39 bidrag tävlade i Malmö

Inför Eurovision med Strömstedt

En epok gick i graven i och med att ”panelen” ratades av SVT.  Fyra söndagar med start klockan 21.00 avverkades istället ”Inför Eurovision-programmen” med ett helt annat upplägg. Niklas Strömstedt och bisittaren Malin Roos bjöd in Rickard Engfors, Shirley Clamp, Martin Rolinski och avslutade det helamed Robin Stjernberg i sista programmet. Jag tillhörde den skaran som följde dessa program varje år, men de två senaste gångerna har programformatet trampat vatten. Denna mer avslappnade diskussionsprocess kändes därför helt rätt. Niklas Strömstedt styrde anti-diktatoriskt gästerna och bisittaren på ett föredömligt sätt. Det fanns faktiskt inget att anmärka på i det nya programkonceptet.

Semifinal 1

Två timmar musikunderhållning på bästa sändningstid, kan det bli bättre? Tydligen, första semifinalen präglades av halvtaskiga ballader. Petra Mede tog över stafettpinnen, och bröt parallellt förbannelsen med att ha två påfrestande programledare, vilka turades om att vara så patetiska som det bara var möjligt. Petra Mede hade dels erfarenhet från ett tidigare musikvärdskap, dels är hon scenvan och rolig komiker. Ingredienser som borgar för mindre trams helt enkelt. Duktige Edward Af Sillén låg bakom talen precis som de senaste 103 åren, vilket börjar kännas aningen upprepande. Samma adekvata melodifestival-missanpassade-humor om och om igen, att värden bytts ut spelar egentligen inte så stor roll när skämten är desamma. Dags att byta ut honom, trots att han skött sin uppgift med bravur, kan Manchester Uniteds Alex Ferguson avgå med hedern i behåll så kan även Edward det

Sverige måste vara världsmästare i Europa på att skapa visuella och synkade effekter till de tävlandes bidrag. I Malmö hade arrangörerna lagt ribban ännu högre, vilka oftast är  mer sevärda än de halvmediokra låtarna i sig, trots en mer ansträngd budget till förfogande.

Pausunderhållningen var sisådär i mina ögon. Reprisen på Loreens barnkörsversion av Euphoria var maffig och stämningsfylld, men också halvseg. Sarah Dawn Finer i rollen som EBU-kvinnan Lynda Woodruff hade onekligen något universalt över sig, och hade potentialen tilltala många tittare utomlands. Däremot var Anders Kleerups specialskrivna musik till Fredrik ”Bounce” Rydman:  Northern Lights; måhända ett koreografiskt mästerverk, men definitivt ”not my cup of tea”, ruskigt segt och ointressant. Här hade man kunnat lägga in ett musiknummer istället där svenska artister speladew upp medley på hits i Sverige exempelvis.

Mina topp-3:

1. Österrike: Natália Kelly – Shine.
2. Moldavien: Aliona Moon – Oh Mie –
3. Belgien: Roberto Bellarosa – Love Kills

Seminfinal 1 genomsyrades tyvärr av smäktande ballader, något som drog ner tempot som motivationen att fortsätta att titta. Favorittippade Danmark hade en bra sångerska och fin text, men låten i sig var knappast speciellt märkvärdig, men gick dock planenligt vidare till den hägrande finalen. När rösterna var räknade konstaterades det även att andrahandsfavoriterna Ukraina, Irland, Holland och Ryssland gått  vidare. Det gällde också coola Anouk som på 90-talet hade en megahit med halvtunga låten Nobody´s wife. Hennes bidrag för Holland var minst sagt det motsatta; Birds var en orgie av stämningsfylld melankoli, mångas favorit, men inte min. Kvällens bästa ballad stod  Moldaviens Aliona Moon för med  låten O Mie. Hennes långkjol med alla färgteman var definitivt ett visuellt smörgåsbord.

Semifinal 2

Petra Medes tydliga engelska var en fröjd för örat till skillnad från många andra programledare med accentbrytningar att mörda för. Det var också skönt slippa dysfunktionella röstningsförfaranden; här presenterades de 10 vinnarna med obarmhärtighet, utan att dra ut på processen i onödan.

Inledningen var nog det bästa för kvällen, med Norges bidrag samt Darin och Agnes under denna semifinal 2. En kreativ eklektisk dansgryta var underhållande till skillnad ifrån förra omgångens intetsägande dansnummer. Under epitetet ”Swedish pop voices” framförde Darin guldlåten Nobody Know och gjorde det kanonbra. Det är en helvetisk mäktig låt, som om den varit engelsk eller amerikansk legat etta på varenda topplista runt om hela världen. Förhoppningsvis får låten och Darin den uppmärksamhet som de är värda. Han framförde också sin senaste singel So yours, som dock inte höll samma klass.  Agnes framförde sina hits One Last time och Release me: två potentiell världshits, om de varit amerikanska eller brittiska det vill säga. Trots det ”svenska musikundret” så utövar de anglosaxiska musikautomaterna härskarteknik på de som försöker peta ner dem från pop-och rocktronerna.

Seminfinal 2 var bättre än seminfinal 1, vilket egentligen inte säger allt för mycket. Armenien hade lyckats förföra min husgud Tony Iommi från Black Sabbath. Låten, framträdandet och typ allt levde inte upp till de förväntningarna jag hade. Den gamle Tony måste har varit koma-medvetslös-full när han skrev denna mediokra låt. Norges bidrag var bland det bästa jag har hört i Eurovision contest sammanhang på flera år. Trots att jag är nationalist uti fingerspetsarna (inte rasist) så ska bästa låten koras, och då framförde Margareta Berger den klart bästa låten, ljusår ifrån vår egen Robin Stjerberg och resten av startfältet i de båda semifinalerna, en HIT helt enkelt. Albaniens Adrian Lulgjuraj och Bledar Sejko stod för någorlunda rockigare tongångar med låten Identitet, tyvärr föll den inte mig i smaken trots ett adekvat gitarrsolo.

Switzerlands (kan inte skriva landet på svenska) Takasa var ett 6-mannaband med en åldersspännvidd mellan 21-åriga Sarah Breiter till 95-åriga Emil Ramsauer det vill säga Eurovision Song Contest scenens äldsta människa. Tunga gitarrer till trots blev You and me aningen för påfrestande. Ett minst originellt udda bidrag och likheter med Malena Erman hade Rumäniens Cezar med låten It´s my life. Likt en kastrerad vampyrmullvad framförde den välrenommerade kontratenoren ett minst sagt udda musikstycke. Den grekiska gruppen  Koza Mostra med sångaren Agathon Iakovidis framförde Alkohol is free. Greklands svar på Hoffmaestro fick mig till skillnad från många andra bidrag på gott humör med sin medryckande musik.

Mina topp 3:

1. Norge: Margaret Berger -  I feed you my love
2. Finland : Krista Siegfrieds – Marry me
3. Azerbaijan: Faird Mamadow – Hold me

Alla nordiska bidrag gick vidare: Island, Norge, och Finland; Danmark via semifinal 1 och Sverige var direktkvalificerade via sin vinst 2012. De svenska låtskrivarna som låg bakom bidragen med Azerbaijan, och Georgien gick också vidare till finalen. Som sagt den andra semifinalen var bättre på alla punkter än den första.

The Grand Final

”Less is more” var budskapet till de som hade ett år på sig att färdigställa Eurovision Song Contest 2013 i Malmö. Christer Björkman och hans team skalade av den teknik-kapprustning-hybrisen som pågått under en längre tid. Han fokuserade på essensen, där målet var att skapa den bästa tävlingen någonsin, med en mindre budget. Fokuset lades istället på artisterna, gemenskapen och musiken; bort med exempelvis resebyråreklamen och missanpassade värd/värdinna-duo-skämt. Den helhet som utkristalliserades var världsklass utifrån ett tidigare Eurovision Song Contest perspektiv. Hela 26 bidrag gjorde upp om Europas musikkrona och endast ett kunde titulera sig europamästare i musik.

OS-invigning inledningen till tonerna av Björn & Benny och Aviciis  ”We write the story” var pampigt men träigt, även om bron i sig var cool. Jag hade förväntat mig en hit eller i alla fall något embryo till pop, inte detta. Sara Dawn Finer avslutade sin sketchepos: ” Lynda Woodruff”, likt hon börjat, halvroligt, men väldigt personligt och professionellt. Hon fick chansen att visa vad hon är allra bäst på att göra senare i programmet, nämligen att sjunga. Hon framförde en magisk version av ABBA:s ”The Winner takes it all”, hon sov nog bra, med ett såväl stärkt självförtroende som varumärke. Detsamma gäller väl inte Eric Saade, som var tv-rutans portal mot greenroom. Han gjorde visserligen inte bort sig, men tillförde heller ingenting.

”Swedish Smorgasboard” var ett musikalstycke med Petra Mede på sång om svenska stereotyper som avhandlades smidigt sarkastiskt. Sketcherna med Fredrik Reinfeldt och Felix Herngren var dräpande, och faktiskt riktigt roliga. Loreen fick chansen att återigen ta hela Europa med storm när hon framförde ett medley över underbara My heart is refusing me, Euphoria och nya singeln: We got the power, en låt som var den klart sämsta av de tre.

Min top 5 lista

1. Norge
2. Belgien
3. Finland
4. Moldavien
5. Danmark

Robin Stjerberg slutade i mitten av startfältet. Hans 14:e plats var absolut ingenting att skämmas för. Killen gjorde så gott han kunde, med den låten i bagaget. Hade inte den internationella juryn varit där petat så hade Yohio vunnit. Ett bidrag som borgat för en svensk 10-i-topp-placering på grund av att låten helt enkelt var bättre och dessutom originellare. Jag tyckte Norges bidrag var ljusår bättre än sina konkurrenter, men förhandstippade Emmelie de Forests höll undan för henne och resten av cirkusen. Hennes hypade vinnarbidrag Only teardrops var en dussinllåt som hade den minst sagt oförutsägbara eurovision-timing-guden på sin sida. Kvällens sändning gick en kvart över tiden, och huvudanledningen till detta var att de som meddelade ländernas poängutdelning inte höll sig till sina tidsramar – igen. Nepotismen det vill säga vänskapsröstningarna är fortfarande störande. De nordiska länderna röstar på varandra, men gör det med stil, och på grund att oftast kunna värdera vad som är bra och mindre bra musik. Gänget med exempelvis Azerbaijan, Moldavien, Vitryssland, Cypern och Malta är ju bara för härliga i sitt ogenerade sätt att hylla sina grannar, även om det stått en bytta med hästkött på scenen så hade de fått en 10 vs 12:a av sina altruistiska grannländer. Återigen grattis till Danmark och Emmelie de Forests.

 

Continue Reading »

Deltävling 3 – Leksand

Programledarna fortsatte med sin aningen ytliga lättsamma gayhumor. Jag tycker verkligen inte det gör bort sig, men som sagt det är så snuskigt slätstruket och tillrättalagt. Det finns inget provocerande eller roligt med detta. Deras mellanaktsnummer var däremot under all kritik. Det kändes mer som ett studentspex eller taskigt lokalrevynummer. Jag är däremot väldigt nöjd att årets deltävlingar reducerat det annars vedertagna humorinslagen. Allt som oftast är det enerverande mediokert, och då är det bra mycket smartare att fokusera på själva musiken. Ett av de hedervärda musikambitioner är när andra artister tolkar andra melodifestivallåtar. Denna gång var det dags för Sirqus Alfon att tolka Roger Pontare något bortglömda Silverland, och på vilket sätt de gjorde det. Detta var 1 miljard gånger bättre än föregående anti-kreativa halvfabrikat. Nytänkande, humor, skönt sväng och humoristiskt underhållande scenshow stod dessa grabbar för; så genomtänkt borde varje mellanakt med självaktning framföras.

1. Youngblood – Youngblood

Medioker sång och accent-dysfunktionalitet är i mina ögon helt bannlyst. Spelar ingen roll om låten är en superhit i sig, om de nämnda faktorerna medverkar i bidraget. I detta fall var Fredrik Kempes låt långtifrån någon ny Manboy/Popular, men dessvärre märktes det tydligt att han ville infoga de framgångsrika tonerna i detta bidrag. Slutresultaten blev bara en andefattig karbonkopia, med taskig sång och myriader av accentluckor.

2. Mina BenHajji – I mina drömmar

Själlös traditionell sömnig svensk ballad. För att en sådan här låt ska få ett riktigt lyft måste en sångerska/sångare med riktigt hög klass implementeras typ Sarah  Dawn Finer. Mina Ben Hajji tillhörde inte den kategorin, även om jag tror att hennes nerver spökade, något som påverkade såväl det stelbenta framförandet som den osäkra tonprocessen.

3. Mattias Andréasson – Förlåt mig

Det här gillade jag instinktivt. Killen gick igenom kameralinsen och låten var en varierad R´n B med bra tryck i. Mattias har också varit med och skrivit låt och text, något visar på att han inte bara är ett ”prettyface”.

4. Love Generation – Just a little bit

Trots att de tappat en medlem framför de ett bättre  bidrag än förra året ”Dance alone”.  Numret är snyggt, energiskt, genomtänkt och låten växer sig starkare för varje avverkad genomlyssning – en stark poplåt.

5. Carolina Wallin Pérez – Sanningen

Det är något med låten som jag inte kan sätta fingret på, något som jag gillar. Det är en skön låt  med en annorlunda text som jag tror har stor potential att bli en riktig radiohit. Jag saknar däremot ett riktigt killer chorus; hade ett sådant infogat så borde bidraget varit en finalkandidat.

6. Andreas Johnson – Lovelight

Trägen vinner är väl något som passar in på Andras Johnsson. Femte gången gillt måhända; i vilket fall som helst fortsätter han på sin patenterade stil. Låten i sig är väl en av de bättre i mitt tycke, bra tryck och skönt sväng, tyvärr balanserar vissa partier farligt nära Suedes 90-talsklassiker ”Beautiful Ones” samt några andra klassiker, vilket gör att den i mitt tycke inte ska med till vare sig finalen eller andra chansen. Andras Johansson är likt Orup och Per Gessle en riktig meloditjuv. De flesta av hans låtar har en tendens att låta likt någon annans låt i högra grad än många artister. Han har en lång väg att vandra om han ska kunna hantera stölderna lika bra som Orup/Gessle.

7. Molly Sandén – Why am I crying

Jag vet inte varför, men ballader är dels inte min stil, dels vill jag inte att Sverige ska skicka en sådan genre till Azerbajdzjan. Tyvärr måste jag säga att framförandet, rösten, utstrålningen som låten var över förväntan. Hennes tillsynes äkta och nakna inlevelse om hennes före detta kärlek Saade lyser igenom  på ett positivt sätt. Helt klart en låt som vi lär få höra mycket mer av i etern, som då hinnit vuxit sig ännu starkare.  Hade jag inte vetat bättre så kunde denna klassiska powerballad vara något som de största amerikanska artisterna kunde framfört utan att skämmas.

8. Björn Ranelid featuring Sara Li – Mirakel

Vad kan man säga, jag brukar skylla på en form av utvecklingsstördhet hos de som röstar på dylika bidrag. I grund och botten är det bossen Christer Björkmans fel som likt Hitler/Pol Pot eller Stalin utnyttjar sin maktposition att förverkliga sina sjuka musikkonstellationer. Idén en var väl teoretiskt inte så dum, men då skulle det inte vara Björn Ranelid som står på scenen utan någon helt annan, någon som kan sjunga (prata) och någon som inte tar sig själv och sin rösta på allra största allvar. Björn Ranelid pratar och Sara Li står för sången i denna eurodisco pastisch a´la E-Type. Med några lyssningar i bagaget upptäcker jag en subtil humor, spontanitet, äkthet, kärlek och en smittsam refräng. Kommer nog att omvärdera mina första intryck av låten som framförandet, då jag i nuläget inte alls tycker den är så hemsk som jag tyckte från början. I vilket fall som helst är det ett hån mot Mattias Andréasson utmärkta bidrag; vi får som vanligt skylla på idioterna som röstar, det vill säga svenska folket. Jag hoppas vid Gud att denna låt inte går och vinner finalen, då de andra länderna ställer sig lika frågande till spektaklet som vi gör när de kommer upp med något humorbidrag.

Summering

I mina ögon att se det hela var detta den sämsta deltävlingen hitintills dessutom bjöds det på oanat mycket falsksång (nerver måhända). Jag tänker främst på pojkbandet Youngblood och webbkokern Mina Ben Hajji. När musikprogrammen ratar de som inte kan sjunga på ett tidigt stadium, får artister immunitet att deltaga i Sveriges största musikprogram. Det borde onekligen vara bannlyst att ta med en artist som inte kan uppfylla adekvata sångnormer eller inte behärskar det engelska språket så att accenten i sig blir en bitter fiende.

Att Youngblood gick vidare är brist på småbrudarnas tondövhet, när de bara går på coola moves och utseendet. Ranelid rörde om i grytan som aldrig förr, vilket i sig är väldigt positivt och välbehövligt. Nackdelen var att bidraget  i symbios med Youngblood gick vidare på bekostnad av bra låtar som Love Generation, Mattias Andrásson och Carolina Wallin Pérez, vilket är aningen tragiskt för tävlingen som för Sveriges låtskrivare.

Om man ska skönja någon form av subliminalt mönster så är det just att de bästa låtarna helt enkelt inte går vidare i tävlingen. Först deltävlingen bästa med låt och enda hit med Marie Sernholt ignorerades av svenska folket, i deltävling 2 föll Andreas Lundstedt bort med utmärkta ”aldrig, aldrig” och deltävling 3 var det Mattias Andreássons tur med  topplåten ”Förlåt mig” att lämna tävlingen på tok för tidigt

Mina två finalval: Mattias Andreásson & Love generation

Mina två andra-chansen-val: Carolina Wallin Pérez & Molly Sandén

De två som gick till final: Björn Ranelid featuring Sara Li & Molly Sandén

De två som gick till andra chansen: Youngblood & Andras Johnson

Deltävling 4 – Malmö

Programledarna malde och pumpade ut sina klämkäcka presentationer och kommentarer. Vid det här laget upplever jag dem som aningen påfrestande. Hade det funnits snabbspolning så hade jag använt mig av det. Sarah Dawn Finer var den som i mellanakten tolkade Melody Clubs ”The Hunter”, något som blev bättre i praktiken än på pappret.

1. Charlotte Perrelli – The girl

Charlotte Perrelli är en artist uti fingerspetsarna med en väldigt bra röst och utstrålning. Låten The girl känns dessvärre för utstuderat, för klyschigt och för euforiskt för sitt eget bästa.

2. Opa – Allting blir bra igen

Mångfald är något mycket positivt, och det ligger väl i SVT natur att ha med sig allehanda etniska bidrag likt detta. Tyvärr osar detta alltför mycket amatörism och borde ha kunnat slagit om platsen som webbjoker – inget annat. Det kändes som låten, texten och framträdandet var präglat av den ekonomiska situationen i Grekland.

3. Dynazty – Land of broken dream

Hårdrock på agendan igen. Då jag själv innehar deras plattor så ska jag försöka vara så opartisk som möjligt. Till min förtjusning visar sig låten som framträdandet vara tillräckligt bra för att knipa en finalplats. De går genom rutan till skillnad från många andra bidrag dessutom sjunger sångaren tillräckligt rent.

4. Lotta Engberg & Christer Sjögren – Don´t let me down

Att de lyckas sammanfoga två av mina anti-artiser till ett bidrag bådar inte bra. Att låten i sig påminner om något annat, går inte heller att ta bort. Don´t let me down är en klassisk  svensk modern schlager som var lika själlös som deras intetsägande framträdande. Det här var ett bidrag som gav klämkäckheten ett ansikte – ett sötsliskigt äckligt sådant. Tantigt och gubbigt – usch.

5. Hanna Lindblad – Goosebumps

I årets svagaste startfält så borde låten Gossebump tagit sig till andra chansen. Den är energisk, trallvänlig och ytterst medryckande. Jag blev glad av låten, vilket man inte kan säga om typ halva det här startfältet.

6. Axel Algmark – Kyss mig

I samma hatanda som Christer Sjögräs/Lotta Engberg/ Kicki Danielsson sällar sig Håkan Hellströms musik. Denna Hellströmsklon gjorde inte bort sig, men tilltalade mig inte det allra minsta. Den här är verkligen inte min typ av musik.

7. Lisa Miskovsky – Why start a fire

Vackert och lågmäld midtempopop, som jag inte trodde skulle gå vidare i tävlingen. Då hon är en erkänd duktig låtskrivare, lite egensinnig, vacker, cool med en bra sångröst så känns det bra att hon gick vidare. Hon känns som en välbehövlig motvikt till allt glitter, tillrättalagt och oftast meningslösa texter med taskig sång.

8. Danny Sacuedo – Amazing

Jag upplevde förra årets In the club som alltför tjatig. Denna gång har Danny fixat till ett koreografiskt mästerverk i kombination med en bättre låt än förra årets hit. Tyvärr sjöng han som en kråka, men då jag hört honom sjunga rent ett antal gånger förut så kan kan det bara bero på nervositet i kombination med förkylning och dylikt. Amazing hade definitivt hittat sin inspirationskälla från Swedish house mafia – Save the world.  Men jag tyckte ändå den var värd att gå direkt till final.

Summering

Med facit i hand blev denna fjärde deltävling också den klart sämsta, ännu värre än den tredje deltävlingen.

Mina två finalval: Dynazty & Danny Sacuedo

Mina två andra-chansen-val: Lisa Miskowsky & Hanna Lindblad

De två som gick till final: Lisa Miskovsky & Danny Sacuedo

De två som gick till andra chansen: Lotta Engberg/Christer Sjögren & Dynazty

Continue Reading »