”

• The Bird’s nest bygger på kontrasterna mellan ute och inne. Exteriört är trädrummet inget annat än ett gigantiskt fågelbo. Det ger ett kamouflage där du snabbt försvinner och blir en del av omgivningen. Interiören däremot är hemtam och exklusiv. En rymlig miljö där en familj med två barn bekvämt kan breda ut sig. Väggarna är klädda i träpanel och fönstren försvinner nästan i exteriörens nätverk av kvistar. Rummet är på 17 m2 och har separata sovrum, toalett och sällskapsrum. Du tar dig in i The Bird´s nest med hjälp av en infällbar trapp.

• En konferens på Treehotel handlar om att komma bort från vardagsstressen och istället kunna njuta av stillheten, arkitekturen, naturen, maten och aktiviteterna. Tree Hotel erbjuder en miljö som rekreerar, inspirerar och öppnar upp för kreativa möten. Den 20 mars 2013 var det premiär för ett nytt trädrum. Trollsländan är ett välutrustat konferensrum för grupper på upp till tolv personer. Rummet som är ritat av Rintala Eggertsson Architects, är cirka 50 kvadratmeter stort och sitter på sex meters höjd med en vidunderlig utsikt.Treehotel strävar alltid efter att ligga i framkant gällande miljöarbete, arkitektur och ingenjörskonst. Trädrum  Trollsländan är ett tydligt spår av detta, då inget liknande har skapats någonstans i världen. Det 53 kvadratmeter stora och 20 ton tunga trädrummet som sitter på sex meters höjd är en helt unik skapelse signerad Sami Rintala. Trollsländan är ett välutrustat, modernt konferensrum för grupper på upp till tolv personer. Dessutom finns sängplatser för 4 personer fördelat på två sovrum.

Pictures and most of the text it´s borrowed from http://www.treehotel.se/

Continue Reading »

En källa av möjligheter öppnar sig

”Hemligheten med framgång är att göra vanliga saker ovanligt bra.” John D. Rockefeller Jr.

Utifrån de anställda är det självklart ett tråkigt besked. Dock så kommer det enligt ledningen att lyckas med omplaceringar och inget är på ingående heller. Med ett läge, en historia och arkitektur att döda för öppnar sig myriader av möjligheter till att ackumulera Norrköpings varumärke. Sett ur ett holistiskt perspektiv borde detta vara ett smörgåsbord för kreativa människor att skapa något originellt och i bästa fall något helt unikt.

”Fördelen med att vara klok är att man kan spela dum, motsatsen är mycket värre”

När nedläggningen blev ett faktum för några veckor sedan uttalade sig Socialdemokraternas hövding Lars Stjernqvist att Studentbostäder var det som i nuläget skulle prioriteras. Till viss del kan jag hålla med honom, men dock inte löpa teorilinan fullt ut.

Jag har övernattat på två före detta fängelser som byggt om till vandrarhem/hotell, dels Långholmen i Stockholm, dels Visby fängelse. Visby Fängelse byggdes i Visby hamn 1857 och togs i bruk två år senare. Platsen för fängelset är den gamla Wisborgs slottsruin och stilen är nygotisk. Med de sju skorstenarna som var tydligt synliga för inkommande skepp kallades fängelset i folkmun för “Sjumastaren.” De 28 cellerna är i stort sett bevarade och den sista fången släpptes ut 1998. Det var då kreativa människor passade på att göra om fängelset till vandrarhem och konferenslokaler.

Långholmen Stockholm

Här bor du i de ursprungliga i dag helt nyrenoverade fängelsecellerna på Kronohäktet. Långholmens museum ger dig en möjlighet att få veta mer om öns 250-åriga fängelsehistoria, från Spinnhusets dagar på 1700-talet tills det att fängelset stängdes 1975. Gå in i en fängelsecell och upplev hur fångarna bodde på den tid det begav sig. Ta del av dåtidens fängelsevillkor, hur fångarna behandlades och hur deras vardag såg ut.

Långholmens museum

Häktet på Dragsgatan är Sveriges äldsta kriminalvårdsbyggnad som fortfarande är i bruk, byggd 1790. Självklart ska den gamla byggnadens historia belysas, men också dess moderna historia som just häkte. Med ”ökända” fångar som Stig Bergling, Clark Olofsson, Ioan Ursut och och Mattias Flink i spetsen finns det oändligt med historier att berätta och levandegöra på ett spännande sätt i det museum likt Långholmen som bör infogas i lokalerna. Det vore väl perfekt om de studenter som bor och verkar här också får möjligheten att sköta boendet, frukost, middagar, museum, turisminformation och dylikt. I syfte att skapa ett levande område vore det bästa att blanda  företagskontor med studentbostäder, museum, hantverksateljéer och cafeteria för att skapa synergieffekter av denna cocktaileffekt som bildas.

Jag tycker inte man behöver riva murarna för att göra det möjligt att promenera runt Strömmen. Murarna är minst sagt en adekvat del av helheten och det är bara fantasin som sätter gränserna hur framkomligheten på originellast sätt kan lösas. Min tanke är att öppna upp dem via 8-10 stycken in- och utgångsvalv samt glasa in delar av muren. Därefter skulle man kunna fixa gångstråk på murarna med vyer som blir svårslagna i Norrköping. Kontrasterna och miljöerna skulle vara perfekta för fika eller luncher fär turister som Norrköpingsbor.

Förutom själva byggnaden, muren och dess innehåll framavlas också likt ett trollslag ett gångstråk, vilket förut varit stängd för allmänheten på grund av säkerhetsskäl. Nu när dessa i och med nedläggningen upphör,  kan strandpromenadstråket förlängas och sammanfoga naturligt med de tidigare delarna. Det innebär bland annat att man inte behöver ta sig via Dragsgatan och Folkparken för att fortsätta runt det bedårande promenadstråket runt Åbackarna.

När detta sker är det ytterst viktigt att den sluttning nedför det före detta häktet görs om till en kravlös mötesplats bestående av gräsmattor, bänkar, papperskorgar och någon snygg brygga. Stråket blir en av så kallade promenad-stråk-öar det vill säga en av många mötesplatser som skapas för att ha en levande promenad för alla åldrar och alla kategorier av människor, inte bara hundägare och joggare. Men som sagt då måste kommunen dels veta vad de vill, dels se utifrån ett holistiskt perspektiv. Det gör man enklast att studera en karta över Motala  ström, från Himmelstalund, Industrilandskapet till Strömsparken Strömsholmen och Inre hamnen.

Continue Reading »

Lokalturism på hög nivå

I perfekt badväder passade vi på att besöka den okända och upphaussade Dinosaurieutställningen i Norrköping. Priset var 9o kronor för vuxna och 70 för barn. Våra förväntningar ställdes å ena sidan mot marknadsföringens som påvisade att detta var årets självklara  upplevelse för barnfamiljer, å andra sidan folk som besökt utställningen och lämnat den tämligen avslagna. Vår ambition var att lösa tipspromenaden och läsa all text för att verkligen kunna insupa helheten, inte stressa igenom spektaklet. Utställningen kändes dessvärre ännu mindre än vad i alla jag hade föreställt mig. Belysningen var dämpad och levandegjorde skeletten på ett otäckt estetiskt sätt. Efter 15 minuter så hade vi gått första varvet, vilket kändes lite snopet.

Nästa steg var att förkovra sig i de tydliga men tillsynes oändliga textbroderingarna. Det var intressant läsning, men ändå kände mig jag som småbarnsförälder ekonomiskt halvt uppfuckad. För 32o riksdaler kändes detta som ett smärre rån, barnen blev rastlösa efter 20 minuter eftersom de inte kunde läsa textorgierna. Jag är medveten om att det kostar att frakta, förbereda, och marknadsföra utställningen, det måste helt enkelt bära sig, och det måste  få kosta, men för 320 kronor tyckte vi att det var på tok för lite valuta för pengarna. Text och ben i den ordningen sammanfattar den lite mediokra utställningen utifrån ett barnperspektiv och i viss mån ur ett vuxenperspektiv. Det saknades en kreativ och lekfull ådra som kunnat omvandla all text till något mer spännande och innovativt.  Nu gjorde de det ytterst lätt för sig, vilket jag tyckte var tråkigt.

Arbetets museum låg i närheten, så det kändes naturligt att beta av ett utav Norrköpings största besöksmål. Det var några år sedan vi gick igenom museet från plan 7 till plan 1. Utställningen ”Industriland – När Sverige blev modernt” invigdes 2007 för att avslutas 2012; det är för övrigt museets hittills största satsning. Jag kan inte göra annat att abdikera inför kreativitet och fantasi som utställarna använt sig av. Detta väcker mitt intresse på ett genuint sätt och är raka motsatsen till den apatiska dinosaurieutställningen.  Det 160 meter långa löpande bandet med tidstypiska föremål arrangerades i kronologisk  årtalsordning  (1930 – 1980). Vardagsföremål, uppfinningar och logotyper omgärdar hela utställningen på ett obscent innovativt sätt. Hela idén är genialisk, jag slukade informationen och tidsmarkörerna med hull och hår. Utställningen levandegör parallellt också folkhemmets uppkomst och utveckling via bland annat storbildsprojektorer; alla sinnen får jobba på högvarv. För mig är detta en stor upplevelse som tar mig över en timme att avverka dessutom är det gratis. Delutställningen: Åtvidaberg – den svenska modellen låg i anslutning, och var helt enkelt minst sagt lika intressant. Facits uppkomst och fall  som är i symbios med  staden avhandlades estetiskt adekvat och tänkvärt.

EWK-museet har jag läst massor om; tyvärr kan jag inte relatera något  till Mogatasonen Ewert Karlsson  (1918-2004), något som jag tror reducerade mitt lite bristande intresse. Det var ytterst välgjort, men den politiska illustrationskonsten föll mig inte riktigt i smaken. Bamseutställningen var likt dinoutställningen betydligt mindre än vad jag förställt mig. Det som ställdes ut var väldisponerat och kreativt levandegjort, men här kunde mycket mer fått inrymmas enligt mig. För barnen finns i så fall museets kreativa verkstad där aktiviteter för barn och vuxna i harmoni med  museipedagoger lärs ut.

Café Strykjärnet, receptionen, museibutik och utställningen ” A taste of Europe” på entréplan var en annan höjdpunkt. För min del var butiken det mest intressanta. De har fräschat upp hela entréplanen ordentligt och skapat ett minst sagt inbjudande start för oss besökare. Som sagt personalen tycks ha lagt sin själ i att hitta saker som oftast inte finns att tillgå i de  inavlade butikskedjorna  i centrumet. Detta är det perfekta stället att hitta annorlunda funktionella presenter till sig själv eller någon släkting eller vän.

Stadens turistbyrå blev nästa anhalt. Jag har inte varit inne i de nya lokalerna sedan flytten ifrån de gamla lokalerna i Holmentornet. Jag sommarjobbade för övrigt där i 5 månader för några år sedan. De nya lokalerna är egentligen inte så mycket större än då, men onekligen mer modernare och handikappvänliga än vid de gamla ytorna. Likt Industrilandskapet i sig kan jag bara  konstatera att lokalerna är lite väl sterila och tillrättalagda för min smak. Var är fantasin, var är det okonventionella, var kommer Norrköpings själ fram; inte i dessa lokaler i alla fall – tyvärr. Deras broschyrsortiment håller däremot  lika god kvalité som förut. Det är en fröjd att plocka på sig kartor och lokal intressant information som jag inte hade en aning existerade förut.

Träning & tävling

Förra veckans cykelträning ersattes lika oväntat mot fotbollskrigande. Det blev en vecka bestående av 5 pass a´la 237 minuter. Min livsstilskost får min vikt att pendla mellan 75-76 kg det vill säga min subjektiva idealvikt. Jag kan som sagt också kosta på mig att äta mycket glass och grillat. Att inte vräka i sig pasta, ris, potatis och smörgåsar som förut, har varit  en oväntat smärtfri process. Jag är inte heller lika ”skåpshungrig” som förut, vilket är osannolikt befriande. Vecka 27 bestod av 4 pass i 257 minuter. Vecka 28 bestod av osedvanligt många pass, då jag dels räknade in cykelträningen, dels grävning hos Stefan; 10 pass i 606 minuter var nytt rekord. Cykelträningen fyller många latenta funktioner som att komma igång efter att ha sovit min förmiddagssömn efter vakennätterna, kompletterar squash- och löpningsträningen, letar efter pant, letar efter bilnummer (är på nummer 295) och bara njuta av friheten av att cykla – för det är en behaglig känsla när man väl kommit igång.

Organiserad barfote-fylle-fotboll – Ron Jeremy Cup – 2011

Lino tjatade med mig in i sitt lag, och då menar jag tjata, böna och be, mer vill ni inte veta. Till sist så orkade jag inte stå emot ultrasnabba ordkrängnings-jabbar, och blev sedermera en del av den 10-mannatrupp som den italienska boaormen skapat. Kriterierna är få och enkla:

1. Man måste ha druckit adekvat alkoholmängd (annars bonusstraff för motståndarlaget)
   
2. Man spelar barfota
3. Planen som målen är av storlek mindre.
   
4. Domarna är rättvisa, men tillåter nästan i stort sett allt
5. Varje match håller på i 12 minuter

Jag våndades över att mitt  före detta främre korsband och trasiga menisklar som var demolerade sedan en fotbollsskada från1998 i Östgötacupen: Åby – Vikbo IK. En plågsamt tråkig 1½ -årig rehabilitering följde på World class, men möjliggjorde också att jag tvärtemot alla läkares rekommendationer och odds numera kan springa maraton och spela squash 3-4 gånger i veckan. Fotboll däremot är en annan femma, då tacklingar framifrån, bakifrån, från sidan, fastna med foten  i gräset och dylikt är lika med ett totalhavererar knä. Det innebär att jag verkligen får problem med knät, något jag inte har nu. Att räddhågad gå in i någon form av matchsituation i fotboll är troligtvis största anledningen till en självuppfylld profetia. Min tanken var att agera materialare och hoppa in vid behov. Det var innan Steffe Hammarström blev skadad och innan Linos polare försvann en efter en.

Min fru blev tvungen att jobba i Stockholm från lördag morgon till söndag kväll, vilket innebar att jag hade barnen. Det tackade mitt dåliga alkoholsinne för, medan jag själv egentligen hade räknat med att dricka fler än de 5 öl som jag avverkade. Linos dysfunktionella lagnisch var att alla spelare som skulle vara med i vårt lag måste vara över 40-år; erfarenhet framför ungdomlig entusiasm. Vi blev i alla fall 7 stycken gubbar som äntrade Klingsbergsparkens gröna gräs, något som innebar 2 avbytare, en som bytte med de två anfallare och en som bytte med försvararna. Första matchen var på pappret en förlust och genomsyrades av gubbspelare kontra ungdomslirare. De förde planenligt spelet, vi kontrade. Vår strategi var glasklar: aggressivitet från början till slut, vi skulle vara som bålgetingar på dem. Planen höll nästan hela matchen, de fick två lägen varav ett blev mål. Vi hade de två bästa lägena, men brände båda frilägena. Det vinner man inga matcher på, det blev 0-1. I  match två mot FC Kebab var det vi som var det spelförande och dominerande teamet; vi vann rättvist med 2-0.

Efter den matchen så startade ett ihållande helvetesregn inkluderat åska och blixtar. Allt blev dyblött, och då menar jag precis allt. Hanna och Frida hade dittills suttit på vår gemensamma picknickfilt och lekt med Linos dotter Emilia. De samlade också ihop pantflaskor på order av familjehövdingen. Nu fick de istället halvfrusna gömma sig under träden; de skötte sig osannolikt bra utan tillstymmelse av åka-hem-gnäll. De fick också se sin pappa glidtackla allt som gick att glidtackla på en fotbollsplan. Vädret förstörde som sagt var den gudomliga stämningen genom att kompisar, flickvänner, fruar och barn  till sist drog hem när det blev blev kylslaget och halt, istället för att heja fram sitt lag. Suget att dricka öl reducerades också påtagligt.

Vår avslutande match mot DFG var också turneringens sista match innan de två semifinalerna och sedermera avslutande finalen gick av stapeln. Vi var tvungna att vinna med 4-0 för att gå vidare till semifinal. De tre gruppvinnarna samt bästa tvåorna gick till semifinalerna. När de fick ett mycket tveksamt mål godkänt så gick ridån ner. Det blev till sist två noll på denna gyttjeplan där glidtacklingarna var den stora behållningen i denna lotteristämning. I skrivande stund vet jag inte vilka lag som spelade i finalen och vilket lag som vann Ron Jeremy cup, men det känns egentligen  mindre viktigt.

Jag själv vare ytterst tveksam till att medverka i detta spektakel, men ändrade mig ganska snabbt under turneringens gång. Det var riktigt, riktigt roligt;  Ron Jeremy cup var en turnering med glimten i ögat, utan bråk och med god stämning, precis som på den gamla goda tiden. 12 lag förefaller också vara det optimala lagantalet, i syfte att det inte ska ta för lång tid för alla spelare som familj. Arrangörerna sålde korv, hamburgare, öl, vin, läsk, vatten till självkostnadspris. Vädret i Sverige är ju som det är, och det spelar ingen roll vilket utomhusarrangemang som man anordnar; regn är alltid lika destruktivt.

‘Min egen insats då? Från att inte rört en fotboll sedan Ensjön brann så upplevde jag själv att min kämpainsats och springa-i-luckorna-tendenser som helt godkänd, varken mer eller mindre. Jag har spelat fotboll sedan 6-års åldern via IF Sylvia, Ektorps FF och Vikbo IK, men allra roligast tyckte jag att det ändå det var på skolrasterna i första till tredjeklass. Det var då det var kravlöst, men som roligast att spela, precis som när några gäng spelade med koner som mål på Himmelstalundsfältet – det var allvar, men ändå inte. Det är för mig essensen och passionen i fotboll.

Sveriges fotbollsdamer

Mycket starkt av Sverige att greppa bronspengen genom att bli 3:a i världen. Jag vill först påpeka att jag alltid försvarat damfotbollen mot främst manliga förståsigpåare. Fotbolls-VM i Tyskland blev platsen för ett medialt paradigmskifte, istället för att för att oförtjänt bli jämförda med herrarena och vara måltavlor för ständig kvalitetskritik så vände vinden.  Helt plötsligt var befogad kritik bannlyst. Jag fick mediavibbar från länder som Kina, Nordkorea eller Kuba. TV 4:as Pontus Kåmark blev turneringens ”bad guy”. Han modifierade dock kommentatorsstrategin efter kritikstormarna.

Att Sverige vann mot ett av världens bästa landslag är fantastiskt bra gjort. Passningsspelet främst  i 2:a halvlek var däremot  pinsamt att skåda, precis som i stort sett hela matchen mot Japan. Oförklarliga felpass i oändligheten avlöste varandra. 3 till10 meters pass, utan markeringsstress var en del av felpassorgierna. Det är skillnad mellan herrar och damer när det kommer till bland annat  styrka, men att slå ett enkelt pass till närmaste medspelare borde inte vara svårare för en kvinna än det är för en man att utföra. Om så sker bör befogad kritik  kunna  ges till berörda, utan att bli medialynchad. Det är helt enkelt dåliga pass, inte något typiskt kvinnligt eller?

Bronsmatchkampen mot Frankrike var däremot en fröjd för fotbollsögat. Den täta, välspelade och spännande matchen innehöll ett  ihållande underhållande spel, kamp, högt tempo och snygga mål.  Det var befriande att se att Sverige faktiskt kunde slå både enkla som svåra pass, något som visar på att det är fullt möjligt. Båda lagen uppvisade för övrigt ett fint passningsspel och de försökte dessutom att inkorporera ett one-touch tillslag, vilket jag tycker är vågat och beundransvärt. De svenska herrarna tycks försöka ta patent på att först ta emot bollen och sedan passa den vidare, något som borde tillhöra fotbollens stenålder med den utveckling som skett sedan Gunnar Nordalhs och Nacka Skoglunds tid.

Jag tycker också att damfotbollen nästintill är fri från riktigt fula medvetna efterslängar, till skillnad ifrån herrarnas maniskt våldsbenägna fotbollssfär. Bland det värsta med herrfotbollen tycker jag är de destruktiva filmningar som numera tycks vara en del av själva spelet. Jag tycker i alla fall att det förstör helheten när spelarna indirekt lurar motståndare, domare och publik via ”regelrätt fusk”. Detta dysfunktionella fenomen förekommer ytterst sällan bland damfotbollen och det är så otroligt befriande att slippa ta del av den spelstrategin.

Jordgubbar på Ringstad gård

Molnigt och runt 21 grader, utan risk för regn var en väderleksrapport som intuitivt kändes som det perfekta jordgubbsplocknings vädret. Jag, Marie Hanna och Frida tog med oss en 10 liters hink samt 3 behållare och satt oss i Forden. 10 minuter senare stod vi med andra euforiska  jordgubbssjälvplockare  på en egen tilldelad rad med  smarriga gubbar precis vid våra fötter. Jag hade ätit en strategiskt tidig frukost, och var väl förberedd att fylla magen med röda söta antioxidantbärare. Hanna startade plockningsprocessen likt en dopad Bratz, men hon föll ihop som ett korthus efter bara 7-8 minuter. Frida kom däremot aldrig  riktigt igång, utan lade hela sin själ i själva provsmakningsprocessen. Att hon fick lite ont i magen var inte alls särskilt oväntat.

Jag själv åt nästan lika mycket som jag plockade i hinken. Det var Marie som stod för att hinken överhuvudtaget blev full. Det var inte lätt att lista ut vilka gubbar som var godast; de följde inget vedertaget mönster. De stora röda kund vara jättegoda precis som de kunde vara vattniga. De rödvita, de små, de närmast marken; alla skiljde sig åt, vilket öppnade upp för en orgie av just provsmakning. Jag måste erkänna att jag föråt mig på dessa sommardelikatesser precis som Frida gjorde. För tillfället passar de bättre i frysen än på glassen. Det blev sammantaget 4½ kg jordgubbar i hinken, en mängd som kändes precis lagom.

Heldag i Söderköping med Pippiteater och glass

Vädret visade sig från sin allra bästa sida: 25 grader varmt och sol som avlöstes med moln. Vi var i Söderköping runt  klockan 11.00. Söderköping är för mig sinnebilden för hur en sommarstad verkligen ska se ut. Jag tror att många inklusive mig själv blivit regionalt hemmablinda på grund av stadens närhet. Hade Söderköping legat på Västkusten hade man som turist blivit överväldigad. Vi inledde förmiddagen flanerande mellan de mysiga stadsgrändsgatorna. Det är en nästan andlig fröjd att strosa runt de pittoreska omgivningarna. Det finns inte bara 3-4 gator utan myriader av mysiga småvägar. Ramunderberget, kanalen och ån ramar in staden på ett hänförande sätt; jag älskar staden.

Till Bondens crêperie och lanthandel kommer gäster som vill prova något annorlunda i matväg. Deras specialitet är crêpes och galetter. I sommar arrangerar Bondens författarkvällar samt musikunderhållning och luriga quiz. Jag fastnade för kyckling med gröna bönor, mango & päron med jordnötsdressing och en iskall runöl. Marie frossade istället i  en svampstuvning och kyckling med ost och bacon. Barnen fick varsin crepês med smör och socker. Den utsökta maten avnjöts med utsikt över Götakanal och det mäktiga Ramunderberget; en vy en tysk skulle mörda för.

Teater Sythercopie bildades 1981 av ett gäng glada teateramatörer med syftet att sätta upp ett historiskt spel. Nu firar föreningen som består av cirka 150 medlemmar 30 år. Amatörföreningen tidigare familjeföreställningar har varit: ”Madicken på Junibacken”, ”Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt”, ”Peter Pan” och ”Cirkusmysteriet”. Årets uppsättning är Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Föreställningen som kostade närmare 350 kronor för två vuxna och två barn började klockan 14.00 för att avslutas 90 minuter senare. Det var över 150 personer i publiken det vill säga helt utsålt. Den intima miljön  på Wallbergska gården var en perfekt oas för oss i publiken. De flesta aktörer var ungdomar och de spelade sina roller med ungdomlig entusiasm. Pippi Långstrump spelades av fyndet Alma Andersson Svahn. Hon är minst sagt en oupptäckt pärla; med pondus, glädje och äkthet förförde hon alla i publiken En annan karaktär som jag fastade för var Fru Prüzelius som gestaltades av den betydligt äldre Carola Fogelgren. Både hennes kroppsspråk som hennes repliker var  oerhört roliga och genomtänkta. Kontentan av dessa två akter kan beskrivas med ett ord: charm.

Efter en trivsam föreställning drog vi vidare till Smultronstället. Kön var inte oändlig, men inte långt därifrån. Det blev istället att köpa glass via ”luckan”. För egen del så avnjöts pepparlakrits, mintchoklad och persikohallon. Marie och barnen testade banan, polkagris och chokladboll. Jag tog som vanligt tillfället i akt att testa alla smaker och min smakdom utsåg banan och persikhallon som godast för dagen.. Det hade varit kö från vi kom till runt 16.00; stället är genialiskt i all sin enkelhet. Kunderna får massor av glass för pengarna om man jämför med den mikroskopiska mängd som serveras på de flesta  fina restauranger.

Allt ifrån ”restaurangbemötandet” när man tilldelas ett bord, till den lyxig laminerade menyboken är en orgie av en adekvat serviceprofessionalisering. Smultronstället fullkomligt dryper av små detaljer som gör att vi kunder känner oss sedda, bra bemötta och får oss uppleva att vi  unnar oss lite vardaglig lyx. Till detta kan kan schizofrent vackra vyer läggas till där man får tillfälle att  ägna sig åt världens äldsta gratisnöje: att spana in andra människor. Smultronställetkonceptet  är så perverst genomtänkt ; jag hade inte kunnat gjort det bättre själv – entreprenörskap på hög nivå helt enkelt.Solen, flanerandet och dagen i sig tog ut sin rätt; när vi väl kom hem runt 17.00 så var vi alla jättetrötta. Marie läste, barnen lekte och jag lade mig i soffan med två iskalla tysklandsimporter för att titta på den underbara dokumentären om det Kanadensiska hårdrockbandet Anvil sedan var det Sport och Nyheter.

Fyra vakennätter i rad

På mitt sommarjobbsschema utkristalliserades ett riktigt maratonvecka.  Onsdag, torsdag, fredag och lördag klockan  21.45  till 08.45  var jag tvungen att hålla mig vaken – det ingår så att säga i arbetsuppgifterna. Det är inte så lätt som det låter; när tröttheten sätter in hjälper inte ens albanska  ultrahårda porrfilmer. Alternativen är att sätta sig på träningscykeln, gå ut på balkongen ett antal vändor eller helt sonika städa. Att läsa fungerar ett tag, men när ögonlocken sänks  till en onaturlig nivå är det slutläst. Några kokainstarka baljor kaffe är andra strategier som ingår i hålla-sig-vaken-processen. När passet väl är över på morgonkvisten så är det möjligt att helt enkelt skippa att gå att lägga sig, i syfte att inte försöka vända på dygnet, men när det gäller fler än två dygn så är den strategin kontraproduktiv och troligtvis ohälsosam. I viket fall som helst så blir det 2-3 DVD:er som avverkas per natt. Dramafilmer är inte alls att rekommendera, utan det ska helst vara skräckisar eller action. De fyra nätterna klarades i alla fall ut, men det tar faktiskt några dagar att landa efter de nattliga onaturliga upplevelserna. Jag uppfattar mig själv likt någon slags nära-döden-upplevelse-fas där man nästan kan se sig själv från ovan utifrån ett dimmigt perspektiv. Det positiva med tillståndet är att jag  oftast blir überkreativ, något som egentligen borde vara precis tvärtom; jag har däremot ingen förklaring till detta fenomen.

Continue Reading »

Den gröna ön

Stefan och jag ville ta reda på om alla irländare var rödhåriga eller om deras whiskey var godare än skottarnas. I syfte att ta reda på detta så valde vi bilalternativet. Det var vår  nyckeln till frihet, och den som skulle ta oss runt Irlands kuster. Stefan och jag delar ett  stort musikintresse, vilket underlättas om man tillgång till bil med cd-spelare i. Möjligheterna att upptäcka mer av landet genom  ett motorburet fordon,  är en annan stor fördel. Andra positiva faktorer är att man slipper kånka tung packning fram och tillbaka från bussar eller tåg till olika boenden. Vi slipper också problemet med osynkroniserade busstider från inavlade fåruppfödare, som inte ens  i sin vildaste fantasi kan stava till service. Om en byhåla visar sig vara totalt intetsägande, är det bekvämt  att bara att dra därifrån, istället för att vara beroende av något halvkollektivt färdmedel, som avgår kanske, någon gång under dagen. Reseruttplaneringen för de 14 dagarna  var en uppvisning i minutiös strukturering,  i avseende  att utforska” den gröna ön” och dess invånare, med spridda luckor öppna för lite improvisationer.

Dag 1 onsdag 15 juli: Stockholm-Dublin

Vi lämnade ett gråmulet Kungsängen för att mötas av ett gråmulet Dublin. Den bekväma resan tog tre timmar, det här var tider innan 11 september, så man slapp ett antal säkerhetsmoment. Vi hämtade vår väldisponerade Ford Fiesta i anslutning till flygplatsen. Stefan sken upp som en sol och jag anade oråd, men det berodde på att uthyraren i förbifarten nämnde att det var okey att dricka två och sedan köra. Steffe inledde bilkörandeprocessen, vilket jag var tacksam för eftersom man måste växla med vänster hand, och dessutom tänka vänster i alla trafiksituationer.  Vi tog in på vårt förbokade B & B, för att sedermera ta en buss till centrum.  Ett myller av stadsstress omfamnade oss, och vi blev så illa tvungna att koppla av med några pint Guiness – Stefan log brett, så även jag efter de två kolhydrat-påfyllningarna. När öl-ångorna lagt sig åt vi en brakmiddag på Planet Hollywood, bestående av en delikat Sizzeling fajitas och några öl. Vi lyckades avverka fyra utav Dublins oändliga utbud av pubar, det sägs att  det finns över 1000 sådana i staden. Tröttheten tog till sist överhanden, och vi förberedde oss inför morgondagen med att planera upp den, för att sedan kasta sig i varsin säng.

Dag 2 torsdag 16 juli: Dublin – Donegal

Förväntansfulla, men lite light-bakfulla kravlade vi oss upp till en äkta engelsk frukost. Baconet var så knaperstekt att det skulle kunnat användas som ett effektivt mordvapen, men för övrigt var detta en ren frukosteufori. Den ända plumparna i protokollen var de exceptionellt gigantiska champinjonbumlingarna som låg och tryckte på tallriken. Jag och Stefan är de enda medlemmarna i vår gemensamma förening: ”vägra all  typ av svamp ”. Den andra riktiga hemska frukostupplevelsen var de brittiska korvarna. Vår tidigare erfarenhet har lärt oss att säga ifrån när de tar upp beställningen, denna gång glömde vi det. Det finns bara ett vettigt ställe att gömma undan kräkmedlen – under servetterna.

Vi inledde ”The Ireland car tour” med att ta oss till nordvästra Irland med kartor, resehandböcker och ett groteskt gott humör i högsta beredskap. Stefan behärskade vänstertrafikprocessen med bravur, jag skötte kartläsandet och agerade cd-dj. Pittoreska byar passerade oss med jämn strid, den ena charmigare en den andra. Vi stannade till i den lilla hålan Covan för uppleva lite morgonpubliv samt spela några parti biljard. Efter ett tag så ändrades  landskapet  från platt och kargt, till höga berg och klippiga uddar, något som  är utmärkande för Donegals kuperade kust. Staden i sig var inget att hurra över, däremot finner man troligtvis Irlands vildaste natur i detta område. Fem timmar i bil kräver sina män, vi var helt enkelt lite sega. Detta hindrade inte oss från att senare göra en pubrunda, dessvärre blev vi varse att torsdagar är synonymt med ett obefintligt nattliv. Efter att ha betat av staden pubar, och genomlevt kass live musik så avslutades kvällen med några burgare, och sedan traska tillbaka till vårt B & B i regnovädret.

Dag 3 fredag 17 juli:  Donegal – Sligo

Nya reserutiner skapades snabbt: frukost, dusch, ligga och dra sig, packa, starta bilen för att åka till nästa destination. Ny stad, nytt boende och andra människor; det är charmen med en sådan här semester – det blir sällan långtråkigt. Vi intog senare nordvästra Irlands största stad Sligo, som mest är känd för att vara ett folkmusikcentrum av rang samt att nationalskalden W.B Yeats föddes här. Turister vallfärdar hit för att insupa samma atmosfär som poeten själv gjort, vi insöp dessvärre mest stadens avsaknad av trafikvett och luftföroreningar. På grund av detta så beslöt vi oss för att förlägga vårt boende lite utanför staden. Boendet  låg sagolikt vackert inbäddat på en  höjd. Det framförvarande uppmålade landskapet trollband oss under hela vistelsen.

Detta område inhyste också myriader av små som stora ridskolor.  De arrangerar dagritter utmed öde stränder, skog, slottsmiljöer och öde stränder. Är man väl på Irland så måste man rida, även om man saknar någon som helst erfarenhet, och dessutom anser att hästar är fega och lömska djur. Markree slott och stall blev föremål för vårt intresse, jag vet inte än idag om småtjejerna skrattade åt mig i hjälm eller rigor mortis processen att ta sig upp på den djävulskt höga hästsaten. I vilket fall som helst,  jag, Stefan och den jovialiske ridläraren Kevin begav oss ut i det utomjordiska vackra landskapet. Tyvärr så uppträdde min häst Thomas på ett irrationellt sätt: först käkade det gräs, sedan drog det iväg som någon form av självmordsbombare, satan så rädd jag blev. Det gick samtidigt upp för mig att jag inte skulle överleva ett fall från besten.

Det tog ett tag att landa efter denna nära-döden-upplevelse, men när väl magen började kurra så hade jag landat färdigt. Vi kände oss manade att inta en riktigt irländsk klassiker nämligen: ”Irish Stev”. Grytan består av lamm/får,  lök, persilja och potatis, inte alls olikt en hederlig svensk kalops, fast med 83 procent mer fett;  fettbomben kostade 80 kronor -  exklusive, sallad, öl, och kaffe. Detta blev onekligen en riktig äventyrsdag, nästa aktivitet var att bestiga Irlands högsta berg: Knocknarea Mountain. Det fanns vedertagna leder att följa; Stefan och jag avverkade ”kullen” på en timme, genom att bland annat springa nerför den.

Vi tog därefter bilen direkt till: ”Killencullens Seaweed bath”. Denna spa-kur var ökänd i regionen, och våra kroppar var i behov  av att repareras. I ett litet slitet rum med koncentrationsläger-känsla-varning, la vi oss i varsitt badkar fyllda med kokhett vatten, sjögräs/tång….och helvetiskt många äckliga småinsekter som hade tången som sin hemvist. Efter 40 minuter fick det vara nog av gamla hästkurer eftersom vi knappt hade någon hud kvar. Vi betalade 80 kronor för den klibbiga upplevelsen  för att avsluta kvällen med en djävulskt god äppelpaj i harmoni med ett lokalbryggt öl. Innan vi la oss så satt vi utanför boendet och insöp de sagolikt mäktiga vyerna som tornade upp sig framför oss – det var semester – det här var Irland.

Dag 4 lördag 18 juli: Sligo – Galway

När det väl börjat ljusna så sprang jag instinktivt på toaletten, hade knappt kunnat sova på grund av att det troligtvis spökade i den gamla skolan från 1800-talet. Det fanns inte en chans att jag under nattetid lämnade min trygga  och höga stensäng för att gå på toaletten. Såhär kan det gå när vampyrfilmsfragment kommer upp till ytan. Vi tog farväl av denna vackert belägna boplats. Galway var vår nästa destination; staden är bland annat känd för  att vara centrum för de irisktalande, och för att vara en livlig universitetsstad. För en gångs skull synkroniserades vi  med ett pågående stort evenemang, istället som brukligt komma när festen är över. Galways konstfestival höll på som bäst när vi dök upp.

Staden visade sig vara ytterst charmig; ringlande kullerstensgator varvades med trånga gränder och små färggranna butiker avlöste varandra. Innan vi vandrade hem så stannade vi till vid en välförsedd bottleshop, där vi likt småbarn  i en godisbutik valde mellan nya som gamla favoriter ur det gigantiska ölutbudet. Efter en välbehövlig siesta så klädde vi upp oss för att syna Galways beryktade nattliv i sömmarna. Försvenskade som vi var kom vi ut i folkvimlet på tok försent, pubarna höll på att stänga och nattklubbs-köerna var till synes oändliga. På vägen hem i ösregnet upptäckte vi däremot en lokal fastfood pärla nämligen: Supermacks. De stod för dagens absoluta höjdpunkt genom sitt massiva utbud av variationsrika fettbomber.

Dag 5 söndag 19 juli: Connemara rutten

Vi vaknade så bakfulla att vi blev tvungna att rucka på en gyllene regel: missa aldrig frukosten; denna gång var det i alla fall befogat. Vädergudarna var som vanligt på ett uruselt humör, när vi vingligt äntrade framsätena med målet att åka runt den ökända Connemara regionen. Det storslagna och otämjda naturen visade sig vara helt makalös, något vi inte riktigt insåg vidden av då – tyvärr. Efter ett snabb pubmeal i byhålan Clifden så uppenbarade sig mitt i ett bergsområde ett sagoslott. Det nygotiska slottet Kylemoore Abbey hade byggts av en parlamentsledamot på 1800-talet – en present till sin fru. Hon avled några år senare, och då sålde Mitchell Henry slottet till nunnor. Slottet i sig, och dess omgivningar blev en av resans absoluta höjdpunkter. Vi tog oss runt den gigantiska nationalparken för att klockan 21.00 helt utslagna -  sova.

Dag  6 måndag 20 juli: Galway – Doolin

Vi inledde dagens rutt med en orgie av Yngwie Malmsteen klassiker samtidigt son vi försökte undvika  bli dödade av irländare som tycktes sakna all form av trafikvett. Deras oförutsägbara omkörningar  måste varit  en form av nationell rysk roulette. De ultrasmala vägarna var också under all kritik, ojämna, guppiga och rent utsagt olämpliga att köra på. Det vilade en dyster stämning över den lilla kuststaden Doolin , som jag instinktivt relaterade till filmen: ”En amerikans varulv i London”. Den gemytliga poststationen var bara en ingrediens som fick turisthjärtat att slå lite snabbare; den pittoreska lanthandeln fullbordade byhåleatmosfären. Stefan och beställde in pannkakor med färsk frukt, lönnsirap och en kopp te, i stans enda café.

Vid färjeläget mitt ibland förrädiska klippor låg det osannolikt nog en ”pitch and put” golfanläggning. Varje hål var mellan 60-80 meter långa, och i hyran ingick det en putter, en driver samt 5 peggar. Banan innehöll 18 hål med realistiska bunkrar och  höjder. Det var en riktigt trevlig upplevelse, där mitt vägvinnande hockeyslagsstrategi vann över Stefans traditionella klubbteknik. Efter ett whiskeyrace på rummet bestående av mig och Stefan, började vi beta av byns tre pubar. I den sista puben så spelades det äkta irländsk folkmusik. Vår förförståelse av detta fenomen var att alla låg snorpackade eller dansade på borden. Den bilden bleknade snabbt, då det istället visade sig att alla  i publiken satt som fokuserade lik, typ någon form av religiös tillställning. Efter 45 minuter var vi djävulskt nöjda  och trötta på den dos av irländsk folkmusik vi blev serverade, något som efter en stund tycktes låta likadant. Förfestens bieffekter hann ikapp såväl mig som Stefan; för en gång skull så var han hemma före mig. Varulvsvyerna med  de obligatoriska herdarna och stenmurarna förstärktes utav att det var totalt becksvart ute.

Dag 7  tisdag 21 juli: Doolin – Cacherciveen

Måttligt pigga inväntade vi två amerikaner som vi lovat skjuts. Vad vi inte visste var att de dels var musiker, dels hade med sig varenda instrument från byn. Jag har fortfarande svårt att föreställa mig en mer fullastad Ford Fiesta än vår. Vädret var på sedvanligt gott humör med ett strilande regn på menyn, inte undra på att folket emigrerade till USA. Dave och Chris visade sig vara två pratglada och coola killar som kuskade runt på Irland med egenskrivet låtmaterial. På de slingrande och smala kustvägarna fanns naturskapelsen: Cliffs of Moher. Det var minst sagt en horribel känsla att vandra längs de minimala stigen, två meter ifrån klippkanter som sträcker sig 200 meter rakt upp ur havet. Här fanns det inte tillstymmelse till säkerhetsstaket, utan friheten bestod av vetskapen att man skulle dö och inte behöva bli rullstolsbunden om man råkade halka till. Kuststräckan var hela 8 kilometer lång och genomsyrades av ett mäktigt landskap.

Cacherciveen visade sig vara en gemytlig kuststad, som fungerade som regionens kulturcentrum. Vi blev på kvällen varse hur lagar och förordningar kunde fungera på Irland. Alla pubar stängdes prick klockan 23.00, och staden var helt plötsligt lika levande som Gusum en lördagskväll. Chris och Dave knackade på en bakdörr i en av gränderna. Jag trodde att han skulle göra inbrott, och blev sådär helt-plötsligt-nykter- kallsvettig. Pubägaren öppnade inte bara dörren för oss, utan släppte dessutom in oss. Den dimmiga lokalen var knökfull med gamla som unga människor. De drack öl & whiskey, rökte, skvallrade och sjöng. Chris och Dave spelade sina  egna låtar för den entusiastiska  publiken; det blev startskottet för en väldigt trevlig kväll.

Dag 8 onsdag 22 juli: Cacherciveen – Kinsale

Vaknade återigen av att spöregnet smattrade mot fönsterblecket. Vi sa farväl till Cris och Dave, och vägarnas konungar hade återigen lämnat  en stad bakom sig. Vårt huvudmål var den vackra kuststaden Kinsale. Innan dess hade vi  16 mil av  Irland vackraste kuststräcka framför oss. Tyvärr så var det lite för mycket dis/dimma ,så  den bedårande utsikten fick sig en ofrivillig törn. Vägarna slingrade sig nästan i varandra, och vi fick koncentrera oss på att hålla oss på vägen. Staden Kinsale hamnar oftast på de städer som man ska ha besökt innan man lämnar den regniga ön. Det var verkligen en av Irlands vackraste städer, och påminde mig mer om någon stad vid franska Rivieran.  Vår plan var att åka ut med en båt och fiska haj, tyvärr visade sig att den aktiviteten hade fler än vi tänkt på – typ 3-4 månader innan oss.

Besvikelsen och hungern drev oss till en anrik och dyr restaurang: Blue Heaven; där vi frossade i Currykyckling med ris, fruktsås och vin. Besvikelsen rann inte bort, utan vi bestämde oss helt sonika att göra en ”go all the way brother”, det vill säga den högsta och den mest förrädiska formen av pubrunda. Det blev en kväll att minnas – tror jag. Varenda irländsk öl- och whiskeysort avverkades på ett ytterst organiserat sätt. Det var massor av folk ute, även fast det bara onsdagskväll. Vår sista anhalt blev Kinsales bästa nattklubb: White Lady, för övrigt den enda som var öppen. Formkurvan var på uppåtgående och hajfiskbesvikelsen var undangömd. Jag introducerade ”keyboarddansen” till de skrämda och nyfikna dansgolvs-entusiasternas glädje eller förtret.  Vi var faktiskt dansgolvets kungar och morgondagen tedde sig väldigt avlägset.

Dag 9 torsdag  23 juli: Kinsale – Kilkenny

På morgonen var den avlägsenheten som bortblåst, då vi återigen bröt mot den gyllene regeln: att inte missa någon frukost. Detta var top of the line, med huvudvärkarnas huvudvärk, dessutom hade jag en helvetisk träningsvärk sedan gårdagens bravader på dansgolvet. Det tog oss tre timmar att nå staden som korats till Irlands vackraste innerstad. Vi var omgivna av medeltida byggnader, och mitt ut i alltihopa reste sig det normandiska stoltheten: Kilkkenny Castle.  Efter den historiska upplevelsen så tog vi oss runt staden via en turistbuss, inte riktigt vår stil, men som läget var anammade vi stilen utan några som helst protester. Vi hade inte mod att tänja på våra kroppsliga gränser genom att ta fler öl; det blev istället en bio. Stefan avskyr ”konstiga filmer”, något som han fick äta upp, då endast filmen Godzilla gick på bio. Efter det filmiska dramat blev det en gudomligt god kvällsmat på trattoria: The Italian connection.

Dag 10 fredag  24 juli: Kilkenny – Wexford

Vi vaknade av att det för omväxlings skull inte regnade. Dagens boende hade vi höga förväntningar på eftersom vi förbokat detta lyxiga  boende sex dagar tidigare. Vi hade bokat rum på ett riktigt slott, tyvärr låg inte vårt rum i själva slottsdelen, utan i en tillbyggnad, något som förtog lite av upplevelsen.  Det visade sig att det inte fanns några spöken, men istället en sliten tennisbana. Stefan och jag bokade upp två timmar med ett intensivt rackduellerande som bieffekt. Spelet  saknade all form av teknisk briljans och Stefan vann med 3-0 i set, till mitt försvar måste jag få tillägga att jag haltade på grund av min tidigare korsbandsskada som jag ådragit mig några månader tidigare. Vi tog bilen till centrum för att handla på oss chips, öl och ännu mera öl. Vår kväll bestod  av att se 12 avsnitt av den genuint roliga irländska serien Father Ted. Det fanns en video på slottet som vi utnyttjade från 19.00-23.30. Efter att ha stretchat käkmusklerna utav alla tokigheter så  kunde vi bara konstatera att ytterligare en toppdag var till ända.

Dag 11 lördag 25 juli: Wexford – Bray

Resans bredaste frukost väntade på oss i den slottsliga miljön. Ostarna stod uppradade, och den färska frukten dinglade utmed den exklusiva servisen. Mätta och belåtna styrde vi mot den delen av Irland som välsignats med landets varmaste klimat, inget vi märkte av. Vår väg bar upp mot bergen, och runt The Military road i de grönskande Wicklows Mountains. Vi passade på att besöka Irlands högst belägna stad nämligen Roundwood (238 m.ö.h). I jakten på nya spektakulära vyer så började vi känna oss lite mätta; det skulle mycket till för att få oss hänförda. Vårt första bad avverkades också i den ökända Brittas Bay. Badstämningen infann sig inte riktigt i det iskalla vattnet samtidigt som blåsten hade lekstuga med klimatet.

Stefan fick till sist sin efterlängtade revansch på pitch and put banan. Inte nog med att banan var mindre charmig än den förra, även de neon-färggranna husen som gav den östra kustens sin identitet, fanns inte alls på den västra kustsidan. Under resans gång hade vi haft relativt lätt att hitta lediga B & B, men på på denna västra sida var det betydligt mer komplext. Utbudet tycktes vara mindre, och de som fanns var fullbokade, viket innebar att värdefull tid gick åt att leta efter boende – frustrerande. Av en ren tillfällighet hittade vi efter ett seglivat letande ett ställe att bo på, och då hade klockan hunnit att ticka på ordentligt. Det blev en kort och intetsägande pubrunda som var lite signifikativ för de sista dagarna på resan. Vi avrundade med lite tv-tittande, innan John blund hälsade på oss.

Dag 12 söndag 26 juli: Bray – Dublin

Regnet hamrade återigen sitt destruktiva sommarbudskap. Cirkeln var nu nästan sluten genom att vi nästan var tillbaka där vi startat. På vägen till Dublin stannade vi till vid slottet Powercourt. Här rymmes Irlands största och vackraste trädgårdar. Det var en fröjd för ögat att vandra runt området som anlagts så tidigt som på 1700-talet, omgiven av japanska, italienska, spanska och engelska trädgårdar.  Från en totalt stressfri miljö till en kaotisk storstadsmiljö. Ett förbokat B & B väntade på oss i Dublin. Vi passade på att tvätta och rengöra vår väl använda Ford Fiesta. En av dagens absoluta höjdpunkt var Burger King frossan. Att få slafsa i sig  dessa läckerbitar kändes nästan sadistiskt gott. Vi tog farväl av Dublin genom att besöka resans sista äkta pub. Kvällen avslutades med att glo på Svarte orm och Pang i bygget, vilket inte alls var fy skam.

Dag 13 måndag 27: Dublin

Efter en mättande frukost så skulle presenter inhandlas till nära och kära. Dessvärre hittar man sällan de pärlor som man vill inhandla vilket jag blir lite halvstressad av. Vi besökte Europas största bryggeri: Guiness breweri; rundturen blev lite av en besvikelse eftersom vi aldrig fick  uppleva själva bryggprocessen live. Höjdpunkten blev istället deras mäktiga och väl tilltagna presentbutik. De hade i stort sett allt och mer därtill, med Guinessloggan på såklart. Jag köpte en tröja, slips och  kortlek; det var inga som helst problem att bränna pengar på det här stället. Vi avslutade kvällen med att se filmen The Wedding singer på Dublins största biograf. Filmen var bra mycket bättre än vad vi hade förväntat oss; efteråt käkade käkade vi på en italiensk restaurang där en utsökt tortellini a´la crema stod på menyn. Vi vandrade sedan hem till vårt B & B för att fortsätta packa.

Dag 14 tisdag 28 juli: Dublin – Norrköping

Vi intog vår sista engelska frukost med vördnad, därefter tog förde vi bilen till flygplatsen för att lämna tillbaka den. Borta bra, men hemma bäst är ett ordspråk som oftast kan beskriva hemkomsten ifrån en långresa. Resan var otroligt lyckad, det enda som man kunna önska sig lite mera av var en strimma sol samt det uteblivna hajfisket. Jag kommer definitivt att besöka Irland någon mer gång under min livstid.

Continue Reading »