Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ öl ’

Hälseneproblem av rang

Backträning och pyramidintervaller i symbios med 13 km på mjukt underlag i Vrinnevi var hörnpusselbitar som inleddes med syfte att göra en riktigt bra halvmaratid. Min bästa tid so far är från 2011 när vi sprang i Bratislava: 1.44.03

Jag hade också införskaffat individanpassade fotinlägg på Intersport med synkade skor från en ny bekantskap: Sacony Triumph ISO 2. Dessa verktyg var tänkta att föra mig under 1 timme och 45 minuter.

Den 29 augusti hände det som inte fick hända – jag blev skadad. En jobbarkompis utmanade mig på en badmintonmatch. Min tävlingsinstinkt undergrävde det sunda förnuftet med vetskapen att badminton är en überkälla till skador.

Martin Jernberg fintade genant bort mig via en fejkad stoppboll. Parallellt med det höga taket kom det istället en perfekt långboll. Jag backade snabbt, men likväl onaturlit osmidigt, plötsligt högg det till i hälsenan/vaden. Mitt skrik fick all annan träningsaktivitet i hallen att avstanna helt.

Jag var hundranio procent säker på att hälsenan gått av. Efter någon minut kunde jag gå upp, 10 minuter senare fortsatte jag haltande att spela i ytterligare 45, vilket sett i backspegeln var osedvanligt trögt.

Haglunds häl/syndrom

Frustrerad och ledsen lämnade jag Racketstadion väl medveten om att starterna i Lidingöloppet som Thessaloniki halvmaraton låg i farozonen. Fysiomax fick förtroendet att lotsa mig vidare i rehabprocessen.

Min läkare Eric Haglin var oerhört kunnig. Förutom konstaterandet att hälsenan fått sig en törn meddelade han att jag hade Haglunds häl. Andra experter hävdade diktatoriskt att det rörde sig om broskbildning.

Symptom

Haglunds sjukdom är en inflammation som inträffar i en slemsäck på hälbenet. Haglunds häl är resultatet av lång tids överbelastning samt av tryck mot hälbenet exempelvis av en skokant. Överbelastningstillstånd som ger ömhet och svullnad på bakre delen av hälbenet. Tryck över smärtområdet, under och efter aktivitet bli kraftfullare. Det kan vara så smärtsamt att det är svårt att använda skor. Påverkan från hälkappan blir för stor. När man går i skor utan hälkappa blir hälen smärtfri.

 Orsak

Ett mer framträdande hälben med ”utstående” konturer  drabbas lättare då det är i högre grad utsatt för tryck ex,  skor, skridskor, kängor eller pjäxor. Haglunds syndrom börjar ofta som en rodnad på hälen och som öm punkt på hälens bakre del. Detta beror på att slemsäcken på grund av tryck blivit irriterad, inflammerad och svullnar upp. Info lånat ifrån http://www.akillesfotvard.com/haglunds-syndrom.

Behandling

• Minska trycket från skor, skridskor, pjäxor eller liknande som framkallar eller försvårar besvären.
• Extra stötdämpning för att minska belastningen på slemsäcken.
• Lästa ut hälkappan över smärtområdet.
• Hälkopp vilken fördelar ut belastningen/Hälkil

Rehab

Hittills har det blivit fem besök på Fysiomax. Ultraljud var ett utav de instrument de använde sig av. Annars var det excentriska tåhävningar med raka och böjda knän tre gånger dagligen som gällde. Jag testsprang 13 km med kompisen Joakim Andersson i ett senare skede med molande värk som följeslagare.

825 kr kostade anmälningsavgiften till Lidingöloppet. De pengarna var inte precis någon investering då jag fick förbud från min läkare att inte springa loppet. Hängde dock med jobbarkompisen Fredrik Larsson till Lidingö för att följa honom och andra löparna från läktaren.

Det var självklart frustrerande, men också trevligt att höra den utmärkta speakern vid målfållan kommentera loppet. Emma Igelström, Markoolio och Månz Zelmerlöv var några kändisar som tog sig runt de backiga 30 kilometerna. Loppet inspirerade mig att anmäla mig till Lidingöloppet 2017.

Ett nytt år, ett nytt halvmaraton

Från början var tanken att springa i Ljubljana Slovenien. På grund av att flyglogistiken med byte i Turkiet kändes mindre lockande valde vi istället Thessaloniki. Fördelarna var bland annat att vi flög med Ryanair, med dess närhet samt att flygtiderna inte var absurda morgon- eller natttider.

Årets gruppnisch var att alla skulle ha odlat fram adekvata mustascher; alla utom jag lyckades med den bedriften fullt ut. Min var ganska fjunig, medan de andra såg ut som sanna sydeuropéer.

Dag 1 Torsdag

Jarmo agerade som vanligt chaufför; blev hämtad klockan 07.30 av densamme. I bilen satt resten av järngänget: Magnus Ström och Stefan Hammarström. Efter att ha checkat in tog vi våran traditionella stora kalla öl.

Planet avgick 10.05 och var framme klockan 14.00 lokal tid. Thessaloniki ligger i norra Grekland (Centrala Makedonien). Den är Greklands näst största stad efter Aten. Taxiresan från flygplatsen till vårt centralt belägna hotell tog 30 minuter och kostade 30 euro inklusive dricks.

Gruppen äntrade längtande rum 803 på ABC hotell där vi acklimatiserade oss. Den bestod av två rum, en dubbelsäng och två enkelsängar; Steffe och AIK tog den hårda dubbelsängen motvilligt. Dagen och kvällen gick i upptäckandet av Thessalonikis centrum.

Jag och Jarmo Kolehmainen grundade denna tradition via Stockholm maraton, därefter följde bland annat Berlin, Budapest, Madrid. Stefan Hammarström kom in i bilden när vi skulle springa ett halvmaraton i Lissabon. I och med hans inträde ökade alkoholkonsumtionen markant förutom dagen innan själva loppet som fortfarande var helig. Magnus Ström kom in i gruppen när vi sprang Nice halvmaraton, detta hans tredje medverkan.

2015 bestämde jag mig sent omsider för att minska mitt i och för sig måttliga drickande med att bara sörpla öl. Förra året var gänget i Bryssel. Det var första året där den processen iscensattes med ett adekvat utfall. Under denna resa reproducerades den framgången, förutom två Fernet Branca innan vi nådde Skavsta – ”för magens skull” såklart. Grupptrycket var betydligt mildare än i Bryssel.

Avgaser, motorbrus, avsaknaden av trafikhänsyn och sexfiliga gator, vilka krävde dödslängtan för att korsas var faktorer som uppenbarade sig i centrum. Det hindrade inte gänget från  att besökte en handfull pubar under kvällen; likt ett gäng pensionärer drog vi oss tillbaka på hotellet lite efter midnatt.

Dag 2 Fredag

Jag och Magnus var inte uppe med tuppen, men inte långt därifrån. Frukostbuffén var över förväntan. De stekta äggen, baconet och det svarta kaffet var självklara höjdpunkter.

Dagens beta av turistattraktioner bestod att vandra uppför till gamla stan. Den är mer känd som Ano Poli och tillhör det äldsta kvarvarande delarna av staden.

Vädret var helt okej trots avsaknaden av sol.  Det var en bra bit att gå; de omslingrande vägarna tycktes vara oändliga. Besvikelsen var ganska stor när vi nådde den bysantinsk fästning på toppen av. Av ursprunglig 8 kilometer stadsmurar finns bara 4 kilometer bevarade, men upplevdes som 1 kilometer.

Att kalla något för Gamla stan ingjuter i alla fall mig med associationer till kullerstensgator, pittoreska hus och mysiga butiker. Jag blev så illa tvungen att fråga om vi verkligen nått fram till Gamla stan eller inte. Klart ett av världens sämsta och minsta Old towns. Passande nog åt vi där på ett halvsunkigt grekiskt ställe.

Invid vårt hotell låg loppets expo tillika platsen där vi hämtade ut våra nummerlappar. Ett av de klart mindre tillställningarna i jämförelse med de andra loppen.

Traditionen med massage efter loppet sjönk i sank eftersom loppet gick av stapeln klockan 18.45. Jag och Stefan beställde istället massage till vårt rum. Det kan låta lite porrigt med fyra män i ett hotellrum, en kvinna och ett massagebord, men skenet bedrog. Ryggkotor, vader och nackar fick sig en rejäl omgång. Efter massagen tog vi det lugnt på rummet.

Vi fick besked att en strejk hade inletts i Grekland. En stor del av lördagen och öndagens avgångar var inställda. Gruppen ponerade upp B- och C-planer inför vad som komma skulle. Grekiska strejker var inte kända för att avslutas snabbt.

Den informationen dränkte vi med att besöka oändligt med pubar, främst på huvudgatan. På kvällen åt vi på Friday´s. Amerikansk franchising som man kan lita på. Vi måste börjat tackla av, även denna kväll slutade relativt tidigt.

Dag 3 lördag

Vädret var på sitt allra bästa humör. Vi fördrev tiden med att shoppa, fika och sol. Vi vilade sedan lite på rummet innan det var dags för tävlingsceremonin med att ta på sig löpareattiraljerna. Steffe hade fixat kläder från Sports.direct där han tryckt upp ”The Swedish drinking team”. Budskapet togs emot med öppna armar av andra löpare, de som vågade kommentera texten.

Mina tighta kompressionsplagg höll ihop kroppen på ett någorlunda önskvärt sätt. Jag hade glömt tigerbalsamet, men fick låna en näve av Magnus. För en gångs skull oroade jag mig inte för att slå några tider, utan bara att försöka genomföra loppet.

Vi gick i samlad trupp ner till startplatsen cirka 75 minuter innan själva startskottet. Tiden gick sjukt långsam. Någon uppvärmning var det inte heller tal om.

Mina fyra delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar och 15 minuter

4. Best case scenario: att komma under 2.06 det vill säga 6 min/km tempo

Klockan 18.45 gick startskottet; allvaret sköt upp adrenalinet till något obeskrivbart. Magnus och Steffe drog iväg som dopade duracellkaniner medan jag och Jarmo höll ett sjusärdeles lågt tempo i symbios med ”första kilometer trängseln”. Min finske empatiske vän bad mig öka takten, då han visste att mitt tempo kunde vara betydligt högre.

Dock var varje steg förenad med asketisk smärta. När man minst anade högg det till på vänstersidan om vaden. I och med att smärtan ändå inte blev värre så tog jag beslutet att gå all in efter halva loppet det vill säga öka tempot betydligt.

Motivtionsfaktorn var att komma under ett 6 min/km tempo, en utopi utifrån de 10 första sengångarkilometerna. Jag vägrade att titta på min Garmin eftersom jag inte ville bli besviken.

Utifrån de förutsättningarna assimilerade jag stuationen oväntat bra. Att stanna till invid vätskepåfyllningen bedömde jag vara en källa till rigor moris light och  fortsatte istället oförtrutet halvhaltande med blicken borrad i asfalten.

Efter målgången var det nästintill omöjligt att ta sig hem. Jag haltade från ena parkbänken till den andra; parkalkisarna sneglade avundsjukt. På hotellrummet parkerade jag resten av kvällen och natten förutom när vi skulle ta oss till ett närliggande kebabhak för att äta.

Steffe berätttde att han fått ett hjärnsläpp då han inbillade sig att han var på väg mot målsnöret, men istället hade ett varv kvar. Frustrationen klippte av tävlingsandan ur kille. Han lämnade banan, men ändrade sig sedan för att fullfölja loppet. Både Magnus och Jamo var nöjda med sina lopp, men jag själv var lyrisk över tiden utifrån att jag haltade under hela loppet.

Vi fick information att strejken var avblåst, en händelse som gav under ett ansikte. De flyg som redan var inställda förblev det, vårt flyg som avgick på måndagen drabbades inte alls. Ett perfekt läge att att bli kristen, någon hade i alla fall räckt ut en gigantisk gudomlig hand.

De andra gick ut, för att ta några öl efter att ha käkat kebab, jag låg kvidande kvar i sängen. Molande värk hade fått ett ansikte. Jag sov inte en blund den natten, trots en knippe värktabletter. Prick 07.30 försvann nästan värken helt, bara sisådär, en minst sagt udda händelse.

Resultat

Plats 776/3352. Magnus Ström – 1:45:46

Plats 1469/3352. Stefan Hammarström – 1:57:58

Plats 1622/3352 Mats Widholm – 2:00:36

Plats 2592/3352. Jarmo Kolehmainen – 2:24:38

Bästa manliga: Antonis Papadimitrious, Grekland – 1:09:50 

Bästa kvinnliga:  Sonja Cekina, Grekland – 1:21:45

Dag 4 söndag

Efter frukosten tog vi det lugnt på rummet. Klockan 11.3o var det dags för min traditionella egentid. Det är verkligen ett skönt avbräck att ”slippa” de andra för att upptäcka det jag själv vill i lugn och ro, utan att behöva vara kommunicerbar. Mitt mål var att vandra den långa strandpromenaden från landmärket White Tower till till konserthuset (Megaro Mousiki) i östra delen av staden.

I lurarna på Spotify gick spellistan ”Top of the class: Rock”, med grupper som Shinedown, Survivor, Halestorm, Lacuna Coil och Lion´s Share. Förutom musiken hade jag med mig både videokameran som en traditionell kamera. Parallellt letade jag efter Pokémon på mobilen. Det var upplagt för en toppenförmiddag, trots avsaknaden av all form av sömn.

Jogga, skateboarding, inlining, flanera, gå ut med hunden, cykla är några aktiviter som ägnas åt utmed strandpromenadens fem temaparker, bland annat en rosenträdgård, näckrosdamm och aktivitetspark. Utanför öppnar sig ett ändlöst Medelhavet, vita segel och en tät trafik av lastfartyg till den stora hamnen.

Allt detta synkas med mängder av utomhuskonst som den flygande paraplyinstallationen. Mötesplatsen är tydligen omåttligt populärt under sommarkvällar ackompanjerad av den svalkande brisen  från havet.

Jag hade önskat mig mera liv invid kajerna med exempelvis bryggor och fler utomhusserveringar. Trots detta var söndagsfolkmyllret av gamla, unga, par och familjer en självklar höjdpunkt på resan i synnerhet när gradantalet låg på 22 grader och en klarblå himmel.

Jag pausade marscherandet med att sola, äta glass, dricka kaffe och öl. Sedan barnsben har jag alltid gillat arkitektur, parker och strandpromenader. Det är intressant att kunna jämföra olika städers kreativa ådra hur sådana ska se ut, för att själv fantisera fram hur jag skulle kunna gjort platserna ännu mera spännande.

Promenaden efter Konserhuset genomsyrades av att den fina fasaden rämnade. Detta var skuggsidan, livet bakom de fernissade centrumkvarteren. Dessa kontraster var minst lika berikande som den första delen, fast på en annan nivå.

Smolket i bägaren var när jag skulle ta bussen hem, men stod på en hållplats som inte var i bruk. Klockan 14.00 tog jag bussen från sjabbig Kalamari till White Tower. Jag bytte om på hotellrummet, tog några grekiska öl och kopplade av innan jag uppsökte resten av gänget.

The Swedish drinking team gjorde onekligen skäl för namnet. De hade suttit vid olika barer och pimplat alkohol precis som att tiden stått helt stilla. Jag legitimerade mig genom att beställa in en kall öl, då blev dt glada.

Ladadikakvarteret, området mellan gatorna Koudouriotou, Diamanti, Hiou och Lemnou är mötesplatsen för såväl lokalbefolkningen som turisterna. Traditionella tavernor och moderna restauranger serverar allt från grillmat till exotiska rätter. The Swedish drinking team förbannade sig själva då vi missat detta område såväl torsdag som fredag.

Vi huserade på Irländska puben Dubliners där vi också åt en snålt tilltagen middag. Kvällen avslutades på ett urskönt ställe kallat The  Hangover bar. Lokalen och interiören var av det gudomliga slaget. Trots att temat var rockabilly var det härligt att från soffläge titta på de proffissionella dansparen som avlöste varandra. Runt klockan 01.00 var vi hemma efter en sagolik grekisk kebabrulle.

Dag 5 Måndag – Hemfärden

Ett själlöst spöregn genomsyrade förmiddagen. Grått, kallt och blåsigt, tre utmärkta förevändningar att åter beträda svensk mark. Flyg- och bilresan hem var helt friktionsfri. Vi var hemma runt klockan 18.00.

Thessaloniki i sig var defintivt inget ställe jag vill återkoma till. Staden var  irrationellt ostrukturerad, charmlös och full av greker. Det fanns få sevärdheter, få pittoreska kvarter, däremot en orgie av dysfunktionell ful modern arkitektur.

Som en av grundarna av att avverka ett lopp per år någonstans i Europa och implementert ”Pain and Party mentaliteten”, önskar jag att balansen mellan upptäcka och besöka pubar vore jämbördigare, men nu är det som det är. Jag får helt enkelt ta seden dit jag kommmer, fast bara med öl, något som fungerar utmärkt. Jag är ju ändo tillsammans med några av mina äldsta och bästa kompisar – pain and party.

Continue Reading »
No Comments

Skogsröjet 2016

15 augusti, 2016 by

Äntligen tältfri

Att sova i tält har jag alltid upplevt som ett gissel. Trots detta har jag tältat åtta gånger på Sweden Rock, åtta gånger på Hultsfred och tre på Skogsröjet.

Bästa sova-över-upplevelsen var när jag och Stefan lånade hans brors Jonnys husvagn till Sweden rock festival. I år blev det ett paradigmskifte eftersom jag tog beslutet att inte sova över på campingen överhuvudtaget.

Johan, Leif och Jarmo

Utifrån min upplevelse av tält så slipper jag att sätta upp och ta ner dessa plasttingestar. Jag verkligen avskyr insekter; att slippa skrämmande varelser som mygg, getingar och andra kryp är sanslöst befriande.

Väderfluktuationer som svinkallt på natten till superhett när solen leker tältbastu är inget jag saknar. Vanligtvis ingår det också lite eller stora mängder regn. Det innebär bland annat fukt, blöta kläder, lerbad och gegga överallt.

Har man likt jag klaustrofobi-light så är det härligt att slippa känslan att andas in tältduken vid varje inandning. Detsamma gäller när man ska krypa in i en trång sovsäck i kombination med att hålla kvällskylan ute.

Ryggbesvär är något som reduceras till periferin när madrassen ersätter ojämna gräsformationer. Närhet till dusch och hygienprodukter är en annan faktor som jag tycker är rent bekvämt.

Fredag

Min fru fick det angenäma uppdraget att skjutsa mig till Rejmyre runt klockan 11.00, för att hämta mig klockan 23.00 samma fredag. Processen av att reducera alkoholen utvidgades med att bara dricka öl till klockan 20.00, sedan inget mera.

Jag dissade diktatoriskt  all form starksprit såsom whisky, vin, jägermeister och vodka. Trots orkanen av grupptryck hängav jag mig bara till ett öldrickande.

Min festival vapendragare: Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och Johan Nordström hade redan satt upp sina tält på torsdagen. Johan var den enda som sov över, Jarmo och Steffe kom vid tolvtiden på fredagen. Några kompisar till dem, Leif och John anslöt sig till solstolskollektivet.

De senaste årens Skogsröj har vädret varit sisådär, med regnskurar och kylig luft. Årets upplaga var helt fritt från regn. Sol varvades med moln och gradantalet pendlade mellan 18-21 grader.

Första bandet var Norrköpingsbandet Haunted By Destiny. Deras kommersiella poprock eller schlagermetal påminner om Amaranthe fast utan growl och keyboards. Sångerskan Evelina Eliasson är ett fynd. Hon sjöng bra och rörde sig världsvant på scenen.

Bandet i sig upplevde jag som alltför tillbakadragna och anonyma. Den här symfoniska genren är inte den lättaste att applicera från skiva till live; men bandet klarade övergången riktigt bra.

Spanade håglöst in Ztringtrosa vilka jag inte gillade och Doro som jag aldrig tyckt om.

En av av två anledningar till att det blev ett Skogsröjet för min del var The Hooters. Bandet tillhör skaran av husgudar som jag och Stefan har tagit till våra hjärtan. Deras blandning av rock, reggae och folkmusik i symbios med klockrena refränger vr helt oemotståndligt.

Jag och en kompis såg dem på 80-talet i Kisa av alla ställen. Den konserten kvalar lätt in på min 25-i-topp-lista-konserter. Nu har det gått över 30 år sedan sist. De återförenades 2001. Eric Bazilian är en av två kvarvarande originalmedlemmar. Han är kittet i gruppen, låtskrivare och förgrundsfigur.

Erics svenska fru Sarah var inkörsporten till att Sverige blivit hans andra hemland. Numera pratar och sjunger han allt som oftast svenska på bandets turnéer i Skandinavien.

Mina personliga favoriter som ”All your zombies”, ”Jonny B” och ”Day by day” avverkades planenligt. Bandets favoritlåt: ”The boys of summer” kunde också räknas till handlingarna.

Självklart var detta rocknostalgi i den högre skolan, men eftersom låtarna och musiken är så bra känns de också tidlösa. Tyvärr slösades värdefull tid på onödiga gitarrsolon och intetsägande intron istället för att spela klassiker som ”Southferry road” och ”Don´t knock it till you try it”. En bra spelning, men ljusår från euforin i Kisa.

The Dead Daisies kan ståta med namnkunniga medlemmar som Doug Aldrich, John Carabi och Brian Tichy. Scenen fullkomligt svämmar över av musikkompetens. Trots dessa förutsättning hade jag svårt att ta till mig de bluesiga 70-talsriffen. Det lilla jag såg av Mustasch imponerade.

Kamelot var den utlösande faktorn varför jag åkte till Skogsöjet överhuvudtaget. Jag har sett dessa husgudar två gånger; båda gångerna på Sweden Rock. Den ena spelningen var fantastisk, medan den andra var betydligt sämre.

Svenske Tommy Karevik ersatte grymma norrmannen Roy Khan. Första låten jag hörde bandet var 1999 via låten ”Night of arabia” från deras ”Fourth leagacy” platta. Från det ögonblicket har jag varit en trogen skivköpare.

Tommy rörde sig teatraliskt och panterlikt med små gester bland rök och ljusorgier. Det var en fröjd att se en sångare som inte var så ”hårdrockig” det vill säga förhärliga allt som har med fest och alkohol att göra. Bandet låter istället tunga texter, musiken och kvaliteten tala. Det fanns en flodvåg av höjdpunkter under Skogsröjets bästa konsert.

Jag skippade WASP som jag aldrig riktigt gillat samt Hardcore Superstars som jag sett ett antal gånger nu. Istället hämtade min fru och barnen mig runt klockan 23.00. Det var oerhört skönt att komma hem, få en paus från festivallivet.

Lördag

Jag anlände klockan 12.oo till Rejmyre efter att ha kört egen bil. Jag hade bestämt mig för att inte dricka någonting denna lördag. Ett beslut mina kompisar upplevde som aningen udda. I min mening var det bara rent befriande.

Agendan gick verkligen i musikens tecken. Att vistas vid tält, solstolar och spritflaskor med bra kompisar har sin charm. Det bygger oftast att man är en del utav alkoholnormen; ”dricker du mycket så gör jag också det”.  Jag valde just därför att vara så lite vid tältet som möjligt, då även humorn med alkohol i kroppen sällan blir lika rolig när man är nykter.

Första bandet var svenska Violet Janine. En grupp som onekligen har framtiden för sig. De släppte nyligen sitt debutalbum. Det melodiösa hårdrockbandet med sångerskan Janine Nyman i spetsen visade att de med pondus och scennärvaro bemästrar låtarna live.

Nästa band till drabbning var Göteborgsbandet Saffire. De släppte sin nya och andra platta ”For The Greater Good” 2015 via nysignade skivbolaget AOR-Metal Heaven . Hela bandet genomsyrar utav musikkompetens och spelglädje. Deras 70-talsbrygd  med insprängd 80-tals pudelrock försatte de alldeles för på i publiken i glädjerus. Sångaren Tobias Jansson är en frontman i absolut toppklass med en pipa som kan besitta berg. Enligt mig var Saffir med Tarja festivalens klara överraskningar.

Sveriges senaste unga a.o.r-hopp är Art Nation. 2015 släppte gruppen den snuskigt hypade ”Revolution”. Inspirerade och influerade av H.E.A.T fast inte lika eklektiska. Sångaren Alexander Strandell har en helt okej röst, men i mitt tycke en för svag sådan för att kunna föra bandet till den absoluta toppen.

Jag saknar också flera klockrena hits som ”Don´t wait for salvation”, ”All in” och ”Start a fire”. Trots denna jämntjockhet så var det en godkänd spelning. Att skapa a.o.r magi på scen är inte det allra lättaste, utan betydligt enklare på skiva.

The night flight orchestra från Helsingborg är en form av supergrupp med medlemmar från Soilwork, Arch Enmy och Mean Streak samsas. Gruppen har två plattor i bagaget där fokuset precis som Saffire ligger på 70-80-tals hårdrock. Björn Strids falsettskrik kunde fått Rob Halford grön av avund. Låten ”Living for the nighttime” passade mig bäst. En skön spelning med bra ljud.

Femte svenska bandet i rad blev Corroded. Gruppen har släppt fyra plattor. De spelar mer modern rock än traditionell hårdrock. Tunga riff med aggressivitet matchade den brutala sången.

Detta var ganska långt ifrån melodis hårdrock, men jag gick hel klart igång på det. ”Age of rage”  var deras klart bästa låt som för övrigt användes för marknadsföring av TV-spelet ”Battlefield Play4Free”.

Halvt knockad av Corrodeds energi hade jag två timmar på mig innan Tarja skulle äntra scenen. En saftig 300 grams burgare, en långpromenad, titta på människor och lite vila i gräset gjorde susen.

Mina förväntningar på Tarja Turunen var inte stora. Hennes operettskolade röst upplever jag i för höga doser som sjukt påfrestande även när hon sjöng i Nigtwish (1996-2005). Hon har sedan dess hunnit yngla av sig fyra studioplattor sedan starten, varav den senaste släpptes nu i augusti.

Mina farhågor angående spelningen i sig visade sig vara totalt feltolkat. Det här var bombastisk och episk operarock när den var som bäst. El-cellon och snubben som spelade på den var båda värd sin vikt i guld utifrån ett konsertperspektiv.

Gitarristen var Skogsröjets coolate  kombination med utav  helgens mest blytunga ljudupplevelse. De dramatiska keyboardmattorna förstärkte konserten som med Kamelot var Skogsröjests allra bästa år 2016. Bandet levererade också sanslöst skön cover av Muse låt ”Supremacy”.

De tyska powermetalveteranerna Helloween stod näst på tur. De har aldrig fallit mig på läppen förrän 2010 års mästerverk ”7 sinners”. Skuggan från  den tidigare sångaren Michael Kiske kommer inte efterträdaren Andi Deris ifrån. När de tidigare klassikerna avverkas på scen blir det smärtsamt tydligt att det är skillnad på röstomfånget.

Andi kommer hyfsat till sin rätt när låtar som är skrivna för hans lungor spelas. I min mening är densamme långt ifrån någon Robbie Williams på scen precis. Omständligt och pinsamt är två ord som passar bra in honom och bandet när de vill få igång publiken med dysfunktionell tysk humor, taskig engelska och ren idioti.

Trots all denna negativism var det ändå en bra konsert som framavlades till skillnad från förra gången de stod på Skogsröjets scen. Självklart skulle jag vilja haft med fler låtar från 7 sinners plattan.

Beslutet att skippa Airbourne, Thin Lizzy och Lillasyster gjorde mig inget. Jag hade sett musik för ett halvår framåt samtidigt som min kropp hade förfrusit då jag skippat tröjan. Halvt frostskadad hämtade jag mina prylar i Steffes tält.

Jag tackade för mig och bilade hem i en varm bil till tonerna av Lacuna Coil. Att få omfamnas av ett varmt täcke i ett svalt rum var en utomjordisk känsla. Beslutet att aldrig mera sova i tält på festivaler passade mig som handen i handsken.

Continue Reading »
No Comments

Östeuropas största halvmaraton

Det är härligt med adekvata tävlingsmål som är fast förankrade i ett gemensamt mål. Efter Nice halvmaraton lämnade jag ett förslag att Prag halvmaraton låg bra till datummässigt. Sagt och gjort så var den destinationen indirekt spikad. Jag skummade senare igenom deras hemsida och lade märke till att de till skillnad från vissa andra lopp hade information på utmärkt engelska, en bra värdemätare helt enkelt.

Det var först i februari som den obehagliga sanningen uppdagades: att detta var ett lopp av rang. En tävling som enligt arrangörerna varit fullbokat i hela fyra månader. Det jobbiga med det beskedet var att vi (jag) tagit för givet att man likt alla de andra loppen kunde anmäla sig när som helst. Parallellt hade vi omväntbokat såväl tur och retur flygresor med Norwegian till Prag samt bokat en lägenhet i samma stad och dessutom förbetalt kalaset.

Jag skickade ett strategiskt brev till arrangörerna vilket skulle spela på deras empati samt mycket humor. I worst case scenario kunde vi klä ut oss till getter och sjunga tjeckiska folkvisor samt starta sist bara vi fick deltaga i tävlingen. Dock fungerade inte den strategin, utan de hänvisade till välgörenhetsorganisationer vars inträdesbiljett låg i att skänka dem 600 kronor, något som legitimerade oss en startplats i loppet. Vi tog en på måfå och det visade sig senare vara typ Tjeckiens svar på: ”De blindas förening”. Indirekt passade det oss fyra  halvslitna gubbar bättre än vi själva förstod. Vi undrade informellt om det var attributen som blindkäpp, glasögon och dylikt som krävdes för att uppfylla kraven?

Kampen mot klockan

Mitt träningsupplägg hade som vanligt varit kantad utav skador, förkylningar och oändliga virus. Jag hade dragits med en ruskigt segdragen förkylning sedan i mitten av januari och den vägrade släppa greppet. Jag hade periodvis tränat med denna genomförkylning med kontentan en alldeles för hög max- och medelpuls för att vara hälsosamt. Jag såg dock ljuset i tunneln eftersom jag endast var förkyld, men inte hade hosta eller feber.

Den dysfunktionella katapulten blev för mig en utbildning i Stockholm vilken handlade om ”hemmaplanslösningar” det vill säga kommunala strategier för att undvika dyra placeringar utanför sin egen kommun, för ungdomar mellan 13-20 år. Tillställningen var förknippat med eufori förutom just att någon smittade mig med ett virus som satte sig på stämbanden. Skadan skedde ytterst olägligt cirka 2 veckor innan själva loppet.

Vid 2013 års Bråviksloppshalvmaraton sprang jag med virus på stämbanden, vilket ledde mig till halvkollaps och utskällning av tävlingsläkaren. Det har jag tagit lärdom av, skulle det vara så att viruset inte lämnat halsområdet så skulle jag helt sonika inte ställt upp – tror jag.

I min träningsplanering låg 3 squashstegmatcher samt sträckorna 15, 16 och 18 kilometerslöpningar och sedan loppet i sig. Det första rationella beslutet var att avboka mina 3 squashmatcher, något som bidrag till att jag åkte ner till division 5. Det var egentligen inte hela världen, utan det var de uteblivna öppningarna som jagade upp mig, men sänkte mitt löpningssjälvförtroende. Den värsta farhågan var att inte överhuvudtaget kunna ställa upp i loppet den 5 april. Mina huvudstrategier bestod 11 dagar innan loppet av:

  • Lägga mig tidigt och försöka sova/vila ut viruset
  • Reducera träning och intensiva aktiviteter
  • Dricka mycket vatten
  • Undvika socker i ännu högre grad
  • Dricka en bryggd bestående av färsk ingefära, honung och citron
  • Be till gud trots att jag är agnostiker

Dag 1 – Here we go again

En billig resa är oftast synonymt med flygavgångstider som får den morgontrötte att abdikera. I mitt fall upplever jag det snarast som något ytterst positivt. Först och främst är det aningen spännande att bege sig ut mitt i natten, för det andra är det knappt ingen trafik på vägarna, för det tredje har man hela dagen på sig att utforska den destination man ska vistas i.

Vi samsades i Jarmos bil med densamme som självutnämnd chaufför. Han hämtade upp mig på Lidlparkeringen klockan 03.00. Vädret var kylslaget, stämningen var fantastisk; inte en tyst minut under resans gång. Gliringar och infantil humor delade plats med kommande reseförväntningar. Resan till Arlanda tog runt 2 timmar och 15 minuter; prick klockan 05.55 knäckte vi  vår traditionsenliga 50 cl öl på flygplatsen. Planet avgick klockan 07.00 och var framme runt klockan 08.55.

För 200 kronor fick vi en guidad tur via en förbokad taxi som navigerade friktionsfritt till vår lägenhet i gamla stan; en resa som tog runt 40 minuter. Vår lägenhetsnyckel skulle hämtas ut på bottenvåningen i en osannolikt liten souvenirshop. Dock var ägaren försenad så gänget fördrev tiden med att beta av öl 3 på ett närliggande fik. Vädret var på sitt allra bästa humör; strålande sol och ett gradantal över 20 grader.

Efter att tagit sig uppför de 123 trapporna till vår vindsvåning acklimatiserade vi oss en stund och bytte om för att senare äta lunch på Friday´s. Magnus Ströms anmälan till loppet hade inte fullt ut slutförts, vilket skapade en obehaglig oförutsägbarhet. Agendan blev att ta oss till loppets expo för att lösa det problemet samt att hämta ut våra startbevis. Expot låg en bra bit bort så det blev att köpa ett 3 dagars kollektivtrafikkort (buss, spårvagn, tunnelbana) för ynka 310 koruna det vill säga runt 105 kronor.

På den intetsägande tillställningen löste Magnus sin startplats, och Jarmo shoppade träningströja och strumpor. Nästa anhalt blev kvartersgrannen: Potrefená, en gigantisk ölstuga där vi gubbar blev kvar 2 timmar för att avnjuta äkta tjeckisk billig kvalitetspilsner. Själv hade jag målat in mig i ett hörn via mitt muggsamlande. Min legitimation för att överhuvudtaget få köpa en mugg utav stadens storklubbar var att se arenorna de spelar på med egna ögon. På köpet utkristalliseras en annan bild av den stads som besöks, något som måhända kan kategoriseras som autentiskt istället för tillrättalagt.

Det blev en lång soloraid på över 1 timme, medan de andra drack mängder med pilsner på ölstugan. Jag hittade i vilket fall som helst arenan, köpte Spartak Prags mugg i deras arenashop. På vägen hem passade jag på att utforska de underbara vyerna ifrån närliggande stora Letnoparken.

Från ölstugan till en i mångas ögon oändlig promenad till Prags stolthet: Pragborgen. På vägen dit fick vi en informell guidning längs med floden Danube innan vi stannade till för att dräpa några kalla stora pilsner efter en mastig stigning. Vi traskade sedan runt i historiska miljöer att döda till, trots att åskan låg tät runt Prag, otroligt nog kom det bara en liten skur.

Efter att ha gjort oss i ordning i lägenheten och skålat i några pilsner bar det iväg till Hardrock café för att äta god mat och lyssna på livemusik. Dock var detta inte ett av de bästa Hardrock vi varit på under åren,  så kvällen varvades med myriader av pubar i gamla stan. Jag hade sovit 6 timmar på två dygn, jobbat som besatt och nu själva resan samt en fontän av alkohol som sambuca, öl och vodka. Den kombinationen var nog källan till att jag blev schizofrent trött och lämnade de andra lite tidigare. Problemet var att jag dels inte hade mobilen med mig, samt att jag var den som hade tillgång till lägenhetens enda nyckel. I alkoholdimman gick jag vilse i Prags ringlande kullerstensgränder. Det tog mig hela två timmar att hitta lägenheten. Jag ställde upp de tre ingångarna med tidningar, plastlock och dylikt för att gänget skulle ta sig in i lägenheten, tyvärr var den strategin för sent påtänkt.

Under dessa timmar hade mina tre kompisar svurit sig röda i ansiktet över att inte kunna nå mig med syftet att också komma in lägenheten. De tog rationellt in på ett hotell för att slippa sova ute. Själv hade jag däckat på mitt rum utan tanke på att ringa dem. Jag vaknade tidigt med en huvudvärk som inte var av denna värld. Då ingen annan befann sig i lägenheten blev jag snart varse att de måste ha sovit någon annan stans.

Jag satt skakigt på telefonen; klockan 09.00 ringde Jarmo som förklarade att de tagit in på ett hotell för 1500 kronor. Den summan fick jag betala för att jag överstigit min låga alkoholtröskel som dessvärre brukar vara en portal till dumdristiga aktiviteter. Jag bad om ursäkt några hundra gånger och försökte förklara för dem och mig själv mitt rationella beteende i ett irrationellt tillstånd. Ingen blev klokare av dessa antaganden, men jag hittade ett kvitto som visade att jag besökt mitt favorit-fastfood-ställe Kentucky fried klockan 23.52, något som jag inte hade ett minne utav.

Dag 2 – Den lugna dagen

Vår självinstiftade nykterhetszon är dagen innan själva loppet vilken för ovanlighetens skull inträffade på en fredag; vanligtvis är tävlingen på söndagen. Efter några Panodil och en betydande ångest för gårdagens dysfunktionella beteende begav vi oss ut i ett fantastiskt soligt och varmt Prag.

Det blev en lång men vacker promenad till Petrinparken som låg på Lillsidan det vill säga andra sidan floden. Vi tog oss upp till höjden via en bergsbana för att insupa en fantastisk utsikt i hisslösa: The Petrin observation tower. De många trapporna fick i alla fall mig att kvickna till en aning, med betoning på en aning.

Efter att ha insupit mängder av vyer över Prag så åt vi inhemsk mat på ett tjeckiskt hak: Vysoky dum 99. Jag testade deras nationaltilltugg dumplings med deras svar på gulasch; tyvärr en ganska intetsägande gourmand-upplevelse, parallellt tummade jag och Jarmo på att inte dricka dagen innan ett lopp. Visserligen stannade den processen på endast en öl; som försvar måste jag tillstå att den passade utmärkt till den karga köttanrättningen.

Vi flanerade senare runt Lillsidan och Gamla stan tillsammans med horder av turister från alla världen hörn. Pragbron var portalen mellan de urgamla områdena vilken vi använde oss av för att välförtjänt få koppla av i vår lägenhet efter ömma fötter, vader, tår, anklar av allt gående.

Kvällen avslutades med att äta lyxig italiensk mat på välrenommerade restaurangen Kooga. Efter denna högtidsstund vandrade vi planlöst runt i Gamla stan för att klockan 21.30 vara tillbaka i våran lägenhet med agendan att mentalt förbereda oss inför morgondagens begivenhet. Själv var jag inte helt säker om jag överhuvudtaget skulle kunna ställa upp i loppet; det fick morgondagen berätta.

Dag 3 – Tävlingsdagen

Vi hade sovit som rastlösa påfåglar, vilket nästintill krävdes snorting av kaffe för att överhuvudtaget kunna kvickna till. Klockan 08.00 gick de morgonpigga upp det vill säga atleterna Mats och Magnus. En timme senare satt vi på favoritfiket för att äta en  lagom frukost bestående av en lime-ingefäradryck, delikat omelett och iskallt vatten.

Därefter inleddes den mycket magiska religiösa riten att ta på sig löpningsutstyrseln: ”nu finns det ingen återvändo syndromet”. En burk tigerbalsam, homobyxor, Nike funktionströja. Min nyinköpta ögonsten Garmin forerunner 310xt var uppladdad precis som nya Sansa clip innehållandes musik med Tom Jones, Amanda Jensen, Pretty Maids samt mängder av A.O.R och melodiös hårdrock för att sporra mig till stordåd.

Mina tre delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar

Vi fyra traskade ner till startfållan runt klockan 11.40 i ett väder som stod i klar kontrast till de två första dagarna. 10-11 grader och råmulet, vilket egentligen var ett optimalt löparväder. Det fanns ett överflöd av toaletter och adekvat  informationen på plats. Jag startade i startgrupp H, medan Jarmo stod i grupp J, Stefan och ”AIK” äntrade startgrupp G.

Första löpningen sedan början av mars var definitivt inte den bästa uppladdningen i historien, trots det så stod jag ambivalent på startlinjen. Jag bestämde mig när jag vaknade att förtränga genomförkylningen när jag inte kände av halsontkänningarna som funnits med mig de senaste två veckorna. Tanken var dock att ta det väldigt lugnt i början med kollapsen i Bråviksloppet som pulserande varningslampa.

Hela arrangemanget genomsyrades av en folklig stolthet, massor av människor längs med gatorna och varierad musik runt bansträckningen som i sig var perfekt. Efter 14 km insåg jag att min dödsannons inte skulle visas och ökade sedermera löpsteget från ett väldigt lågt tempo. På sätt och vis var detta ett behagligt lopp när jag för ovanlighetens skull hade mycket kvar att ge de sista 5 kilometerna istället för att vara invalidtrött.

AIK och Steffe väntade på vår överenskomna mötesplats; Jarmo kom lite senare. Vi var alla väldigt nöjda med våra prestationer utifrån de skilda förutsättningar vi hade i bagaget. Steffe hade ont i vaden och fejkhaltade betänkligt, annars var vi relativt krya.

Min tid skvallrade om att jag missat 1 timme och 50 minuters gränsen för första gången någonsin av de 5 halvmaror jag genomfört. Utifrån mina förberedelser och att jag dagen innan inte visste om jag skulle ställa upp eller inte fick jag nog vara nöjd ändå. En stor eloge till arrangörerna som lyckats skapa en av de bästa halvmarorna vi sprungit. Alla topp-10 var färgade löpare, varav 7 från Kenya och 3 från Etiopien – vilka löpare.

Vinnaren herr: 59:22  Kirui Peter Cheruiyot, Kenya (2:28 min/km)

Vinnaren dam: 1:08:18, tid  Chepkirui Joyce, (3:07 min/km)

Magnus ”AIK” Ström: plats 1361, tid 1:38:34 (4:40 min/km)

Stefan Hammarström: plats 2868, tid 1:47:44 (5:06 min/km)

Mats Widholm: plats 4511, tid  1:57:39 (5:35 min/km)

Jarmo Kolehmainen: plats 7617, tid 2:13:47 (6:20 min/km)

Vi tog det lugnt i lägenheten och gjorde oss redo för 1 timmes förbokad helkroppsmassage med syfte att heala våra halvsargade kroppar. 400 kronor tillika balsam för själen och ömma muskler var minst sagt välinvesterade.

För att fira att alla var nöjda med tävlingsresultaten samt att vi var här tillsammans hade vi köpt en Absinth staden till ära som vi adekvat drack i  symbios med socker, sked och en tändare. Den 70% alkoholen gick rakt in i blodet och vi kände oss som Van Gogh eller Strindberg i deras sämsta stunder trots, avsaknaden av huvudingrediensen malört.

Klockan 20.00 var det dags att äta en äkta argentinsk buffé. Det var en upplevelse i kombination med att vi var överhungriga; en diskrepans som skapade oreda i kroppen. Jag personligen föråt mig på mängder av biff, kyckling, soppor, efterrätter samt Östeuropas starkaste vitlökssås. Vin och öl ingick i det genant billiga priset av 200 kronor. Hetsätningen var tyvärr källan till att jag mådde dåligt resterande tid av dygnet.

Vi tog taxi till en inhemsk hårdrockpub som jag besökt 15 år tidigare. Hells Bells heter den och drivs av några riktiga hårdrocksentusiaster. Skillnaden mot då var att nu var den lilla lokalen överfull av berusade människor där alla tycktes röka. Vi såg två låtar av metalcorebandet Proximity samt tryckte in oss en öl innan vi for ut igen med syftet att inte bli rökskadade.

Resten av kvällen präglades utav att vi pendlade mellan bättre och sämre pubhak. Trots att detta var lördag och att gatorna och inneställena var smockade med festsugna tjecker och turister var vi otroligt sega. Dagens mastiga program med 21 km löpning, massage och massor av mat hade satt sina spår. Vi var hemma 30 minuter efter midnatt, men att omfamnas av mjuk kudde och varmt täcke hade i det ögonblicket aldrig känts bättre.

Dag 4 – Ta det lugnt dagen fasen

Halvt skadeskjutna kravlade vi stapplande ur våra sängar runt klockan 09.30. Magnus, Steffe och Jarmo drog till favoritfiket för att äta frukost timmen senare medan jag själv inledde den traditionella resefasen att upptäcka staden samt filma och ta snygga kort. Jag tog spårvagnen till Pragområdet 10 där arenan låg och där Spartaks Prags antagonister SK Slavia Prag huserade.

Arenan låg utanför kartan så att säga så det krävdes en bra stund att ta sig dit. Trots att det var söndag var arenashopen öppen, och där köpte jag min andra mugg under denna resa. I och med att arenorna allt som oftast ligger en bra bit utanför centrum så får man som svensk turist ett helt nytt perspektiv på den stad som man besöker, Prag var absolut inget undantag.

Jag var ifrån mina polare i fem timmar med ett väder som inte andades snygga-bilder-tagning precis, men det regnade i vilket fall som helst inte. Under promenadens gång åt jag återigen på Kentycky fried, denna gång visste jag om att jag gjorde så.

Köpte två iskalla 50 cl öl på en minimarket för det ringa priset av 7 kronor styck. I och med att jag äntrade Prags lyxigaste shoppingpalace med en av dessa gömd bakom en turistkarta genomskådade mig oväntat Palladiums väktare mig. Jag fick dricka upp den utanför för att återigen få tillträde att vandra runt bland de 200 butiker som konsumtionskyrkan rymde.

Jag hittade en massagefåtölj som löste upp resterande muskelknutar. Ackompanjerad av min andra öl som jag stoppat i väskan njöt jag av ryggbehandlingen tills en annan väktare dök upp framför mig. Han tog diktatoriskt ifrån mig plåtburken, men lät mig sitta kvar i stolen; som tur var det knappt någon pilsner kvar.

Jag avslutade mina 5 timmars egentid med att vistas den sista timmen runt de Judiska kvarteren och ett besök på medeltida Convent of St: Agnes of Bohemie. Det var ett stort område som jag avnjöt med två nya öl i väskan till ett mer uppklarnande väder. I området slogs giganter som Prada, Chanel, Dior och  Bvlgari om uppmärksamheten där historiens vingslag kändes ytterst påtagliga. Absolut sist blev det att traska längs med floden till Karlsbron för att insupa vårvädret.

Klockan 15.30 var jag back in business för att möta upp de andra gubbarna på sportbaren: Caffrey´s. Magnus hade dragit tidigare för att göra en tatuering, de andra hade suttit och följt Everton – Arsenal. Jag kom precis till andra halvleks början och fick bevittna Evertons massaker med 3-0 över det oförutsägbara Londonlaget.

Huvudmatchen bestod dock av bataljen mellan West ham – Liverpool. Med två Liverpoolfanatiker som resesällskap var denna match indirekt oundviklig. En orgie av straffar följde avgörandet mellan de båda lagen; Steve Gerrards straffsparkstår stod mellan denna vinst och ett oavgjort resultat. Till matchen hade Liverpoolkillarna Jarmo och Stefan hunnit att bälga i sig en hel del alkohol. Det blev lite tjafs i gruppen huruvida rundorna skulle avlöpas. Jag ville anarkistiskt helt styra min egen runda, medan majoriteten var betydligt  flexiblare.

”Nästa-runda-processen” har förut varit förenat med följande informella regler. Vid egen runda har den vid rodret makten att välja precis vad den vill, bara drycken innehåller någon form av alkohol. Skulle någon i gruppen vara allergisk eller överkänslig mot något ingrediens måste den personen få dispens att få något annan brygd. Om någon inte gillar vad den får sig tilldelad så behöver inte personen i fråga dricka upp. Dock får man ingen ny drink eller slipper nästa runda eftersom det just är alkohol i glaset. Vill man hämnas kan man göra så genom att bjuda på exempelvis Fernet Branca när det är ens egna runda.

Att gå dessa rundor är både rationellt och aningen spännande, men också förödande utifrån att drabbas av en kommande blackout senare på kvällen. Min huvudstrategi går ut på att helt sonika sinka processen genom att dricka saktare. Jag är inte heller den som tar tag i stafettpinnen när glasen står och det är min tur att beställa. ”Du dricker som en fjolla”, ”Drick upp nu då”, ”Är du inte färdig än”, ”Du dricker ju inget”, ”Drick upp nu vi ska till en annan pub” är kommentarer man får vänja sig vid om man anammar ovanstående strategier med syftet att inte balla ur helt och hållet det vill säga Dr Jekyll och Mr Hyde syndromet.

Vårt groll lade sig efter en dos manlig sentimentalitet på rummet i kombination med två tunga Absinthshoots. Sedan var det dags för lokal mat i närheten av vår lägenhet. Mitt sug efter spagetti bolognese visade sig vara ett misstag då portionen i sig var obehagligt liten till skillnad ifrån vad mina vänner hade beställt. Jag antar utifrån deras kötträtter att pasta inte låg i linje vad restaurangen vanligtvis serverar sina gäster. Stefan var snäll och bjöd mig på några ribs eftersom han var vrålmätt. Något jag verkligen uppskattade efter att ha börjat tugga på mina krokiga och seniga fingertoppar.

Tidigare på dagen hade gubbsen besökt en Absinthpub som de verkligen gillade och såg som en favorit i repris då undertecknad missat den delen. Jag kan bara hålla med grabbarna att det låg en hel del mystik i luftn efter att vi äntrat den originella dryckespuben. Vi testade på olika varianter av absint och konsten att få in vätskan snabbt in i blodet. Vi fyra gubbar satt likt några heroinister, som taget från ett utav Amsterdams undanskymda kanalapotek.

Dag 5 – Hemfärdsfasen

Relativt pigga gick vi upp planeligt klockan 07.00. Lightstädning stod på morgonagendan för att ersättas av att leta upp en taxiprocessen klockan 08.30.  Denna gång kostade taxin 9oo koruna och det tog lite över en timme satt nå flygplatsen på grund utav ett betydligt högre trafiktryck. 100 koruna är ungefär 35 svenska kronor. Vädret var på ett bättre humör än de senaste två dagarna när vi lämnade den Tjeckiska huvudstaden till sitt öde.

Efter incheckningen åt vi frukost bestående av mackor, kaffe och färskpressad apelsinjuice. Därefter var det dags att ta sig in til gaten och börja leta efter presenter till familjen. Choklad och parfymer blev kontentat av den 1½ timmen  långa shoppingturen samt en Absinth till mig själv. Att ingen av butikerna hade någon form av Sambuca var som sann Sambuccaman en stor skymf.

Flygresan med Norwegian fungerade friktionsfritt. Vi möttes utav ett horribelt vårväder där ett ett blåsigt ösregn härskade oavbrutet. Jarmo återtog rollen som chaufför. Stockholmstrafiken ackumulerade hemfärdstiden till lite över 3 timmar. Parkering samt bensin delat på fyra personer landade på överkomliga 300 kronor per person. Klockan 17.15 blev jag stjälpt vid Lidl parkeringen; borta bra, men hemma bäst.

Dag 6 – Reflektionsfasen

Jag hade den goda intentionen att förebygga en mental kollaps via en dags ledighet. Hade tagit en extra semesterdag för att njuta av att dels koppla av, dels packa upp alla prylar. Vår nästa resa blir en höstresa som förhoppningsvis kan betyda att vi slipper både pollen som virus. Vi kommer också att ta in på hotell med syftena att slippa strulet med en nyckel delat på fyra personer, tillgång till frukost, tillgång till hiss och adekvat toalett och dusch. I nuläget lutar det åt Bryssel halvmaraton som går av stapeln i början av oktober. Såhär i backspegeln var det utifrån ett helhetsperspektiv en optimal resa. De fragment av oro i gruppen baserades på vårt alkoholintag, något vi aldrig lär komma undan. Med Magnus Ström i gruppen känns det som att vi hittat den sista organiska pusselbiten i resekonstellationen.

Continue Reading »
2 Comments

Magiska Österlen

Det berömda Österlenljuset infinner sig plötsligt när man passerat rätt antal åkerlappar. Det intensiva, förförande, strålande ljus som gör sig så bra på film och målardukar har lockat sökande konstnärssjälar till denna del av Skåne i århundraden. Sommartid är det vernissager, loppisar och teaterpremiärer i varenda buske; krukmakare, glasblåsare, klädskapare, musiker, skådespelare och författare ockuperar varenda skrymsle.  Det var detta som gjorde mig nyfiken, och upprinnelsen till att jag bokade ett pittoreskt hus mitt uti Österlen med familjen.

Dag 1 – Bilfärden

Efter två ”vakennätter” på mitt sommarjobb så var jag mer medvetslös än levande så det låg på Maries lott att köra till skåneland. Vi passerade oväntat snabbt Jönköping för att senare svänga bort från E4:an efter Markaryd. Såväl hastigheten som tålamodet började tryta efter nästan 5 timmars bilkörande. Runt 15.30 nådde vi till sist Simrishamn där vi letade upp ett thaibufféställe var syfte snarare att blidka hungern framför smaklökarna. Därefter flanerade vi runt hamnen och de medeltida hobbitthusen. Det var en fröjd för ögat att upptäcka detta light-Söderköping. Innan vi bilade till huset så handlade jag på mig en 5 dagars ranson av öl samt mat att fylla kylskåpet med.

Exteriört men framförallt interiört visade sig vårt boende vara en orgie i estetisk inredning. Vanligtvis har lockande bilder en tendens att fånga vinklar och vrår som skapar en större mental bild av ett boende än när man ser det i verkligheten, denna gång var det faktiskt precis tvärtom. Ernst Kirchsteigers ande svävande onekligen över detta robusta bygge. När barnen var på husesynupptäcktsfärd passade jag på att se Jimmy Åkessons partiledartal i Almedalen och efterföljande debatt i symbios med två riktigt kalla öl. Vid tiotiden var familjen däckad av förväntningar, bilåkande och konstant gående.

Dag 2 – Ale stenar

Vaknade runt 08.30 efter att ha sovit som en gud. Tyvärr vaknade vi till ett groteskt molnigt och kylslaget Österlen som snittade runt 15 grader. Det omkullkastade våra planer, men vi valde Ale stenar touren som lämpligast utifrån hur vädret såg ut. Runt 12.00 precis efter vi anlänt började molnen successivt att skingras för att någon timme senare vara puts väck. Eftersom vi redan sett Stonehenge så kändes Ale stenar som något man bara gick förbi. Det som var magiskt var de onaturligt böljande gröna kullarna i kombination med vallmoblommor, havet och stenstranden. Istället för att gå tillbaka samma väg som vi kom tog vi oss ner för den branta backen och sedermera stranden. Ett lyckokast visade det sig för såväl mig som viewfinder som för barnen som stenletare. Det var mäktiga kontraster som möttes, och vi var mitt i detta mindfulnesscenario; en syn för gudarna.

Efter att ha insupit miljöerna, fyllt påsar med stenar och tyvärr plast som folk kastat längs med stranden kom vi till Kåseberga det vill säga en liten pittoresk fiskehamnen fylld med turister. Jag dräpte en iskall öl i kombination med en saftig megaburgare, Marie tog istället en genuin laxburgare. 45 kort senare tog vi bilen till Löderupsbadet. Syftet var bara att se hur stranden såg ut, men ju längre vi blev kvar desto längre konfronterades vi med det iskalla vattnet. Till sist badade barnen med kläderna på, en minst sagt oväntad överraskning, då de vanligtvis kan kategoriseras med vattenskräck. Marie blötte ena tån, medan jag sträckte mig till vatten upp till låren, därefter vilade vi en stund på den mjuka sanden.

Vi avslutade denna lyckade dag med att bila längs med strandvägarna via Skillinge, Branteby, Östra Hoby och Borrby. Kronan på verket blev varsin surdegspizza på det välrenommerade Kafferost. 145 kr för en pizza är mastigt om det inte är guld eller saffran i dem. Inget guld, men dock  portvinskokta päron, mozzarella, ruccola och karamelliserad lök. De var absolut goda, men inget går upp mot en adekvat Vesuvio eller kebabpizza; spelar då ingen roll om alla ingredienser är ekologiska och närproducerade. Spelade familjespel på kvällskvisten för att sedan likt en tråkig gubbe följa Miljöpartiets Almedalsstal av Gustav Fridolin.

Dag 3 – Tosselilla

Jag vaknade med tuppen i syfte att upprätthålla bilden av mig som familjens hälsominister. Guidad av Österlenljuset och i viss mån skyltningen gav jag mig ut med kameran i högsta hugg samt pulsklockan och melodisk hårdrock i världsklass. Det blev en magisk runda, nästintill en religiös upplevelse. I slutet av halvmaratonsträckan såg jag Gud, kände ruset av vallmofältet eller enbart snuskigt sega ben. Vilken av dessa alternativ som blev min subliminala vägvisare att springa vilse vet jag inte än idag.

Men efter att ha avverkat 25 km för att se skylten Glemmingebro så var måttet rågat. Jag gick haltande in till närmaste bonde för att få låna dennes telefon. Jag ringde upp Marie som 20 minuter senare hämtade upp en sargad långdistanslöpare invid en pillemariskt leende kärnbonde. Hade jag svängt av före Hannas kyrka, och inte efter så hade jag hamnat rätt, nu blev det inte så.

Efter en snabbdusch och macka i farten bilade vi med otåliga barn till Tosselilla, Skånes Sommarland. Det kostade 1000 härliga riksdaler för att kunna äntra denna eklektiska park. Tosselilla bestod av 5 världar: Tivolilandet, Sommarlek, Vattenlandet, Tarzanskogen och Kul på hjul. Vi pratar inte precis om Skara sommarland, Gröna lund eller Liseberg, utan ett smörgåsbord av den sämre sorten, fast tillräckligt godkänt för att barnen skulle gilla vad de såg. Till skillnad från igår när solen värmde så var denna onsdag tisdagens raka motsats. Det blåste isvindar och jag förbannande mig själv för valet av shortsen och den tunna T-shirten samt löftet att det var jag som skulle vara med barnen i vattenrutschkanorna. Det kalla vädret var ett regelrätt mandomsprov; jag lindade in mig i filtar när Marie och barnen parallellt avverkade 1½ timme i halvtaskiga karuseller.

Vi lämnade stället efter 5 långa timmar precis innan de stängde vid 18.00 tiden. Stannande till vid närliggande Ica Kvantum för att handla ingredienser till kvällens tacos samt glass med färska jordgubbar. Marie råkade tyvärr tappa av locket på chilipepparn i blandfärsen så att barnen vägrade äta sörjan. Jag klandrade inte dem, köttfärsröran var djävulskt het, med råstark betoning på het. Barnen fick sin dos av barnprogram på morgonen, Marie hade inget intresse av att se på tv och jag följde klockenligt Almedalsveckan på tv. Denna kväll var det Moderaternas tur via Statsminister Fredrik Reinfeld hålla ett tal. Barnen ville sova hos oss då det lite spännande både åskade och regnade. Tyvärr snarkade Frida som ett sågverk, annars var det familjemysigt.

Dag 4 – Ystad

Jag gick upp lite före åtta för att fixa till en delikat skinkomelett till familjen. Klockan 11.30 betalade vi 40 kr i parkeringsautomaten nära turistbyrån i Ystad efter att ha bilat de två milen till denna Wallanderstad. Vi flanerade runt de gamla, pittoreska och vackra hobbitbyggnaderna. Om Simrishamn var bra så var detta för mig en top-10-stad i Sverige, jag bara älskar Ystads miljöer. Här hade kommunen lyckats förena det nya med det gamla, H & M med designbutiker i kombination med mycket grönska som badade i olika färger.

Hellsta kvartetet  från 1600-talet som var smockfylld med dyra designbutiker blev det ställe där vi gjorde av med 400 kronor på kvalitetspraliner och lyxlakrits. Efter att spatserat uppför den långa huvudgatan som kantats av bra shopping kom vi till det fantastiska Klosterkvarteret. Förutom det vackra klostret i sig fanns det en lummig vattenpark och fem varierade klosterträdgårdar som omgärdade denna medeltidsskapelse. Det var vyer att döda för helt enkelt. Här blev vi kvar ett bra tag, till barnens förtret.

Nästa anhalt blev stadens gästhamn för att någon timme sedan återvända till brottsplatsen för att slippa åka på parkeringsböter. Vi ville äta italienskt, men det närmaste vi kom den kosten i Ystad var restaurangen Bröderna M. Ett utmärkt ställe där kvalitet samsades med kvantitet vilket innebar en dyr historia men som sagt semester är semester, då måste man unna sig saker. När vi kom hem runt fem hem blev det familjespel, vitt vin och relaxing.

Dag 5 – Baddjävlar

Sov åtta härliga timmar, försökte få tag i ansvariga för dressinen utan resultat, så vi strök den aktiviteten ur programmet. Trots riktigt bra väderprognoser så kastade verkligheten på oss regn, gråa moln och kyla.

Runt 12 drog vi i alla fall till välrenommerade men slitna stranden Strandhammaren. Sanddynerna var många och miljön minst sagt annorlunda gentemot Löderups strand. Det tog inte många minuter innan vädret återigen vände till vår fördel. Solen strålade och vi var lika förvånade som tillfreds. Östersjövattnet var dessvärre lika kall som förut och innehöll också svartgrå alger som efter ett dopp kändes som ett extra skinn.

Innan vi for tillbaka till stugan gick vi upp på Sandhammarsfyren några 100 meter från stranden. En familjebiljett kostade 100 kr och vi tyckte det var en upplevelse värda de pengarna. Det var 107 trappor upp till toppen som bestod av rangliga träbrädor med glipor emellan, något som instinktivt fick min höjdrädsla-radar att reagera. Utsikten var  horribelt riktigt bra och servicen med att få låna en kikare utmärkt. 3 parti Uno, partiledarstal av Jan Björklund, några öl och jordgubbar med glass fick avsluta kvällen.

Dag 6 – Hemfärden

Efter en god natts sömn inleddes städprocessen. Vi tog  2 timmar senare farväl av det trevliga värdparet och det fina huset för att bege oss mot Kivik längs med natursköna småvägar. Kiviks musteri blev en plånboksöppnare där sylt, marmelad, godis, saft och diverse andra delikatesser inhandlades i deras gigantiska gårdsbutik. Kiviks musterimuseum, utställning, visningssal, trädgårdar och fik var såväl estetiska som mysiga.

Vi fick dessutom rådet att åka tillbaka några mil i syfte att besöka Österlens vackraste strand. Vi blev definitivt inte besvikna över att vi lydde det rådet. Stenshuvuds bad var det närmaste jag kommit tropisk strand i Sverige. Den närliggande vegetationen och alla träd påminde mig i lite om Thailands stränder, om man blundade med ena ögat. Oplanerat blev vi kvar två timmar på stranden. I Hanöbukten tycktes inte de dysfunktionella algerna tagit sin tillflykt något som var ytterst befriande. Vattnet i sig var dessvärre lika kylslaget som de andra dagarna. Att man efter en stund kunde gå lite längre ut berodde inte på att man vande sig, utan att fötterna helt sonika domnade på grund av det kalla.

Glada i hågen efter denna oväntade överraskning tog vi tillfället i akt att bestiga Stenshuvud i denna Skånska nationalpark. Berget är 97 meter hög och fanns definitivt inte med på barnens prioriteringslista, men de följde motvilligt med upp till toppen. Den dramatiska utsikten med  flacka sandfält, vita heder och blomsterrika torrängar  var väl värt besväret. Stenshuvuds nationalpark bildades 1986 och omfattar cirka 380 hektar.

Den sista destination på Österlen semestern innan vi rullade ut på hektiska E4:an var oemotståndlig. Målet var Skånes äldsta kaffestuga Alunbruket. ”Korsvirkeslängan byggdes som arbetarbostad i början av 1700-talet och ligger i en kulturminnesmärkt bruksbygd omgiven av Verkeåns naturreservat. Alunbruket lades ner 1912. De röda backarna blev istället ett populärt utflyktsmål och 1930 började Hilda Nilsson servera kaffe med hembakat i sitt föräldrahem. Medlemmar av samma familj bevarar traditionerna i tredje och fjärde generation”.

Det var snuskigt vackert område och det lummiga caféet var troligtvis en täckmantel för hobbitar att samlas på. Det var så pittoreskt att det gjorde ont i hjärtat precis som deras fikapriser. Populära nyare skapelser är Fläderblomvalnötstårta, Amarettotryffeltårta med apelsinsås eller hemmagjord smultron-pistage glass. Kan bara rekommendera detta smultronställe till alla som har en  ambition att omge sig med livskvalitet.

I syfte att hinna med så mycket så möjligt av Lino Ferraris svensexa snittade jag runt 150 km/timmen utan att bli av med körkortet. Det blev en kamp mot klockan som jag dessvärre förlorade, men vad gör 45 minuters försening efter dessa gudomliga dagar runt Österlen. Nu har vi sett detta och får snällt leta upp nya fantastiska miljöer att besöka, men som sagt oerhört vackert och trevligt trots att vädret inte var på topp.

 

Continue Reading »
No Comments

Varumärkespreparering

Utifrån ett varumärkes- och turistperspektiv är Bråvalla festivalen ett av de få halmstrån kommunen kan greppa om de vill förändra den lagomgråbilden av Norrköping som florerar. Det kan vara fröet som modifierar utomståendes bild av en tråkig arbetarstad med groteskt löjlig dialekt till något mer ”exotiskt”. När jag frågar människor som inte bor i Norrköping  så är det IFK Norrköping och i viss mån basketlaget som de instinktivt drar till med. Ett vanligare svar är att de oftast inte känt sig manade att åka in till Norrköping, utan hellre åker förbi. Vi som bor här vet vad de missar eftersom i alla fall jag älskar Norrköping, men det är inget man kan tvinga på andra människor. De flesta individer som kommer hit blir alla lite förvånade över vad de ser: en vacker och trevlig stad.

I och med Bråvalla festivalen så öppnar sig myriader av möjligheter att förändra utomståendes attityd till Norrköping som stad. Word-of-mouth skallgången är måhända världens effektivaste marknadsföringsverktyg. Ingen ska ju tro att den stora massan och ack den viktiga kategorin barnfamiljen söker sig till Norrköping för Visualiseringscentret, Kaktusplaneringen, Hällristningarna, Industrilandskapet eller Himmelstalundsområdet. Näe, här handlar det om att folk som kommer hit av en specifik anledning för att sedermera skvallrar för sina släktingar eller vänner vilken överraskande fin stad Norrköping är. Den processen sker faktiskt lite via Stadium Sports camp med alla ungdomar som berättar dels hur bra campen var, men också hur cool Norrköping var.

Jag har besökt Hultstfredsfestivalen åtta gånger och alla dem gångerna har jag begett mig in till Hultsfred. En mysig liten stad som jag annars aldrig skulle satt min fot i om jag inte äntrat denna före detta råmysiga musikfestival. Likadant är det med Sölvesborg och Karlshamn som jag varit i ett antal gånger via mina Sweden Rock Festival upplevelser. Jag kommer på mig själv att rekommendera såväl Sölvesborg, men framförallt Karlshamn om de kommer på tal, genom att jag skapat mig en positiv bild av dessa kommuner.

Som festivalbesökare är mitt musikintresse huvudmissionen, men friheten, vardagsbryteriet, maten, träffa andra människor och miljöbytet minst lika stora ingredienser i ett holistiskt perspektiv. Vissa perioder när det är en downperiod i intressanta band är det bara skönt att komma ifrån festivalområdet för att hinna bli hungrig inför kommande musikutbud. Att ladda batterierna genom att lämna området är en utmärkt strategi för många festivalbesökare att vidga sina vyer. Om det visar sig att staden i sig var något helt annat än man föreställt sig så söker man man eventuellt upp en äkta pizzeria, någon genuin pub, någon lyxig restaurang eller bara klassiska Systembolaget. Det är inte omöjligt att man fikar på något av de överfulla fiken som finns runt staden eller bara går runt strömmen för att koppla av någon timme med en glass i handen.

Synergieffekterna utav att kunna ståta med en av Sveriges största och välskötta festivaler är oändliga för en stad som Norrköping som mångt och mycket påminner om ett mini-Lissabon i ett europeiskt perspektiv. Den staden är helt fantastisk, men tillräckligt många vet inte om det – ännu. Om 10-15 år kan bilden av Norrköping förändrats markant på ett betydligt positivare sätt. Innan OS 1994 var inte heller Barcelona en weekendstad att räkna med, numera en en topp-5 i Europa. Jag gillar för övrigt att Upplev Norrköping satte upp en form av kravlös loungemiljö där regntrötta besökare kunde koppla av, spela flipper, pingis eller se film. En smart strategi att nå ut till kommande Norrköpingsturister utan att vifta med turistbroschyrer lika snabbt kastas i papperskorgarna.

Att spårvagnsstrejken inleddes på allra sämsta tänkbara tid var onekligen en nitlott för Norrköpings kommun som för besökarna och arrangören. Nu löste sig det i vilket fall som helst och fredagen till söndag gick det friktionsfritt att använda sig av gratis kollektivtrafik, något som är utmärkt för besökarna, något de kommer ihåg, något de delar av  sig till andra, något som indirekt lockar och ackumulerar nya besökare kommande år. Ju fler sådana samarbeten desto fler dörrar öppnar sig det för att Bråvallafestivalen kommer att bli ett kroniskt inslag i Norrköping. För varje gång festivalen blir utsåld desto bredare blir tyska FKP Scorpios leenden och bankkonton, något som borgar för en långvarig förlovning mellan arrangören och Norrköpings kommun. 51 590 besökare vallfärdade till Bråvalla och därmed är man Sveriges största musikfestival någonsin, bättre reklam än så kan man knappt få.

Några vana festivalbesökare ojade sig för bilköerna, andra för bristen på sittplatser när vädret visade sin näst sämsta sida, några andra för att att det saknades tak för samma problem. Medan andra gnällde över att det var för få mobila matställen gentemot andra festivaler. Sådana här barnsjukdomar kommer alltid att uppstå, men för varje år som går reduceras dessa förhoppningsvis, för att om 3-5 år upphöra helt. Parallellt så fungerar premiären som detaljuppviglare där de tills nästa år ersatts eller modifierats det vill säga allt kommer att bli ännu bättre organisatoriskt sett.

Vädrets makter kan man ännu inte styra över och tyvärr är den faktorn något som kan vara helt avgörande hur man som festivalbesökare upplever tillställningen. Att solen skiner och att regnet håller sig borta är saker som gör de musikintresserade på betydligt bättre humör vilket gör dem hungrigare och dricker mer alkohol. Regnrockar, leråkrar, blöta kläder gör sällan människor lyckliga, som tur är har vi festivalmänniskor oftast väldigt kort minne, och inför nästa år har vi nästan glömt bort hur vädret var; fokuset ligger istället på vilka band som spelar.

Till skillnad ifrån exempelvis kassakon Sweden Rock Festival så sällar sig  Bråvallafestivalen sig likt nedlagda Peace & Love och Hultsfredsfestivalen till eklektiska musikfester som vänder sig till alla kategorier av människor. Plan A är alltså att applicera andra spännande aktiviteter på festivalområdet såsom ett light-tivoli, Sveriges största mobila skateboardpark, cirkusshow stå up komiker och så vidare, något Bråvalla lyckats osedvanligt bra med. Det tror jag är en faktor som gör att många besökare återkommer till festivalen även nästa år i symbios med några polare som också blivit nyfikna på festivalen.

Anledningarna till att jag själv inte besökte detta första året på Bråvalla var dels ett ekonomiskt dilemma, dels att jag blev tvungen att jobba. Mina val av festivaler föll istället på Sweden Rock Festival, Skogsröjet och Firefest i Nottingham. De grupper som jag främst skulle vilja se var i så fall Ghost, Rammstein, Danko Jones, The, David Batra, Greenday, Hoffmaestro, Johnossi, Royal republic, Stone sour, Greenday, The Sounds, Volbeat och Thåström

Som sagt otroligt många nya människor kommer att omvärdera sin vaga relation till Norrköping och det gynnar alla som bor i denna underbara stad där livskvalitet kan vara så triviala saker som att kunna ta sig till och från jobbet utan att köa ihjäl sig. Otäcka händelser som våldtäkter, organiserade stöldradier och övervåld över lag måste stävjas så att dessa rubriker inte får fotfäste i mediernas förstasidor. Vi får väderappelera till högre makter att det blir fler plusgrader, mindre regn och mycket mera sol 2014, då är succén ett faktum.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Jakten på bra melodisk hårdrock

Min gamle trogne följeslagare Stefan Hammarström kunde tyvärr inte följa med detta år. Det innebar att en epok gick i graven eftersom vi dels besökt Hultsfred 7 gånger och Sweden Rock Festival 8 gånger tillsammans. Vi hade förmånen att besöka festivalen första året den gick av stapeln som Sweden Rock Festival 1999, från att förut gått under namnet Karlshamn Rock Festival. Jag fick en förfrågan av en squashpolare att hänga på deras gäng, istället för att åka helt själv. Valet blev enkelt, ensam är inte alltid stark. Deras grundstomme bestod  av 9 goa gubbar mellan åldrarna 42 till 64. De hade abonnerat guldplatser på Norje Boke camping sedan 10 år tillbaka, snuskigt nära själva festivalområdet. Ledorden för mig i år var Bekvämlighet – Måttligt med alkohol – Fokus på musiken.

Min budget

3 dagars biljett: 2400 kr

Mat: 1500 kr

Camping/partytält: 1200

Souvenirer/presenter: 500 kr

Alkohol: 400 kr

Bensin 300 kr

Festivalkäket

Ett av mina allra största festivalnöjen förutom musiken är att beta av fastfood utbudet. Denna gång var jag mer strategisk än någonsin. Fish`n chips, Kycklingrulle, kycklingfilé med klyftpotatis, Ost-och skink baguette, gigantisk chorizobaguette,  indisk vindalookycklingrulle, Angus cornbrad burger 200 gram, Sveriges största Burgare: Amerikan 200 gram, Langos, Bratwurst, Pizzaslice och 5 sura remmar samt oändligt med svart kaffe från deras mobila kaffeautomater. Angus cornbread burgaren gick segrande ur matstriden, lika delikat som estetisk var 200 gram biffen.

Dag 1 – Torsdag

Blev upphämtad av Michael Garrido runt klockan 07.00 på Lidl parkeringen i Ektorp, 10 minuter senare hade vi plockat upp Johnny Eklund på vägen. Vi tre tjattrade konstant till första stoppet som var på McDonalds i Ljungby. Förutom lite trafikstockningar precis innan Norje flöt allt på friktionsfritt. Tältprocessen tillhörde en av de snabbare i min festivalhistoria, med lite hjälp ifrån Garrido. Klockan 13.30 hade vi hämtat festivalbanden och satt oss tillrätta i strandstolarna med varsin kall öl. Nu kunde festivalen börja på riktigt allvar.

Vid 14.30 pallrade vi oss ner för att inleda ett kluster av konserter. Först ut blev  Örnsköldsviksbaserade Days of Jupiter, trots endast en platta i bagaget uppträdde de som tvättäkta fullblodsproffs, med ett sound taget direkt ur den amerikanska myllan levererade bandet kvalitativ hårdrock med melodier och tyngd som ”Bleed”, ”Bury me alive”, ”Silence” och ”Superman”.

Inte långt därifrån inledde mina husgudar Survivor sin enda Skandinavienspelning tillika första spelningen i Sverige någonsin, också anledningen till att  jag åkte till Sweden Rock festival överhuvudtaget i år.  Arrangörerna hade lyckats få med ”Eye of the tiger” sångaren Dave Bickler. Sett i backspegeln hade det varit bättre att han inte kommit alls. Jimi Jamison hade jag velat sett betydligt mera av än denna förvirrade, anti-karismatiske och aningen malplacerade sångare. Aber nummer två var känslan av att bandet hellre försökte blidka hårdrockpubliken än mina AOR förväntningar. De inledde dock med underbara ”High on you” därefter mer betoning på ösig rock. Den klarblå himlen med 25 graders värmen synkades inte av ett onödigt keyboard- och gitarrsolo. Trots maffigt ljud, trots att Jimi Jamisom sjunger som en gud och trots att  originalgitarristen Frankie Sullivan försökte hålla låda så fick inte spelningen som dessutom avslutades 10 minuter tidigare än utannonserat mer än godkänt. Självklart avhandlades plikttroget även ”Burning heart”, ”I can´t hold back” och ”Eye of the tiger”, men som sagt det som kunde blivit oförglömligt blev bara sisådär

När Rick Springfield spelade på Sweden Rock Festival 2010 var det första gången på över 20 år som han besökte Skandinavien. På grund av den lite oväntade succén blev nästa besök mycket tidigare nämligen i år 2013. Från numera devalverade husgudar till en annan på 5 minuter var självklart ren skär eufori utifrån ett AOR perspektiv. Likt en kokainstinn cockerspaniel levererade en oförskämt fräsch 64-åring något som bara kunde definieras som ren glädje över att spela och att framföra sina låtar som om det vore första gången. Till skillnad ifrån många rockstofiler kan Rick Ståta med två riktigt bra nutida rock/pop album: dels Venus in overdrive från 2008, dels Songs from the end of the world. Vital powerpop med själ och sköna melodier med budskap är epitet som passar in på den forna australiensare. I låtsetet vävdes dåtid ihop med nutid och guldkorn som ”Living in oz”, en blytung version av ”Celebrate youth”, ”Affair of the heart”, ”Jessies girl”, ”Human touch”, ”Don´t talk to strangers”, ”Wide awake”, ”Our ship´s sinking”, ”I hate myself”, Love somebody” och självklart ”Rock of life” avhandlades. Kontrasten kunde inte vara större mellan trötta Survivorgubbarna och energiske Rick Springfieldgubben. Till vakternas förtret kastade han sig ut i publikhavet och bars iväg av publiken till närliggande scen där han schimpanslikt klättrade uppför byggnadsställningarna. Han blev sedermera eskorterad av minst sagt oroade och irriterade säkerhetssnubbar. Gillar man musik överhuvudtaget så var det omöjligt att värja sig mot denna melodiorgie som serverades ur han digra  låtskattkista. Att två av hans bästa låtar utelämnades understryker bara detta: ”Souls” och ”3 warning shots”. För mig var detta en 10-i-top-spelning på Sweden Rock Festival, och det har blivit några band under årens lopp. Enda smolken i bägaren var en bluesig mellanakt, men en petitess i sammanhanget. Att genuint älska sin publik och sina låtar och dessutom bjuda sina fans på sig själv och bra show utan adekvata rockfadäser är få förunnat.

Efter denna musikaliska urladdning vandrade jag nöjt tillbaka till tältet för att mötas av idel tomma stolar. Satt där i min ensamhet och sörplade på några halvkalla 33:or Heineken. Lämnade efter en halvtimme denna depressiva skuggsida för att ragla i takt med andra festivalbesökare med en liten plunta med Sambucca. På solsidan låg jag på slänten och lyssnade på  Devin Townsend. Han slog igenom 1993 som sångare i Steve Vais kortlivade band Vai. Mellan 1994-2007 ledde han Strapping Young Lad, ett av den hårda metallens mest originella och hyllade band. Sist men inte minst har han utgett 14 studioalbum i eget namn, de fem senaste som Devin Townsend Project. Har man aldrig hört en låt ifrån en artist förut kan det allt som oftast bli svårt att ta in det på en lyssning. Så var det för mig; den eklektiska musikgryta som presenterades var inget som berörde mig nämnvärt, men perfekt att koppla av till.

Five Finger Death Punch från Los Angeles är ett av de absolut hetaste banden och nu spelade de här på Sweden Rock. Med tre plattor i bagaget: ”The way of the fist” (2007), ”War is the answer” (2009) och ”American capitalist” (2011)  som alla sålt guld i USA fanns det onekligen material att hämta från. Återigen i liggande ställning försökte jag insupa storheten i musiken, efter 45 minuter gav jag upp. I vissa doser är Five finger death punch bra, men när portionerna blir för stora blir det bara jobbigt. Jag traskade tillbaka till partytältet, och denna gång var alla 8 samlade. Musik, musik, film, musik i symbios med mycket humor och öl var källor till en ruskigt trevlig paus innan vi gick ner i samlad trupp för att se 80-talsikonerna Thunder. Med debutalbumet ”Backstreet Symphony” (1990) slog sig Londonbandet Thunder, med sina rötter i bluesrockens mylla, snabbt in i toppen av melodiska hårdrocksband, dessvärre blev de likt många andra band avväpnade av grungen. De har dock troget fortsatt att ge ut högoktanig rockmusik under årens lopp. Jag sällar mig inte till fansen, men måste ändå beundra deras tighta och kompetenta framträdande.

festival,

Under min uppväxt var mitt pojkrum tapetserat av Kiss-posters. Dessa planscher roterades efter smak och tycke. Jag var ett fan och köpte till och med dockorna. Efter Plattan Animalize avtog mitt Kiss intresse för att med plattan efteråt Asylum  helt försvinna. Har sett Kiss live två gånger förut: 1984 och 1999, men aldrig blivit helsåld, trots oändligt med pyroteknik och cirkusnummer. Tredje gånget gillt månne? Tillfället kunde väl inte varit bättre i och med deras musikaliska uppsving med Sonic Boom och senaste Monster samt sin nya spektakulära scenshow. Prick 23.00 hissades Kiss ner på scen i en 9 ton tung stålspindel. Låtvalen var faktiskt riktigt bra; de spelade oväntat nog ”I was made for loving you” och  ”War machine”, två personliga favoriter. Av de gamla örhängena är det ”Love gun” och ”God of thunder” som jag gillar allra främst. Mitt maniska sneglande på klockan visade tecken på att de 2 timmarna var på tok för sega. Trots ovannämnda höjdpunkter kändes det plastigt, oinspirerat och dessvärre intetsägande långa stunder. För att skapa magi krävs det någon form musikalisk själ, något som saknades helt. Att ge sig ut på stor turné efter den halsoperation Paul Stanley utfört är också nonchalantarrogant, även om Gene sjöng de flesta låtar så fick Paul kraxa fram några låtar. Money talks och i Kiss fall är det väl ett uttalande som genomsyrar gruppens huvudagenda, inte fansen.

Att möta John Blund med grannar som har en arsenal med högtalare staplades på varandra var inte det lättaste. När solen strålar fått huvudfäste på tältduken runt klockan 05.00 var det hetare än i helvetet, två adekvata källor till 3-4 timmars sömn per natt.

Dag 2 – Fredag

Jag gick ambivalent upp runt 07.30. Å ena sidan var jag groteskt medvetslöstrött, å andra sidan blev bastuvärmen i tältet till sist ohållbar. Efter en hygienprocessrutinen med snabbdusch, rakning, tandborstning blev det en rykande kopp kaffe och tidningsläsande invid campingbutiken. Därefter begav jag mig tillbaka till partytältet för att umgås med gänget. Det var ruskigt trevligt att snacka och raljera över gårdagens och kommande  gigupplevelser. Vi hade en toppenhögtalare som kopplades till våra mobiler och Spotify l. Då de flesta i sällskapet hade progressiv hårdrock som främsta genre var det den musiken som gällde.

Klockan 12.00 inledde några av mina husgudar sin spelning tillika avskedsturné. Jag har alltid föredragit Treat framför antagonisterna Europe. Med helgjutna plattor som ”Scratch and bite” (1985), ”The Pleasure principle” (1986), ”Dreamhunter” (1987) och ”Organized crime” (1989) samt comebackalbumet ”Coup de grace” (2010) är de i mitt tycke Sveriges bästa melodiska hårdrockband. Med sista plattan visade Treat konkret att så var fallet; nu lägger de av för gott, när de är på topp. Ett smart drag om bandet känner så, ett exempel flertalet av dagens band borde följa. 25 grader och klarblå himmel med en cider i högsta hugg bevittnade jag en öppnandet av en låtskatt. ”Strike without a warning” inledde förförelseprocessen; ”Paper tiger”, ”Skies of magnolia”, ”Get you on the run”, ”Conspiracy”, ”War is over”, ”World of promises” och ”Roar” förstärkte den. Enda riktiga nackdelen var faktiskt sångaren Robert Ernlund. Han tycks vara en hyvens kille på scen som utanför, och sjunger helt okey. Dessvärre balanserar han på ”låter-det-bra-eller-inte-strecket” utifrån ett accentperspektiv. Att han inte heller är den mest karismatiske personen på scen gör inte saken bättre. Den kontrasten blir groteskt tydlig när de släpper i Mats Levén (Swedish erotica,  Krux, At vance, Yngwie Malmsteen, Dogface, Therion och Treat (1992) i leken som gästsångare. Kanske anledningen till att Treat aldrig riktigt det blev  det världsband som Europe blev. I vilket fall som helst var detta en guldspelning fylld med äkta glädje som smittade av sig som fågelinfluensan på den hänförda publiken. Treat är och den bästa hybriden mellan melodisk hårdrock och AOR, och kommer att bli saknade. Jag stod för övrigt 1 meter i från Nanne Grönwall som tycktes gå i samma tankar.

Jag och Garrido valde bort Hardline för att sätta oss tillrätta i partytältet med några kalla öl. I backspegeln måhända ett misstag då alla var rörande överens om att de gjorde en kanonspelning med sångaren Johnny Gioeli i högform. Samtidigt är det svårt att samla alla intryck vid för många konserter på raken. Det var nog ändå inte helt fel att ta en paus. Vi traskade tillbaka till festivalområdet en timme senare för att spana in ytterligare en av mina husgudar. Gitarristen Gus G (Kostas Karamitroudis) är numera världsberömd som Zakk Wyldes ersättare hos Ozzy Osbourne. Det är inget som berör mig då jag långt innan dess tagit bandet till mitt hjärta via albumet ”Allagience” (2006) tillika första albumet med underbara Apollo Papathanasio på sång. Efterföljande album ”The Premonition” (2008) befäste och expanderade mitt intresse för bandet, sedan följde ”Days of defiance” (2010) och senaste ”Few against many” (2012). Detta grekiska band med halvsvensken Gus G (Dream evil, Arch Enemy) på gitarr är ett gäng virtuoser och sanna fullblodsproffs. Precis som Survivor lades fokuset på deras tyngre tongångar och de mest melodiska fick ligga i träda – tyvärr. De körde i alla fall Flashdance covern ”Maniac”, ”Angels forgive me” och ”Head up high”.

15 minuter senare stod jag 70 meter ifrån några andra riktigt stora favoriter nämligen ASIA. De och Survivor var orsakerna till att det blev något Sweden Rock Festival i år. Deras signifikanta pomp-AOR med främst ”Asia” (1982, ”Alpha” (1983) samt ”Astra” (1985) är bombastiska mästerverk som aldrig blir tidlösa. 2012 års ”XXX” är deras tredje album sedan orginal-uppsättnings-comebacken 2006. Den är bra, men eftersom distade gitarrer helt saknas kan jag inte titulera det AOR utan snarare pop, vilket är lite synd. Gruppen inledde med majestätiska ”Only time will tell”, tätt följd av ”Don´t cry” , ”Wildest dream” och ”Face on the bridge” en svårslagen öppning som satte ribban högt för andra band på festivalen. Därefter blev det segare en period för att väckas till live med klassiker som ”Time Again”, ”Go” ”Soul survivor och självklart avslutningen med megahiten ”Heat of the moment”. Valet av bra låtar var det absolut bästa med denna spelning och musikernas kompetens, därutöver var det inte mycket de bjöd publiken på. Sångaren Geoffrey Downs var profillös precis som resten av bandet. Om någon hade råkat snubblat till så hade det varit spelningens största drama. Som sagt tighta, propra britter men också djävulskt slätstrukna på scenen, snäppet värre än Survivor, något som inte kan kategoriseras som komplimang.

Jag kastade mig direkt in i hetluften till ytterligare ett favoritband Axxis: Bandet släppte sin första platta så tidigt som 1989, men har aldrig tillhört några av mina favoriter. Det var inte förrän ”Time machine” från 2004 som mitt intresse började väckas. De efterföljande plattorna är de som gjort mig till fullfjättrad fan av bandet: ”Paradise in flame” (2006), ”Doom of destiny” (2008) och ”Utopia” (2009). Axxis fick en timme på sig att övertyga mig att de var bra live. De infriade förväntningarna till viss del. Sångaren Bernhard Weiß kan väl beskrivas som en Udo utan armébyxor fast med mössa och tyska tydliga accentfläckar. Han ränner omkring på scenen som ett minitroll med energi för fyra män. Bandets energi blev ännu kraftigare kontrast än den mellan Survivor och Rick Springfield. Då medlemmarna i ASIA knappt rörde på sig så blev denna tyska cirkus en skaplig motsats till stenstoderna. Tysk humor är ingen exportvara men Edguys Tobias Sammett och Bernhard Weiß är två undantag. Tyvärr behöver inte det inte vara likvärdigt med kvalitet. Den humoristiska ådra som genomsyrade denna spelning ledde till att man tog upp en 10-årig grabb (Mattias) på scen för att först spela tamburin och sedan trummor. Plojnummret upptog 1/4 av deras timme, något som dels drog ner helhetsintrycket, dels besparade bandet från att framföra ytterligare topplåtar från deras 3 senaste plattor. När väl det dysfunktionella publikfrieriet var över så var det kvalitativt, ösigt och underhållande i sann Pretty Maids anda.

Efter ett maraton i att stå så var partytält sittningen en befrielse. De flesta i sällskapet var också UFO fans, ett band som gått oupptäckt genom min hårdrockradar. Hela gänget äntrade slänten framför scenen där UFO framförde ett ytterst tight och välspelat set med låtar ur deras digra albumlista. Jag blev inte frälst nu heller utan får nöja mig med att ha sett bra musiker som behärskade sin instrument till fullo. Jag pendlade parallellt mellan UFO och  göteborgska Amaranthe. Deras sound kan beskrivas som en förening av power metal och melodisk death metal, kryddad med moderna ljudeffekter, klatschiga pop melodier och inte minst tredubbel leadsång med manligt och kvinnligt, ljust och mörkt i en salig blandning. Schlagerhårdrocken borde ligga mig varmt om hjärtat, men det blir på något sätt för polerat och konstlat för sitt eget bästa. Ur mitt perspektiv som inte är förtjust i growl så målar bandet in sig i ett hörn när de tillåter gravskändarrösten att framträda i varje låt, något nödvändigt ont, något som gör mer skada än nytta. Elize Ryd är dock lika duktig på att sjunga som hon är fräsch och gjuter hopp i projektet. Deras bästa låt är ”Hunger” ifrån första plattan som kom ut 2011 tillika den låt som avslutade deras set.

Hypocrisy, At the gates och Naglfar var absolut not my cup of the. Europe har jag sett 3 gånger och Crazy Lixx ska jag se på Skogsröjet. Det lämnade ett tomrum som jag ensam fyllde med att följa Sveriges VM-kval äventyr. Då ingen sände Österrike vs Sverige på området fick jag istället ta bussen till Sölvesborg klockan 20.30 för att hinna att se matchen. Det fanns ett ställe i stan som visade matchen nämligen pizzerian Black & White. Ett originellt ställe så till vida att de inte serverade pizza på helgen. Det blev istället kycklingfilé med klyftpotatis, bearnaisesås och en kall öl som ackompanjerade mig genom första halvlek. Dessvärre en dyster sådan då Sverige var i underläge med 2-0, trots 90 % övertag första kvarten. Gör man inget mål på de chanser som erbjuds vinner man sällan några matcher. Elmander snyggade till siffrorna med ett mål i 88 minuten, men Österrike var värda att vinna detta batalj. Aningen moloken inväntade jag bussen som skulle till mig tillbaka till Norje. Den intensiva dagen och kvällen med kroniskt solsken hade satt sina spår. Jag hade chansen att se Europe 23.30, men valde istället tältet.

Dag 3 Lördag

Det blev runt 5 timmar sömn, ett rekord för mig. Processen med att gå upp 07.30, fixa hygien vid campingen, läsa tidningen och dricka en balja kaffe fortskred. På vägen till vår tältplats mötte jag oväntat Magnus Uggla. Jag socialiserade mig med de andra tills vi i samlad trupp drog ner för att se nya spännande band. Förmiddagen gick i Norges tecken med gruppen Sagh. De spelade låtar från deras tre album med de fantasifulla titlarna ”Sahg 1” (2006), ”Sahg II” (2008) och ”Sahg III” (2010). De dynamiska norrbaggarna levererade en minst sagt varierad gryta kryddad med såväl thrash och heavy metal. Nästa akt 100 meter därifrån härstammade från samma land. Leprous har tokhyllats med albumen ”Tall poppy syndrome” 2009 och uppföljaren ”Bilateral” (2011) och senaste ”Coal”. Norska progressiv metal mår bra för tillfället med storheter som Pagans mind och Cirkus maximus  i spetsen. Det är bara en tidsfråga innan  dessa ultramusikaliska unga gutter snart befinner sig i samma liga. Gillar man komplexa och experimentella arrangemang som Dream Theater, Opeth, Pain of Salvation eller Coheed & Cambria så lär man dyrka detta. Själv upplever jag avsaknaden av adekvata chorus som en helhetsdränerare samtidigt som jag aldrig varit ett fan av för mycket growl i låtarna. Sångaren Tor Oddmund Suhrke klädd i kostym tillhörde skaran av tonsäkra killar på festivalen. Deras energiska framträdande  med ett varierat riffande var ändå mycket sevärt, men som sagt less is more.

Medvetslöstrött utan direkta bandmål i sikte begav jag mig till tältet för att vila 1½ timme. Det visade sig vara medicinen som fick mig att hålla mig vaken ända till the bitter end runt klockan 02.30. Svenska Civil War stod näst på tur att synas i sömmarna. I och med att deras debutplatta kom ut i sin helhet med senaste numret av Sweden Rock Magazine 3 dagar innan deras premiärspelning så var det smockat framför scenen. Nils Patrik Johansson är bandets frontfigur densamma gör likadant i Astral Doors, Lions Share och Wuthering Heights. Hans röst är ikonisk men ibland också aningen parodisk på grund av att hans lust att låta som Ronnie James Dio. Jag har allt som oftast lite svårt för hans röst, och har bara fastnat för den i Lions Share två geniala hårdrockplattor. Resten av bandet är ex Sabaton medlemmar som vill reproducera sitt forna bands lyrikkoncept rakt av: ”Om Sabaton lyckas world wide så kan väl vi”. Att återskapa ett genuint krigstema tror jag blir svårt, men har ½ miljarder band i 40 års tid lyckats sjunga om drakar så varför inte.  Kompetens, energi men också ganska likartad dubbeltramp-låtformula som inte stack ut förutom sista låten. De övertygande inte mig, men som sagt måste lyssna på plattan innan den fällande domen utdöms.

Nästa anhalt blev de forna husgudarna Accept som i och med deras två senaste alster: Blood of the nations (2010) och Stalingrad (2012) upphöjts till skyarna. På de plattorna presenterades troligtvis ett utav hårdrockens bästa sångrockader. Att ersätta en hårdrocksikon likt Udo  Dirkschneider är en bedrift i sig på grund av dennes scenpersonligheten, men ännu mera utifrån hans karakteristiska röst. Mark Tornillo före detta T.T. Quick var den som stod för lyckokastet. 13 studioplattor sedan 1979 är imponerande, precis som deras oändliga återföreningsansatser. Trots att jag dyrkar Udos grodengelska så föredrar jag ändå Tornillos accentfria versioner. Även på scenen får han bättre betyg av mig än den armébyxeprydde tysken. Precis som Rick Springfield varvas nya hits med gamla; dåtid och nutid möts för att förhoppningsvis förgylla framtiden med nya tunga albumsläpp. Raka rör, inga krusiduller är väl en benämning som passar väl in. Inte en temposänkande ballad i sikte utan publiken matades med adrenalinstinna metalörhängen som ”Fast as a shark”, ”Metal Heart”, ”Balls to the wall”, ”I´m a breaker” och ”Restless and wild”. En eloge till gruppen att de skippade ofta menlösa gitarr-och trumsolon samt allsångshybris, trots att deras låtar är som gjorda för det ändamålet. Tight, energiskt och mycket underhållande show från dessa tyska heavy metal legender.

Mina nyvunna festivalvänner tillhörde den stora massan som kommit för att se Rush. Jag själv har knappt inga referenser till bandet, och kan inte nämna en enda låt de gjort. Så när rush inledde sitt 2½ timmars maratonpass kände jag mig ganska musikaliskt vilsen. Till och med jag kunde se och höra att gruppen bestod av ett knippe oerhört skickliga musiker som definitivt inte var några föredettingar. Trots att jag ansträngde mig maximalt för att skönja någon form av hitkänsla tycktes det vara omöjligt. Periodvisa fragment kolliderade med gilla-radarn, men sammantaget blev denna musikaliska mur intetsägande. Min största behållning var det visuella. Gruppen hade skapat långa kortfilmssjok som harmoniserade med låttexterna. Det var nog bland det snyggaste jag sett på någon scen förut. Jag ville se mera av den handlingen än själva musiken. Ljudet var också fantastiskt bra, så jag antar att de som älskade Rush förut dyrkar dem efter denna megakonsert.

Sweden Rock Festival sista akt blev Tobias Sammets Avantasia. De inledde sin konsert 30 minuter efter Rush avslutat sin, det vill säga mellan klockan 24.00-02.00. Allt stående och gående hade tärt på ryggen och det blev en kamp mellan ryggproblem och att hålla gruset från ögonen. Jag var snuskigt trött, men vaknade successivt ur min dvala ju längre Avantasia spelade. Projektet beskrivs som en metalopera” för att det finns en underliggande handling och varje sångare som deltar har en roll i denna handling. Dock är det inte en opera enligt den klassiska definitionen, utan snarare en samling av delar av en handling som återfinns i sin helhet i respektive skivas konvolut. Gruppen har släppt 6 studioalbum sedan 2001, varav den senaste The mystery of time släpptes i år. Tobias Sammet huvudband Edguy lever sitt liv parallellt med Avantasia något som jag upplever som förödande för båda banden då låtkvaliteten sjunkit anmärkningsvärd i båda banden på de senaste plattorna.

I denna upplaga gästspelade Bob Catley från Magnum, Michael Kiske från bland annat Helleween, Place Vendome, Unisonic och Ronnie Atkins från Pretty Maids samt Eric Martin från Mr Big. Alla skötte sig med bravur, det var väl bara Bob Catley som kändes aningen malplacerad såväl visuellt som sångtekniskt. De två timmarna vars syfte förutom att underhålla var inriktad på att blidka publiken med hits helt enkelt. Jag kunde inte göra annat än att abdikera för det konceptet. Utifrån vad jag sett och hört hitintills föll alla bitarna på plats på scenen: humorn, variationen, ljudet, genuin glädje, instrument kompetens. Publikfrieriet var skådespel för både ögonen som öronen och det starka låtmaterialet var en källa till eufori helt enkelt. Tobias Sammett har en tendens via sin klämkäcka tyska humor gå över gränsen för vad som är roligt i Edguy, men under denna show balanserade han på rätt sida av patetisk-linjen. Mitt AOR-hjärta bultade allt som oftast i takt i de dubbeltrampande låtarna, vilka inte sällan innehöll klockrena AOR chorus som exempelvis sköna ”Lost in space”. Med ett stort leende på läpparna lämnade jag för sista gången detta år festivalområdet för att bege mig till sovplatsen

Dag 4  – Söndag

Leendet var som bortspolat när solen 3 timmar senare återigen gjorde sig påmind. Några i gänget hade dragit redan vid fem på morgonen, vi andra gick upp vid sju för att hjälpas åt med packningsbestyret. Klockan 08.45 passerade vi Sweden Rock grindarna. Garrido, jag och Johnny stannade till i Jönköping för några saftiga burgare på McDonalds, runt klockan 13.30 var vi hemma. Det tog några dygn att landa efter matorgier, en platta öl, 3-4 timmars sömn och musikaliska upplevelser. Det fanns ett spektrum av intryck att sortera efter festivalen så att säga.

Min topp-5-gig Sweden Rock Festival 2013

  1. Avantasia
  2. Rick Springfield
  3. Treat
  4. Accept
  5. Asia
  6. Firewind

Vad missade jag

Eftersom jag valde bort onsdagen så missade jag automatiskt det underbara brittiska proggmetal/aor bandet Threshold. I trötthetens tecken valdes också Europe bort trots 30-års-jubileumsspelning. Sett ur backspegeln borde man också sett Hardline live. Förutom dessa band kände jag mig väldigt nöjd med vad jag såg och inte såg. Som vanligt var det en välorganiserad festival utan tillstymmelse till bråk. Att organiserade campingligor huserade på festivalen var dock ett aber, men de är nästan lika svåra att bli av med som mördarsniglar. 2009 sa jag att det var min allra sista gång, men man ska aldrig säga aldrig eftersom jag fyra år senare besökte Sweden Rock Festival. Dock blir såväl vädret, sällskapet och festivalbanden svåra att toppa, så i skrivande stund lutar det åt att detta verkligen var mitt sista besök.

Continue Reading »
1 Comment

Gubbaktiviteter

De som stod för detta arrangemang var Johnny, Jarmo, Henrik och (Klacken). I ett halvblåsigt Norrköping möttes vi 8 stycken medlemmar upp på Gamla busstationen vid klockan 15. 30, det var bara Klas Larsson som inte dök upp. De hemlighetsfulla arrangörerna ledde oss vidare i aktivitetsmysteriet. Till sist uppdagades det att Vildmarkskampen stod på agendan. Ambitionen bör alltid vara att hitta på något unikt för gruppen, det betyder inte att det måste vara världens mest komplicerade aktiviteter, utan kan helt sonika vara en välkomponerad 5-kamp. Nedanstående aktiviteter är de vi utfört under dessa år som vi varit verksamma som Herrklubb.

3-kampen x 3: Bowling-biljard-minigolf

Lerduveskytte x 2

Långgolf

Pistolskytte

Curling x 2 nya/gamla hallen

Dart

Paintball x 2

Beach volleyball

Aqua golf

Frisbee golf

Bågskytte

Biljard x 2

Bordtennis

Go-cart x 2 Raceland

Fotboll x 2

Fotbollslekar & Suck

Maskerad: Jesus & lärjungarna

Ålandskryssning

Vildmarkskampen

Tv-spelsturnering

Fäktning

Äventyr & höjdbana

Friidrott 6-kamp

Kanot

Tipspromenad

Bowling x 2

Fort Helgenäs: lag-samarbetstävlingar

Badminton

Laserdoom x 2

Fotbollsgolf

Styrkepass-knäböjning-marklyft-bänkpress

Boxning

Pokerturnering Texas hold-em

Klättring inomhus

Luftgevärsskytte

Vin och ost provning

Hästridning

Bastutävling

Rullstolsbasket

Sumobrottning

Crosscart racing 4-hjul

Friends for life club alias FFLC

Tävlingen innehöll stora doser av tragikomiska inslag som att jag själv är fegisen i gruppen som är livrädd att skada mig. Det inverkade såklart på mitt tävlingsresultat där jag slutade sist i såväl kvalificeringsheatet som b-finalen. Jarmo Kolehmainen som aldrig kört fyrhjulingar vann i överlägsen stil före Persson, Fredrik Adolfsson och Magnus Ström. Det var dock väldigt kul att testa på denna aktivitet.

Nästa gren bestod av sumobrottning. Jag mötte Johnny ”Balboa” Hammarström, ingen önskemotståndare direkt. Han vann med 2-1 över mig och lyckades också manövrera sig till finalen. Semifinalerna stod mellan Stefan Hammarström vs Urban Svensson samt Johnny Hammarström mot Henrik Persson. De båda bröderna tog sig vidare från semifinalerna för att mötas i den gastkramande finalen. Steffe visade var konditionsskåpet skulle stå och vann med 2-1 mot brorsan Johnny. Det är svårt att tro att dessa ronder kan generera i någon form av trötthet, men tro mig det gjorde det. Pulsen hoppade jämfota till maxnivån.

Bastusamkväm

Efter dessa två aktiviteter var det dags att inta Jarmos bastu som inhyses i Arteferros AB lokaler. Det blev öl, skvaller, ölkorv, chips, framtidsvisioner och lite mera skvaller och ännu mera öl – oslagbart trevligt. Detta är väl essensen i herrklubbsträffarna. Inte nakna män dock, utan genuin kamratskap och gemenskap med det gemensamma kriteriet att ha roligt och trevligt.

Middag och party

Vi hade bokat bord på Harrys klockan 20.30. Det var glest med folk i lokalen för att vara en lördag, men vi hade ändå ruskigt trevligt. Maten var god precis som de kalla ölen. Under våra 15 år som herrklubb har det ackumulerats mycket dråpliga historier. Ju längre tid som går desto roligare blir dessa att återberätta, ju mindre sanna blir de också. Runt 22.30 var det dags att gå vidare. Jag och Stefan hade fruar/flickvänner som låg i 39 grader feber hemma. Vi valde att dra hem istället för att gå vidare.

De andra drog till Franz Jäger som denna gång arrangerades i Flygeln. 150 kronor inträde där två dansgolv och  fullpackad lokal ingår; alla människor måste vara 25 år och uppåt. Ett perfekt upplägg tyckte de sex som besökte stället. De flesta var kvar på Franz Jäger tills de stängde klockan 02.00. Johnny Hammarström hade visst varit dansgolvens självklara konung genom att bjuda 100 procent på sig själv det vill säga vara Johnny.

Dagen Efter

Steffe och jag som drog när kvällen fortfarande var ung var piggare dagen efter än på länge. De  jag pratat med hade inte alls mått så dåligt på söndagsmorgonen; lite dävenhet går dock aldrig att komma ifrån. Träffen som helhet var ruskigt lyckad och inga tråkigheter inträffade heller.

Continue Reading »

No Comments

Cnema -  invigning av kulturkoloss i Norrköping

Den okända humorduon Team Humor bestående av Mats Widholm & Stefan Hammarström tog på sig premiärlejonpälsarna för att ruska om den lokala kulturscenen. Vi ville självklart se de nya fräscha lokalerna, men vår latenta huvudagenda var mera att försöka marknadsföra våra två komedifilmspärlor. Team Humor hade tryckt upp en skaplig bunt med lite informativ och provocerade text. Det gäller helt enkelt att försöka sticka ut bland ciniastbesökarna. Vår vision har från allra första början byggt på  att spela in våra alster i Norrköping med omnejd.

Visualiseringscenter och Cnema är byggstenar som ur vårt perspektiv möjliggör våra komedivisioner. Jag hade bokat två biljetter till de gamla industrilokalerna på Kungsgatan. Dessa är totalrenoverade och innefattar i dag ett nationellt unikt film- och mediecentrum. Tre hypermoderna biosalonger med ny teknik och ett 400 kvadratmeter medielabb för redigering, animation och inspelning blir den sista pusselbiten i ett komplett Visualiseringcenter C. Vårt seminarium började 13.00 och höll till i den näst största lokalen som de lite käckt döpt till Birollen. Temat var passande nog: Östgötska filmproducenter.

Stefan var klädd som en tunisisk skoputsare med jag själv kom i snygga jeans, en nystruken vit v-ringad T-shirt och upputsade Sneaky Sneaker med en kort svart skinnjacka. Vi blev förvånade när den tilltänkta utsålda lokalen mera bestod av de närmaste sörjande. Två killar från produktionsbolaget Crazy Pictures och filmproducenten Johan Rosell visade och berättade om deras filmer och filmskapande samt hur det är att vara filmproducent i Östergötland. Det var som sagt genant tråkigt att bevittna att endast 9 av de 65 platserna i lokalen var upptagna eftersom  både Johans som Crazy pictures kortfilmer och presentationer var intresseväckande och inspirerande. Nio intresserade människor var ändå bättre än bara vi två. Efter seminariet tog vi tillfället i akt och överlämnade Team Humor material till såväl Crazy pictures som Johan Rosell.

Första herrklubbsträffen för året.

Den dysfunktionella arrangörstrojkan bestående av Ubbe, Klacken och Persson har via sin subtila kommunikation fått oss andra att tro att det inte skulle bli någon träff i år. Lika oväntat som 11 september så dök det upp ett oväntat datum via Facebook. Denna snabbpåkomna tidspressen dränerade antal herrklubbsdeltagare från 9 till 6 stycken, varken Johnny, Steffe eller Jarmo kunde medverka på själva aktiviteterna. I vilket fall som helst strålade vi samman vid Gamla Busstationen, därefter blev vi utkörda mitt ute i ingenmansland för några mil senare utlokaliseras någonstans i de förrädiska Vikbolandsskogarna. Det första som mötte oss var som taget ur Jägarna 2, en uppradad vapenarsenal mötte våra lystna blickar. Det visade sig senare att det inte var vapnen som skulle ta kål på oss, utan de osannolikt aggressiva skogsmyggorna. Lerduveskytte parallellt med luftgevärsskytte på tavla var de två inledande delmomenten. Jag insåg att även en blind höna kan träffa och mobiliserade på så sätt mina reducerade mentala styrkor. Till viss del så slog den strategin väl ut, då jag lyckade undvika de två sista platserna.

Odda vann lerduveskyttet före Klacken, medan Pärsson och Odda delade första platsen i luftgevärsskyttet. Vi for vidare till Vikbovallen där golfbollschippning mot cirkel med olika poänggraderingar stod på programmet. Nu var det tillåtet att dricka öl, något jag undvek, men Odda maniskt godtog. Vi bytte golfklubba mot fötter och fotboll; samma cirkel, samma poängberäkning: 0, 1, 3, och 5p. Fjärde momentet var i stort sett identiskt förutom att det istället var 60-70 meter till cirkeln, för oss träben var det tillräckligt långt; ingen av oss fick poäng. Sista delmomentet var en klassisk suck. Min tåfjuttsstrategi tycktes vara ett segerrecept, men efter ett antal liknande straffar så blev dem genomskådade. När 6-kampsresultaten lagts ihop utkristalliserades följande ordning.

1. Odda, 2. Pärsson, 3. Klacken, 4. Mats, 5. AIK, 6. Ubbe

Kompisgänget drog vidare till ett förbokat bord på Texas Long Horn. Nu anslöt sig också de redan glada i hågen pågarna: Johnny, Steffe och Jarmo. Det blev lite allvar mellan all kaloriglupskhet och de allt färre ödmjuka kommentarerna. Vi beslöt oss för att gå ner på endast två träffar: en på våren en på hösten. Sedan skulle vi också ha ett fastställt datum innan nästa träff samt dyrare aktiviteter om så blir fallet. AIK skulle jobba natt så han tackade för sig efter maten. Mättare men också aningen vingligare vandrade vi ner till Bishop Arms, där vi var kvar ett bra tag. Därefter blev det en kort promenad till Black Lion Inn. Här bestämde sig Klacken för att dra hem på grund av trötthet.

Här fick Oddas tidiga och mycket eklektiska alkoholförtärande ordentligt fotfäste; han var den som blev fullast av oss alla denna lördagskväll. På Black Lion Inn stod hans promillemätare som högst. Bra mycket högljuddare flanerade vi vidare till närliggande Pub Wasa. Förrförra gången hade vi kommit överens att åka Vasaloppet, och sista gången vi var här blev Steffe utkastad av 5 vakter, frågan var vad som skulle hände denna gång? Odda var råseg och drog ganska tidigt. Vi andra satte oss vid ett gemensamt bord och följde hur Wasa fylldes upp till bristningsgränsen.

Jag själv blev uppbjuden 6-7 gånger, och avböjde artigt lika många gånger, något som tycktes vara källan till att bli utpekad som stel, tråkig eller konstig prick. I mina ögon en viss form av diskriminering mot halvnyktra i en onykter värld. Sanningen var att jag inte alls var speciellt sugen på att dansa, fast vi var  på Wasa. Jag tycker att tjejer/kvinnor generellt sett har svårt att acceptera ett nej från de dem bjuder upp. Normen är väl att man som man i stort sett alltid ska vara danstillgänglig.

Nu blev jag i all min oskyldighet offer för ett antal kvinnors bristande självförtroende och konservatismfrustration. Många kvinnor nöjer sig som sagt inte med ett nej utan tjatagumenterar tills de blir neonröda i skallen av oförstånd. Som gift man har jag fördelen att vara legitimt immun mot riten att först dansa sedan ligga. Ärligt talat så föredrar jag att vara naturlig i nyktert tillstånd, än onaturlig i ett onaturligt tillstånd. Vilket är bäst, jag väljer i alla fall det förstnämnda, även om det innebär att jag förblir aningen hämmad. Kvällen som helhet var riktigt lyckad, jag lämnade västnästet runt klockan 01.30. Dagen därpå var jag bara lite seg – ett gott alkoholtecken.

Tysklandstripp till Alkoholens  mecka: Calle


Efter en kokainstinn balja kaffe mötte jag upp Mr x på Lidl parkeringen som var helt öde. Det var ett kylslaget kvällsväder som ackompanjerade vår reserutt, en kyla som tycktes tränga genom märg och ben. Min roll i reseproccesen bestod främst av att agera sällskap, men också bistå som chaufför och lyfthjälp. Mr x skulle ha alkoholen till bröllop och 40-årsfester, så det var aldrig tal om något olagligt. Tiden till första färjan flöt på bra, samtalsämnena tycktes aldrig riktigt sina; helt plötsligt var vi i Helsingborg. Första färjan tog bara 20 minuter så det var en petitess i resesammanhanget. Det var färden genom Danmark, och den 1 timmes långa färjetrippen till Tyskland som blev aningen sega.

Höjdpunkten var onekligen mitt valnötsbröd med Philadelphiaost och Lönnebergaskinka på; de var delikata i all sin enkelhet. Den andra höjdpunkten bestod av att spana in alla antiklädda lastbilschaufförer; Boxholmsborna framstår i jämförelse som välklädda. Hade jag inte vetat bättre så hade jag gissat på någon form av dysfunktionell maskerad, där syftet var att klä sig så illa som det bara var möjligt. Det svåraste hade då  troligtvis varit att kora en vinnare bland dessa icke-modemedvetna individer, där alla för övrigt borde ha hamnat på prispallen. Jag vill egentligen inte diskriminera människor eller verka alltför fördomsfull, men någon form av generell universal klädkodsnivå trodde jag existerade i västeuropa.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av ett alkoholens mecka. Calle låg i ett område där folk bodde, men också där stora affärskedjor hade sin hemvist. Jag började rysa i kroppen och längtade redan tillbaka till Hageby, Navestad eller Klockartorpet.  Det kändes lite konstigt att tidigt på morgonen stega in i en välfylld butik med ett gigantiskt alkoholsortiment. Min köplista var troligtvis bland de kortaste i Calles shoppinghistorik, då jag endast ville fylla på min samling med sådant som saknades i baren, närmare bestämt 5 flaskor. Jag dricker inte mycket privat, men jag vill ändå ha allt.

De två timmarna vi hade på oss innan färjan återigen avgick rusade iväg på tok för snabbt. Den osedvanligt höga pallen med alkohol skulle också transporteras över till släpkärran, och det i sig  krävde sina män. Under tiden tog vind- och regnfragmenten från stormen Kathryn sats mot vår del av Tyskland, något som inte precis underlättade packandet. Det dystopiska vädret förföljde oss under en stor del av den resterande hemfärden. Lika mycket flyt som vi hade på ditresan, lika mycket oflyt hade vi på hemresan. Först och främst så hade vi inte samma exceptionella timing med färjetiderna som förut. För det andra så åkte pressningen som täckte alkoholen ständigt upp i det blås-regn-friska ovädret.

För det tredje så tröt till sist även samtalsämnena, vilket gjorde att resan kändes ännu längre. När vi började prata om barnblöjsortimentet så var smärtgränsen helt enkelt nådd. Det allra största problemet var i alla fall av det lite obehagligare slaget. Högljudda klagosånger från bilens bromsar stegrades ju längre resan led. Varken Mr x eller jag själv tillhör kategorierna verkstadskillar. Vi översvämmade varandras sinnen med bilfelsteorier, vilket gjorde oss ännu mer konfunderade och oroliga. Ljudcrescendona skapade två nervvrak i bilen som var ytterst osäkra om vi verkligen skulle ta oss hem i ovädret – levande. Vi körde i knappt 70 km/timmen; 10 minuter kändes som 16 minuter, och en timme som tre.

När vi passerat IKEA så skulle det mycket till om vi inte på ett eller annat sätt kunde ta oss hem; en befriande känsla, nu ville man verkligen bara hem. Vi hade varit vakna i 36 timmar, och var übersårbara för minsta strul. Jag sov i alla fall 9½ välbehövliga timmar den kvällen, men i kölvattnet av vakenheten uppkom en lång seghet; det tog några dagar att landa helt enkelt. Detta var troligtvis min första och sista alkoholresa, men det var i alla fall en intressant sådan eftersom alla upplevelser är erfarenheter.

Myggterrorism

I snart en veckas tid efter jag lagt huvudet på kudden i ett becksvart sovrum har jag blivit hemsökt av dylika blodsugande flygfän. Dessa minivampyrer träder subtilt och orationellt fram efter jag släckt skrivbordslampan. Det olustiga är bara att jag tycks blir drabbad av insekterna, inte Marie, som ligger precis bredvid. Hade detta mönster upprepats 2 gånger, till och med 3 gånger så hade jag inte reagerat nämnvärt, men nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro längre. Det blev en nattlig utdragen kamp, i syfte att slippa det karakteristiska ljudet av mygga som oroväckande smögflög sig på mig, för att nästa sekund plötslgt bara tystna.

Det är då som mitt rabiata handfäktande inleddes eftersom den nästintill ljudlösa minivampyren endast var hundradelar från att stjäla mitt svenskitalienska blod. Kurragömma-processen upprepades i  över en timme. Strategin att gömma sig i tryggt förvar under täcket var ett genidrag – så länge det fanns syre kvar. När den enerverande myggan minskade sitt aggressiva beteende så hade jag redan hunnit bli klarvaken. Det är sig ett ett perfekt tillfälle att fortsätta bokläsandet. Jag vet ännu inte idag om det var en schizofren mygga eller om det var ett helt gäng som turades om att terrorisera mig? Min teori är att det var ett  sjusärdeles stort myggäng, något annat vore övernaturligt.

Aliensvett- vän eller fiende?

Att spela squash är inte bara hejdlöst roligt, det bränner kalorier,  det förbättrar konditionen och koordinationen, men man svettas också kopiöst mycket. Min svettdränering är mångt om mycket mindre än de flesta andras svettutsöndring. Exempelvis så påminner Linos vätskeförluster mer om Ågelsjön, en om en filmande italienare efter ett jobbigt pass i hallen. Vart vill jag komma? Jo, jag är den som tycks tappa greppet om racketen mest och bäst av alla squashspelare i regionen, just på grund av svettvätskan. De flesta andra spelare ser inte detta som något som påverkar deras spel. I mitt fall så kan ett bra grepp vara huvudskillnaden mellan en skön vinst eller en irriterande förlust.

För mig är det dels en källa till frustration, dels  olyckligt konkurrenshämmande. Squashcenters ägare ignorerar taktiskt mina problem , då jag troligtvis är deras allra bästa kund, när det kommer till köp av nya grepplindor. Det finns onekligen en ekonomisk gräns hur ofta en arbetssökande eller f.d student kan spendera sina surt förvärvade pengar på. Min nästa strategi bestod av att inhandla en tunn kvalitetshandske på Stadium. Den fungerade till en början osedvanligt bra med biverkningen att jag fick epitetet squashens Michael Jackson, och det var dessvärre inte för spelets skull. En stor nackdelen med handsken är att även den blir översvämmad av svett, och då återstår det bara att återgå till ursprungsgreppet utan handske.

Nästa anti-svett-strategi var att köpa en salva mot just svett på Apoteket.  Aco special care mild aluminiumfri deodorant skulle motverka svettlukt, men också verkade hämmande på själva svettutsöndringen.  Dessvärre var  detta en produkt som inte hjälpte mig det minsta i min dogmatiska kamp mot den kroppsliga orättvisan. Mitt förhoppningsvis sista vapen mot den irrationella svetten inköptes på golfhuset Dormy. Det var en golfhandske som var specialanpassad för att användas i regn på golfbanan. Det låter nästan för bra för att vara sant; tål den regn bör den rationellt sett tåla svett. Frågan kvarstår (då jag ännu inte testat den tillräckligt länge) – tål den aliensvett?  I vilket fall som helst går kampen vidare mot den utomjordiska svetten.

”Lilltjejen” Hanna 8 år

Helt otroligt vad tiden går snabbt. Det är genom barnens födelsedagar som i alla fall jag blir medveten om mitt eget åldrande (speglarna har alla förpassats till förrådet). Det var en liten men högljudd skara på 6 barn som droppade in till Hannas rum. Hon öppnade presenterna som bestod av smycken, ”Bella Sara kort” och block. Därefter förflyttades klungan till hyresgästföreningens lokal Grottan, endast 77 meter ifrån.  Festen inleddes med dans  till Melodifestivalslåtar och ostbågar. Lite senare fick gänget sitta ner vid ett adekvat pyntat bord där glass, chokladbollar och bullar serverades. Det vare en orgie av sockerhybris, något jag för övrigt ställde mig mycket tveksam till, men att ge ungarna grönsaker var väl inte heller helt optimalt.

Jag fungerade dels som ordningsvakt, dels som clown, medan Marie stasiskt arrangerade lekarna. Jag kunde inte hålla fingrarna i styr att omorganisera halvkaoset i köksskåpen. Det blev 1½ timmes välbehövlig strukturering – sedan hade jag gjort mitt. Sista anhalten blev en fiskdamm som anordnas i  vår hall sedan var festen slut, och fri lek stod på aktivitetsagendan.

Dagen efter, den dagen som Hanna verkligen fyllde år, var dagen då mor- och farföräldrar kom på besök för att gratulera sitt 8-åriga barnbarn. Vi hade bakat en riktig mumsig tårta bestående av ett lager chokladkräm, ett lager vaniljkräm samt mosade bananer med ett rosa marsipantäcke och några marsipanrosor ovanpå. Av oss hade hon fått en en gigantisk inramad kattavla och två mindre kattbilder – helt oemotståndliga. Hon fick också två Winxdockor, visserligen inget som jag kunde stå för, men det är svårt att agera förnuftigt utifrån ett barn födelsedagsönskningar; en fotboll eller bandyklubba hade helt enkelt inte varit rätt substitut.

Hanna på Aikidoträning

När jag stolt såg Hanna på den gummimadrasserade mattan så sökte sig mina minnen instinktivt och ohjälpligt till min egen aktivitetsbarndom. Jag var också sju år när jag inledde min kampsportssejour, men i mitt fall var det judo som gällde. Stolt iklädd en nyinköpt judodräkt, och relativt nervös, stegade jag in på den tillsynes oändliga madrasserade mattan. Ingen av mina klasskompisar hade något intresse av vare sig judo eller att bara hänga på. När tränarna visade upp stegen och kasten så skulle jag behövt såväl en slowmotion- som en repeatknapp. Denna spegelvända process synkroniserades inte med någon av mina hjärnhalvor. Hur mycket än jag ansträngde mig blev jag  aldrig heller riktig god vän med det långa tygskärpet som hade en benägenhet att ständigt gå upp. Min likstelhet var inte riktigt lika långt gånget som nu vid 44-års ålder, men ändå tillräcklig för att jag varje gång skulle fastna på tränaren rygg, då vi skulle hoppa bock över honom. Det var nog de två främsta orsakerna till min korta, men intensiva judoerfarehet. Att få göra om hoppen i åsynen av de andra deltagarna stärkte inte precis en sjuårings självförtroende.

Hanna var en av två nya vid första lektionen, de fyra andra hade varit med olika länge. Hon var i alla fall minst och dessutom ensam tjej. Till skillnad ifrån mig så är hon inte likstel utan relativt vig, något som underlättar dylika asiatiska kampsporters inlärning. Läraren mässade  mumlande fram grunderna och reglerna; eleverna kastades sig sedan  opedagogisk ut på mattan för att härma dennes övningsuppmaningar. Jag är medveten om att det inte är det allra lättaste att agera mentor, då åldrarna skiftade mellan 7-13 år, och erfarenheten mellan dem var  minst lika utspridd. Läraren borde ändå beaktat en större uppmärksamhetsempati för de två helt nya deltagarna.  Vill de ha nya medlemmar så måste de till en början anpassa sig – inte eleverna. Det viktiga är att denna utveckling sker i barnens egen takt och med överkomliga utmaningar i träningen. Alla är ju barn i början, och övningarna blev som sagt  lite väl framforcerade för att kunna sätta sig någorlunda innan nästa övning påbörjades. Det blev tyvärr bara en gång för Hanna, men hon tyckte ändå att det var roligt. Det finns fler Aikidoklubbar i stan, med förhoppningsvis lite mer  och bättre pedagogisk inriktad träning.

Aikido är en japansk kampkonst utvecklad av Morihei Ueshiba (1883-1969). Under sitt liv kom Morihei Ueshiba att studera ett flertal av de gamla och klassiska kampmetoderna som utvecklats av de japanska samurajerna. Av det han lärt sig utvecklade han en egen syntes baserad på principer om hur man harmonierar med ”krafterna”. Därmed skapade han en ny stridskonst som döptes till Aikido: ”vägen till harmoni med universums krafter”. Stridskonsten bygger på att man använder motståndarens kraft i försvaret emot denne. Detta innebär att man inte använder Aikido i syftet att attackera, utan enbart för att försvara sig. I och med detta så kan man inte tävla i Aikido. Kampkonsten ska kännetecknas av följsamhet, att leda den anfallande kraften förbi sitt mål, till ett slut där ingen skadats.


Continue Reading »
2 Comments

In the beginning it was………

F.V: Odda – Steffe – Mats – Johnny – Klacken – AIK.; han längst fram är Persson

Processen inleddes i och med  att mitt främre korsband gick av i Östgötacupen: Åby vs Vikbo. Jag kände att min fotbollsidentitet var i upplösningstillstånd, och att jag inte alls var redo att tappa kontakten med de fotbollspolare som jag trivdes bäst med. En annan huvudorsak var att det vore roligt att i grupp testa på olika aktiviteter som man länge velat göra, men aldrig kommit till skott med. De näst intill heliga kriterierna som sattes upp var följande. Varje träff skulle bestå av en eller flera aktiviteter, ha någonting och någonstans att äta och samt välja alkohol-tillförsel-hak att inleda och avsluta kvällen på. Det var upp till var och en av de ihoplottade arrangörerna att planera utifrån dessa fastställda kriterier.

Ville några fixa tävlingar på ens gård och laga maten själv som exempelvis AIK gjorde, var det helt i sin ordning. Precis som om några ville grilla över öppen eld någonstans uti skogen så funkade det lika bra. Vanligtvis har vi ändå bokat bord på någon regional restaurang. Det är just ovissheten och flexibiliteten som är hörnstenarna i kollektivismeuforin. Vi fick endast instruktioner var och när vi skulle mötas samt vad vi skulle ha med oss – all annan information var  bannlyst och förenat med ett kollektivt skepparbröst. Något som sedermera modifierades den 3 september 2011.

Jarmo Kolehmainen

”Med herrklubb avses en exklusiv sammanslutning bestående av enbart män, vilken i regel disponerar egna umgänges- och måltidslokaler för sina medlemmar. Herrklubbarnas ursprung kan dateras till 1600-talets England. Ordet används också i överförd nedsättande bemärkelse om andra sammanhang där män anses dominera och hålla varandra om ryggen.”


Från allra första början var vi 11 stycken hängivna killar med den gemensamma nämnaren att vi spelar eller hade spelat för den anrika divisionen-6- klubben (som högst i 5:an) Vikbo IK från Östra Ny Vikbolandet. Ursprungsgruppen höll ihop i över fem år. Den första som lämnade skutan var Anders Svensson 2003. Den andre som deserterade var hans äldre bror Klas Svensson, som sa ifrån 2006. Slutligen aviserade Lång-Peter Andersson att han vill lämna oss i sticket 2008. In deras ställe infogades Henrik Persson, en person som de flesta av oss inte kände förut, på grund av att han anslutit sig till Vikbo IK senare än de flesta andra.

Vi har reducerat våra träffar från 4 gånger per år, det vill säga 2 per halvår till 3 träffar. 2011 har varit det mest turbulenta året av dem alla, då ingen träff skett skett förrän i september 2011. Mitt implicita förslag var  istället att gå ner till 2 träffar; en på våren en på hösten. Det skulle dels innebära att vi blev flera i varje arrangörsfalang, något som skulle underlätta processen att hitta ett datum som passar alla 9, vilket inte alltid är lika enkelt som det låter. Dels så kanske vi ansträngde oss i ännu högre grad att uppfylla visionen att skapa den optimala herrklubbsträffen med huvudingredienserna: aktivitet, mat och utgång. Jag tror också att två träffar per år kan skapa ett större sug, något man ser ser fram mot, i ännu större utsträckning än förut. Förslaget som presenterades av Steffe  den 3 september 2011 gick igenom, fast med modifieringen att datumet skulle vara fastställt redan innan.

Taket för vad en aktivitet som högst bör kosta höjdes också till överkomliga 500 kronor. Aktivitetssekretessen upphävdes dessutom, i syfte att effektivare kunna planera herrklubbsträffarna. Den latenta biverkningen är väl att Ubbe i god tid innan själva aktiviteten lär träna inför vad som komma skall – den lilla dansbandsterroristen.

Det sista året kan jag uppleva att en viss form av bristande motivation smugit sig in i gruppen. Istället för att kasta sig in i uppdraget med att skapa den ultimata kvällen för gänget händer det ingenting. I mitt sätt att se det kanske vår herrklubb haft vår tid på jorden och att det ligger i sammankomsternas öde att vi avrundar och avslutar kompiskitteriet. Jag har själv märkt att min entusiasm när jag är delaktig i processen nästan helt uteblivit. Det borde vara en varningklocka som bör tas på allvar när glädje är vår gemensamma faktor. Om den essensen saknas bör vi rannsaka oss att göra ett sista minnesvärt år istället. Det är troligtvis bättre att lägga av när man är någorlunda på topp än att fortsätta i samma hjulspår år in och år ut.

Urban ”Mr T-shirt” Svensson

I och med att vi gubbar inte är lika frekventa nattklubbsgäster som förr om åren, så är den alltid lika påtagliga och ibland destruktiva alkoholgruppstrycket en ytterst  lömsk motståndare. Jag själv tillhör väl topp-3 som drabbas mest och bäst av detta dysfunktionella samhörighetskitt. Har man väl börjat dricka så är det svårt att sluta, när tävlingsinstinkten och festhornen vuxit sig tillräckligt starka. Dagslånga löften fragmenteras osedvanligt snabbt för att runt tolvslaget helt pulvriseras; dogmatiska löften är då som bortblåsta. För stora, för starka, för snabba, för många och för olika alkoholkällor är bidragande orsaker till huvudvärk, minnesluckor, blackouter och ibland ett mycket oförutsägbart beteende ute på krogen. Personligen har jag med tiden blivit klart mycket alkoholsmartare än förut.

1998, lördag 28 November. Mats bildar kompisföreningen FFLC. Det här var första testet i syfte hur vänskapsprojektet skulle bli. Träffen inleddes med Lasergame, där Mats helt sonika blev däckad av Johnnys megatunga vapen – rakt i ansiktet. Nästa programfas var en blöt inflyttningsfest hos ”Ante” på Himmelstalundsvägen. Där stod  jenga och luffarschacksturnering  på agendan. Mats förlorade mot Urban i  den strategiindränkta finalen med 6-7. Vi avslutade med att käka och dricka på Cromwell House.

De nuvarande 9 veteranerna är:

1973 – Henrik ”Pärsson” Persson

1971 – Fredrik ”Odda” Adolfsson

1970 – Stefan ”Arne” Hammarström

1969 -Magnus ”AIK” Ström

1967 – Urban ”Mr T-shirt” Svensson

1967 – Mats ”Filosofen” Widholm

1967 – Johnny ”Glufs Glufs” Hammarström

1966 – Jarmo ”Oliva” Kohlemainen

1966 – Klas ”Klacken” Larsson

 

Höjdpunkter och bottennapp


Roligast i mitt tycke har de autentiska boxnings- och fäktningsturneringarna varit.  Vi hade anordnat så att vi fick uppleva riktig boxningsträning, riktiga regler med riktiga domare. Detsamma gällde för fäktningen, där vi också fick använda oss av riktiga ”träfflampor”, något fäktarna själva får börja med först efter ett år. I mitt tycke tillhörde  friidtrottstävlingen 6 – kampen på Grosvad Finspång ett av de mest minnesvärda. Att titta på spjut, kula och höjdhopp ser förhållandevis simpelt ut på tv, men i verkligheten är det en helt annan femma.

Beach vollybollturneringen 2002 var kanske det mest oväntat lyckade av dem alla; sol, öl och sand  i samklang med att alla kan delta och bidra utifrån sina egna förutsättningar. Det innebär indirekt att varje bollkontakt blir en källa till förödmjukelse bland såväl sina medspelare, motspelare som sig själv – obeskrivligt underhållande. En annan fördel är att man kan kasta sig hämningslöst, utan att behöva skrapa upp halva kroppen, såsom ofta är fallet i dylika gympahallar.

Ett av de få lite sämre aktiviteterna som vi gjort är faktiskt Aqua golfen i Himmelstalund. Det blev aldrig riktigt roligt på grund av att det helt enkelt var för svårt. Den totala avsaknaden av dråplighet gjorde inte saken ett dugg bättre. Egentligen är det hiskeligt svårt att välja ut de bästa aktiviteterna, då varje träff på sitt sätt varit mycket trevliga, spännande och lärorika. En sak är i alla fall säker att Fredrik ”Odda” Adolfsson är den som via sin genetisk betingade tävlingsskicklighet vunnit mest och bäst – tyvärr. Hans huvudsyfte är främst att sporra oss andra träben och koordinationsfria individer.

 

2003, Lördagen 30 Augusti Mats/Ante. Samling kl.16.15 mässhallens parkering. Alla 11 var med plus Therese: instruktör från Tjalve och Kontorab. Kl. 17.30 startade 6- kampen med 100 meter. Sedan följde längd, kula, spjut, höjd och avslutningsvis ett 400 meters lopp vid 20.30 och då började det bli lite mörkt ute. Odda vann alla grenarna och fick maximala 11p X 6= 66 p, 2. Peter 52p  3. Stefan 44p  4.Urban 43p  5.Mats 37p  6.Ante/AIK 33p  8. Jarmo/Clacken 24p10. Klasse/Johnny 20p.Urban imponerade eftersom han dels hade sin vanliga hjärnskada & Aspergers & Autism, och nu dessutom ett helvetiskt ryggbesvär att förtränga. Det hände så mycket dråpliga och oförglömliga saker dessa 3 timmar som skulle få den värsta torrbollen att börja le eller snarare begå självmord. Vi i FFLC överlämnade 1000 kr till 40-åringen Lång Peter. Han sa att pengarna skulle gå till ett gott ändamål: en xxl-massagestav. Jag hade bokat bord kl. 22.00 på Palace. Det var länge sedan alla 11:a var samlade på Norrköpings inneställe no 1. Mats/Stefan/Odda/Johnny var de som härdade ut längst. Mats tillbringade 5 timmar i en närliggande farstu i Ektorp med marmortrappor som huvudkudde eftersom han glömt något – sina hemnycklar.

2003, Lördagen  8 Februari Mats/Klacken samling 13.30 vid Himmelstalundsbadet. 4 Bilar åkte till Linköping. Klockan 15.00 satte vår fäktningsinstruktör Jonas Gunnarsson igång med grunderna, historik och anekdoter. Vi blev 8 stycken,då Odda, Clacken och Ante inte kunde närvara  – alla mötte alla. Det var inte alls som på film, utan betydligt svårare. Mycket överraskande visade Johnny en helt ny sida, och vann hela tävlingen. God tvåa blev minst lika överraskande Stefan och på 3:e plats kom AIK. Inte lika överraskande kom Mats på sista plats och blev” the guy there back”. Efter bastubad så tog hungerkänslorna över och vi drog till Linköpings bästa restaurang: Ghengis Khan – mongolisk barbeque. Johnny stod definitivt inte lika högt i kurs hos restaurangasiaterna som i fäktningskretsarna; ”glufs-glufs” retade bl.a. gallfeber på homoservitören. AIK hann inte äta p.g.a en pistoltävling. Det blev en extrem trevlig stämning på puben Bishop arms fönsterbord; så trevlig att ingen drog till Palace, utan istället kände sig nöjda och drog hemåt runt kl. 00.30.


2006, Lördagen 18 februari  Mats/Urban. Ett bortfall utan motstycke inledde slutfasen i Mats & Urbans strukturerade herrklubbsförberedelser. Ante var återigen i Thailand, Johnny på resa till Stockholm med nya jobbet, Lång Peter var ”febrig”, Odda samma symptom som Peter, Clacken jobbade jour med snöröjning, AIK var övertränad, och fått problem med ryggen. De fem ”riktiga” männen i klubben tog sig till Matteus skolans gymnastiklokal där en tränare från Boxningsklubben Akilles mötte upp oss vid kl. 15.45. Hans fru var där liksom en medlem ur klubben som tog hand om träningen/dömandet. Klasse, Mats, Urban, Stefan och Jarmo fick bekänna färg när den tuffa boxningsträningen satt igång. AIK var inte med på aktiviteten, men medverkade annars hela kvällen, nu som filmare/kameraman/stöd/rådgivare. Därefter en bra grundkurs i boxning: hur man slår, skyddar sig och koordination (tyvärr). Sedan var det dags för föredettingarna att bli män. Alla mötte alla, och den som vann flest matcher vann turneringen.

Matcherna varade i 2 x 2 minuter med riktig domare och riktiga regler. När Urban och Klasse fightades avbröt ”The Dick” i andra ronden, p.g.a. extrem trötthet (och troligtvis vetskapen att man verkligen kunde bli skada här och idag). Nu var vi endast fyra laddade herrar i turneringen. Urban fick dubbla, och möta koordinationens okrönte konung – Mats. Widholm.  Densamme gjorde några fundamentala grundfel, som rättades till under kvällen, men kontentan var att han blev utklassad. Kvällens pärla stod Stefan för, när han i sin match knockade Ubbe; Mr t-shirt låg som en märla i luften, och mindes inte detta efteråt. 1. Stefan vann turneringen. 2. Urban kom tvåa, 3. Mats kom på en hedervärd tredjeplats, 4. Jarmo på en fjärdeplats och 5. Klasse kom femma. Klacken dök passande upp när alla duschat färdigt; efter det gick vi i samlad trupp till Jarmos systerdotter. Där passade vi på att fira Jarmo som nyligen fyllt 40-år. Han fick ett presentkort på 1000 kronor att spendera på Stadium. Runt 20.30 var det dags för en välbehövlig matinjektion på Bomullsfabriken. Stämningen var på topp när vi vid klockan 22.30 äntrade Palace anrika trösklar. AIK hängde inte på, och Klasse försvann relativt snabbt. Jag var nog inte den enda som vaknade upp med en extraordinär tränings- och huvudvärk från gårdagens attacker från två flanker.”


2009  Fredag 24 april Stefan/Odda/AIK Samling vid G:a busstation kl. 18.30. Alla nio medlemmar kunde medverka efter till synes oändliga datumändringar. Det tog oss inte lång tid att nå Hugos, där en förbeställd middag 19.00 inleddes. Johnny råd till alla världens  korpulenta restaurangbesökare är att beställda in en stor kanna extrasås – till sig själva. Urban var nykter eftersom han kört direkt från Malmö, Odda skulle trampa kollektivt med cykelnördarna från Antilopen dagen efter, så även han tog det lugnt. Från kl. 20.00-22.00 bowlade vi 14 hela serier på Hugo.

De ”välkomponerade” lagen bestod av

Lag Stefan: Stefan, AIK och ODDA                            1541 poäng

Lag Master: Johnny, Urban och Mats                         1438 poäng

Lag Järngänget: Pärsson, Klacken och Jarmo.          1389 poäng

Det mest anmärkningsvärda av allt var nog AIK`s 12 strikar. Han hävdade snabbkurs på Internet, jag hävdar Schizofreni. Johnnys ”blodsockerpendlingar” visade sig också ha en viss påverkan på klotets riktning mot käglorna. Vi var flera åskådare som faktiskt trodde att klothelvetet stannat, innan den nådde rännan. Men som sagt att träffa kägeljävlarna är en konstform , inte en sport. Nästa anhalt blev The Black Lion Inn som snabbt följdes av Pub Wasa. På Wasa lyckades en alkoholförgiftad och mindre pigg Steffe med bedriften att bli bortforslad av 5 vakter/poliser runt 23.30. Inte illa för en kille som snart närmar sig ”gubbe”. Jarmo, Mats och Persson höll ut längst i dimmorna på Wasa. De flesta av oss söp på ordentligt, och jag antar att de flesta av oss inklusive jag själv också upplevde en seg lördagsförmiddag. Jag hade 42 kronor kvar och fick snällt gå hem, men den vägen kändes oändligt lång, och då menar jag verkligen oändligt lång.

”Vad har vi gjort så här långt listan”


3-kampen x 3: Bowling-biljard-minigolf

Lerduveskytte x 2

Långgolf

Pistolskytte

Curling x 2 nya & gamla hallen

Dart

Paintball x 2 (olika banor)

Beach volleyball

Aqua golf

Frisbee golf

Bågskytte

Biljard x 2

Bordtennis

Go-cart x 2 Raceland

Fotboll x 2

Fotbollssuck samt 2 andra precisiontävlingar

Mats Svensexa Maskerad: Jesus (jag) & lärjungarna (dem andra)

Ålandskryssning

Vildmarkskampen

Tv-spelsturnering

Fäktning

Äventyr & höghöjdsbana

Friidrott Grosvad 6-kamp

Kanot

Krävande skogs-tipspromenad

Bowling x 2

Fort Helgenäs – lag-samarbetstävlingar

Badminton

Laserdoom x 2 (olika banor)

Fotbollsgolf

Styrkepass-knäböjning-marklyft-bänkpress

Boxning

Pokerturnering Texas hold-em

Inomhusklättring

Luftgevärsskytte

Vin- och ost provning

Hästridning

Bastutävling

800×600

Normal
0

21

false
false
false

SV
X-NONE
X-NONE

MicrosoftInternetExplorer4

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Normal tabell”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:”";
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:10.0pt;
font-family:”Times New Roman”,”serif”;}

Rullstolsbasket

Sumobrottning

4-wheeldriving

 

Continue Reading »
No Comments

The Vimmerby tour 2011

14 augusti, 2011 by

Fyra dagars semester i Vimmerby med omnejd


Jag kom direkt ifrån sommarjobbet och en ytterst  mastig vakennatt. Det kan tyckas irrationellt att inte sova, men semestereuforin var betydligt starkare än tröttheten. För att råda bot på den värsta medvetslöshetskänslan dräpte jag nordeuropas starkaste kopp kaffe; närmare kokain än såhär kommen man helt enkelt inte. Vädret var osannolikt optimalt; sol med endast några stackmoln och en temperaturmätare som raskt närmade sig 23 grader. Det tog oss  cirka 1½ timme att ta oss från ruta A till ruta B. Musikvalet stod Hanna och Frida för, och att det blev just Eric Saade var ingen större överraskning.   Jag vill bara inflika att hans debutplatta inte alls bara innehåller Manboy, utan också kvalitetsdanceopop som: It`s gonna rain, Upgrade, Radioactive och Sleepless. Gillar man i mitt tycke en överhypad Lady Gagas halvt mediokra låtar bör man gilla detta – om man vågar stå för det.

Vi nådde Vimmerby vid 11.30 hugget och, första dag bestod av att utforska denna stad. Torget låg sådär turiststrategiskt som ett torg bara kan göra, mellan vackra Rådhuset och Stadshotellet. Först ut var Turistbyrån, stället där vi bokat vår stuga och också platsen var nyckeln skulle hämtas. Vi traskade därefter runt den rätt småtrevliga, men minimala stadskärnan. Det gamla” Vimmerby som prydde alla turistbroschyrer och som ger sken av att staden skulle vara betydligt mer pittoresk än den egentligen var, lyste med sin frånvaro. En halvdöd gata med ett dussin äldre hus var det vi såg, däremot vimlade det av pizzerior.

Halvbesvikna drog vi oss till  2010 års byggnadsminnes förklarade Källängsparken. Där jagades barnen till att bli riktigt hungriga, vid den slitna klätterställningen. Det lyckades, 1 timme senare  var vi alla omänskligt hungriga. Jag fick böja mig för majoriteten  och  uttalandet: ”absolut ingen lunchbuffé på denna resa”. Det blev Thai Fu Quings  eklektiska lunchbuffé bestående av Sushi, husmanskost, thaimat, indonesiskt och kinesiska rätter. Det var i vilket fall som helst helt okey samtidigt som kostvariationen tillfredsställde barnens oförutsägbara matlust. Mätta och belåtna drog vi in till stadens Systembolag och inhandlade 9 öl och 2 cider (3 öl per dag). Efter ölsortsambivalensen handlade vi varor på Konsum till den annalkande 4 dagars vistelsen.

Det är onekligen en väsentlig skillnad att se ens boende på en hemsida kontra  verkligheten. I detta fall var det en angenäm upplevelse, då det visade sig att det varken fanns  sopptippar, elverk eller industriområden vid sidan av fotona.  Vägen till stugan var som tagen ur en reklamfilm för Visit Sweden: trollskog, bäckar, grusvägar och röda stugor med vita knutar. När vi väl hittat stugan så insåg jag ganska snart att detta måste vara sinnebilden för en seriemördare att arbeta ostört; inte en granne så långt ögat nåd, mitt uti ingenmansland.

Euforiskt lastade vi in packningen från bilen till stugan som i våra ögon uppgraderats till villa. Såväl  interiört som exteriört föreföll området vara en plats som tyskar kunde mörda flera gånger om  för. Efter att jag låst grinden och minerat uppfarten öppnade jag min första av tre Marie-tillåtna öl. Vimmerbyvädret hade vuxit till sig från fint till sagolikt vackert väder. Efter att utforskat omgivningarna och lekt med de två prinsessorna så lade jag mig  tillrätta i den hägrande hängmattan med 1 öl, Aftonbladet, senaste Sweden rock magazine och Råd och rön. Detta är för mig bland det mest avkopplande jag känner till, och är min sinnebild av en äkta svensk sommar.  På kvällskvisten såg vi på Nyheterna och Sommar med Ernest samtidigt som vi avnjöt ett stort lass med färska bär och mintglass. Den kombinationen såg betydligt godare ut på pappret än på riktigt.

Vi vaknade till ett crescendo av fågelkvitter, och hade dessutom sovit som stockar i autentisk lantluft. Varför jag upplever att det är så otroligt trevligt och mysigt att äta frukost någon annanstans i samklang med morgonnyheterna kan jag inte sätta fingret på, men så är det bara.  Väderleksrapporten visade på fint väder så vi började med processen att skapa dagens picknickkorg efter Nyheterna. Vi hängde på låset när Astrid Lindgrens värld öppnade klockan 10.00. Temaparken är väldigt stor så det gäller att vara någorlunda strategisk. Vi valde att inleda utforskandet på västra flanken med Villa Villerkulla. En av de största scenerna finns på detta område som var 2009 års stora nyhet. Nästa anhalt blev ”den lilla lilla staden” som helt sonika är en ett Vimmerby i miniatyr. Ett otroligt detaljerat och ambitiöst arbete med förhållandevis många byggnader stod för den visuella  underhållningen. Vi traskade vidare till ett intetsägande Katthult för att lite senare kolla på utomhusallsång i Körsbärsdalen. Barnen trivdes, men verkade aningen rastlösa precis som jag själv. Stora scenen i Törnrosdalen med plats för 700 personer var vikt för glassinköp och en temporär återhämtning.

Innan vi skulle äta så besökte vi 20-miljonsatsningen: ”Vi på Saltkråkan”. Till skillnad ifrån de andra temaområdena så var denna attraktion inhyst inomhus. Den bygger på samma koncept som  i Stockholms Junibacke där vagnar för 4 personer tar sig runt 19 välgjorda miljöer ur  tv-serien  Saltkråkan. Dockorna var otroligt ”mänskliga”, och det  atmosfäriskt mörkret skapade lite välbehövlig spänning under 8-10 minuter. Kön på 35 minuter hade påskyndat hungerkänslorna på ett nästan inhumant sätt. De delikata smörgåsarna med tandoorikyckling, curryröra, tomater och gurka var alltför snabbt uppätna.  Barnen ville leka jaga och gunga, alltså inte stressa till någon annan parkaktivitet.

Den sista stora attraktionen som vi besökte var parkens hittills största satsning: Mattisborgen. Kostnaden för spektaklet låg runt 50 miljoner kronor. Miljöerna var i mina ögon bra mycket bättre än allt annat i parken hittills. Samma sak gällde för det  teateruppträdandet som till skillnad ifrån de andra föreställningarna var lite rolig. Mattisborgen var stor, ”genuin” och väldisponerad med myriader av gångar och torn.  15.15 prick hade vi gått igenom hela parken och sett 3 teaterföreställningar. Det var dags att avrunda besöket, men innan dess frågade vi  barnen vad de helst ville se om. Det tvekande svaret blev till sist Villa Villekulla. Huvudattraktionen visade sig vara mindre viktigt, utan deras dolda agenda var att återigen köra ett svettigt jaga-barn-processen i grottunnlarna.

Klockan 16.00 så passerade vi utgången. Utifrån våra barns perspektiv så tyckte de nog att det var halvbra. Enligt mig så trivdes de bäst med att jag jagade dem, och när de fick handla godis, något vi kunde ha gjort hemma. Utifrån mitt vuxenperspektiv så får parkkonceptet godkänt, men absolut inte mer. Jag var evinnerligt trött på alla minihus med igenkännande Astrid Lindgren attributer som enda upplevelsevapen. Något jag saknade var faktiskt mer kreativitet och lekfullhet, utifrån barnens ögon. Här fanns tillgång till oändliga skogsmarker som arrangörerna knappt gjort något av. De hade kunnat förvandla skogen till äventyr där barnen själv får testa på hur det vara att vara barn under denna tidsepok. Det fanns en bra grej som låg i linje med det jag saknade och det var en damm invid Rasmus på luffen området där barnen via en flotta kunde forslas tur och retur. Det syntes verkligen att barnen uppskattade detta.

Istället låg fokuset på olika byggnadsmiljöer tagna ur Astrids Lindgrens böcker,  ofta utan något innehåll, något som blir alldeles för intetsägande i längden för otåliga och leksugna barn. Parkens styrka är är vandrande skådespelare som spontat interagerar med parkens gäster utöver själva teaterföreställningarna. Paradoxalt var grisar, får hästar och andra djur inhägnade med el-staket, vilket kändes som motsatsen till den tidens tidelagatmossfär. Här hade barnen likt Kolmårdens djurpark kunnat få tillfälle att lära sig mera om de djur som förekommer i Astrids böcker genom att få klappa dem som troligtvis är det effektivaste sättet till fortsatt kunskap. Avsaknaden av experiment, lekfullhet och äventyrsattraktioner drar ner helhetsbetyget på parken. Jag är  i efterhand otroligt glad att vi kom i år, då Mattisborgen precis haft premiär, annars hade nog jag, Marie och barnen helt sonika blivit redigt besvikna.

På vägen hem passade vi i på att besöka ostkakans hemvist: Frödinge mejeri. Där köpte vi efterrättsdelikatesser till kommande kvällar som Bärmoussetårta med vit choklad, pajer och bakelser till barnen. Här har det tillverkats osttårtor sedan 1950-talet, numera tillverkas också glass, tårtor, pajer, kladdkakor med mera. Glada i hågen körde vi hem till villan för att inse att vi var totaldränerade på energi. Det tar onekligen på krafterna att semestra, framförallt när solen ligger på konstant. I min värld är det viktigt att hela familjen får tillgodogöra sig roliga och avkopplande saker. Det innefattar i allra högsta grad mig själv, vilket jag inte anser vara själviskt, något jag blivit anklagad för ett antal gånger. Troligtvis är det ren skär avundsjuka som ligger bakom detta. Bara för man har fått barn så är det inte nödvändigt att ge upp livet genom att släppa det mesta av det som man uppskattade innan de små livet framavlades. Efter att ha lekt med barnen blev det 2 iskalla öl i hängmattan i symbios med den spännande Paganinikontrakten av Lars Kepler. För min del är detta verkligen meditation för själen – tills myggorna dyker upp strategiskt på kvällskvisten. Den mastiga dagen avslutades med lite tv, kortspel och pajätning med vaniljsås.

Vi vaknade till tonerna av ett subtilt regntrummande på fönsterblecken. Dag 3 var synonymt med lördag och vi behövde befriande nog inte passa några speciella öppettider. På programmet stod älgsafari och bad. Efter en djävulskt god ostgräddomelett klev solen successivt fram bakom de mörka molnen. Att beblanda sig med tyska älglystna turister kändes instinktivt halvt obekvämt. Indirekt är det barnen som legitimerar föräldrar till ett überirrationellt beteende. Vi var där vid öppningsdags klockan 11.00, och blev mäkta förvånade då vi insåg att vi inte var ensamma. Det var snarare tvärtom, då parkeringsytorna nästan var fullbelagda.  Kommersen i deras utmärkta souvenirshop Älgshopen skapade Ullaredsvibbar. De hade allt och lite till i shopen så länge det var en bild eller text på eller om älgar. Övervåningen var ett mysigt inrett fik med jakttroféer hängandes på väggarna. Jag vill inte ens tänka på vad tyskarna gjorde i toaletten då de upptäckte detta fikamecka. Enligt familjen så var deras dagsrekord 428 betalande besökare under de tre år som de drivit verksamheten. Jag räknade till 15 tyskregistrerade bilar, 3 holländska och två danska.

Det blev lite seg väntan innan vi fick åka, då första turen var fullbelagd. Till sist var det vår tur att stiga på militärvagnarna som drogs av en traktor. Förväntansfulla tyskar och avvaktande svenskar inledde turen som skulle ta runt 30 minuter. Skepticismen nådde sitt klimax efter 5 minuter, då inget speciellt hände. Jag frågade inte längre mig själv om vi skulle bli turistiskt uppfuckade, utan i vilken grad vi skulle bli det. Helt plötsligt stannar traktorn och föraren och hans son hoppar av. Här anade jag ugglor i mossen och tankarna for iväg till amerikanska konspiratoriska thrillers. Då vänder upplevelesprocessen tvärt, från skepticism till älgeufori. De tilldelade växterna, äpplena och potatisen blev lockbeten i syfte att närma oss dem. Den troligtvis beprövade strategin lyckades osannolikt bra. Sju riktiga älgar lommade runt de tre  öppna militärvagnarna i jakt på lördagsgodis. Vi blev stannades över 10 minuter, vilket gav oss betalande osedvanligt lång tid att studera och reflektera över skogens konung på hångelavstånd. De tama älgarna åt ur våra händer, och var inte det minsta rädda för tyskarna. Den generösa tiden vi fick med älgarna gav oss optimala förutsättningar för att både filma och ta kort på de jättelika djuren. Traktorn startades och vi åkte sävligt tillbaka till ursprungsplatsen. Jag, Marie, Hanna, Frida och tyskarna föreföll vara väldigt överens om att detta var en upplevelse utöver det vanliga, och väl värda de 220 riksdalerna interaktionen mellan människa och älg kostade.

Efter denna positivt traumatiska upplevelse så gjorde sig hungern påmind. Vi for de 3 milen till Vimmerby för att återigen äta thaimat. Denna gång blev det Lindgrens lila thai som stod för matserveringen, dock ingen lunchbuffé som tur var. De serverade de största portionerna av röd currykyckling som jag någonsin ätit. Fridas Vesuvio var jättegod precis som Hannas hamburgare med pommes och Maries Tom kha gai. Jag sköljde ner den gigantiska måltiden med 50 cl Bryggmästarens gold.

Det fina vädret öppnade för att passa på att bada i någon närliggande sjö. Det blev till slut Nossenbaden, 3 km ifrån Vimmerby som utkristalliserades. Barnen var ovanligt modiga och äntrade det lite halvkalla vattnet likt japanska självmordsflygare.  Efter 1½ timmes badande så ville barnen till slut åka tillbaka till stugan. Jag och Marie kände att det var precis lagom, och följde därefter den smala grusvägen till vårt mysiga boende. Jag hann inte fundera på om jag var trött innan det återigen var dags för jaga-barn-processen. Innan Nyheterna och Sporten började så fanns det utrymme för egentidsavkoppling på hängmattan med Paganinikontaktet i handen och två iskalla öl tätt intill. Familjen återsamlades senare för att slötitta på Sommarkrysset och äta lite kvällsmat. Lite senare serverades en mycket god bärmousse med mörk choklad, jag och Marie sörplade metodiskt i oss det utomjordiskt goda körsbärsvinet från Solbacka.

Vi hade återigen sovit som gudar, men vaknade till ett postapokalyptiskt regn. Ovädret hamrade in ett implicit budskap: ”borta bra men hemma bäst”. Signalsymboliken fick oss att tidigarelägga hemåkandet. Vi städade huset och packade in prylarna i Forden. Vid 11.00 så sprang Marie in till Turistbyrån för att lämna tillbaka stugnyckeln. På tillbaka vägen var tanken att vi bland annat skulle besöka godisfabriken Mariannelund och Sveriges äldsta ek. Den lilla butiken  i Mariannelund innehöll desto mer godsaker. Jag iklädde mig en oförstående sockeravhållsamhets pose. Det blev godis för minst 300 kronor, och som före detta sockermissbrukare får man väl kalla detta för ett återfall.

Småsmusslande med shortsfickor fyllda av bland annat hallonlakrits, limesurisar och viollakrits for vi vidare till Kvilleken. Sveriges i särklass äldsta träd har uppnått den högaktningsvärda åldern 1030 år och är 14 meter i omkrets. Det var onekligen mäktig syn att skåda samtidigt som landskapet kring eken var fantastiskt vacker. I naturreservatet har de försökt återskapa ett öppet landskap såsom ett ursprungligt sådan  sett ut, innan människans klåfingrighet påverkade det svenska landskapet. Efter detta så for vi hem, och samtidigt hade ett duggande regn förvandlats till betydligt större droppar. Regnovädret var i sitt esse och visade prov på dysfunktionell uthållighet.

Förutom att detta blev en väldisponerad, trevlig, mysig och avkopplande resa så hade vi tur med vädret. När det skulle vara sol så var det sol, när det skulle vara sol och moln så blev det så. Hade vi besökt Astrid Lindgrens värld och vi helt plötsligt fått söndagens regnoväder på halsen så hade det snarare blivit en humörsänkare för alla inblandade. Killen i neonoranga kalsonger är för övrig den tjeck-albanska superhjälthybriden som tilldelades uppdraget att vakta stugan/villan  mot baltiska rånarligor, något han skötte med bravur.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu