Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Linköping ’

Nio av världens sexton bästa

Swedish Open i squash har utvecklats till att bli ett av Sveriges största återkommande internationella idrottsarrangemang och är idag Europas näst största internationella tävling med internationell titel, endast British Open är större. Det är för fjortonde gången som världsarrangemang går av stapeln på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall.

För mig och Henrik Andersson var detta 10-års jubileum. Tidigare har det varit semifinalerna som gällt. Fördelen med det upplägget var att det blev en till match med världssquash, två spelare till, och olika spelstilar. Nackdelen var att man helt enkelt också vill se finalen, men inte ville ta sig till syskonstaden dagen efter också.

Fördelen med att se finalen var att man som åskådare får ett bredare helhetsperspektiv via finaler för juniorer flickor och pojkar, elit damer och herrar för att sedan se hur essensen av squashen utförd av de bästa i världen.

Sverige åt svenskarna?

Njae, inte riktigt. Rasmus Hult är etta på svenska rankinglistan tätt följd utav av Christan Drakenberg. Starkt att vara i topp under en sådan lång tid som dessa herrar varit det. Tyvärr är det ljusår från strålkastarljuset topp 100. Erik Jakobsson är bäste svensk på världsrankingen på sin 417 plats, tätt följd av landsmannen Rasmus Hult på 441 plats

Bästa nordbo är finnen Olli Touminen på 51:a plats, nästkommande sådan är Henrik Mustonen på 65:e. På 71:e plats hittar vi dansken Kristian Frost. Längre ner på listan dyker ytterligare en finne upp: Matias Tuomi 125 plats, efter honom Jami Aijanen 139. Nästa finne Jaako Vähämaa kniper plats 190.

Vad egyptierna har i sitt vatten torde vara oklart, men de fullkomligt regerar i squashvärlden på såväl dam som herrsidan. Många av dem är dessutom yngre än sina europeiska racketpolare.

MEN
Mohamed Elshorbagy (Egy)
Karim Abdel Gawad (Egy)
Gregory Gaultier (Fra)
Nick Matthew (Eng)
Ramy Ashour (Egy)
WOMEN
Nour El Sherbini (Egy)
Camille Serme (Fra)
Raneem El Welily (Egy)
Nouran Gohar (Egy)
Laura Massaro (Eng)

Finaler & Finaler

Cirkeln var sluten, med att ursprungsduon Mats Widholm och Henrik Andersson återigen beskådade världssquash tillsammans utan några gästkompisar. Resor eller andra avbräck gjorde att vare sig Börje Bjurström, Magnus Hjortberger, Jarmo Kolehmainen, Lino Ferrari eller Joakim Andersson inte hade möjlighet att ansluta sig till duon.

Precis på sekunden när biljetterna släpptes ringde jag upp biljettbokningen i syfte att dels var först, dels knipa de mest åtråvärda platserna på arenan. Primeseatplatserna (400 kr) sektion B, rad 8 och plats 0153/0154 var odiskutabelt gudasänd.

Kronan på verket att de två framförvarande platserna förblev tomma det vill säga att vi slapp någon form av Dolphinsliknade varelse på två meter skymma sikten, trots superbra platser. Alla squashplaneter stod om sagt i rad och förutsättningarna var optimala inför vad som komma skulle.

Det var sannerligen ingen pauser mellan finalerna om man ville närvara vid all squash mellan klockan 11.30 till cirka 16.30. Kontrasterna var oerhört stora mellan damer och herrar, något som förstärkte upplevelse av squashevenemanget i sig.

En rykande varm kopp kaffe, spelprogrammet, Henrik och mobiltelefonen var kommunikationsmedlen. Dubbeluppvisningen var spexig och underhållande i typ 10 minuter resterande tid bara påfrestande. Det är verkligen ingen lyckad kombination med fyra människor på samma planhalva på en liten yta.

Gaultier vs Gawad

Gregory Gaultier (FRA) – Karim Abdel Gawad (EGY):  3-1: 7-11, 11-3, 11-0, 11-8 (59 minuter)

Fransk urkraft mot Egyptisk finess var källan till sann squashmagi. Gregory Gaultier har 7-2 i matcher mot egyptiern, men de två senaste bataljerna har dock han förlorat. Fransmannen var  dessutom en hårsmån från att förlora semifinalen mot 10 rankade tysken Simon Rösner. Den 35-åriga Gaultier var innan matchen rankad 3:a i världen, medan Gawad var tvåa.

Det var action from the beginning; ett enormt högt tempo sattes upp, Gawad såg inledningsvis oerhört stark ut  och lyckades kontrollera farten allra bäst efter vinst 11-7 i första game.

Det förändrades radikalt under de nästkommande gamen. Gregory dominerade spelet totalt och pulvriserade Gawad först med 11-3 därefter genom att för första gången i sin karriär nolla densamme. I fjärde gamet satsade Karim allt på ett kort, men drog till sist det kortaste strået och förlorade med 11-8 tillika matchen med 3-1. Gaultier kändes mer motiverad och revanschlysten, några faktorer som troligen var källor till den relativt enkla segern.

En petitess i sammanhanget var att den nioåriga äldre fransmannen knappt hade ett uns fett på kroppen och såg sinnessjukt vältränad ut till skillnad från den högre rankade Karim som motsatt nog såg lite ”lönning” ut. Månne en pusselbit för Karim att ta till sig i jakten på att bli världsetta.

En annan petitess i sammanhanget var Linköpings vice borgmästare. Han visade var skåpet skulle stå utifrån att hålla Nordeuropas mest otimade tal.  Att helt sakna fingertoppskänsla för hur mycket av Linköpins kommuns förtjänster som bör tas med i ett tal borde efter denna subtila fadäs återfinnas i kommunala riktlinjer. Käklederna hos majoriteten av publiken måste ha krampat efter alla gäspningar som avverkades under detta tal som kändes som en ren evighet.

Jag upplever att Swedish open squash i Linköping utvecklat sig i typ allt under de år jag besökt evenemanget. Det var också härligt att publikrekordet rök all världens väg i 2017 års upplaga. De magiska bollduellerna inspirerade en själv till att försöka bli en bättre squashspelare under 2017.

Continue Reading »
No Comments

Världens bästa hårdrockband

Med 15 studioalbum i ryggen från 1984 till 2016 står det klart att klart att Pretty Maids är världens bästa hårdrockband genom tiderna, utifrån mina metalperspektivögon.

Jag hittar inga konkurrenter helt enkelt, om man utgår ifrån kriterierna att att de dels funnits så långe, dels är bättre på skiva än någonsin det vill säga inte lever på gamla meriter. Black Sabbath i all ära, Metallica, definitivt inte. Polletten trillade ner efter senaste underbara skivsläppet ”Kingmaker” november 2016.

Om de är världens bästa hårdrockband, varför tycker bara jag det och i viss mån min kompis Stefan Hammarström? Antingen beror det på att alla andra är osedvanligt tröga, men vi exceptionellt klarsynta eller att bandet i sig är så underskattat. Det troligaste svaret är: jag vet faktiskt inte.

Precis som Lennon/McCartney och Björn/Benny har barndomsvännerna Ken Hammer (gitarrist) & Ronnie Atkins (sång) begåvats med ett melodisinne utav Guds like. Teamet applicerar detta friktionsfritt via fler genrer såsom rock, aor, power metal, ballader och melodisk hårdrock.

Medlemmarna från 1981 till nu har kommit och gått men bandets motor har bestått. Kanske är det den gyllene nyckeln till den bibehållna musikaliska kvaliteten?

Stefan och jag dyrkade  Yngwie J Malmsteen lika mycket som Pretty Maids. Skillnaden är att den killen sedan han blivit nykterist inte gjort en bra platta sedan ”Facing the animal” från 1997. Vart vill jag komma med detta svammel. Jo, att jag kan vara kritisk mot mina husgudar det vill säga inte slicka i sig allt de släpper bara för att det ett specifikt band som jag gillar.

Många band reproducerar istället samma musikformel till all oändlighet medan andra band/artister sneglar alltför mycket på vad som är modernt idag för att då göra en musikalisk helomvändning a´la Bon Jovi eller Kalle Moreaus. Hybriden mellan dessa variabler har Pretty Maids hittills balanserat mycket bra, modernt, men ändå som förr, en konstart i sig.

Den numera 52-årige sångaren Ronnie Atkins har onekligen en minst sagt en säregen sångteknik vilken i sig utmärker Pretty Maids sound. Allt om oftast pendlar han mellan en silkesrosslig röst för att sedermera kombineras med en melodisk halvsånggrowl. Den kraftfulla utomjordiska pipan varieras utifrån låtarnas karaktär likt en vokal Dr Jekyll och Mr Hyde.

I Pretty Maids fall har man som band lyckats framavla 15 sjukt bra plattor. Självklart har inte alla låtar varit bra, men tillräckligt många per platta för att titulera över 100 låtar som djävulskt bra, något andra band bara kan drömma om.

En sak som särskiljer bandet från andra är pendlandet mellan mjuka låtar såsom ”Litle drops of heaven” och brutala sådana som ”Virtual brutality”. Även i de tyngre tongångarna är melodierna och refrängerna ytterst tongivande.

Bandet har fått någon form av renässans eller snarare upprättelse de senaste åren. Pretty Maids gick till italienska AOR/melodisk rock bolaget Frontiers 2006. Från standardverket Wake up he real world 2006, till Pandemonium 2010, Motherland 2013 och Louder than ever 2014, en platta med fyra nya låtar samt äldre låtar i en modernare skrud.

Deras senaste från november 2066 Kingmaker är en stilistisk bruksanvisning till hur man tillverkar högkvalitativ melodisk hårdrock: adekvata melodier, varierat tempo och en knivskarp ljudbild.

Det är bara att gratulera Frontiers för att lyckats med konststycket att ha Pretty Maids, Treat, Eclipse, Allen/Lande, Magnus Karlsson, Khymera, Journey, The Poodles, W.E.T, Work of art och Pride of lions i samma stall.

Pretty Maids live

Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström gjorde ett försök att se bandet live för första gången på Ginos i Stockholm 1994. Tyvärr blev spelningen inställd, tyvärr fanns inte Internet på den tiden, vi åkte upp förgäves, men burgarna var osedvanligt goda.

Sweden Rock Festival 2001 blev årtalet då vi såg bandet för första gången. Skyhöga förväntningar, dålig ljud och för mycket hårdrock två dagar i rad innan var bromsklossar till eufori.

2010 var året då jag minutiöst planerat allt från logistik till övernattning i Jönköping för att se bandet uppträda på Zaragorn Rock Klubb. Ett  dysfunktionellt whiskyrace satte stopp för den upplevelsen. De få minnen jag hade inkluderade inte mina danska hjältar.

I Rejmyre på Skogsröjet 2013 avnjöt jag och Stefan bandet på en av de två scenerna i symbios med halvtaskigt ljud samt en revbensskadad sångare.

Den numera nedlagda Väsby Rock var anhalten för nästa liveförsök med bandet år 2014. Jönköpingsskuggorna återupprepades tyvärr. Att somna framför en hord av vakter tillhör inte kategorin smartast i stan precis. Den horribla upplevelsen förde med sig att jag indirekt inledde en process att sluta dricka alkohol i alla fall att hålla mig till öl.

Rockklubben Palatset  i Linköping

Gud, Moses eller Muhammed kastade i oktober 2016 ut ett oväntat rockben till mig. Jag nappade maniskt på biljetterna till konserten i Linköping den 3 december. Stefan, Jarmo Kolehmainen och Jonas Gustavsson kunde inte följa med.

Det blev jag och min son David som fick uppleva vinstlotten istället. Han är uppväxt med Pretty Maids vare sig han ville eller inte. David gillar dock bandet, men inte i lika hög utsträckning som jag själv, men vem gör det?

Vi bilade till syskonstaden Linköping till tonerna av det fenomenala tyska bandet A Life Divided. När vi kom fram blev det en stärkande halvtimmes promenad runt centrum i -8 graders kyla.

Det var en fröjd att värma sig på utmärkta Yogi restaurang och bar där jag bokat bord till klockan 20.00. Jag tog en kyckling mango balti medan David valde fläskfilé goa korma. Förrätten bestod av Murgh Pakora, det vill säga friterad kyckling med chili, indiska kryddor och koriander, vilka svaldes ner med varsin magisk Mango lassi. Huvudrätten ackompanjerades av  Paneer naan (färskost), Dahi Raita Yoghurtröra med gurka, tomat, lök och kryddor. Redan här var kvällen i hamn; osannolikt gott käk i härlig meny.

Klockan 21.20 stegade vi över Rockklubben Palatsets trösklar. Jag och David var utan tvekan de enda två personerna som var helnyktra i lokalen. Det var nästan sorgligt att se några individer i min egen ålder som knappt kunde stå upp. Det kunde ju egentligen ha varit jag själv för bara några år sedan.

Förutsättningsstjärnorna stod i rak linje. I och med att jag och Stefan varit aningen missnöjda med ljudet där vi sett dem tidigare fanns chansen till en fullträff i Linköping. Max 150 personer i en lokal som är en renodla rockklubb i symbios med adekvat ljud och en  ny superplatta i bagaget.

De två helnyktra söktes sig längs fram  till scenstängslet. Jag flankerades utav en gammal fotbollskompis: Jesper Calderon och hans polare Crille. På andra sidan stod en kille som också hette Mats och dessutom bott på Idrottsgtan 51 där vi nu bor, världen är minst sagt liten.

Klockan 22.00 äntrade Pretty Maids scenen. De satte ribban blyhögt med ”When God took a day of” och  ”Kingmaker”. Bandet fullkomligt sprudlade utav energi och scennärvaro, något som smittade av sig på den entusiastiska publiken. De drev med sig själva, publiken, danskar och svenskar.

Deras nya Keyboardist var för övrigt svensk. Han heter Chris Laney, en kille som bland annat släppt två egna plattor och spelat med band som Zan clan, Randy pipers animal, Shotgun dessutom är han producent och låtskrivare.

Smolket i bägaren var lokalens mest överförfriskade person som härbärgerat precis bakom mig. Han var som ett skruvstäd med sylvassa klor. Detta var nog det närmaste jag kommit en man förut, på ett negativt sätt. Att den två meter långe saten slog världsrekord att göra djävulstecken mot bandet med Nordeuropas svettigaste armar gjorde inte saken bättre. Till och med sångaren Ron Atkins blev aningen skraj när monstret höll på att dra ner honom i publikhavet.

Förutom Mr aggressiv hade jag verkligen den absolut  bästa platsen i lokalen. Ljudet var sjukt mycket bättre än vid de andra gångerna jag sett bandet. Att jag stod 53 cm från sångaren och resten av bandet var ren eufori. Många hårdrockband har en förkärlek för trum-, bas- eller gitarrsolon. Jag upplever det som bland det mest påfrestande man kan råka ut för på konserter. Pretty Maids hade den goda smaken att utesluta denna helt intetsägande hårdrockaktivitet.

Pretty Maids var verkligen på  ett avslappnat spelhumör. De bjöd på sig själva, utan att applicera någon form av tysk hårdrock humor. De avverkade hela fem låtar från nya plattan; ”When God took a day of”, ”Kingmaker”, ”Heavens  litle devil”, ”Face the world” och ”Bull´s eye”. De backade upp dessa med gamlingar som ”Yellow rain”, ”Rodeo”, ”Red hot and heavy”, ”Savage heart”,  ”Back to back” och Thin Lizzy covern, ”Please don´t leave me”.

Den halvspäde trummisen Allan Tschicaja lät dubbelkaggarna tala. Han var verkligen ett energiknippe bakom trumskinnen. Taktbytena kändes som ett tjog piskrapp i mellangärdet gånger två. Extranumren bestod utav himmelska ”Futur world”, ”Litle drops of heaven”, ”Love games” och ”A merry jingle”.

Grabbarna höll nästan på i två timmar. En välbehövlig reducering av allsångsprocessen hade inneburit två låtar till, minst. De flesta hårdrockare tycks dyrka att yla så falskt som möjligt medan jag själv hellre vill höra musiken tala.

Vi var båda sjukt nöjda med kvällen som helhet. Just blandningen mellan mjukt, tungt samt snabbt gjorde aldrig konserten enformig, utan oerhört varierad istället. Det finns inget band i världen som behärskar båda världarna såsom Pretty Maids. Bandet skulle med lätthet bara kunna spela sina mera aor-låtar och ändå få till en superkonsert.

Ett bands som förfogar över en sådan sanslös låtskatt kan självklart inte tillfredsställa alla fans fullt ut, då var och en har personliga favoriter. De avverkade 19 låtar men jag saknade bland annat: ”Virtual Brutality”, ”Snakes in Eden”, ”Deranges”, ”Destination paradise”, ”Tortured spirit”, ”Psyhco time bomb planet earth”, ”Nightmare in the neighbourhood”, ”Sin-decade”,  ”Who´s gonna change”,” Cold killer”  

”When the angels cry”, ”Only in america”, ”They´re all alike”, ”Time awaits for no one”, ”Waitin forthe time”, ”Dead or alive”, ”Don´t settle for less”, ”Partners in crime”, ”Credit card lover”,  ”Spooked”, ”With these eyes”,  ”Battle of pride”, ”Who what where when why”, ”Wake up to the real world”,  ”I see ghosts”, ”You´re mind is where the money is”, vilket i sig är helt onaturligt utifrån ett låtkvalitetsperspektiv.

Efter att ha köpt några bubbelvatten bilade vi tillbaka till Peking. Runt klockan 01.00 var vi åter hemma. Det var en himmelsk känsla att gå upp till barnen utan tillstymmelse till bakfylla. Likt ett starkt tics styrdes jag till att lyssna på husgudarna i några timmar innan det var dags att fixa chili con carne till barnen. Kvällen avslutades med att familjen såg Hobbit 3.

Continue Reading »
No Comments

Världsklass

En av mina och Maries absoluta favoritskivor alla kategorier är Chess. Jag är osäker om det är 1 eller 2 miljoner lyssningar som avverkats, men många är det, och jag att jag skulle tröttna på musiken finns inte ens på världskartan. Vi två såg den svenska versionen av föreställningen år 2002 på Cirkus. Platserna, ljudet och kanske att de sjöng på svenska gav dessvärre ingen mersmak. Nu landade tillfälle i vårt knä att beskåda Chess på engelska i vår syskonstad Linköping. Jag bokade kvickt upp två skapliga platser.

I år är det 30 år sedan Benny Anderssons, Tim Rice och Björn Ulvaeus musikal ”Chess” hade urpremiär i London. Turnén ”Chess in concert” inleddes Globen i Stockholm den 10 april för att avslutas 28 Linköping; en sorts försenad jubileumspresent till alla musikälskare.

Marie och jag bilade från Norrköping runt klockan 15.00 för att parkera på Saab Arenas parkering. Därefter gick vi en härlig promenad i gudabenådat väder till restaurangen Da vinci som dessvärre  hade söndagsstängt. Efter ett febrilt letande blev det till sist den grekiska restaurangen Olympia som fick stå värd för vår hunger. Vi besökte detta ställe år 2002. Precis då som nu blev vi väldigt nöjde med vad som serverades. Ackompanjerade av en gemytlig stämning blev det en fransk rätt: Cordon Bleu det vill säga en dubbel wienerschnitzel med ost och skinka inuti. Efteråt blev det hemmagjord glass på Linköpings  bästa ställe: Bosses glassbar.

Vi traskade ödmjukt  tillbaka till Saab Arena med god marginal till starten. Rad 25 vänster parkett kunde onekligen ha varit bättre ifall jag bokat biljetterna snabbare än jag nu gjorde. Tillställningen inleddes med mäktiga Merano. Det som ljöd från scenen fick nackhåren att resa sig dubbelvikta. Stockholms musikgymnasiums kammarkör, Helene Stureborgs kammarkör i symbios med Stockholms concert orchestra skapade magi från första till sista tonen.

De dallrande farhågorna att ljudet inte skulle göra sig rättvisa i denna arena visade sig som tur vara helt fel, det vart precis tvärtom – ett sagolikt fint ljud. Till skillnad från Chess-skivan där låtarna inramas av ett lite platt och otidsenligt ljud skapas det live en matta av organisk skönhet.

Johan Schinkler

Dirigenten Anders Eljas styrde sitt manskap med perfektionism och växlade mellan finstämt, klassiskt och gitarriff. Till sitt förfogande hade han också den utmärkta popkören, Lasse Wellander på gitarr, Per Lindwall på trummor samt solisterna andra Gunilla Backman, Sarah Dawn Finer, Philip Jalmelid, Johan Schinkler, Anders Glenmark och körsångaren Stefan Nykvist.

I ett tidevarv där världen åter väntar på nästa drag i det politiska spelet mellan öst och väst känns originalstoryn i åttiotalets Chess mer aktuell än på länge. Jag tycker denna ”kalla kriget-musikal” om kärlek och maktkamp gör sig allra bäst i konsertform eftersom handlingen är lite väl komplex och ointressant för att passa mig.

Bassångaren Johan Schinkler (Molokov) fyllde i de nödvändigaste detaljerna på svenska, men låtarna framfördes som sagt på engelska. Han är en  adekvat operasångare med en renodlad urkraft  i sin scennärvaro. Johan har medverkat  i åtskilliga titelroller på Göteborgsoperan, Folkoperan och Värmlandsoperan.

Musikalillern Gunilla Backman (Florence) har en röst, rutin och inlevelse som definitivt kunde försätta berg. Hon har bland annat haft huvudrollerna  i Mama mia, Sunset boulevard och Greta Garbo the musical.

Sarah Dawn Finer (Svetlana) gjorde det hon skulle med sin starka och vackra röst.

Anders Glenmark (The American) blev dessvärre enda smolket i glädjebägaren denna afton. Hans begränsade register, onödigt korthuggna fraser, den tunna rösten samt att det periodvis var svårt att höra vad Anders sjöng i verserna devalverade föreställning från gudomlig till nästintill gudomlig. Tyvärr var det densamme som fick uppdraget att tolka min favoritlåt Pity the child. Utifrån mina förväntningar så blev det för mig kvällens bottennapp.

Philip Jalmelid (The Russian) hade den übertunga uppgiften att axla Tommy Körbergs paradroll. I mina ögon överträffade han faktiskt Tommy Körberg. Han sjöng som en halvgud och skapade magi med klassiska Anthem. Det hade varit intressant att höra hur den mannen tolkat Pity the child. Philip har medverkat i musikaler som Westside story, Jesus christ superstar, Sunset boulevard, Hair, Miss Saigon och Les Miserables.

De två 2 timmarna och 30 minuterna fullkomligt rusade iväg. Det blev en oförglömlig kväll där både jag och Marie var helnöjda. Vi hade parkerat nära arena, vilket gjorde att vi slapp alla former av bilköer ut från Linköping. Dagen efter beställde jag en remastrad cd av Chess från Ginza.

Philip Jalmelid

Continue Reading »

No Comments

Accept i Linköping 2014

21 september, 2014 by

Tyskt stål som fortfarande biter

Kvällen inleddes redan runt 15.00 tiden då Jonas Gustavsson kom över för att lyssna och titta på hårdrockvideos. Han hade fixat en DVD bestående av 28 låtar som han tyckt varit bra under 2014 såsom Lacuna coil, Within Temptation, Sparanza, Dynazty, Delain, Gotthard, H.E.A.T, House of lords och Avenged sevenfold.

Vi stegade sedan i rask takt ner till Centralstationen för att möta upp kompisen Jarmo Kolehmainen. Vi köpte tur och retur biljetter för 160 kr till  Östgötapendeln som för dagen var ur funktion så det blev en ersättningsbuss istället; en resa som kostade oss cirka 25  minuter i extra åktid.  Biljetterna till vårt primära huvudmål Accept hade kostat 380 kronor.

Vi traskade skyndsamt från Linköpings Centralstation till indiska restaurangen Yogi som nästan funnits i 10 år i vår syskonstad. Sötma varvades med hetta som svaldes ner med Cobra; tvättäkta indiskt öl. Vi drog förväntansfulla ut till Linköpings svar på vår Kulturnatt: City of art. Det är  en uppskattad konstrunda som hålls för 8:e gången där gallerier, butiker, museum håller öppet extra länge för alla konst- och designintresserade. Utställningar, musik, föreläsningar, workshops, öppna hus och verkstäder i Linköpings city lyser upp höstmörkret. främst mellan 10-16.

Det blev dock inte så mycket av kulturelitism. Efter att ha ätit utomjordisk gott samt följt andra halvleken av Premier League matchen mellan West Ham – Liverpool, som till mina kompisars förtret slutat i moll på grund av siffrorna 3-1 till West Ham blev det inte så mycket tid över för annat.

Förbandet på Garden, Konsert och kongress var australiensiskt. Bandet Damnation Day har endast en platta från 2013 i sitt musikbagage. Personligen gillar jag den plattan, där Queensryche känns som en het inspirationskälla, mycket på grund utav sångaren, förutom när han vill låta som en taskig kopia av Rob Halford. Det är sällan konsertevenemang håller tiderna, något man visserligen inte bör anta, men i vår enfald trodde vi att det var Damnation day som gick upp på scenen klockan 21.00. I själva verket var det Accept själva som inledde sin konsert klockan 21.00. Det innebar att Damnation Day varit exceptionellt punktliga och bara kört ett set runt 30 minuter.

Från första ackordet till det sista var det fullt ös, utan några som helst krusiduller, med stark betoning på ös och inga krusiduller. Vi slapp befriande nog enerverande hårdrockklyschor såsom: ”Hello sweden, how are you”, pinsam alkoholpropaganda,  svordomar i syfte att vara coola-men bara blir patetiska, jobbiga trumsolo, tråkiga bassolon och totalt intetsägande mellansnack. Istället var det en orgie av trallvänlig tungtyska ackordföljder som ägde scenen. Det var länge sedan 2 timmar gått så här snabbt. Framför scenen hoppade såväl yngre publik som äldre och förvånansvärt många tjejer i testosterongrytan. Accept varvade låtar från de tre senaste 2010-tals plattorna med gamla beprövade godingar

Jag såg Gotthard på Väsby rock i år, de har en fantastisk låtskatt till sitt förfogande precis som Accept. Den stora skillnaden är att de inte var särskilt  intressanta på scenen medan scennärvaron hos Accept var helt kontrasterande. Essensen i den magin var och är gitarristen Wolf Hoffmann. Han trollband publiken med sitt variationsrika minspel och outsinliga spelglädje. Jag får parallellt samma vibbar av Accept som av Europe, där båda banden allt som oftast river av samma låtrepertoarer, kväll in och kväll och ut, men fortfarande uppvisar tvättäkta genuin spelglädje det vill säga är hörnstenen att få med sig sin trogna publik. Precis som Europe tycks bandmedlemmarna förstå vidden av att se vältränade ut, istället för alldeles betagna utav tidigare ohälsosamt leverne.

Det är inte bara Wolf som dominerar scenen utan också basisten Peter Baltes. Hela bandet genomsyras av  att vara spontantcoola, utan som sagt uppträda påfrestande hårdrock-klychigt. Lite ironiskt när många förståsigpåare knappt hittar något annat band som mer står för hårdrockens svarta själ än just Accept. Av de nya låtarna var det framförallt ”Stalingrad” och ”Pandemic” som lyste allra klarast, minst lika starka som de äldre pärlorna. Det var för övrigt väldigt mycket nya låtar som avverkades.

Det får mig instinktivt att tänka på svenska Treat som led/lider av samma ovanligt positiva  syndrom, det vill säga skapa låtar som fortfarande är klockrena och inte bara falla tillbaka på låtarna som gjorde bandet kända. Det var säkert 10 låtar som var från de tre sista alstren som exempelvis:  ”Stampede”, ”Dying breed”, ”Dark side of my heart”, ”Fall of the empire”, ”Hellfire”, ”Teutonic terror, ”Pandemic”, ”Stalingrad”, ”200 years”.

Wolf Hoffmann in action

En pytteliten petitess i sammanhanget var låtvalet. Av de 21 låtarna som de hann med under dessa två underbara timmar var faktiskt alla bra. Men för att nå upp till 100 av 100 så hade jag hellre hört ”Breaker” istället för ”Princess of the dawn”, samt fler låtar från ikoniska Metal Heart såsom ”Too hight to get it right”, ”Bound to fail” och tunga ”Monsterman” från Russian roulette. Av de nya låtarna så har bandet totalt missat en kommande ”superhit”. Som 13:e och sista  låt på comebackalbumet Blood of all nations finner man otroligt Acceptiga ”Bucket full of hate”, en låt bandet förhoppningsvis tar sitt förnuft till fånga och börjar spela i fortsättningen.

Vad kan jag inte säga som inte skrivits i detta inlägg? Detta var för mig en av årets bästa konserter alla kategorier och troligtvis förra årets också. När alla ingredienser från låtkvalitet, variation, scennärvaro, instrumentkompetens, tighthet, spelglädje, bra ljud och coola karaktärer faller på plats och vävs ihop blir det helt enkelt såhär klockrent. Den tyska punktligheten avslutades prick klockan 23.00 med klassikern ”Balls to the wall”. Denna kvälls bästa låt blev oväntat nog  inte ”Fast as shark”, utan nyfrälst blev jag av utomjordiska versionen av ”Metal heart”. Dock var hela konserten en holistiskt högtidsstund av ett band som andas framtid, vitalitet och hunger, trots att de närmar sig pensionsåldern

För mig var plattan Restless and wild från 1982 ett välbehövligt uppvaknande och avstamp från halvtaskiga Kiss-låtar och snabba Ramones hits. Detta var banne mig riktig musik, och definitivt en skiva som förde mig mot tyngre hårdrockregioner med band som Metallica, Exodus, Acid och Heavy Load.

Sångaren Udo Dirkschneider kraxade som en skadeskjuten kråka, han var inte bildskön, och hade absolut ingen karisma, trots det gillade jag motstridigt rösten, låtarna och bandet i sig. I kölvattnet av Restless and wild införskaffades plattan innan, nämligen Breaker. Även där fanns det heliga guldkorn som med tiden blivit adekvata Accept-klassiker såsom ultratunga ”Breaker”, ”Run if you can” och ”Burning”.

Accepts rötter sträcker sig ända till Udo Dirkschneiders och Michael Wageners ungdom där de bestämde sig för att bilda ett band. Det började med att Michael skulle spela gitarr och Udo keyboard, men med tiden började Udo bli mer intresserad av att använda sin röst istället och det slutade med Udo på sång. De kallade sig för ”Band X”, men 1971 bytte de namn till Accept.

Efter att ha kommit på tredje plats i en tävling i Düsseldorf så fick Accept chansen att spela in sin första skiva. Det resulterade i deras första skiva med samma namn: Accept, som i sin tur följdes av I´m a rebel vilken innehöll bland annat låten med samma namn. I’ m a Rebel” var egentligen skriven för AC/DC, men då resultatet inte blev bra nog tog Accept den istället. Vid den här tiden var också Accepts ursprungliga uppsättning född: Udo Dirkschneider (sång), Wolf Hoffmann (gitarr), Jörg Fischer (gitarr), Peter Baltes (bas), och Stefan Kaufmann (trummor).

Med Breaker 1981 hade Accept hittat sin stil och slog igenom i Europa med sin aggressiva musikstil. De uppnådde till och med status att få göra en Europaturné med Judas Priest. Bandets ena gitarrist Jörg Fischer hoppade av strax innan inspelningen av nästa album och man anlitade Herman Frank som ersättare (Wikipedia).

För mig var det aldrig nästkommande Balls to the wall från 1983 tillika katapulten som fick den viktiga USA-marknaden intresserad som min nästa favoritplatta, utan Metal Heart från 1985. De ingredienser den innehöll var för mig manna från himlen. Låten ”Metal heart” är fortfarande lika bra som den var då, resten av plattan är bara en uppvisning hur man skapar tung, karg, snabb musik med melodislingor som Björn och Benny skulle vara avundsjuka på.

Udo Dirkschneider f.d sångare i Accept

Splittringen med originalsångaren skedde efter deras turné med Russian Roulette från 1986, då hoppade Udo Dirkschneider av bandet 1987 och bildade sitt eget band, U.D.O. 1992 var Accept dock tillbaka med sin originalsättning, fast denna gång med bara Wolf Hoffman som gitarrist. Udo var som sagt sångare i Accept  från 1976 till 1987 samt en andra period mellan 1990 och 1996. I en intervju 2007 förklarade Dirkschneider  (född 1952 det vill säga 62 år gammal/ung) att en återförening med de andra medlemmarna i Accept var  helt utesluten.

Det ledde sannolikt till en ny era för bandet. Med nya sångaren i spetsen skapades comebackalbumet Blood of all nations 2010 som rosades världen över av såväl nya som gamla fans och kritiker. Det är få sångrockader  i metalvärlden där i fall jag kan säga att nytillskottet slår originalet med råge. Visst kraxas det fortfarande, men det är ju som sagt en del av Accept identitet. Hade Jorn Lande istället kommit in som bandets nya sångare hade det inte varit Accept, trots att den ljuva stämman är ljusår bättre sångmässigt.  Mark Tornillo är dessutom mer varierad och framförallt bättre sångare samtidigt som han betydligt bättre scennärvaro än sin föregångare.

De två originalmedlemmarna Peter Baltes och Wolf Hoffmann är motorerna och naven i bandet såväl utifrån det förgångna som Accepts numera ljusa framtid. Det är de två herrarna som är underhållarna på scenen. Det märks att de är oerhört stolta över vad de skapat under åren som gått i symbios med de tre senaste kvalitetsalstren. Bates & Wolf påminner mig om två herrar som helt enkelt är snuskigt nöjda med livet överlag; de behöver inte bevisa något längre; cirkeln är sluten.

Blood of all nations visade sig inte vara en lyckoträff eller ett engångstillfälle, segertåget fortsatte 2012 med utmärkta plattan Stalingrad, vilken var minst lika bra som sin föregångare. Två år senare fullbordades den fiktiva trilogin med skivan Blind Rage. Det är en platta som jag ansåg var sämre än de två föregångare; men med flera lyssningar i bagaget kan jag bara konstatera att Blind rage vuxit till sig och lätt sällar sig till de två andra plattorna. Det finns ett hårdrockvänner som menar på att de låter likadant som de alltid gör. Vad är problemet, vill de att de ska låta som U2, Molly Sandén eller Rammstein. Balansgången mellan reproducering och förnyelse är überskör, men när kommande hårdrocks hits kontinuerligt skapas är väl det knappast något större problem.

Continue Reading »

1 Comment

En adekvat tradition sedan 1998

I begynnelsen när jag och min fru Marie precis träffats inleddes en matprocess som idag är mer vital än någonsin. Vi upplevde att det vore trevligt att sätta guldkant även på vardagen genom att en gång per månad besöka en helt ny restaurang. Främst låg fokuset på Norrköping och dess restaurangutbud, men närliggande städer var lika attraktiva att konsumera.

Pizzerior fick i undantagsfall figurera i statistiken. När det gått några år så är det fritt fram att ta samma mathak som förut. Det väsentliga är väl att ha en restauranglista som årsvis är fri från samma ställen. Vi brukar också passa på att spara någon månad extra med syftet att äta när vi är på semester i Sverige eller utomlands.

Budgeten ligger på beskedliga 600 kronor, en summa som vanligtvis inte genererar i någon 3 rätters meny precis, men en huvudrätt, dryck  och valet mellan förrätt vs efterrätt. Huvudsyftena är att att hålla gnistan vid liv, känna oss lite sådär härligt lyxiga och testa och beta av  Norrköping restaurangutbud. I årets lista utkristalliserades att det var få ställen som inte besöktes i Norrköping, undantaget var en utmärkt restaurang i Österlen, Britta och Lennarts i Norsholm samt Smultronstället i Söderköping,

2013 bästa restaurangbesök

Bästa ställe enligt oss utifrån de ställen som vi besökte 2013 var utan tvekan Östgöta kök. Visserligen är vår ambition att äta middag på restaurangerna inte luncher. Ibland tar dock nyfikenheten överhanden och då inkluderas ibland lunchrestauranger. Av de lunchställen som vi förut ätit på lägger sig Östgöta kök på en helt annan nivå. 120 kronor för en lunch, dyrt, absolut, men det beror på hur man definierar dyrt. Vill man ha råvaror som dels är närproducerade och innehållandes så få gifter som möjligt i samklang med osannolikt bra service är detta snarare billigt.

Alltid på lunchmenyn: Östgöta Köks Klassiker

Våra hemrullade köttbullar med potatispuré, gräddsås och lingon
Wadstens Charks kryddiga isterband med dillstuvad potatis och rödbetor
Hemgravad lax med hovmästaresås och dillstuvad potatis
135 kronor

Varmrökt lax från Finnö Fisk, pressgurka, hovmästaresås och dillstuvad potatis
145 kronor

Inkluderar alltid Östgöta Köks mineralvatten, sallad,
vårt stenugnsbakade surdegsbröd, kaffe och liten kaka

Måndag
Italienska köttbullar i tomatsås med risionipasta, grönsaker och parmesan

Tisdag

Pytt Bellman med senapsgrädde, slatgurka och rödbetor

Onsdag

Pocherad  färsk fisk med ägg, räkor och persilja serveras med dillpotatispuré

Torsdag

Majskyckling med ljus dijonsenapsås, rostade grönsaker med gremolata

Fredag
”Burger Friday”

2013 sämsta restaurangbesök

Utifrån ett helhetsperspektiv blev Viet Deli sämsta matbesöket 2013. Den trånga intetsägande DDR-inredningen kunde kapa vilken mateufori som helst. Ägarinnan var dock otroligt trevlig och pratsam. Hon brann verkligen för att sprida ljus på den vietnamesiska matkulturen. Tyvärr var läget och lokalen bromsklossar som reducerade syftet med hennes matmission.

Den vietnamesiska matkulturen påminner mångt och mycket om sin kändare granne Thailand när det kommer till kryddorna såsom citrongräs och lime. Kontrasten ligger snarare på att smakkombinationen är sötare och mindre kryddstark samtidigt som kokosmjölk inte används lika frekvent, utan mer buljongbaserade soppor och grytor.

Antingen hade vi ren skär otur eller så var våra rätter helt enkelt relativt intetsägande. En faktor som inte borgade för att vi i fortsättningen skulle grotta ner oss i Vietnamesiska recept i hemmets ljuva vrå.

Regional Matkultur

Regional matkulturskyltar bör uppmärksammas lite extra på grund av dess funktion. Anledningen stavas närproducerat och ekologiskt. Regional Matkultur är ett nätverk med medlemsregioner över hela Europa. Det gemensamma målet är att utveckla regioner genom regional mat och kulinariska traditioner. Ökad användning och produktion av regionala livsmedel utvecklar småskalig verksamhet med klara synergieffekter till turism, miljö, sysselsättning och hälsa.

Företagsmedlemmar i nätverket ser till att produkterna har sitt ursprung från regionen, även om det finns enstaka ekonomiska rovdjur som bara utnyttjar nätverkets dragningskraft . Som sagt kulinariska traditioner och färdigheter är något att  värna  om och vara stolta över.

2013 matställen som besöktes

Januari           Tegelvalvet krog

Februari         Viet Deli (Repslagaregatan)

Mars               Louise De Geer

April               Sportbaren Titan

Maj                 Bröderna M  (Österlen)

Juni                Gamla Bryggeriet  (Spångenbacken)

Juli                  Enjoy Bar & Mat  (Kvarteret Knäppingsborg)

Augusti          Britta och Lennarts (Norsholm)

September    Smultronstället (Söderköping)

Oktober         Östgöta Kök

November     God Vän  (Kungsgatan)

December     Paris Du Liban  (Kungsgatan/S:t Persgatan)

 

Continue Reading »
No Comments

Världseliten på plats i Linköping igen

Europas största squashtävling utanför England

Case Swedish Open 2013 är den största squashtävlingen någonsin i Norra Europa med 70 000 US dollars i rankingpotten i herrarnas PSA-tävling. 2013 års Case Swedish Open blev parallellt den 10:e upplagan som ActiPro Event med samarbetspartners genomför på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall. Med 10 av 20 världens bästa squashspelare på plats har tävlingen vuxit till en adekvat sporthändelse i squashsfären och bland de 12 största i världen. Linköping bör tacka squashgurun och före detta världsspelaren Fredrik Johnsson för att Linköping hamnar på världskartan. Arrangemanget är omåttligt populärt bland spelarna på touren.

 Lördag 2 februari

12.00 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
12.45 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
13.45 Semifinal Case Swedish Open
14.45 Semifinal Case Squash Cup, Herrar Elit
15.45 Semifinal Case Swedish Open (inställd p.g.a skada)

Gregory Gaultier

Datum för Case Swedish Open veckan 2013

29-30 januari kvalspel på Linköping Squash Center och Norrköping Squash Center.
31 januari-3 februari huvudtävlingen på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall
1-3 februari Case Squash Cup med ca 20 olika tävlingsklasser

Case  squash cup – Alla kan vara med och tävla, på sin nivå

Norrköpings bidrag till ”breddtävlingen” vilken bestod av 20 olika klasser utspridda bland 225 anmälningar var förutom Lino Ferrari  även Johan Lindström, Johan Steen och  William Lange. Mr Ferrari som vanligtvis har nerver av stål och kondition som en bergsget blev sviken av båda sina bundsförvanter mot Malmös Henrik Eriksson som vann komfortabelt med 3-1. Johan Lindström såg för ett tag riktigt segerviss ut, men även här enligt honom själv var tröttheten källan till förlusten mot Nicklas Mattsson med 3-1 i set. Johan Steen som numera tillhör Linköpings squashklubb förlorade mot den betydligt äldre Mikael Ledström med 3-1 William Lange som var den enda anmälda i C-gruppen blev groteskt pulvriserad med 3-0 av förstaseedade Andreas Carlberg tillika vinnare av den gruppen. Den gemensamma nämnaren för dessa glada amatörer var att alla dels åkte ut i första omgången, dels att ingen av dem tog två set.

Öppen klass Herrar Damer
Elit Joey Barrington     3 – 0        Rasmus Hult Emilia Gauffin  0 – 3   Nanne Carleke
A Carl Remle           3 – 1        Jonas Ulvsbäck

-

B Tor Christofferson 3 – 2        Joel Viksten

-

C Marcus Staaf         0 – 3        Andreas Carlberg

-

D Albin Kaiding         3 – 2        Johan Pärmelöv                                         -

En tradition värd att värna om

För femte året i rad åkte jag och Henrik Andersson till Linköpings sporthall för att avnjuta semifinalerna. Med oss denna gång var Jarmo Kolehmainen, Magnus Hjortberger, Börje Bjurström och Lino Ferrari. Jag blev bekvämt hämtad runt 12 tiden på Lidl-parkeringen. Tre bilar färdades i makligt tempo till vår tvillingstad, 40 minuter senare äntrades våra förbokade platser, denna gång på C-långsidan. Förra året bokade jag upp de allra bästa platserna, strategin var simpel: boka först av alla. Denna gång följde jag inte den taktiken, vilket genererade i sämre platser. Vädret ute var förövrigt  sagolikt vackert, och stämningen i hallen på topp utifrån ett nordiskt perspektiv.

I vilket fall som helst blev sällskapet matade med högkvalitativ squash som fick sitt klimax då regerande mästaren Gregory Gaultier gjorde slarvsylta av den brittiska världssjuan Peter Barker. Förutom ännu sämre självförtroende så inkasserade han också sin 11 förlust av 13 möjliga mot denna franska batman. Vi var snuskigt spända på att se världstvåan Nick Matthew mot egyptiern Tarek Momen, men som ett mycket oväntat slag mot solar plexus meddelade speakern att den sistnämnde tvingats lämna w.o på grund av skada. Densamme slog tidigare ut sin Egyptiske landsman Karim Abdel Gawad med 3-0 (20-18, 11-3, 11-9) Det första gamet går till historien som det längsta i Case Swedish Opens historia och varade i 30 minuter. Istället fick vi se en uppvisningsmatch mellan Joey Barrington och Laurens Jan Anjema vilka stod för ett publikfrieri av guds like. Jag skulle vilja se tennis-proffs-spelare skämta och spexa med sin publik likt dessa herrar gjorde, en angenäm överraskning, men som sagt den den uteblivna semifinalen gjorde sig ständigt påmind.

”Drömfinalen i Case Swedish Open 2013 är avslutad och det blev en final med spel i yppersta världsklass. Gregory Gaultier (FRA) var innan matchen regerande mästare och en hungrig Nick Matthew (ENG) hoppades kunna ta över den titeln. I första game tog Gaultier kontrollen direkt och gick fram till en 5-1 ledning. Matthew försökte hänga med men fransmannen höll uppe sitt fantastiska spel och vann till slut gamet med klara 11-3. Andra game var betydligt jämnare. De båda spelarna spelade en squash i världsklass och publiken i Linköping jublade åt många underbara dueller och en del roliga konversationer mellan spelarna och domarna. Efter att spelarna följt varandra åt till ställningen 10-10 var det till slut Gaultier som vann det viktiga andra gamet med 12-10. Nick var nu tvungen att vinna det tredje gamet och han startade det tredje bra. Matthew hade en 9-6 ledning och många i publiken trodde på ett fjärde game. Gaultier ville annat och tog efter ett underbart spel 5 raka bollar och vann det tredje med 11-9. Därmed hade Gregory Gaultier lyckats försvara sin titel genom en suverän 3-0 seger. (11-3, 10-12, 11-9 www.swedishopensquash.se).

Top 20 betyg per februari 2013
Rank Ändra Spelare Genomsnittlig poäng
1 Ramy Ashour 1583.500
2 Nick Matthew 1095.500
3 James Willstrop 1056.000
4 Grégory Gaultier 960,000
6 1 Karim Darwish 686,000
6 1 Mohamed El Shorbagy 637,500
7 1 Amr Shabana 547,000
8 1 Peter Barker 504,500
9 Omar Mosaad 496,500
10 Borja Golan 434,500
11 1 Tarek Momen 366,500
12 Tom Richards 360,000
13 2 Daryl Selby 346,000
14 1 Alister Walker 337,500
15 1 Laurens Jan Anjema 330,000
16 Simon Rosner 321,000
17 Adrian Grant 302,000
18 4 Saurav Ghosal 280,417
19 1 Cameron Pilley 275,000
20 2 Stephen Coppinger 266,000

Nordiska inslag i squash-hierarkin

Sverige tillhör definitivt inte toppnationerna i bollsporternas ”schack-maraton”. Den bäst rankade svensken Rasmus Hult  (150) som återigen tilldelades ett wildcard i turneringen blev utskåpad av 16:e rankade tysken Simon Rosner. Bakom honom finner man inte en enda svensk bland de 400 bäst rankade i världen. Vårt grannland Finland tycks däremot ha hittat squashformeln med hela 5 spelare på samma lista. Finländaren Olli Tuominen är rankad som 23 på världslistan medan hans landsman Henrik Mustonen befinner sig på 52:a plats på samma lista. Dansken Kristian Frost Olesen skuggar dessa finnar på nummer 53 i världen. Den fjärde nordiska spelaren på topp 100 är sedermera också dansk, Rasmus Nielsen  som befinner sig på 83:e plats. Efter Rasmus Hult hittar vi den tredje finländaren Matias Tuomi som parkerar på en 159:e plats tätt följd av listans första och enda norrman på 160:e plats, Kim Are Killingberg

Peter Blomqvist bäst i Norrköping och 66:a i Sverige

André Wikström bäst i Linköping och 11:a i Sverige

Rasmus Hult är bäst i Sverige, rankad 150 i världen

Whisky-race-light hos Hjortberger och mat på O´Léarys

Som skållade getingar for Jarmo hem till Svärtinge precis som Lino till Östra Husby. De kvarvarande samlades hos Henrik Andersson vars lägenhet var sprängfylld av dyra rökiga droppar. Det blev en provsmakningsorgie som hette duga, själv testade jag endast tre olika whiskysorter, några sambucca och en starköl eftersom jag inte ville få någon form av blackout. Börje ville irrationellt och ytterst diktatoriskt göra en Hollywoodentré till O´Learys via taxi. Då människan stod för kostnaden så fick vi andra rucka lite på våra gångpromenad-planer. I harmoni med Manchester United på storbilds-tv och en halvtaskig pasta alfredo tämjde vi några bägare öl. Stämningen var verkligen på  topp hela kvällen. Börje och Henka ville fortsätta att ”festa”, själv kände jag att min livskvalitetskvot hade uppfyllts med råge, och valde istället att gå hem. Att dagen efter vara bakfull på barnens heliga förmiddags-danskurs var långt ifrån en helhetsupplevelse att sträva efter.

 

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Europas största squashtävling utanför England

Case Swedish open 2012 är den största squashtävlingen någonsin i Norra Europa med 70 000 US dollars i rankingpotten i herrarnas PSA-tävling. Vinnaren erhåller också som extra bonus en klocka från Sjöö Sandström till ett värde på ca. 6 000 US dollars.

Den stora breddtävlingen omfattar en mängd olika klasser, så att så gott som alla squashspelare kan deltaga. Tävlingen spelas som cuptävling från fredag lunch till söndag eftermiddag. Matcherna spelas på Linköping Squash Center och Racketcenter och några finaler avgörs på fyrglasbanan i Sporthallen. I anmälningsavgiften ingår den officiella Swedish Open tröjan. För alla juniorer som anmäler sig till Case Squash Cup ingår fri entré till samtliga matcher på fyrglasbanan.  Tävlingarna är öppna även för internationella spelare. Lino Ferrari rankad 369:a i Sverige deltog i D-gruppen och lyckade slå några klart högre rankade spelare, men i kvartsfinalen tog det stopp trots att han hade matchen i sin hand mot 229:e rankade Marco Salazar med 2-0 i set, starkt jobbat i vilket fall som helst.

Jag, Henka Andersson, Börje Bjurström, Magnus Hjortberger, Lino Ferrari och Jarmo Kohlemainen åkte i riktning mot Linköpings sporthall där världens squashelit samlats och där den mäktiga fyrglasbanan inhyses. Jag var den som bokade biljetterna först av alla, vilket innebar att squashvyn på B-läktaren var sanslöst; domarteamet satt bara några platser ifrån oss. De två föregående åren hade vi suttit på långsidan och tyckt att det var riktigt bra platser, men som sagt dessa platser var ljusår bättre. Som squashspelare blir man lika hänförd som inspirerad av den världsklassquash som serverades i de två semifinalerna. Den riktiga dramatiken var väl det enda som riktigt saknades. Arrangemanget i sig är riktigt bra, men det känns instinktivt att man kunde gjort så ohyggligt mycket mer av detta ur ett marknadsförings perspektiv. En squashbana är inget man sätter upp i en gympahall som exempelvis tennis, bordtennis, fotboll, innebandy basket, volleyboll eller basket. Det innebär att man måste hitta andra vägar att locka ungdomar till sig, vilket inte är det allra enklaste. I och med detta evenemang och dess stjärnglans så finns det oanade möjligheter att marknadsföra squashen på ett betydligt bättre sätt än vad som görs nu. Hade jag inte vetat bättre så hade jag gissat på att Squashförbundet inte vill ha fler spelare eller kommande svenskar i världseliten. Jag och Hjortberger försökte reproducera squasheuforin genom att själva spela dagen efter. Det är väl bara att medge att det är solsystem mellan oss och typ alla som spelar squash på enhögre nivå; vi träffade i alla fall bollen.

Besökte för 3 året i rad en av Europas främsta Squashturneringar: Linköpings Case open. Denna årliga evenemangsbegivenhet har utmynnat i en återkommande se-fram-emot-upplevelse. Heldagen består av olika faser som formar en djävulskt trevlig helhet.  Denna gång blev vi ett gäng på 6 gubbar som anslöt sig till The squashpack. De två tävlingsnykomlingarna var Börje Bjurström och Magnus Hjortberger, annars var det samma gamla gäng:  Mats, Jarmo Kolehmainen, Lino Ferrari och Henka Andersson. Semifinalerna var en squashuppvisning i den högre skolan, och var en oerhört underhållande upplevelse, men samtidigt också  en smärtsam påminnelse av diskrepansen mellan världsklass och motion. Då jag bokat biljetter först av alla hade vi i stort sett tillgång  till sittplatser att döda för. Det i sig gjorde sportupplevelsen ännu starkare, då vi de andra gångerna suttit på långsidan. Tiden praktiskt taget sprang iväg, och snart satt vi i bilen på väg till The Home of Hjortberger. Där snackades det whisky, whisky och ännu mera whisky. Jag själv som bara dricker för att bli påverkad förstod aldrig deras maniska vördnad för denna dryck. Vi drack i alla fall dyra droppar enligt expertisen, ju dyrare desto äckligare (rökigare).

Vi tog oss sedan från lägenheten till O`Leary´s där vi bokat bord. Dessutom hade vi fixat tips, trav, Lotto med mera. Jag var på randen till svälthungrig, och såklart dröjde maten extra länge just därför. Vi inledde med att beta av några riktigt kalla öl. Samtalsämnena var  denna kväll oändliga, och ibland brände det till ordentligt som till exempel Zlatans betydelse för Sveriges fotbollslandslag, och om man måste vara gay eller inte för att att tycka om Melodifestivalen, jag och Hjortberger bestred deras vaga argument med framgång. Efter en anti-al-dente pasta som stått lite för länge i köket drog vi oss hemåt. Jag vandrade raskt genom ett exceptionellt kylslaget Norrköping till sängens varma och trygga vrå. En toppendag helt enkelt

Squashhierarki

  • Peter Blomqvist är bäst i Norrköping rankad 63:a i Sverige
  • 28-åriga Rasmus Hult är bäst i Sverige rankad 205 i världen
  • Bästa Nordbor är Olli Tuominen rankad 23 i världen och landsmannen Henrik Mustonen 46 i världen
  • Danskarna är näst bäst med Kristian Frost Olesen på 74:e plats och Rasmus Nielsen på 89:e plats

Rank Name Country +/- Total Tourn Average
1 Nick Matthew
1 14700.000 12 1432.500
2 James Willstrop
1 14545.000 11 1425.500
3 Gregory Gaultier
- 12750.000 12 1191.000
4 Karim Darwish
1 10450.000 13 981.000
5 Ramy Ashour
1 8720.000 10 872.000
6 Amr Shabana
2 6720.000 11 672.000
7 Peter Barker
- 7420.000 12 644.000
8 Mohamed El Shorbagy
2 6785.000 12 622.000
9 Laurens Jan Anjema
- 4895.000 11 470.500
10 Mohd Azlan Iskandar
- 5510.000 14 465.000
11 Hisham Mohamed Ashour
3 4795.000 15 390.000
12 Daryl Selby
1 4200.000 13 380.500
13 Thierry Lincou
1 3835.000 12 369.000
14 Omar Mosaad
1 4130.000 13 362.500
15 Cameron Pilley
1 4350.000 15 342.27

Semi 1


Karim Darwish (EGY) – Daryl Selby (ENG) 11-2, 11-2, 6-11, 11-8. Matchen höll på i 47 minuter.

Det var spel mot ett mål om vi applicerar in fotbollstermer. Att Daryl överhuvudtaget tog ett set kändes mera som att Karim ville bjuda publiken på ett extra set. Den elegant spelande Karim smekte ner stoppbollarna med en perfektionism som var gudasänd. Det var först i 3:e som han troligtvis fejkade några missar för att skapa någon form av spänning.

Semi 2


Gregory Gaultier (FRA) – Peter Barker (ENG) 11-1, 11-3, 11-2. Matchen höll på i 34 minuter.

När man trodde att man precis bevittnat mannen som skulle ta hem segern i denna turnering, äntrade denna för närvarande franska världstrea in på squashscenen. Han har tillgång till ett squashrörelsemönster att mörda för; det han inte hinner upp gör troligtvis ingen annan heller. Detta var verkligen pulvrisering i ordets bemärkelse. Den 7:e rankade britten blev spelmässigt avklädd av denna überstarke egyptier. Om förra matchen var spel mot ett mål så var denna uppvisning eller snarare lektion tre snäpp värre.

Final

Gregory Gaultier (FRA)- Karim Darwish (EGY) 11-3, 11-6, 11-8. Matchen höll på i 46 minuter.

Gaultier är en av de snabbaste spelarna på touren just nu och Darwish har en av världens bästa forehands något som ökade spänningen utterligare mellan dessa två squashgiganter. Gaultier höll kvar sin goda form från tidigare i veckan och rörde sig mjukt och smidigt och stoppade alla Karims försök att slå avgörande slag. Många poäng kom av att motståndaren missade snarare än att de själva avgjorde. Kvalitén på Squashen som spelades i finalen var fantastisk och bollarna de visade upp var otroliga och drog ner mycket applåder från läktarna. Gregory vann till slut det första gamet med 11-3. Andra gamet höll även det världsklass och nivån var närmast omänsklig och det var Gregory som styrde och ställde. Karim blev lite frustrerad över att hur bra han än spelade så var ändå Gregory lite bättre, vilket inte säger lite om dennes nuvarande formtopp.

Darwish, efter matchen;
”Alltid roligt att komma till Linköping för att spela denna turnering. Gregory var idag helt enkelt för bra för mig idag . Vi har spelat mot varandra sedan vi var 10 år gamla och jag har aldrig sett honom spela så här bra. Jag skulle älska att komma tillbaka hit till nästa års turnering och stort tack till Fredrik Jonsson och hans team för en mycket välorganiserad turnering.”

Gaultier, efter matchen;
”Jag trodde faktiskt inte att jag skulle spela så här bra eftersom jag har haft problem med ryggen sen jag kom tillbaks från New York. Jag vill bli rankad som världens bästa spelare igen och då  behöver jag den motivation jag får från publiken för att nå dit igen. Jag har haft turen att ha min fysioterapeut med mig hela veckan och han har gjort ett bra jobb med mig hela veckan lång. Jag vill också tacka Fredrik och hans team, Linköping, sponsorer mm för att ni ser till att den här turneringen växer för varje år Vilket jag hoppas att den kommer fortsätta göra i många år framöver. Jag önskar att vi hade en liknande turnering i Frankrike. Jag önskar er alla lycka till och till sist hoppas jag att Karims hemland Egypten snart kommer att återfå lugn och ro.”

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu