Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Stakka Bo ’

Tidlös svensk poprock

1 Let It Out 3:30
2 She, She, She 3:38
3 Chance 4:20
4 Wish It Away 3:50
5 Out Of Time 3:48
6 Shame 3:28
7 Oh No 4:41
8 Friends 4:57
9 A New England 2:11
10 Serious Game 4:14
11 I Wanted You 4:20

Ett av Sveriges mest underskattade poprockalbum någonsin. Herre jösses så sanslöst kvalitetsstinn deras debutalbum är, tillika deras enda skiva. Skivan kom ut 2002; hade detta alster varit från Amerika eller England så hade de varit  globala listfantomer. Nu var de från Sverige, något som trots vårt lands musikframgångar fortfarande är devalverande utifrån att britter och amerikaner ser sig som Guds högra hand när det kommer till att skapa äkta musik.

Deras orgie utav träffsäkra refränger och melodier är anmärkningsvärd; gruppen försdtod verkligen hur man smider genuina poplåtar. Många skulle nog epitera detta till slätstruket, intetsägande eller anti-originellt, jag titulerar musiken till genialisk. Att ranka de bästa låtarna på plattan är i stort sett hopplöst, men de fem främsta guldkornen är i alla fall: ”Let it out”, ”She, she, she”, ”Wish it away”, ”Shame” och ”Oh no”.

De begåvade accentfria sångarna Jon Allesson och Peter Andersson har röster som är som skapta för den svenska varianten utav britpop. Vad som hände med bandet har jag ingen aning om, men de kanske kom på att debutalbumet inte gick och toppa, utan lade istället av när de var som allra bäst.

Metal with a touch of class 

1. My Fortress
2. Steal Away The Light
3. The Sentinel
4. Breathless
5. Departure
6. The Heart’s Dominion
7. As I Call
8. Relentless
9. The Sphere
10. Remedy
11. Storyteller
12. Virgin Ground

2014 års bästa platta? I vilket fall som helst en ytterst varierad skiva med smarta arrangemang samt den raspiga fantastiska kraftfulla rösten från Ida Haukland.  Bandet är från Trondheim Norge och bildades 2004. De har 3 plattor i bagaget, ”Onwards” från 2006, ”The road less travelled” från 2010, men  det är deras senaste ”The heart of the matter” som är deras absoluta kronjuvel. Bandets känsla för melodier i symbios med tunga progressiva riff vilka är komplexa, men inte för komplexa det vill säga en oerhört skör balansgång som nästan bara brittiska Threshold tenderar klara av.

Med refränger som andra band skulle döda för, utan att på något sätt låta för upprepande vare sig från denna platta eller andra gruppers sound. Det är dock inte nyskapande, bara sådär magiskt det kan bli när man upptäcker en kommande klassiker där låtkvaliteten fullkomligt tar andan ur en.  Ida Haukland sällar sig till kvinnor som dels sjunger bra, dels kraftfullt. Hennes röst smeker aggressivt de varierade tonerna vare sig det är dubbeltramp eller melodiös hårdrock.

Att välja favoritlåtar är inte lätt, men om jag måste så utkristalliserar sig ”The Heart’s Dominion”, ”Remedy”, ”My fortress”,”The sentinel”, ”The Sphere”, ”Departure”och ”Breathless”, det vill säga fler än hälften av plattans 12 låtar. Deras största dilemma blir precis som Halestorm, att kunna försöka kunna reproducera och toppa detta mästerverk.

A.O.R-Pomp-Classic

Efter sanslöst braiga debutalbumet med Fortune bildades Harlan Cage (The Big City). Deras första självbetitlade platta från 1996 kan väl knappast påstås vara överproducerad, utan snarare brist på adekvat sådan. Bra låtar till trots är ”Pay the devil his due”, ”Kiss of fools”, ”Run devil run”, ”Three nights running” samt ”Destiny”.

Deras andra alster kom ut två år senare och titulerades ”Double medication tuesday”. Kvalitets- och produktionsnivåerna höjdes rejält och gav oss aor-törstande själar fluffiga låtar som ”Blow wind blow”, ”Halfway home”, ”Turn up the radio” och bästa låten ”My mama said”.

Året efter det vill säga 1999 stod Harlans cage kreativitetsvisare i zenit. Med aor-hits som”No sunday bride”, ”Chinatown”, ”Can´t tame the raven”, ”Last plane out”, ”Feel the wheel” och ”Late night escapade” var det en orgie utav mollackord som förförde i alla fall mig. Ett av Harlan Cage signum har varit att släppa en ny version av låtar från Fortunes debutplatta. Först ut var ”98 in the shade”, sedan ”Dearborn station” och på Forbidden colours fick de med den bästa av dem alla ”Thrill of it all”.

Som sagt plattan ”Forbidden colours” är helvetiskt bra och deras klart bästa. Låtsnickeriet osade återigen genialitet och visade på att the mighty Fortune långt ifrån var en engångsföreteelse. Låtarna är så effektfullt och lekfullt bombastiska att man knappt tror sina ögon; såväl Foreigner som Survivor kan slänga sig i väggen när det kommer till den faktorn. Visst, rösten är betydligt mindre omfångsrik, men passar i mitt tycke perfekt in i musiken, trots att han varken är någon Steve Perry, Loy Gramm, Fergie Frederiksen eller Jimi Jamison precis.

2002 var idétorkan ett faktum och kvalitetsnivån sänktes rejält med ”Temple of tears”. Det finns väl en gräns hur mycket de kan variera sitt anti-eklektiska sound. ”Deep inthe heart of the night” var Fortune låten som var med på albumet.  Det är inte alls så att detta är ett dåligt album, men ändå ljusår från de två tidigare. ”One new york morning” , ”Any port in the storm”  och ”Wodden cross” var och är plattans tre starkaste kort. 2014 kom en Best of ut; den innehöll Fortunelåten ”Stacy”.

Vad gör killarna nu? Jo de har gett ut musik under projektet 101 south vars debutalbum från 2000 var exceptionellt lyckad, vilket inte kunde sägas om uppföljaren ”Roll the dice” som gavs ut 2002. Ännu värre blev det 2010 när tredje plattan ”No u turn” kom ut; den var uppriktigt sagt usel såväl låt- som produktionsmässigt.

Fast killarna L. A. Greene (sång) and Roger Scott Craig (keyboards) måste dock hedras för att ha hittat sin egna stil i den tunna aor-djungeln. Har man skapat ett utav världens allra jämnaste och bästa aor-album så kan inget ta ifrån de det och massor av material med Harlan Cage samt debutalbumet med 101 south.

Ska man tjäna pengar på att skriva musik så bör man inte fastna i a.o.r-facket eftersom det troligtvis är större chans att få in mera cash genom att panta burkar och flaskor i Polen. Det har duon troligtvis upptäckt, vilket är den största anledningen till att inte så mycket mera händer när det kommer till ny musik, vilket självklart är en förlust för oss trogna anhängare och genren i sig.

Mångsysslarens mästerverk

  1. Sunday (4:56)
  2. Linger (4:07)
  3. Mute (4:37)
  4. Sinister (4:35)
  5. High and Low (3:54)
  6. Nothing Here is Real (3:06)
  7. Love of a Woman (3:47)
  8. Silver (4:19)
  9. Killer (4:01)
  10. We Vie (3:54)
  11. In for the Kill (4:18)
  12. Monster (4:19)
  13. Universe (3:43)
  14. Commotion (4:44)

En platta som jag alltid varit vansinnigt förtjust i är Stakka Bo – Jr från 2001. Detta melankoliska mästerverk är hans tredje och faktiskt senaste i eget namn. Denna platta har mycket gemensamt med Jay-Jay Johansons platta ”Antenna” från 2002 båda är übermelankoliska, men också ytterst varierade med starka melodier som signum. Stråkarna skär genom kroppen likt nyinköpta sylvassa rakblad. Sofistikerad elektropop eller lågmäld synthpop i symbios med Depeche mode vibbar; ett sound lika tidlöst som sterilt.

Jr är en Golgata i euforisk storstadsdepp som troligtvis genererat i ett antal  självmordskandidater. Inledande ”Sunday” går i bräschen för vad som komma skall; efterkommande ”Linger” är minst lika storslagen. I ”Mute” ändras soundet skepnad till mer renodlad episk pop; en av plattans bästa låtar. Nästa låt till drabbning är halvjazziga ”Sinister”; ett stycke musik som kräver sin man, men därefter är man helt klart fast. Depeche mode influerade ”Higt and love” får också epitetet – topp 3.

Upptempolåten ”Killer” är  också ett riktigt guldkorn; precis som aningen udda ”Monster”. På plattan återfinns också ”We Vie” featuring; en singel som faktiskt släpptes redan fem år tidigare, troligtvis av det skälet att den var för bra för att utelämnas. Som sagt, variationen är minst sagt polariserad – på ett mycket positivt sätt. Stakka Bo pusslar ihop det eklektiska materialet till en helhet som jag har ytterst svårt att tro han i framtiden kommer att överträffa.

Johan Renck är född 1966 i Uppsala. Johan Renck har en civilekonomexamen från Handelshögskolan i Stockholm i sitt livsbagage. 1990-1991 började han kalla sig Stakka B när han tillsammans med Martin Eriksson; mer känd som E-Type bildade duon E-type + Stakka B.

Konstellationen utgav en handfull låtar, bland andra utmärkta ”Numania 1″ och ”Obey”, en singel som jag faktiskt har i min skivsamling. Stakka Bos dåvarande flickvän Camilla ”La Camilla” Henemark medverkar okrediterat  också på den. Han  producerade även hennes solodebut Everytime You Lie. När Renck sedan satsade på en solokarriär ändrade han Stakka B till Stakka Bo.

Mäktiga Nana Hedin sjöng refrängen till hans stora hit ”Here we go”, och med Oskar  Franzén  vid sin sida toppade han listorna över hela Europa. Nana Hedin syntes dock aldrig i deras videor, utan Alma Jansson och andra modeller mimade till hennes röst, något som jag tycker låter minst sagt diskriminerande. Hon är också tjejen som turnerande oändligt med E-Type och var rösten bakom dennes alla hits. 1996 kom hans andra platta ut: ”The great blondino” ut; titellåten är en riktigt poppärla, även ”Softroom”  och ”My bushido” är sköna, resten är inte lika bra, men dock väldigt experimentell skum.

Under 1990-talet gjorde sig Renck känd som en  musikvideoregissör av rang och åtnjöt allt som oftast Madonnas diktatoriska förtroende. Han har bland annat regisserat åt Madonna, Suede, The Knife, All Saints, Kylie Minouge, The Libertines, Beyonc Robbie Williams, New Order, Backyard babies, Robyn,  Kent, The Cardigans, The Streets.  för att nämna några. 1994 slog han ihop sig med barndomskompisen Jonas Åkerlund för att skapa medieföretaget Renck Åkerlund Film.

Renck har också gjort flera inhopp som regissör för amerikanska tv-serier, bland annat tre avsnitt av underbara Breaking Bad. Han har även regisserat avsnitt 4 från första säsongen av tv-zombieserien The Walking dead, avsnittet heter för övrigt Vatos.

I hans cineast-CV återfinns även avsnitt från tv-serier som Vikings, Bloodline, Bates Motel, Ettor och Nollor, The last panthers  dessutom har han regisserat den amerikanska långfilmen Downloading Nancy från 2008. Jag har en känsla av att detta inte är det sista vi hört från denna coola mångsysslare. Frågan är bara vad han väljer att göra; teaterproduktioner, fotografera, skapa musik, filmer, tv-serier, reklamfilmer av kända varumärken eller något helt annat. I vilket fall som helst kommer alltid plattan Jr från 2001 tillhöra mina musikfavoriter.

Continue Reading »

No Comments

Power-pop i sin renaste form

  • 1. Radiation Vibe
  • 2. Sink To The Bottom
  • 3. Joe Rey
  • 4. She’s Got A Problem
  • 5. Survival Car
  • 6. Barbara H
  • 7. Sick Day
  • 8. I’ve Got A Flair
  • 9. Leave The Biker
  • 10. You Curse At Girls
  • 11. Please Don’t Rock Me Tonight
  • 12. Everything’s Ruined

1996 släppte detta New  Jersey band sitt debutalbum en platta som  står sig lika bra då som nu. Musiken genomsyras utav trallvänlig begåvad poprock fylld av cynism  och tafatt tonårskärlek. Ta några doser Per Gessle, Brainpool och Weezer blanda  dessa och vips är år popeufori skapad.

Chris Collingwood och Adam Schlesinger är  upphovsmakarna till dessa självklistrande tre-minuters-hits med knivskarpa formuleringar och lagom distade gitarrer Dessa tog mig på bar gärning och var så nära pop-himlen man bara kunde komma. Power-pop-melodierna var parallellt  inneslutna i underfundigt presenterade humoristiska texter som berörde och betydde något.

Fountains Of Waynes har i skrivande stund efter debutalbumet skapat ytterligare 5 plattor varav den senaste ”Sky full of holes” släpptes 2011. Chris Collingwoods och Adam Schlesingers  försöker fortfarande vara tonåriga popsnören trots att de är över 40 år, istället för att skildra sin egna ålders samhällssituation, vilket vore betydligt intressantare. Det är egentligen inget problem eftersom det i stort sett gäller för alla övervintrade hårdrockband också.

Det är snarare när deras patenterade 60-tals-sound börjar kännas aningen passé i symbios med att kvaliteten sjunkit markant efter den sexton år gamla debutens uppdukade smörgåsbord utav pophits som man hunnit tröttna. Bandet känns numera som ytterst tråkigt bleka kopior till  utifrån detta vitala debutalbum från 1996.

2007 kom albumet ”Traffic and weather” ut och det är plattan jag tycker näst bäst om. För mig kommer dock alltid deras debutalbum från 1996 räknas in till min klassiker-album-lista. På den fanns det gitarrskrammel och variation i kombination med ett melodisnickeri på hög nivå.

På de efterkommande plattorna är typ allt sämre förutom enstaka guldkorn som periodvis påminner om det förgångna. Ett av undantagen är från senaste plattan och låten i fråga heter ”Someones´s gonna break your heart samtSomeone to love” från ”Traffic and weather” Fountains of wayne har blivit för lugna, för tråkiga och för dåliga, trots vad väldigt många välrenommerade musikkritiker motsats häver ut sig.

Powermetal med klass

  • 1. Shades Of Art
  • 2. Carnivore
  • 3. Lady Don’t Answer
  • 4. Mab
  • 5. I Know Shadows
  • 6. Your Silence
  • 7. Higher
  • 8. The Song You Never Sang
  • 9. Nightmares I Stole
  • 10. Child Of Darkest Night
  • 11. Some Stand Alone
  • 12. My Heart Still Cries

Vad har Bloodbound och Tad morose gemensamt förutom Bollnäs. Jo, att Urban Breed har sjungit i de båda banden. Mannen har en metalröst att döda för, och är sorgligt underskattad. Projektet Trial of murder är hans senaste mickstativförvärv.

Om man addar lite Queensryche till Tad Moroes opuset Modus vivendi” så får man en hint av hur debutplattan ”Shades of art” låter. Plattan innehåller 12 låtar som bara kan gå under epitetet: sjusärdeles kvalitetstungt. Albumet kom ut 2012. Jag välkomnade alstret med en öppen famn, men fattade då inte riktigt hur bra detta var förrän efter ett bra tag.

När det melodiösa smält samman med tunga ackord, gudomlig röst, perfekt produktion och variation blir det helt enkelt såhär klockrent. Från titellåten till sista spåret ”My heart cries hänger kvalitetslåset på plattan. Det är en sann fröjd att höra en platta som håller hela vägen  Att välja ut en favoritlåt på plattan är som att svära högt i kyrkan. Under dödshot hade jag i så fall valt: ”Lady don´t answer”.

Shades of art är definitivt ett utav 2000-talets mest förbisedda plattor i symbios med Lions Share – Dark hours från 2009. Där numera Morgana Lefay, Tad morose och Bloodbound reproducerar sig själva till det oändliga visar Trail of murder hur det bör och ska låta. Jag ber till Gud trots min agnosticism att en andra platta är i antågande, att den är lika bra och att de i så fall får husera i metalvärldens absoluta finrum.

Big Money

1.   Rich And Famous
2.   Dining With Alice
3.   Flying Fish
4.   Why Do I
5.   Care
6.   Ruby Slippers
7.   Not Into It At All
8.   Without You
9.   Amazing
10.   Space
11.   Still Missing
12.   Snowman

1992 släpptes en gudomlig platta som jag rankar oerhört högt bland svenska skivsläpp. Big Money bestod av Magnus Rongedal och. Duon släppte detta debutalbum 1992 vilken följdes upp av Monnraker” två år senare. Bandet började som en ren studioprodukt och gav sig först efter andra plattan ut på turné i Sverige, men lyckades oväntat nog inte charma svenskarna; gruppen existerade mellan 1989 till 1995.

Magnus Rongedal (Vasa) var andra halvan av Rongedal och Lars Johansson (Big) har bland annat spelat med Pontus och amerikanerna. Gruppnamnet togs från en låt av de symfoniska kanadensiska hårdrocksgiganterna Rush.

Kemin mellan de båda ironikerna och ljudgalningen Tretow var embryot till första plattans storhet; typ allt stämde; alla planeterna måste han synkats på himlen. Detta är ren skär popeufori som trots tidens tand fortfarande känns otroligt fräsch. Essensen är dock de helt underbara melodierna som är totalt magiska.

Variation är ett nyckelord precis som tempoväxlingarna och de ultraironiska texterna. Den bombastiska ljudbilden genomsyrades av såväl Queen som Trevor Horns produktioner typ The Buggles (Video kill the radio star, Plastic age) i symbios med en mycket säregen popstil.

Deras skivor producerades som sagt av the allmighty Michael B. Tretow, det vill säga ABBAS kreativa ljudgeni. Big money musiken var melodiös storslaget producerad syntrockpop/Hi-Tech AOR. Enligt Vasa utgick texterna från en fiktiv rik person som kallade sig Big.

Bigs:s största problem var beslutsångesten utav vilken golfbag han skulle köpa till sin vackra unga fru. Texterna var också ofta fyllda med humor och populärkulturella referenser till bland annat skräckfilmer. Exempelvis innehåller Flying Fish citat hämtade från filmen Hellraiser II – Hellbound.

De två hitsen ”Ruby slippers” och ”Amazing” är vansinnigt bra; alla låtar är för övrigt klockrena på sitt egenartade sätt, men måste jag välja ut ett spår som jag gillar allra mest blir det ”Not into it at all”. Lika bra som förstlingsverket var, lika dålig var uppföljaren: ”Moonraker”. På den plattan var definitivt inta alla planeter synkade. Trots det fanns det några guldkorn såsom ”Ugly”, ”The last man on earth” och ”Silverscreen”. ”Lost in Hollywood” plattan är lika bra som den är underskattad, och då är den horribelt underskattad. Jag blir också på väldigt bra humör när jag hör på den originella musiken.

Goth-AOR

1.  Silver
2. Pretender
3. Sister Love
4. Marianna
5. Christine
6. She Was Mine
7. Walk The Stage
8. Sergei’s Revenge
9. Brother Kill Brother
10.The Writer
11.Far Behind
12.No More Tears
13.Silverous.

En oväntat uppdaterad eller crossover variant av AOR dök upp 2001. Silvers sinnessjuka debut var ett mästerverk som de aldrig kom i närheten utav. Det var cirka 200-300 ljusår från den självbetitlade debuten till Dream Machine (2002), Intruder (2003) och Addiction (2004).  2005 kom deras  sista album Gold ut, en platta som fullbordade fem plattor på fem år, något jag  upplevde som att: ”övermjölka kon syndromet ur svälttörstande aor-nördar”.

Gitarristen från Sisters of mercy Andreas Bruhn får väl anses vara den felande länken som gjorde detta melodiska hårdrockprojekt…. till något annat, än just det traditionella. Dennes depressiva  gothinfluenser skapade en grogrund för en hybrid mellan mjäkigt, tråkigt, könlöst med livfullt, svängigt och udda melankolisk eufori.

Michael Voss — guitars, backing vocals (Bonfire, Demon Drive, Casanova, Mad Max)
Bernie Torme — guitars (Gillan, Ozzy, Alaska)
Gary Barden — lead vocals (MSG, Statetropper, Company of snakes, Praying Mantis)
Don Airey — keyboards (Deep Purple, Rainbow, Ozzy, Gary Moore, Ten, Alaska)
Marco Minnemann — drums (Paul Gilbert)

Inledande titellåten ”Silver” är helt enkelt en käftsmäll i mellangärdet hur det nu skulle vara möjligt. Låten i sig är i mina ögon en A.O.R classic och borde vara med på varje självmedveten melodiös hårdrockares playlist över de 100 bästa låtarna någonsin tillsammans med exempelvis Tykettos – Forever young.

Efterföljande ”Pretender”, ”Sister love” och ”Marianne” är helt gudabenådade tunga aor-örhängen som visar var goth-aor skåpet ska stå. Plattan fortsätter nästan lika högkvalitativt med ”Christine”, ”She was mine”,  ”Brother to brother”, och ”Far behind”. Det är svårt att inte abdikera inför allt örongodis.

Andreas Bruhn

Deras andra plattor är i jämförelse likbleka skuggor av denna one of a kind platta; magin saknas helt enkelt. Ett av de få undantagen är sensationella ”Save  me” från sista plattan Gold, en låt som lätt skulle platsa på debuten. På samma album finns riktigt bra ”Joshua”, ”Easy”, ”Creep” och ”Daydream believers”. Det innebär att Silver knöt ihop säcken någorlunda eftersom det är deras näst bästa i knivskarp konkurrens med Dream machine.

Även ”Silver Dream machine”, ”Head or heart”, Lovin you”, ”Chains”, ”Never again” och ”Banished” från Dream machine är knippe riktigt bra låtar.  Silvers debutplatta landar dock lätt bland de bästa jag har i min melodiösa hårdrocksamling. Att den sticker ut drar sitt strå till stacken och att det svänger ordentligt blir jag minst sagt glad av.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu