Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ aor music ’

Ett omöjligt uppdrag

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett historiskt perspektiv är inte möjligt. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är det tycke och smak något som är föränderligt. I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en riktig a.o.r-classic.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista. Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon från tidig 80-tal och Revolution Saints från 2015 utifrån ett produktionstidsperspektiv, vilket i sig inte är så konstigt.

 

Kort a.o.r historik

Mitt intresse för aor inleddes subtilt via Kiss; Dynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var vi uppe hos en polares kompis. Denna vägledde mig via ett aor-blandband till en helt ny värld. Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, Arcangel, LeRoux, 707 och Sheriff   blev mina bandguider. Successivt förändrades mina skivinköp ifrån Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt. Def Leppards underbara High ´n dry måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår.

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The A.O.R – King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad A.O.R står för.  A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse. Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band. I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion. Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

100 bästa a.o.r låtarna

Skulle jag bli tvungen att välja ut en låt som symboliserar min typ av a.o.r så får det bli  Journey – Separate Ways. Bandet i sig har inte tillhört mina största favoriter, men den låten är überöverjordisk. Trots detta föredrar jag både Survivor och Foreigner. Fet text symboliserar vilka låtar som skapats från 2000 till 2015. Indirekt ett slag i ansiktet på de som titulerar genren som ett 80-tals fenomen. De låtar  som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag.

Kriterier

  • Inga ballader
  • Bara 1 låt från samma artist eller grupp
  • Inte rangordna låtarna på listan eftersom det är omöjligt.

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Edge of forever – Lonely  (Italy/2010)

Signal – Arms of a stranger  (USA/1989)

Tobruk – Falling  (England/1985)

Streets – I can´t wait  (USA/1985)

Mikael Erlandsson – It´s allright (Sweden/1994)

Asia – Eye to eye  (England/1983)

Rob Moratti – Life on the line  (Canada/2011)

Find me – Your lips  (Sweden/2013)

John Waite – These times are hard for lovers  (USA/1987)

Revolution Saints

Tycoon – Walking´the line  (USA/1981)

Van Stephenson – Fistfull of heat  (USA/1986)

707 – Live without her  (USA/1981)

Giuffria – Lethal lover  (USA/1986)

Joe Lynn Turner – Losing you  (USA/1985)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA/1982)

Mark Free – Never be a next time (USA/1993)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015)

Shy – Emergency  (England/1987)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Brett Walker – Quicksand  (USA/1994)

City Boy – The day the earth caught fire  (USA/1979)

Balance – In for the count  (USA/1984)

Aviator – Frontline  (USA/1986)

Tyketto – Forever young  (USA/1990)

Urgent – Running back  (USA/1985)

Silver – Silver  (England/Germany/2001)

Stan Bush & Barrage – Primitive lover  (USA/1987)

Dalton – Caroline  (Sweden/1987)

Robert Tepper – No easy way out  (USA/1991)

Tommy Shaw – Dangerous game  (USA/1987)

Harlan Cage -  No sunday bride  (USA/1999)

FM – That girl  (England/1986)

Foreigner – Break it up  (USA/1981)

Harem Scarem – No justice  (Canada/1993)

Chris Ousey – Give me shelter  (England/2011)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

Harlequin – Superstitious feeling  (USA/1982)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013)

Strangeways – Where are they now  (Scottland/1988)

Dare – Into the fire  (England/1988)

Sunstorm – Night moves  (USA/2006)

Khymera – Since you went away  (USA/2008)

Toby  Hitchcock  – Mercury´s down  (USA/2011)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Treat – Outlaw (Sweden/1987)

Treat

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

Fortune – Trill of it all  (USA/1985)

Aldo Nova – Under the gun  (Canada/1982)

Talisman – I´ll be waiting  (Sweden/1989)

Pride of lions – Ask me yesterday (USA/2014)

Brother Firetribe – Heart full of fire  (Finland/2008)

Frederiksen/Dennander – Siver lining (Sweden/USA/2007)

Far Corperation – Johnny´don´t go the distance  (England/1985)

Franke and the knockouts – Never had it better  (USA/1982)

Bryan Adams – Run to you  (Canada/1984)

Greenway – In the danger zone  (USA/1988)

Bon Jovi – Shoot through the heart  (USA/1984)

Kiss – Naked city  (USA/1980)

Fergie Frederiksen – Angel  (USA/2011)

King Kobra – Iron eagle  (USA/1986)

Danger Danger  – Under the gun (1989/USA)

Cannata – Images of forever  (USA/1988)

Blackfoot – Send me an angel  (USA/1983)

Prophet – Can´t hide love  (USA/1988)

Work of art – The great fall  (Sweden/2011)

King Kobra

Love under cover – Angels will cry  (Sweden/2012)

REO Speedwagon – I don´t want to lose you  (USA/1988)

Place Vendome – Streets of fire  (Germany/2009)

The Storm – Love isn´t easy  (USA/1995)

Sheriff – Elisa  (USA/1982)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

I-Ten – Taking a cold look  (USA/1983)

Stage Dolls – Wings of steel  (Norway/1988)

Rainbow – Can´t let you go  (USA/1983)

Saraya – Healing touch  (USA(1989)

Venice – All my life  (USA/1990)

Jono – I was the one  (Sweden/2013)

Toto -  Angels don´t cry  (USA/1984)

Places of power – Desires of our hearts  (England/2009)

Airrace – First one over the line  (England/1984)

Prism – Wired  (USA/1982)

Shadowman – Fire and ice  (England/2008)

Poodles – I rule the night  (Sweden/2009)

Robin George – Heartline  (England/1985)

Robin Beck – If you were a woman  (USA/1989)

Michael Borman – Stand up (Germany/2006)

Kane Roberts – Rebel heart – (USA/1991)

Mecca – Without you (USA/2003)

Van Zandt – Heart to the flame  (USA/1985)

Y and T – Face like an angel  (USA/1985)

Skagerack – Always in a line  (Danmark/1988)

Just-if-I – Carpe diem  (Canada/1991)

From the fire -  Hold on  (USA/1992)

Atlantic – Dangerous game (England/1994)

Eclipse – The Storm  (Sweden/2015)

 W.E.T

Låtvalsanalys

Nostalgigenre, njae inte riktigt. Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media, men utifrån att 26 av de 100 låtarna är från 2000 talet och framåt bevisar det att kvaliteten och vitalitet ändå är närvarande. Revolution Saints med underbara ”Here forever” är exempelvis från 2015.

Det utkristalliserar sig ganska snart att jag är mycket för bombastiska och pompiga låtar med grupper som Fortune, Urgent, Survivor, Foreigner, Pride of Lions, Le Roux, Tycoon och Harlan Cage. En annan är lite tyngre låtar såsom Tyketto - Forever young,  Talisman - I´ll be waiting, The Poodles – I rule the night, Danger Danger - Under the gun och Harem Scarem med  No justice istället för mjukare västkusttoner. Smaken är som baken och det var groteskt  svårt att välja ut 100 låtar, det finns inget rätt eller fel – men kul var det.

När det kommer till låtsnickeri i denna genre finns det tre som sticker ut ordentligt. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) den andre Mike Slammer (City Boys, Streets). I tre konstellationer med relativt likvärdig musik återfinns: Fortune, Harlan cage och 101 south. Bakom dessa band ligger låtskrivarparet Roger Scott Craig och Larry Greene.

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa minnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a´la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade musiken eventuellt kunnat ta världen med storm. Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit massor av bra låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock och Jimi Jamison.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 13 låtar från norden är minst sagt imponerande. Genren härstammar från USA och i och med att 59  låtar av 100 kommer från USA är det väl bara inse fakta att genren sitter i generna på jänkarna. Britterna med sina 13 bidrag ligger också i toppen. Kanada är ett land som också berikat världen med a.o.r. -godis såsom Bryan Adams, Harem Scarem, Just-if-I och Aldo Nova.

Som sagt det vimlar av implementeringskandidater så här i efterhand. Toto och Van Zand fick i efterskott ersätta Leverage – Follow that river och Toto ersatte Red Siren – All is forgiven. Min polare Stefan Hammarström korrigerade också låtvalet av Cannatas bästa. Självklart ska det vara Images of forever och inte Middle of the night.

Lee Aron, Dakota, Bite the bullet, Charlie, Pat Benetar, Giant, Loverboy, Kansas, Jeff Paris, The Ladder, Red Dawn, Heartland, Boulevard, Europe, Shadow King, Arcangel, Steve Perry, Honeymoon Suite, Def Leppard, Coney Hatch, Dan Lucas, Unruly Child, Q5.

Red Siren, Praying Mantis, Bystander, Tower City, Crown of thorns, Eyes, Jeff Scott Soto, Giant, The Sign, Bad Company, Slamer, Seventh Key, Icon, Bad english, B.E. Taylor group, GTR, Glen Burtnick, Orion. Det finns alternativ så det förslår. Om ett år så ser kanske listan annorlunda ut beroende dagsformen.

The Poodles

En del av texten ”kort historik”  är modifierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Continue Reading »
5 Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu