Söka-jobb-ambivalens-processen

Har jag rätt kunskap? Vad är rätt kunskap? Gick jag verkligen rätt utbildning? Vilka jobb kan kunskaperna generera i? Är jag för gammal? Vem vill egentligen anställa mig? Hur länge är min examen ”färsk”? Finns det några jobb? Vill jag verkligen jobba där? Tänk om jag väljer fel jobb?  Blir jag tvungen att infoga mig i ett arbete tilldelat AMS innan jag själv kommit till skott med min egen lite sävliga jobbsökningsprocess? Vad händer då? Får jag pendla? Hur blir det då med barnens skoltider? Måste man ha ett jobb? Är  ett jobb lika med livskvalitet? Vad är livskvalitet? Frågorna är dessvärre lika många som kalorier i ett wienerbröd.

Från ett kaxigt examensövermod till en begynnande jobbskepticism. Från känslan att kunna få vilket jobb som helst eftersom jag har en färsk Universitetsexamen i bagaget, till den brutala verkligheten utanför den akademiska världen. De ultrabyråkratiska kolosserna som A-kassan, AMS och Försäkringskassan tog direkt ett mentalt strupgrepp om min examenseufori. Sakta men säkert ökade de sitt inflytande via oändliga uppmaningar om småfel eller avsaknad av uppgifter via oändliga skickningar av intyg: arbetsgivarintyg, studiebevis, anställningsbevis, tumavtryck, toalettlistor och dylikt. Jag upplever att jag sakta men säkert infogas  in i ett  icke-kreativt arbetssökande, där flexibilitet, projektarbeten och livskvalitet är bannlysta. Jag själv dyrkar regler, ordning, tydlighet, planering och strukturering; skulle kunna sträcka mig till att jag är kungarnas kung i organisering, men det får inte missbrukas, inte ta överhanden eller bli dysfunktionella.

Från juni 2011 tills nu har det nästan passerat 7 månader, från vilket-jobb-ska jag-välja, till kommer-jag-att-få-ett- arbete -överhuvudtaget?  Min drömjobbs-hybris har successivt dränerats, och efter januari 2012 tycks den mentala smekmånaden vara över för gott. Jag har sökt över 30 arbeten via riktade CV, samt skickat in ett antal intresseanmälningar till ställen som jag upplever verkar intressanta typ Upplevelse Norrköping. Via avslagsorgierna från alla dessa arbetsgivarna tycker jag mig kunna urskilja ett mönster, ett mindre positivt sådant dessvärre. De nedanstående svarsraderna är signifikativa för i stort sett alla avslagen.

Hej!
Nu är vi klara med vårt urval av jobbcoacher. Intresset har varit väldigt stort och det gör att vi har prioriterat kandidater med jobbcoacherfarenhet. Tyvärr innebär det att vi inte kommer gå vidare med din ansökan.
Lycka till i ditt fortsatta jobbsökeri!

Detta dysfunktionella mönster kan jag väva in mig i tills jag blir Fas 3:are  eller går i förtidspension. Om inte de kandidater med erfarenhet är så usla att arbetsgivarna får för sig att leta ännu längre ner bland jobbsökningshierarkin. Det innebär indirekt att jag exempelvis aldrig kommer att bli Arbetsförmedlare, om jag inte väljer att gifta mig med en sådan, och på så sätt nästla mig in i den byråkratiska organisationen. Ska man vara riktigt rationell så är denna process  rent slöseri med såväl  tid som energi att söka dessa jobb eftersom jag troligtvis inte lär nå slutintervjuerna. Syftet med detta är inte att få vare sig medömkan eller bekräftelse, utan att helt enkelt se sanningen i vitögat. Denna ögonöppnare behöver inte vara något negativt, utan snarare en väckarklocka att byta spår, bli mer okonventionell eller helt sonika starta eget – tyvärr vet jag ännu inte var eller hur.

Det tycks onekligen vara en oerhörd diskrepans mellan akademiska studier med en yrkesbas i grunden vs helt byta yrkesinriktning. Många av mina studiekamrater från Linköpings Universitet lider i stort sett av samma erfarenheter som jag själv. Jobbar man exempelvis i vården som undersköterska,  och inte har akademiska studier i bagaget, så kan det statusmässigt som ekonomiskt löna sig att studera på högskolenivå. Men om man som jag själv lämnat lagerarbetarsfären (logistikansvarig) i syfte att hitta ett jobb att brinna för är det betydligt mer komplicerat. Det som bland annat saknas är ett indoktrinerat yrkeskontaktnät, och sedermera den dörröppnarlegitimation till andra arbetsgivare i samma bransch, som man indirekt blir tilldelad genom att få in en fot i ett företag. En annan viktig faktor är att man står där utan adekvat branscherfarenheter. Utan denna är man lika het som en svensk i Åbo.  Själv undrar jag hur man ska kunna tillskansa sig dessa tillsynes nödvändiga erfarenheter? Jag vet faktiskt inte, då epitetet prao känns lite väl främmande för en man i min hedervärda ålder.

Sportlovsaktiviteter

Då jag är mellan två jobb så har barnen tidsrestriktioner på frita. Det innebär att vi har massor av kvalitetstid tillgodo denna vecka. Familjen Widholm avverkade 1½ timme i Galgebacken, påpassligt nog dagen innan snön i stort sett smälte bort. Det blev mycket bus i i backen i symbios med vem-som-kom-ner-först-tävlingar. Jag blev smärtsamt medveten om hur dålig skick mina framsida av lår är, var totalt dränerad på kraft i dem efter ett osannolikt mycket springande upp och nerför snöbetäckta backar. Jag och Marie åkte minst lika mycket som barnen, något som de tycktes uppskatta väldigt mycket. En av höjdpunkterna var onekligen den rykande heta varma chokladen som vi hade med oss.

Jag och barnen drog i veckan en göra-ärenden-tour där Fridas pass skulle förnyas, mina föräldrar skulle besökas, batterier samt fluortabletter skulle inhandlas och en välbehövlig fika på stan avverkas. Jag och barnen gick och såg den utmärkta katten i mästerstövlar på Filmstaden, därefter blev det en McDonalds. Marie fick då välbehövlig egentid efter mycket jobb. Marie och några tjejkompisar tog med sig barnen för att vistas i Busfabriken vilket frigjorde egentid för mig. Jag bloggade, såg en DVD, lyssnade på hög musik, städade och spelade Wordfeud. Jag, Jarmo och Steffe drog på hårdrockkonsert i slutet av veckan, ett välbehövligt distanserande från familjen och dessutom en riktig toppenkväll innehållandes: öl, pizza, bastu, skvaller och musik i världsklass. Sedan blev båda barnen sjuka; hög feber och spyorgier.

Vår ”lilla” Frida 7 år

Vår  yngsta prinsessa är på väg att bli en stor tjej, och hiskeligt snabbt går det dessutom. Det känns nästan som det var igår hon låg och skrek i barnvagnen. Frida höll sitt kalas hemma, och bjöd dit klasspolarna Ida, Ellen och Ängla samt grannkompisen Lina. Det blev 3 timmar av fiskdamm, lekar och uppträdanden.

Frida valde lite oväntat pannkakor, glass och fruktsallad som festmåltid. Vi gav henne en inramad gigantisk kattavla, snorkelutrustning och kläder.  Pysselprylar, pennor och block var  annars det genomgående presenttemat. Presentutdelningsprocessen var utspridd under hela veckan med gästinhopp från bland annat mormor/morfar, farmor/farfar, farbror/halvbror.

Träning  & Tävling

Lika som bär

Jag lyckade med konststycket att dels välja en dag i sann ”The day after tomorrow anda”,  och för första gången springa med Triathlongrabbarna i kanotklubben samt springa min längsta träningsrunda på flera år. Den första milen gick bara av farten, och min käft glappade som aldrig förr. Därefter avtog käkmuskelprocessen drastiskt, för att sedermera tystna helt.  Hade jag orkat sparka ”Odda i pungen” hade jag gjort så, då han i slutet av passet pillemariskt manade mig att kriga vidare typ 36 gånger. Jag omfamnades av en ocean av trötthetssymptomer de fyra sista men långa kilometerna. Min längsta sträcka so far har varit 10 km. Att ackumulera den sträckan med hela 8½ km är ett klassiskt vedertaget löparmisstag, och källan till de flesta långlöpningsskador. Den generella löpningsstrategin är att öka på den senaste sträckan med 10%,  vilket hade inneburit att jag egentligen skulle ha sprungit 11 km. I vilket fall som helst var det hänsynslöst mycket trevligare att springa med fyra stycken andra individer -  än på egen hand, även om de alla är totalt träningsskadade i syfte att klara av Kalmar Triathlon på bästa tänkbara tid.Vecka 2 bestod av 3 pass i 229 minuter. Vecka 3 tränade jag i 315 minuter utspridda på 3 pass.

Jag fick mersmak av  den mentala tortyren som det innebar att springa cirka 19 km med Triatlonmonstren från Bråvikens Kanotklubb. Denna söndagsmorgon fick jag med mig polaren – Magnus ”AIK” Ström. Han i sig är ett träningsfenomen, vilket innebär att mitt träningskynne är i minoritet bland löpningsatleterna som är med och springer. Vädergudarna var vänligt sinade mot oss om man jämför med förra veckans arktiska snöstorm; minus 1 grad, knappt ingen vind och upptrampad terräng – optimalt. AIK hämtade mig klockan 09.40, sedan for vi till Lindö, där vi väntade 10 minuter på Triathlonfolket. men de lyste med sin frånvaro. Istället var det en kvinna vid namn Ulrika som dök upp och sedermera hängde på i 4-5 km. Vi höjde därefter tempot, men minskade i gengäld löpsträckan. AIK och jag följde Promenaderna-Kunsgatan-Promenaden och så tillbaka på de tillsynes oändliga raksträckorna mot Lindö. Det blev till slut 13.5 km med sluttiden: 1 timme 10 minuter och 30 sekunder. Mina ben kändes osedvanligt pigga, medan mitt labila psyke ville att jag skulle sänka farten, onekligen en dysfunktionell kollision. Tempo 5.13 min/km, Hastighet 13.49 km/h och en medelpuls på 176. Denna vecka innehöll 2 pass a´la 146 minuter.Vecka 5 bestod av två fullmatade pass a´la 200 minuter, medan vecka 6 blev aningen intensivare med 3 pass som höll på i 350 minuter.

Nu är det så nära att man nästan kan ta på tiden, något som kan stressa den bästa tävlingsmänniska. I syfte att slå mitt halvmaraton rekord är jag så illa tvungen att löpa med en genomsnittsfart under 4.56 min/km. Det blir onekligen en tuff tävlingsnöt att knäcka, men det finns faktorer som kan skapa synergieffekter. Först och främst lär det vara betydligt varmare 1 april i ett vanligtvis halvvarmt Madrid. Värme innebär shortklädsel, något som innebär en reducering av onödiga extrahekton. Att överhuvudtaget vistas i ett annat land, och en stad man aldrig besökt förut är defintivt sporrande. Att det dessutom är en folkfest med 15 000 tusen löpare och massor av folk som hejar på är kanske den största faktorn av dem alla att slå mitt rekord som jag slog förra året i Bratislava semi-maraton.Vecka 7:  3 pass 296 min, Vecka 8  4 pass 295 min

2½ veckors uppehåll från långlöpningsträningen var inte bra. Allt gick från början fel då jag subliminalt stängde av alarmet. Det innebar att jag fick stressa som en skadeskjuten hasselsnok; frukosten kastade jag i mig 1 timme innan och kläderna rönte samma öde dessutom hittade jag inte mina träningskalsonger.  Jag hämtade AIK i Klockartorpet med mina, Marie och barnens kuddar fortfarande kvar i ansiktet. Jag, AIK och Odda sprang från Lindös kanotklubb längs med promenaderna på ett snorhalt väglag och en helvetisk motvind. Värst var den tillsynes oändliga lutningen från Tågstationen till Blomsterkiosken i Folkparken. Den dränerade mitt redan tilltygade mentala tillstånd. Efter 8 km så tackade jag för mig och valde att ta mig tillbaka via Stockholmsvägen medan de andra två träningsnarkomanerna fortsatte mot Fiskeby, Himmelstalund och Strömmen.  Mitt psyke slapp att flankeras av att känna mig som en bromskloss för de andra. Jag höll ensam ett hyfsat tempo, solen skred fram och värmde en sargad kropp och motvinden hade ersatts av en trevlig medvind. Min genomsnittsfart på den hala 16 km sträckan blev 5.22 min/km medan AIK och Odda sprang 2 mil med en 5.13 min/km fart.

Mitt squashäventyr i division 3 slutade oväntad med att jag gick upp till division 2. Sanningen är dock mindre smickrande, då jag snarare var i händerna på matematiska ekvationer eftersom jag fått WO mot de två bästa i gruppen: Fredrik Malm och Daniel Stridman. Det innebar att jag kom upp i hela 9 poäng med bara en riktig spelvinst i bagaget. Att vare sig Malm eller Stridman gick upp ändå berodde på att man får 1 minuspoäng om man lämnar WO.

 

 

 

Continue Reading »

Premiär för Bråviksloppet i Lindö

Norrköpingslöpare har haft det anrika Höstmilen som tillflyktsort, om man vill tävla lokalt på hösten. Det fanns helt enkelt inga riktigt bra alternativ förut. Många löpare upplevde fundamentala löparingredienser som mindre positiva. För det första tycker jag det är osedvanligt trögt att ha start och mål 1 mil ifrån varandra, vilket försvårar det logistiska för loppets deltagare. För det andra så är loppet 10,6 km. något jag anser aningen vara en form av inkompetens eller ett hån mot oss som älskar jämna siffror typ 5 eller 10. För det tredje så är inramningen lika upphetsande som en firmafest i Fonus regi; avsaknaden av kommers, mat, stämning och adekvat musikvolym är uppenbar. För det fjärde är terrängstigningen efter cirka 5,5 km i stort sett likvärdigt med ett fullskaligt självmordsförsök. Tillsynes oändligt med snorhala bergsytor och korpulentknubnbiga rötter gör så att man blir tvungen att fästa blicken vart man springer, inte på omgivningen eller loppet i sig. För det femte så tycks arrangörerna missat att även löpare kan framavla barn. Minimänniskor som antingen själva vill delta eller ha sina föräldrar löpande i samma lopp, något programmet hitintills omöjliggjort. För det sjätte så är oftast slutet av oktober en kylslagen löpartid – lite för kall för min smak.

Föreningen Norrköping Triathlon hade med ovanstående kritik i åtanke försökt skapa ett lopp som verkligen passade alla, med en trivsam gemensam start och målgång som kittet i upplägget. En annan mycket positiv aspekt är att det bara är 7-8 km till Lindö, något som öppnar upp för en lagom cykeluppvärmning. Jungfruloppet fick vädergudarna på gott humör, vilka i sin tur sände arrangemanget ett optimalt löp- och åskådarväder. I de 150 kronor som loppet kostade ingick bland annat tidtagning med chip, vätskekontroll, medalj, musik, lotteri på startnummer och mässa vid start och målområdet. Min form hade den senaste veckan visat tecken på en nedgående trend, för att i förrgår kulminera med årets sämsta milstid i Vrinnivi: 58 horribelt långa minuter. Jag tycktes för övrigt också blivit drabbad av en skolbarns-bacill-take-away-cocktail, något som fick mig att känna mig både energilös och tung. Annars var förberedelserna perfekta; hade ätit och druckit rätt och sovit som en forntidsgris – som taget ur en tävlingsbruksanvisning. Efter nummerlappshämtningen joggade jag runt det idylliska och lyxiga Lindöområdet i  30 minuter, syftet var att dels att ta mig ur trötthetsträsket, dels undvika förrädiska skador.

Jag hade varken min GPS-pulsklocka Garmin eller min mp3 med mig, något jag ångrade redan vid startlinjen. Klockan 11.50 genljöd startskottet som i sin tur penetrerade den lite spända tävlingsatmosfären, loppet var äntligen igång. Den värsta, längsta och högsta backen var bland det första som mötte oss löpare. Efter den så kändes det riktigt bra – några kilometer. Därefter så kändes benen som utomjordiska hängbröst; det var inte förrän runt 6 km som en form av andra andning sattes igång. Paradoxalt så fick jag håll efter 7 km, en känsla som fick mig att tappa såväl tempo som mental kraft. Vid 9 km skyltningen hade jag bara lite håll kvar och jag ökade gasen.

Det visade sig dessvärre att hjärncellsreproduceringen inte hängde med, då jag som enda löpare sprang fel – 25 meter från mållinjen. Det innebar att jag missade att komma under 51 minuter. Väl över mållinjen kastade jag mig handlöst, men osmidigt på marken för att i några minuter kippa efter andan. Jag kravlade mig upp och begav mig sedan till resultatlistan där tiden 51.05 hånlog mot mig. Jag såg också att polaren Ubbe Svensson sprungit under 48 minuter, något som fick mig att må ännu sämre. Tur i oturen; jag vann i alla fall två par strumpor på mitt startnummer. 129  personer tog sig i mål. I mina ögon var det få barnsjukdomar trots några missade banskyltningsmissar där ett antal personer missade var de skulle springa. Nästa år står inte bara jag på startlinjen utan så väl Hanna som Frida. Jag har redan utarbetat en välja-själv-muta-om-ni-springer-loppet-och gör-pappa glad.

Knatteklass: Vinnare blev Vilda Andreasdotter från Linköping på tiden 6.06 min.
Dam 5km: Vinnare blev Jennie Oscarsson från GoIF Tjalve med tiden 22.50
Herr 5km: Vinnare blev Patrik Lindblom med tiden 22.15 min.
Dam 10km: Vinnare blev Rebecka Olsson från Uppsala med tiden 40.50 min.
Herr 10km: Vinnare blev Petter Eklöf från GoIF Tjalve med tiden 39.23 min.

Höstmilen 2011 – Pain vs Light-eufori

Uppladdningsveckan var det definitivt inget fel på, då jag sprungit 5 km i måndags samt utfört två intensiva squashpass onsdag och fredag. Onsdagen den 19 oktober kom icke-påpassligt nog genomförkylningen likt ett tungt brev på posten. Jag valde halvt dumdristigt  halvt förträngande att ändå ställa upp i tävlingen, då jag inte uppfattade någon påtaglig hosta, utan ”bara” var råtäppt i näsan. Mitt frustrerande motdrag gentemot den sent uppkomna diskrepansen blev att inhandla en funktionell nässprej med saltlösning på Apoteket. Jag hade dessutom lyckats med konststycket att indirekt dubbelboka en vakennatt som vikarie på Omsorgsgruppen med Höstmilen. Det var en oväntad, men inte helt olösbar konflikt som gick att nysta upp via ett kopiöst kaffeintag med kokainvarning. Från att varit vaken hela lördagsnatten och morgonen, till att två timmar senare bli upphämtad av Jocke ”Spurs” Andersson och hans pappa på Lidl parkeringen bar det till slut iväg till Sörsjön. Mina trogna löpningsföljeslagare var som vanligt med mig på färden: Garmin pulsklocka 305, mp3 sansa clip samt tigerbalsamet.

Höstmilen har välbehövligt uppdaterats som tävling, genom att numera  tillhöra ett av 17 lopp på nya Salomon Trail Touren. Kriteriet för denna rikstäckande tour är att de till stor del avgörs på mjuka, smala stigar varvat med löpning på elljusspår. Detta har lett till att årets upplaga har  cirka 200 fler anmälda till loppet, det vill säga cirka 1000 stycken. Banrekordet från 2007 innehas av Enhörnas egen Kristian Alger på den osannolika tiden 33.06 minuter (3.07 min/km). I år har Höstmilen lyckats lotsa fram ett riktigt affischnamn nämligen Oskar Svärd, mannen som vunnit Vasaloppet tre gånger. Han tycks även ta sig fram snabbt utan skidor eftersom han redan vunnit två lopp på Salomon Trail Tour

Vädergudarna var på ett snuskigt strålande humör, till skillnad från 2010 års upplaga, då det spöregnade hela dagen innan själva loppet. Euroriska och tävlingsstinna möttes vi upp av ett underbart höstestetiskt Sörsjön. Vi letade genast upp en toalett, där kön var i klass med Ullareds;  vilket gjorde att  vi precis hann fram till sluttiden för nummerlappsutlämningen. Nästa steg på agendan var att helt sonika värma upp, och eventuellt snacka med de man råkade känna. Det sagolika vädret samt att man slagit följe med en polare gjorde att loppet i sig blev raka motsatsen till förra årets löpningsmisär. De första 5 kilometrarna gick över förväntan, och  benen kändes förhållandevis lätta. Den psykologiska backen och mentala bromsklossen efter cirka 5.5 kilometer var återigen källan till min annalkande energidränering.

Mina hittills lätta ben förvandlades successivt till två gigantiska cementblock. Dessa ok fjättrade fast mig i de tillsynes oändliga backarna – gående. För mig är det en form av mental förlust att gå såhär mycket som jag gjorde i årets Höstmilupplaga, men det fanns helt enkelt inte en uns av vilja kvar till bättre tider. Det hägrande målet vid Lillsjön kändes periodvis outhärdligt långt bort. Det var inte förrän 2½ kilometer från målsnöret som jag kom in i någon form av andra andning. Olägligt nog fick jag håll ungefär vid samma tidpunkt, men lyckades i alla fall öka takten. Det hela låg troligtvis i linje med att detta var banans lättaste fas, med i stort sett bara nerförsbackar. Att komma i mål är alltid en befrielse, denna gång var inget undantag, även fast uret visade på halvmediokra 53.53 minuter. Ur ett positivt perspektiv så var det ändå bättre än förra årets mardrömstid. Min genomsnittshastighet utkristalliserades till 11.8 km/h, kilometertiden blev 5.05 min/km,  en maxpuls på 190 slag/minut, en medelpuls 180 slag/minut.

Vinnaren Andreas Åhwall in action

Höstmilen var på det glada 1980-talet ett lopp av rang med över 3 000 deltagare. Trenden har länge varit vikande, men de senaste två åren har arrangörerna i OK Kolmården lyckats vända hela tillställningen till något positivt, och i år sprang över 1 100 löpare i mål i de olika klasserna. När den 41:a upplagan av terrängloppet Höstmilen gått av stapeln stod Andreas Åhwall som slutsegrare med den utmärkta tiden 33.30 minuter, 3.10 min/km. 22-åringen från Trollhättan springer för Hässelby SK, men bor och studerar  i Linköping.  Andreas Åhwall satte direkt sin prägel på det 10,6 kilometer långa loppet. Han stack iväg som en turboladdad bålgeting, och var långt före de andra tävlande redan vid 500 meter. Han var  för övrigt 27 sekunder före Tjalves Anton Danielsson i mål.

Kvinnornas okrönte drottning blev för andra året i rad Cecilia Kleist, IK Akele  med utmärkta tiden 40.23 minuter. Förra årets vinnartid bräckte hon med över två minuter (42.35 min).  Det var jämnt mellan henne och tvåan Johanna Bohlin, Hässelby SK, med tiden 40.36 minuter.

Varför-fick-jag-inte-bättre-tid-listan

Efter ett lopp så tycker jag att det är intressant att analysera vad som varit bra och vad som varit mindre bra.  Vad kan man förbättra inför nästa lopp, och vad kan man dra ner på? Med facit i hand så är det som alltid ruskigt enkelt att vara efterklok. Det jag en gång för alla tänker implementera in framöver är ett träningsprogram, i syfte att bygga upp styrkan på framsidan av låren. Jag har länge varit medveten om att detta är några riktiga akilleshälar och dessutom resultathämmare. Höstmilens andra fas, den som innebär löpning i terräng med schizofrena stigningar är ett utmärkt exempel där den nakna sanningen överärligt visar upp sitt rätta ansikte. Det är vid dessa stigningar som jag allt som oftast väljer att gå istället för att springa, och där framsidorna av låren grispulserar i takt med tanken: ”det här var absolut sista gången jag var med i Höstmilen. Min förhoppning är att låren ska bli betydligt starkare till nästa års upplaga, vilket förhoppningsvis bildar synergieffekter till mitt parallella squashspelande. Nedan är några dysfunktionella anledningar till att det blev som det blev.

• Jag led av sömnbrist
• Jag var genomförkyld
• Min vilja styrdes av lilldjävulen på axeln
• Framsidan av låren var alltför svaga

Squashkillarnas resultat

Joakim Andersson 51.01 minuter, 4.49 min/km. Placering 170

Joakim Casimir 52.20 minuter, 4.56 min/km. Placering 205

Mats Widholm 53.53 minuter, 5.05 min/km. Placering 250

Jörgen Pettersson 56.50 minuter, 5.22 min/km. Placering 332

Mikael Garrido 57.37 minuter, 5.26 min/km. Placering 352

Mats-Höstmils-Historik (10.6 mil)

1995 46.27 (4.23 min/km)

2006 49.57 (4.37 min/km)

2009 51.17 (4.50 min/km, 124:e plats)

2010 56.30 (5.20 min/km, 248:e plats)

2011 53.53 ( 5.05 min/km, 250:e plats)

2012 Deltog ej

Topp-tio, Höstmilen 2011 (10,6 km), herrar:

1) Andreas Åhwall, Hässelby SK, 33.30

2) Anton Danielson, GoIF Tjalve, 33.57

3) Fredrik Johansson, IFK Växjö, 34.27

4) Anders Kleist, IK Akele, 34.30

5) Olle Kalered, IK Norrköpings Friidrott, 35.35

6) Oskar Danielson, IK Norrköpings Friidrott, 35.49

7) Hans Brolund, Enhörna IF, 36.11

8) Oskar Svärd, Team Salomon, 36.23

9) Jonas Andersson, IK Akele, 37.11

10) Oskar Lund, Team Mabs Sport IK Vista, 37.46

Continue Reading »

Kulturnatten 2011 – med barnen.

Årets bästa kulturella  händelse i Norrköping är fortfarande Kulturnatten. Det underbara Knäppingsborgskvarteret som i sig är en kreativ smältdegel har indirekt tagit på sig finkostymen som evenemangets huvudnav, vilket lite ambivalent splittrat mig.  Det egentligen bra att det finns flera stora nav och att dessa blir fler, men när ett ställe ”stjäl” uppmärksamheten förflyttas dessvärre fokus från de andra arrangemangen. Det molnfria och för årstiden ljumma vädret kunde inte infallit lämpligare än på självaste Kulturnatten.

Marie och jag hade efter mångt och mycket fixat barnvakt till de små livliga avkommorna Hanna  & Frida, och dessutom passat på att boka bord på en lyxrestaurang. Vår tilltänkta barnvakt strulade, så planeringen sprack precis som bokningen på restaurangen. Jag är ruggigt medveten om att det blir tjat och gnäll om barnen ska med; det bara är så. Det är orsaken till att vi ville ha en barnvakt. Nu kan man antingen välja att skippa Kulturnatten eller helt sonika ta med dem. Det ska poängteras att Hanna och Frida är duktiga på att gå långa sträckor, och gnäller sällan, men de är likafullt barn, och en sådan här tillställning blir för mycket för dem.

I alla fall gick vi Widholmare från Idrottsgatan till St: persgatan, närmare bestämt till Frimurarnas lite sägenomspunna näste. De hade öppet hus från 17.00, och deras huvudattraktion var en trettio minuters lång föreläsning om deras lite surrealistiska förehavanden. Vi fick tillfälle att sitta ner i deras mest hemliga rum; förövrigt  en oerhört vacker lokal. Barnen var fromma som lamm, tills de inledde processen med att ta bort plasten från deras lördagsgodisklubbor. I lokalen var det så tyst att man kunde höra en fjäder falla, vilket förstärkte barnens prasslande; jag upplevde plastcrescendot som en smärre jordbävning, som tur var tog det dem bara 5-7 minuter att få upp godisessensen. Informationen avslutades lite andligt genom att de synliggjorde lokalens stjärnhimmel i symbios med stämningsfylld musik.

Barnen var hungriga så istället för en 3-rätters så blev det Pizzeria Neptun. Till snabbmatsträskets fördelar måste man räkna in själva matkvantiteten, och att det oftast är riktigt gott. Hanna återupprepade maniskt ett entonigt chokladbolls-mantra,  efter hon råkat sett en sådan. Fridas val föll istället på en delikat lyxglass. På vägen till dessa tjatuppmaningar ville vi själva stilla vår nyfikenhet på det nyöppnade The Lamp Hotel, och den inhysta Restaurangen Ardor. Vi möttes av Sveriges maffigaste lampa, och en restaurang som var minst sagt estetiskt fashionabel. Ser verkligen fram emot att äta här inom några månader, även om det innebär att ta sig en kebabrulle efter den troligtvis minimala, men fint upplagda maten. Precis utanför så hade en en designmarknad under tak skapat på Hospitalsgata. Svensk småskalig design av hög kvalitet var det om gällde, något som är tänkt bli ett återkommande inslag i Gamla stan – riktigt bra.

Runt och i Knäppingsborgsområdet var det välbesökt värre. Det fanns lika många arrangemang som affärer; musik, clowner, kortfilmsvisningar och kvalitetsförsäljning omfamnade oss. Hanna fick till slut sin efterlängtade  mega-chokladboll och Frida sin 3-kulors-glass. Jag själv återföll till en ren skär sockereufori med chokladboll, körsbärsarrak och italiensk glass. Problemet med att ha med sig barn är att det oftast blir halvkomplicerat att stanna till och lyssna på musik. Vi drog istället vidare till Arbetes- och Stadsmuseet. Barnen var trötta, så runt 21.00 tog de och Marie bussen hem.

Jag fortsatte några timmar till meds polaren Ubbe,  i syfte att penetrera fin- och fulkulturen med tillhörande lämmeltåg av människor. Det finns troligtvis inte en enda människa i Norrköping som tycks känna alla i- och utanför stan. Man kan knappt gå 5 meter innan Urban stannar till – kul för honom. Ubbe & Annicka skulle se 3D-film på Visualiseringscenter, då passade jag på att gå hem. Det var jätteskönt att komma hem och slötitta på tv:n. Innan jag mötte John Blund så kikade jag försiktigt in  på de sjusovande miniälvorna – så lugna – så stilla – så fantastiska.

Continue Reading »

Nybilsköp i vår, men vilken bil?

Vi är omänskligt trötta på vår Ford Mondeo Ghia 2002. Den är i sig en reparationshärd utan dess like, med bromsarna som absolut största kapitaldränerare. Vi har lagt ut över 30000 på  dessa dysfunktionella Fordinnovationer. I backspegeln så har enligt bilverkstäderna Ford Mondeo haft gigantiska problem med just bromsarna samt att handbromsen har ett vedertaget konstruktionsfel.

• Bränslesnål
• Reparations obenägen
• Miljöklassad
• Liten, men ändå rymlig
• Pris mellan 160-180 000 kr

Skoda Fabia  TSI elegance var den första bil som vi testade. Den uppfyllde våra 5 uppsatta kriterier med råge. Jag själv ställde mig tveksam till att överhuvudtaget  köpa en Skoda. Men en ny bil är en ny bil, och tillhör man kategorin av bilköpare som i stort sett inte kan någonting om bilar, så vet man inte heller vad man ska leta efter. Instinktivt så kändes den lilla pärlan förvånansvärt pigg. Den ytterst låga bensinförbrukningen var onekligen en sporre till ett eventuellt köp.

Nästa testbil var på TB-bil, och för körunderhållningen stod Kia Rio 1,4 Eco Ex Komfort. Några småfördelar gentemot Skodan var den behagliga eluppvärmbara ratten. Samma ratt hade sina musikreglage på ratten inte bredvid, vilket vi föredrar. Varken jag eller Marie hade förut kört en 6-växlad bil.  Att bensinförbrukning blandad körning låg på 5,1 var positivt samt att det var hela 7 år-nybilsgaranti. Vi hade annars svårt att jämföra själva bilkörningsprocessen, men vi hade egentligen inget att anmärka på.

Vår tredje testsejour blev en Hyundai ix20. Bilbyter firade 40 års jubileum och slog på stort med uppträdande från Nanne Grönwall och Amy Diamond samt gratis hamburgare , tårta och kaffe. Bilen i sig visade sig vara den hittills  bästa; den kändes robust, tyst och lite lyxigare än de andra två testobjekten. Vi både gillade och inte gillade bilens panoramatak; troligtvis en källa till kommande reparationer och läckage.

Halvmaraton upptakt i bastun

Så var det åter dags att inleda förberedelserna inför ett nytt långlopp i en ny storstad. Denna gång är det Madrids halvmaraton som står för värdskapet; ett lopp som går av stapeln den 1 april. Tanken är att dessa träffar dels ska fungera som en träningskatapult, dels få i gång en form av kollektiv kreativ administrationsmedvetenhet: hur och var vi ska bo, flygkostnader och antal dagar. Denna gång skippade vi Steffes flytbrygga mitt uti i urskogen på grund av att det helt enkelt var lite för kyligt i sjön. Istället blev det Arteferros  bastu som gällde, det vill säga företaget där Jarmo jobbar. Klockan 18.15 öppnades den första kalla ölen i den varma och kvalmiga bastun. Det hann bli ytterliga 6 stycken innan vi lämnade lokalen.

Vi kom i alla fall fram till att Ryanair låg bäst till, då det kom till direktflyg i båda riktningarna, flygtid, helhetspris och närhet till Norrköping. Tiden tycktes bokstavligen rusa iväg, samtalsämnena hade känts oändliga,  helt plötsligt var klockan 23.00. Vi beställde en taxi till Wasa, och visps att hade vi intagit ett eget bord – längst in i hörnet. Kände mig mer en mätt på öl, och beställde istället favoritdrycken Sambucca. Tre sexor senare hade dygnet  hunnit slagit om, och uret passerat  01.00. Jarmos och Steffes buss var på ingång så de drog runt den tiden. Jag själv satt i ensam majestät och reflekterade över Wasa varierade klientel, för att en halvtimme senare själv gå. Jag promenerade raskt till Idrottsgatan, en promenad som tar 10 minuter. Som vanligt var den roligaste och trevligaste tiden nere vid lokalen, inte på Wasa. Energiknippet Urban Svensson var för övrigt en av två personer som jag kände på Wasa.

Ferraris flyttar till Östra Husby

Jag vaknade klockan 08.00 till tonerna av ett kompromisslöst tjutande klockradiolarm. Bastuprocessen och  Wasabesöket med tillhörande alkoholintag hade dragit sina strån till min kraftigt reducerade flyttlust. I vilket fall som helst mötte jag upp ”Kula” på Lidl´s parkring 08.45. Cissis släkt,och Lino himself var redan igång med att lasta möbler och prylar från huset till den rymliga lastbilen. Vädret var minst sagt sagolikt, vilken fick flytten att kännas riktig behaglig. Den kubiska italienska spjuvern Lino Ferrari med familj hade som sagt  tagit steget att flytta ifrån byhålan Östra Ny för att sedermera bosätta sig i den lite större byhålan  Östra Husby. Strategiskt sett var läget optimalt, med 5 minuters gångtid till pizzerian, ICA, dagis och busshållplatsen.

Deras hus låg avskilt med bara en synlig grannvilla. Huset var till hälften omgärdad av trollskog och välgödda kor som betade precis utanför deras staket. Tomten var kvadratisk, men på ett positivt sätt, och den nybyggda altanen var gigantisk stor. Interiört bestod huset av två våningar samt en källare där tvättstugan låg. Köket var nytt, precis som badrummet och golvet i vardagsrummet – toppenfräscht. En annan riktigt positiv sak var den helt nya fristående bastun. Det blev till sist bara två fulla lass, och flytten blev smärtfriare än jag förutsett; klockan 14.00 var vi färdiga. Det ska bli spännande att skåda huset  om någon månad, när möbler och prylar funnit sig tillrätta i den nya miljön via the touch of Cissi.

Jarmo Kolehmainen – den omutbare finnen

Jarmo Kolehmainen som introducerade mig inför squashspelet i slutet av 80-talet och tillika den man som ruinerade mig via oändliga läskvadslagningar (vilka jag förövrigt till 95% förlorade), är tillbaka i squasharenan. Det har tagit honom 30 år att inse att squash är bland det roligaste som går att utöva. Numera är det som tur är ombytta roller då det kommer till setvinster, kondition, teknik, magrutor och bättre musiksmak. Jarmo och jag har spelat mellan 15-20 intensiva squashpass sedan slutet av 2010. Han blir bara bättre för varje gång vi spelat, visserligen slaktade jag det finska offerlammet för någon vecka sedan med  11-1 i set, men spelmässigt är han på väg uppåt. Han är snart mogen för att återindoktrineras i läskvadslagningarnas underbara värld – tycker jag.

Personligen tror jag att finnar är mer ämnade för mer våghalsiga sporter med livet som insats som exempelvis rally, formel 1, spjut, backhoppning, slita pälsen av svarta katter, seriemördareffektivitet, bastuprygling och knivkastning. Jarmo är för övrigt den enda kompisen som jag har kvar sedan första klass i grundskolan. Vi har alltså känt varandra ett tag. Det känns betryggande att ha med denne sympatiske och lugna finne ut på löparresorna, då hans ”nu-får-måttet-råga-mentalitet” bland annat håller arroganta och manipulativa taxichaufförer på plats och även mig själv, när jag börjar sväva för långt  i planeringsprocessen. Nästa löparresa som vi gör tillsammans blir ett halvmararon som går av stapeln  i vår i Spaniens huvudstad Madrid; det ska bli djävulskt roligt.

Forden, jag och bilmekanikerna

Det har sina fördelar att slippa umgås med människor med enbart-motorer som intresse – man slipper dem helt enkelt. Nackdelarna att vara motor-dyslektiker är att jag allt som oftast känner mig uppfuckad av motorbesserwissrarna. Det är få gånger som jag lämnat in bilen och därefter fått ett förhållandevis ekonomiskt positivt besked. Denna gång hade vi återigen bytt bilverkstad. Första intrycket av det nya stället kändes nästan för bra: organiserat, välstädat och ingen stark alkoholdoft från mekanikern. Den ekonomiska aspekten inleddes denna gång på ett osedvanligt bra sätt: servicen kostade bara 2100 kronor, därefter följde kallduschen. Bromsar bak borde bytas eftersom risk för en allvarlig olycka var överhängande.

Den unga mekanikern växlade snabbt in i fas två i det ekonomiska förfallet, då även bromsklossarna var nedslitna. Jag förklarade att vi förra året lagt ner 95oo kronor på just bromsarna. Han undrade vilken klåpare som vi haft att göra med, då denne satt dit bromsklossar, men inte slipat ner skivorna? Så gör man inte, menade han på, vilket innebar att vi fick punga ut med nästan 3000 kronor för något som inte borde ha hänt. Bilen blev sedermera återställd, och vi tycktes ha hittat rätt i verkstadsdjungeln. De gav ett autentiskt sken utav att vara sympatiska, ärliga och ordningsamma dessutom skickade de med en avbockningslista; en våt dröm för en motor-dyslektiker, men som långt alla bilverkstäder bryr sig om att ge till sina kunder.

Säkerheten går ju före allt annat, och eftersom vi  får högst 25 000 kronor för Forden har vi bestämt oss för att behålla skrället, och då är det bara att punga ut med 9500 kronor – igen. Där rök för övrigt Iphone kontot, men som sagt det är aldrig försent med lite kortbedrägerier såhär på ålderns höst. Jag önskar verkligen att vi inte hade ett behov av en bil dels för miljön, men främst för att det helt enkelt är en ruskigt  stor utgiftspost: skatt, försäkring och bensin samt näst intill oändliga reparationer. Marie måste dessvärre ha bilen inom jobbet samtidigt som storhandlingsprocessen underlättas.

 

 

 

Continue Reading »

Flipperspelsfajten

Jag och brorsan hade förr om åren återkommande flipperbataljer, men det rann successivt ut i sanden. Nu hade jag tänkt återinföra detta i mitt tycke oerhört roliga och spännande spelmoment. Flipperspel är numera inte i var mans pizzeria eller Sibylla, de har istället ersatts av de mer lukrativa och destruktiva Jack Vegas maskinerna. Det finns ett ställe i stan som fortfarande vidmakthåller ett antal flipperspel och det är Norrköpings biljard och IT-Café på Prästgatan 48. Biljardcafét har mycket gott om bord för både biljard och snooker, och även en  arkadhall med olika flipperspel och bilsimulatorer . De har dessutom ett stort utbud av datorer som alla är LAN-kopplade för bland annat CS och andra dataspel. Jag gillar mångfalden, men mest att de kan ståta med hela 6 autentiska flippermaskiner: Attack from mars, Cactus canyon, Dr Who, Medievel madness, Scarred stiff, Tales of the  Arabian nights. Vi inledde tävlingsprocessen 16.30 för att avsluta densamma 3 timmar senare.

Bäst av 3 spel var lika med ett poäng. Mitt fokus var djupt inriktad på ren skär pulvrisering. Tyvärr hade han alla tänkbara gudar på sin sida och ledde oväntat med 4 – 2. Då trädde min oförutsägbara tävlingsinstinkt in i handlingen, och plötsligt stod det 4 – 4, vinden hade vänt. Det innebar att en helt avgörande omgång knackade på dörren. För att vinna hela tävlingen så var det bäst av 5  poäng som gällde. Min frustration tilltog, då jag förlorade 3:e matchen med bara några ynka poäng, vilket gav honom ett utmärkt utgångsläge. Han visade prov på mental styrka, och lyckade vinna nästa match, något som innebar att han vann den sista omgången med 3-1. Brorsan vann också frispels-tävlingen med 3-2. Pulvriseringen uteblev som sagt, men det var ändå jädrans roligt. Skadeglädjen när kulan rinner för motståndaren är nästintill oslagbar. Det kommer en vinter även i år, och då ska jag få min i mina ögon välförtjänta revansch.

Hade jag en villa med stora ytor så skulle 2-3 flipperspel absolut få egna platser i mitt hobbyrum eller dylikt. Jag har alltid gillat att spela flipper. När kulan rinner mellan flipprarna, då är frustrationen som allra störst. När spelet däremot flyter på och rekorden faller likt dominobrickor, då är det istället ren skär tävlingseufori. Som gigantisk Kiss fan spelade jag farligt mycket på deras ökända flipperspel. Spelet i sig var väl inte bättre än något annat, men det var just känslan att spela på ett KISS flipperspel.

Barbariska kräfttider

Horribelt, vedervärdigt, avskyvärt, perverst, barbariskt, gräsligt, rysligt, vidrigt, skändligt, motbjudande, äckligt, obehagligt;  kärt barn har nästan lika namn. Ärligt talat, vi nordbor ryggar tillbaka när asiaterna likt barbarer utan svärd och hästar knaprar på gräshopp-, kackerlack- eller spindelspett. Jag tycker vi är marginellt mindre barbariska eftersom vi själva exempelvis intar surströmming, inälvor, grisfötter, ål eller kräftor. Min subjektiva bild av kräftor ligger mer i linje med genmanipulerade tvestjärtar eller skorpioner

Jag försöker hålla mig ifrån kräftskivor med tillhörande fjantiga snapsvisor och neandertalarmössor, ifrån infantil lullighet till snortankade vuxna människor. Det främsta  skälet är nog att jag är aningen hämmad, men det motbjudande kräftsörplande i sig kommer inte alls långt efter. I vilket fall som helst tycks människor kunna gå hur långt som helst i syfte att legitimera sitt vuxendrickande. Jag har inget emot konservartistiska kulturella fester, men här går i alla fall min gräns. Jag är stolt att inte tillhöra barbarerna.

Vad jag har förstått så är insekter och dylika minimardrömsvareslser en potentiell lösning på värdsvälten. Dessa obehagliga väsen finns i så osannolikt  gigantisk mängd, så rationellt sett borde dessa horribla varelser bli framtidens föda. De är miljövänliga att föda upp och rika på protein, mineraler och vitaminer. En annan anledning till att börja käka insekter, är att vi måste reducera den dysfunktionella  köttkonsumtionen, vilken är en miljöfarligare proteinkost än insektskrypen. Som sagt för västerlänningar kan insekter verka aningen osmakliga, men i Afrika, Amerika och Asien är särskilt larver en delikatess på tallriken. Torkade insekter kan till och med innehålla dubbelt så mycket protein som rått kött och fisk. I mina ögon är det inte är märkligare att äta insekter än att äta kräftor, krabbor och humrar. Eftersom jag inte äter sådant har jag enligt mig själv legitimerats att slippa äta flygande, krypande och bitande insekter, så det så.

Familjen Widholm på hembygdsdagen i Vånga

Vångas hembygdsgård är en av de vackraste belägna jag sett, och en av de större dessutom. Den består inte bara av en huvudbyggnad med några gamla skjul, utan 12-13 mindre hus  som inhyser dylika museum och hantverksvisningar.  Måste nog  bege mig till Dalarna för att hitta något liknande. Vånga hembygdsförening bildades 1933, och är en angelägenhet för hela bygden, från idrottsföreningar till kyrklig verksamhet, med 400 medlemmar är en tredjedel av Vångaborna med. Hembygdsdagen är för många också en hemvändardag. Årets talare var den humoristiske före detta  meteorologen John Pohlman. Skärblackas Dragspelare och Orgagillet underhöll publiken med dans och fiolgnissel. Hantverkare visade upp och sålde sina alster såsom ljusstöpning, bandvävnad, gårdsmejeri och smedjehantverk. Det jag fastnade mest för var de exceptionellt stämningsfyllda fotona som fanns utställda i en byggnad tagna av lokala förmågor. De var dels tagna från omgivningarna, dels från andra delar av världen, men de var var nästan overkligt estetiska vackra. För barnen fanns det förutom godisshopping i handelsboden mycket att se och göra: ponnyridning, hästskjuts samt klappa och lära sig mer om livs levande grisar, getter, hästar och alpackor. Det såldes bland annat fika, våfflor, ekologiska grönsaker, svamp, lotter, bröd, ost och honung.

Vångas hembygdsgård är också en skattkammare för släktforskare. Denna guldgruva bör besökas ifall ens släkt har anor från norra delen av Östergötland. I arkivet förvaras gårdsarkiv, släktarkiv, föreningsarkiv samt dokumentation om Vånga socken och dess invånares historia, fotografier med mera. Här finns två forskarplatser, en läsapparat, referensbibliotek, register och kopieringsmöjligheter. Hembygdsgården är i sig ett museum, men några byggnader är museum i ordets bemärkelse. Det senaste tillskottet innehåller tidstypiska föremål där besökarna kan begrunda hur och var de tillsynes oändliga föremålen användes förr i tiden. Andra byggnader är en orgie av genuina detaljer, man stiger helt enkelt in över tröskeln till en svunnen tid.  Hembygdsentusiasterna har sist men inte minst en veterantraktorklubb inom föreningen. De eldsjälar som jobbat och fortfarande levererar det förflutna till efterlevande bör ha en djävulskt stor eloge. De blir dessvärre varken fler eller yngre, men deras arbete är fundamentalt viktigt.

Pälsvarelserna rörde lite på sig, och tycktes onekligen vara levande. De såg ut som förvuxna snälla gosedjur. Har aldrig sett eller hört talas om dessa alpackor förut, men här stod det två friska exemplar mitt uti den Vångska myllan. Jag var helt fascinerat förhäxad av dessa ”sagan om ringen väsen”, de såg bara för häftiga ut. Alpackan härstammar från Anderna där den lever på 4-5000 m höjd i Peru, Chile och Bolivia, men det finns även mindre populationer i till exempel Argentina och Equador. I Peru finns idag ca 2,5 miljoner alpackor (vilket motsvarar 85% av världens alla alpackor), i Bolivia ca 500 000, samt i Chile cirka 150 000. Länge var det exportförbud för alpackor men 1984 kom den första alpackan till USA och sedan dess har intresset för alpacka stigit enormt över nästan hela världen och i Europa finns nu cirka 30 000 djur. Det är bara i Skandinavien som intresset varit svalt, men nu tycks vikingarna  vaknat;  för närvarande finns cirka 600 alpackor i Sverige.  Alpackan tillhör kamelfamiljen och är besläktad med laman, guanacon och vikunjan och har varit tamdjur i över 5000 år.

En alpacka kan bli 20-25 år gammal. De äter 1.5 – 2 kg hö per djur och dygn och bör även få i sig kraftfoder. Det finns 2 typer av alpacka, Huacaya och Suri. Huacayan har fluffig ull medan Surins ull är stripig. Alpackan producerar en av världens finaste ull, och är dessutom helt fri från fett dessutom ska den inte vara allergiframkallande. Ullen är otroligt mjuk och värmeisolerande. Den anses vara 3 gånger starkare och 7 gånger varmare än fårull. Det finns 22 olika färger på ullen; inget annat ullproducerande djur kan uppvisa lika många färger. Ullen skyddar djuren både mot kyla och värme och detta gör det möjligt för dem att klara den extrema temperaturväxling som förekommer i Anderna. Alpackan klipps 1 gång per år och detta sker på våren. De flesta alpackor är mycket nyfikna och kommer fram och hälsar.

Kulturinteraktion i Hageby

Jag Frida och Hanna passade på att hitta på något, då Marie jobbade från 07.00-15.00. Vi inledde vår ”hitta-på-något-process” med att besöka Eneby Bollklubbs aktivitetsdag på Fyrby. De hade en loppismarknad, vilket var den egentligen orsaken till besöket. Det och högsommarvärmen var förutsättning för en optimal barnkvalitetstid. Runt 11 startade en till synes populär auktionsbegivenhet. De hade också ungdomsmatcher, straffsparkstävlingar, lotterier, grillning, sockervadd, våfflor med mera. Arrangemanget var välorganiserat, trivsamt och fylld med folk från alla åldersgrupper. Hannas genetiskt betingade shoppingmani ledde oss senare till Himmelstalundsloppisen, troligtvis den sista i år. Barnen hade med sig egna pengar, och lyckades med konststycket att hitta ytterligare små gosedjur som inte fanns representerade i deras gigantiska samling.

Klockan 13.00 startade arrangemanget i Portenparken Hageby, för övrigt den tredje i ordningen. Hanna och Frida tyckte den kreativa, men tyvärr luggslitna lekparken var områdets höjdpunkt, medan jag själv var mer intresserad av själva matkulturen och storleken på portionerna. Det var knökfullt framför den provisoriska scenen, dessvärre var det minst lika fullsatt inne i mattältet. Det fanns massor av matutställare från all världens hörn, iklädda sitt land nationsdräkter. Utan att låta som en gnällig gubbe måste jag poängtera att alltför många matsugna var snortröga, då de stod kvar i trängseln, i syfte att roffa åt sig tillsynes oändligt med mat, istället för att logiskt sett ge plats till andra utsvultna gamar som jag själv. Det irrationella beteendet skapade allmän irritation, trängsel och att folk tappade mat på andra och sig själva. De uppträdde likt ett gäng tyska hyenor, och var troligtvis källor till nysådda konflikter. Dans, clowner, musik varvades med lotterier, försäljning – allt till priset av 0 kronor. Hyresbostäder stod som huvudvärd för Världens festival, ett riktigt vettigt initiativ, där nyfikenheten förhoppningsvis leder till  ökad förståelse, och som förhoppningsvis reducerar framtida kulturkrockar. Till nästa år hoppas jag att matlogistiken förbättras, och att vädret blir lika bra som i år. Innan vi drog hem så besökte vi genomtrevlige  Jocke ”Spurs” Andersson dels för att Hanna blev tvungen att besöka  en toalett, dels möjligheten att följa Wolverhamton  vs Aston Villa sista halvtimmen; en halvtrist tillställning som för övrigt slutade 0-0.

En kontraproduktiv Augustifest 2011

Årets ledord är bredd och regionalism; Augustifestprogrammet ska helt enkelt tilltala så många olika målgrupper som möjligt; vilket jag tycker är vettigt. Eldkvarn, Kalle Bah, Liverpool och Roxanne står för de lokala större akterna, några som troligtvis inte heller är lika dyra som andra kollegor i branschen. Att träffa folk som man annars sällan möter, ta några öl med polarna eller gå ut och käka med familj eller vänner är livskvalitet som lätt kan appliceras på festivalens folkmyller.

Vädret är ett kapitel för sig; utomhusaktivisterna är minst sagt väderberoende. Vi tog med oss barnen på lördag från 10.00 – 12.30 för att främst vandra mellan marknadsstånden, och åka några halvtaskiga karuseller. Under den tiden var det uppehåll, men sedan var det postapokalyptiska vädret  ett faktum. Det dystopiska ihållande regnet höll nästan på hela lördagen. Vilken kontrast det måste vara en mellan en fin dag, och regnoväder om man råkar tillhöra skaran  av dessa oändliga marknadsförsäljare; från någorlunda lukrativt till ekonomisk förlust. Jag led med dem, och alla andra utomhusarrangemang. Musikarrangemangen drabbades ofrånkomligt av ovädret, vilket vare huvudorsaken till det publika bortfallet. Skandiateaterns varierade uppsättning av lokala band i alla genrer är något jag förespråkat länge, synd att så få ändå hittar hit; vi får väl återigen skylla på vädret? Det är ett utmärkt tillfälle för lokala band att visa upp sig live och för publiken att upptäcka kommande världsartister.

Två stadsfestivaler samtidigt – hybris vs genialitet; troligtvis inte det sistnämnda i alla fall. Det positiva var att evenemangen marknadsfördes gemensamt i år, vilket är ett steg i rätt riktning. Självklart ska inte två publikmagneter krocka med varandra. Det är helt enkelt slöseri med  såväl resurser och kreativitet; marknadsföringen kunde delas mellan de båda syskonstäderna i ännu större utsträckning. Vore jag ansvarig för Linköpings stadsfest så hade jag flyttat festivalen till vecka 34. Dels för att inte krocka med Augustifesten, dels för att människor precis innan fått ut sin lön. Just veckan innan löneuttaget är generellt sett inget strategiskt höjdardatum, något som jag tror ligger Augustifestens marknad i fatet. Det är bara att gå till vilken nattklubb som helst veckan innan lön, och veckan efter för att se vilken otrolig skillnad som utkristalliseras. Det vore utmärkt för ”Fjärde storstadsregionen” att ha tillgång till två årliga festivaler som sköts administreras och marknadsförs tillsammans. I nuläget är det mera en kontraproduktiv konkurrens mellan städerna, som slåss om attraktiva artister, istället för att samsas om dem.  Jag tillhör definitivt en av dem som skulle bege mig till Linköping om den låg veckan efter Augustifesten.

Träning, tävling & kolhydratkosten

Jag blir nästan skrämd utav hur bra lågkolhydratkosten utifrån ett viktperspektiv fungerar. Hade druckit 2 stycken 50 cl öl, 1 cider, godis, massor av glass glass, paj och vägde ändå 75.8. Helt osannolikt, i vanliga fall hade jag varit bra nära 80 kg sträcket, och fått ångest för att jag överfrossat i socker och fettdelikatesser. Så länge jag sköter mig 3-4 dagar i veckan så finns det befriande nog utrymme för slarv. Då är det värt att överkonsumera cremé fraiche, 38 % ost, fetaost, mozzarella, ägg, nötter, smör och dylikt, parallellt MÅSTE ris, potatis, smörgåsar och framförallt pastanivån reduceras kraftigt. Har väl aldrig i mitt liv konsumerat så mycket olika sallader som nu. Det otroliga är att jag faktiskt börja uppskatta kaninkäket, vilket jag inte trodde var möjligt förut, bara det är ost i.

Jag och Stefan Hammarström anmälde oss till Bråviksloppet i Lindö som går av stapeln den 10 september. Samma Steffe insåg att han var dubbelbokad, och drog sig helt sonika ur tävlingen – och där stod jag. Det är för övrigt vår polare Odda Adolfsson som är en av initiativtagarna till detta löpningstillskott i Norrköping. Själva loppet är 5 km och 1 mil långa, och kostar 150 kronor. Bråviksloppet vänder sig till såväl kvinnor som män, unga som gamla och otränade som elit. Jag, Odda och AIK med flera av mina polare valde att springa, vilket är bra mycket roligare än att springa ensam.Vecka 32 eklektisk träningscocktail  innehöll 5 pass a`la 287 minuter squash, löpning, cykling och styrketräning. Vecka 33 bestod av 4 pass som höll på i 282 minuter.

Vågen stod en ordinär tisdagsmorgon på 74.8 kg. Herregud jag har underskridit min idealvikt på 75-76 kg. Nu var det istället anorektikervarning utfärdad. Förfärad hoppade jag fjolligt bort från vågen för att snabbt också inse att det indirekt öppnade  för möjligheten att äta en gudomlig Cherry Garcia, det vill säga körsbärsglass med mörk choklad från Ben & Jerrys senare på dagen, vilket jag inte var sen att utnyttja.

Har till sist insett att mitt maniska koffeinintag via gigantisk starka baljor kaffe innan squash och löpning är aningen kontraproduktivt. Har spelat 6 – 7 gånger utan denna mentala skyddsväst, och orkat mer än jag någonsin gjort förut samtidigt som jag inte blir lika överstressad vid de viktiga slagbesluten som måste tas inför varje slag. Jag har också rent konkret utvecklats som squashspelare genom att springa mer och rätt, slå bättre raka forehands, effektivare lobbservar samt tekniskt förbättrat min backhand. Mina myriader av akilleshälar ser jag numera som möjligheter och kommande konkurrensfördelar, då jag har så mycket kvar att förbättra, vilket de flesta andra inte har.

v.34 blev oplanerat en elitisk träningsvecka med 3 långa squashpass samt ett löpningspass och styrketräning under 425 minuter. Jag vann min sista match i squashstegen, något som resulterade i att jag helt sonika  flyttades upp till division 3 – äntligen. Magnus Melberg som spelmässigt var den som borde ha gått upp, förlorade helt enkelt därför att han inte dök upp på en av sina tidsbestämda matcher, förutom 0-3 i baken fick han ett  minuspoäng. Det innebar att han endast inkasserade 8 poäng mot mina 9 erhållna.

Gårdfest i Ektorp

Engagemang är viktigt, men också kreativitet och granninteraktion. Det är lite roligt att se miljonprojektgårdarna runt Ektorpsskolan, och dess olika ambitionsnivå att skapa trivsel.  Det syns redan på hur gårdarna sköts och vad som finns på dem, hur läget förhåller sig. Vissa gårdar har ingenting medan tar trivsel på fullaste allvar. Familjen Widholm har turen att bo på en just sådan gård, där ambitionsnivån är ultrahög. Det spolas is på vintrarna, och på somrarna så åker vattenspridarna ut när det är hett; i år har också en stor hängmatta med skydd implementerats.  Arrangemanget hölls mellan 10.00 – 22.00, fokus låg mellan tiderna 12.00 – 15.00.

Kalaset kostade runt 7000 kronor och Ståhls med Hyresgästföreningen stod för den summan. Det genuina ideella arbete som krävde mycket förarbete stod gårdsfestkommittén för.Vardagshjältarna var: Annicka Andersson, Lotten Gusfors,  Marie Widholm och Olivia Kastre med flera. Enligt SMHI kunde vädret ha raserat en dela av gemenskapen, men de fick  som tur var återigen fel, vilket resulterade i ett perfekt gårdsfestväder. 2 hoppborgar, loppis, tävlingar,  lotterier, ansiktsmålning, minicirkus av ungdomar ifrån Norsholms cirkus, hunduppvisning, jonglerare med eldshow var aktiviteter som stod på programmet. Under dagen serverades gratis glass med såser och strössel till, muffins, kakor och självklart kaffe. Lite senare utspisades det grillad korv med bröd och tillbehör samt festis.  För dem som ville grilla senare på kvällen så var det bara att plocka ut eget kött till de varma grillarna. Barn och ungdomar samsades med föräldrar, ensamstående, pensionärer och invandrare. Det var en osannolikt lyckad smältdegel som var okonstlat trevligt. En av få incidenterna var att ett barn slog ut sin framtand i ett stojigt hoppborgshoppande – på mitt pass dessutom.

 

Continue Reading »

Två ofattbara våldstragedier i vårt grannland

Ett angrepp på demokratin, en attack vårt öppna samhälle, på  politiska symboliska institutioner och politiskt engagemang. Till en början proklamerades det ljudligt ut av media att det troligtvis var islamistiska grupperingar som firade 10-års jubileum. Inte långt efteråt utkristalliserades det istället en one-man-show, där gärningsmannen var en tvättäkta norrbagge. Jag personligen tycker att det var skönt att det inte var Al-Qaida eller någon liknande terroristgruppering som låg bakom tragedierna. Det hade troligtvis fått ännu större destruktiva synergieffekter på den globala omvärlden. Om så varit fallet hade polariseringen mellan främlingsfientlighet och lyckad integration spätts på ytterligare och dessutom inneburit ännu mera makt för de mindre demokratiska förgreningar som förorenar Europas politikersfärer.

Det tycks  finnas likheter med den ökända Oklohamabombaren Timothy Mc Veigh som för övrigt avrättades  11 juni  2001, Unabombaren Theodore Kaczynski och det senaste vapenfetischisten  Anders Behring Breiviks. Är detta en cocktaileffekt utav kärlekslöshet? Någon form av stigmatisering?  Har han blivit påverkad av  tv-spel- och filmvåld? Är det en subliminal strategi i syfte att bli någon eller att få bekräftelse, även om det råkar vara något oerhört destruktivt? Vill Anders ha samma status som eventuella förebilder? Handlar det om att bli martyr?  I detta fall tycks uppmärksamhet vara det ord som passar allra bäst in.

I vilket fall som helst var detta gärningar som var så långt ifrån ett rabiat beteende som det bara kan. Betoningen ligger istället på en minutiös  och systematisk planering där allt ifrån polismunderingen, vapenvalen, den manipulativa dialogen till de totalt empatilösa avrättningarna är ultranoggrant planerade. Den kollektiva massakern samt  att han utan motstånd överlämnade sig till polisen tyder på såväl en manisk hängivenhet  till sitt kall i kombination med ett skapligt dysfunktionellt mentalt glapp. Den avledande manövern att dränera säkerheten på och från ön till bomben i Oslo var väl genomtänkt. Precis som han var medveten om vilka praxis som gäller vid terrordåd, då han lyckades legitimera sin polisidentitet för vakterna med förevändningen att förklara för ungdomarna om just tragedin i Oslo.

Innan dåden skickades ett 1500 sidor långt manifest där han uttryckligen själv anser att dåden han nyligen utfört var horribla och fruktansvärda, men absolut nödvändiga med intentionen att göra precis vad som helst för att proklamera ut sitt budskap, sin mission, sitt kall. Parallellt har en 12 minuters lång youtube sammanfattning av dokumentet publicerats. I informationen pekar han bland annat ut såväl Gudrun Schyman som Mona Sahlin som personliga hatobjekt. Kontentan är att han anser att han gör allting som krävs i syfte att förändra Norges ”liberala” flyktingpolitik, och i hans tycke den dysfunktionella  islamistiska koloniseringen.  Anders Behring Breiviks dagbok, som finns med i slutet av hans manifest, avslöjar de senaste nio årens planering inför dåden i Norge. Han vill återinföra  modifierade korståg och uppdatera tempelriddarnas mission, och ser sig  själv som en äkta och renrasig viking. Han beskriver också ett nätverk eller mer en motståndsrörelse på 12 personer där en svensk också ingår vars vision att vinna det inbördeskrig som han anser sig nyligen inlett. Instinktivt känns tidpunkten för planerandet inte bara som en tillfällighet i kölvattnet av vad som hände den 11 september 2001 i New York.  Tur i oturen var att Anders ”endast” mördade 87 stycken ungdomar istället för betydligt flera, då antalet på ön bestod av närmare 600 personer. Det förefaller som hans analytiska och organisatoriska förmågor var betydligt bättre och större än hur han hanterade automatvapnet.

När han väl döms för terrorbrott så lär han få det högsta straffet 21 år. Det ofattbart meningslösa avrättningarna döljer inga rättsliga tvivel vem som är förövaren. Jag personligen är för dödsstraff när fallen är så solklara som i detta fall. Vad är syftet med att försöka återrehabilitera en så sjuk individ tillbaka till samhällets acceptans, när han tillfogat så mycket skada och smärta för offrens föräldrar, släktingar och anhöriga. Det negativa följderna av tragedierna lär troligtvis legitimera snabba åtgärder som inskränker ytterligare på vår personliga integritet. Att förebygga dessa diskrepanser är i många fall liktydigt med mer avlyssning och fler övervakningskameror. Förhoppningsvis leder istället dessa makabra illdåd till en motsatt effekt där istället politiska ambivalenta beslut påskyndas och att enighet mellan  partier och regeringar intensifieras, utan att göra kall på vare sig den personliga integriteten och demokratin.

Flygplansmuseet – nästintill världsunikt teknik- och kulturhistoriskt museum

Mina förväntningar var egentligen relativt låga, då jag  som person helt sonika avskyr allt som har något med motorer att göra. I vilket fall som helst så är det skönt att bara komma iväg ifrån hemmets lugna vrå  genom att bryta vardagsmönstret.  Är man tillräckligt openminded kommer det alltid  något berikande ur en ny upplevelse. Vi var där runt 11.15, och redan då var den rymliga parkeringen välbesatt, vilket tydde på att vi var långtifrån ensamma. Inträdesavgiften var så långt ifrån den ekonomiuppfuckning a´al Dinosaurieutställningen som det bara var möjligt; 50 kronor per vuxen och ungdomar under 19 år gick in gratis. I de tre museumområdena utkristalliserar sig en unik samling flygplan från pionjärtiden till mellankrigen, beredskapen fram till dagens JAS 39 Gripen. Många av dem kan unikt nog enbart ses på Flygvapenmuseumet. De har också en lokal där de 2-3 gånger/år växlar utställningar, vilket öppnar för en aktiv och levande programverksamhet året runt. I Flyglabbet, museets science center, kan man lära sig allt om hur och varför plan överhuvudtaget kan flyga via bland annat flygmattan, flygledarsimulator,  Gripen-simulator.

År 2003 hittades vraket av DC-3:an på Östersjöns botten och lades till sin sista vila i museet i maj 2009, en riktig historisk och politisk upplevelsepärla.  Hela bottenvåningen synliggör den tragiska händelse som skedde 1952 och kronologiskt berättar historien från ögonblicket då den sköts ner av ryssarna till nutid. Paralleller till regalskeppet Wasa är inte långt borta, vilket i detta fall är osedvanligt positivt; jag blir helt enkelt intresserad av att förkovra mig vidare. Utställningen”Om kriget kommer – Sverige under det kalla kriget” berättar om kalla kriget, och hur det påverkade Sverige, politiken och medborgarna på ett mycket intresseväckande sätt.  Det finns också en intressant tillfällig utställning som handlar om katapultstolens historia och design. De hade i tur och ordning arrangerat katapulterna så att man med lätthet såg den tekniska utveckling som skett från flygets bardom till nutida teknologi. Alla sinnena fick chansen till stimulans, vilket gör att man som besökare inte bara behöver blicka upp mot luggslitna plan. Jag tycker också att utländska besökare kunde få ta del av den sparsmakade, tydliga och intresseväckande informationen via utlagda A4-papper på engelska – utmärkt.

Samhällsandan reproducerades genom att synliggöra 50-, 60-, 70- och 80-talet på ett osannolikt kreativt och underhållande sätt. Varje årtionde hade tillgång till tidsriktig hemmiljö genom autentisk möblering och inredning samtidigt som tidsandan applicerades på  dåtidens samhälls- och politiska situation.  En strategi som jag föll pladask för; detaljrikedomen, musiken, ljuset, ytorna,  informationen och kreativiteten hade fått onaturligt stort upplopp att växa fram på. För mig som teknik-dyslektiker skapades en mångdimensionell känsla av holism där inredning, musik, konst med mera också är en stor del av flyghistorien och som är i symbios med samhället som helhet.

Min förförståelse gentemot Flygplansmuseet var hur barnen fiktivt skulle inleda med att attackera de två Widholmska överhuvudena med verbala  orgie av dylika  tjatramsor: ” vi vill hem”, ”hur långt är det kvar”, ”när ska vi köpa glass”, kan vi inte vila”, ”det är tråkigt”, ”orkar inte mera” . De tycker barnrationellt att de första planen är roliga sedan sjunker intresset likt stripteasebarer utan strippor. Jag ville få svar på om de skulle kunna tygla sin otålighet? Hur bra var museet på att tillgodose både föräldrar som barns intressen? Det visade sig  tvärtemot min skepticism att de ansträngt sig optimalt. Jag kunde inte göra annat än att abdikera inför utställarnas fantasifullhet. Det fanns stora ytor för legobygge med plan som huvudtema, kreativa  och spännande experiment, böcker med tillhörande bokhörna. Barn och ungdomar hade verkligen fått sitt lystmäte uppfyllt.

Lyriskt är ett starkt ord, men det var precis så jag upplevde de 2½ timmarna. Shoppen, caféet, restaurangen,  faktarummet och biblioteket är också fräscha inslag som förhöjer upplevelsen samtidigt som det är oaser att kunna förkovra och reflektera vidare. Efter att ha tittat igenom Flygplansmuseet så har det helt klart visat sig inte bara vara ett mecka för flygplansfetischister eller nördar överlag. Har man det minsta historia-, samhälle- eller politikintresse är detta ett ställe man bör söka sig till. Nästa besök  ligger inte alltför långt i framtiden och då åker jag antingen själv eller med min pappa.

Johnny ”Balboa” Hammarström  – the ”man”. the myth, the legend

En av mina äldsta polare är Johnny Hammarström, brorsa till polaren Steffe Hammarström. Det var vi som skakade Palacedansgolvet till grunden. Vi lyssnade på musik, drack hembränt med billig juice eller avslagen cola, spelade taskig poker och drog historier för varandra så det stod härliga till. Våra främsta  invited guests var  framförallt Ante Svennsson och brorsan Klasse samt Steffe Hammarström i sällskap dåvarande flickvännen Monica Karlsson. Johnnys lägenhet på Slottsgatan136  låg inte alls långt ifrån nöjespalatset Palace och innepuben Wasa. Lägenheten blev var bas och de två uteställena våra mål i samklang med en avsluta kvällen med en saftig och alltid lika välkommen dubbelkebabrulle på Drottninggatan, mitt emot Grand Hotel.

Vi var rätt osynkade; Johnny och jag; han blev fullast först och dessutom oväckbarare än en mumie. Senare på kvällen då jag oftast hade få minnesfragment kom Johnny igång på något oförklarligt och nästintill övernaturligt  sätt – från koma till dansgolvshybris. Då var det istället jag som allt som oftast var onåbar, mycket på grund  av ren snålhet och mindre bra alkoholblandningar. Drack som besatt hemma för att slippa spendera surt förvärvade pengar på dylika krogar, något som resulterade i ett destruktivt beteende genom minnesluckor, provokativt- och irrationellt utelivsleverne, dock utan inbyggd våldsbenägenhet som tur var.

Johnny, jag själv, bröderna Ante & Klasse Svensson hade också det gemensamt att vi länge spelade i samma fotbollslag. Landsortslaget Vikbo IK i division 7  och metropolen Östra Ny cirka 3 mil från Norrköping var vår hembyggd. Vår hemmaplan rymde förutom vackra vyer, stora fält med självbetande kor och ett primitivt utedass. Det var ingredienser som gjorde många stadsbor och individer med utländsk härkomst instinktivt ofokuserade och skrämda. Det var troligtvis den aspekten som gjorde att vi vann några matcher överhuvudtaget de första fyra åren. Johnny var vår spexade målvakt medan jag själv inledde som striker för att sedan degraderas till stabil backkoloss. Trots Johnnys relativt kraftiga kroppshydda var killen osannolikt snabb – de första viktiga metrarna. Hade VM i 20 meter funnits hade Johnny definitivt haft en framtid som sprinter.

Gemensamma och mycket minnesvärda  resor som vi genomfört är bland annat: London, Mallorca och Köpenhamn samt ett antal fragmentariska Ålandsresor. Johnny träffade sedermera lärarinnan och tillika bonntjejen Karina som nu varit ihop med i hela  20 år. Efter den sammanslagningen reducerades festandet från 100 procent till typ 2 procent. Paret har framavlat de trevliga barnen Sara 19 år och Emil 17 år. Familjen bor sedan 16 år tillbaka i lummiga och lantliga Östra Ryd. Vår familj brukar 1-2 gånger per år hälsa på The Hammarströms, och det sker i symbios med en rejäl grillning och efterrättssmörgåsbord. Johnny har varit med i herrklubben Friends for life club (FFLC) som jag startade för 11 år sedan. Han tillhör topp 3 med mig och Stefan som nästintill inte missat en ända träff sedan starten. Hos oss går han lite käckt under epitetet ”Glufs-Glufs” på grund av hans omättliga aptit och neandertalistiska bordsskick eller snarare bristen på sådan. Det är egentligen  inte han som behöver haklapp, utan de två bredvid och den stackare som får bordsplaceringen mittemot.

Johnny är den största 80-tals dogmatikern jag mött och troligtvis kommer att möta både i detta som kommande liv. Det som inte är från 80-talet existerar inte. Jag blev väldigt förvånad då MR hammarström nyligen inhandlat en splitterny smartphone. 80-tals fetischismen är nära kopplat  till  Europas  mest konservativa musiksmak. Fortfarande går Sandra, Alphaville, Modern Talking, Survivor, Rickard Marx, Lilli & Sussi, Tomas Ledin och Freda varma på den antika skivspelaren.  Johnny jobbade förut länge på Ica, men sedan 6 år tillbaka är det huvudkonkurrenterna  Hemköp i Söderköping som gäller. Hans arbetsuppgiftsnisch är agera köttmästare där styckning är en av huvuduppgifterna

.

Jag, Hanna och Frida begav oss via Gamla Övägen till minibonnsamhället Östra Ny. Såväl Steffes tjej Linda och min fru jobbade kväll, så de kunde inte följa med. Steffe hade med sig yrvädret och ögonstenen Felicia. Vädret var långtifrån ett optimalt grillväder, men deras altan hade som tur var både tak och infravärme. Barnen brydde sig inte nämnvärt om regnet, utan hoppade euforiskt vidare på studsmattan i minst 3 timmar.  Nostalgisnack blandat med semesterplaner och barnuppfostran avhandlades innan några parti kubb spelades. Senare på kvällen så serverade Karina  en gudomlig kladdkaka toppad med grädde samt chips och godis.

Min alkoholkonsumtion stannade på 5 öl och ett glas whisky, vilket var precis lagom däremot var min sockerkonsumtion desto större. Barnen borde ha varit slutkörda efter allt hoppande, i alla fall tilldragit sig någon form av benhinneinflammation, men så blev inte fallet. De adrenalinstinna liven hölls sig  på benen ända tills 11-slaget. Då var det dags för borsta tänderna processen, och lägga sig tillrätta processen i Johnnys ökända och mycket spartanska husvagn från tidigt 70-tal. Det ihållande regnet piskade fram ett crescendo av blöta tonarter. Det är mysigt i någon timme, men när det hypnotiska  trummandet fortgår bildas istället en kontraproduktiv känsla, då sömnen inte riktigt tycktes  infinna sig. Jag hade dessutom tillgång  till en enerverande  och troligtvis giftig insekt bakom min rullgardin, 5 cm från huvudkudden. Det periodvisa oljudet fick mig att tänka på en oförutsägbart outsourcad tinnitus

Marie & Mats Tennbröllop dvs varit gifta i 10 år

Vi firade detta genom att äta libanesisk plockmat så kallad Meze på just restaurangen Meze. Detta var för övrigt andra gången som jag och Marie besökte restaurangen. Grunden i deras matlagning härstammar från civilisationens vagga: det forna Mesopotamien, och i synnerhet det libanesiska köket. Utbudet på vegetariska rätter är stort då det är en naturlig del i den orientaliska kulturen. Meze är samlingsnamnet för de många kalla och varma smårätter som utgör basen i Mellanösterns matkultur. Mezerätterna är delar av en helhet som i sin tur är en livsstil och ett sätt att umgås på. Meze är allt från en enkel fika till en omfattande flerrättersmåltid. Vi tog deras prisvärda 15 rätters Meze. Först kommer de kalla smårätterna in sedan resten av delikatesserna. Det är en imponerande och färgsprakande syn att skåda precis som det är att äta upp det mastiga orientaliska smörgåsbordet. Meze erbjuder sina gäster en specialkonstruerad matlåda där allt som inte mäktas med kan läggas. Det kallar jag bra service och dessutom ett ytterst effektivt miljötänk.

Antal år som gifta

1 Pappersbröllop
2 Bomullsbröllop
3 Läderbröllop
4 Blomsterbröllop Fruktbröllop
5 Träbröllop
6 Sockerbröllop
7 Yllebröllop Ullbröllop
8 Bronsbröllop Gummibröllop
9 Linnebröllop Pilbröllop
10 Tennbröllop (Jämför 20 år)
11 Stålbröllop
12 Sidenbröllop Silkebröllop
12,5 Kopparbröllop
13 Spetsbröllop Knypplingsbröllop
14 Elfenbensbröllop
15 Kristallbröllop
16 Fjäderbröllop
17 Silkesbröllop
18 Satinbröllop
19 Galonbröllop
20 Porslinsbröllop Jutebröllop
21 Nylonbröllop
25 Silverbröllop
26 Korkbröllop
30 Pärlbröllop
31 Mahognybröllop
35 Korallbröllop
40 Rubinbröllop
44 Ametistbröllop
45 Safirbröllop
50 Guldbröllop
55 Smaragdbröllop Sälbröllop
60 Diamantbröllop Järnbröllop
65 Krondiamantbröllop Järnbröllop
70 Järnbröllop Stenbröllop
75 Atombröllop Diamantbröllop Järnbröllop

Det ska väl bara jävlas

Likt den IT-dyslektiker jag är så behövs det inte mycket som skakar om min tekniska sfär. I detta fall hade den dysfunktionella tekniska processen subtilt inletts med ett eskalerande glappkontakt mellan högtalarna och den stationära datorn. Harmon kardon står i mina ögon för kvalitet, design och funktionalitet. Tyvärr höll bara denna estetiska tekniktingest i 1½ år. På något sätt känns det som tillverkarna uppfinner prylar vars livslängd ska hålla några månader över garantitiden. Det blå ljuset som aldrig skulle slockna gjorde detta då jag drog ytterst irriterat i sladdarna i jakten att skapa jämvikt mellan den vänstra och högra högtalaren. Jag blev bestört och drog till några grannar för några second opinions, dessvärre verkade den totalt stenkörd. Min ögonsten kostade mig runt 1500 kronor, en summa som tillhör en materiell ekonomisk gråzon ifall den går sänder. Det är enligt ingen idé att laga den då det i stort sett kostar lika mycket att laga den som att köpa ny – frustrerande. Jag är dock 93 % säker på att det är ett otroligt lättlagat fel som hämmade superljuder från att komma ut. Problemet är att jag själv inte innehar den välbehövliga teknikkompetensen, och inte heller de jag känner. Då återstår det bara att gå till en verkstad där det troliga svaret är: ”köp en ny, det lönar sig inte att laga den”. Jag var inställd på det svaret när jag äntrade Alina Systems välbekanta trösklar. Därför hade jag med mig 1500 kronor i syfte att köpa ett likvärdigt system. Det blev till sist en Logitech speaker system Z623 för 1499 kronor (995 kronor på Elgiganten såg jag någon dag senare).

• THX-godkänt
• Stereo och baselement (2.1)
• Flera ingångar

Enligt Tobbe säljaren så var det troligtvis ännu bättre ljud i Logitech ljudmonster, än den jag nyss mentalt begravt. Jag var skeptisk till hans rabiata försäljningstrick, men ändå förhoppningsfull att hans försäljningsprofetia skulle uppfyllas. Det visade sig att han faktiskt hade fullkomligt rätt; ljudet var gudomligt för dem pengarna. Till och med jag klarade att installera ljudmanickerna utan några som helst problem, och det fungerade också vid första försöket. Det är konstigt vad tomt och tråkigt det var utan musik när man sitter framför datorn och jobbar eller bara surfar runt. Spotify har onekligen förändrat mitt sätt att lyssna på musik. Det händer allt som oftast att jag spelar musik som jag nyligen köpt på cd. Då blir i alla fall jag ambivalent om det överhuvudtaget är möjligt att  fortfarande tillhöra skaran av Ginzas trognaste och bästa kunder.

Pappsen och Mats besökte Östergötlands Skansen

Gamla stan i Linköping är onekligen ett osannolikt levande friluftsmuseum. Att vandra omkring i svunna tiders miljöer med tidsklädda aktörer som spontant beblandar sig med gästerna är minst sagt en trevlig upplevelse. Vi började med att besöka Apoteksmuseet, för att sedan  bege oss till Skolmuseet och avslutningsvis titta in i Polismuseet. Där mellan fikade vi på genuint pittoreska Dahlbergs café där två läckra Budapestbakelser utan problem slank ner. Här finns verkligen något för såväl män som kvinnor, barn som pensionärer och för alla intresseinriktningar. För godissugna är Cloettas chokladbod ett måste, för sockeravhållsamhet något att raskt passera. Det är lärorikt, informativt och varierat att göra en resa i tiden, utan att behöva känna sig som en museibesökare. Kullerstensgränderna, de autentiska trähusen och de kulturhistoriska trädgårdarna som omgärdas av skog skapar tillsamman en underbar helhet som jag som turist helt enkelt måste abdikera för. Friluftmuseet Gamla Linköping består av tre delar förutom småstadsidyllen inhyses naturreservatet Valla samt Valla fritidsområde. Ett koncept som sagt har något för alla.

Pappa hade alltid velat se sitt gamla I4 där han gjorde värnplikten på det glada 50-talet. Jag själv gjorde om samma bedrift, men på det glada 80-talet. Det var för övrigt 7½ mentalt djävulskt påfrestande månader. Vi åkte förbi den vackert belägna fotbollsarenan som fick minnen att åter komma till liv. Det var där jag i stort sett missade öppet mål på nära håll i den exceptionellt  prestigeladdade matchen mot A1. Den missen några minuter innan domaren blåste av matchen blev dyrbart för vårt lag, då vi inte lyckades framkalla en förläggning.  Jag fick leva med detta ödesdigra misstag under resterande tjänstgöring. Det innebar dessutom fler obekväma och otrevliga arbetsuppgifter. Vem säger att inte fotboll är på blodigt allvar?

Garnisonen är numera en stadsdel i Linköping , som tidigare var platsen för de två, militära förbanden  Livgrenadjärregementet (I 4) och,Svea artilleriregemente (A 1), vilka lades ner 1997.I området återfinns idag bostäder, skolor, fritidshem, dagligvarubutik, kontor med mera. Där ligger även myndigheter som Linköpngs Tingsrätt, Polisen, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Statens kriminaltekniska laboratorium. I västra delen av området finns ett adekvat Garnisonsmuseum. Huvudbyggnaderna står kvar precis som vi mindes det fast modernt uppgraderade på ett estetiskt positivt sätt.

Träning och tävling

Mina hälsenor är ett kapitel i sig självt. Grundstommen förefaller vara alltför bräcklig för att fortsätta att nöta och mala 3 milare på dåligt underhållna asfaltsvägar. Jag får som sagt koncentrera mig på att högst springa 1½ milare med intentionen att klara av en halvmara på en godkänd tid, helst med ett slaget rekord i bagaget. Att jag slog mitt personliga rekord i Bratislava i från Göteborgsvarvet i mitten av 2000-talet är en sporre av rang. Tanken är att försöka träna i ett 4.45 min/km för att vänja kroppen vid detta relativt höga tempo med målet att dels kapa mitt rekord från u1 timme och 44 minuter, dels komma under 1.30. Som sagt hälsenorna är bromsklossar i denna visionsprocess, och jag märker implicit  av att jag slarvat med de fundamentalt viktiga tåhävningarna, och istället bara öst på med squash och löpning; det håller helt enkelt inte i längden. Denna vecka bestod i vilket fall som helst av 5 pass som höll på i 276 minuter.

Continue Reading »

Lokalturism på hög nivå

I perfekt badväder passade vi på att besöka den okända och upphaussade Dinosaurieutställningen i Norrköping. Priset var 9o kronor för vuxna och 70 för barn. Våra förväntningar ställdes å ena sidan mot marknadsföringens som påvisade att detta var årets självklara  upplevelse för barnfamiljer, å andra sidan folk som besökt utställningen och lämnat den tämligen avslagna. Vår ambition var att lösa tipspromenaden och läsa all text för att verkligen kunna insupa helheten, inte stressa igenom spektaklet. Utställningen kändes dessvärre ännu mindre än vad i alla jag hade föreställt mig. Belysningen var dämpad och levandegjorde skeletten på ett otäckt estetiskt sätt. Efter 15 minuter så hade vi gått första varvet, vilket kändes lite snopet.

Nästa steg var att förkovra sig i de tydliga men tillsynes oändliga textbroderingarna. Det var intressant läsning, men ändå kände mig jag som småbarnsförälder ekonomiskt halvt uppfuckad. För 32o riksdaler kändes detta som ett smärre rån, barnen blev rastlösa efter 20 minuter eftersom de inte kunde läsa textorgierna. Jag är medveten om att det kostar att frakta, förbereda, och marknadsföra utställningen, det måste helt enkelt bära sig, och det måste  få kosta, men för 320 kronor tyckte vi att det var på tok för lite valuta för pengarna. Text och ben i den ordningen sammanfattar den lite mediokra utställningen utifrån ett barnperspektiv och i viss mån ur ett vuxenperspektiv. Det saknades en kreativ och lekfull ådra som kunnat omvandla all text till något mer spännande och innovativt.  Nu gjorde de det ytterst lätt för sig, vilket jag tyckte var tråkigt.

Arbetets museum låg i närheten, så det kändes naturligt att beta av ett utav Norrköpings största besöksmål. Det var några år sedan vi gick igenom museet från plan 7 till plan 1. Utställningen ”Industriland – När Sverige blev modernt” invigdes 2007 för att avslutas 2012; det är för övrigt museets hittills största satsning. Jag kan inte göra annat att abdikera inför kreativitet och fantasi som utställarna använt sig av. Detta väcker mitt intresse på ett genuint sätt och är raka motsatsen till den apatiska dinosaurieutställningen.  Det 160 meter långa löpande bandet med tidstypiska föremål arrangerades i kronologisk  årtalsordning  (1930 – 1980). Vardagsföremål, uppfinningar och logotyper omgärdar hela utställningen på ett obscent innovativt sätt. Hela idén är genialisk, jag slukade informationen och tidsmarkörerna med hull och hår. Utställningen levandegör parallellt också folkhemmets uppkomst och utveckling via bland annat storbildsprojektorer; alla sinnen får jobba på högvarv. För mig är detta en stor upplevelse som tar mig över en timme att avverka dessutom är det gratis. Delutställningen: Åtvidaberg – den svenska modellen låg i anslutning, och var helt enkelt minst sagt lika intressant. Facits uppkomst och fall  som är i symbios med  staden avhandlades estetiskt adekvat och tänkvärt.

EWK-museet har jag läst massor om; tyvärr kan jag inte relatera något  till Mogatasonen Ewert Karlsson  (1918-2004), något som jag tror reducerade mitt lite bristande intresse. Det var ytterst välgjort, men den politiska illustrationskonsten föll mig inte riktigt i smaken. Bamseutställningen var likt dinoutställningen betydligt mindre än vad jag förställt mig. Det som ställdes ut var väldisponerat och kreativt levandegjort, men här kunde mycket mer fått inrymmas enligt mig. För barnen finns i så fall museets kreativa verkstad där aktiviteter för barn och vuxna i harmoni med  museipedagoger lärs ut.

Café Strykjärnet, receptionen, museibutik och utställningen ” A taste of Europe” på entréplan var en annan höjdpunkt. För min del var butiken det mest intressanta. De har fräschat upp hela entréplanen ordentligt och skapat ett minst sagt inbjudande start för oss besökare. Som sagt personalen tycks ha lagt sin själ i att hitta saker som oftast inte finns att tillgå i de  inavlade butikskedjorna  i centrumet. Detta är det perfekta stället att hitta annorlunda funktionella presenter till sig själv eller någon släkting eller vän.

Stadens turistbyrå blev nästa anhalt. Jag har inte varit inne i de nya lokalerna sedan flytten ifrån de gamla lokalerna i Holmentornet. Jag sommarjobbade för övrigt där i 5 månader för några år sedan. De nya lokalerna är egentligen inte så mycket större än då, men onekligen mer modernare och handikappvänliga än vid de gamla ytorna. Likt Industrilandskapet i sig kan jag bara  konstatera att lokalerna är lite väl sterila och tillrättalagda för min smak. Var är fantasin, var är det okonventionella, var kommer Norrköpings själ fram; inte i dessa lokaler i alla fall – tyvärr. Deras broschyrsortiment håller däremot  lika god kvalité som förut. Det är en fröjd att plocka på sig kartor och lokal intressant information som jag inte hade en aning existerade förut.

Träning & tävling

Förra veckans cykelträning ersattes lika oväntat mot fotbollskrigande. Det blev en vecka bestående av 5 pass a´la 237 minuter. Min livsstilskost får min vikt att pendla mellan 75-76 kg det vill säga min subjektiva idealvikt. Jag kan som sagt också kosta på mig att äta mycket glass och grillat. Att inte vräka i sig pasta, ris, potatis och smörgåsar som förut, har varit  en oväntat smärtfri process. Jag är inte heller lika ”skåpshungrig” som förut, vilket är osannolikt befriande. Vecka 27 bestod av 4 pass i 257 minuter. Vecka 28 bestod av osedvanligt många pass, då jag dels räknade in cykelträningen, dels grävning hos Stefan; 10 pass i 606 minuter var nytt rekord. Cykelträningen fyller många latenta funktioner som att komma igång efter att ha sovit min förmiddagssömn efter vakennätterna, kompletterar squash- och löpningsträningen, letar efter pant, letar efter bilnummer (är på nummer 295) och bara njuta av friheten av att cykla – för det är en behaglig känsla när man väl kommit igång.

Organiserad barfote-fylle-fotboll – Ron Jeremy Cup – 2011

Lino tjatade med mig in i sitt lag, och då menar jag tjata, böna och be, mer vill ni inte veta. Till sist så orkade jag inte stå emot ultrasnabba ordkrängnings-jabbar, och blev sedermera en del av den 10-mannatrupp som den italienska boaormen skapat. Kriterierna är få och enkla:

1. Man måste ha druckit adekvat alkoholmängd (annars bonusstraff för motståndarlaget)
   
2. Man spelar barfota
3. Planen som målen är av storlek mindre.
   
4. Domarna är rättvisa, men tillåter nästan i stort sett allt
5. Varje match håller på i 12 minuter

Jag våndades över att mitt  före detta främre korsband och trasiga menisklar som var demolerade sedan en fotbollsskada från1998 i Östgötacupen: Åby – Vikbo IK. En plågsamt tråkig 1½ -årig rehabilitering följde på World class, men möjliggjorde också att jag tvärtemot alla läkares rekommendationer och odds numera kan springa maraton och spela squash 3-4 gånger i veckan. Fotboll däremot är en annan femma, då tacklingar framifrån, bakifrån, från sidan, fastna med foten  i gräset och dylikt är lika med ett totalhavererar knä. Det innebär att jag verkligen får problem med knät, något jag inte har nu. Att räddhågad gå in i någon form av matchsituation i fotboll är troligtvis största anledningen till en självuppfylld profetia. Min tanken var att agera materialare och hoppa in vid behov. Det var innan Steffe Hammarström blev skadad och innan Linos polare försvann en efter en.

Min fru blev tvungen att jobba i Stockholm från lördag morgon till söndag kväll, vilket innebar att jag hade barnen. Det tackade mitt dåliga alkoholsinne för, medan jag själv egentligen hade räknat med att dricka fler än de 5 öl som jag avverkade. Linos dysfunktionella lagnisch var att alla spelare som skulle vara med i vårt lag måste vara över 40-år; erfarenhet framför ungdomlig entusiasm. Vi blev i alla fall 7 stycken gubbar som äntrade Klingsbergsparkens gröna gräs, något som innebar 2 avbytare, en som bytte med de två anfallare och en som bytte med försvararna. Första matchen var på pappret en förlust och genomsyrades av gubbspelare kontra ungdomslirare. De förde planenligt spelet, vi kontrade. Vår strategi var glasklar: aggressivitet från början till slut, vi skulle vara som bålgetingar på dem. Planen höll nästan hela matchen, de fick två lägen varav ett blev mål. Vi hade de två bästa lägena, men brände båda frilägena. Det vinner man inga matcher på, det blev 0-1. I  match två mot FC Kebab var det vi som var det spelförande och dominerande teamet; vi vann rättvist med 2-0.

Efter den matchen så startade ett ihållande helvetesregn inkluderat åska och blixtar. Allt blev dyblött, och då menar jag precis allt. Hanna och Frida hade dittills suttit på vår gemensamma picknickfilt och lekt med Linos dotter Emilia. De samlade också ihop pantflaskor på order av familjehövdingen. Nu fick de istället halvfrusna gömma sig under träden; de skötte sig osannolikt bra utan tillstymmelse av åka-hem-gnäll. De fick också se sin pappa glidtackla allt som gick att glidtackla på en fotbollsplan. Vädret förstörde som sagt var den gudomliga stämningen genom att kompisar, flickvänner, fruar och barn  till sist drog hem när det blev blev kylslaget och halt, istället för att heja fram sitt lag. Suget att dricka öl reducerades också påtagligt.

Vår avslutande match mot DFG var också turneringens sista match innan de två semifinalerna och sedermera avslutande finalen gick av stapeln. Vi var tvungna att vinna med 4-0 för att gå vidare till semifinal. De tre gruppvinnarna samt bästa tvåorna gick till semifinalerna. När de fick ett mycket tveksamt mål godkänt så gick ridån ner. Det blev till sist två noll på denna gyttjeplan där glidtacklingarna var den stora behållningen i denna lotteristämning. I skrivande stund vet jag inte vilka lag som spelade i finalen och vilket lag som vann Ron Jeremy cup, men det känns egentligen  mindre viktigt.

Jag själv vare ytterst tveksam till att medverka i detta spektakel, men ändrade mig ganska snabbt under turneringens gång. Det var riktigt, riktigt roligt;  Ron Jeremy cup var en turnering med glimten i ögat, utan bråk och med god stämning, precis som på den gamla goda tiden. 12 lag förefaller också vara det optimala lagantalet, i syfte att det inte ska ta för lång tid för alla spelare som familj. Arrangörerna sålde korv, hamburgare, öl, vin, läsk, vatten till självkostnadspris. Vädret i Sverige är ju som det är, och det spelar ingen roll vilket utomhusarrangemang som man anordnar; regn är alltid lika destruktivt.

‘Min egen insats då? Från att inte rört en fotboll sedan Ensjön brann så upplevde jag själv att min kämpainsats och springa-i-luckorna-tendenser som helt godkänd, varken mer eller mindre. Jag har spelat fotboll sedan 6-års åldern via IF Sylvia, Ektorps FF och Vikbo IK, men allra roligast tyckte jag att det ändå det var på skolrasterna i första till tredjeklass. Det var då det var kravlöst, men som roligast att spela, precis som när några gäng spelade med koner som mål på Himmelstalundsfältet – det var allvar, men ändå inte. Det är för mig essensen och passionen i fotboll.

Sveriges fotbollsdamer

Mycket starkt av Sverige att greppa bronspengen genom att bli 3:a i världen. Jag vill först påpeka att jag alltid försvarat damfotbollen mot främst manliga förståsigpåare. Fotbolls-VM i Tyskland blev platsen för ett medialt paradigmskifte, istället för att för att oförtjänt bli jämförda med herrarena och vara måltavlor för ständig kvalitetskritik så vände vinden.  Helt plötsligt var befogad kritik bannlyst. Jag fick mediavibbar från länder som Kina, Nordkorea eller Kuba. TV 4:as Pontus Kåmark blev turneringens ”bad guy”. Han modifierade dock kommentatorsstrategin efter kritikstormarna.

Att Sverige vann mot ett av världens bästa landslag är fantastiskt bra gjort. Passningsspelet främst  i 2:a halvlek var däremot  pinsamt att skåda, precis som i stort sett hela matchen mot Japan. Oförklarliga felpass i oändligheten avlöste varandra. 3 till10 meters pass, utan markeringsstress var en del av felpassorgierna. Det är skillnad mellan herrar och damer när det kommer till bland annat  styrka, men att slå ett enkelt pass till närmaste medspelare borde inte vara svårare för en kvinna än det är för en man att utföra. Om så sker bör befogad kritik  kunna  ges till berörda, utan att bli medialynchad. Det är helt enkelt dåliga pass, inte något typiskt kvinnligt eller?

Bronsmatchkampen mot Frankrike var däremot en fröjd för fotbollsögat. Den täta, välspelade och spännande matchen innehöll ett  ihållande underhållande spel, kamp, högt tempo och snygga mål.  Det var befriande att se att Sverige faktiskt kunde slå både enkla som svåra pass, något som visar på att det är fullt möjligt. Båda lagen uppvisade för övrigt ett fint passningsspel och de försökte dessutom att inkorporera ett one-touch tillslag, vilket jag tycker är vågat och beundransvärt. De svenska herrarna tycks försöka ta patent på att först ta emot bollen och sedan passa den vidare, något som borde tillhöra fotbollens stenålder med den utveckling som skett sedan Gunnar Nordalhs och Nacka Skoglunds tid.

Jag tycker också att damfotbollen nästintill är fri från riktigt fula medvetna efterslängar, till skillnad ifrån herrarnas maniskt våldsbenägna fotbollssfär. Bland det värsta med herrfotbollen tycker jag är de destruktiva filmningar som numera tycks vara en del av själva spelet. Jag tycker i alla fall att det förstör helheten när spelarna indirekt lurar motståndare, domare och publik via ”regelrätt fusk”. Detta dysfunktionella fenomen förekommer ytterst sällan bland damfotbollen och det är så otroligt befriande att slippa ta del av den spelstrategin.

Jordgubbar på Ringstad gård

Molnigt och runt 21 grader, utan risk för regn var en väderleksrapport som intuitivt kändes som det perfekta jordgubbsplocknings vädret. Jag, Marie Hanna och Frida tog med oss en 10 liters hink samt 3 behållare och satt oss i Forden. 10 minuter senare stod vi med andra euforiska  jordgubbssjälvplockare  på en egen tilldelad rad med  smarriga gubbar precis vid våra fötter. Jag hade ätit en strategiskt tidig frukost, och var väl förberedd att fylla magen med röda söta antioxidantbärare. Hanna startade plockningsprocessen likt en dopad Bratz, men hon föll ihop som ett korthus efter bara 7-8 minuter. Frida kom däremot aldrig  riktigt igång, utan lade hela sin själ i själva provsmakningsprocessen. Att hon fick lite ont i magen var inte alls särskilt oväntat.

Jag själv åt nästan lika mycket som jag plockade i hinken. Det var Marie som stod för att hinken överhuvudtaget blev full. Det var inte lätt att lista ut vilka gubbar som var godast; de följde inget vedertaget mönster. De stora röda kund vara jättegoda precis som de kunde vara vattniga. De rödvita, de små, de närmast marken; alla skiljde sig åt, vilket öppnade upp för en orgie av just provsmakning. Jag måste erkänna att jag föråt mig på dessa sommardelikatesser precis som Frida gjorde. För tillfället passar de bättre i frysen än på glassen. Det blev sammantaget 4½ kg jordgubbar i hinken, en mängd som kändes precis lagom.

Heldag i Söderköping med Pippiteater och glass

Vädret visade sig från sin allra bästa sida: 25 grader varmt och sol som avlöstes med moln. Vi var i Söderköping runt  klockan 11.00. Söderköping är för mig sinnebilden för hur en sommarstad verkligen ska se ut. Jag tror att många inklusive mig själv blivit regionalt hemmablinda på grund av stadens närhet. Hade Söderköping legat på Västkusten hade man som turist blivit överväldigad. Vi inledde förmiddagen flanerande mellan de mysiga stadsgrändsgatorna. Det är en nästan andlig fröjd att strosa runt de pittoreska omgivningarna. Det finns inte bara 3-4 gator utan myriader av mysiga småvägar. Ramunderberget, kanalen och ån ramar in staden på ett hänförande sätt; jag älskar staden.

Till Bondens crêperie och lanthandel kommer gäster som vill prova något annorlunda i matväg. Deras specialitet är crêpes och galetter. I sommar arrangerar Bondens författarkvällar samt musikunderhållning och luriga quiz. Jag fastnade för kyckling med gröna bönor, mango & päron med jordnötsdressing och en iskall runöl. Marie frossade istället i  en svampstuvning och kyckling med ost och bacon. Barnen fick varsin crepês med smör och socker. Den utsökta maten avnjöts med utsikt över Götakanal och det mäktiga Ramunderberget; en vy en tysk skulle mörda för.

Teater Sythercopie bildades 1981 av ett gäng glada teateramatörer med syftet att sätta upp ett historiskt spel. Nu firar föreningen som består av cirka 150 medlemmar 30 år. Amatörföreningen tidigare familjeföreställningar har varit: ”Madicken på Junibacken”, ”Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt”, ”Peter Pan” och ”Cirkusmysteriet”. Årets uppsättning är Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Föreställningen som kostade närmare 350 kronor för två vuxna och två barn började klockan 14.00 för att avslutas 90 minuter senare. Det var över 150 personer i publiken det vill säga helt utsålt. Den intima miljön  på Wallbergska gården var en perfekt oas för oss i publiken. De flesta aktörer var ungdomar och de spelade sina roller med ungdomlig entusiasm. Pippi Långstrump spelades av fyndet Alma Andersson Svahn. Hon är minst sagt en oupptäckt pärla; med pondus, glädje och äkthet förförde hon alla i publiken En annan karaktär som jag fastade för var Fru Prüzelius som gestaltades av den betydligt äldre Carola Fogelgren. Både hennes kroppsspråk som hennes repliker var  oerhört roliga och genomtänkta. Kontentan av dessa två akter kan beskrivas med ett ord: charm.

Efter en trivsam föreställning drog vi vidare till Smultronstället. Kön var inte oändlig, men inte långt därifrån. Det blev istället att köpa glass via ”luckan”. För egen del så avnjöts pepparlakrits, mintchoklad och persikohallon. Marie och barnen testade banan, polkagris och chokladboll. Jag tog som vanligt tillfället i akt att testa alla smaker och min smakdom utsåg banan och persikhallon som godast för dagen.. Det hade varit kö från vi kom till runt 16.00; stället är genialiskt i all sin enkelhet. Kunderna får massor av glass för pengarna om man jämför med den mikroskopiska mängd som serveras på de flesta  fina restauranger.

Allt ifrån ”restaurangbemötandet” när man tilldelas ett bord, till den lyxig laminerade menyboken är en orgie av en adekvat serviceprofessionalisering. Smultronstället fullkomligt dryper av små detaljer som gör att vi kunder känner oss sedda, bra bemötta och får oss uppleva att vi  unnar oss lite vardaglig lyx. Till detta kan kan schizofrent vackra vyer läggas till där man får tillfälle att  ägna sig åt världens äldsta gratisnöje: att spana in andra människor. Smultronställetkonceptet  är så perverst genomtänkt ; jag hade inte kunnat gjort det bättre själv – entreprenörskap på hög nivå helt enkelt.Solen, flanerandet och dagen i sig tog ut sin rätt; när vi väl kom hem runt 17.00 så var vi alla jättetrötta. Marie läste, barnen lekte och jag lade mig i soffan med två iskalla tysklandsimporter för att titta på den underbara dokumentären om det Kanadensiska hårdrockbandet Anvil sedan var det Sport och Nyheter.

Fyra vakennätter i rad

På mitt sommarjobbsschema utkristalliserades ett riktigt maratonvecka.  Onsdag, torsdag, fredag och lördag klockan  21.45  till 08.45  var jag tvungen att hålla mig vaken – det ingår så att säga i arbetsuppgifterna. Det är inte så lätt som det låter; när tröttheten sätter in hjälper inte ens albanska  ultrahårda porrfilmer. Alternativen är att sätta sig på träningscykeln, gå ut på balkongen ett antal vändor eller helt sonika städa. Att läsa fungerar ett tag, men när ögonlocken sänks  till en onaturlig nivå är det slutläst. Några kokainstarka baljor kaffe är andra strategier som ingår i hålla-sig-vaken-processen. När passet väl är över på morgonkvisten så är det möjligt att helt enkelt skippa att gå att lägga sig, i syfte att inte försöka vända på dygnet, men när det gäller fler än två dygn så är den strategin kontraproduktiv och troligtvis ohälsosam. I viket fall som helst så blir det 2-3 DVD:er som avverkas per natt. Dramafilmer är inte alls att rekommendera, utan det ska helst vara skräckisar eller action. De fyra nätterna klarades i alla fall ut, men det tar faktiskt några dagar att landa efter de nattliga onaturliga upplevelserna. Jag uppfattar mig själv likt någon slags nära-döden-upplevelse-fas där man nästan kan se sig själv från ovan utifrån ett dimmigt perspektiv. Det positiva med tillståndet är att jag  oftast blir überkreativ, något som egentligen borde vara precis tvärtom; jag har däremot ingen förklaring till detta fenomen.

Continue Reading »

”När folk håller med mig får jag alltid en känsla att jag måste ha fel” Oscar Wilde

Hemma-helg – befriande skönt.

För det mesta håller jag otåligheten på plats genom att berika mig och min familj via upplevelse av alla dess slag. Det kan vara sport, musik, film, museer, promenader, lekparker eller bara annorlunda aktiviteter som främjar till ett inspiration- perspektivbyte . Ibland kan det däremot kännas skönt att slippa alla subtila självskapade krav på att göra något. Den här helgen jobbade Marie en stor del av såväl lördag som söndag. Vädret var i sitt esse då gradantalet var över 20 med kompletterande solsken; nackdelen var en lite enerverande konstant och stark vind. Jag bestämde mig ganska tidigt för att skippa utflykter som sträckte sig längre än vår lägenhetsgård. Undantagen var inhandlingen av ingredienser till nya recept på Hemköp, där jag mutade barnen på en följa-med-promenad i utbyte att leka i varenda parkskrymsle runt Såpkullenområdet.

Söndagens utanför-gård-vistelse bestod av en tur och retur promenad till Konsum Skarphagen. Min muta till barnen var en valfri glass om de följde med och pantade  burkar/flaskor samt köpte kaffe i kvartersbutiken. Mutor tycker jag för övrigt är bra om de inte överdrivs och om de fyller ett syfte. I detta fall så blir barnen tvungna att röra på sig och vi kan på ett effektivt sätt ha tid att prata med varandra, båda  ingredienserna är enligt mig fundamentala, men lite underskattade. Det är också ett sätt att lära ut mina vardagliga värderingar som att exempelvis inte kasta skräp.

På våra promenader dyker det upp frågor av alla dess slag som jag försöker besvara efter bästa förmåga. Promenader kan vara latenta källor till fler saker än att ta sig från ruta A till B. Det var en mycket givande helg, där tiden gick på i sådär halvlagom fart. Ingen stress och inga egentliga krav, utan bara en ytterst behaglig hemmakvalitetstid med plats för reflektion och återhämtning. Städning är för mig vid rätt tillfälle ett sätt att koppla av, reflektera och komma på idéer av olika slag. Det är oerhört tillfredsställande att få ordning i hemmet samtidigt som många andra  pusselbitar parallellt faller på plats, utan att behöva känna av någon tidspress.

Kravlösa-helgen-livskvalitet

• Lekte periodvis med barnen.
• Läste in mig till den sista salstentan samtidigt som jag hade koll på barnen ute på gården.
• Passade på att lapa sola parallellt med kurslitteraturläsningen.
• Fixade två spännande matrecept till familjen: Mexikansk chiligryta & Stekt kyckling med lime yoghurt.
• Finjusterade mitt CV och personliga brev samt strategier för att få ett arbete.
• Städade några rum i symbios med Ace of base, Evergrey, Enbound och Tom Jones.
• Sorterade in papper i pärmar.
• Utkastbloggade några kommande inlägg.
• Halvvilade 30-45 minuter x 2 till tonerna av Staffan Hellstrand.
• Kollade på Nyheter, Sporten, 2 DVD-filmer och Vampire diaries på Play 6.

Steffe & Matsa såg Johan Glans – Salstenta morgonen därpå

I år har jag sett David Batra och denna gång lyckades jag efter stor möda fixa två biljetter till den tidigt utsålda uppträdandet med hans parhäst: Johan Glans. Det som är bra med de båda komikerna är att de dels kan skapa magi tillsammans, dels var för sig. De är också roliga utan att vara elaka, och utan att behöva svära sig igenom sina föreställningar; en konst i sig som jag anser vara viktig och dessutom ovanlig i denna humorgenre. Batra och Glans driver också ofta med sig själva, vilket är en annan viktig aspekt som jag beundrar hos de båda, det blir liksom ännu roligare då. Johan Glans, 37 år, utsågs till årets bästa manliga komiker 2003, menen han har framför allt blivit känd genom tv-programmet ”Kvarteret Skatan”, som förövrigt snart ska bli film. Han har varit guldbaggevärd, frekvent gäst i Parlamentet och medverkat i filmer som Åsa-nisse och Cornelis och på teaterscen i kritikerrosade  Spamalot.

Stefan och jag möttes vid Världens bar och avhandlade samtalsämnen som manusarbete, film, musik, porr, fotboll, kommande maratonresa och barn. Det verbala harmoniserades med 3 väldigt kalla  och goda öl. Stefan hade ett ess kvar i rockärmen; det var en osedvanligt rymlig plunta fylld till bristningsgränsen med dålig Whisky. Föga oväntat stod det en cola på bordet i syfte att blanda ut den förrädiska drycken. Alkoholens okrönte konung hade lyckats få fram flaska med vindens hastighet; Joe Labero har mycket att lära där. Mina varningsklockor var som vanligt inte aktiva och vi påbörjade uppdraget att tömma pluntan på en timme.

Klockan 18.55 satt vi på Skandiateaterns första parkett. Först in och inta scenen var Dominik Henzel. Han slog igenom som karaktären Sudden i filmen ”G” på 1980-talet. Ni har troligtvis sett honom  i Synsamreklamen, där han spelar Florens, den lite fjolliga killen som sitter fast på ryggen på optikern. För oss var detta en ny , men osedvanligt positiv bekantskap. Det visade sig att Johan Glans blivit strandsatt i Katrineholm och var på väg i taxi. Dominik fick indirekt längre tid att underhålla publiken än vad Johan själv fick.

Glansen dök upp klockan 20.30, och var onekligen lite halvstressad. Hans vanligtvis sparsmakade mimik var inte lika påtaglig de 50 minuter som han höll på. Det började trevande för att 3/4 in i showen tända till på allvar. Både Stefan och jag ansåg att Dominik denna kväll var minst lika rolig som Johan Glans. Det blev för övrigt mycket humor för pengarna på två bra platser. Lite halvdragna fortsatte färden vidare till Bishop arms, för att svepa ytterligare några öl. Vi blev dels übersentimentala, dels argumentationshögljudda – precis som vanligt. Runt midnatt skildes våra vägar; Stefan tog Taxi och jag cyklade hem. Vi hade kommit fram till att våra skötebarn: ”Sveriges två roligaste filmmanus” skulle återupptas. Det är en process som kräver fokusering av oss båda, vilket hetsiga diskussioner innan hade handlat om.

Klockradiosignalen väckte mig 05.30; detta var det närmaste jag kommer en religiös upplevelse. Tröttheten visste ingen ände – sedan lämnade jag vilset barnen på dagis och skolan. Sov mig igenom campusbussens vaggande körning. Klockan 08.00 prick satt min sista tenta igång – trodde jag. Det var 5 frågor varav 3 av dessa var 3 poängare medan resterande två var värda 6 poäng. De två sista blev mitt fall, just dessa frågor hade jag sorterat bort med intentionen: ”den kommer ändå inte på provet”. Fel fick jag, och 3 timmar sedan lämnade jag stasi-stämningen i lokalen. Nu var jag istället inställd på min första omtenta. Jag försökte se det ur ett positivt perspektiv eftersom coachning- och handledningskunskaper kan vara färdigheter som kan komma till pass i söka-arbete-processen.

Efter denna pärs blev det 1½ timme squashpärs mot en överenergisk Lino Ferrari, jag var en hårsmån ifrån att spy typ 3-4 gånger. Lino njöt i fulla drag över att jag spelade bakfull och att jag nästintill fått lungorna i händerna.  Helt irrationellt smög sig  känslan att jag tappat bort något. Detta något insåg jag senare vara min favoritguldring -  en ring jag aldrig får se igen. När jag väl kom hem så blev det en hel kväll i liggande ställning framför tv:n; jag bara längtade till morgondagen.

Euforiska kor på premiärgrönbete

Inspirerad av gångna års intresse av att se lyckliga kor beträda ett smörgåsbord av gräs fick mig, Frida och Hanna att ta bilen till Arkösund. Sänkdalens gård hade två utspring; ett klockan 11.00 och ett 14.00. Vi var där runt 10.30, i ett gudomligt försommarväder. De stora parkeringsytorna fylldes upp snabbt, vilket vittnade att vi var långtifrån ensamma. Frida var icke oväntat i behov av ett akut toalettbesök; det enda som fanns att tillgå var ett genuint utedass. Ur en 6-årings stadsboperspektiv så var detta inte den ultimata lösningen, då hon ohämmat började lipa floder. Utedass-processen tog bortåt 20 minuter, och jag hade dessutom använt mig av alla ”hur-svårt-kan-det vara-strategier”. Frida bombarderade mig med envisa frågor som ”varför finns det ingen spolknapp”, ”varför är det så äckligt?”, ”vad är det som luktar”?

Ägarna öppnade grindarna och ut sprang de kommande hamburgarna. Det var trevligt att se, men ack så snabbt överstökat. Resten av timmen ägnades åt att titta på höns och grisar, men framförallt att stå i dylika köer. Jag köpte deras egna ekologiska glass som ärligt talat är helt gudomlig. De såldes i ½- och 1 liters förpackningar, och mina smakval föll på jordgubbar, blåbär och choklad. Inte den bästa dieten i världen, då jag på kvällen tillgjorde mig 2/3 av innehållet. Vi drog sedan vidare till Mediamarkt, storhandling på Maxi för att avsluta på McDonalds. Det blev en riktigt heldag, och vi var inte hem hemma förrän 17.00.

Gården och de vackra omgivningarna har brukats av släkten sedan mitten av 1800-talet. Fram till 1999 ägdes gården av en häradsallmänning då familjen friköpte den. Idag brukas gården av Gunilla och Tomas Gunnarsson med barnen Lina, Julia, Edvin, Ludvig och Hilding, även farmor och farfar bor på gården. Farfar Per-Gunnar slog in på det ekologiska spåret i början av 70-talet och får anses som en av pionjärerna. Gården har genom åren växt från 25ha till dagens 400ha, därmed har också djurbesättningen kunnat utökas och uppgår nu till lite över 300 nötkreatur.På gården arbetar förutom familjen, Samuel och Daniel heltid som maskinförare och allt i allo, Toini och Linda deltid som djurskötare, Sara deltid med administration och Vilhelm som säljare och i glassfabriken tillsammans med Alfred; på sommaren har de oftast någon extra som jobbar.

Ormar, spindlar och annat djävulskap i Folkborgen

Marie, Frida, Frida och jag besökte Tropikföreningen Albas reptilmässa som hölls lördag mellan klockan 12.00-16.00. Jag och barnen var här förra året, och hade denna gång hoppats se fler äckliga ludna spindlar och större ormar än som var fallet då. Tyvärr var det en kopia av förra årets mässa, samma utställare på exakt samma platser fast färre. Vi tillhörde minoriteten av nyfikna som inte var intresserade utav att köpa något sliskigt eller hårigt husdjur. Jag kan lugnt konstatera att detta var vår sista dos av reptiler hos Alba, eftersom mässan inriktar sig till redan invigda eller potentiella köpare.

Trädgårdsdag på Färgargården och Norrköpings största loppis

Jag, Frida och Hanna började vår lördagspromenad runt 10.30 och första målet var Lokus baklucke-loppis. Våra grannar skulle stå där, viket i sig var ett mål. Vädret var inte idealiskt; snålblåst 12 grader, och minst sagt överhängande risk för regn. Loppisdeltagarna verkade inte precis övereuforiska medan jag själv upplevde tillställningen som oväntat givande. Det var många seriösa icke-professionella säljare som stod och huttrade och utbudet var oändligt om man skulle ha något till sina barn. Hanna och Frida sprang mellan säljarna som två adrenalinstinna   bålgetingar. För egen del så fanns det designprylar till schizofrent överkomliga priser. Jag köpte ett spider-man memory och en stor spider-man docka – till mig själv samt några gotiska skålar. Barnen köpte några Bratz och  My litle ponny hästar för egna pengar.

Vi gick vidare i motvinden för att sedermera få en fika hos min son David. Till tonerna av Clawfinger och vyerna över en nystädad lägenhet fördrev vi 1½ timme. Davids två kattungar fick agera fiktiva bebisar till Hannas och Fridas lustfyllda lekar. Davids lillasyster Emily var också där och hälsade på, och hon var troligtvis djupt involverad i själva städprocessen. Nästa anhalt blev Färgargårdens årliga trädgårdsdag som var överfylld med nyfikna och intresserade flanerande. Detta årliga evenemang håller på från  klockan 10.00 – 15.00, ett ypperligt tillfälle att exempelvis inhandla ekologisk och lokalproducerad honung på. Den förening som jag jobbar med FHUN (föreningen för hållbar utveckling i Norrköping) medverkade också.  Till skillnad från förra året, då marknaden i stort sätt blev förstörd av ett olägligt ihållande regn, så var årets tillställning helt förskonad från sådana destruktiva väderkrafter, något som bidrog till att det var relativt välfyllt.

Wolverhampton kvar i Premier League ”den enes bröd den andres död”.

En bild säger mer än tusen ord. De andra blev gudskelov inte”Wolvs” utan storebror Birmingham med Sebastian Larsson i laget, Blackpool England ”billigaste” lag och West Ham; laget som egentligen inte borde åkt ut. Det var en gastkramande sista halvlek som präglade Premier Leaugues sista omgång. Fem lag slogs om att inte följa med redan nedflyttningsklara West Ham till den ekonomiska avgrunden. Jag diskade samtidigt som jag följde nagelbitaren via radion. Det var exceptionellt tvära kast mellan himmel och helvete  -  min längsta diskningssejour någonsin. Vargarna måste till nästa säsong spela bättre mot sämre motstånd, och inleda processen i att bli ett mittenlag, än som nu hela tiden vara på gränsen att åka ur högsta serien.

Tabell		Hemma								Borta								Totalt
Lag		Ma	V	O	F	GM	IM	P		Ma	V	O	F	GM	IM	P		Ma	V	O	F	GM	IM	MS	P
1	Manchester U	19	18	1	0	49	12	55		19	5	10	4	29	25	25		38	23	11	4	78	37	41	80
2	Chelsea	19	14	3	2	39	13	45		19	7	5	7	30	20	26		38	21	8	9	69	33	36	71
3	Manchester C	19	13	4	2	34	12	43		19	8	4	7	26	21	28		38	21	8	9	60	33	27	71
4	Arsenal	19	11	4	4	33	15	37		19	8	7	4	39	28	31		38	19	11	8	72	43	29	68
5	Tottenham	19	9	9	1	30	19	36		19	7	5	7	25	27	26		38	16	14	8	55	46	9	62
6	Liverpool	19	12	4	3	37	14	40		19	5	3	11	22	30	18		38	17	7	14	59	44	15	58
7	Everton	19	9	7	3	31	23	34		19	4	8	7	20	22	20		38	13	15	10	51	45	6	54
8	Fulham	19	8	7	4	30	23	31		19	3	9	7	19	20	18		38	11	16	11	49	43	6	49
9	Aston Villa	19	8	7	4	26	19	31		19	4	5	10	22	40	17		38	12	12	14	48	59	-11	48
10	Sunderland	19	7	5	7	25	27	26		19	5	6	8	20	29	21		38	12	11	15	45	56	-11	47
11	WBA	19	8	6	5	30	30	30		19	4	5	10	26	41	17		38	12	11	15	56	71	-15	47
12	Newcastle	19	6	8	5	41	27	26		19	5	5	9	15	30	20		38	11	13	14	56	57	-1	46
13	Stoke	19	10	4	5	31	18	34		19	3	3	13	15	30	12		38	13	7	18	46	48	-2	46
14	Bolton	19	10	5	4	34	24	35		19	2	5	12	18	32	11		38	12	10	16	52	56	-4	46
15	Blackburn	19	7	7	5	22	16	28		19	4	3	12	24	43	15		38	11	10	17	46	59	-13	43
16	Wigan	19	5	8	6	22	34	23		19	4	7	8	18	27	19		38	9	15	14	40	61	-21	42
17	Wolves	19	8	4	7	30	30	28		19	3	3	13	16	36	12		38	11	7	20	46	66	-20	40
18	Birmingham	19	6	8	5	19	22	26		19	2	7	10	18	36	13		38	8	15	15	37	58	-21	39
19	Blackpool	19	5	5	9	30	37	20		19	5	4	10	25	41	19		38	10	9	19	55	78	-23	39
20	West Ham	19	5	5	9	24	31	20		19	2	7	10	19	39	13		38	7	12	19	43	70	-27	33

Grabbhalvan 2011 samt squash

Vecka 20 (1 pass 45 min) och 21 (4 pass 270 min) genomsyrades av att jag tog det lite lugnare med träningen. Dels berodde det på att min nya kost gjort mig kraftlös (energidränerad), dels på att mitt nästa löpningsmål Höstmilen ligger på ett behagligt tidsavstånd. Jag lyckades också med konststycket att komma sist i division 4, samma grupp som jag för övrigt trodde jag lätt skulle vinna. Vanligtvis innebär detta en nedflyttning till division under, men lyckan stod mig bi eftersom en person dragit sig ur, och på så sätt klamrade jag mig fast i division 4:a hettan. Kanske gud själv anammar en lågkolhydratkost? Jag spelade också squash mot Lino – bakfull. Det var fel person och fel dag för ett högintensivt squashpass. Två dagar senare gjorde jag istället min bästa match på flera år mot honom genom att pressa honom till en 5-setare. Han fick verkligen jobba för att vinna; det var en känsla av fornstora dagar som översköljde mig.

Ett nytt år -  en ny Grabbhalva; detta år har även en ny bansträckning introducerats dessvärre en längre sådan. De vedertagna 5 kilometerna är från och med 2011 istället på 5.5 km, något jag inte alls gillar; antingen är det 5 km eller 10 km, punkt slut. Förberedelserna kan väl alltid vara bättre, men med mitt mentala träningshandikapp så är det inte alls säkert att resultaten hade förbättrats. Vecka 18 var lika med  4 pass och 331 minuter; vecka 19 bestod av 5 pass a`la 217 minuter. Onsdag squash, torsdag squash, fredag squash, söndag 1 mil löpning, onsdag 60 minuter squash och torsdag Grabbhalvedags. Detta var för övrigt min första Grabbhalva som jag genomför med min implementerade kolhydratkost. Tyvärr så var både mitt squash- och löpningspass genomsyrat av en ytterst destruktiv energilöshet; kände mig dränerad på  all välbehövlig energi.

Väderförhållandena var optimala, 16-17 grader, sol och endast lite blåst. Mina förberedelser inleddes med en keso/nötblandning frukost, och en middag bestående av torskfilé med lite potatis och smörsås. Min tävlingsvikt låg runt 75.5 kg. Klockan 17.45 begav jag mig småspringandes från Ektorp till startplatsen invid Stadium Arena. Det blev ännu lite mera uppvärmning på området. Jag träffade endast en person som jag kände och det var squashpolaren Garrido. Med startnummer 3, vandrade jag fram till grupp 1:s startfålla, och laddade mp3:n med melodiska hårdrockklassiker som Evergrey, Nocturnal rites, Pretty Maids, Bloodbound, Lion´s Share, Firewind,

Startskottet gick av och jag kände ganska snabbt att ”springet” i benen saknades. Jag försökte i alla fall göra mitt bästa. Den nya banan kändes riktigt bra;  mer varierad och mindre trång än sina föregångare. De första två kilometerna gick relativt fort, sedan blev det betydligt jobbigare. När benen kändes som mest blytunga var det svårare att uppmana min mentala djävul att öka farten, istället sejfa  jag mig till ett tempo som inte framkallade blodsmak. Jag lyckades missa 4 km skylten, vilket innebar att min minimala orienteringsförmåga försvann helt. Målrakan dök därför upp oväntat snabbt, och jag behöll det makliga tempot  fram till mållinjen. Den förlängda sträckan användes i marknadsföringssyfte (otroligt trögt för övrigt), men utifrån min och flera andras deltagares pulsklockor så var banan 5 km, inte en meter längre. Det innebar dessvärre att min sämsta tid ever var ett faktum: 22.09. Mitt mål att springa under 20 minuter står dogmatiskt fast; nästa år fixar jag det. Mina polare Fredrik ”Odda” Adolfsson och Magnus ”AIK” Ström var också med, deras tider imponerade däremot. ”Odda” sprang in på utopiska 17.51 medan ”AIK” passerade mållinjen på 20 minuter jämnt.

Continue Reading »

Sockermissbrukare är vi nästan allihopa

Att socker är en form av ”vardagsheroin” kanske låter lite väl magstarkt och provokativt för de flesta människor. Sanningen är att den inte är lika snabbt nedbrytande, men förefaller skapa ett beroende som är minst lika svårt att ta sig ur som ett heroinmissbruk. I drogbranschen finns ett begrepp som kallas för ”designer drugs”. Tillverkarna av syntetiska droger ändrar någon molekyl i häxbrygden, kan helt sonika sälja den lagligt innan rättsväsendet hunnit i kapp och fått den stämplad som en olaglig drog. Ungefär samma process reproduceras i livsmedelsindustrin, där man hittar på det ena nya sötningsmedlet efter det andra och legitimerar ordet sockerfritt helt lagligt med oss som försökskaniner och sockerpundare. När hjärnan väl vant sig vid drogen så vill den ha sin dagliga dos, om inte så börjar hjärnan att protestera  genom att signalera obehag. Några vanliga symptom är irritation, rastlöshet, oro, huvudvärk, sömnproblem, värk i kroppen, humörsvängningar, kraftiga sug och trötthet.

De stora anledningarna är att sockret finns tillgängligt i sådana produkter som många av oss relaterar till livskvalitet; något att bjuda på när vi får besök, fikainnehåll och fest. Omgivningen är en källa till upprätthållandet av denna sockereufori i tid och otid; de kan till och med bli förnärmade ifall du avböjer att ta deras nybakad/bagerifärska bullar, kakor eller efterrätter. Socker existerar dessvärre i produkter som inte lika uppenbart förknippas med sockerprodukter som exempelvis skinka, korv, pasta och bröd. Idag är socker som sagt en socialt accepterad drog. Den är billig, mycket lättillgänglig och har ingen åldersgräns; av många anses fortfarande denna drog relativt harmlös.

För en sockerberoende är sockerarter som honung, malt, sirap och sötningsmedel lika förödande. Det samma gäller också alla kolhydrater från spannmål, potatis,  majs och frukt som bryts ner till socker i kroppen. Alla dessa har det gemensamt att de mer eller mindre påverkar hjärnan på ett sätt  hos dem som är känsliga för att utveckla ett beroende. Det är därför en sockerberoende person kan ”droga” även på fullkornspasta, grovt bröd, ugnsbakade rotfrukter och frukt. ALLT BLIR SOCKER, även om det inte går lika snabbt eller effekten i hjärnan blir lika stor som om personen hade ätit snabbmakaroner, chips, formfranska eller vingummi.  Beroende är en kronisk, men behandlingsbar hjärnsjukdom som kan orsakas av ett antal ämnen  eller beteende, till exempel socker, alkohol, nikotin, spel, sex och andra droger. Gemensamt för dessa är att de är förknippade med lustkänslor. För min del är i stort sett varje affär en potentiell fiende där sockerdjävulen knackar mig på axeln: ”bara lite lösgodis, bara två chokladbitar eller varfö inte en hel kaka”.  Sockerfrestelserna har expanderat till butiker som i alla fall inte jag associerar med godisprodukter exempelvis har K-Rauta en godisdisk.

I Sverige ligger godisgenomsnittet på cirka 17 kg, dubbelt så mycket som genomsnittseuropén. De stora anledningen är troligtvis att vi i Sverige är banbrytande och godispionjärer på lösgodis. Jag har varit, i Los Angeles, New York, London, Paris, Sydney, Rom, Singapore, Barcelona och Prag och aldrig stött på detta lösgodis fenomen i den utsträckning som vidmakthålls i Svedala. Holland är det land i Europa  som anammat Sveriges lösgodishybris ”bäst” av alla. Inte ens i de ”korpulentas epicentrumen”: USA och Mexico; finner man exempelvis gratis ketchup, utan det är något som kunderna får betala extra för. Jag tror att Sverige är det enda land i världen som har gratis tillförsel på ketchup. Anledningen stavas troligtvis socker, vilket i detta fall påvisar min tes att vi Svenskar är världens mest sockermissbrukande folk.

Idag visar forskningen att socker att socker fungerar som en bättre datahacker i de individer som har sårbarhet för att utveckla ett beroende. Sockret tar sig igenom brandväggen, kodar om belöningssystemen och omprogrammerar. När sedan nikotin eller alkohol introduceras behövs det ingen tillvänjningsperiod. Sockret är oftast inkörsporten för övriga droger,  och processen startar dessvärre redan efter en bebis slutat inta bröstmjölk. Om vi äter mat som innehåller mycket socker, gärna uppblandat med fett och salt kommer det att stimulera belöningscentret att frisätta bland annat betaendorfiner och seratonin; signalsubstanser som skapar välbefinnande. Föreställ er ett barn som har för låga nivåer av dessa två substanser och som dagligen serveras: Frosties, Vaniljyoghurt, Jordgubbsfil, Kräm, Apelsinjuice, Sylt, Saft, O´boy, Vitt bröd, Pasta med Ketchup, Risifrutti eller glass.

I barnens hjärna kommer det att bli ett rejält påslag av dessa signalsubstanser. Barnet känner sig gladare, bättre till mods, mindre sårbart, mer socialt och så vidare. På råga till allt så skjuter blodsockret i höjden och ger ett helvetiskt energilyft. Subliminalt står vi där med ett barn som successivt inser att man slipper ta itu med saker när det känns känslomässigt tufft genom att äta vissa livsmedel. Vips står vi där med en avkomma som kan medicinera sig själv, i syfte att slippa obehagliga känslor. Artfrämmande föda som socker och raffinerade kolhydrater och industriellt framställda fetter skapar ett anti-välbefinnande, vilket även drabbar glada och harmoniska barn.  Att avstå socker i alla former är det effektivaste och viktigaste åtgärderna  för att förhindra att sitt barn indoktrineras in i ett evigt sockerberoende. För dem som redan är inne i beroendecirkeln är det som sagt samma regel som gäller, i syfte att bli sockerbefriad och att förhindra eventuella återfall.

Jag kan bli mäkta irriterad på föräldrar som implicit hånar mig i min ambition att inte skapa sockerbojer till mina barn via exempelvis reducerad lördagsgodis, mindre godis i påskäggen och mindre konsumtion av exempelvis vitt bröd och ketchup. Föräldrarna introducerar och reproducerar ett dysfunktionellt kostbeteende som överstimulerar varenda belöningssystem som finns tillgängliga. En förälder anser jag blir inte en bättre förälder för att de dukar upp ett smörgåsbord av horribla kemiska produkter som läsk, chips, godis, energidrycker, Gorby´s, fikabröd, kakor och glass till sina ögonstenar. Ett förbud mot dessa är väl att starta ett krig man aldrig kan vinna, men att minimera dessa produkter borde inte vara så svårt.  Det borde istället vara ett förbud mot tröga och naiva föräldrar. Jag tror ingen förälder i grund och botten vill vara ansvariga för att ens barn får diabetes typ 2, migrän, blir övergödda, IBS, fibromyalgi, kronisk trötthet, sömnstörningar, depressioner, gallsten för att nämna några konsekvenser som vidmakthålls via den dysfunktionella kosten. Vi själva stävjar detta genom att köpa exempelvis läsk  endast på påsk och jul och när vi äter ute, i syfte att inte synliggöra frestelserna som  är ständigt tillgängliga i kylskåpet.

PCB anses idag vara cancerframkallande och material som innehåller detta ämne ska därför behandlas som farligt avfall. PCB förbjöds 1972, men kan fortfarande finnas kvar i gamla fogmassor och betongelement. 1982 kom ett totalförbud mot asbest, men det kan fortfarande finnas kvar i lägenheter och hus gömt. DDT är ett annat underverk som togs i bruk 1945 och 1948 belönades med Nobelpriset – det lanserades som ett riskfritt insektsmedel år 1942. Användningen av DDT förbjöds i Sverige under 1970-talet, precis som i våra nordiska grannländer. Vart vill jag då komma med detta? Jo, om något decennium så kanske vi helt omvärderat vår nuvarande syn på socker och raffinerade  kolhydrater, för att istället se det ur samma glasögon som vi idag ser på tobaken. Det som är sanning i dag behöver nödvändigtvis inte vara morgondagens sanning.

Modifierad LCHS-kost

Vid detta försök är jag inte längre en ”LCHF-rookie”, utan är väl medveten om de oväntade och osannolika fördelarna med kosten dessvärre är jag också bekant med dietens baksidor. Min och många andra människors gemensamma upplevelser av kosten är ett reducerat eller helt borttaget sötsug samtidigt som mättnadskänslan ökar, något som innebär att det förrädiska och maniska kylskåpsöppnandet hålls i schakt. Har som sagt testat detta en gång och jag fick för första gången konkreta resultat att detta faktiskt hjälpte mig att dels hålla vikten, dels hålla småätandet och sockermissbruket borta samtidigt som humöret hölls på rätt nivå istället för polariserat pendla under dagen med vitt mjöl och sockerprodukter som bovarna i dramat. En annan exceptionellt positiv aspekt av kosten är att jag är bra mycket piggare och kreativare under mina vakna timmar. En annan bonus är att musklerna relativt snabbt blir deffade som granit om man kombinerar kosten med träning. Diabetes, allergier, astma, magproblem, migrän är måhända ett minne blott. Sätt fart på fettförbränningen och utrota sötsuget i syfte att uppnå en psykisk som fysiskt frid.

Tyvärr är det ”all in”, det är dessvärre ytterst enkelt att återigen hamna i dysfunktionella kostvanor, vilket jag efter något år gjorde, även fast jag såg vidden av kostens mirakeleffekter. Dietens nackdelar ur mitt perspektiv var svårigheten att variera kost på ett optimalt sätt; ris, pasta, potatis och smörgåsar är dels gott, dels  mångsidiga och snabba att tillaga. Kött, ägg, creme fraiche och  fetthybrisen stod mig ibland upp i halsen. Denna gång tänker jag i större utsträckning försöka hitta vedertagna recept i syfte att variera fett och proteinkällorna. En annan paradoxal svårighet är problemet att inte går ner för mycket i vikt, en precis motsatt situation än förut. Jag är inte lika hungrig som förut, och på så sätt är inte intaget av mat lika påträngande och viktigt som förut, vilket gör att man ibland glömmer bort att äta. Det är svårare än man tror att inte bli alltför utmärglad eftersom jag varken har övervikt eller diabetes, men tränar 3-4 gånger i veckan. De största vinsterna med kosten görs av överviktiga och diabetiker.

Allt är troligtvis inte bara så  svart eller vitt, verkligheten är dessvärre mer komplex än så. Kostdystopi-anhängarna målar in sig i ett hörn med argumentet att det just är kosten som är boven i dramat vid den epidemiska fetman och diabetes eskalerande. Andra forskare är lika säkra på att det är kemikalierna som orsaker ADHD, fetma, diabetes och dylikt. Syntetiska tillsatser i mat är en annan relativ modern företeelse som i kombination med kemikalierna, vitt mjöl och socker är bildar en cocktaileffekt av hälsorisker. Effekterna av denna kemiska cocktailhybrid  via relativt nya industriella matprodukts-påfund: tillsatser, kemikalier, socker- och kolhydrathybris lär inte vänta på sig.

Det går att träna och tävla med kolhydratkost, utan att bli sämre

Skidskytten Björn Ferry, Triathlonguden Jonas Colting och brottaren Jimmy Lidberg är levande bevis på att det går att kombinera hård träning och krävande tävlingar med lågkolhydratkost och ändå utvecklas som idrottsman. Kolhydratlobbyns gemensamma ansträngningar vidmakthåller och reproducerar vår syn på mat, näring och energi så att vi från späd ålder fastnar i ett näst intill oåterkalleligt beroendebeteende. Det handlar om det fanatiska ätande av flingor, gryn, bröd, pasta och andra raffinerade produkter av i bästa fall tveksam till i värsta fall usel kvalitet. I bräschen för denna kampanj går marknadsledande AXA som dessutom haft vänligheten att ta fram en informationsfolder som heter ”Uppladdningen” som i princip varje barn- och ungdomsidrottare under de senaste 25 åren blivit pådyvlad. Att träna på lågkolhydratkost kan förbättra fettförbränningen, men ska man tävla är det ingen nackdel att öka kolhydratintaget eftersom de fungerar som ett raketbränsle, men ett överdrivet pastaätande innan tävling är däremot kontraproduktivt.

Fett och protein i naturlig form, liksom oförädlade kolhydratkällor, gör oss friska och starka och uthålliga. Den typiska mjöl-, gryn- och sockermaten som varje svensk förknippar med Vasalopp, marathon och andra kraftprov gör oss i längden feta, sjuka och trötta. Det är paradoxalt och nästan komiskt att se alla dessa motionärer inklusive mig själv; framförallt skidåkare och cyklister, som med alla mått mätt är långt mer aktiva än medelsvensken, men som ändå bär på en ansenlig övervikt runt mage och rumpa. Visst cyklas det 10 mil på söndagen, men då laddas det med pastamiddag och grötfrukost och sedan äter man tre energikakor på cykeln samt fikar bulle. Efter uträttat värv blir det något sött som belöning och det är en ond cirkel av socker in och socker ut. Insulinet går på högvarv medan kärlekshandtagen växer så man får väl äta ännu fettsnålare och köpa det nya lättmargarinet. Och man kan ju fundera på hur våra förfäder som bevisligen var nomader, vandrare, jägare, samlare och löpare klarade sina dagliga vedermödor av uthållighet och kamp när inte dagens livsmedelsindustri fanns där med sina sockrade flingor.

Tyvärr är det en väldigt inskränkt och djupt rotad teoribildning som genomsyrar delar av den svenska akademiska kostutbildningen av idag. Det är skrämmande att se hur professorer inom ämnet lyckas ”hjärntvätta” sina studenter avsiktligt eller ej, genom att fokusera på och endast lyfta fram en mycket liten del av all den kunskap och vetenskap som faktiskt finns inom området, samtidigt som de predikar vikten av att granska all sorts information som serveras och att tänka kritiskt!

Lågkolhydratkost-sejour 2: Kostdagboken

Varje frukost så dricker jag ½ liter vatten och två matskedar ren kallpressad olivolja och dessvärre 1 kopp väldigt stark pulverkaffe.

 

Dag 1. måndag 25 april: 79 kg

Sockerabstinens 10/10,

1.  3 äggmackor, 2. Indonesisk currygryta med lite ris, 3. Två kesomackor

 

Dag 2. tisdag 26 april: 78,6 kg

Socker abstinens 9/10

1. 2 äggmackor, 2. Cashewnötter (Campus), 3. Köttbullar 15 stycken med massor av ost

 

 

Dag 3. onsdag 27 april: 78, 2 kg

Sockerabstinens 10/10, Träning: squash 60 minuter, Återfall: 3 surisgodisar

1. Ostomelett på 3 ägg, 2. Två korv utan bröd (Campus), 3. Tre 90 grams hamburgare utan bröd

 

Dag 4. torsdag 28 april: 77,6 kg

Sockerabstinens 9/10, Återfall: halv kanelbulle samt tre 33 cl starköl (maltsocker)

1. Äggröra med ost, 2. Vitkålssallad med fetaost, 3. Restaurangmat: Penne med oxfilé och dragonsås

 

Dag 5. fredag 29 april: 77,3 kg

Sockerabstinens 8/10, Träning squash 105 minuter, Återfall: 3 godisar av Fridas

1. Bacon- och ostomelett på 4 ägg, 2. 1 paket rökt bacon och en stor bit hushållsmedvurst, 3 Tre smörgåsar med rökt skinka och ost

 

Dag 6. lördag 30 april: 76,4 kg

Sockerabstinens 7/10. Träning 30 minuter gym, Återfall: 50 cl coka cola

1. Omelett på 4 ägg med 40 %: grädde, rökt skinka, chiliflakes och ost, 3. Två Bamse & en Chorizo på Valborg

 

Dag 7. söndag 1 maj: 76,7 kg

Sockerabstinens 5/10. Träning 55 minuter löpning

1. Äggröra med bacon, 2. Köttfärslimpa med gräddsås, broccoli och morötter

 

Dag 8. måndag 2 maj: 76,2

Sockerabstinens 8/10.

1. Stekt ägg, bacon, pizzaslice, 2. Fläskfilé med gräddsås, broccoli, zuccini, morötter, paprika, 3. Tre skink- och ostmackor och två glas Proviva blåbär

 

Dag 9. tisdag 3 maj: 76,6 kg, Sockerabstinens 7/10.

Återfall: 1 stor Ben & Jerrys glass 500 ml

1. Risomelett med skinka, ost och chili, 2. Tjugo stekta köttbullar med ost och chili

 

 

Dag 10. onsdag 4 maj: 76,5 kg

Sockerabstinens 6/10. Träning 70 min squash

1. Gräddomelett med rökt skinka och ost, 2. Två korv med baguette på Q8, 3. Stekt kyckling och hushållsmedvurst

 

Dag 11 torsdag 5 maj: 76, 3

Sockerabstinens 6/10. Träning squash 110 minuter.

1. Äggröra med ost, 2. Stor kebabrulle, 3. Zucchini lasagne

 

Dag 12. fredag 6 maj: 76,6 kg

Sockerabstinens 5/10. Träning squash 95 minuter

1. En påse cashewnötter med vatten, 2. Stekt kyckling i terayki med massor av ost och creme fraiche.

 

Dag 13 lördag 7 maj: 76 kg

Sockerabstinens 6/10. Superåterfall 1 ½ liter god ekologisk glass

1. Kyckling med creme fraiche och ost 2. McDonalds: baconburgare med onioncheese sticks  3. Äggröra med ost och creme fraiche

 

 

Dag 14 söndag 8 maj: 76,4 kg

Sockerabstinens 5/10. Träning löpning 1 mil

1. Äggröra med bacon, ost och creme fraiche. 2. Rökt skinka med creme fraiche och ost.

 

Dag 15 måndag 9 maj: 75,8 kg

Sockerabstinens 6/10. Återfall: Hallongräddglass med lite socker

1. Ägg-grädde-röra med ost, creme fraiche, 2. Blomkålsås med fläskfilé, morötter, gurka och kikärtor,  3. Rökt skinka med ost och creme fraiche

 

Dag 16 tisdag 10 maj: 75,8 kg

Sockerabstinens 4/10. Återfall: 100 cl öl 6 3 kulor med Ben & Jerry glass

1. O´Leary´s: Steaksallad med blåmögelost och bacon och två öl, 2. Ostomelett med kebabkött

 

Dag 17 onsdag 11 maj: 75, 7 kg

Sockerabstinens 6/10. Träning 60 minuter squash

1. Ostomelett med kebabkött och ost, Två hamburgare med ost, 3. 15 köttbullar med ost & creme fraiche

 

Dag 18 torsdag 12 maj: 75,6 kg

Sockerabstinens 4/10. Träning & tävling: löpning 60 minuter

1. Ett ägg med keso och nötter, 2. Torskfiléer med frasigt täcke i lagrad ost, Stekt kyckling med cremé fraiche

 

Till hands i hemmet för att underhålla och underlätta dieten

34% creme fraiche, äkta smör, 40 % grädde, Keso, Turkisk Yoghurt, Naturell Yoghurt, olika sorters nötter, kött,  bacon, köttbullar, kebabkött, kycklingfiléer, hamburgare, lax, tork, makrill, ägg, fet ost, avokado, kokosfett, glass utan socker, Eko bananer, Hirs.

2 veckors utvärdering

När det kommer till det förrädiska sockret så är det helt enkelt en mental påfrestning att avhålla sig ifrån att köpa de nya Marabousmakerna eller Hallonlakrits-dödskallarna. I början av dieten då strikt är lika med a-o är det inte en dödssynd att äta ”frestelser”, men inte långt därifrån. Det visar sig ganska snabbt på vågen om man druckit cola eller ätit några extra glassar. Dag 12 fick jag ett tillrättavisande från en squashpolare som är lite expert på området. Han menade på att jag varit duktig på att utesluta kolhydrater, men ätit på tok för lite fett: dietens själ. Det är fettet som startar förbränningen och i början av dieten är det fundamentalt att kanske äta så mycket som 50 % fett. Jag implementerade genast hans vägledande kostförslag utan att blinka. En 34% crème fraiche, 38% ost, 30% Philadelphiaost med mera köptes genast in för att införlivas i kosten. Dag 13 så uppnåddes min yttersta viktgräns 76 kg. Min idealvikt bör enligt mig själv pendla mellan 75 – 76 kg, fast med lite mera muskler än vad nu är fallet, rätt så mycket mer om jag ska vara riktigt ärlig.

Samma dag besöktes Sänkdalens gård där de  bland annat har egentillverkade glass; det blev choklad-, blåbär- och jordgubbsglass som inhandlades. Jag löpte kylskåpsamok och åt själv upp 1½ liter av de två, något som inte uppskattades av vare sig vågen eller det reducerade sötsuget. Det känns ändå som jag har kontroll på vikten, istället för att vidmakthålla ett nästintill dagligt sockerätande går det att slarva till och från….det känns helt osannolikt bra eftersom jag definitivt inte vill avstå från vare sig sig glass, godis, choklad eller efterrätter. Det var sedermera inte speciellt krävande att hålla vikten de fyra senaste dagarna mellan 75,5 – 76 kg. Jag upplevde mig däremot som onaturligt energilös såväl när jag löpte i Vrinnevi som vid squashspel; orkade helt enkelt inte lika länge som tiden innan. Jag hoppas innerligt att detta är en naturlig fas i kostprocessen, och att det dysfunktionella träning- och tävlingshämmaren släpper taget, då kroppen inom en snar framtid förhoppningsvis acklimatiserats. Några konkreta effekter av kosten är att hungerkänslorna kraftigt reducerats, precis som socker suget. Jag kommer kontinuerligt att uppdatera kostförloppet i kommande blogginlägg.

Continue Reading »

Widholmska påsktraditioner

Det jag gillar med påsken är dess kravlöshet gentemot exempelvis jul- och midsommarstress, där oändliga måsten blockerar livskvaliteten. Vi pyntar måttligt, äter ägg, konsumerar ytterst lite godis, besöker våra föräldrar och några kompisar  – and that´s it. Maries föräldrar kunde vi bocka av genom att vi nyligen besökt dem. Marie jobbade tyvärr fredag, lördag och söndag, något som präglade min och barnens påskagenda. De fick exempelvis följa med sin pappa och se honom bli pulvriserad av det italienska fåret Lino; i tre raka matcher under 75 minuters intensivt jagande. Barnen och jag tog därefter en långpromenad med delmålen: mina föräldrar, Folkparken och Konsum Skarphagen.

Jag hade köpt med mig diverse fika och godsaker, om mina föräldrar stod för nybryggt kaffe. Efter att ha hjälpt pappa med e-posten så begav vi oss vidare till Wallmans för att handla glass. Barnen tog irrationellt varsin pigelin medan jag tog tre kulor med våffla. I Folkparken hade självklart inte vattnet fyllts på eller hoppmattan tagits fram än, men klätterställningarna dög bra  som substitut till att leka jaga i cirka 1 ½ timme. En konsekvens av allt springande var att barnens relativt ljusa kläder antagit en mer gråsvart nyans. Vi (jag) valde sedan den långa vägen hem som bestod av att följa stråket runt Strömmen tills Kneippen där vi vek av med intentionen att snabbast nå Konsum Skarphagen. Jag skulle nämligen inhandla ingredienser till några recept. Det som höll Hanna och Fridas ben och huvud uppe var löftet att de skulle få välja varsitt tuggummipaket. Vi sov bra den natten.

Efter 4-5 år av löften ”att snart komma förbi på en fika”,  blev det fiktiva till verklighet. Vi påskfikade hos en gammal kompis, hans fru och två barn i nejderna av Vikbolandet, närmare bestämt i Kuddby. Vi stod för fikabrödet medan de stod för kaffet, godiset och läsken. Urban Svensson är för övrigt en gammal fotbollspolare och tillika herrklubbsmedlem. Det var densamme som agiterade för att vi i herrklubben skulle åka Vasaloppet, vilket 3 av 10 ställde upp på  2003. Vädret var återigen på sitt bästa humör, vilket förstärkte de tre trevliga timmarna hos Ubbe, Annicka, Madde och Marie.

Eftersom jag själv är väl medveten om sockrets orättvisa makt, och svårigheten att undvika produkter utan socker så har barnen indirekt blivit drabbade av denna maniska medvetenhet. De får till skillnad ifrån vad jag fick av mina föräldrar när jag var barn, väldigt lite godis i sina ägg. Vi har sett till att de bara får varsitt ägg med godis, de andra äggen består av småprylar eller fina strumpor, trosor med mera. Hanna och Frida verkar inte nämnvärt ledsna för detta, snarare tvärtom. Jag tror däremot det är viktigt att vara tydligt  med  varför vi gör på ett sådant sätt, och förklara varför de inte får lika mycket godis som många andra barn. Förbud är ingen bra strategi, men att minimera godisätandet är det. Min son David fick inte onaturligt mycket godis, men fick ägg från oss, sin mamma, sina mor- och farföräldrar, vilket resulterade i att han spydde och mådde allmänt dåligt i tre påskar i rad, något som för mig blev en varningsklocka. I Sverige äter vi cirka 17 kg per person, dubbelt så mycket som genomsnittet i Europa, en stor anledning är lösgodistillgängligheten.

En lugn Valborg i Folkparken

Min barndoms valborgsmässoaftnar var lika med ett årligt besök i Folkparken. Elden, marknaden och stämningen upplevde jag då som utomjordiskt magiska. När jag väl besökte Folkparken som medelålders gubbe, så var jag inte alls lika euforisk. Det var mest skrik, skrän som ackompanjerades av en bedövande kyla. Just kylan har varit den bidragande orsaken till att jag agerat bromskloss, och istället agiterat för en varm hemmakväll i lägenheten. Denna Valborg skulle kylan tämjas -  för barnens skull; handskar, långkalsonger och tjocka strumpor blev motformeln.Runt 19.00 inleddes Valborgsmässospektaklet.

Klockan 20.00 så spelade Hemvärnets musikkår upp vårläten ur sin digra repertoar; de följdes av KFUM-kören och W-6-kören. Tyvärr är jag väl alldeles för musikaliskt obildad, men jag tycker inte alls om den musikgenren; den är tråkig och endimensionell. Därefter så var det dags för allehanda tal; först ut var NT:s chefredaktör Anders Nilsson, strax därefter höll Pernilla Wiberg årets vårtal som präglades av att hon pratade på tok för lågt. Jag hörde dessvärre bara enstaka ord, vilket var synd då det säkert var intressant. Klockan 21.00 så tändes själva Valborgselden, något som värmde i dubbel bemärkelse. Inte långt efter så började Valborgsfyrverkeriet; Hammargrens stod för arrangemanget, idiotiskt nog började de 20 minuter för tidigt eftersom det fortfarande var lite för ljust ute för att de dyra fyrverkerierna skulle komma till sin fulla rätt. Mina höjdpunkter var den hypnotiska elden samt två utsökta bamse och en knaprig chorizo. Försäljning, kyla, eld, tal, kyla, fyrverkerier i all ära, men det var schizofrent  härligt att komma hem igen och inta en liggande position framför tv:n och under täcket.

Valborgsmässoafton firas också i Finland, Estland, Lettland, Tjeckien  och Tyskland. Valborgsfirandet står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som, när den vann utbredning i Norden, knöt an till de gamla festerna. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor, utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i Valborgselden. Seden att fira olika våreldar har därigenom botten i både kristen och hednisk tradition. När Sverige kristnades på 1000-talet byggdes vissa av de kristna kyrkorna på den gamla religionens högtidsplatser och knöt också rumsligt an till de rådande högtiderna.

Premiär för den traditionella Himmelstalundsloppisen

Min fru och vår granne Johanna bestämde sig tidigt att delta i loppispremiären; de begav sig runt klockan 05.00 till ett kylslaget Himmelstalund med fullpackade bilar. Jag och barnen tog en promenad  via Strömmen till marknaden när temperaturen stigit en aning. Solen sken och barnen hittade oändliga köpalternativ, de fick ha med sig sina egna pengar. Tanken är att de måste lära sig pengarnas värde; det är inte bara att köpa allt som man pekar på. Deras val föll på två vackra porslinsdockor som kostade 75 kronor styck, i butik minst 300 kronor styck – ett klipp helt enkelt. Marie och Johanna behövde varken trängas med kunder eller andra försäljare på området. Det var mist sagt glest, vilket  bland annat tydde på en otrolig dålig marknadsföring. Det stod inte ett ord om detta i dagens NT för att ta ett exempel. Ifall man såg detta krasst ur ett ekonomiskt perspektiv så var det en helt meningslös aktivitet, men ur ett gemenskapsperspektiv något riktigt positivt.

Värmer inombords  – föräldraeufori och framtidsförväntningar

En ”gammal” lärare som följt Hanna ifrån 6-års klass till 1:an tog mig åt sidan. Hon ville berätta en viktig sak, något jag kunde tolka på två sätt. Jag var redo med förklaringen att kniven inte alls var min utan Maries. Det visade sig istället vara en oerhört glädjande nyhet. Hon ville instinktivt bara berätta vilken skillnad och utveckling som skett ifrån den blyga tjej som för två år sedan stegade över skolans tröskel. Läraren verkade genuint glad när hon berättade hur populär Hanna var hos såväl killar som tjejer. Det var inte bara populär i ordets betydelse utan att Hanna agerade empatiskt, altruistiskt och rättvist mot sina skolkamrater. Jag blev också glad att hon inte använder svordomar i någon högre utsträckning. Det kan annars vara så att de inte knystar ett fult ord hemma, men tar igen det bland skolkompisarna istället. Att Hanna försöker hjälpa andra som hon upplever blir retade eller orättvist behandlade är också något som jag är jättestolt över.

Att vara förälder är inte alltid det enklaste; den balansgång av värderingar som en förälder vill överföra till sina barn är svårare i praktiken än i teorin. Jag tror en bra strategi är att nämna sig själv  i de uppdiktade propagandaberättelserna, i syfte att förklara vad som är bra och mindre bra. Ett av våra stora uppfostringsdelmål är att se till att varken Hanne eller Frida börjar röka. Där tror jag på en lite antipedagogisk skrämseltaktik som består av  att successivt förklara de negativa följderna av rökningen som exempelvis cancer, och grå hud.  Varken jag eller Marie röker, något som onekligen underlättar den kommande den avhållsamhetsprocessen. Vilken trovärdighet har man förresten som förälder om man förbjuder sina barn att röka eller snusa,  men själv är rökare.  Ett strategiskt komplement till ”berätta-otäcka-historier-från-verkligheten” är att i tonåren locka (muta) dem med att köpa något som de verkligen vill ha (men inte har råd med), men kravet är då exempelvis att inte börja röka eller lyssna på dansband för då brinner presenten inne. När de passerat 20 år är de statistiskt sett immuna mot att bli rökare eftersom ovanan implementeras i tidigare åldrar; få ungdomar börjar röka efter 20 år.

Kommer Hanna och Frida bli två hårdrockande änglar? Ur ett sunt förnuft perspektiv borde så vara fallet eftersom den genren är i majoritet i vårt hem på grund av att jag har jag har ett betydligt större musikintresse än Marie. För tillfället ligger den  utopin i djup dvala då det är Melodifestivalen och framförallt Erik Saade som för närvarande  är i fokus. Jag har hört dennes platta till leda, men kan tycka att 5-6 låtar på hans debutplatta från 2010 är riktigt riktigt bra. I vilket fall som helst har jag väl även där varit boven i dramat, då jag överöst dem med Melodifestivalmusik.

Dyra impulsköp

Jag stegade in på Två hjärtan med Frida utan några som helst köpkrav, och stegade ut runt 4000 kronor fattigare via 4 snygga silvertingestar. Det blev fyra ringar varav två i mina ögon coola dödskalleringar. Det kan tyckas något omoget att i min ålder ”slänga” pengar på något så barnsligt, men för mig symboliserar dödskallar ett sätt att instinktivt reflektera på att försöka leva i nuet istället för att planera ihjäl mig, något jag för övrigt är alldeles för bra på.

När jag ser dödskallen så associerar jag direkt till att ”såhär blir det till slut för alla -  även för mig”, då försöker jag istället göra saker som jag tycker är kul nu, istället för att skjuta upp saker och ting. Det blev också en vända på ombyggda H & M där fem v-ringade t-shirts i olika färger inhandlades. De var inte bara snygga, utan dessutom väldigt behagliga att ha på sig.

Studieavslut-ljuset-i-tunneln.

Studieängeln var återigen på min sida, då jag fick det mycket överraskade resultatet ifrån sista tentan – godkänd. Det var verkligen med minsta möjliga marginal eftersom 11 poäng var gränsen för godkänt. De 11 poäng som jag lyckade skrapa ihop är över förväntan eftersom jag vid tentatillfället led av sviterna ifrån Bratislavavistelsen. Det innebar endast  ½ dygn istället för två att genomföra de mycket kryptiska frågorna.  Jag har därmed avverkat 195 högskolepoäng, men ännu inte fått någon omtenta. Tredje delmomentet av fyra närmar sig sitt slut, och den kursens examination består av en 10-12 sidig rapport som vi ska skriva parvis. Det valda ämnet ska ligga i linje med vad kursen handlar om: kommunikation och samtalsmetodik. Jag och min kollega bestämde tidigt vad rapporten skulle handla om och hur upplägget borde se ut. Det innebär att vi ligger bra till ur ett tidsperspektiv, och slipper stressa och hasta fram något mediokert. Vår ambition är att arbetet ska vara helt färdigt vecka 17, en vecka innan själva inlämningen.

Hanna & Frida: nattskräck, mardrömmar

Sagan om ringen regissören Peter Jacksson återskapade för några år King Kong, en äventyrsfilm  som jag trodde var som klippt och skuren för att se tillsammans med Hanna och Frida. Barnen dyrkar allt som har med dinosaurier att göra, en ingrediens som denna film fullkomligt översvämmas av. Filmprocessen inleddes precis så där lagom trevligt och lagom otäckt som jag förväntat mig, men någon gång under spänningsfaserna spårade det ur. Hanna var sedermera längre tid bakom kudden, täcken och madrasser än framför, och när de gigantiska insekterna intog tv-rutan sprack fasaden. Det blev eko-stere0-tjut från Hanna och Frida; de tycktes sporra varandra i att gråta/skrika högst i kvarteret. Marie blev jättetjurig och jag halvt förtvivlad. Vad  som egentligen var så farligt fattar jag  ännu inte? När gallskriksorgierna  väl avtagit så anslöt sig  Hanna till vår säng, tätt följd av Frida; det innebar att jag fick sova på soffan. Det blev minst sagt lite sömn den natten, men mycket tröstande.  Jag fick också konkreta bevis för att barn kan bli negativt påverkade av film, något jag varit skeptisk till förut. Barnen ville några dagar senare se klart filmen för de tyckte den verkade bra – men de ville se den på dagen.

Nattskräck är en gammal benämning på ett av många tillstånd som kan inträffa och fortgå under pågående sömn. Dessa kallas med en samlingsbeteckning parasomnier (latin för ”nära sömn”). Det finns många olika typer av parasomnier. Vanligast är de som man kan uppleva i samband med insomnandet (så kallade hypnagoga fenomen i form av ryckningar, ljud- eller ljusfenomen) eller uppvaknandet, då man till exempel kan kännas sig förlamad under några sekunder. Dessa är vanliga även i vuxen ålder. Särskilt vanliga under barndomen är de parasomnier, som inträffar mot slutet av djupsömnperioder. Det handlar främst om förvirringstillstånd, nattskräck och sömngång och olika blandformer av dessa.Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med konstig blick. Det kan prata, smacka, dunka, klappa, går ofta upp ur sängen och det värjer sig mot närmanden. Barnet beter sig förvirrat; ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Det är då man kallar det nattskräck, som alltså är en variant av de vanligare enkla förvirringstillstånden. Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter, men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt, och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.

Nyöppnad restaurang i mysig miljö

Nu har Norrköpings nyaste matställe haft öppningspremiär: Bagarstugan Brasserie & Bageri i Knäppingsborg. I skönt avslappnad miljö kan man äta en god frukost med varmt, nybakat bröd, eller ta en fika framåt tiotiden, eller en lunch, eller en eftermiddagsfika, eller ett glas vin efter jobbet, eller en middag efter bion. Alternativen är inte oändliga, men onekligen väldigt många. Jag, Marie, Hanna och Frida var inte ensamma i den stilistiska miljön. Stället översvämmades av nyfikna gäster, vilket innebar att vi fick inta en uteplats. Det fanns filtar att tillgå, men vi satt där likt asociala hungriga hyenor. Det var inte lätt att tillfredsställa barnens dogmatiska kostambivalens. Till sist blev det i alla fall varsin Penne med oxfilé med dragonsås. Jag dräpte två öl och agerade matavfallskvarn till barnen pastarester. Dessvärre gick det beteendet emot min strikta kostagenda eftersom pasta är lika med vitt mjöl och öl lika med maltsocker. Det är skönt att inte behöva vara matdiktatorisk, utan istället anamma en mer dubbelmoral-flexibilitet.  Lokalernas huvudfärger gick i rött, svart och vitt med tydliga hyllor för böcker. Jag tyckte det såg riktigt, riktigt fint ut; hit kommer vi definitivt tillbaka. De kommer inom en snar framtid att öppna ut en uteservering med utsikt över Motala ström; den ingrediensen lär ju inte göra saken sämre.

Träning & Tävling

I slutet av veckan blev det premiär för löpning  i Vrinnevis 5 km bana. Förhållandena var sagolika: vindstilla, 20 grader varmt och omgivningar som kunde få vilken tysk som helst att tappa andan. Vidsträckta vitsippsfält avlöste varandra och  i symbios med björk, gran och tall. Jag tog medvetet inte på mig min mp3 i syfte att höra naturen tala till mig. Det kom egentligen  inte som en överraskning, men ändå lika oväntat som vanligt: Vrinnevibanan är inte ett löpband; här finns det några riktiga backar och motlut som periodvis gjorde sig otäckt påminda. Det positiva med utomhuslöpning är att man kan sänka farten ifall man känner minsta  tillstymmelse till löparsmärta eller blodsmak, något jag aldrig skulle göra på ett löpband.  Veckan som gick bestod av 228 svettiga  minuter a`la 5 pass.

Veckans träningsdos blev 249 minuter fördelat på 4 pass: squash x2, gym och löpning. Mitt andra tidtagningsvarv i Vrinnevis 5 kilometers bana blev återigen en angenäm upplevelse. Benen kändes überstarka och jag uppfattade mig lite mer fokuserad än premiärvarvet. Tiden kapades med 40 sekunder gentemot förra passet: 24.28 minuter,  Tempo: 4:54 min/km Hastighet: 12.26 km/h. En skillnad kan ha varit att jag nyligen inlett en ny kostinriktning, en annan att jag hade med mig min kära mp3. Till tonerna av 80-talsgruppens  Fredas djupa dubbelbottnade texter avledde jag min våldtäktstunga andhämtning för mig själv – en befrielse. Deras fjäderlätta, rytmiska och varierade låtar lyfte mig när blodsmaksdjävulen manade mig till försiktighet.

 

 

Continue Reading »