Hemma hos Familjen Addams

I ett hällregn från djupaste helvetet parkerade vi vår svarta Hyundai längs med Norra promenaden för en kostnad av 60 riksdaler. Vi skyndade oss till pizzerian på Kungsgatan där vi runt 17.30 intog varsin onyttig men slafsig pizza med tillhörande läsk, själv tog en stor gravkall öl. Barnen valde varsin Vesuvio medan jag fann kebabpizzan aningen större, Marie beställde en Frutti. Lagom mätta spatserade familjen siksackandes genom ösregnet till Östgötateatern för att tillbringa de närmste timmarna med makabra teaterkaraktärer. Vi satt utmärkt på Balkongens första rad, vilket möjliggjorde att barnen fick helt fri sikt, något som underlättade hela processen, och bara det en form av light-livskvalitet

Tv-serien 1964-1966                                            Filmerna från 1991 & 1993

I ett stort viktoriansk hus lever Familjen Addams sitt liv, allt medan de med glädje bryter mot normer och tjusas av det som de flesta av oss tycker är obehagligt. Familjen Addams består av pappa Gomez, den sentimentala pappan, mamma Morticia, en sval men passionerad kvinna, tonårsdottern Wednesday, som är som tonåringen mest … eller kanske inte. Och Pugsley, lillebrorsan, som har en förkärlek för tortyrredskap. Hos familjen bor också Gammelmormor, Onkel Fester, som är kär i månen, Lurch, den lojala, lågmälde och långe Frankensteinliknande betjänten samt den vandrande handen, The Thing.

   1991                                                              1993

De båda filmerna är i mina ögon riktiga guldkorn, castingen var optimal där alla pusselbitarna föll på plats. När det kommer till uppföljare och framförallt  sådana som produceras i Hollywood är de oftast 95% skräp, men i detta fall vann undantaget. Tvåan i sig var en rolig, makaber, fyndig och osannolik historia där inte jag hade mått dåligt av om den följts upp av ytterligare en prequel. Den starkaste av de lysande stjärnorna var genomgående den unga men underbara Christina Ricci (1980, Santa Monica, California, USA: Casper, The ice storm, The opposite of sex, Small soldiers, Sleepy Hollow, Prozac nation, Monster, Black snake moan). Hon visade var skådespelarskåpet skulle stå med ett scenregister att döda för; man insåg ganska snart att detta bara var startgropen för en kommande stjärnaktris.

The Animated Series(1992–1993)                          The Addams Family (1973–1975)

På Östgötateatern tog man inte bara musikalen, som tidigare spelats i USA, Brasilien och Australien, rakt upp och ner. Man har gjort sin alldeles egen version av den och är nu efter mer än ett års arbete redo att avtäcka resultatet.De nya inslagen består i cirkusartisteri. I den galna familjen Addams värld där levande umgås med döda och där till och med huset lever sitt eget liv behövdes det där alldeles lilla extra för att sätta piff på inramningen. Därför engagerades Jesper Nikolajeff från Cirkus Cirkör som svarat för cirkusregin. I den nyskrivna musikalen har manusförfattarna Marshall Brickman och Rick Elice vävt in en ny konflikt: Tonårsdottern Wednesday blir kär – en helt vanlig ”normal” kille. Och nu ska hans föräldrar komma på besök …

”Det som lyfter Familjen Addams är energin, lekfullheten, galenskaperna, de morbida skämten, skräcktemat och alla som agerar på scenen”…” i  mycket underhållande Familjen Addams är ingen större än själva föreställningen, fylld av sjuk humor, specialeffekter och inslag av nycirkus”.

”Med akrobatiska nycirkusinslag, kolsvart humor och snillrik lekfullhet får Östgötateatern musikalen Familjen Addams att lyfta högt”…” en dödsrolig och visuellt fascinerande föreställning”

”En hyllning till kärleken och galenskapen – visst blir man lycklig!”…” Petra Nielsen är som gjord för Morticiarollen…hon fyller den perfekt”…”Christian Zell har ett större register att spela ut och gör det lysande”…” En föreställning för unga och gamla och alla som kanske glömt att teater kan vara fest och feeri och gala och fantasi och bara så skitkul”

Jag kan inte göra annat än abdikera i de unisonta hyllningarna som denna förställning tillskansat sig. Dock med ett ett ytterst viktigt undantag som många av recensenterna antigen förträngt eller helt sonika inte ville befatta sig med – musiken. I musikaler är toner de högst rankade inslagen i denna oftast klyschiga teatergenre. I Familjen Addams  fullständigt haglar det sångnummer, man hinner knappt knapra på halstabletterna innan nästa musikalton tas. Det hade inte gjort så mycket om musiken i sig hade varit riktigt bra. Tyvärr känns det som låtskrivarna endast använt sig av musiken i syfte att föra handlingen framåt.

Dessa oftast intetsägande transportsträckor täcker in cirka 85 procent av föreställning, och dränerar helheten på ett oroväckande sätt. Såväl jag som Hanna och Frida gäspade periodvis i takt med den sega musiken så att nästan käkarna sprack. Enstaka partier av låtarna hade potential att bli till hyfsade låtar – med rätt låtskrivarpar, men de var lätträknade. Avsaknaden av adekvata hits som man mångt och mycket finner i de flesta andra musikaler reducerar ett högt betyg. Då detta onekligen är en horrormusikal så kunde också musikupphovsmakarna ansträngt sig betydligt mera för att skapa musik därefter. Dessa lågbudgetproduktioner matchade inte allt annat som var både professionellt och mycket underhållande. I annat fall hade de kunnat låna låtar ur Nanne Grönvall musikbibliotek som ”Avundsjuk”, ”Evig kärlek” och ”Svarta änkan”, vilka hade passat perfekt in i detta sammanhang.

Barnen skötte sig fantastiskt bra, och tyckte samstämmigt att Lurch var roligast, och jag och Marie kunde bara instämma i deras val av favorit. Jenny Holmgren som gestaltade Wednesday hade en fantastisk stark och bra röst. Det var en fröjd att höra hennes stämma omfamna Östgötateaterns estetiska salonger. Efter att ridån gått ner runt klockan 22.00 blev Hanna och Frida  fotograferade med några av monstren ur ensemblen, till deras ambivalenta glädje. Vi hämtade därefter bilen vid en ytterst regndränkt parkering. Vi alla var dock mycket nöjda med föreställningen, det var bra underhållning, och för övrigt en väldigt trevlig kväll.

Musikal-toppen av Mats Widholm

1. Mama mia

2. Chess

3. Jesus Christ superstar

4. Phantom of the opera

5. Little shop of horrors

6. Chicago

7. Familjen Adams

8. Starlight express

Cirkus Cirkör på Östgötateatern : ”Wear it like a crown”

Jag & Marie tog med Hanna och Frida till troligtvis en lite för barnförbjuden tillställning för deras ålder. Cirkus Cirkör har funnits sedan 1995 och är influerad den franska nycirkustraditionen. Deras nya föreställning Wear it like a crown handlar om att bära sina rädslor och misslyckanden med stolthet.  Det är en tragikomisk och absurd föreställning om kaos och ordning, om hur risker förvandlas till möjligheter, om att välja att bära våra misslyckanden, rädslor och tillkortakommanden som en krona; och att putsa den och bära den med stolthet.

Motorsågarna virvlar mot taket i sina blå, strålkastargenomlysta avgaser, det är riktigt snyggt och utan tvivel är maskinerna i gång på riktigt. Inte visste jag heller  att man kunde göra så mycket med så lite; de sex karaktärerna visar att det finns cirkus i både plastpåsar, avloppsrensare, motorsågar och pingisbollar – inget föremål är för trist eller praktiskt för att inte rymma lite magi.

Jag personligen förstod mig däremot inte riktigt på den lite mer sofistikerade humorn som genomsyrade framförallt clownen ”wizard of wonder”, alla skrattade gott – utom jag . Lite segt blir det allt här och där framför allt i slutet av föreställningen; den över två timmar långa föreställningen hade mått bättre om den  kortas ned, i syfte att slippa gå på tomgång den sista kvarten.

Föreställningen Wear it like a crown var annars en hisnande och rolig upplevelse, där inte minst alla tekniska finesser, blixtsnabba scenväxlingar och filmprojektioner bidrar till det glittrande helhetsintrycket. Barnen i den väl åldersblandade publiken föreföll vara trollbundna av alla intryck, förutom vår dotter Frida som periodvis dröp av rastlöshet genom att ligga och kräla över mig och Marie.

David Batra  – ”Det här var ju tråkigt”

David Batra ingår i min svenska favorit komiker skara där också Felix Herngren, Johan Glans, Fredrik Lindström och Robins förövrigt ingår. Jag bokade tidigt två biljetter till hans första egna enmansshowturné varav ett av hans uppträdande skedde här i Norrköping lördagen den 5 mars. Våra platser i lokalen var helt enkelt optimala, då jag personligen bokat de bästa biljetterna som fanns att tillgå face-to-face gentemot Ticknets halvfejkade ”bästa lediga plats process”. Som sagt våra platser på rad 4 var groteskt bra. Enmansföreställningen ”Det här var ju tråkigt” började 19.00 och slutade 20.40. Jag försökte dämpa  mina dysfunktionella förväntningarna som subtilt kidnappat mitt medvetande innan själva föreställningen, men det var svårt: Batra är i mina ögon Sveriges bästa komiker. Hans komiska ådra genomsyras av att förföra sin publik med vardagliga iakttagelser som han illustrerar effektivt med små gester. Jag anser att han är i samma humorgenre som Jerry Seinfeldt.  Han står för första gången ensam på scenen utan sin vapendragare från Kvarteret skatan: Johan Glans.

Bredvid mig hade jag en kille som verkligen uppskattade ALLA skämt, något han visade verbalt genom att skratta högt, tydligt och konstant. Jag upplevde också skämten som  otroligt roliga, men drabbades av någon form av skratt-prestationsångest. Den förutsägbara och högljudda grannskrattaren reducerade mina egna skrattorgier till periferin, men jag lyckade några gånger överrösta skrattet; varav en av dessa var när David Batra drack sin Loka. David Batra drev med svenskar, indier, svenskindier, Sverigedemokrater, självmordsbombare och sig själv som sin familj. Han varvade stand-up med arga-lappar som han hittat i tvättstugor, toaletter och anslagstavlor. I slutet av föreställningen blev han lite allvarlig, då David beskriver hur han drabbades av en hörselskada som utmynnade i en livskris och närapå ett självmord. Batra är avslappnad och naturligt rolig, han varierar mellan ämnena utan för den skull  tappa föreställningens röda tråd.

David Chandra Batra är född 1972 och uppväxt i Lund av en skånsk mamma och indisk pappa. Han blev 2006 utsedd till Sveriges roligaste manlige komiker och medverkar ofta i radions På minuten och i tv i Parlamentet, Räfrossa, Kvarteret skatan. Han har varit värd för SVT:s Morgonsoffan och Sommarpratat i radion. I bokform har han framavlat tre böcker.

Inför den annalkande lördagsunderhållningen på Flygeln hade jag fixat pappa som barnvakt åt Hanna och Frida. Vi hade underlättat barnpasssandet med lite fredagsmys-attributer som kladdkaka och popcorn och lördagsgodis. De skulle se på Andra chansen från 20.00 – 21.30. Marie och jag lämnade dem framför tv-skärmen, medan vi promenerade till den utmärkta kvarterskrogen: Durkslaget. Förrätten bestod av ugnsbakad fetaost gratinerad med parmesan, het tomatsås med basilika och chili serveras med bröd. Jag valde som huvudrätt NT Pasta med oxfilé färsk tagliatelle, babyspenat, cocktailtomater & ädelostsås. Marie valde halstrad Lax fänkålsbuljong med grönsaker, toppad med citroncrème och krutonger. Tallrikarna var enorma, men matportionerna sparsmakade, som tur var så reducerades hungerkänslorna av två iskalla öl. Servicen var som vanligt väldigt bra och priserna relativt humana. Jag tycker att detta är en av de få krogar i Norrköping som kommer undan att vara just en kvarterskrig, utan att locka till sig klusterklientelet av alkoholister som dessvärre är alltför vanligt i bland annat Vilbergen, Haga och Ektorp.

Continue Reading »