Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Stan Bush ’

Inledning

Året som gått har ur ett a.o.r./melodiskt hårdrockperspektiv varit mycket givande. Kluster av nya grupper, äldre rävar och som  vanligt en uppsjö utav Frontierskonstellationer rosade marknaden. Signifikativt har varit att de flesta innehållit 3-5 riktigt bra låtar, varvade med intetsägande och standardiserade tongångar som exempelvis: Stan Bush, House of lords, In faith, From the fire, Sonic station, Three lions, Grand Design, Magnum, State of  Salazar, Delain, Perfect view, L.R.S.

Brittisk a.o.r genomgick 2014 en  form av renässans med intressanta nya band som skjutit i höjden med bland annat Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, United nations, Daylight robbery, Skyscraper. Lägg till gamla uvar som Steve Overland, Vega och Magnum så har de återigen blivit en nation att räkna med.

Melodiska hårdrocks kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur brr plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. 1. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. 2. White Widdow är ett exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de många fans och kritiker uppskattar det de gör.

Australiensiska White Widdow är som sagt ettprydligtt exempel på en platta som uppfyller tre kriterier, men saknar den fjärde. I detta fall är det i mitt tycke sångaren Jules Millis som är den felande länken. Dels kan jag inte lyssna på plattan på grund av just detta, dels finns det inte en chans att den når upp till min topp-10000, ifall en sådan funnits just gå grund av den faktorn.

Jag menar inte alla sångare kan hålla Steve Perry klass, men detta är på tok för svajigt, ansträngt och medelmåttigt för att kunna bära denna bombastiska a.o.r orgie. Då hjälper inte ens det tunga artilleriet utav stämsång.

2014 års 16 bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocktronen stod mellan svenskarna och britterna. Fish´n chips älskarna hamnade på 2:a och 3:a plats på listan. De hade också sex grupper på topplistan, skandinaverna 6½, något som avgjorde saken.

För mig var det oväntat att britterna skulle vinna bataljen. Att blanda en lista med a.o.r och melodiös hårdrock är inte det enklaste tycker jag, men skillnaden är ju inte precis superstor, eller är den det? Är diskrepansen mellan Empire 21, Dynazty, Alle/Lande, A.C.T oöverkomlig jämfört med Overland, 7 eller Work of art?

1. Empire 21 – Empire 21

Debutplattan från Empire 21 består bara av välrenommerade musiker som varit med i band som Narnia, Darkwater och Harmony. Gitarristen  Carl Johan Grimmark grundade Narnia med Christian Liljegren därefter han denna underskattade gitarrfantom medverkat på massor av plattor med grupper som Fullforce, Audiovision, Rob Rock, Divinefire, Flagship och Planet Alliance.

2007 släppte han sin soloskiva under namnet Grimmark. Det blev en personlig favorit hos mig. Killen har ett sinne för att skapa sjusärdeles sköna melodislingor i kombination med bra chorus på sitt egna lilla egna vis. Många låtar på debutalbumet är helt enkelt ett knippe guldkorn som I can´t, All is lost, Traveler, 100 nights, This is my story och No matter the winds of change är bevis på exceptionellt bra musik.

Sångaren Richard Hunteke starka och personliga röst omgärdas av ett modernt välproducerat sound som fullkomligt däckar mig. Detta är högkvalitativ tung, mogen melodiös hårdrock som verkligen sticker ut; frustrerande kompetent. Att inte skivan nämnts mera i hårdrock pressen är ett smärre under. Den troliga förklaringen till detta är nog de kristna texterna och att Grimmark själv medverkat på ”kristna hårdrockplattor”.

Jag själv är inte kristen, men så länge inte budskapet hamras ut med lovsånger till Gud är det verkligen inget problem för mig. Visst är det übertung hårdrock som serveras; borde denna musik ens få vara med på listan beroende hur man definierar sin melodiska hårdrock? I mitt tycke absolut eftersom de sätter melodierna och refrängerna i främsta rummet.

2. Overland – Epic

FM gått i stå passar Steve Overland på att släppa sin bästa platta so far. Den är ljusår bättre än hans tidigare solalbum: Breakaway 2008 och Diamond dealer 2009. Allt ifrån den optimala produktionen med Mike Slammer (City boy, Streets, Steelhouse lane, Seventh key) bakom rattarna till helt enkelt bättre låtmaterial. Den klockrena Radio radio ställer in a.o.r-radarn för nästkommande låtar som If looks could kill , Down comes the night, If your heart´s not in it, och Time for letting go.

Trots många år i branschen har inte sången från Steve Overland börjat halta, snarare tvärtom, den har mognat likt ett ukrainskt vin, och är som klippt och skuren för musiken på denna platta. Detta är det närmaste tidiga FM jag hört ifrån Steve, utan att falla under epitete karbonkopior. Jag har aldrig varit förtjust i FM´s rockigare och bluesigare inriktning. Det är väl avsaknaden av dessa element som jag fullt ut faller för denna platta

3. Seven – 7

Brittiska Seven är årets Laneslide. En jätteöverraskning sprängfylld med a.o.r precis som jag vill ha det serverats. Det är väl synd att säga att de sticker ut från mängden, men de levererar pråligt fluffig 80-tal på absolut rätt sätt, alla pusselbitarna faller liksom på plats. Hypersköna Shoot to kill visar var debutskåpet ska stå. Efterföljande Inside love är nästan lika bra, precis som Still. Lite längre ner hittar vi Stranger, och nästan bästa låten på plattan Thru the night. Sista låten som höjer sig över mängden är Don´t break my heart. Att de placeras framför mer helgjutna plattor som H.E.A.T och Within Temptation är på grund utav att detta verkligen essensen av pure a.o.r och att det är deras första platta.

4. Heat – Tearing down the walls

Jag måste abdikera i men dogmatiska subjektiva devis att detta band är överhypat. Visst, de tillhör inte mina absoluta favoriter. I och med förra plattan Address the nation,  deras uppträdande på 2014  års Firefest och senaste plattan står det klart även för mig att de tillhör eliten av melodic rock i världen.

Deras signum på de två senaste alstren är variation och jämnhet; två faktorer som gör att skivan placerar sig framför Vega. Tunga Point of no return varvas med rockigare A shot at redemption, glammiga Inferno, kaxiga Enemy in me, popiga Mannequin show med aoriga Eye for an eye. Variationen är deras styrka kombinerat med starka chorus, trots det saknar jag ännu flera klockrena ”hits”  a´la Point of no return, Mannequin Show och Enemy in me.

5. Within temptation – Hydra

Det är bara såhär enkelt att skapa himmelsk bra musik. Likt Halestorm har holländska Within Temptation både lyckats återskapa sitt patenterade bombastisk låtsignum parallellt som de experimenterar med rap och dylikt utan att upprepa sig för mycket. I vanliga brukar sådana här  abrovinscher sluta med ett rejält magplask när många grupper tror att de har Beatles eller ABBA-ådrorna i sig. Detta stolta holländska flaggskepp har i och med detta album lyckats framavla fyra plattor på raken: The Silent force (2004), The heart of everything (2007), The Unforgiving (2011).

Det torde vara smått kriminellt att inte ta med deras senaste platta utifrån ett melodiskt hårdrock perspektiv. Visst, plattan är i mina öron inte lika bra som sin föregångare The unforgiven från 2011. Det räcker ändå lätt för att kvala in på denna eminenta lista då konkurrenterna sällan lyckats med konststycket: ”inte-en-dålig-låt”. Min favoritlåt på Hydra är den smittsamt refrängstarka Covered by roses. Andra guldörhängen är Let us burn, And we run  och Paradise. Tyngd, melodiorgier och variation samt den makalöst sköna rösten från Sharon Den Adel tilltalar alla kategorier av musikälskare just på grund av att helheten blir så bra, denna platta är inget undantag.

6. Vega – Stereo messiah

Tredje plattan med dessa energiska brittiska hitsnickrare. De fullkomligt översköljer lyssnaren med vitala låtar såsom Bon Jovi skulle ha låtit om de inte vandrat fel väg i den melodiska rockdjungeln. Nackdelen är att låtarna har en tendens att låta lite lika; det blir liksom aningen jämntjockt. Bröderna Tom och  James Martin ”The Martin brothers” är ändå som skapta för att konstruera brottarhits. Det har de bland annat visa via Vega, men också  genom låtar till Khymera, Issa,  House of lords och Sunstorm för att nämna några.

Den adrenalinstinne sångaren Nick Workman delar  mig i två läger. Ibland känns rösten helt rätt, ibland enbart jobbig. Den dynamiska titellåten Stereo messiah är en en av plattans allra bästa låtar. All or nothing kommer inte långt efter precis som Wherever we are, Gonna need  some love tonight, The neon heart och The Fall är annars de mest lysande stjärnorna

7. Allen/Lande – The great divide

Det känns lite konstigt att inte Magnus Karlsson är delaktig i detta projekt, eftersom han i mina ögon  indirekt var Allen Lande. I vilket fall som helst tog Timo Tolkki över stafettpinnen, något som instinktivt kändes ytterst negativt. Hans senaste låtskrivarprojekt har i min smak inte alls varit speciellt bra förutom första och sista plattan med Revolution Renaissance. Jag blev dock positivt överraskad av att många låtar var riktigt bra och produktionen för en gångs skull satt där den skulle.

Det är ju inte för intet som jag en period i mitt liv dyrkade Stratovarius trots Timo Kotipeltos ibland enerverande röst. Sådant slipper man dock på denna platta när Jorn Lande och Russell/Allen  håller i studiomickstativen, tyvärr allt för sällan tillsammans. Mina favoritlåtar på plattan är Down from the mountain, In the hands of time, Lady of winter, Dream about tomorrow och klockrena Hymn to the fallen samt Reaching for the stars (plattans mest bombastiska chorus).

8. Brother Firetribe – Diamond in the firepit.

Trots årets fulaste omslag så är det stort sett omöjligt att inte ha med denna grupp på listan eftersom de har en väldigt hög lägsta nivå, ungefär som The Poodles. De andas verkligen pure a.o.r och uppfyller nästan de fyra kriterierna som jag ställt upp.

Pekka Heino är en gudabenådad sångare, dock upplever jag ibland att rösten efter ett tag känns aningen monoton. Trots en bra platta är Diamond in the firepit deras sämsta. Mina favoritlåtar är inledande Love is not enough samt For better or worse, Trail of tears, Edge of forever och Tired of dreaming.

9. Work of art -Framework

Så snuskigt välspelat, tight och sjukt bra producerat. Kan det bli bättre? Absolut, det jag ärligt saknar är fler av de klockrena chorusen som: Shout till you wake up , How do you sleep at night, Time to let go och The machine. Resten blir holistiskt sett alltför intetsägande för att hamna på min  topp-5 helt enkel.

10. Threshold – For the journey

Proggmetalband tyr sig sällan till skaran som kan kombinera teknisk skicklighet med minnesvärda chorus. Threshold har den förmågan och har visat det på plattor som Dead reckoning (2007) och March of progress (2012). Jag upplever dem lite som 2000-talets svar på Asia.

De två första låtarna Watchtower on the moon och Unforgiven är schizofrent typiskt för dem och en optimal inledning på denna sköna platta. The Box, Turned to dust och The mystery show tillhör låtar som jag tycker är lite extra minnesvärd på ett för övrigt mycket jämnt album. Threshold har verkligen hittat sin egna stil, det finns inget annat band som låter likt dem

11. Miss behaviour -Double agent

Precis som Dynazty känns deras senaste som att de hittat sin stil. Detta är en varierad platta med många guldkorn. Den enda nackdelen jag finner på plattan är det  subtila drag av svengelska, men dock inte tillräckligt störande för att kunna njuta utav helheten. Edge of the world, Magic feeling, The cause of liberty och Dancing With danger är klockrena tyngre aor-hits. Double agent är en kommande a.o.r classic. Det känns extra kul att såhär bra melodiös hårdrock hittas i min hemstad Norrköping; the city of Marduk och Eldkvarn.

12. Angels or kings – Kings of nowhere

Ett FM -light, kan det vara något? Definitivt, britterna levererar ett jämt-tjockt-album där det finns fyra låtar som höjer sig över genomsnittet. För cirka 30 år sedan kallade sig bandet AOK, de försvinner, de återuppstår med ny sångare, nytt bandnamn för att släppa sitt debutalbum på Aor Heaven. Sångaren är dock ingen ny Steve Overland, vilket drar ner betyget en aning.

Vill man ha nyskapande a.o.r så bör man inte inköpa denna platta, man har liksom hört det förut. Jag är dock en sann melodifinnare och förträngde detta faktum. Jag sväljer istället de 80-tals klonerna och produktionen med hull och hår. Låtarna Any other girl, Ice turned to rain, Left me in love och  Another lost boy gillar jag  allra mest.

13. A.C.T – Circus pandemonium

Överkvalificerade musiker,egenproducerad platta som ligger på bandets egna label med ett unikt eklektiskt progg/pop/rock-sound. Denna konceptplatta handlar om en cirkus och är deras femte studioplatta. Om det funnits någon rättvisa i musikvärlden så borde de dels spela för utsålda arenor, dels tillhöra de mest streamad, tyvärr är verkligheten påträngande för skev för genialitet.

Härligt med grupper som A.C.T och Jono som tycks ignorera rådande mallar och ramar. ”The end”, ”Everything´s falling” och ”The funniest man alive” är obeskrivligt annorlunda och bra.

14. Dynazty – Renatus

Med deras fjärde platta känns det som att Dynazty äntligen hittat hem till sin stil. Precis som Empire 21 kan detta kännas aningen för tungt för listan, men då fokuset även här ligger på medvetet bra melodier och chorus finns den med. Utvecklingen har skett från sleaze, till mer tyngre a.o.r till tung melodisk hårdrock. Frontfiguren tillika sångaren Nils Molin håller hög internationell klass och har verkligen en pipa som passar denna typ av musik.

Produktionen är också explosivt rattad utav Peter Tätgren (Pain), det låter helt enkelt fantastiskt. Riffen sprutar fullkomligt ur bandet som ett artilleri av kulsprutor. Här har de inte kompromissat med halvmesyrer eller sega ballader, fullt ös från start till mål, på gott som ont. De låtar som jag anser vara bäst är Dawn of your creation, Run amok, A divine comedy och Incarnation.

15. Jaded Heart – Fight the system

Likt ett light-pretty Maids balansera svensk/tyska Jaded heart sin melodisk hårdrock mellan tungt och mindre tungt. Jag föredrar detta sound före den mera a.o.r.-inriktade tiden med Michael Boorman vid mickstativet. Med svenskarna Johan Fahlberg på sång och Peter Östros på gitarr har konstellationen via de tidigare plattorna Helluva Time, Sinister Mind, Perfect Insanity och Common Destiny visat att detta inte är något engångstillfälle.

De levererar nästan alltid ett habilt hantverk. Tunga Schziphrenic lägger ribban för resten av skivan. Not in a million years, Never free och  In the shadows är andra guldkorn. Dock kunde jag klarat mig ifrån låten Terror in me som är halvhorribel

16. Harem Scarem- Thirteen

De pålitliga kanadensiska trotjänarna 13:e platta. Den unisont hyllade debuten kom ut 1991. Det fullkomligt ekar av Pete Lesperances  personliga gitarriff. Harry Hess har en säregen röst som fortfarande känns lika vital som den alltid gjort.

Mina tre favoriter på plattan är Saints and sinners, The midnight hour samt avslutande Stardust. Förutom dessa toppar balanserar kvaliteten på båda sidor om godkäntskalan. Det som kvalificerar albumet att inta en hedrande 15:e plats är körerna, produktionen, variationen och rösten. 

Svenskt och nordisk

Året som gått har som vanligt inneburit massor av svensk melodisk hårdrock, men mindre än de föregående åren från de andra nordiska länderna. 

Dynazty, Empire 21,  Miss Behaviour, Alien, Nubian rose, H.E.A.T, A.C.T, Dalton, Sunstrike, Houston, 220 volt, Grand Design, Work of art, Sonic station,  Adrenaline Rush, Crazy Lixx, State of Salazar, Laney´s legion, Niva, Care of the night, Evergrey, Amaranthe.

Nordiskt: Brother Firetribe, Free spirit, Audrey Horne, Moonland,

Några av årets största besvikelser

Asia - Gravity

På deras 10:e platta hade jag hoppats på betydligt mer gitarrer än på föregående XXX från 2012 som egentligen kunde klassas som ett popalbum. Mer gitarrskrammel levererades utan att på något sätt komma upp i Pretty Maids nivåer, vilket inte heller var väntat. Dessvärre synkades inte låtkvaliteten med det förstärkta gitarrljudet. Jag fick leta länge innan jag hittar någon låt som behagade mig. Valet föll på behagliga Nyctophobia.

Alien – Eternity

Jag hade enormt stora förväntningar på denna platta. Utifrån deras lyckade framträdande på Firefest och att hela bandet återigen är samlat fanns förutsättningar att skapa magi. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara intetsägande själlöst.

Hittar knappt en låt som skulle kunna platsa på deras debutalbum. Det låter vid första lyssningen väldigt bra, men melodierna flagnar rekordsnabbt. Ska jag hitta något som är är bra är det Unbroken och What goes up. Synd på så rara ärtor då sångaren Jim Jidhed fortfarande besitter en av Europas starkaste och bästa a.o.r-röster.

Unisonic – Light of dawn

På andra plattan har bandet försökt tillfredsställa utsvultna dubbeltramp-törstande Helloween-fans. Egentligen inget fel på det, tyvärr missade de att skapa tillräckligt bra låtar under processen. Det som var riktigt bra på första plattan är nästintill bortblåst. Med ett sådant här meriterande gäng utav musiker borde det vara omöjligt att skapa så få minnesvärda chorus som lyfter musiken, undantaget är låten Exceptional.

Gotthard – Bang

Andra plattan med nya sångare Nick Meader, mannen som efterträdde den tragiskt omkomne Steve Lee. Dessvärre har kvalitet efter sångrockaden störtdykt, ungefär som FM efter deras andra platta. Visserligen är plattan en klar uppryckning från förra albumet Firebirth (2012), men ändå långt ifrån Gotthardstandard.

Winger – Better days comin

Kunde inte sagt det bättre själv, men undrar om det kommer att komma bättre tider för Winger. Förra plattan Karma (2009) var  tung, melodiös och varierad, det vill säga en riktigt grym platta med myriader av slagfärdiga melodier, denna platta är dessa raka motsats. Queen of babylon, är helt okej, resten är på tok för dåligt.

Några av årets guldlåtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Angels or kings – Any other girls, Overland – Radio, radio, Laney´s legion – Lady luck, Seven – Thru the night, Brother firetribe – Love is not enough, Three lions – Trouble in red dress, Threshold – Unforgiven, Dynazty – Run amok, Amaranthe – Drop dead cynical, Within Tempation – Covered with roses, H.E.A.T – Point of no return, Grand Design – 10 outta 10, Magnum – Unwritten sacrifice, Vega – Stereo messiah, Allen/Lande – Reaching for the stars, A.C.T – The end

Inte melodiös hårdrock, men bra ändå

Sixx: A.M. -  Modern vintage

Triosphere – The heart of the matter

Accept – Blind rage

RIP Fergie Frederiksen

Dennis Hardy ”Fergie” Frederiksen (15 Maj 1951 – 18 Januari 2014). En av a.o.r-världens största röstikoner lämnade detta år jordelivet. Han hade de senaste åren brottats med cancer, vilket till sist fick honom på fall. Utifrån mitt intresse för denna numera smala genre var Fergie urtypen för hur en sångare skulle låta helt enkelt. Den optimala rösten kvalade lätt in på min topp-2  lista, i sällskap med den eminente Jimi Jamison.

Han förgyllde oss fans med grupper som Trillion, LeRoux, Toto och dylika solokonstellationer. För mig är det dock Toto – Isolation som frambringar mest minnen i kombination med Dennander/Frederiksen – Baptism by fire samt  hans näst sista platta Hapiness is the road. Låten Turning point” från 1982 med LeRoux fick/får mig att kippas efter andan, a.o.r.-perfektionism uti fingerspetsarna.

RIP Jimi Jamison

Jimmy Wayne ”Jimi” Jamison (23 Augusti 1951 –  1 September 2014). 1984 Jimi tog över micken i  Survivor efter Dave Bickler 1984 för att fem år senare hoppa av.  2000 gick han återigen med i bandet för att lämna dem  igen 2006 för att återinträda 2011-2014, vilket blev hans sista sejour med Survivor. Med klassiska Vital sign  från 1984 och braiga When seconds count strödde han eufori till mig och många andra molltörstande varelser runt om i världen.  Crossroads moment från 2008, en soloplatta från Jim, var också ett toppenalbum. Hans samarbete med (Frontiers) Bobby Kimball resulterade 2011 i ytterligare en fröjd för örat. Hans sista platta Never too late sjöd av klassiska tongångar i modern tappning.

Jimi Jamison blev blott 63 år gammal innan han kastade in handsken. Han hade en röst att döda för och förblir i mina öron en av de mest optimala sångarna tillsammans med Fergie Frederiksen som någonsin uppbringats på skiva. Båda föddes ironiskt nog samma år 1951, och dog samma år 2014.

Bra festivaler

Under året som passerat har det sista Firefest gått i graven, Frontiers visat var skåpet ska stå i  Milano. I USA finns Melodic Rock,  i Sverige finns bland annat det melodiska Meckat Väsby Rock.

Den sistnämnda blev mitt val och inträde till festivalsommaren. Ackompanjerad utav en betongdjungel av guds like blev det att följa många favoritband på två scener som placerats mitt emot varandra på en fotbollsplan. Den tillhörande fotbollsläktaren fungerade som skydd för dem lata och trötta.

På Skogsröjet och Sweden rock kan man effektivt vandra mellan campingen och festivalplatsen, vilket vi saknade på denna festival, även om det fanns en sådan. Visst är det skönt att sova på hotell, det går absolut inte att förneka, men en del utav magin försvann på Scandic. Jag, Stefan Hammarström och Johan Nordström betalade extra för ett V.I.P kort som vi tyckte var sisådär.

För mig var det Degreed som var bäst. Grand Design var också underhållande. Jag missade tyvärr både mina husgudar Pretty Maids och At Vance på grund  av att somnat på gräsmattan, precis invid vakterna, ingen bra timing alls. Europe gjorde en väldigt bra spelning, sprängfylld med spelglädje och låtvariation.

Ett  urval av 2015 års skivsläpp

Degreed

Eclipse

The Poodles

Care of the night

Issa

Rob Moratti

Revolution Saints

Mecca

Journey

Halestorm

Magnum

Kamelot

Anubis Gate

Nightwish

 

 

Continue Reading »
No Comments

En milstolpe i AOR-historien

Mjukt, åttiotaliskt, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt. Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bush 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässsigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2011 framavlat 11 studioalbum med väldigt långt mellan höjdpunketerna dessvärre.

2010 släpptes yttereligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk. Stan Bush har skrivit musik medstorheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey,) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith,) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour. The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush and The Barrage debut från 1987.

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

På denna platta vilken kom ut 1987 och med kompbandet The Barrage i bakhasorna var alla planeterna synkade, allt stämde. Inte en dålig låt är ett epitet som väl passar in på denna gudomliga platta.

Soundet är inte traditionellt aorigt, utan väldigt eklektiskt, men fortfarande utifrån de aor ramar som konstruerat på det glada 80-talet. Just blandningen, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn horribelt bra.

Uptempolåtar som ”Temptation”, ”Primitive lover”,  ”Gates of paradise”, ”Take it like a man” är bara för härliga och varierade, utan att vara karbonkopior utav andra aor låtar. Detsamma gäller för de två helt olika gudabenådade balladerna ”What is love” och ”Love don´t lie”.

Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysninger, en låt som för övrigt House of lords spelade in på nytt och fick en liten hit med. Det är bara att inse att detta album kommer vara en 10-i-top-ever på min aor lista. 2014 släpper Stan The Man sitt 12:e album kallad  ”The ultimate”.

1 Temptation
2 Love Don’t Lie
3 Primitive Lover
4 Heart Vs. Head
5 Crank That Radio
6 Gates Of Paradise
7 Do You Remember
8 Take It Like A Man
9 The Touch
10 What Is Love

Tragiskt underskattad pop

Dilba är född i den turkiska delen av Kurdistan, kom till Sverige när hon var fyra år och är uppvuxen i Uppsala och Karlstad. Dilba började sin karriär som Dj för att sedan köra bakom dåtida storheter som Jennifer Brown och Eric Gadd. Dilba hade dock ”oturen” att få en förrädisk  superhit med ”I´m sorry” från 1996.

En låt som en artist aldrig blir av med, och som i detta fall kanske en belastning in för vad som komma skulle. Dilba hade själv skrivit text och musik till alla låtar på skivan som sålde runt 100 000 exemplar. Detta är Dilba Demirbag tredje album ”Revolution” från 2003. Stilen är ljusår från hennes debutalbum från 1996 och andra plattan från 1999 ”You and I”.

Det som utkristalliseras på hennes tredje platta är lågmäld kvalitetspop som aldrig går ur tiden. Dilba sjunger som en prinsessa och sårbarheten i hennes röst blir som ett extraladdat vapen.

Plattan ”Revolution” från 2003 rönte dock inga försäljningsframgångar, men hos mig ristade den in sig i mitt musikhjärta för alltid. Där många måhända upplever en ljudbild som inte kan betecknas som annat än överproducerad och tråkigt radioanpassad hör jag istället snuskigt bra poplåtar.

Det karga öppningsspåret ”Every litle thing” sätter tonen på plattan direkt. Några av låtarna handlar om uppbrottet från före detta flickidolen Martin Svensson, de gifte sig för övrigt år 2000 för att skilja sig 2002.

Förutom den låten är mina absoluta favoritlåtar på plattan: ”That´s life”, ”Sold out”, ”Diamonds and motorcars” och ”Big brother complex”.  Balladen ”Nervous breakdown” är minst sagt en känslostorm om konsekvenserna av ett uppbrott, parallellt är den ruskigt skör och mäktig låt. En annan sådan lågmäld sak är ”Your spirit is gone”.

Hennes bidrag Melodifestivalen 2011 ”Try again” hade också en tydlig klubbkänsla över sig, vilket enligt Dilba själv var en förutsättning för att hon skulle ställa upp. Jag tyckte också den låten var en av de bästa låtarna det året, en klar topp-5. Ep:n ”Miracle” kom 2005 innehöll låten ”Easy” som skrevs till en reklamkampanj för Rusta 2008, titellåten ”Miracle” blev signaturmelodin för SVT tv-serien: Kommissionen.

Det året var onekligen hektiskt, då hon även deltog i TV:4 :s satsning Let´s dance tillsammans med Tobias Wallin. Mest uppmärksamhet de senaste åren har i stället hennes pokerframgångar fått, med andraplatsen i tävlingen Pokermiljonen som allra största merit. Hon blev även nominerad till årets pokerpersonlighet i Svenska Pokerakademien 2008.

1 Every Little Thing 3:45
2 Maybe 4:36
3 That’s Life 3:09
4 Sold Out 4:06
5 Diamonds And Motorcars 3:55
6 Nervous Breakdown 3:59
7 Big Brother Complex 4:00
8 Your Spirit Is Gone 3:49
9 Summer Rain 3:50
10 Right Where I Want To Be 3:38
11 Let It Be 3:47

Madina Lake – pop-rock-punk när den är som bäst

Madina Lake är ett amerikanskt post-hardcore/pop-punk band från Chicago som bildades 20005, vilka har tre plattor i sitt musikbagage. Attics to Eden” från 2009 är deras andra album, deras första From Them, Through Us, to You tyckte jag var sisådär.

Chicagos stoltheter Madina Lake har producerats av David Bendteh som även har jobbat med band som In Flames, Killswitch Engage och As I Lay Dying. Sångaren Nathan Leone tycker jag har en skön röst som passar väldigt bra till musiken, inte för pipigt tonårsgnälligt, inte för gubbig. Madina Lake har verkligen tagit grunderna till genren; moderniserat dem och balanserat ingredienserna sanslöst bra.

Låtarna ”Never Take Us Alive”, ”Let’s Get Outta Here”, ”Legends”, ”Not for this world” och  ”Welcome to oblivion” har den styrka, tyngd och ilska som både räcker och blir över. De är plattans allra bästa låtar, och de som förlåter att kvalitetshelheten haltar på de andra låtarna. De urstarka refrängerna till ovanstående ingredienser samt Nathan Leone röst bildar en hybrid som skapar musikhistoria hos mig.

Grabbarna har släppt ytterligare platta som kom ut 2011, och som aningen klämkäckt döps till World War III. Det är definitivt inget dåligt album, och några låtar är ruskigt bra, menAttics to eden” är och kommer nog att vara bandets kronjuvel til the bitter end. Det slutet kom redan nu i sptember 2013 då bandet beslutade att lägga ner efter 8 år tillsammans.  The Farewell tour UK sept 29- okt 23 blev enligt deras utsago det sista som sker med bandet, men de lämnar ett arv som jag även i fortsättningen med glädje kommer att lyssna på. 

“We feel content and grateful for the ambitious goal and dream we’ve been able to realize with this project, and now it will mark the coordinates from which we leap to our next endeavor, hopefully bringing along any of our new friends who wish to join us.”

  1. Never Take Us Alive
  2. Let’s Get Outta Here
  3. Legends
  4. Criminals
  5. Through The Pain
  6. Never Walk Alone
  7. Not For This World
  8. Welcome To Oblivion
  9. Silent Voices Kill
  10. Statistics
  11. Friends & Lovers
  12. Lila, The Divine Game

Power metallens svar på ABBA

  •  1. Spirit Never Die
  • 2. Enlighten Me
  • 3. Kind Hearted Light
  • 4. Crystal Nigh
  • 5. Soulburn
  • 6. Heroes
  • 7. Sail On
  • 8. Into The Light
  • 9. Crawling From Hell
  • 10. Bleeding Eyes
  • 11. When Loves Comes Close
  • 12. Through Thick And Thin
  • 13. Black Dog

Masterplan bildades i augusti 2001 efter att Roland Grapow och Uli Kusch lämnat tyska power metal ikonerna  Helloween. Debutplattan från 2003 blev för mig en melodiös hårdrockschock av groteskt stora mått, med refränger och arrangemang som bara kan beskrivas som tvättäkta hårdrockshitseufori. Masterplans grundstryka var blodsbröderna Roland Grapow och Uli Kusch, vilka i symbios skapade dessa tidlösa melodier. Jorn Landes aor-intresse smittade av sig på dessa två dubbelkaggade herrar, vilket blev kronan på verket utifrån hur bra låtar skapas. Episka juveler som ”Spirits never die”, ”Enlighten me”, ”Kind hearted light”, ”Ceystal night”, ”Soulburn”, ”Heroes” och ”Bleeding eyes” är himmelskt bra helt enkelt, med stark betoning på himmelsk.

  • Roland Grapow / guitars
  • Uli Kusch / drums
  • Jörn Lande / vocals
  • Jan S. Eckert / bass
  • Axel Mackenrott / keyboards

Plattan  nummer två Aeronautics släpptes två år senare ,och var inte alls långt borta från debutalbumets magiska kvalitetströskel. Med urgrymma låtar som ”Crimson rider”, ”Back for my life”, ”I´m not afraid”, ”Dark from dying”, ”Falling sparrow”, ”Treasure world” och ”Warriors cry” befäste bandet sina nyvunna fans. Dubbeltramp uppblandades ännu tydligare med Jorns aor rötter, något jag inte hade det minsta mot.

På plattan MKII ändrades dock förutsättningen för kvaliteten då Uli drog vidare, vilket gjorde att Roland stod som ensam härskare i Masterplan. Den gudabenådade Jorn Lande lämnade också bandet, istället kom amerikanske Mike DiMeo in. Skivan var oväntat bra eftersom jag indirekt trodde att dessa rockader skulle stjälpa bandets väg mot nya hits.

Dock är Masterplans melodiska power metal byggd på insatsen av duktiga musiker, stark sång och melodier att döda för, något som borgar för fortsatt kvalitetssampling. När låtar är så uberstarka som ”Lost and gone”, ”Keep me burning”, ”Take me over”, ”I´m gonna win”, ”Wathing the world”, ”Call of the gypsy” och ”Enemy” spelade det ingen roll ifall sången var betydligt sämre, och det episka täcket var aningen undandraget.

Time to be a king blev bandets 4:e platta där oväntat norrbaggen Jorn tog sitt förnuft till fånga och mikrofonstativet. En riktigt bra album som fick genomgående taskig kritik, något jag anser vara obefogat.

Med tunga melodiska his som: ”Fiddle of time”, ”Blow your winds”, ”Far from the end of the world”, ”Time to be a king”, ”The dark road” och ”Blue Europa” är det inte svårt att abdikera.

Masterplan har även nyligen genomgått ett par ändringar i uppsättningen av bandet. Numera består bandet av svenske Rick Altzi på sång, Roland Grapow på gitarr, Axel Mackenrott på keyboards, finske Jari Kainualinen på bas och Martin Skaroupka på trummor.

Tyvärr skapar dessvärre den sättningens Masterplans absoluta sämsta platta Novum Initium. ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic”, ”Betrayal” och ”No escape” är undantagen som bekräftade låtkvalitetsdipen. Skrikigare, mörkare, men definitivt en klar sänkning på Masterplans kvalitetsskala.

 

Continue Reading »
No Comments

A.O.R musik att dö för, eller till


Jag dyrkar musik med bra melodier i, det är egentligen inget fel att kalla mig melodisamlare, då min samling av vinyl och cd först och främst är ett substitut för ett gigantiskt melodisamlande. Min samling av skivor består av  närmare 4000 skivor plattor varav A.O.R och melodiös hårdrock står för 3/5 av inköpen. A.O.R – lyssnandet går i cykler, just nu är jag inne i en sådan. Andra perioder är det tyngre tongångar som gäller medan vissa perioder är det Tom Jones, Staffan Hellstrand, Ace of Base eller Bee gees som härjar i Stereon.

Historik


A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

Underkategorier av A.O.R/melodiös hårdrock.

Journey 80-talslook : Jonathan Cain, Steve Perry och Neil Schon

En mycket mänsklig företeelse är att skapa förståelse, kategorisera och strukturera upp ens vardag. A.O.R – världen är definitivt inget undantag, för här återfinns subsfärer som hi-teach a.o.r, pomp och  västkust; listan kan göras betydligt längre. Kim Holst-Palmér föreställer sig A.O.R – musiken på en horisontell skala, om så var fallet så skulle man kunna tänka sig att den rena A.O.R – stilen ligger i mitten, medan västkuststilen befinner sig längre till vänster. Ännu längre till vänster finner vi stilar som pop och soul.

Ibland gränsar västkuststilen mer åt detta håll, för att ibland stilmässigt röra sig mer åt mitten. Förflyttar vi oss till höger om den rena A.O.R:en på skalan befinner vi oss snart i gränslandet till den melodiösa hårdrocken. Gränsen för vilken musik som ska kallas A.O.R respektive melodiös hårdrock är ofta hårfin och kan debatteras i oändlighet. Termen ”melodic hard rock” är likt västkust, starkt sammankopplad med termen A.O.R.

Precis som med västkustrock och ren A.O.R så glider stilarna ofta in i varandra och den musikaliska skillnaden mellan vad som kallas A.O.R respektive MHR är ofta väldigt liten. Det bör förvisso påpekas, att MHR är ett problematiskt begrepp eftersom i princip alla former av hårdrock – från 70-talets klassiska hårdrock till nutidens mest extrema metalformer – mer eller mindre kan sägas besitta åtminstone någon form av melodiöst element.

Utifrån ett A.O.R-perspektiv handlar dock allt som oftast MHR om att något element i musiken avviker från den rena stilen att elgitarren utgör en mer framträdande roll i ljudbilden eller att användandet av keyboards inte är lika utbrett som man är van vid när det gäller ren A.O.R. Termen melodic rock används ofta av musikkritiker som en benämning på denna fusion av A.O.R och hårdrock, men även betydelsen av denna term kanske inte alltid framstår som helt solklar för den oinvigde.

När det gäller begreppet ”pomp-rock” så är det en benämning man ofta stöter på inom A.O.R – världen. Pomprock är ett mycket eklektiskt begrepp som bland annat använts för att beskriva bandet Queens musik; ett band som paradoxalt nog näst intill aldrig nämns i AOR-sammanhang.

När man stöter på begreppet ”pomp” inom vuxenrockens värld handlar det dock allt som oftast om en mer progressiv, experimentell gren av den klassiska A.O.R:en. Styx får väl hållas som huvudansvariga för att vara först ut att titulera sig pomp-rock i mitten av 70-talet. Andra  band som ofta nämns i anknytning till denna stil är Kansas, Trillion, Magnum, Boston, Asia, Thrills, Dakota, Balance, White sister, Giuffria, Fortune, Harlan cage, Kharma, Brian McDonald project.

Hi-tech AOR är en annan subgenre som främst var synonymt med keyboarddrivna ljudmattor, en blandning mellan pop och rock med betoning på pop. Grupper som förknippas med denna relativt tynande underkategori är/var: Eight seconds, Rick Springfield  (Tao eran), Corey Hart, Kevin Jordan, Tim Feehan, Device, Cannata, Giraffe, Greg Rolie, Glasstiger, Boulevard, Mr mister, Cligg Magness, David Halliday, Paul Janz.

Manligt vs  fjolligt = konflikthärd


Många hårdrockare tycker att denna musikstil helt enkelt är för mesig och ratar den som halvfjollig. Pudelrock och fluffrock är andra nedvärderande epitet på denna underbara musikstil. Legitim rock för  de ”oinvigda” är antingen In flames eller AC/DC. Det paradoxala är att ”Eye of the tiger” med gruppen Survivor från filmen Rocky 2 är det mest manliga som kan spelas -  under ett idrottsdrama. Det är en top 5 låt i dessa idrottssammanhang.

Just denna låt är också en utmärkt  beskrivning av vad som karaktäriserar musikstilen, vilket onekligen borde skapa någon form av ett moment 22 situation för de som upplever musikstilen som dansbandsmusik, men skriker sig blåa i ansiktet, då Sverige  förhoppningsvis spöar upp Finland i Hockey-VM till tonerna av just Survivors – Eye o f the tiger, eller Queen  – We are the champions. Den melodiösa rocken är för övrigt minst lika bra att träna till då den assimilerar sin energi och kraft till aktiviteten och till den som genomför det – en musikalisk doping för själen.

Keyboard-dansen


Jag tror bestämt att det var jag som uppfann den lite dysfunktionella keyboarddansen, något inte en person överhuvudtaget borde vara stolt över eftersom det dels är en asocial dansform, dels ser väldigt annorlunda ut på dansgolvet. Processen inleddes då jag för första gången hörde Separate ways med Journey 1981.

Ensamdansen i sig själv bygger på användandet från en hand till lite senare två händer, det vill säga ett implicit  fiktivt keyboardspelande i luften,  som sedermera stegras frenetiskt ju längre en låt håller på. Jag kan utlova att ett pass av keyboarddansen på Palace numera nedlagda dansgolv var bra mycket jobbigare än ett adekvat zumbapass.

A.O.R – night in Norrköping 


Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga.  Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad. Jag titulerade mig alltid som The A.O.R -King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittande parallella drickandet. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten. Ju längre kvällen led desto ljusare ton blev det på glöggen eftersom den successivt späddes ut med vodka, till sist var den inte ens röd. Det blev en kväll att minnas eller snarare att inte minnas eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt. Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans  hall och på balkongen.

Det innebar att det även rann ner blodröd vätska till grannen som på morgonen barskt ringde upp Tommy. Han och jag fick ta den pinsamma konsekvensen att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyor. Jag hade för övrigt inte lyckats ta mig ut från gården utan sov helt sonika i Tommys marmor trappuppgång – snacka om gamnacke och köldskador. Det här sjöslaget tillhörde inte vanligheterna under A.O.R – night arrangemangen som tur var. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot och som alltid var lika trevliga.

Escape club i Stockholm

Tommy Olsson och jag tog tillfällena i akt att besöka Stockholms enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: Escape. De två gånger som jag och Tommy åkte dit var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde. Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var riktigt, riktigt bra. Deras måtto var: ”keep it pink`n fluffy”, vilket lika gärna kunde varit en gayklubbsfras, men så var inte fallet, tror jag. Här serverades det speciella A.O.R drinkar och A.O.R matkreationer; ur högtalarna ljöd välkända tongångar av Nightranger, Toto, Bad English och Loverboy. Stämningen och mingelfaktorn var exceptionellt hög, många gäster var själva musiker från Sveriges hårdrockelit.

Faller en – faller allt

Världens bästa låt kan falla på att:

1. Den är för dåligt producerad.

2. Framförd av en halvtaskig sångare.

3.  Inte innehar en tillräckligt bra refräng.

4. Den präglas av en sångare som har en för stark icke-engelsk accent.

Det kan tyckas lite väl pretentiöst, men det är bara att gå till sig själv. Hur många gånger har man inte suckat över ordet varför i ….och hela tiden klagat på någon av ovanstående fyra huvudingredienser. Det behöver inte vara så att produktionen, sånginsatsen, accenten, refrängen alltid är optimal, men de får helt enkelt inte understiga en viss subliminal kvalitetsnivå.

Många människor avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt. Jag tycker självfallet inte det är så; det är nog svaret på varför jag hatar live-skivor. Håkan Hellström, Stefan Sundström eller Bob Dylan hade inte passat som A.O.R – sångare för att ta tre bra exempel eller snarare dåliga exempel.

Mats favoritsångare


Mark Free, Fergie Frederiksen och Jim Jamison

1. Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

2. Fergie Fredriksson – Trillion, Toto. LeRoux.

3. Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

4. Jimi Jamison – Survivor.

5. Joe lynn Turner: Rainbow,  Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

6. Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

7. Jeff Scott Soto: Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Ynwgie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T.

All time A.O.R klassiker


Kriteriet för att vara med på denna lista är inte att endast inneha 5 klassiker på en skiva, utan 90 % av låtarna ska helt enkelt uppfylla en viss adekvat kvalitetsnivå. Utfyllnader eller alltför rockiga låtar drar ner mitt  helhetsbetyg, vilket leder till att de helt enkelt blir avpolletterade. För många som är insatta i denna genre är det ofattbart att inte Journey finns representerad: A.O.R: ens urmoder dyker inte upp på denna lista, något som är liktydigt för de flesta med: ”Är du totalt trög i huvudet?

För mig symboliserar plattan Frontiers (1983) ett knippe bra låtar, men till skillnad från de dogmatiska hardcorefansen tycker jag inte den är helgjuten. Visserligen tillhör ”Separete ways” en av de 5 bästa A.O.R -  låtar som överhuvudtaget gjorts, ”Only the young”, ”Send her my love”, ”Edge of the blade”, ”Troubled child” samt ”Ask the lonely” är andra guldkorn från denna klassiker, men ändå relativt överskattade platta, då den faktiskt består av 14 låtar.Min favorit är istället den är den näst senaste plattan Revelation som kom ut så sent som 2007, vilken är deras klart jämnaste. En annan skiva som inte riktigt kunde kvala in , men var ruskigt nära var Toto – Isolation från 1984 med gudabenådade Fergie Frederiksen på sång med en knippe höjdarlåtar som inte går av för hackor, men som inte håller hela vägen.

A.O.R  Best of all times  (ej rangordnat)

Bon Jovi – 1:st  (USA – 1984)

Harem Scarem – Moods swings (Canada – 1993)

Foreigner – 4 (USA-1981)

Red Siren – All is forgiven (USA – 1989)

Michael Bolton – Everybody’s crazy (USA-1985)

Fortune – Fortune (USA – 1985)

Shy – Access all areas (Eng – 1987)

Axe – Offering USA – (USA – 1982)

Stan bush and the Barrage  – 1:st (USA – 1987)

Dare – Out of the silence (Eng – 1988)

Robin Beck – First time (USA – 1989)

Harlan Cage – Forbidden colours (USA – 1999)

Mark Free – Long way from love (USA-1993)

Treat – The pleasure principle (Swe – 1986)

Mecca – 1:st (USA – 2002)

Silver  – 1:st (Tyskland/England- 2001)

Khymera – The Gratest wonder (Ital/USA – 2008)

Signal – Loud and clear (USA-1990)

Frederiksen/Denander (Swe/USA – 2007)

Tommy Shaw – Ambition (USA – 1987)

Def Leppard – Pyromania (Eng – 1983)

Survivor – Vital signs (USA – 1984)

Jim Jamison – Crossroads moments (USA – 2008)

Enskilda superlåtar som bara måste nämnas

Tyvärr var/är det ju så att som vinyl- och cd konsument blev man indirekt uppfuckad, då det kom till att en hel platta skulle hålla måttet rakt igenom. Det tillhörde dessvärre ovanligheterna att 80 % av en platta var ett rent kvalitetsunder. Vanligtvis innehöll plattorna 3 – 5 bra låtar, medan endast några få låtar hamnade under epitetet: A.O.R classic.

Låtar att dö för är onekligen ett patetiskt uttryck, men låtar att dö till är ett uttryck som jag själv skulle kunna instämma i och passar in till några av mina absoluta favoritlåtar. Det är troligtvis lättare att lösa Palestinafrågan än att skapa en subjektiv adekvat A.O.R låt lista eftersom konkurrensen minst sagt är (var) mördande, vilket omöjliggör en sådan rangordning från min sida. Här är i alla fall ett urval utav tidlösa ultraklassiker som jag alltid blir på extra bra humör av.

A.O.R låttoppen

Journey – Separete ways (USA – 1983)

Edge of forever – Lonely (Italien – 2010)

Survivor – Broken promises (USA – 1984)

Frederiksen/Denander – Let him go (Swe – 2007)

Danger Danger – Under the gun (USA – 1989)

Balance – In for the count (USA – 1982)

Foreigner – Break it up (USA – 1981)

Rick Springfield – Souls (Australia – 1983)

Toto – Endless (USA – 1984)

Tyketto – Forever young (USA – 1991)

707 – Live without her – (USA – 1981)

Aviator – Frontline (USA – 1986)

Streets – I can´t wait (USA – 1985)

Y and T – Face like an angel (USA – 1985)

White Sister – Promises (USA – 1984)

Asia -Eye to eye (USA – 1983)

King Kobra  -  Iron eagle, never say die (USA – 1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA – 1985)

LeRoux – Turning point (USA – 1982)

Signal – Arms of a stranger (USA – 1990)


Bon Jovi – Shot through the heart (USA – 1984)

Shy – Emergency (Engl – 1987)

Axe -Rock´n roll party in the street (USA – 1981)

Fortune – Thrill of it all (USA – 1985)

Blackfoot – Send me an angel (USA – 1983)

FM – That girl (Engl – 1986)

Tommy Shaw – Dangerous game (USA – 1987)

Magnum – Vigilante (Engl – 1986)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA – 1982)

Robert Tepper – No easy way out (USA – 1986)

Far Corporation – Johnny don´t go the distance (Tyskl/USA – 1985)

Dysfunktionell A.O.R fanatism och konservatism

De hängivna A.O.R – experterna har i mitt tycke väldigt lätt att sätta epitetet klassiker på alltför många återutgivningar. Frågan är inte om de är sponsrade, utan hur mycket de får. Annars har de en för taskig A.O.R – smak eller helt enkelt inte tillräcklig lyssnarerfarenhet.

Det är väl uppenbart att skivbolaget skriver upp gamla som nya klassiker, och att även vissa recensent tar i så de blir illröda, då de försöker överträffa varandra om en hur superb en halvmedioker återutgivning är. Jag ser mig själv som mannen med den perfekta smaktimingen i dessa kretsar (vem gör inte det).

Frontiers Records – räddare i nöden

Några italienska entusiaster  i maffians högborg Neapel med gudfadern Serafino Perugino vid rodret skapade skivbolaget Frontiers Records (1996). Deras första skivsläpp 1998 blev brittiska Ten med plattan  Never Say Goodbye. Grundaren tog namnet efter Journeys klassiska album.

De har från falsk blygsamhet vuxit sig stora, och i och med draften av Journey kan man väl säga att cirkeln är sluten. Likt ett effektivt flugpapper drar de till sig gamla band, i syfte att väcka dem till liv med ibland konstgjord andning som House of lords och Winger. De har också modernare låtskrivarteam som skapar olika studioprojektkonstellationer som Khymera, Mecca, Sunstorm, Place Vendome, Pride of lions, Allen/Lande, Seventh Key, Over the edge, Starbreaker, Kimball/Jamison, The Magnificent, Trillium. 

Att Sverige är världsledande i A.O.R – genren är inte svårt att lista ut, då några av skivbolagets mest kraftfulla och anlitade låtskrivare just är svenska: Erik Mårtensson, från Eclipe,  Tommy Dennander, Anders Wikström från Treat, Magnus Karlsson från Last Tribe/Primal fear. Daniel Flores är deras senaste svenska låtskrivarpartner. Några signade svenska band är W.E.T, Treat, The Poodles, Eclipse, Work of art, Crashdiet, Saint Deamon, Bad Habit, Alien, Talisman, The Murder of my sweet, Crazy Lixx.

Våra nordiska grannar finns också reprenenterade genom  Leverage från Finland,  On the rise, Circus Maximus och Jorn från Norge. Danmarks Frontiers bidrag är veteranerna Royal Hunt och Pretty Maids.

Det är fantastisk skara klassiska och nya intressanta band som Frontiers records lyckats signa: Journey, Survivor, Toto, Styx, Yes, Nightranger, Uriah Heep, Def Leppard, Whitesnake, Honeymoon Suite, Jim Jamison,  House of Lords,  Jaded Heart, Joe lynn Turner, Pink Cream 69, Asia, John Wetton, Giant, John Wetton, Hardline, Robin Beck, Y and T, Danger Danger, Stan Bush, Winger, Mr Big, Nelson, Extreme, Shooting Star, Vanden Plas, Warrant, King Kobra, Vega, Strangeways, Unruly child, Terry Brock. 

Andra A.O.R missionärer

Det finns ytterligare några andra nischade skivbolag med ytterst delikat musiksmak: Aor Heaven, Melodic rock records, Avenue of allies och Escape music är de mest A.O.R dogmatiska. Rock Candy och Yesterrock koncentrerar sig på att återutge gamla klassiker eller borttglömda godingar.

En ny värld öppnar sig

Vare sig det är hunddressyr, varpakastning eller sadomasochism så finns det ett överflöd av terminologier och entusiaster som bygger upp parallellvärldar via subkulturer. A.O.R. och Melodic-rock-nördarna är verkligen inga undantag. Konservatism är ett ord som passar in på de flesta nostalgiska subkulturer: det är bra att något utvecklas, men absolut inte för mycket,  så att man inte låter som man brukar.

Det är onekligen en skör balansgång att vandra för de flesta inom denna genre, det är svårt att tillfredsställa både nostalgianhängarna och utvecklingsfalangen.Vill man stega över tröskeln till den melodiösa rockens innersta kretsar så  finns det massor av ingångar på nätet för att utforska de myriader av informella sajter som utkristalliseras.

MelodicRock.com

RockReport.be

Melodic.net

Den melodiösa bloggen

RockUnited.com

PlanetAOR.com

Rocknytt.net

Tre utmärkta tidskrifter som jag varmt kan rekommendera varav två konstigt nog är brittiska: Powerplay magazine som är eklektisk hårdrockgryta, och Firework där aor och melodiös hårdrock samsas om fokuset samt vår egna Sweden Rock Magazine.

Den sistnämda är en toppentidning som jag prenum,erat på sedan styarten, trots att skribenteriet gått mot tyngte genrer av hårdrocken. Jag är inye lika intresserad av att läsa om Watain, Bathory eller Amon Amarth.

A.O.R festivalen i Nottingham

Den riktige A.O.R – entusiasten har säkert ambitionen att någon gång besöka världens största återkommande A.O.R -  festival: Firefest. Det är ingen överdrift att  titulera detta som ett A.O.R:ens mecca. Fredag, lördag och söndag 18-21 oktober i Nottingham (av alla ställen), en plats dit människor som älskar melodisk kvalitetsrock vallfärdar under desa tre adrenalinstinna dagar. Denna helgorgie av tidlös musik är en euforisk högtidsstund som de invigda bör besöka innan de dör. Jag tog mig i kragen och struntade i om någon var villig att hänga på, utan bokade helt sonika fullweekend tickets till evenemanget. Om man ska invänta ambivalenta svar från kompisar där familj, ekonomi och motivation agerar bromsklossar kommer man sällan dit man vill.

Timingen kunde inte vara bättre eftersom det dels var 10 års jubileum, dels basunerades ut som sista Firefest någonsin dessutom var 2013 line up den bäst hittills utifrån mina läsglasögon. Första dagen var verkligen sådär magisk som jag föreställt mig. Jag såg alla banden med 20 minuters mellanrum det vill säga ölpåfyllning. The Magnificent och Edens curse värmde upp inför vad som komma skulle. Ett utmärkt uppträdande Work of art följdes av gudabenådade W.E.T som i sin tur följdes upp av överraskningen Dare och avslutades kungligt med underhållande Harem Scarem.

Dag två hade sina stunder som exempelvis Treat och H.E.AT samt den andra överraskningen Shooting star. De andra tilltalade inte alls mitt a.o.r hjärta lika mycket trots att många dyrkar band som Heavens edge och Hardline. Det är ingen överdrift att skriva att de svenska banden räddade dagen till ära. Dag 3 reproducerade indirekt gårdagens halvlama tillställning. Återigen räddade två blågula band upp hela kvällen; Eclipse, men främst Alien var helt suveräna. Det som såg hyfsat på pappret raserades utifrån ett kvalitetsperspektiv.

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Olycklig kärlek – ett djävulskt uttjatat tema.


A.O.R  genren är kraftfull,  musiken går i moll och är texterna är oftast fyllda av olycklig och obesvarad kärlek. Problemet  för mig är att detta tema har lite väl stor förankring hos såväl gamla som nya band. Bara för att det passar till musiken, och alltid varit ett gångbart tema så kan det helt enkelt bli lite väl mycket av det goda.

Det finns väl ingen genre i världen med fler låttitlar på kvinnonamn i bagaget exempelvis ”Stacy”, ”Pamela”, ”Rosanna”,  ”Cynthia”, ”Maggie”, ”Maria”,  ”Valerie”, ”Diane”, ”Carrie”, ”Beth”, ”Suzanne”, ”Amanda” och så vidare.  För mig är det en brist på endera fantasi eller pengar som borgar för deras selektiva texter. Det finns ju så mycket annat att sjunga om, och varför inte infoga lite  samhällskritiska  texter, i alla fall i några låtar.

Svensk A.O.R/nordisk melodiös hårdrock


Svenska/nordiska band har fått en egen kategori döpt efter sig: Scandi rock. Uttrycket myntades av Kerrangs Derek Oliver och uppstod i kölvattnet av Europe med grupper som Fate, Talk of the town, Bad Habitt,  Treat, Alien, Dalton, Da vinci, Skagerack, Return,  Stage Dolls och så vidare.

Nu pratar utländsk A.O.R – media istället om the new wave of scandivian  A.O.R med band som H.E.A.T, The Poodles, Work of art, Eclipse, W.E.T,  Houston, Spin Gallery, Million, Elevener, Miss behavior, Degreed, The Murder of my sweet,  Salute, Last autumn´s dream, Alyson Avenue, Grand illusion, Osukaru, Brother firetribe, Wig wam,  Leverage, The  Magnificent; nya band framavlas för varje månad som passeras.


Svenskar har onekligen en genetisk fingertoppskänsla för melodier, vilket också visar sig bland professionella låtskrivare inom denna genre. En osannolikt pådrivande svensk A.O.R -  urkraft är den svenske gitarristen Tommy Denander som i stort sett spelat med allt och alla i denna  genre, och medverkat på över 2000 plattor. Han ligger  för övrigt bakom en av 2000-talets bästa A.O.R-platta: Fredriksen/Denander – Baptism by fire.

Magnus Karlsson är en annan svensk gitarrist med aningen tuffare approach, och som fått förtroendet av Frontiers att leverera uppdaterad a.o.r/melodic rock till artister som: Allen /Lande, Mark Boals, Place Vendome, Tony O` Hara. Bob Catley,  dessvärre valde han att bli fast gitarrist i den tyska judas priestinfluerade  gruppen Primal Fear, hoppas han slutar där snart. Han har dock släppt två grymt bra plattor under eget namn

Eric Mårtenson ifrån Svenska Eclipse ligger bakom exempelvis W.E.T och Toby Hitchcock album. En lite nyare blågul förmåga är Robert Säll som är hjärnan bakom Work of arts fluffiga tongångar samt skriver massor av högoktanig kvalitets – A.O.R till bland annat W.E.T, Place Vendome och Fergie Frederiksen.

En annan monsterlåtskrivare är Anders Rydholm från svenska pomp – A.O.R-gruppen Grand Illusion som skrivit låtar till bland annat Overland och Codex. Daniel Rydqvist från The murder of my sweet har skrivit låtar till Xorigin och Crash the system. Martin Kronlund är en annan multimusikerkonstnär som skrivit låtar och producerat ett otal andra artister i genren. Det finns ytterligare en handfull skara melodisnickrare som levererar kvalitetsmusik till okända som kända artister och grupper

Swedish best ever A.O.R/MHR.

Jim Jidhed – Full cirkle (2003)

Treat – The pleasure principle (1986),  Dreamhunter (1987), Coupe de grace (2010)

Europe – The final countdown (1986)

Mikael Erlandsson – The one (1994)

W.E.T – 1:st (2010)

Dennander/Fredriksson – Baptism by fire (2007)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Sweet trade (2007), Clash of the elements (2009), Permocracy (2011)

Dalton – The Race is on (1987)

Alien – 1:st (1989)

H.E.A.T – 1:st (2008), ???

Work of art ? (2011)

Eclipse – Bleed and scream (2012)

Magnus Karlsson Firefall -  ? (2013)

Best of A.O.R  2000-talet

Eftersom musiknördar och experter anser att denna musikstil i stort sett död så vill jag med denna a.o.r lista visa på att musikstilen fortfarande är i livet och dessutom frodas. Att media inte varken tar den genre på allvar eller uppmärksammar den betyder inte att den är begravd.

Visst, det är inte som på 80-talet, då genren dominerade försäljningslistorna och höll i den musikaliska taktpinnen tills den drabbades av hybris och utkonkurrerades  90-talets svar på punken – Grungen. Här nedan följer ett axplock av riktigt bra skivor som utkommit efter år 2000-talet; kommande klassiker för nästa generation aorfreaks.

Praying Mantis – Nowhere to hide (2000), Silver – 1:st (2001), Mecca – Mecca (2002), Pride of Lions – 1:st (2003), Jim Jidhd – Full cirkle (2003), Oliver Hartman – Out in the cold (2005), Place Vendome – 1:st (2005), Slamer – Nowhere land (2006)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Brother Firetribe False metal (2006), Frederiksen/Dennander – Baptism by fire (2007), Robin Beck – Livin on a dream (2007), Gotthard – Dominoe effect (2007), The Poodles – Sweet trade (2007)

Brother Firetribe – Heart full of fire (2008), Rick Springfield – Venus in overdrive (2008), Journey – Revelation (2008), Jim Jamison – Crossroads moments (2008), Michael Bormann – Capture the moment (2008), W.E T – 1:st (2009)

Sunstorm – House of dreams (2009, Place Vendome – Streets of fire (2009), Places of hour – Now is the hour (2009), Vega  – Kiss of life (2010), Terry Brock  – Diamond blue – (2010), Treat – Coupe de grace (2010)

Det finns en A.O.R framtid – ärligt alltså

The Poodles inledde den melodiska hårdrockens inträde rakt in i Melodifestival-etablissemanget. H.E.A.T tog över stafettpinnen och banade vägen för en helt ny generation av hungrande aorare. Dagens ungdom som förut  såg musikstilen som extremgubbig och stendöd, och vilka  som instinktivt drog mindre trevliga hårman-paralleller till utdöende hockeyfrillor, vände tvärt på konservatismen när  trender vände. Som det mesta i livet så är inte framtiden utstakad; något som är så utdömt kan få renässans.

I Finland hittar vi en uppsjö av nya talangfulla band som Brother firetribe, Leverage, ”The Rasmus”, Firenote, Carmen Grey, Reckless love, The Magnificent. Det är också en skara som växer sig starkare för varje halvår som går.

Från att vara föredettingar, övergivna och  patetiska till  att att istället titulera sig legender är pionjärerna Journey med den unga filippinska  nya sångaren Arnel Pineda. Foreigner och Nightranger är andra dinosaurieband som säljer ut arenor i såväl Amerika som Europa. Det känns som melodisk välproducerad kraftfull rock med bra melodier, smattrande keyboards och seriöst bra röster är på väg tillbaka igen – inte en dag för tidigt.


2011 gick i A.O.R: ens tecken med plattor som exempelvis: Lionville, Rob Moretti, Robin Beck, Work of art, The Poodles, Toby Hitchcock,  Journey, Alyson avenue, Magnum, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Xorigin, House of lords, Issa.

2012 blev också ett bra år Mecca, Kimball/Jamison, Fergie Frederiksen,  The Magnificent, Giuffria, som sagt det ser minst sagt lovande ut.

2013 blev ett bättre år än 2012, med solklara höjdpunkter som

2014 ser ytterst lovande ut med kommande albumsläpp som

En del av texten är kopierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu