Satans gener!

Såg det snuskigt intressanta ”Vetenskapens värld” på SVT härom veckan. Förhandsreklamen hamrade ut budskapet att de skulle passa på att avliva ett antal vedertagna träningsmyter. Efter att ha sett programmet i sin helhet måste jag konstatera att det till en viss del stämde. Motion tar tid, men istället för många långa pass ska det räcka med 3 minuters högintensiv träning per vecka för att uppnå samma resultat som exempelvis löpa 1½ mil. Med hjälp av modern genteknik och hjärnavbildning avslöjas varför alla reagerar olika på träning. Dessa forskare anser att träningen bör individanpassa, istället för nu där generella träningsnormer gäller för alla som tränar.

Att vara uthållig är en viktig egenskap som löpare, intervallöpning är essensen, det vill säga den högintensiva träningen, den som tär på psyket. Det innebär konkret i genomsnitt 90 % av maxpulsen, med endast kort vila. Uthållighet kan definieras som kroppens förmåga att ta upp och transportera syre. Syre krävs för att muskeln ska kunna utvinna energi. I muskeln finns mitokondrier som är våra energifabriker och det är här som syre med hjälp av kolhydrater eller fett omvandlas till energi. Denna energi kan vi sedan använda när vi springer alltså måste muskeln ha tillgång till syre för att vi ska kunna springa länge och vara uthålliga. Vid uthållighetsträning blir kroppen bättre på att försörja muskeln med syre och det beror främst på tre delar:

● Blodets förmåga att transportera syre

● Hjärtats förmåga att pumpa

● Muskelns förmåga att ta upp syre

Den fjärde och viktigaste pusselbiten är enligt programmet våra gener, det vill säga våra föräldrars gemensamma arv till oss barn. Forskarna har utvecklat ett genetiskt test som kan förutsäga hur en individ kan reagera på motion genom att mäta en persons DNA-sekvenser, i detta test är det 11  specifika gener. Hamnar man inom kategori 1, där cirka  20 % av befolkningen enligt forskarna ingår, kan dessa dessvärre inte förbättra sin syreupptagningsförmåga. Personligen upplever jag det som som attans svårt att tillgodogöra mig en bättre kondition. Via medier och så kallade experter är intervaller källan till att bli en bättre löpare, men inte de olyckligt lottade 15 % som lider av en taskig gen-sammansättning. Det innebär att jag skulle kunna springa 100 000 stycken intervaller, utan en nämnvärt förbättring, men med en diger lista på idrottsskador istället. Det är obehagligt orättvist; rationellt sett är det bara att skifta sport om man har de dysfunktionella anlagen.

Nu har jag själv inte den ambitionen, utan tycker att löpningen uppfyller andra funktioner som exempelvis terapi för kropp som själ,  fettförbränning och endorfinutlösning. Det är helt enkelt flexibelt att bara snöra på sig skorna och sedan springa en runda på morgon, lunch, efter jobbet eller på semestern, korta som långa sträckor. I mitt fall måste jag dessutom ha konkreta mål för att motiveras: ett halvmaraton per år, Grabbhalvan, Bråviksloppet och Höstmilen är mina kronologiska tävlingsagendor. Dessa sporrar mig att överhuvudtaget ge mig ut och springa. Att jag under loppet blir groteskt kreativ och helst borde ha med mig ett A3-papper är ett problem, men ett angenämt sådant.

1.  20% av befolkningen: knappt inga förändringar, det vill säga svarar inte på den högintensiva träningen

2.  65% av befolkningen svarar på den högintensiva träningen i olika grader.

3.  15 % av befolkningen extremt lättränade, svarar otroligt bra på aerob träning

DNA-test resultat

Om löpningen är körd utifrån ett förbättringsperspektiv så finns det desto större hopp för mig i bollsporternas schack – squash. Istället för att spela 3-4 intensiva squashpass i veckan kan jag omdirigera den tiden och energin till slagövningar och teknik samt att träna vissa adekvata muskelögrupper i syfte att slå hårdare. Det man ska komma ihåg är att högintensiv träning till skillnad från lågintensiv träning främst vänder sig till de som redan har byggt upp en god grundnivå vad det gäller kondition, styrka och smidighet. Sedan är det ju så att det faktiskt finns andra fördelar med  att träna långa pass som: social gemenskap, hålla tävlingsinstinkten vid liv, ligamentförstärkning, euforisk hormonutsöndring. Men jag skulle ändå vilja ta det där DNA-testet, bara för att vara helt säker på att jag tillhör den värsta av de tre kategorierna. Sedan är det ju så med vetenskap att dagens sanning kan vara morgondagens osanning; det ligger i vetenskapens natur så att säga.