Höstlopp – en förbannelse av guds like

Mitt fjärde Bråvikslopp tillika andra halvmaraton låg i fatet denna sensommarlördagsmorgon. Att hurra för tidigt borde vara straffbart; i slutet utav augusti jublade jag över att vara helt kärnfrisk förutom hjärnskadorna. Likt ett brev på posten dök en förkylning upp två dagar senare. Från att sova som en Gud av gudarna till att knappt kunna andas när sänglampan släcktes blev kontentan och troligtvis straffet av tankehybrisen.

Jag körde samma strategi som varit så lyckad inför Prags halvmaraton våren 2014. Tyvärr hjälpte inte den mig denna gång utan jag var mer förkyld när jag vaknade upp vid startdagen än jag varit för några dagar tillbaka. Ett annat tillägg var ett växtbaserat läkemedel: Sinupret forte, som enligt en kollega till mig skulle göra susen. Hon hade rätt, men mer utifrån att det gjorde rent hus i min plånbok via de 300 riksdaler som de gröna verkningslösa kräkmedlen kostade mig.

Min manual hur bli fri från förkylningen innan loppet

• Lägga mig tidigt och försöka sova/vila ut förkylningen
• Reducera intensiva aktiviteter
• Anamma helvetiskt mycket  handdesinfektion typ jämt
• Dricka exceptionellt mycket vatten
• Få i mig en bryggd bestående av färsk ingefära, citron  och vatten
  
• Be till gud, trots att jag är agnostiker

Jag valde i vilket fall som helst att medverka i loppet eftersom jag varken hade halsont, hosta eller feber utan enbart var förkyld. Jag är en förespråkare av att lyssna på kroppens signaler, men lever inte som jag lär dessvärre. Det stora problemet är inte när man hostar ihjäl sig eller har feber, utan när man känner sig subtilt sjuk. Besöker man sjukvården får man motstridiga svar som går i konflikt med varandra; kan inte dessa lekmän avgöra när individer bör träna/tävla, hur ska då jag kunna göra det.

Efter att ha jobbat till efter midnatt blev det bara 6 timmars sömn vilket skapade en minst sagt yrvaken och seg Mats när klockuslingen hamrade in sitt ljudliga budskap. Mina förberedelser utifrån ett kostperspektiv var helt enkelt optimala. Gårdagens kvällsmat hade bestått av fyra stekta ägg med en otäck kopp hirs och mjölk.En tallrik nötter, hirs, branflakes samt äggmackor rikligt med vatten med extra salt var grundstenarna i min frukost som jag intog runt klockan 08.00.

Jag hämtade upp jobbkollegan Robin Everitt och därefter kompisen Jocke ”Spurs” Andersson. Trion anlände runt halv elva till Lindö där starten skulle ske. Vädret var som klippt och skuret för uteaktiviteter, men på tok för varmt för att springa över 21 km i september, runt 15-16 grader hade varit perfekt. Vi hämtade ut våra startlappar på området där också chippet som skulle placeras på skon under skosnörena fanns fastnitad. Enligt arrangörerna hade inte loppet växt likt de föregående åren, utan rotat sig fast på samma nivå som 2013, något som skulle ändras till nästa års 5-års jubileum.

Årets primära mål

1. Inte få en kollaps igen

2. Inte bryta loppet, ta mig i mål

Årets sekundära mål

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig runt  under 2 timmar

Vi tre traskade ner till startfållan runt klockan 11.25 i ett väder som ropade badstrand och bar överkropp. Det var väl då jag insåg hur exceptionellt trög jag varit vid valet av en Craft långärmad funktionströja, när ett sportlinne hade varit det självklara valet. Tanken var att ta det väldigt lugnt i början av loppet med kollapsen i Bråviksloppet 2013 som pulserande varningslampa i åtanke. Starten skedde klockan 11.30 och det kändes riktigt bra till en början. Jag, Robin och Jocke sprang ihop till nästan 6 kilometer, då Jockes vältränade rygg successivt blev mindre. Vid 7 kilometer var det dags att ta farväl av Robins bredaxlade ryggtavla. Då hade medelfarten legat på godkända 5:15 min/km, därefter gick det bara utför. Gradantalet snuddade vid 25 graders strecket och bidrag inte heller till att mildra detta fysiska förfall. Avgrunden låg sedan bara några meter framför mig under hela loppet. Det blev helt enkelt en pina att pinna sig runt de till synes oändliga grusbetäckta landsvägarna.

Vid 13 km när typ alla som varit bakom mig sprungit om mig, gick jag för första gången vid en en horribelt segdragen backe. Detta tilltag, vattenförtäring samt vräka vatten över hela kroppen bidrog till att jag fick min enda andra-andning efter att ha börjat springa igen efter backslutet. Min självkänsla invaggade mig att jag återigen var på gång, och fick mig att tro att de kvarvarande 8 km var de som skulle leda mig förbi framförvarande parallellt reducera en skyhög medelkilometertid. Detta var dock en chimär av stora mått då jag redan efter en kilometer senare var tillbaka på ruta ett. Jag hade knappt ingen energi kvar i kroppen; att dra ut på steglängden var som att skapa permanent fred i Mellanöstern.

Efter 16 km var det bara vilja kvar; men ingen energi i kroppen. Jag han i löpkoman lägga märke till att arrangörerna på ett adekvat sätt fixat till att dysfunktionella platser som en ensamlöpare lätt skulle kunna springa fel på. Stora lastpallar med fet text och mörkrosa bakgrundsfärg omöjliggjorde springa-fel-syndromet. Det och betydligt fler markeringar samt kilometervis med tvåfärgad färgtejp var funktionella verktyg som de detta år strukturerat upp bansträckningen med. Om jag ska hitta något att gnälla över så hade fler kilometerskyltar kunnat funnit tillgängliga utmed banan.

Jag rannsakade mig själv när fem kilometer av loppet återstod. I de teoretiska tankegångarna hade jag definitivt med förra årets kollaps efter att ha sprungit sjuk. Jag insåg också att springa 21 km i förkylt tillstånd inte var det mest smarta jag gjort. Parallellt kändes det när det var cirka 3 km kvar väldigt tråkigt att bryta loppet eftersom det egentligen strider mot min natur. Utifrån ett hälsoperspektiv var det dock betydligt rationellare att kasta in handduken än att tära på en redan sargad kropp. Den processen passade bäst invid strandremsan  det vill  säga nära start-och målfållan.

Jag traskade sedan bort till sekretariatet för att delge dem att jag brutit loppet. Kastade mig sedan raklång på gräsmattan för att följa Robins sista 40 metrar; Jocke hade 10 minuter tidigare tagit sig under målsnöret. Efter ett evigt förklarande varför jag bröt loppet så gav jag Jocke mina bilnycklarna eftersom jag i detta tillstånd inte fullt ut litade på min körförmåga. När jag kom hem så blev det stekt kyckling med ris, sötsur sås och djävulskt mycket vatten. Jag tappade sedan upp ett varmt bad, väl medveten om att ett kallt sådan är en healingfaktor, inte ett varmt sådant.

Från klockan 15.00 delades kvällen upp i två pass; dels några utslagna timmar i min säng, dels resterande tid på soffan framför tv:n. Jag var faktiskt helt urlakad i symbios med frossa-light. Tankarna på  att skippa alla löpningslopp som har något med höst att göra började få fotfäste. De sista 4-5 åren har jag varit halvsjuk hela tiden, till skillnad från förr om åren när influensan en gång om året alltid bröt ut. Då tyckte jag dessa 2-4 dagar var fruktansvärda, numera längtar jag till dem istället. Sett ur backspegeln är det bättre att vara riktigt sjuk, för att sedan må bra, istället som nu vara halvsjuk  5-6 månader av året. De sista åren har det knappt varit möjligt att varken planera eller utföra tävlingar samt göra bra ifrån sig i squashringen. När jag vaknade morgonen därpå så hade jag äckligt klegg i ögat, något som stärkte min devis av att man inte bör pressa kroppen för hårt med förkylning i kroppen.

Det är med fasa istället förtjusning som jag ser fram mot Lidingöloppet om tre veckor. Att loppet kostade 800 kr är en sak, men att inte kunna känna att man kan göra sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar känns minst sagt surt. Mitt nästa drag blir att boka upp mig hos en lokal hälsoguru som håller till invid Spången. Hon håller på med alternativmedicin, vilket i många fall är kvacksalvare som utnyttjar folks naivitet, men hon har dock fått min fulla förtroende.

Min första fråga blir hur jag ska gå till väga för att bli riktigt influensasjuk så att kroppen får jobba på riktigt. Min andra fråga blir att få svar på hur  farligt det är att springa med en förkylning i kroppen. De flesta så kallade experter säger: ”så länge man inte har ont i halsen, snoret är grönt eller att man har feber så är det inget problem att träna eller tävla”, något jag är ytterst skeptisk till.

Det är lätt att falla för frestelsen att jag numera inte är en ungdom längre. Att mina 47-år tar ut sin rätt och att nuvarande och kommande tider endast är ett bevis för detta. Jag har dock aldrig sprungit ett halvmaraton det vill säga 21 km över två timmar förut förutom kollapsen i 2013 års Bråvikslopp. Så sent som i Prags halvmaraton i maj 2014 sprang jag på  1:57:39 (5:35 min/km) trots att jag var otränad och hade mer att ge, utan att gå en meter under loppet. Nu landade min tid på horribla 1.56.30 efter cirka 18.5 km; då hade jag absolut inget mera att ge samtidigt som jag gått minst sex gånger under loppet.

Att vara förkyld är nog mindre fjolligt än många ”träningsatleter” vill erkänna, det handlar snarare om ren skär förträngning; en försvarsmekanism för att överhuvudtaget kunna satsa på tävlingar utifrån ett ofta ofrivilligt grupptryck som man lätt blir offer för när man fastnar för någon idrott.  Jag undrar dock hur många som blivit handikappade eller fått sin dödsruna insatt i någon morgontidning som bara helt sonika varit  ”simpelt” förkylda.

21 km: 105 av 122 anmälda damer och herrar tog sig i mål

1. Elmina Saksi bästa dam med tiden 01:30:09  (4.17 min/km)

1. Markus Grönroos bästa man med tiden 01:17:16  (3.40 min/km)

41. Joakim Andersson 01:49:10  (5.11 min/km)

50. Peter Samelius (Sweden Rock polare) 01:51:45  (5.19 min/km)

Fel på tidtagningssystemet: Robin Everitt runt 2 timmar i mål

Bröt loppet: Mathias Magnusson (squashkollega)

Bröt loppet: Mats Widholm efter 18.5 km