Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ The Strain ’

Cineasthörnan

17 maj, 2015 by

Pixel – Eskapism

Belle är inspirerad av verkliga händelser under en tid då afrikanska slavar var hårdvaluta runt om i världen. Belles mamma var afrikanska medan hennes pappa tillhörde brittiska flottan. Kaptenen tar sin dotter till sina föräldrar då han blir tvungen att bege sig ut till havs igen. Föräldrarna blir lika förkrossade som förvånade över det mötet. Dock är Lady och Lord Manfield hyggliga människor som successivt låter Belle växa upp med privilegier som inte ansågs rumsrena i slutet av 1700-talet för en individ med svart hy. Hon fick inte fullt ut vara delaktig i det sociala tillställningar utan offentliggjordes bara i den lokala sfären. Belle är en fascinerande historia där inte det dramaturgiska kejsarsnittet används. Istället är det en rätt ensidig vuxen-sago-berättelse som utkristalliseras, med den skillnaden att detta hänt på riktigt. Den faktorn, utmärkta skådespelarinsatser, bra dialog i symbios med tvättäkta brittisk landsbygdsmiljö gör denna film mycket sevärd. Kostymdramat visar upp en fingertoppskänsla för karaktärkemier mellan skådespelarna som jag upplever som minst sagt trovärdiga. Parallellt med kärleksintrigerna brottas Lord Mansfield som är en domare av rang med ett kommande prejudikat huruvida slavar helt sonika kunde förolyckas med syfte att få ut försäkringspengar. Detta dilemma fick Belle involverad i processen via sin kärlek som var en upcoming advokat, och en man med starka värderingar mot orättvisor. En förutsägbar film som ändå var oerhört välgjord, intresseväckande och underhållande på samma gång.

Vamyrhistorier brukar kretsa kring ljusskygga varelser som lever i periferin utav de bräckligamänniskorna, trots deras otroliga krafter. Den mexikanska erkänt skicklige regissören Guillermo del Toro mannen bakom filmer som exempelvis Pans Labyrinth, Barnhemmet och Hellboy visar tyvärr inte var skräckthrillerskåpet ska stå i tv-världen. Hans otäcka historia The Strain om en vampyrepidemi är ett välkommet inslag för mig som dyrkar berättelser om blodsugare. Handlingen kretsar kring ett gäng personer med helt olika bakgrund som ofrivilligt tar upp kampen mot de med huggtänderna. Mannen eller snarare gubben med mest vampykompetens är Abraham Setrakian, seriens svar på Draculas antagonist Van Helsing. Istället för tröga långsamtgående zombies serveras det istället hypersnabba och halvintelligenta demoner. Tv-satsningen sjuder inte precis utav Oscarsnomineringar. Jag får Dolph Lundgren vibbar av bland annat sonen till Ephraim, en av huvudrollerna i serien. Det är troligtvis inte det lättaste att vara helrationell under en vampyrepidemi. Men teamet som ska bekämpa de mörka makterna beter sig periodvis så infantilt trögt. Det är ett smärre under att de lyckats överleva hela 13 avsnitt. Karaktärerna är vandrande klichéer som inte tillför någonting. Varför följde jag då hela säsongen med ambition att se andra? Jag gillar vampyrer helt enkelt och förtränger ovanstående kritik, vilket var ett konststycke i sig. .

3 säsonger = 39 avsnitt på cirka 4 veckor; bortkastad tid? Absolut inte,  utan House of  cards är pure pixellivskvalitet. BBC gjorde dock originalet i mitten av 90-talet, och gjorde det bra. Netflix versionen är något annat, något ännu mer intrigträffande. Kevin Spacey gestaltar den fiktive kongressledamoten Francis Underwood på ett överjordiskt sätt. Detta politiska drama utspelar sig i och utanför makten i Washington. Francis Underwood är en cynisk sociopat som likt en mästare i schack utmanövrerar sina motståndare med många drag tillgodo. Hans fru Claire är lika bidragande i sin mans jakt på ära och makt. Hon spelas förövrigt föredömligt utav Robin Wright. De två bildar ett team som älskar att manipulera sin omgivning.

Dialogen är schizofrent tight välskriven i symbios med de oerhört starka och komplexa karaktärerna. Jag gillar verkligen när Francis berättar för sina kameran/tittare varför han gör på ett sätt och vad utgången troligtvis blir.  Tyvärr kommer inte säsong tre upp i lika hög standard som de två första. För mig försvann seriemagin abrupt, korridor0intrigerna var som bortblåsta, dialogen hackade precis som trovärdigheten. En form av trötthet ”inget händer med karaktärerna” lamslog typ allt vilket resulterade i en ganska intetsägande säsong.  Jag kan bara hoppas att säsong fyra som snart startar tar ett steg tillbaka till det som gjorde de två första säsongerna gudabenådade.

The Imitation game bygger på verkliga händelser, bryggd på tvättäkta Hollywoodsk berättarteknik där historiska detaljer töjs ut för att lättare kunna attrahera sin publik. Bortser man från detta så är det en väldigt intressant film som dessvärre inte alls berör mig alltför mycket till skillnad från utmärkta A Beautiful mind (2001). Benedict Cumberbatch (1976, London: Sherlock – tv-serie,  Amazing grace, The other Boleyn girl, Four lions, Star Trek into darkness, 12 years slave, August: Osage county) gestaltar den udda matematikerfågeln Alan Turing på ett exceptionellt sätt. Vi får följa den diktatoriske och påfrestande Alan och hans team i en kamp mot klockan med att knäcka tyska flottans krypterade meddelanden från kodmaskinen Enigma. Alan lyckades till sist, men hans homosexuella läggning fick istället honom på fall via en kemisk kastrering eftersom det var kriminellt på den tiden att vara gay i det brittiska imperiet. Det är befriande att se filmer där det inte finns tillstymmelse till specialeffekter. Fokuset ligger på kodmaskinen, spioneriet, men främst på den ytterst komplicerade människan Alan. Skådespeleriet är verkligen essensen i filmen i kombination med att ”spionfilmen” inte blev för komplex för sitt eget bästa, vilket vanligtvis är mer regel än undantag i denna genre som går under epitetet spionfilmer.

Interstellar trodde jag instinktivt var en Gravitykopia. Detta var huvudanledningen till att jag dels inte såg denna film på bio, dels hade extremt låga förväntningar. Filmer är måhända lite för lång för sitt eget bästa, men jag upplevde den som flerdimensionell i jämförelse med tråkiga Gravity. Den existentiella handlingen tilltalade mig också trots efterföljande light-ångest. För att säkerställa mänsklighetens fortlevnad blir några frivilliga de som stakar ut vägar genom ett maskhål. Ensamhet i kombination med vetenskapen att inte får återse sina nära och kära är två rejäla minusfaktorer på rymdfärden. Med syfte att hitta rätt planet med förutsättningar där människor kan leva så skickas det ut ett antal frivilliga genom det svarta hålet. För det första är detta atmosfäriska  sci-fi drama en vacker film. För det andra är skådespeleriet top notch trovärdigt. För det tredje har filmen en regissör av rang: Christopher Nolan. Den 45-åriga britten ligger bakom ikoniska filmer som: Momento, Dark Knight trilogin, Inception och nu Interstellar.  Dessutom är handlingen minst sagt fängslande och slow motion nervkittlande. Interstellar är en episk film i samma anda som 2001: A space odyssey. Jag fick dels tänka till, blev ordentligt underhållen och fick gråta lite på slutet.

Avengers från 2012 är i mina ögon en av de bästa superhjältefilmer som skapats. Förväntningarna var därmed skyhöga på Avengers: Age of ultron trots att jag febrilt försökte dämpa dessa. Uppföljaren är sjukt bra gjord, effekterna och fightingscenerna  är spektakulärt fantastiska, men där stannar likheterna med första filmen. Den här uppföljaren är inte alls lika rolig, den är för lång och var är Hulken förresten? Den gröne är med på tok för lite. Istället översvämmas vi av scener med den artificiella osynliga intelligensen som Tony Stark inte kan kontrollera. Detta anti-mänskliga medvetande letar sig in i en robot. Problemet är i min mening robotar, det blir för mycket av dessa könlösa konstruktioner. Jag hade hellre sett en genmanipulerad padda med mustasch, än  flera ondsinta robotar som dels vill vara mer mänskliga, dels förstöra planeten vi bor på.  Actionhaglet och fyrverkeriet av specialeffekter får bara en motsats effekt när karaktärsutvecklingen hos superhjältarna tycks ha avstannat helt. Visst, de har byggt upp snyggt under filmerna med Iron man, Thor och Captain America, men det är absolut ingen godtagbar ursäkt att inte fortsätta utvecklingsarbetet utav superhjältarna. Helheten blir bara intetsägande, långdraget och humorlöst. Jag längtar redan till nästa Guardians of the galaxy.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu