Del 13: Harlan Cage – Forbidden colours & 101 South

Gillar man sin A.O.R. pompös så är det i stort sett omöjligt att inte abdikera för Fortune. Visst I,  produktionen kunde ha varit vassare, visst II, det finns betydligt bättre sångare än Larry Greene. Trots detta, titulerar jag deras förstlingsverk från 1985 till världens bästa, i den osannolikt smala nischen.

Gruppen gick sedermera i graven, efter att deras skivbolag bankruttat, samt att bandet knappt fick någon respons alls. Ur den debutaskan kravlade sig Larry Greene and Roger Scott för att bilda bandet Big City/Heightstown. Kort därefter döptes de om till Harlan cage.

En tysk-svensk kollaboration banade vägen för vad komma skulle med de övergivna fragmenten. MTM – trion bestod av Mario Lehman, Thomas Häßler och Magnus Söderqvist. Skivbolagsprocessen inleddes 1996, samma år som Frontiers iscensatte sitt distribuerande av andra indiebolags melodiösa hårdrock- och A.O.R som MTM- musik och brittiska Now & Then.

MTM släppte också välkomna akter från en genre som redan då gick under epitetet ”gubbrock”. En genre som redan hade börjat inhalerat syrgas för sin överlevnad. Tilltaget var troligtvis mer eldsjälsmentalitet än ekonomiskt försvarbart. Några av de många grupperna som samexisterade under MTM flagg var Tower City, Ten, A.C.T, Unruly child, Danger danger Axe, Fate, Kharma, Jaded Heart, Radioactive och 101 South.

Vad vet egentligen om Larry Greene? Ärligt, inte mycket alls. Han tycks vilja ha hållit en undanskymd profil på alla tänkbara fronter. Det jag vet är att han inledde sin musikaliska bana tidigt. Som 14 åring spelade han i ett band som kallade sig Odyssey. De fick skivkontrakt med Caprocorn records.

Efter ett stort antal avverkade lokala band så drabbades han av ödet. Larry spelade i ett band som hette Teaser. De hade lyckats prångla till sig ett kontrakt med RCA. I det bandet möttes Larry Greene och Rickard Fortune för första gången. Ett år senare skrevs a.o.r- historia – Fortune var fött.

Larry Greene skulle dock kunna kategoriseras som soundtrackkillen. Top Gun, Over The Top, Mystic Pizza, The Neverending Story II, Glass cage, The three musketeers, All the right moves, True blood (HBO) och Frozen Ground, är några av filmerna som han skrivit musik till.

Mest känd och klart bäst är mäktiga ”Through the fire” från Top Gun. Han fick också förtroendet att framföra låten ”Reach out for the medal” som ingick i promotandet av Olympiska spelen 1984 i Los Angeles.

Larry Greene

Harlan Cage debutalbum kom ut 11 år efter Fortunes förstlingsverk. Dessvärre brukar dylika rockrockader sällan vara källor till musikaliska underverk, snarare är det så att få grupper kommer undan med hedern i behåll.

Indirekt gjorde inte heller Harlan Cage det, eftersom det skulle krävas ett smärre mirakel att matcha Fortunes mästerverk.

Mycket riktigt, Harlans Cage första var mitt tycke deras sämsta album. Produktionslandskapet präglade av ett sunkigt ljud, en plats där sorgligt nog gitarrerna nästintill bortdevalverats. ”Pay the devil his due” var plattans kronjuvel, följd av ”Destiny”, trots brist på adekvat distade gitarrer.

Därutöver, förutom tre fillers, var det melodier och refränger som Guds änglar hade kunnat skriva, om de fått tillåtelse av bossen, men produktionen agerade som sagt bromskloss.

Två senare ynglade duon av sig en uppföljare, nämligen Double medication tuesday. Låg det någon cannabisodling i närheten eller hade de inlett en intim vänskap med mörkare krafter som Stefan Löven eller Kalle Moreus?

Inte helt omöjligt, men i vilket fall som helst var de på banan igen, såväl produktionsmässigt som låtmässigt. Stilen var glädjande nog i ännu högre grad i paritet med Fortunes  bombastiska sound. Deras dramatiska pomp-aor fick andra band i genren att framstå som Lasse Stefanz.

En av deras nischer tycktes vara att ta med en Fortunelåt på varje platta. På debuten var det ”98 In The Shade”, på denna platta var det ”Dearborn station”. ”My Mama Said” lyste allra starkast, tätt följd av ”Halfway home”, ”Lola´s in love”, ”Defend this heart of mine” och balladen ”As you are”.

Det dröjde bara ett år innan duon släppte Forbidden Colors (1999). Den generella arbetsprocessen enligt Larry Greene var följande. Roger kom upp med idéen, Larry skrev sedan text och refräng för att tillsammans foga ihop bitarna. Teamet var nästintill perfektionistiska när det kom till att text och musik skulle synka med varandra; om så inte var fallet kasserades låten helt sonika.

Albumet inledes med mollorgier av bästa märke. ”No sunday bride” hade alla de rätta ingredienserna som Fortune skämt bort oss med. Ödesmättade keyboardstämningar och kraftfulla refränger var två välkända komponenter. Nästkommande ”Chinatown” kompletterade det melodisläktskapet.

Deras nyversioner av diverse Fortune låtar som duon gillade bäst föll denna gång på deras troligtvis mest magiska ögonblick, ”Thrill of it all”. Obeskrivligt bra räckte inte till som epitet eftersom den var essensen av genren i sig. En sådan skapelse satte onekligen press på nästa alster.

”Can´t tame the the raven”, implanterade en asiatisk violinslinga som agerade förrätt inför vad som komma skulle. Vapendragaren var ett majestätiskt crescendo som utmynnade i ett sagolikt chorus. The masters of pomp – a.o.r. fortsatte sin musikaliska resa med ”Hard yellow line (you lied to me)”.

3 minuter och 48 sekunder melodiös hårdrock med dutt-duttiga inslag, kunde det verkligen gå fel? Njet, it did not. ”Last plane out” tog vid och återupptog den pompiga stafettpinnen. Extraordinärt majestätisk och keyboarddriven marschmusik utan nazistiska förtecken.

Hur var det möjligt att skapa så skamligt genialiska låtar i kombination med ytterst minnesvärda refränger!? ”No sunday bride”, ”Can´t tame the raven” och ”Last plane out”. De tre hade med lätthet kunnat infogats på Fortunes magiska debutalbum.

Sjunde alstret ”A litle rain” gav lyssnaren ett kort andningshål genom att reducera pompigheten och tempot. Det innebar inte att låten inte ikläddes mäktighet eller att det tummades på refrängkvaliteten. I ”Feel the wheel” rockade de loss ordentligt, och visade upp en annan sida av bandet. Jag fick faktiskt lite Axe-vibbar av denna melodiösa hårdrock pastisch. Nionde låten var en tvättäkta powerballad. ”Making my way back to you”.

Utan dramatik, ingen Harlan Cage. Låten stegrades effektfullt fram till det starka choruset. Efterföljande ”Late night escapade” släppte lös pompen ur flaskan. Det som utkristalliserades var ytterligare ett mästerverk, där bombastisk musik mynnade ut i en ytterligare en diaboliskt skön refräng. Jag uppskattade verkligen tilltaget när gruppen oväntat höjde tempot i låten. Förutom just det oväntade, var draget genialiskt.

Näst sista låten fick titeln ”Before the night is gone”. Tempot skruvades återigen ner. Refrängen osade melankoli och rösten fradgades utav passion. Tolfte och sista låten på plattan hette ”Two ships in the night”. Konstruktionen andades mer traditionalism, och var helt sonika en bra låt. I jämförelse med de andra var detta i mitt tycke den minst bästa låten.

Gud hade övertagit änglarnas syssla genom att själv stå vid molnrodret, and the angels were just crying. För mig var detta Harlan Cage magnum opus, och näst bästa plattan efter Fortune. Det var tillika en av de bästa a.o.r.  album som någonsin skapats. Plattan var sprängfylld med oförglömligt dramatiska melodier och kraftfulla arrangemang. Låtarna bar med sig något magiskt, något jag inte kunde sätta fingret på, något utomjordiskt månne?

Fortune – Fortune

Ingen sund människa med sinnet i behåll köpte väl egentligen vinyl utifrån skivomslag eller häftiga bandnamn? Dessvärre fanns det många hjärndöda satar att tillgå. Jag var en av dem som med lätthet kunde etikettera mig till ”hur dåligt kan det egentligen vara, det ser ju skitsnyggt ut”.

Utan större betänkligheter köptes exempelvis Metallica´s – Kill ém all, Dio – Holy Diver, Dead Kennedys – Fresh fruit for rotting vegetables och Heavy Loads – Death or glory. De tillhörde the good guys, sedan fanns ju även de som stannade vid just ett coolt omslag… och de var många.

Var jag syntare, hårdrockare, punkare, ett popsnöre, eller helt enkelt bara osedvanligt schizofren? Några genrer jag samlade på var: trash, punk, neo-classic, hårdrock, italodisco, a.o.r. och melodiös hårdrock. Min eklektiska musiksmak var ljusår från att synkas med en ultratunn plånbok.

Motformeln stavades sanslöst snälla föräldrar. Det bästa skivutbudet hittades självfallet i huvudstaden; punk på Pet Sounds, hårdrock på Heavy Sounds, och lite senare a.o.r. på Hot Records. 2–3 gånger per år kunde jag unna mig det nöjet.

Resten av året var man hänvisad till Spiralens skivbutik. Jag härbärgerade på fyra platser: skivbutiken, hemmet, skolan och på olika fotbollsplaner. Platsen var min Vatikanstat, en helig plats för att kunna lyssna in mig på plattor som jag ville införskaffa, istället för att beställa dem på ren magkänsla, parallellt be katolska önskeramsor.

Under årens lopp bytte lokalerna skepnad, namnbytena avlöste varandra, precis som gallerian i sig successivt förändrades. En avdelning som alltid klarade av alla rockader och tidens tänder var direktimportavdelningen. Den sektionen skulle bära mina fingertryck än idag, ifall butiken funnits kvar.

Efter en kylslagen höstdag hade mina blåtonade händer nästan botaniserat sig färdigt. Då uppenbarade sig ett skivomslag som fick blodet att frysa till is. Både fram- som baksida var estetiskt tilltalande.

Med skälvande händer grep jag plasttingesten, skred otåligt till disken, och bad butikskillen att få lyssna på min nyfunna vän. Det som kom ut ur lurarna matchade för ovanlighetens såväl skivomslag som bandnamn – trippeln var fullbordad.

Fortunes keyboardhamrande skapade överdramatiskt melankolisk pomp-aor. Band som Foreigner, Asia och LeRoux framstod i jämförelse mer som Marcus & Martinus. Gillade man dem grupperna, dyrkade man troligtvis kollegorna i Giuffria, House of Lords, och White sister, några som skulle kunna fungera som referensramar.

Inledande ”Thrill of it all” sög musten ur en. Visst, i ärlighetens namn var Inte Larry Greene någon ny Joe Lynn Tuner eller Fergie Frederiksen, men hans röst passade klockrent till musiken som uppenbarade sig ljudmässigt. Det var nära att jag sa till expediten att stänga av plattan, eftersom lockbetet kunde vara det enda av värde.

Bakomvarande ”Smoke from a gun” visade sig tvärtom vara extraordinär pomprock. Stämsången, i kombination med de ödesmättade synthslingorna, och en überkorpulent refräng var nästan för klockren. Just därför kom tredjespåret ”Stacy” in som the evil witch. Att bandet dessutom anammade en saxofon gjorde inte saken bättre. Två bra låtar, var det värt 139 kronor?

Tankekonstruktionen var dock en chimär. Efterföljande ”Bad blood” pumpade frenetiskt ut ännu mera mollbaserad a.o.r. Nästkommande ”Deborn station” inleddes lugnt för att sedermera öka i intensitet, och utmynna i ännu mera pomporgier.

BPM:n stegrades med ”Lonely hunter”, för mig en av de bättre låtarna på plattan. Den uppbringade musikurkraft som jag inte trodde existerade. Trots likheter i musikformeln upplevde jag inte på något sätt att låtarna var några karbonkopior av varandra, utan mera som en bladvändare, efter en genomtänkt cliffhanger.

Nu var det väl good enough, icke sa Nicke, ”Deep in the heart of the night” matchade inledningsspåret ”Thrill of the night”. Om en refräng kunde besitta berg så var det den låten.

Den var så utomjordisk pompig, att det blev svårt att ta in mera; ungefär som att äta en portion chokladpudding med färskvispad grädde, och inse att det är för lite, men att två blir för mycket, någonstans däremellan hamnade jag i känsloläge.

Åttonde låten ”Stormy love” var en halvballad, vars refräng fick ge pomp ett ansikte. Nästkommande ”Out in the streets” var mer traditionell, fast ändå magifantastisk. Avslutande ”98 in the shade” blev för mig albumets fluffiga svarta får, men det får ses utifrån de andra låtarnas exceptionalism.

Ett givet köp fick en annan innebörd. Sedan dess har albumet varit en ögonsten bland ögonstenar i min skivsamling. För säkerhet har jag den i fem olika versioner.

Jag kan bara understryka, deras självbetitlade album från 1985 är troligtvis det bästa pomp-a.o.r. som någonsin skapats. Balladen ”Stacy” blev sedermera en powerballad av rang, trots saxofoninslagen.

Bröderna Richard Fortune (gitarr) och Mick Fortune (trummor) bildade gruppen redan 1978. Debutalbumet som släpptes 1985 var jag långt ensam om att dyrka. AOR-nördar världen över har tagit plattan till sitt rosa hjärta.

De kom, de sågs, men segrade gjorde de inte. I backspegeln kunde No Fortune vara ett mer passande bandnamn eftersom de upplöstes strax efter att deras skivbolag Camel bankruttade.

Att merparten av skivköparna ratade bandet var troligtvis också en faktor till upplösningen. Larry Greene gick vidare och skulle kunna kategoriseras som soundtrackkillen. Top Gun, Over The Top, Mystic Pizza, The Neverending Story II är några av filmerna som han skrivit musik till. Mest känd och klart bäst är mäktiga ”Through the fire” från Top Gun.

Ur Fortune-askan kravlade teamet Larry Greene and Roger Scott upp för att bilda bandet Harlan Cage. Stilen var glädjande nog i paritet med Fortunes sound. De belönade lyssnarna med magi, dock  via variation utifrån näst intill samma musikmall. De framavlade: 1. Harlan Cage (1996), 2. Double Medication Tuesday (1998), 3. Forbidden Colors (1999), 4. Temple Of Tears (2002).

Harlan Cage

Sämst i mitt tycke var  faktiskt deras första självbetitlade debut. Keyboardisten Roger Scott Craig ynglade av sig tre alster under 101 south (2000, 2002, 2009), där sången istället sköttes av Gregory Lynn Hall. Första plattan var fantastisk, därefter sinade kvaliteten betänkligt.

Bröderna Fortune återuppliva bandet som trio 2006. Det gick inget vidare, fröet ledde dock vidare till en spelning på anrika Rockingham festival tio år senare. Det var en fullskalig återförening som bandet reproducerade året efter.

Renässansen bland fansen belönades med ett kontrakt från Frontiers. Motkraven var att äta ekologisk pasta i ett år och enligt hörsägen, ligga med skivbolagets fyra finska eldsjälar, de med dem gigantiska lejontatueringarna.

I kölvattnet av den processen landade uppföljaren Fortune II (2019), hela 34 år efter förstlingsverket släppts. Bandet består idag av: Larry Greene (sång), Richard Fortune (gitarr), Mick Fortune (trummor), Ricky Rat (bas) samt Mark Nilan (keyboards). Dessvärre är det få grupper som kommer undan med hedern i behåll i dylika situationer. Indirekt gör inte Fortune det heller, eftersom det skulle krävas en ouppfunnen skidlift i alperna för att bestiga berget där debutalbumet parkerat sig för all evighet. I dessa Coronatider, en överdjävlig uppgift.

Efter helvetiskt många lyssningar blev jag till sist tvungen att abdikera, musiken var helt enkelt genant skön. Visst, produktionen kunde varit krispigare, fylligare, mindre sömnig, men variationen och hitkänslan i låtarna fanns fortfarande i blodet. Återigen, bandet ska verkligen ha all cred för bedriften att kunna variera sig så mycket, utifrån de snäva musikaliska inramningarna de målat in sig med.

Efter ett antal genomlyssningar utkristalliseras många härliga melodiska slagdängor so ”Don´t say you love me”, ”Shelter of the night”, ”Freedom road”, ”A litle drop of poison”, ”What a fool I´ve been”, ”Overload”, ”Heart of stone”, ”The night” och ”New Orleans”. Oj då, det var nästan hela plattan. Det bästa tecknet av dem alla är när väl när man gnolar på olika låtar från plattan, och upptäcker, just det, det är ju Fortune.

Continue Reading »

Tidlös svensk poprock

Ett av Sveriges mest underskattade poprockalbum någonsin. Herre jösses så sanslöst kvalitetsstinn deras debutalbum är, tillika deras enda skiva. Skivan kom ut 2002; hade detta alster varit från Amerika eller England så hade de varit  globala listfantomer. Nu var de från Sverige, något som trots vårt lands musikframgångar fortfarande är devalverande utifrån att britter och amerikaner ser sig som Guds högra hand när det kommer till att skapa äkta musik.

Deras orgie utav träffsäkra refränger och melodier är anmärkningsvärd; gruppen försdtod verkligen hur man smider genuina poplåtar. Många skulle nog epitera detta till slätstruket, intetsägande eller anti-originellt, jag titulerar musiken till genialisk. Att ranka de bästa låtarna på plattan är i stort sett hopplöst, men de fem främsta guldkornen är i alla fall: ”Let it out”, ”She, she, she”, ”Wish it away”, ”Shame” och ”Oh no”.

De begåvade accentfria sångarna Jon Allesson och Peter Andersson har röster som är som skapta för den svenska varianten utav britpop. Vad som hände med bandet har jag ingen aning om, men de kanske kom på att debutalbumet inte gick och toppa, utan lade istället av när de var som allra bäst.

Metal with a touch of class 

1. My Fortress
2. Steal Away The Light
3. The Sentinel
4. Breathless
5. Departure
6. The Heart’s Dominion
7. As I Call
8. Relentless
9. The Sphere
10. Remedy
11. Storyteller
12. Virgin Ground

2014 års bästa platta? I vilket fall som helst en ytterst varierad skiva med smarta arrangemang samt den raspiga fantastiska kraftfulla rösten från Ida Haukland.  Bandet är från Trondheim Norge och bildades 2004. De har 3 plattor i bagaget, ”Onwards” från 2006, ”The road less travelled” från 2010, men  det är deras senaste ”The heart of the matter” som är deras absoluta kronjuvel. Bandets känsla för melodier i symbios med tunga progressiva riff vilka är komplexa, men inte för komplexa det vill säga en oerhört skör balansgång som nästan bara brittiska Threshold tenderar klara av.

Med refränger som andra band skulle döda för, utan att på något sätt låta för upprepande vare sig från denna platta eller andra gruppers sound. Det är dock inte nyskapande, bara sådär magiskt det kan bli när man upptäcker en kommande klassiker där låtkvaliteten fullkomligt tar andan ur en.  Ida Haukland sällar sig till kvinnor som dels sjunger bra, dels kraftfullt. Hennes röst smeker aggressivt de varierade tonerna vare sig det är dubbeltramp eller melodiös hårdrock.

Att välja favoritlåtar är inte lätt, men om jag måste så utkristalliserar sig ”The Heart’s Dominion”, ”Remedy”, ”My fortress”,”The sentinel”, ”The Sphere”, ”Departure”och ”Breathless”, det vill säga fler än hälften av plattans 12 låtar. Deras största dilemma blir precis som Halestorm, att kunna försöka kunna reproducera och toppa detta mästerverk.

A.O.R-Pomp-Classic

Efter sanslöst braiga debutalbumet med Fortune bildades Harlan Cage (The Big City). Deras första självbetitlade platta från 1996 kan väl knappast påstås vara överproducerad, utan snarare brist på adekvat sådan. Bra låtar till trots är ”Pay the devil his due”, ”Kiss of fools”, ”Run devil run”, ”Three nights running” samt ”Destiny”.

Deras andra alster kom ut två år senare och titulerades ”Double medication tuesday”. Kvalitets- och produktionsnivåerna höjdes rejält och gav oss aor-törstande själar fluffiga låtar som ”Blow wind blow”, ”Halfway home”, ”Turn up the radio” och bästa låten ”My mama said”.

Året efter det vill säga 1999 stod Harlans cage kreativitetsvisare i zenit. Med aor-hits som”No sunday bride”, ”Chinatown”, ”Can´t tame the raven”, ”Last plane out”, ”Feel the wheel” och ”Late night escapade” var det en orgie utav mollackord som förförde i alla fall mig. Ett av Harlan Cage signum har varit att släppa en ny version av låtar från Fortunes debutplatta. Först ut var ”98 in the shade”, sedan ”Dearborn station” och på Forbidden colours fick de med den bästa av dem alla ”Thrill of it all”.

Som sagt plattan ”Forbidden colours” är helvetiskt bra och deras klart bästa. Låtsnickeriet osade återigen genialitet och visade på att the mighty Fortune långt ifrån var en engångsföreteelse. Låtarna är så effektfullt och lekfullt bombastiska att man knappt tror sina ögon; såväl Foreigner som Survivor kan slänga sig i väggen när det kommer till den faktorn. Visst, rösten är betydligt mindre omfångsrik, men passar i mitt tycke perfekt in i musiken, trots att han varken är någon Steve Perry, Loy Gramm, Fergie Frederiksen eller Jimi Jamison precis.

2002 var idétorkan ett faktum och kvalitetsnivån sänktes rejält med ”Temple of tears”. Det finns väl en gräns hur mycket de kan variera sitt anti-eklektiska sound. ”Deep inthe heart of the night” var Fortune låten som var med på albumet.  Det är inte alls så att detta är ett dåligt album, men ändå ljusår från de två tidigare. ”One new york morning” , ”Any port in the storm”  och ”Wodden cross” var och är plattans tre starkaste kort. 2014 kom en Best of ut; den innehöll Fortunelåten ”Stacy”.

Vad gör killarna nu? Jo de har gett ut musik under projektet 101 south vars debutalbum från 2000 var exceptionellt lyckad, vilket inte kunde sägas om uppföljaren ”Roll the dice” som gavs ut 2002. Ännu värre blev det 2010 när tredje plattan ”No u turn” kom ut; den var uppriktigt sagt usel såväl låt- som produktionsmässigt.

Fast killarna L. A. Greene (sång) and Roger Scott Craig (keyboards) måste dock hedras för att ha hittat sin egna stil i den tunna aor-djungeln. Har man skapat ett utav världens allra jämnaste och bästa aor-album så kan inget ta ifrån de det och massor av material med Harlan Cage samt debutalbumet med 101 south.

Ska man tjäna pengar på att skriva musik så bör man inte fastna i a.o.r-facket eftersom det troligtvis är större chans att få in mera cash genom att panta burkar och flaskor i Polen. Det har duon troligtvis upptäckt, vilket är den största anledningen till att inte så mycket mera händer när det kommer till ny musik, vilket självklart är en förlust för oss trogna anhängare och genren i sig.

Mångsysslarens mästerverk

1. Sunday (4:56)
2. Linger (4:07)
3. Mute (4:37)
4. Sinister (4:35)
5. High and Low (3:54)
6. Nothing Here is Real (3:06)
7. Love of a Woman (3:47)
8. Silver (4:19)
9. Killer (4:01)
10. We Vie (3:54)
11. In for the Kill (4:18)
12. Monster (4:19)
13. Universe (3:43)
14. Commotion (4:44)

En platta som jag alltid varit vansinnigt förtjust i är Stakka Bo – Jr från 2001. Detta melankoliska mästerverk är hans tredje och faktiskt senaste i eget namn. Denna platta har mycket gemensamt med Jay-Jay Johansons platta ”Antenna” från 2002 båda är übermelankoliska, men också ytterst varierade med starka melodier som signum. Stråkarna skär genom kroppen likt nyinköpta sylvassa rakblad. Sofistikerad elektropop eller lågmäld synthpop i symbios med Depeche mode vibbar; ett sound lika tidlöst som sterilt.

Jr är en Golgata i euforisk storstadsdepp som troligtvis genererat i ett antal  självmordskandidater. Inledande ”Sunday” går i bräschen för vad som komma skall; efterkommande ”Linger” är minst lika storslagen. I ”Mute” ändras soundet skepnad till mer renodlad episk pop; en av plattans bästa låtar. Nästa låt till drabbning är halvjazziga ”Sinister”; ett stycke musik som kräver sin man, men därefter är man helt klart fast. Depeche mode influerade ”Higt and love” får också epitetet – topp 3.

Upptempolåten ”Killer” är  också ett riktigt guldkorn; precis som aningen udda ”Monster”. På plattan återfinns också ”We Vie” featuring; en singel som faktiskt släpptes redan fem år tidigare, troligtvis av det skälet att den var för bra för att utelämnas. Som sagt, variationen är minst sagt polariserad – på ett mycket positivt sätt. Stakka Bo pusslar ihop det eklektiska materialet till en helhet som jag har ytterst svårt att tro han i framtiden kommer att överträffa.

Johan Renck är född 1966 i Uppsala. Johan Renck har en civilekonomexamen från Handelshögskolan i Stockholm i sitt livsbagage. 1990-1991 började han kalla sig Stakka B när han tillsammans med Martin Eriksson; mer känd som E-Type bildade duon E-type + Stakka B.

Konstellationen utgav en handfull låtar, bland andra utmärkta ”Numania 1″ och ”Obey”, en singel som jag faktiskt har i min skivsamling. Stakka Bos dåvarande flickvän Camilla ”La Camilla” Henemark medverkar okrediterat  också på den. Han  producerade även hennes solodebut Everytime You Lie. När Renck sedan satsade på en solokarriär ändrade han Stakka B till Stakka Bo.

Mäktiga Nana Hedin sjöng refrängen till hans stora hit ”Here we go”, och med Oskar  Franzén  vid sin sida toppade han listorna över hela Europa. Nana Hedin syntes dock aldrig i deras videor, utan Alma Jansson och andra modeller mimade till hennes röst, något som jag tycker låter minst sagt diskriminerande. Hon är också tjejen som turnerande oändligt med E-Type och var rösten bakom dennes alla hits. 1996 kom hans andra platta ut: ”The great blondino” ut; titellåten är en riktigt poppärla, även ”Softroom”  och ”My bushido” är sköna, resten är inte lika bra, men dock väldigt experimentell skum.

Under 1990-talet gjorde sig Renck känd som en  musikvideoregissör av rang och åtnjöt allt som oftast Madonnas diktatoriska förtroende. Han har bland annat regisserat åt Madonna, Suede, The Knife, All Saints, Kylie Minouge, The Libertines, Beyonc Robbie Williams, New Order, Backyard babies, Robyn,  Kent, The Cardigans, The Streets.  för att nämna några. 1994 slog han ihop sig med barndomskompisen Jonas Åkerlund för att skapa medieföretaget Renck Åkerlund Film.

Renck har också gjort flera inhopp som regissör för amerikanska tv-serier, bland annat tre avsnitt av underbara Breaking Bad. Han har även regisserat avsnitt 4 från första säsongen av tv-zombieserien The Walking dead, avsnittet heter för övrigt Vatos.

I hans cineast-CV återfinns även avsnitt från tv-serier som Vikings, Bloodline, Bates Motel, Ettor och Nollor, The last panthers  dessutom har han regisserat den amerikanska långfilmen Downloading Nancy från 2008. Jag har en känsla av att detta inte är det sista vi hört från denna coola mångsysslare. Frågan är bara vad han väljer att göra; teaterproduktioner, fotografera, skapa musik, filmer, tv-serier, reklamfilmer av kända varumärken eller något helt annat. I vilket fall som helst kommer alltid plattan Jr från 2001 tillhöra mina musikfavoriter.

Continue Reading »