Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Busfabriken ’

Hanna, Frida & David

Det senaste halvåret har det kreativa spelet Minecraft förtätat kamratskapen mellan Hannas kompisar och Fridas. De sitter som snälla lamm med varsin mobil i sängen, på golvet och stolar fingrades på den minimala skärmen livrädda för kommande Creepers. Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller kasta i mig antidepressiva tabletter. Visst är det på sätt och vis tragiskt, men hade jag egentligen upplevt samma sak om de spelat Monopol tillsammans? Troligtvis inte, Minecraftspelandet är väl lika förenande som traditionella sällskapsspel. Trots det ser jag ljusblått i och med att de sitter med sina mobiler, men som sagt det är väl mera en tankekonstruktion är rationellt tänkande.

På tal om mobiler, Frida fick två dagars mobilförbud på grund att hon var för uppnosig några gånger för mycket. Hon trodde aldrig på när vi sa att detta scenario skulle infinna sig. Hon blev ytterst mopsig, men också ledsen att vara utan sin kära mobil i två dagar. Dagen efter skötte hon sig exemplariskt genom att inte nämna detta samt vara på gott humör. Något jag upplevde som positivt var senare på kvällen. Frida kom till mig och sa att hon inte visste vad hon skulle hitta på. Hennes förslag var att spela Memory och Uno. Det blev 1 timmes spelande där Frida dessvärre krossade mig. Hade inte mobilförbudet funnits hade inte far och dotter aktiviteten skett eftersom hon suttit och fingrat på något slags spel på mobilen, definitivt en tankeställare.

Där föddes idén att införa en spelfri dag i veckan det vill säga ingen spel på mobilen, Ipaden, tv:n, stationära datorn, laptoppen eller något annat. Jag tror helt enkelt att det ät bra för dem att ha aningen tråkigare. Inte alltid rastlöst fingra på mobilen så fort de upplever att det är tråkigt eller att inget händer. Om de umgås med oss eller inte spelar egentligen mindre roll. Det viktiga är att få en kontrast till att sitt med mobilen hela tiden.

Självklart måste Marie och jag föregå med gott exempel. Ringa och sms:a är det enda vi får tillåtelse att göra. Genom ett konstruktivt samråd med barnen enades vi om onsdag som spelfri dag. Efter 8 onsdagar har strategin fungerat över förväntan. Jag förklarade också att detta parallellt var ett test i självrespekt eftersom Marie och jag inte kan ha koll jämt och ständigt och när de är hos kompisar.

Några veckor senare iscensattes del två av denna spelreducerande strategi. Barnen fick högst spela 3 timmar per dag. Det kan låta mycket, men tyvärr har det vissa dagar med råge överstigit denna gräns. Även denna tekniska implementering gick över förväntan. Barnen har på ett misstänkt sätt omfamnat de nya Widholmska reglerna.

Efter en liten bula nedanför ögat förra året bar det iväg till Vårdcentralen i Kneippen. De klämde ut innehållet i vad de sa var en vagel. När det blev mer var så skulle Hanna själv trycka ut det. Självklart lät det lika dumt som det var. Bullen blev ännu tjockare. Vi fick remiss till Ögonkliniken där de undrade vilka klåpare som låg bakom idén att trycka ut innehållet. Vi fick en tid till Vrinnevisjukhuset där de den 31 mars 2015 skar ut cystan och sydde igen såret. Hanna hade varit jätterädd för att det skulle göra ont. Efter det lyckade ingreppet upplevde hon att det inte var lika obehagligt som hon hade föreställt sig. Någon vecka senare tog Vårdcentralen bort stygnen.

Eurovision-Song-Contest

Första semin med 16 bidrag var tisdagens begivenhet. Vanligtvis brukar det vara mycket skräp, men på senare år har musikkvalitetsribban höjts några snäpp. Jag och barnen tittade och lyssnade på bidragen. I mina öron var semins första bidrag Moldaviens Eduard Romanyuta med poppiga ”I want your love” en av de bästa låtarna. En given hit trots vibbar från Hollywood undead utan rap, men säg den låt i dessa sammanhang som inte det går att dra paralleller till i pop- och rockhistorien. Tyvärr gick inte den låten vidare från semi 1. Bidrag 9, Serbiens Bojana Stamenov, ”Beauty never lies” var en udda fågel som inleddes som en ballad, men ändrade tempokaraktär mitt i låten. Barnen och jag var överens om att Rysslands Polina Gagarina  tillhörde topp-5 med ”A million voices”. Sista bidraget som jag gillade lite extra var Georgiens Nina Sublatti med tunga ”Warrior”. Finlands punkiga bidrag var horribelt usel, till skillnads ifrån Danmarks snygga  60-talspastisch från Anti-Social Media med The way you are”.

Semin nummer två var betydligt sämre än än sin föregångare; det var en ocean utav sliskiga ballader. Måns Zelmerlöv bidrag var dock en given hit såväl artistiskt, visuellt som musikaliskt. Loreen inspirerade ”Love injection” av Aminata från Lettland var hyfsad. Precis som Switzerland och Slovenien. Annars var vi tillbaka till ruta ett utifrån kvalitetskrav. San Marino och Irland var så schizofrent dåliga att man börjar undra hur de tänker egentligen

Arrangörerna och programledarna i finalen gjorde inte alls bort sig, men tillförde inte något speciellt heller. Jag upplevde att det daltades lite väl mycket med Conchita, det blev bara löjligt i längden. Hon i sin tur fick mycket beröm för greenroom intervjuerna, en uppfattning som jag definitivt inte delade. För lite eller för dålig humor, för omständligt och för långdraget är några epitet på de 3½ timmarna.

Mats 10-i-topp

1. Sverige

2. Australien

3. Ryssland

4. Italien

5. Georgien

6. Israel

7. Serbien

8. Spain

9. Lettland

10. Grekland

Svenska låtskrivare står högt i rang bland de andra nationerna. Ryssland, Spanien och Azerbajdzjan var några länder som  använde sig utav svenska tonsättare. Tyvärr upplever jag det som en källa till att dränera musiktävlingen på sin identitet. Jag tycker att de låtar som varje land framför ska vara skriven av respektive landsmän, inte outsourcas till Skandinavien eller Amerika. Då blir det ju bara konstigt om det är pengarna som talar.

De big 6 bidrag hamnade som vanligt i botten förutom Italien som glädjande nog satsade på kvalitet denna gång. England med sin pop-anor är en skam för tävlingen. De har ju en uppsjö av kända artister och grupper som de skulle kunna skicka. One direction, Robbie Williams, Muse eller Sir Elton John. De väljer istället att indirekt håna tävlingen med halvusla bidrag, föredettingar och anti-rutinerade artister. Jag tycker att det slår tillbaka på de själva utifrån ett självrespekt perspektiv. Varför i herrens namn vara med att betala kalaset när de inte tar något på allvar?

Den Widholmska påsken

Det närmaste vår familj kommer påsk är Maries pyntning av hemmet samt påskmiddagens till densammes föräldrar och bror. Där blir det vanligtvis en tvättäkta påskmiddag annars är det glest med påsktraditioner och tillhörande mat. Visst blir det mer ägg än vanligt och visst blir det några liter påskmust, men där tar det stopp. Jag tycker att detta är ganska skönt att slippa cementerade traditioner som ibland reproduceras till ren skär tristess.

I och med att Marie och jag jobbar inom samma yrkesgenre innebär det att vi nästintill jobbar växelvis. När jag är ledig jobbar Marie och tvärtom. Det positiva är att någon av oss är hemma med Hanna och Frida. Det negativa är att jag och min fru knappt får så mycket tid med familjen -  tillsammans.

Maries föräldrar blev förkylda och fick feber. Det innebar att påskmiddagen blev inställd. Istället promenerade familjen till Visualiseringscenter där vi fick följa en häftig resa tillbaka i tiden. En tid där varken Iphones eller människor existerade. Fokuset låg på befjädrade dinosaurier vilka enligt filmen är besläktade med dagens fåglar. Vi fick också en inblick hur dinosaurierna gick sitt öde till mötes. Därefter blev det att kolla dylika experiment på två våningsplan. Jag stötte för första gången på en 3-skrivare och saker som producerats i den.

Hanna och Frida skulle ha nya vårskor därav några timmar på stan inkluderat varsin burgare på McDonalds.  Därefter var det dags att göra årets första besök på Halvars. Köerna var utraderade på bekostnad utav ett halvtaskigt anti-glass-väder. Dock åt vi två kulor vardera. Mitt val landade på körsbär och chililakrits. Den godaste smaken roffade Hanna åt sig: himmelsk röra. Efter fyra timmars samkväm uti det fria var det minst sagt skönt att komma hem.

Av allt som finns att göra är ett besök i något badhus önskemål ett på listan. Undertecknad, Hanna, Frida och Hannas kompis Lina bilade till Centralbadet under påsklovet. Jag fick en timmes frist att läsa NT och Sweden Rock Magazine sedan var det vattenläge som gällde. Det är otroligt att barnen fortfarande tycker det är kul att leka ”jaga”. Lika sanslöst är att de inte kollapsar av trötthet under de fyra timmarna. Jag avslutade med ett 30 minuters bastubad, något som oväntat resulterade i illamående och 15 minuters vila på det hårda golvet. Helt urlakad kom gänget hem, de vilade lite medan jag hade en squashstegmatch timmen senare, självklart slutade inte den duellen i dur utifrån hur förmiddagen sett ut.

Mårten Andersson på Skandiateatern

Mårten Andersson har jag sett titt som tätt, men aldrig riktigt kunnat placera honom. Första gången jag konkret fann något att associera honom med var bara för något halvår sedan. Jag läste om att han klippt banden med alkoholen utan att vara alkoholist i ordets bemärkelse, utan mera att han kände för det. Mårten hade startat upp en klubb som hette Sober, där alla måste vara nyktra. Det tyckte jag lät provokativt och spännande utifrån hur de nordiska sociala koderna praktiskt fungerar. I ensam majestät cyklade jag till Skandiateatern efter att bokat biljetten så fort jag blev medveten om föreställningen. Klockan 20.10 började evenemanget och slutade runt 22.00.

Mårten byggde snyggt upp sin enmansdramaturgi genom att varva roligt med gravallvar. Han berättade kronologiskt från barnsben till nutid hur han alltid känt sig aningen utanför. Denna tomhet fyllde han senare med bekräftelsekickar som kvinnor, alkohol och party samt oändligt med karriärboostar. Trots det på ytan spännande singelmacholiv upplevde Mårten att han ville bryta med det liv som han levde, han visste inte bara hur.  Trots sin livsambivalens förträngde han impulserna och fortsatte som förut. Utåt sett var han glad och levde efter devisen ”allt blir bra”. Innerst inne brottades Mårten med en skev trygghet och massor av ångest.

Jag upplevde de 110 minuterna som en berg och dalbana av tragik och eufori. Jag föredrog det gravallvarliga, då vissa skämt var relativt standardroliga, men helheten hade aldrig blivit så bra som den blev utan de båda kontrasterna. Mårten skämtade och drev om allt och alla, oavsett kultur och bakgrund, danskarna fick dock ta mest stryk. Den öppenhjärtiga livsutlämnande berättelsen fick nog många i publiken att börja sätta vinet eller ölen i halsen och eventuellt börja nysta i sitt egna leverne. Den mörka baksidan av showbiz som Mårten beskriver är inte den versionen många individer vars dröm varit att leva det liv Mårten levt inte ens funnits på kartan. Jag hoppas att hans ambition att väcka tankar smittat av sig till andra som sett denna tänkvärda show. Att desperat jaga lyckan med alkoholruset som närmaste kompis är ingen bra kamratskap i vare sig det korta eller långa perspektivet.

Jag själv kände igen mig i mångt och mycket av vad Mårten beskrev hur alkoholen fungerade för honom. Han menade på att han inte hade minnesluckor utan snarare minnesbilder, något jag lätt kan identifiera mig med. Utifrån otaliga sådana upplevelser borde han för länge sedan tagit sitt förnuft till fånga, precis som jag borde gjort. I mitt fall blev det Väsby Rock 2014 i kombination med för mycket alkohol som blev den utlösande faktorn till att sluta med ”det grabbiga drickandet”.

Numera dricker jag måttligt, hellre mindre än mera. Jag förebygger detta normbrytande med att förklara för andra att jag inte ger mig in i dessa alkoholdimmorna något mera, något som allt som oftast är svårare än man tror. Jag vill veta vad jag gör under kvällen, och parallellt få ut mera av densamma, precis som Mårten gjorde handlar det att gå utanför sin komfortzon. Det är helt enkelt inte nödvändigt att ta 3-4 öl på After worken. Istället kan 1-2 stycken räcka eller i bästa fall ingen alls. Det fungerar utmärkt att inte ha 2-4 kylskåpskalla öl per dag under utlandssemestern med familjen.

Mr Tourette och Jag.

Första gången jag överhuvudtaget hörde talas om Per Sandstrak var via min introduktionsmånad i september 2014 på mitt nya jobb på NP-center. Det var NP-gurun-rebellen Anne Lundinsom gav mig en glimt av denna kreativa norrman. Den förstklassiga utbildningen bestod förövrigt utav sex heldagar teori som följdes av sju handledningstillfällen.Pelle Sandstrak reser runt i Skandinavien, Europa och Nord-Amerika med föredragsföreställningen: ”Mr Tourette och jag”.  Hans uppdragsgivare pendlar från från små skolor till multiföretag, via teatrar, studieförbund, skolor och konferenser.

Tourette Syndrom/OCD  är ett tillstånd som karakteriseras av en mångfald varierande tics, såsom snabba grimaser, rörelser, ryckningar, ofta i kombination med läten. Orsaken till syndromet är okänd, men de anses vara organiskt och inte psykiskt betingande. De drabbar oftast pojkar i barnaåren och är som intensivast i tonåren och tidig vuxenålder. Kan avta med åldern. Innehåller klara inslag av tvångssyndrom, hyperbeteende och kan ge koncentrationsproblem under skoltiden. Människor med Tourette uppfattats också som extra lekfulla, kreativa och fantasifulla om de får ett öppet bemötande (Källa: Nationalencyklopedin).

Det finns fördelar med att vara pragmatisk rationell. Istället för att anlända klockan 17.30 till Laxholmskällaren i Arbetes museet, var jag där 16.55 exakt. Det innebar inte bara att jag tillhörde skaran som fick sittplats eller plats i lokalen överhuvudtaget, utan också att jag och min fru Marie knep de bättre platserna framför scenen. Enligt arrangörerna så var detta ett nytt publikrekord av alla evenemang som hållits i Laxholmskällaren. De som kom 15 minuter innan starttid kom helt sonika inte in.

Per Sandstrak hade endast en skrivtavla och två pennor som sina assistenter på scen. Resten skötte hans personlighet, karma  och kroppsspråk genom miner, upprepningar, gravallvar och absurd humor, med stark betoning på absurdism. Per beskriv sina år av magiska ritualer, tics, tvång och dubbelliv. Han hade under en period levt som hemlös och amfetaminist i Norge. Med 500 kronor på fickan och amfetamintabletter tågluffade han till Sverige. Där fick Pers udda sidor ett konkret namn: Tourette syndrom, vilket blev en katapult till ett nytt liv.

Vad är ovanligt, vad är egentligt ovanligt var hans huvuddevis? En väldigt bra fråga utifrån hur normal en svensk verkligen är. När han var yngre så hade han Tourette med ångest, nu levde han med Tourette med moms. Istället för att leva mot Tourette lever han nu med. Per anser sig vara så frisk som han vill, det vill säga ”hur frisk får man bli innan man blir sjukligt normal?”

Förutom 10 minuter paus var det en 110 minuters orgie utav tänkvärdhet och stå-upp komik i 190 km/timmen och 100 procent Per Sandstrak. Per var som en  überspeedad brunråtta på scenen. De coola, kvicka och underfundiga kommentarerna haglade över den skrattande massan. Per ägde verkligen scenen och den trollbundna publiken. Att det blir sådär extra roligt och trovärdigt är den autenticitet han omgav sig med. Det han sprutar ur sig har han faktiskt varit med om, skillnaden är att han återberättar det på ett så fantastiskt underhållande sätt.

I Pers liv finns det en handfull personer som  han anser sig sett igenom honom, vilka vågat lämna den trygga boxen och som gett honom adekvat livsinsikt. Bruksanvisning för människor som stannar upp i livet och genuint villigt är mottagliga för att hjälpa medmänniskor som inte anses normala är enligt Per: VENÖ. V står för värdighet, E för enkelhet, N för närvaro; tillsammans bildar de Ö som står för ödmjukhet. Enligt Per så finns det en fras som bör användas betydligt mer: ”Så kan det vara”, stället för att beskriva vad en person gör för fel. Pers absoluta favoritsajt på nätet är ”lifes a twitch”; en gigantiskt bruksanvisning utav bra råd att reducera ens ticks med.

Som sagt, förutom att dessa nästan två timmar var schizofrent roliga, var de också väldigt lärorika. Denna föreläsningsshow kommer i alla fall inte jag att glömma i första taget. Risken är sto att jag lärt mig mer under dessa timmar än vad jag lärt mig ur böcker och halvtråkiga föredrag. Per Sandstrak – en sann hjälte och ett komiskt geni. Jag och min fru la gladeligen 200 kronor för hans två böcker som han signerade efter sitt uppträdande.

Arbetskompisar på besök

En före detta jobbarkompis tjat att ha en form av ”reunion” hos mig fick mig till sist att synka ett datum mellan Fredrik, Robin, mig och Mr Smith. Källan till samkvämet sms:ade att han var tvungen att jobba det datumet som vi bestämt oss för. Istället för att ställa in sammankomsten fick nyanställde Martin Jernberg ta dennes plats. Från klockan 17.00 till nästan 21.00 dracks det öl och skvallrades.

Jag hade iordningställt ett underbart recept: kycklinggryta med aprikoser och nudlar. Det blev djävulskt gott, men betydligt starkare än det brukar bli. Det berodde nog på att jag gjorde en tre gånger så stor bryggd än vanligt då jag inbillade mig att de skulle äta mig ur huset. Denna mixning av ingrediensavvikelser skapade en obalans, i detta fall när det gällde chilimängden. Det tog några timmar att återfå sin naturliga ansiktsfärg efter några portioner av chilimarinerad kyckling. Det blev en väldigt trevlig kväll där manlig vänskap drogs till sin spets. Det blev dock en lugn tillställning med tre öl som en form av alkoholmåttstock. Samtalsämnena pendlande mellan kost, träning, film, musik, resor och sport såklart.

Mats & Marie allergitester

Marie har i 14 år nyst som besatt något som är minst lika störande för henne som mig själv.  Vad det beror på har hon ingen aning om. Är det på grund av våra 3 katter, pollen, damm eller något helt annat. Marie fick ett råd att köpa medicinen med det härliga namnet: Loratadin ratiopharm. Utifrån ett sannolikhetsperspektiv var det en oerhörd överraskning att pillren tycktes hjälpa henne; Marie har i skrivande stund inte nyst en enda gång.

Jag själv har inte fått influensan sedan 2009 däremot har jag från september till april/maj varit halvsjuk; förkylningen försvinner inte, utan pendlar mellan täppt och genomtäppt. Det påverkar mig att att jag är tröttare privat som på jobb, men framförallt när jag ska träna inför dylika långlopp. När det är tid för dessa har jag halvkollapsat eller ställt in dessa. Det blir istället en kontrast till syftet med idén att träna inför långlopp.

Jag bokade upp två förmiddagstider när vi båda för omväxlings skull var lediga samtidigt på Kneippens vårdcentral. Marie fick göra ett allergitest för känslighet mot katter medans jag tjatade till mig hela 6 prov. Det var D-vitamintest, katter, sköldkörtel och tre till andra tester. Då jag har nålfobi var det ingen fördel att ta så många prov. Det kändes stundtals som en evighet innan de 6 rören var fyllda.

1 vecka senare ringde jag upp Vårdcentralen för att höra hur proverna gått. De visade inte tillstymmelse till någon obalans i kroppen. I och med att läkaren sa att även om proverna var negativa så  kan man ändå vara allergisk mot katter, pollen eller annat. Ur en uteslutningsprocess var det bland det mest idiotiska han kunde ha vräkt ut sig, även om det ligger till på det sättet. Det verkar ju dock inte vara någon framgångsmetod, utan bara ett sätt att slösa pengar på.

Tatueringsmässan i Norrköping

Den 23 upplagan utav Svenska tatueringsmässan gick av stapeln mellan 24-26 april. Platsen var Borgen och veckodagen fredag. Det fanns 57 tatuerare på plats ifall man kände för att utmana det irrationella med att smycka sin kropp med motiv eller text. Jag har besökt mässan tre gånger i mitt liv förut och detta var den sämsta. De andra gångerna har evenemanget hållits i Flygeln där jag upplevde typ det mesta vara bättre.

Jag hade ingen ambition att fixa någon ny tatuering – ännu. Den som i så fall ska få det eminenta uppdrag är Viking tattoo i Linköping. I skrivande stund vet jag inte vilket motiv som skulle få pryda min rygg, men inspiration till detta kommer väl i sinom tid. Själv tycker jag inte alls det är snyggt när personer är fulltatuerade på armar och rygg. Jag upplever det som enbart grötigt och väldigt svårt att urskilja vad som tatuerats in på kroppen.

 På tatueringsmässan fanns det utställare som sålde kläder, piercingsmycken, utrustning till tatueringsmaskiner, rockprylar och dylikt. De som ville fika eller dricka öl hade 3-4 ställen att besöka i lokalerna. När jag var där var det ingen underhållning som pågick som exempelvis Årets tatuerare, musik från Norrköpingsbandet Pådrag och artisten och modellen Elegy Ellem samt spektakulära Skuggan.

Chess i Linköping

En av mina och Maries absoluta favoritskivor alla kategorier är Chess. Jag är osäker om det är 1 eller 2 miljoner lyssningar som avverkats, men många är det, och jag att jag skulle tröttna på musiken finns inte ens på världskartan. Vi två såg den svenska versionen av föreställningen år 2002 på Cirkus. Platserna, ljudet och kanske att de sjöng på svenska gav dessvärre ingen mersmak. Nu landade tillfälle i vårt knä att beskåda Chess på engelska i vår syskonstad Linköping. Jag bokade kvickt upp två skapliga platser.

I år är det 30 år sedan Benny Anderssons, Tim Rice och Björn Ulvaeus musikal ”Chess” hade urpremiär i London. Turnén ”Chess in concert” inleddes Globen i Stockholm den 10 april för att avslutas 28 Linköping; en sorts försenad jubileumspresent till alla musikälskare.

Marie och jag bilade från Norrköping runt klockan 15.00 för att parkera på Saab Arenas parkering. Därefter gick vi en härlig promenad i gudabenådat väder till restaurangen Da vinci som dessvärre  hade söndagsstängt. Efter ett febrilt letande blev det till sist den grekiska restaurangen Olympia som fick stå värd för vår hunger. Vi besökte detta ställe år 2002. Precis då som nu blev vi väldigt nöjde med vad som serverades. Ackompanjerade av en gemytlig stämning blev det en fransk rätt: Cordon Bleu det vill säga en dubbel wienerschnitzel med ost och skinka inuti. Efteråt blev det hemmagjord glass på Linköpings  bästa ställe: Bosses glassbar.

Vi traskade ödmjukt  tillbaka till Saab Arena med god marginal till starten. Rad 25 vänster parkett kunde onekligen ha varit bättre ifall jag bokat biljetterna snabbare än jag nu gjorde. Tillställningen inleddes med mäktiga Merano. Det som ljöd från scenen fick nackhåren att resa sig dubbelvikta. Stockholms musikgymnasiums kammarkör, Helene Stureborgs kammarkör i symbios med Stockholms concert orchestra skapade magi från första till sista tonen.

De dallrande farhågorna att ljudet inte skulle göra sig rättvisa i denna arena visade sig som tur vara helt fel, det vart precis tvärtom – ett sagolikt fint ljud. Till skillnad från Chess-skivan där låtarna inramas av ett lite platt och otidsenligt ljud skapas det live en matta av organisk skönhet.

Anders Glenmark (The American) blev dessvärre enda smolket i glädjebägaren denna afton. Hans begränsade register, onödigt korthuggna fraser, den tunna rösten samt att det periodvis var svårt att höra vad Anders sjöng i verserna devalverade föreställning från gudomlig till nästintill gudomlig. Tyvärr var det densamme som fick uppdraget att tolka min favoritlåt Pity the child. Utifrån mina förväntningar så blev det för mig kvällens bottennapp.

Philip Jalmelid (The Russian) hade den übertunga uppgiften att axla Tommy Körbergs paradroll. I mina ögon överträffade han faktiskt Tommy Körberg. Han sjöng som en halvgud och skapade magi med klassiska Anthem. Det hade varit intressant att höra hur den mannen tolkat Pity the child. Philip har medverkat i musikaler som Westside story, Jesus christ superstar, Sunset boulevard, Hair, Miss Saigon och Les Miserables.

De två 2 timmarna och 30 minuterna fullkomligt rusade iväg. Det blev en oförglömlig kväll där både jag och Marie var helnöjda. Vi hade parkerat nära arena, vilket gjorde att vi slapp alla former av bilköer ut från Linköping. Dagen efter beställde jag en remastrad cd av Chess från Ginza.

Upptaktsmöte inför Skottlandsresan

5 av 7 kommande Islay resenärer samlades hos Stefan Hammarström klockan 17.00 en skön dag i maj. Stefan delade ut ett program som han med lite hjälp från undertecknad tagit fram. Det fanns knappt tid för att gå på toaletten mellan alla aktiviteter som var inplanerade; något undertecknad gillade. Stefan hade verkligen varit überambitiös och lagt ner massor av tid med syfte att resan ska innehålla så många minnesvärda moment som det är möjligt under dessa 6 dagar.

Fokuset ligger dock på att besöka 5 utav de 8 whiskydestillerier som huserar på ön. Det rimmar illa med min nya alkoholapproach. De andra som ska med på resan är inte kända för att vara nykterister precis, vilket för mig innebär att vistelsen blir en form av rejält mandomsprov. Mitt nya jag ska dricka måttligt eller inte alls, något som lär förvårar utav att detta faktiskt är en whiskyresa. Självklart blir det öl till maten samt att testa på destilleriernas specialiteter,  det är det emellan som jag måste reducera.

Vacker natur, slott, god mat och ren luft är andra faktorer som jag kan fokusera på. Klockan 04.14 tisdagen den 2 juni kommer Mr Hammarström och hämtar upp mig invid Lidl i Ektorp. Att resa till en destination som jag aldrig varit på är alltid lika härligt och denna resa blir inget undantag. Stefan och jag reste runt Skottland under tre magiska veckor i mitten av 2000-talet, det gav oss båda mersmak.

Axels tivoli

Efter att det regnat fredag och lördag så passade jag, Frida och hennes kompis Nellie att besöka detta ambulerande nöjesfält. Bygga upp och plocka ner ingår i deras affärsidé något som jag upplever som det otäcka i det hela. På Gröna Lund eller Lisseberg så är farttingestarna stationära och betydligt lättare att reparera. Hos Axels borde det rationellt sett lättare uppstå fel i och med att de plockar ihop och isär karuselldelarna hela tiden.

Det känns som byggkompetensen borde vara essensen i att inget går sönder. Dock får sig den mänskliga faktorn betydligt större utrymme att helt sonika missa något vitalt i maskineriet. Utan att vara fördomsfull så känns instinktivt inte alla i personalen ut som ingenjörer utan mest som att de absolut inte vill vara på plats. Det ingjuter mig inte i att ta med barnen hit, men statistiskt sett ser det betydligt bättre ut i olycksstatistiken än vad min dysfunktionella fantasier säger mig.

Fyllde upp ett kort med 300 kronor då kort är det enda betalningsmedlet som gäller på tivolit från och med förra året. Idiotiskt tyckte jag på Augustifestivalen, smidigt tyckte jag nu istället. De små liven åkte s5 karuseller varav Virvelvinden och Over the top avverkades två gånger. Vi klarade oss från regn under den timmen vi besökte Axels. Jag såg att barnen verkligen gillade att åka dessa karuseller så det var helt klart värt 280 kronor. En utav de häftigaste åkturerna i världen just nu enligt Axels själva är The King.  Här svingas man helt upp och ned och inte nog med det så när du minst anar det snurrar vagnarna också. Barnen var för korta att åka denna helvetesmaskin, vilket jag verkligen var glad för, den såg sjukt otäck ut.

Bob Marleys minneskonsert 2015

En lurig väderprognos var orsaken till att jag inte förrän fredag kväll beslutade att att ägna en halvdag i Skärblacka. Detta var min andra minneskonsert i rad, den förra skedde förra året. Maries kompis Annso och hennes dotter, Hanna bytte ut förra årets Tilde med hennes andra kompis Lina. Marie hade lärt sig av förra årets regnande och kylslagna väder. Denna gång var grillen, ett tält-light, varmare kläder och mer  mat inkluderat.

Detta året var mitt andra besök någonsin, mitt första var förra året. Två konkreta förändringsförbättringar sedan 2014 var dels att de fixat en entré, dels flyttat scenen från Folket hus till parken. Det innebar konkret att arrangörerna slapp jaga folk på området under dagen och kvällen. Inträdet på 20 kronor var inte obligatorisk, men det kändes ganska självklart att betala denna ytterst ringa summa till ett gott ändamål, vilket de flesta tycktes göra också.  Den förra scenplaceringen  kändes aningen malplacerad så denna flytt till parken blev ett mer naturligt läge utifrån ett publikperspektiv.

Till skillnad från förra året då regnet länge låg i luften för att senare utmynna i ett blött kallt regn vilket senare oväntat förbyttes i strålande solsken var årets upplaga en orgie utav solstrålar. Det möjliggjorde att saker som packades upp förblev torra. Det skapade också en källa till lokal folkfest det var betydligt mera människor än 2014. Då vi var så tidigt ute fick vi tillgång till platser att döda för.

Jag kommer ihåg förra årets frustration att de inte sålde öl på området. Denna gång var jag förberedd på det och hade konspiratoriska tankar att köpa med mig 4-5 öl. Samvetstrollet knackade mig försiktigt på axeln och påminde mig ödmjukt om min lite nyare stil där antingen alkoholen skulle reduceras eller inte tas med överhuvudtaget. Jag valde det sistnämnda på grund av att mina tidigare erfarenheter gjort mig besviken. Visst, avslappningen och avkopplingen av 1-2 kalla öl går inte att förneka.  Tyvärr ingår följeslagaren segheten efter dessa 100 cl samt behovet att inte dippa genom att dricka ännu flera maltprodukter. Hjärnceller lagrades istället för reduceras, tröttheten infann sig inte och jag var betydligt mer närvarande än vad jag brukar vara i dessa sammanhang.

Först ut  på scen var Svenska kyrkans bidrag till reggaevärlden: Blacka gospel. Bakom detta namn dolde sig bland annat musikgeniet Peter Nolér och Ola Fagrell. Jag köpte receptet rakt av som bestod av kompetenta musiker, stor kör och ett härligt sväng. De avslutade med en psalm. I vanliga fall hade jag väl inte hurrat ihjäl mig, men ”Härlig av jorden” blev klockren i reggaeversion. Nästa band till drabbning klockan 13.00 var Partiet. I partikostymer levererade de sitt politiska budskap som spreds via rap och tunggung till live-energi-frenesi. Sett ur backspegeln var Partiet det band som överraskade mig mest på ett positivt sätt.

11-manna bandet Desmodrôme som jag missade förra året var de jag hade mest förväntningar på. Deras musik är en välbehövlig mix av musikstilar. Det mesta av materialet är skrivet och arrangerat av Sverker Ydén; en av grundarna av Blacka musik. De infriade förväntningarna med råge. Ett extra plus till mannen som implementerade ”Yngwie solon”, han borde ha fått betydligt större utrymme. Den kvinnliga energiska duokören samt sångerskan visade verkligen att de kunde sjunga, något som förhöjde kvaliteten i ännu högre grad. I det internationella gångbara soundet ingick också en skön blåssektion.

Detta var 34:e gången som detta osannolika evenemang gick av stapeln i en obetydliga bruksort som blivit ett nav för reggaen i Sverige. Skärblackas stoltheter Kalle Baah har medverkat i 33 av de gånger som festivalen pågått. Tyvärr hade trummisen Janne Karlsson nyligen ådragit sig ett ryggskott, något som utmynnade i att de skippade trummisen. Janne var dock med på scen genom att sittande bidra med ett gitarrspelande. Jag upplevde det draget som något förhastat/dumdristigt. Det hade varit så mycket bättre att bara ”tagit  in någon ung förmåga” från  exempelvis Blacka musik att sitta bakom rytmskinnen. Då reggaen bygger just på trummor och rytmer blev detta en avslagen och djävulskt intetsägande spelning – tyvärr.

Marx Gallo var i mitt tycke förra årets bästa akt.  De slog sig ihop med  Hilltown Syndicate  i somras och samarbetet bar frukt omedelbart. Den nya konstellationen åkte till Jamaica  i början av året för att spela in ett fullängdsalbum som släpps i sommar. Sångaren Kevin Acuna har en synnerligen stark pipa och äger scenen.  Han sjunger bra  på svenska och engelska.  Jag gillar att de varierar tempot i sina låtar, annars har det en tendens i denna genre ”att låta likadant”.

Den 68-åriga jamaicansk sångaren och låtskrivaren Max Romeo tillhör första generationens reggaeartister. Nu är han här i lilla Skärblacka för att framföra hits som War Ina Babylon, ”Wet Dream”, ”I Chase the Devil” och ”One Step Forward”. Det låter riktigt bra, men faller i samma tempofälla som många andra i denna genre; det blir för tok för endimensionellt. Inte undra på att folk röker på när variationen i musiken nästintill är obefintlig. Trots detta blir det en bra konsert där många sjunger och dansar med i de mer kända låtarna. Som soloartist har människan har hunnit släppa hela 22 plattor mellan 1970 och 2007, så han har lite musik att ösa ur från

Familjens Widholms sista band för kvällen blev Gräsrot. Det skärblacka-baserade bandet bildades 2008 med att göra översatta svenska versioner av Bob Marley låtar. Detta koncept fullföljdes också deras debutalbum ”Marley” som släpptes nyligen. Jonas Engbloms karakteristiska röst trollbinder sin publik. De har onekligen mognat bara sedan förra året, riktigt bra. Klockan 18.15 lämnade vi festivalen. Solen hade för inte så länge sedan gott i moll, och de som druckit alkohol hade hunnit bälga i sig ytterligare kortsiktiga euforihöjare. Det skulle mycket till om inte arrangörerna slog förra årets upplaga på fingrarna. Jag upplevde till skillnad från förra året att jag var på festival, en park smockfull med människor, grillar, campingstolar, filtar och tomburkar

Det kändes som att allt var bättre detta år. Det hade dock inte spelat någon nämnvärd roll ifall vädergudarna öst på med ihållande regn. Det är onekligen ett lotteri med ytterst dåliga odds att ha tur med vädret vid större utomhusarrangemang i detta avlånga land.

Det var också en skön känsla att landa i hemmets ljuva vrå utan att druckit någon öl.  Måhända har jag subtilt också agerat förebild för mina två döttrar som snart infogas i dysfunktionella svenska alkoholnormer. Jag hoppas bara att de upptäcker ordet lagom i god tid, det gjorde tyvärr inte jag trots gudomliga föräldrar.

Familjedag i Linköping

Mitt besök runt hos sjukgymnasten klockan 09.30  på Linköpings Lasarett blev startskottet att Marie och barnen passade på att vara tillsammans. Från de sterila miljöerna till något mer betydligt levande. I kölvattnet utav Busfabriken har Leo´s lekland vuxit upp och även passerat dem genom att finnas på fler orter. Detta var vårt första besök. 130 kronor kostade per barn och öppettiderna var mellan 10-19. Det blev 2½ hektiska timmar. Dock föredrog både Hanna, Frida och vi Busfabriken i Norrköping. Det var snyggare, färggrannare, men mindre och färre saker att göra. Parallellt med detta så är barnen 10 och 11 år måhända 2-4 för gamla för´målgruppen. Barnen tycker osannolikt fortfarande att det är sjukt roligt att leka jaga. Min rygg, koordination och kondition var tre aber som begränsade mitt jagande. De var som två illrar mellan burarna.

Vår middag förlades till till Burger king. Ibland kan det bara vara så otroligt gott att dräpa några saftiga burgare. Vi passade på att storhandla på Maxi i Linköping för att avsluta på Mediamarkt där Divergent DVD köptes samt några mobilskal. Det var en trevlig halvdag där familekittet stärktes på fler fronter. När vi runt klockan 15.00 kom hem så var vi alla relativt trötta.

Mitt krokiga finger och jag

Fotboll är en kul sport på många sätt och vis: kamratskap, tävlingslusta och oändligt med konditionsträning. Jag började spela i IF Sylvia när jag var sju år, för att senare kliva ner på hierarkistegen till Ektorps FF och slutligen Vikbo IK. I den sistnämnda  klubben spelade jag mellan 20- till 32 års ålder. Den så kallade karriären avslutades abrupt av en elakartad främre korsbandsskada. I mitt skade-cv ingick bland annat ett brutet nyckelben, två gånger avslaget näsben och ljumskproblem.

En av de mindre skadorna inträffade när jag var runt 25 år. Jag tappade balansen i en nickduell, föll handlöst bakåt och tog emot fallet med handen. Det visade sig vara ovanligt korkat, då de flesta av fingrarna böjdes bakåt. Det gjorde helvetiskt ont. Jag traskade bort till min tränare som Stalinistiskt menade på att detta var väl inget att belasta sjukvården med. Mellan raderna menade han på att vara en tvättäkta man, spela fotboll och något så fånigt som lite ont i fingrarna inte fanns på kartan.

En tränare är mångt och mycket en form av guru eller mentor. Jag lydde hans råd att inte besöka någon form av vård. Sett  i backspegeln var det självklart hur dumt som helt. Tiden gick och jag tänkte väl inte överdrivet på vad som låg i fingerdvalan förrän fingret successivt började krokna. Processen skedde dock inte på en dag utan jag kan idag inte svara på när jag började fundera på fingrets krökning.  I vilket fall som helst tog jag tag i detta 2009 genom ett härligt besök på Vårdcentralen i Kneippen. Läkarens fråga huruvida jag kände någon smärta eller inte var den utlösande faktorn till svaret: ”vi gör inget förrän det gör ont och blir värre”. Självklart skulle jag ha dragit en vit lögn i stil med att det gör fruktansvärt ont. Min ärlighet satte dock stopp för den strategin.

Det tog mig 6 år att ta mig i kragen igen. Fingret hade enligt mig och min familj definitivt blivit konkret krokigare. Parallellt hade jag periodvis fått en molande värk i fingret. Dessa två faktorer blev källor till att återigen stå öga mot öga med med Vårdcentralens hälsosoldater. Översteprästen var minst sagt inte mottaglig för varken molande värk eller krokiga fingrar. Efter mycket bönande fick jag i alla fall en remiss till Linköping och Hand och plastikkirurgiska kliniken.

Det tog ett antal månader innan adekvat information och besöksdatum damp ner i brevlådan. Det var med viss bävan jag bilade de 4½ milen till syskonstaden Linköping klockan 06.30 den 24 mars. Förutom att nästintill vara medvetslös av trötthet fanns det en oro för dylika skräckhistorier om operationer som vänner och bekantat skrämt upp mig med. Mitt krokiga finger och jag passerade hastigt de intetsägande nybyggda entrén till regionens största sjukhus. Klockan 07.40 satt jag i väntrummet med en liten rykande plastmugg med kaffe efter att gått fel några gånger.

Jag var inte ensam; två andra män som var äldre än mig skulle deltaga vid denna gruppinformation. Den trevliga sjuksystern välkomnade oss och förklarade vilka alternativ vi hade samt hur vi skulle gå till väga. I informationen beskrevs alltför detaljerat hur de tre  ingreppen gick till om man som jag ville rätta till fingret. Hon passade också på att nämna att ett ingrepp i kroppen är ingrepp, något som alltid kommer att vara förenat med en risk för att nerver skadas eller andra mindre välkomna bieffekter uppstår i kroppen.

Nästa station blev ett möte med en arbetsterapeut en våning upp. Syftet var att mäta sträckdefekten på krokigheten och om det fanns en tydlig sträng i fingret som gick att behandla. Enligt henne så uppfyllde jag kriterierna för att genomgå någon av de tre alternativ som finns att tillgå. Vilken av dessa var höljt i dunkel och något som jag skulle få besked om via postgången. Sista anhalten blev att röntga fingret. Det var en oväntad servicebonus utifrån mitt enträgna tjatande om att krokigheten hade uppkommit genom en fotbollsskada. Klockan 10.45 satt jag återigen i bilen lyssnades på Pop Evils klockrena album – Onyx samt med worst case scenario tankekonstruktioner på smärtskalan i kommande ingrepp.

Detta klämkäcka namn kallas vardagligt för vikingasjukan och är en progressiv och delvis ärftlig bindvävssjukdom. Sjukdomen utvecklas vanligtvis långsamt och under lång tid. I ett tidigt stadium av sjukdomen bildas knölar i handflatan. För vissa  inklusive undertecknad utvecklas sjukdomen med en kännbar sträng som kan kröka och låsa fingret så det inte kan sträckas ut. Detta kan vara handikappande och medför ofta svårigheter att utföra vardagliga sysslor som att köra bil, tvätta sig i ansiktet, hålla i föremål, skriva på tangentbord och utöva olika idrotter såsom i mitt fall squash.

Runt 700 000 svenskar lider av vikingasjukan, majoriteten av dessa är män, flertalet har dock bara lindriga besvär och behöver ingen behandling. I Sverige drabbas ungefär var femte man över 60 år och för kvinnor är andelen lika stor när de har passerat 80 år. Cirka 3000 patienter behandlas årligen mot Dupuytrens kontraktur. Men ungefär en tredjedel av patienterna får ett återfall inom tre år. Risken för återfall är beroende på olika faktorer. Risken ökar om man till exempel fick sjukdomen tidigt, om flera fingrar är krökta, om det finns tecken på att sjukdomen finns på andra delar av kroppen som exempelvis penis eller i fotsulan eller om det finns en ärftlig faktor. Dupuytrens kontraktur är en kronisk sjukdom och kan därför uppkomma flera gånger.

Förr i tiden fanns det bara ett alternativ och det var helt sonika att operera fingret. Sedan några år tillbaka finns det två andra metoder att tillgå, operationer görs nästan aldrig. Den vanligaste och mest smärtsamma metoden heter Xiapebehandling. Den går ut på Xiapex injiceras i den hårda bindvävssträngen i handen, ej senan. Den verksamma substansen är ett enzym som bryter ner kollagenet i strängen. Läkemedelskostnaden per injektion är för närvarande cirka 6 000 kronor. Då är det positivt att bo i Svedala kontrasterat USA. Via mitt frikort behövde jag bara betala bensinen till och från Linköping.

Jag fick beskedet om Xiapexbehandling den 2 juni och fingersträckning den 5 juni. Dessvärre sammanföll det datumet med min inplanerade Skottlandsresa. Jag ringde återbud och hoppades att inte återbudet  skulle innebära 1 års väntan. Turen stod mig bi via ett återbud som någon annat lämnat. Det innebar att jag fick ett tidigare datum än det i juni.

Jag bilade i ett konstant olycksbådande regnoväder till Norrköpings syskonstad. Linköpings lasaretts nya parkering fungerade klockrent; man betalar bara för den tid som man varit på sjukhuset. Jag var i god tid innan min bokade tid klockan 16.50. 30 minuters försening i sällskap med 10 goa gubbars sällskap var lika trevligt som deprimerande. Flera av dem kom ut som skadeskjutna vitryssar. Den ena höll på dö utav smärtorna från de 10 nålsticken i fingrarna, den andre höll på att kollapsa, den tredje för chockad för att överhuvudtaget kommunicera. Utifrån att jag dels är spruträdd, dels är oerhört känslig för all typ av smärta var deras mardrömshistorier inget jag ville höra innan jag själv skulle träda in i mottagningsrummet.

Sköterskan fick dock hålla mig i armen samtidigt som hon masserade densamma. Visst gjorde det ont, men inte lika smärtsamt som jag hade förväntat mig. Alla som tagit dessa sprutor var tvungna att vänta i väntsalen runt 30 minuter innan man fick åka hem. Anledningen stavades allergiska reaktioner från den starka bakteriesprutan. Jag uppvisade inget av de 376 varianterna av  allergiska reaktioner. Det tog mig 35 minuter att bila hem till Norrköping för att andas ut. Det blev en kortvarig utandning då fingret dels svullnade upp, dels fluktuerade mellan lila och röd.

Dagen efter var fingret  kallbrandsrödblå, helvetisk öm och betydligt mer svullen än dagen innan. Jag avbokade kommande två squashmatcher utan att tveka. Att hålla i ett rack i detta dysfunktionella tillstånd kändes inte på något sätt naturligt. Samma dag ringde jag för säkerhets skull upp Linköpings lasarett för att fråga om detta var vanligt eller inte. De sa att det var helt i sin ordning.

Att köra hem till Norrköping kändes inte helt klockrent, men det gick till sist att manövrera bilskrället från punkt A till punkt B. Att ekipera mig och gå på toaletten tillhörde numera inte alls de enklaste saker; det var som att vara barn på nytt. Efter någon dag tog jag som hastigast av handsken och såg till min förfäran att fingeruslingen nästintill var rak, dock kunde jag inte böja på fingret. Den stora blodblåsan som uppstått efter sprutor och fingerknäckningar tryckte jag splatterfilmiskt bort. Att sova med handsken var inte alls så  farligt som jag trott från allra första början.

Fas två fyra dagar senare bestod utav att fingersträcka mitt sargade finger. Första steget i den processen var en härlig bedövningsspruta vars innehåll aldrig tycktes sina. Läkaren satte nålskrället på 200-300 platser i min hand. Jag fick därefter ligga kvar på britsen tills bedövningen verkat fullt ut. Den lakoniska kvarten kändes snarare som 35 minuter. Jag visste ju vad som komma skulle, det vill säga med våld trasa sönder senorna i handen. Sköterskan fick återigen hålla och massera armen samtidigt som läkaren knäppte och knackade ut mitt krokiga finger. Det fanns inte en chans i världen att jag smygtittade på läkarens brutala kamp mot det krokiga fingret.

Efter den kroppsliga misshandeln sa läkaren att det skulle krävas dagliga träningsrutiner eftersom han inte kunnat sträcka ut allt. Jag fick därefter en ritning som visade mig hur jag skulle ta mig till sjukgymnasten. Efter att gått fel två gånger kom jag in på direkten till en snäll arbetsterapeut. Sköterskan som satt bredvid förordade plastskena, medan den jag hade tyckte handske vore ett bättre alternativ. Kompromissen blev till sist handske med extra stöd. Smolket i bägaren var definitivt att jag var tvungen att bära denna otympliga tygtingest med dragkedja från nu till på onsdag. Utifrån tidigare information var det bara på nattetid som handske eller skena skulle på. I och med nya riktlinjer så skulle handsken vara på hela dygnet runt, punkt slut. Jag fick en ny tid hos sjukgymnasten där vi dels skulle se hur fingret fungerade, dels gå igenom övningar som jag var tvungen att göra dagligen.

En vecka senare drog hela familjen till Linköping. Målet var att få adekvat information om dylika övningar för mitt finger. Sjukgymnasten på Linköpings lasarett var väldigt snäll och svarade kunnigt på mitt flöde utav konspiratoriska frågor. Jag undrade bland annat om det inte var bäst i alla fall att ha på handsken även på dagen. Hon berättade då, att om fingret vill kröka sig igen så spelar det ingen roll vad man gör nu. Det viktigaste var att göra de 5 övningarna 4-5 gånger per dag samt att ha på handskskenan på natten. Visst var fingret fortfarande gulaktig och svullen, men den såg onekligen relativ rak ut. Det ömmade lite, annars hade jag ingen nämnvärd smärta.

Två veckor efter besöket hos sjukgymnasten så ser fingret fortfarande rak ut. Några smärtor känner jag inte; dock skulle jag kunna göra flera av de övningar som jag blivit ombedd att göra 4-5 gånger per dag. Fingret är fortfarande missfärgat, visste jag inte bättre så hade jag gissat på att det är på väg att ruttna bort. Enligt läkarna kan det ta över en månad innan detta försvinner. Jag är väldigt nöjd med hur sjukvården har hanterat detta. Trevlig, strukturerad och kunnig personal var det jag möttes av.

Lokusloppisen

Jag promenerade med Hanna, Frida och deras två kompisar Nellie och Lina till Norrköpings största loppis. Det var smockfullt med människor som ville göra exceptionella fynd. I och med att de flesta är rookies det vill säga inte personer som  har det som hobby att köpa och sälja prylar blir det som besökare betydligt trevligare.

Barnen köpte mest kläder, vilket gladde mig personligen. Dessutom var deras val av plagg iögonfallande klockrena. Utifrån detta kunde jag inte motstå deras vädjande ögon när de ville åka häst och vagn. Jag åkte med de fyra från torget runt före detta kvarnen, en resa på 15 minuter. Del två av denna förmiddag bestod utav att handla sommarkläder på Cubus samt handla på Ica spiralen. Vi avslutade den trevliga dagen med att besöka McDonalds, därefter promenerade vi hem igen.

Kattskrällena

Vår 13-åriga veteran Sudden är den som är mest mobbad på jobbet så att säga. De två yngre förmågorna Dexter och Tussen jagar den stackars katten från kök till något rum, från källaren till balkongen. Det positiva med detta att det något överviktiga katten får en anledning att röra på sig.

Hos Marie är katten som allra tryggast, något sudden klart visar upp. Vi andra familjemedlemmar förpassas till periferin när Marie kommer hem från jobbet. En fördel med detta är att kattskrället även huserar i Maries säng vid läggdags, inte på min sida av sängen. Sudden har en tendens att bli aningen lättirriterad när Marie vänder på sig, vilket gör att Marie försöker vända sig så få gånger som möjligt. En av fördelarna med att sova dåligt är månne att i smyg kunna få småskratta åt sådant som högljudda kattprotester klockan 02.15 på nätterna.

Ny musik från Ginza

För den nätta summan av 2400 kr inhandlades det kvalitetshårdrock från Ginza: Eclipse, Battle Beast, Issa, Triopsphere, Amaranthe,  Revolution Saints, Nightwish, Bloodbound och Soto var några alster som implementeras i mina Billyhyllor.

Några månader senare var det dags igen, för 2000 kr inhandlades bland annat Three days grace, Halestorm, Kamelot, Hollywood undead, The Poodles, Otherwise, Pop evil, Papa roach, Peterik/Scherer, Care of the night och  Chess remastered.

Min oerhört snälle bror Kjell överraskade mig med att ge mig en knippe remastrade CD-guldkorn såsom Aldo Nova x 3, Export, Balance x 2, Rick Springfield x 3, Harlequin x 2, Survivor x 2, Streets och Orion.

Det är ju inte så att jag saknar cd skivor att konsumera. De senaste årens inköp har absolut inte lyssnats av tillräckligt för att arkivera dem. Det rör sig om cirka 190 skivor är ett enda stort I-landsproblem.  Hur ska jag lyckas frigöra tid och motivation att hinna lyssna på dessa? Det kan jag troligtvis inte göra, utan får hoppas på ett liv efter detta istället.

Semestermålen 2015

De resor som utkristalliserats sig från höst- och vår funderandet blev:

5 nätter i Skottland med Stefan Hammarström och 5 andra gäster 2-7 juni.

3 nätter i hyrstuga med barnen nära Örebro med Gustavsvik som det primära målet.

4 nätter i London med familjen i augusti.

7 nätter i juli åker med en av sina bästa kompisar till Island.

2 nätter med Steffe Hammarström, Johan Nordström  och Jonas Gustavsson till närliggande Skogsröjet.

5 nätter i Bryssel 6 okt, halvmaratonresa med Magnus Ström, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen.

Löning och squashprocessen

Det var ett tag sedan men den 26 mars knep jag helt välförtjänt ett game mot Lino Ferrari. Han ledde med 2-0 och sa om jag vinner detta game så skulle jag få matchen. Jag spelade bra och kämpade som ett djur. Över sin döda kropp att han släpper ett game i detta läge. Det visar bara på hur bra jag spelade det gamet.

Efter regn kommer solsken, i detta fall var det precis tvärtom. Från ett härlig vårligt solsken till ett gråmulet ihållande regn. Jag hade hängt upp träningskläderna och ställt fram löpardojorna. Mitt psyke pallade inte att ställa om att springa 10 kilometer med kyla, blåst och regn. Det blev att skjuta upp löparpremiären. Visserligen är det mina egna krav som ligger till grund för löpprocessen i sig. Detta år har jag endast Stadsloppet i mitten av augusti samt Bryssel halvmaraton i början av oktober. Det gör att jag har god tid på mig att träna med syftet att slå mina rekord i dessa lopp.

Vårvädret i kombination med kompisen Jocke Anderssons dogmatiska tjatande var orsakerna som fick mig ur träningsdvalan. Vi inledde den 12 april med 13 km löpning och det gick osedvanligt lätt. Veckan efteråt var jag genomtäppt och var ljusår ifrån den lättheten. Jag började gå efter 10 km. Tredje passet skedde veckan 23 april och flyttades från Vrinnevis påfrestande grusbackar till plant asfaltsunderlag. Tyvärr fick Jocke förhinder nästkommande vecka, därefter skapade det opererade fingret ett ofrivilligt uppehåll till 21 maj. Ett pass som för övrigt kändes sådär ofattbart lätt. Det blev tyvärr ingen nystart då heller eftersom jag fick något virus fick som satte sig på stämbanden och vi fick göra ytterligare ett löpuppehåll till den 10 juni.

Kompisen tillika gårdsgrannen och jag har de sista halvåret börja gå 1-2 promenader i veckan i rask takt. Syftena är många men det primära är att ta sig i kragen när man blir för stillasittande för att i nästa skede bli kreativare, piggare och friskare genom rörelse, frisk luft, ljus och ibland sol. Oftast sker detta traskande i Vrinnevi där tillgången på backar är bättre än runt Ektorp/Vilbergen.

Bryssel here we come! Till sist synkade jag viljorna mellan Magnus Ström, Jarmo Kolehmainen och Stefan Hammarström. För 1500 kr tur och retur från Bromma till Bryssel. Därefter bokades 4 nätter på ett orientaliskt-inspirerande hotel med 4 enkelsängar, frukost, gratis wi-fi och egen nyckel.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Höstlovsaktiviteter


90-talets hopslagning av utspridda studiedagar utmynnade i det som numera kallas Höstlovet. Det är ett lov som jag själv inte har några referenser till eftersom min skoltid avverkades på det glada 80-talet. Lovet i sig har för många barnfamiljer blivit ett perfekt läge att resa på. Resebolagen har självklart höjt priserna eftersom det är efterfrågan och utbud som styr marknaden. I och med att jag är arbetssökande så var Hanna och Frida hemma hela veckan, medan Marie jobbade de flesta dagarna. Det blev en balansgång mellan att leka med kompisar, aktiviteter och rastlöshet. Det låg mest på mig att aktivera de små liven på bästa möjliga sätt. En ekonomisk härdsmälta på grund av byråkratiska diskrepanser omöjliggjorde längre utflykter. Barnens topp-3 innehöll dock inga långresor utan aktiviteter som Badhuset, Busfabriken och äta på MAX-restaurang. Med strategiska dygnsmellanrum implementerades deras önskningar under lovveckan. Badhuset var väl det som jag upplevde de tyckte var allra roligast. De  nästan fyra timmarna var en orgie i intensitet och vattenjagande. Hanna hoppade modigt från 5 meter, dök och simmade bröst- som ryggsim, något hon inte gjorde förra året jag var med dem på Centralbadet – tänk vad tiden går fort.

Under den gångna veckan passade vi också på att hälsa mina föräldrar, min son David och hans två katter. Vi spenderade dessutom en heldag hos Maries föräldrar i symbios med hennes bror Tomas och hans fru Nina i Vångas obygder. Maries mamma hade tillagat gudomlig mat som i mina ögon är en svårslagen kostekvation. Vi inledde frossandet med en well-done-stek, krämig gräddsås och egen potatis. Därefter serverades en osannolik god dessert: inkokta ingefärspäron med äkta grädde och vaniljglass. Senare på kvällen blev det fika med hembakade kakor och bullar. Mateuforin avslutades med svampstuvning (vilket jag ödmjukt bojkottade) nybakat bröd med olika röror och pålägg med te.

Mega loppis i Folkborgen


Jag, Marie, Frida och Hanna hade masat oss till Folkborgen så tidigt som möjligt, det vill säga innan klockan 08.00 då kommersen inleddes. Vårt primära syfte var att hitta välvårdade julklappar till bra pris, innan någon annan gjorde det. Vi var dock inte ensamma om den tanken, utan det var ett lämmeltåg av rödögda morgonshoppare som tagit sig till ett kylslaget Borgen. Det visade sig inte vara falsk marknadsföring, utan varje tänkbar yta hade verkligen tillvaratagits i de rymliga lokalerna. Efter ett maniskt flackande mellan försäljarna så mattades den pro-tilltänkta julklappsshoppingen, då vi inte fann något speciellt att handla. Barnen lyckades i alla fall med konststycket att hitta ytterligare Bratz-dvd:er som de ännu inte hade i sin ägo. Till mig själv hittade jag en Spindel-man-docka i osedvanligt bra skick; 35 kronor var ett kap i mina ögon.

Provkörda bilar


I reklamen för Opel Corsa så används parollen: ”obegränsad körglädje”. Det epitetet kom både jag och Marie överens om var aningen optimistiskt. För att vara tysk kvalité, och för dem pengarna, så var detta den bil som vi hittills upplevt som allra sämst. Hade man varit dvärg så hade baksätessittningen varit problemfri, men som normalvuxen var det istället svårt att inte få skavsår på knäna. Färddatorn fick våra tankar att vandra till slutet av 80-talet. Vi skydde dessutom den osmidiga växellådan som pesten.

På Zetterbergs provkörde vi först en Mitsubishi ASX. Det var ett kampanjpris på den modellen, annars låg denna prisklassegment lite beyond our limits så att säga. Bilen i sig var helt underbar, och en klar topp 3 kandidat. Man satt högre än Hagebybacken, vilket vi båda upplevde som något positivt. Det mesta kändes sportigt och präglades av en äkta körglädje utifrån våra ringa bilkunskaper.

På samma firma så testade Marie och jag två i våra ögon estetiska bilmärken Citroën  C4 och C3. Vi hade överlag bannlyst franska bilar eftersom hörsägen från alltför många håll viskat att de var kommande reparationshärdar. Då vi tänker ha kvar vår nya ögonsten några år längre än själva nybilsgarantin, så var alla franska bilmärken i stort sett avpolletterade. Ändå satt vi nu i en sådan, och dessutom otroligt lågt ner i jämförelse med Mitsubishin. C4 var mångt om mycket också en bil som låg i gränszonen att kvala in på topp 3. Den dynamiska och exceptionellt sköna växlingsprocessen var exempelvis den bästa hitintills.

Efter denna körupplevelse testade vi den bra mycket bränslesnålare C3:an. Det visade sig vara en bra strategi, då det utkristalliserades sig en bil som vi absolut inte kunde tänka oss att köpa. Där c4:s smidiga växelprocess var gudasänd, så kändes c3:ans  som en halvtaskig kopia, utan  tillstymmelse till växlingseufori. Då man troligtvis lär utföra den processen åtskilliga gånger så hamnade C3:an i samma avpolletteringskategori som Opel Corsa och Hyundai i20.

Dysfunktionellt skoskav


Jag blev med nöd och näppe nästan kvar i division två i Squashstegen med 2 intjänade poäng,  men det var istället Kent Kullander som drog det längsta strået med 4 vunna set.  I min sista match i gruppen mot Torbjörn ”odjuret” Westerlund var det jag som  blev tvungen att lämna w.o för första gången någonsin. Det berodde på ett dåligt skött skoskav som blev sämre desto längre jag gick med det. De utlösande faktorerna var dels Höstmilen, dels 80 minuters ultraintensiv squash. Dagen efter kunde jag knappt gå; att ta på sig skor var värre än att trä på sig japanska kondomer. Det sved såväl fysiskt som psykiskt, och det fanns inget annat alternativ än att bege sig till distriktssköterskan som i sin tur propsade på mig att boka tid hos Jourcentralen, helst samma dag. Det visade sig i alla fall att jag inte fått blodförgiftning, och dessutom slapp använda mig av antibiotika. 300 kronor fattigare, men betydligt mer tillfreds med situationen lade jag mig ogenerat på tygsoffan. En motreaktion på inflammationen blev 38.5-gradig feber med  svettningar och matthet som biverkningar. Dagen efter var jag  feberåterställd, men fortfarande hade jag ett skoskav som mer påminde om något ur en alien-operation, såret såg inte så mysigt ut så att säga. Utifrån ett kostperspektiv var det optimalt, då jag inte ens orkade smussla i mig godistingestar.

När jag trodde att det dysfunktionella skoskavet tillhörde det förgångna, så svullnade foten upp. Det var minst sagt irrationellt, även ur en skolmedicinskt perspektiv. Frågan var om det var min hypokondriska ådra som visade sitt rätta ansikte, eller om min syn helt enkelt blivit aningen sämre. Det visade sig i alla fall var en temporär uppkommenhet, då svullnaden blev bättre desto fler dagar som passerade. Som sagt det är mycket lättare att ge andra råd som teoretiskt är enkla att utföra, men när det väl kommer till kritan så är de källor till oändliga förnekelser och ursäkter när det gäller en själv -  ”det händer inte mig”.


Squashödet visade upp sitt mest ironiska leende genom att Mikael Garrido lämnade walk over i sin sista match i gruppen mot Kent Kullander. Det innebar att Kent konkret plussade på sitt tagna set med tre gratispoäng, och passerade en demolerad Mats Widholm i-vem-som-skulle-åka-ner-av-oss-två-processen. Som sagt det går aldrig att förutse något, då verkligheten innehar så många fler variabler än den teoretiska. Jag föll dessutom på eget grepp eftersom jag själv kravlade mig upp i såväl division 3 och 2 via just andras w.o. – ordningen är återställd och min karma är återigen fulladdad. Måhända så kanske detta träning- och tävlingsuppehåll kan bidra till att återkomma starkare än innan det ofrivilliga uppehållet. Hälsan måste sättas i främsta rummet, även om det är svårt när tävlingsinstinkten pockar på.

Vecka 42 (6 pass, 312 minuter) var i stort sett en enda lång transportsträcka till ett av mina delmål, Höstmilen. Jag är i grund och botten inte driven av ett träningsberoende. Med denna term så menar jag människor som indirekt mår dåligt om de inte kommer ut och tränar. Jag är snarare precis tvärtom, och kan rent ut sagt bli glad ifall ett störtregn inleds samma dag som jag bestämt mig för att exempelvis springa 1 mil i Vrinnevi. Det är väl en egenskap som jag inte är helt tillfreds med, men det är så jag fungerar. Med den vetenskapen i bagaget så har jag kringgått det beteendet genom att istället attrahera och vädja till min starka tävlingsinstinkt. Träningsambitionen stärks påtagligt genom att ha dylika motionslopp inplanerade som exempelvis Bråviksloppet i september, Höstmilen i oktober, ett Halvmaraton på våren och Grabbhalvan i maj. På så sätt vidmakthåller jag en året runt löpningsprocess som parallellt är källan till ett holistiskt välbefinnande och en rejäl motivationsbefrämjare. Det är som sagt mycket roligare att ge sig ut i löpningsspåret med vetskapen att försöka slå förra årets tid eller tidsrekord som man innehar, än att bara springa. Ofta är dessa lopp också minifolkfester, en plats där man möter likasinnade eller vänner man inte träffat på länge. Det går inte att komma ifrån att det är roligare om man är flera kompisar som deltar gemensamt i loppet. Den gemenskapen är oslagbar, till skillnad från att ensam stå vid startlinjen.Tiden i sig är ett medel att kunna förbättra sig till nästa års tävling, vilket jag onekligen får göra efter den halvtaskiga tiden: 53.53 minuter. Men som sagt det finns många pusselbitar kvar till förbättring. Det är lätt att falla i energitjuvfällan: ”du är ju inte precis 20  år längre”. Det är så sant, men förr var det mer fest och taskiga kostvanor som agerade resultathämmare. Nu är det åldern som spökar, men mina förändrade och förbättrade kostvanor är däremot som natt och dag sedan ungdomsglansdagarna. Min alkoholkonsumtion är inne på precis samma linje. Då festade jag och fotbollslaget vare sig vann eller förlorade matcherna; det fanns alltid någon anledning till att fira eller dränka sorgerna i. Det i sig är faktorer som möjliggör avsevärt  bättre resultat än vad jag uppvisade på årets Höstmilsupplaga.

Squashstegeäventyret i division 2 inleddes ju så bra med vinst mot Kent Kullander med 3-1, däremot blev det torsk mot såväl Johan Lindström som Mikael Garrido. Setsifferkoden blev densamma vid båda matcherna 3-0, vilket innebär att Kent Kullander inte får ta fler än 2 set på sin kvarvarande match. Jag själv bör ta något mer set  i min sista match mot Torbjörn Westerlund, för att vara på den säkra sida. Underifrån närmar sig tre riktiga squashrävar som Jörgen Pettersson, Daniel Stridman och Magnus Melberg.

Efter ett ofrivilligt, men tillsynes oändligt träningsuppehåll så stod jag återigen på squashgolvet. Min träningsvikt pendlade anorektiskt mellan  74-75 kg, det vill säga under min subjektiva idealsviktsnivå. Jag inledde comebacken lugnt mot Linos polare ”kula”, som jag manövrerade ut med 10-2 utan att behöva förta mig. Därefter så bildades det ett nytt skoskav på det gamla, och jag valde en gång för alla att låta hälen få en chans till att läka. Jag ägnade mig istället åt foppa-toffel-promenader och lite cykling. Under tiden så testade jag på en strikt kolhydratkost det vill säga en nästintill kolhydratfri kost. Ur ett viktperspektiv var det fantastiskt, men utifrån ett tävlingsperspektiv var det rent ut sagt  katastrofalt. Min återkomst i squashstegens division 3 mot Jörgen Pettersson genomsyrades av en sinnessjuk trötthet. Redan efter första set så var jag på väg mot blod-smaks-avgrunden. Min analytiska sida uteslöt feber, då jag redan tagit tempen på morgonen, och då kvarstod den strikta kolhydratkosten som boven i dramat, om jag inte drabbats av ebola.  Jörgen vann i vilket fall komfortabelt  utan att behöva förta sig med 11-7, 11-6, 11-5. Energilösheten av den asketiska kosten är numera historia, det blir en tillbakagång till en mer varierad kost i framtiden. Även mitt andra squashframträdande två dagar senare genomsyrades av samma energitomhet, vilket gjorde mig ännu mer hypokondrisk.  Vecka 45 landade för övrigt på ett squashpass al´a 95 minuter, medan vecka 46 inhyste 220 minuter i  tre träningspass.

 

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu