En teknikepok gick i graven

Efter 5 års sparande var det äntligen dags att skörda frukterna av budgetprocessen. På menyn stod ett bra hemmabiosystem och en 55-tums Smart-tv samt en stor hårddisk. Då min trotjänare Pansonic-stereon efter 25 år påpassligt la av så öppnade sig möjligheter att integrera ljudmaskinen med hemmabiosystemet. Att den gigantiska subwoofern som tog upp 2/7 delar av rummet, två högtalare och högtalarställningar samt 300 meter kabel försvann, var bara det en 0ytterst förlösande bonus. Synergieffekterna utav en ljudkälla istället för två blev också ett större rum som lättare kunde anpassas till inhysa 4 stativhögtalare på rätt ställen.  Att vi kunde docka Iphonen dit och lösgöra Spotify i samma källa var heller ingen nackdel. Det var först nu som jag kunde synka det visuella och Hd-bild med mitt brinnande cineastintresse, inte en dag för tidigt. Förut så såg jag på film på 32 tum, nu får jag uppleva film istället, med sanslöst bra bild och ljud på en 55 tums skärm.

Urban ”Dansband” Svensson var mannen som hjälpte mig med att installera de olika komponenterna. Jocke ”Spurs” Andersson var den som kopplade in allt till nätverken och fixade dylika inställningar. Jag bjöd honom på maffig pizza med 2 iskalla öl i kombination med filmen ”Stone” det vill säga fick det angenäma uppdraget att inviga vårt nyinredda vardags-nöjes-palats. Brorsan blev också special invited; filmen vi såg var The Avengers i 3D. Familjens premiärfilm blev mäktiga Avatar som också var i 3D, en mäktig upplevelse, till och med snäppet bättre än på bio utifrån ett 3D perspektiv. Urban och hans fru Annica fick sin välförtjänta belöningen via en två rätters middag någon månad senare.

En resa gick i graven en ny tog form – Prag 2014

Jag, Magnus Ström, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen var djävulskt nöjda och belåtna med de 4 dagar som vi hade i Nice. Det öppnade dörrarna på vid gavel för en ny resa nästa vårkant. I dagsläget lutar det åt Prag. men som sagt det är inget som är ristat i sten. En sak är säker, och det är att börja spara till 2014 års nöjes-löpar-resa. Dessförinnan ska Stadsloppet, Bråviksloppet och Lidinglöoppet avverkas.

Min fru Marie -  25 år i kommunens tjänst

I Norrköping belönas det förfarandet med mottaga en gåva under minst sagt högtidliga former. Varje år beslutar kommunstyrelsen att dela ut S:t Olofsmedaljen till personal inom Norrköpings kommun som varit anställda 25 år. Utmärkelserna delades detta år ut i Louis de Geer Konsert och Kongress. Min fru valde klockan framför medaljen. Tre rätters middagen var lika delikat som trevlig. Chiliskyn till den gräddiga potatisgratängen fick högsta betyg av såväl mig som min fru. Alkoholtillförseln var det inget att klaga på; vin efter utdelningen, innan, under och till maten samt whisky eller cognac efter maten. Kvällen avslutades med superb musikunderhållning med dans, efter någon halvtimme senare pep jag och Marie hem, trötta som få.

Årets Honoris Causa-medaljer gick till Ann-Charlotte Hertz och Anders Lindström. Ann-Charlotte Hertz är en av de personer som genom sitt kunnande och brinnande engagemang för Norrköpings stadsbild och historia har sett till att Industrilandskapet är vad det är i dag – en omtyckt, publik och vacker del av Norrköping som dessutom visar på vårt historiska arv, sa Lars Stjernkvist (S), kommunstyrelsens ordförande. Anders Lindström är ett lysande exempel på en person som genom sitt personliga engagemang har gjort en betydande skillnad för många Norrköpingsbor som annars hade riskerat sina jobb, sa samme Stjernkvist.

Parmiddag med Ubbe och Annica

Några av mina äldsta och bästa vänner är Urban Svensson. Våra vägar korsades i och med att jag bytte fotbollslag från stadslaget Ektorp FF till landsortslaget Vikbo IK. Att gå in i klinch med Urban är som att möta en trimmad ostyrbar skördetröska, tuff men renhårig. Epitetet världens mest upptagna människor når de inte upp till, men det är onekligen komplicerat att planera något utan att boka med paret minst ett år i förväg. Jag lyckades dock dyrka upp den processen, och från klockan 18.00 till 22.00 umgicks vi fyra samt Hanna & Frida en ljummen fredagskväll i slutet av maj. Det var snuskigt trevligt, och maten som för kvällen bestod av en aprikoskycklinggryta med nudlar förgyllde tillfället ytterligare. Jag agerade huvudrättskock, Marie för efterrätten, vilken bestod av en krämig rabarberpaj med tjockvispad grädde. Till detta serverades öl, vin och citronvatten; eftersom Urban körde blev det öl kvar till mig på lördagen – perfekt. Att första inledande timmens konversation bestod av kattsnack må vara lite udda, men när ett bord av kattälskare sitter vid samma bord är det nästan oundvikligt.

Lokusloppisen mitt inne i centrum

Gratisloppisen som traditionsenligt funnits över 10 år blev det ställe där barnens gamla leksaker fick nya ägare. Sådant som de förut kunde mörda för, har numera fört en tynande tillvaro i garderober och källare. I och med att det är gratis så går hela förtjänsten till deras kassor. En annan positiv aspekt förutom att loppisens central läge lockar folk som vanligtvis inte besöker loppisar, är att de köper saker utan att pruta ihjäl sig. Våra kära grannar The Skarins var också där. Vi valde att medverka i bagageloppisen, vilket innebar att vi skulle packa upp vara saker innan klockan 09.00 samt att ha förbokat platsen. Hannas och Fridas vinst blev ynka 248 kr, men pengarna var långt ifrån det viktigaste. Att socialisera sig med kända som okända människor i ett nästintill optimalt väder var en trevlig upplevelse. Jag smög mig dock undan någon timme till närliggande Nya Strömsparken för att njuta av folkvimlet, solen och Norrköpingstidningen. Att Jehovas dök upp aningen olägligt kunde inte ens det förta denna livskvalitetsegentid. Jag kan återigen konstatera att de öppna ytorna i den nyinvigda parken inte bara attraherat mig, utan massor med människor i alla åldrar som satt, låg eller passerade Strömsparken

LokusLoppis kriterier

•  Bord medtages.
•  Från 07.00 kan uppackning påbörjas.
•  Kl 08.00 ska alla bilar vara borta från området.
•  Parkering på Kvarngatan eller P-husen i City enligt vanlig taxa.
•  Kl 14.00 är loppisen slut och då ska gatan vara ren från skräp.
•  Bröd, frukt, grönsaker och dylikt säljs på separat plats. EJ bland loppisprylarna.
•  Levande djur får inte säljas.

Kattskrällarna

1500 fattigare, men mindre jamiga katter blev resultatet efter att ha kastrerat de 9 månaders gamla katterna hos en veterinär i Åby. Dexter och Tussen har annars vuxit in i det Widholmska vardagslivet på ett bra sätt. Den kritvite Tussen är betydligt försiktigare, medan den brunvitfläckiga brorsan Dexter är den som håller låda. Tussen vilar mycket mer än Dexter, som i sin tur är groteskt glupsk och påminner mer om mig själv än om en katt, Tussen är precis tvärtemot.

Häromveckan tog jag och Marie ut dem för första gången i kattburen. Vi bilade iväg till Aborreberg där vi släppte ut dem med ett tillhörande varsitt koppel. Delvis chockade, delvis nyfikna kröp de ur buren för att 15 minuter senare jaga varenda fjäril i deras närhet. Jag och frugan kopplade av på en filt, åt glass och njöt av de vackra och avkopplande omgivningarna.

Hanna & Frida

Hanna har bestämt sig för att gå en tredje termin på Norrköpings danscenter med sina två bästa vänner Tilde och Lina. Frida däremot har fått nog av dansandet och avstår höstprogrammet. Hanna-Tilde-Lina konstellationen medverkade också på dansskolans festliga 1½ timmes avslutning på Stadium Arena. De båda liven har också fått dela på en ny laptop, som tycks varit betydligt intressantare innan köpet än efter.

Grabbhalvan och Squashstegens division 3

Efter att ha avverkat Nice halvmaraton den 21 april så hämmades jag därefter av motivationsproblem, då det uppfyllda målets tomrum nästan blev besvärligt. När halvmaratonet låg bakom mig så hägrade det betydligt kortare Grabbhalvan, ett lopp som gick av stapeln den 23 maj invid Stadium Arena. Ett helvetisk olägligt skyfall störde motivationen, men jag och Jocke Andersson bilade ändå till den så kallade folkfesten. Förutom dessa vätskemoln var det också obehagligt kyligt, runt 9 grader bara. I och med att jag var eskimåiskt klädd blev detta aldrig något problem, men humöret sänktes några snäpp. Jag och Jocke klockades för samma tid, trots att han var före mig i mål: 21.44. En tid som jag efter omständigheterna var mer än nöjd med. Första passet efter detta korta tävlingspass blev 15 blytunga km med Jocke ”Spurs” Andersson  i Vrinneviskogen.

I och med vårens ankomst till våra breddgrader så reducerades även mitt squashspelande. Jag lyckades återigen klamra mig fast i division 3 trots halvtaskigt spel. Inför sommaren då Squashcenter förlängt fristen att spela av sina 4 matcher till 2½ månader så slutade jag snöpligt sist i gruppen vilket i praktiken innebar division 4 spel. Saved by the bell på grund av att William Lange drog sig ur seriespelet, något som genererade i division tre lir även under den långa sommarperioden. Plåster på såret var vinsterna mot antagonisten Magnus Hjortberger som förde upp mig till 68 vinster mot hans 67 vinster sedan statistikbokföringen från 20o9.

 

 

Continue Reading »

Gubbaktiviteter

De som stod för detta arrangemang var Johnny, Jarmo, Henrik och (Klacken). I ett halvblåsigt Norrköping möttes vi 8 stycken medlemmar upp på Gamla busstationen vid klockan 15. 30, det var bara Klas Larsson som inte dök upp. De hemlighetsfulla arrangörerna ledde oss vidare i aktivitetsmysteriet. Till sist uppdagades det att Vildmarkskampen stod på agendan. Ambitionen bör alltid vara att hitta på något unikt för gruppen, det betyder inte att det måste vara världens mest komplicerade aktiviteter, utan kan helt sonika vara en välkomponerad 5-kamp. Nedanstående aktiviteter är de vi utfört under dessa år som vi varit verksamma som Herrklubb.

3-kampen x 3: Bowling-biljard-minigolf

Lerduveskytte x 2

Långgolf

Pistolskytte

Curling x 2 nya/gamla hallen

Dart

Paintball x 2

Beach volleyball

Aqua golf

Frisbee golf

Bågskytte

Biljard x 2

Bordtennis

Go-cart x 2 Raceland

Fotboll x 2

Fotbollslekar & Suck

Maskerad: Jesus & lärjungarna

Ålandskryssning

Vildmarkskampen

Tv-spelsturnering

Fäktning

Äventyr & höjdbana

Friidrott 6-kamp

Kanot

Tipspromenad

Bowling x 2

Fort Helgenäs: lag-samarbetstävlingar

Badminton

Laserdoom x 2

Fotbollsgolf

Styrkepass-knäböjning-marklyft-bänkpress

Boxning

Pokerturnering Texas hold-em

Klättring inomhus

Luftgevärsskytte

Vin och ost provning

Hästridning

Bastutävling

Rullstolsbasket

Sumobrottning

Crosscart racing 4-hjul

Friends for life club alias FFLC

Tävlingen innehöll stora doser av tragikomiska inslag som att jag själv är fegisen i gruppen som är livrädd att skada mig. Det inverkade såklart på mitt tävlingsresultat där jag slutade sist i såväl kvalificeringsheatet som b-finalen. Jarmo Kolehmainen som aldrig kört fyrhjulingar vann i överlägsen stil före Persson, Fredrik Adolfsson och Magnus Ström. Det var dock väldigt kul att testa på denna aktivitet.

Nästa gren bestod av sumobrottning. Jag mötte Johnny ”Balboa” Hammarström, ingen önskemotståndare direkt. Han vann med 2-1 över mig och lyckades också manövrera sig till finalen. Semifinalerna stod mellan Stefan Hammarström vs Urban Svensson samt Johnny Hammarström mot Henrik Persson. De båda bröderna tog sig vidare från semifinalerna för att mötas i den gastkramande finalen. Steffe visade var konditionsskåpet skulle stå och vann med 2-1 mot brorsan Johnny. Det är svårt att tro att dessa ronder kan generera i någon form av trötthet, men tro mig det gjorde det. Pulsen hoppade jämfota till maxnivån.

Bastusamkväm

Efter dessa två aktiviteter var det dags att inta Jarmos bastu som inhyses i Arteferros AB lokaler. Det blev öl, skvaller, ölkorv, chips, framtidsvisioner och lite mera skvaller och ännu mera öl – oslagbart trevligt. Detta är väl essensen i herrklubbsträffarna. Inte nakna män dock, utan genuin kamratskap och gemenskap med det gemensamma kriteriet att ha roligt och trevligt.

Middag och party

Vi hade bokat bord på Harrys klockan 20.30. Det var glest med folk i lokalen för att vara en lördag, men vi hade ändå ruskigt trevligt. Maten var god precis som de kalla ölen. Under våra 15 år som herrklubb har det ackumulerats mycket dråpliga historier. Ju längre tid som går desto roligare blir dessa att återberätta, ju mindre sanna blir de också. Runt 22.30 var det dags att gå vidare. Jag och Stefan hade fruar/flickvänner som låg i 39 grader feber hemma. Vi valde att dra hem istället för att gå vidare.

De andra drog till Franz Jäger som denna gång arrangerades i Flygeln. 150 kronor inträde där två dansgolv och  fullpackad lokal ingår; alla människor måste vara 25 år och uppåt. Ett perfekt upplägg tyckte de sex som besökte stället. De flesta var kvar på Franz Jäger tills de stängde klockan 02.00. Johnny Hammarström hade visst varit dansgolvens självklara konung genom att bjuda 100 procent på sig själv det vill säga vara Johnny.

Dagen Efter

Steffe och jag som drog när kvällen fortfarande var ung var piggare dagen efter än på länge. De  jag pratat med hade inte alls mått så dåligt på söndagsmorgonen; lite dävenhet går dock aldrig att komma ifrån. Träffen som helhet var ruskigt lyckad och inga tråkigheter inträffade heller.

Continue Reading »

Ursäkter av guds like.

De flesta människor tycker det är viktigt att att våga se och lära sig något nytt. Att förverkliga sig själv eller sin familjs drömmar, vidga sina vyer och utmana sig själv med nya upplevelser och nya intryck tillhör livets små gåvor. Dessvärre assimileras allt för många in i ett adekvat vardagslunk, oföretagsamhet eller dåliga vanor, vilka sakta men säkert kväver och dränerar individer på genuin livskvalitet. Hänger du på till…..? ”Får se”, ”Tror inte det”, ”Har inte tid”, ”Skulle vilja, men familjen går före”, ”Har inte råd”, ”Ska jobba”, ”Tyvärr är slutkörd” etc etc. Skulle kunna skriva en bok om alla ursäkter som florerar i vårt vardagsliv. Ekonomi- och tidsperspektivet är de två vanligaste ursäkterna. Självklart är många ursäkter helt befogade, men det är när de sätts i ett subtilt vardagssystem som de blir dysfunktionella.

Vill egentligen inte iklä mig rollen som ekonomibesserwisser, men genom att konkret uppvisa verkligheten så går det att applicera ett motivationsperspektiv på den ansträngda budgeten, vilket visar på att man klarar betydligt mer än man tror. Då går det helt enkelt inte att ha kakan och äta den, utan vad man vill göra blir det primära att lägga fokuset på. Är det en resa, ny soffa eller tv inköp som saken gäller, blir det svårt att parallellt köpa läsk, öl, snabbmat, luncher, prenumerationer, lösgodisorgier, caféfika, chipsberg, läsk- och juicebanker, om inte ens budget är väl tilltagen. Dessa små poster bildar en jättelik utgiftsbank som lufttorkar familjens ekonomi på sådant de verkligen vill göra eller köpa. Röker ena parten och den andra snusar så är man dels en groteskt dålig förebild för sina barn, några som definitivt inte gör som föräldrarna säger, utan som reproducerar sina föräldrars beteende , dels ger upphov till ett gigantiskt svart ekonomiskt svårt hål.  Se till att sluta röka eller snusa och skippa socker-fett-myskvällar framför tv:n helt enkelt.

Familjebalans.

Att vilja 0ch utföra är en sak, men är man inte singel måste man helt enkelt visa hänsyn och kompromissa. Det bästa är att rannsaka sig själv på vad som är roligast;  därefter lägga ekonomifokuset just på de valda delarna. Det kan i viss fall vara kontraproduktivt att dra iväg med barnen till Franska Rivieran i två veckor, när de hellre vill åka till Varamobadet och ta med sig några kompisar. Konsekvenserna blir konflikter, ångest och dyra pengar för något som aldrig borde ha inträffat, om man hade pratat med varandra innan. Om man så gärna vill åka till en storstadsmetropol kanske det är bättre att åka med några kompisar eller sin fru/sambo istället.

Barnen älskar badhus, att spela uno och leka jaga, men livet består inte bara av att göra det roliga, utan också visa upp den andra sidan. Ibland så anser jag att de ”måste” följa med i syfte att att vidga deras vyer eller för att det inte finns andra alternativ. Det kan vara att handla, ta promenader, följa med till squashen och dylikt. Oftast är dessa bättre tillfällen att komma närmare sina barn än att göra något ”roligt”. I mitt tycke är långa promenader med delmål  i sig en universalmetod att lära känna sina barn än att exempelvis spela spel. Att det innebär vardagsmotion för en hel vecka är bara en ren bonus i detta fall. Intressanta aktiviteter behöver nödvändigtvis inte kosta skjortan. I Norrköping finns det riktigt bra ställen att gå till som exempelvis: Stadsmuseet, Arbetets museet, Badhuset. På sommaren kan man exempelvis besöka närliggande småsjöar, ha picknick eller spela minigolf, frisbeegolf; det är egentligen bara fantasin som sätter gränserna.

Min fru och jag har sedan 1998 implementerat in 28:e middagarna det vill säga då vi unnar oss ett restaurangbesök i månaden utan barn. Det innebär att vi en gång i månaden går ut och betar av nya restauranger främst i Östergötland, men även utlandet om vi råkar befinna oss där. Det är i sig en utmärkt strategi att tillvarata eller frigöra tid med varandra, utan ungar.

Brorsan och jag delar ett gigantiskt gemensamt intresse och det är filmer i alla dess genrer. Bio-års-konsumtionen brukar pendla mellan 10-14 biofilmer per år. Så när något riktigt bra dyker upp på bio hänger vi på låset. Dessa livskvalitetsbefrämjare frigör också tid för att umgås med honom.

Egentid är så snuskigt viktigt och troligtvis kittet hur man känner sig som person och hur ens familj mår. För mycket egentid kan tyda på ren egoism, men en välbalanserad sådan är absolut nödvändigt för allas bästa. Tyvärr upplever jag att en stor andel outsourcar sin egentid i syfte att inte göra något alls. ”Det tar vi när barnen vuxit upp!! eller ”Det har jag inte tid med” är några vardagsmantran som oftast reproduceras hos ens grannar eller bekanta. Det kan vara något så simpelt som att verkligen ta sig tid att lyssna på ny som äldre musik. Den aktiviteten fyller många viktiga funktioner förutom just egentidsperspektivet. Dessvärre har många som haft sort musikintresse minskat eller helt sonika skippat den livskvalitetsaspekten. Ibland upplever jag den processen som någon form av livresignation, eller att de blivit gubbiga/gummiga 25 år tidigare än vad som borde vara fallet.

Ens fru eller sambos egentid måste också respekteras och läggas in i vardagspusslet. Min fru tränar på Friskis & Svettis, umgås med sina kompisar via sina tjejträffar och pysslar mycket i hemmet. Vi är ju likt många andra par olika som individer, och spelreglerna måste utifrån detta beaktas. Gillar ens fru/sambo att pyssla eller fixa med blommor, låt henne göra det, så gör jag de saker som jag gillar bättre.

Kompisar och vänner får oftast stryka på foten när man infogats i familjelivet och arbetslivets klor. Det finns helt enkelt inte mycket tidsutrymme kvar att deala med när man ska handla, tvätta, städa, hämta och lämna barn till skola, kompisar eller fritidsaktiviteter. Då är det viktigt att prioritera de vänner man trivs allra bäst med, och hitta luckor i den uppgjorda livskvalitetsschemat. Det vill säga vänner som inger positiv energi, och inte är bottenlösa källor till konflikter. Som sagt umgås med de bekanta man trivs allra bäst med under hela  året, vare sig det är fika, middagar eller något annat. Det behöver vare sig ta så lång tid eller göras alltför  komplicerat.

Att leva i nuet är oerhört viktigt, men att planerainfoga aktiviteter som man uppskattar mycket är också livsnödvändigt. Att längta till nästa Thailandsemestern, utan att njuta på vägen dit, är att reducera sin livskvalitet, där kortsiktiga som långsiktiga mål går hand i hand. Det är minst lika viktigt att transportsträckorna dit blir vardaglig livskvalitet i sig. Att unna sig tid på att läsa böcker, morgontidningar och prenumerationer, att ta sig tid att titta på morgon-tv. Utnyttja sådant som ligger i kommunen eller regionen, sådant som är gratis eller inte kostar mycket. Augustifestivalen, Kulturnatten, Grabbhalvan/tjejruset, Lokusloppisen, marknader, bada, frisbeegolf, beachvollyboll, biljard, minigolf medför inga ekonomiska katastrofer, men är ändå trevliga aktiviteter.

Livskvalitets-öar 2013.

Januari

Heldag på badhuset

28:e middag

Februari

Swedish catella open i Linköping

28:e middag

Mars

Hantverksmarknaden på Brunnsalongen

Peking-Buffe-middag-tradition med brorsan och pappa

Stefan & Mats promota våra två långfilmsmanus på Cnema via Östegötlands förenade filmare

Heldag på badhuset

28:e middag

April

Lisa Tillings Fairytale i Värmekyrkan

Musicquiz på Harrys med Ola Andersson & Jocke Andersson

Påsk familjefikapromenad

Installation av LG 55 tum Led -tv samt vårt första hemmabiosystem från LG

3D bio: Crodarna med Hanna och Frida

Nice halvmaraton

Smultronstället i Söderköping premiär; glasseufori.

28:e middag

Maj

Hanna & Fridas dansavslutning på Stadium arena

Högtidlig middag när Marie tilldelas S:t Olofsmedaljen på Louise De Geer efter hela 25 år i Kommunens tjänst.

Herrklubbsträff

Grabbhalvan på Stadium arena

Norrköping – Elfsborg på Idrottsparken med familjen

28:e middag

Juni

Sweden rock 4 dagar i Sölvesborg

Lokusloppis på Gamla Rådstugugatan

Juli

Skogsröjet  i Rejmyre för att se Pretty Maids

28:e middag

Juli & August Sommarjobb

Augusti

Hyra stuga 1 vecka på Österlen med familjen

Augustfestivalen

28:e middag

September

Bråviksloppet

Lidingöloppet

Kulturnatten

28:e middag

Oktober

Firefest: musikfestival för melodisk hårdrock i Nottingham. Ett mecka om man har snöat in sig på den typen av genre. Jag åker ensam och blir borta 4 nätter.

Höstmilen

28:e middag

November

28:e middag

Herrklubbsträff

December

Jul och nyårsfirande

28:e middag

Continue Reading »

Tjejen har blivit mobiltelefonmyndig?

Det nyliberala samhället tillika kapitalismens i sin renaste form har motvilligt assimilerat mig att gå med på att köpa Hanna en egen mobiltelefon. Hon börjar i 4:an efter sommaren och är då inte berättigad att gå på frita samtidig som jag diktatoriskt tagit bort det fasta teleabonnemanget i syfte att finslipa budgeten. I och med dessa åtgärder målade jag in mig i ett riktigt klibbigt hörn. Min enda konkreta sanktionerade motåtgärd som jag fick igenom, var att inte köpa någon av Iphone eller Samsungs flaggskepp. Det blev istället den smidiga och ”lagom” dyra mobilen Samsung Ace, vilken vi köpte kontant för 1400 kronor med syftet att slippa ackumulerade avbetalningsplaner. 79 kronor kostade abonnemanget en summa som inte är allt för påfrestande. Problemet med mobilvalet var att kapacitet/processorn eller vad det nu är, inte kan ta emot alla spel som typ Minecraft; ett dagligt eko från en som vill spela med sin bästa kompis, men helt sonika inte kan det. Jag har lovat henne en ”lyxigare andratelefon” om några år, men det viktigaste är just att kunna ringa, maila, sms:a och ta kort helt enkelt – tycker vi.

Pappa-dotter-lång-promenad

Hanna följde med sin bästa kompis Lina på Öppet hus på Vittraskolan. Det öppnade dörren för en Frida & pappa förmiddag. Vi tog en promenad i snöbelagda miljöer där syftet var att prata, men också att titta in till Arbetes museet och Stadsmuseet. Fridas fokus låg definitivt på fikapausen. Hon valde med stor omsorg ett av de dyraste ställen i stan nämligen Jolle choklad & dessert som samtidigt är en av de mest autentiska ställen i Norrköping när det kommer till originalitet, kunskap och egentillverkning. Jag tog en magisk hallonchokladmousse med dubbel espresso medan Frida frossade på en 72% chokladkladdkaka som var lika god som mäktig. Pappsen fick ta över ätprocessen, något som jag hade hoppats på; som kompensation blev det delikatesspraliner och chokladkakor. Det blev en jättetrevlig utflykt där man inser vikten att ibland bara ägna sig åt ett av sina barn.

Påsklovet

Essensen i vårt påskfirande är den traditionsbundna påskmiddagen hos Marie föräldrar i Vångaland. Förutom att det är trevligt där och att maten är sådär svärfäräldrargod passar jag dessutom på att tvätta bilen såväl utvändigt som invändigt. Vårsolen sken i takt med med det höga radioskvalet, något som nästan skapade en religiös här-och-nu-känsla. Att jag för första gången på länge kunde se bilen som den bör se ut exklusive salt, snö, lera, sandberg var minst lika tillfredsställande som själva solen och musiken.

Marie försörjde familjen genom att jobba extremt mycket, så det låg på min lott att aktivera barnen. Den första begivenheten som de önskade sig allra mest var att besöka Linköpings Badhus. Det blev 4 intensiva timmar inklusive fika i symbios med ett redigt motionspass där vattenrutschkanor regerade. Det relativa nya vattenhjulet var något som uppskattades av alla i badhallen. Smolket i bägaren var att man endast  fick parkera i högst två timmar i taget, då de inte har någon egen parkeringsplats, något som innebar att någon måste byta om, lägga i pengar i automaten och byta tillbaka till badkläder. En process som varken jag eller Medley själva var speciellt överförtjusta i.

Några dagar senare tog jag och barnen en promenad till Filmstaden för att se Crodarna i 3D. Förfesten bestod av att besöka våröppnade glasspalatset Halvars. Visst, det var aningen kylslaget för årstiden, men stod man i solen så kändes det verkligen som att våren var här. En av årets nyheter blev avpolletterad på direkten då den bestod av den egendomliga konstellationen citron och pepparrot. Nyhet nummer två hette ”godis” och bjöd på en färgsprakande gräddglass med godissmak och tuttifruttikulor som tilltalade båda barnen före som efter provsmakningen.

Klockan 13.00 när solen sken som bäst ute uteblev publikrekordet på den stora biografen. Jag Frida och Hanna satte oss bekvämt i biosalongen med  cirka 70 andra förväntansfulla. Filmen fick av oss ett enhälligt klart godkänd betyg. Innan vi begav oss hemåt dräpte vi några burgare på McDonalds, ett alltid lika populärt inslag. Efter denna halvdag var vi alla lite sega, men utbyte upplevde vi alla en riktigt trevlig dag.

På samma lott låg subliminalt också att jag skulle stå för lördagsmiddagen. Jag testade att göra tre nya recept där kittet var teriyakimarinerad kyckling. De tre tillbehören var: tomatparmesansallad, chililime-guacamolesallad och basilikaröra. Dessa såg rysligt aptitliga ut på middagsbordet. Tyvärr var det bara basilikaröran som klarade kriteriet djävulskt gott, de andra förkastades till intetsägande-listan-periferin. Efterrätten bestod av en skotsk dessert: Cranachan. Whisky, grädde, hallon, havregryn och honung var några adekvata ingredienser. Skottar är väl inte kända som några gourmander, kanske en förklaring till att detta inte frestade på smaklökarna.

Kattuslingarna

Dexter och Tussen växer så det knakar, något som definitivt påverkar ekonomin. Att de äter oss ur huset är ett starkt uttryck, men då jag fått noja att bara servera såväl mjuk- som hårdmat till dem utan socker innebär det produkter i klass med saffran. Men det är svårt att gå tillbaka till stormarknadskattmaten när det kommer till sina kära ögonstenar. Att man lackar till på kattmatsproducenter vars syfte med att tillsätta socker är dels att se till att de äter mer än de borde, dels att sockret framavlar diabetes. Marie har förstärkt balkongräcket med nät i syfte att omöjliggöra för främst Tussen att hoppa upp på räcket och sedermera försvinna ur våra liv. Hitintills har den strategin fungerat, men vill dem så kan de klättra upp på nätet och sedan ut i friheten, hoppas de inte får den tanken bara.

Buffétradition med flera dimensioner

Brorsan, jag och pappa har den senaste 10 års perioden inlett någon form av mattradition i slutet av mars. Det är ett utmärkt sätt att umgås. Min pappa dyrkar friterad mat troligtvis en gigantisk anledning till varför hans vikt inte minskas nämnvärt. I vilket fall som helst sammanfaller slutet av mars med hans födelsedag vilket bildar en matbrygga till hans konservativa friteringsbegär. Buffén är den äldsta i Norrköping och det är inte svårt att förstå varför den funnits i hela 17 år. Två  timmar med friteringsos, currysåser och en några kalla öl skred snabbt fram.

Hantverksmarknad på himpa

Ett 40-tal lokala konsthantverkare visade upp sina kreativa alster i den mysiga Brunnssalongen från 1700-talet. Maries kusin Mikael Gustavsson var en av utställarna på denna årliga hantverkstradition. Medelåldern brukar ligga runt 71 år, och detta år var inget undantag, tror till och med den var ännu högre i år. Det finns massor av fina saker som i och med att de just är hantverk är snordyrt. Vi har alltid försökt stödköpa dylika konstkreationer ifrån Micke. I  år låg hans konstärliga fokus på keramikbilar och såklart blev det en estetisk rostfärgad sådan som hamnade i vår shoppingvagn för 550 kr.  Jag tror bestämt att vi ligger i framkant när det kommer till ”bästa kunder” på hans dolda lista.

Mats & Marie egentid

28:e traditionen det vill säga ut och äta på ny restaurang 1 gång i månaden vidmakthölls. Det blev Saliga Munken, Tegelvalvet samt  Viet Deli som stod för utspisningsprocessen.  Av någon outgrundlig anledning har vi ännu inte gemensamt besökt Saliga Munken. Vi tog tillfället i akt och lotsade även med oss barnen trots att vi helst inte ska göra så. Köttfärslimpa, gräddsås och kokt potatis var husmanskost som gick hem hos alla i familjen. Den var väldigt god samtidigt som man också blev mätt, en ypperlig kombination. Att servicen, stämningen och lokalen är optimal gör saken inte sämre. Tegelvalvets plankstek var väl tilltagen och dessutom djävulskt god. Rikligt med bearnaisesås och vinsås var hörnstenarna i den goda anrättningen, något som det vanligtvis brukar snålas med.

Nice halvmaraton och squashstegen

Semestertävlingen på franska Rivieran i Nice närmar sig med stormsteg, endast 11 dagar kvar nu. De säger att planeringen är halva resan, och i viss mån kan jag hålla med dessa förespråkare eftersom jag bläddrat perverst många gånger i de resehandböcker jag köpt.  Jocke och jag fortsätter vårt lunkande runt Norrköpings nejder där snittet ligger runt 15 km en gång i veckan.

Tyvärr skadade han sin häl parallellt Thailandresa och efterföljande Sälen resa. Jag ägnade mig mera åt squash än behövlig löpning. Till sist var ursäkterna uttömda, självrespekten tillintetgjord; återvändsgränden hamrade brutalt på dörren. Dålig vädertiming eller guds vrede?. Ingen aning, men som man bäddar får man lika och Franska Rivieran målbilderna kändes mer än avlägsna. När såväl kroppen som knoppen strejkar får man förlita sig på ens samvete, vilket jag gjorde i detta fall. Det blev efter förutsättningarna med nysnö, blåst och -4 en väldigt skön resa till att återställa ens samvete; löpningsbalansen var iordningställd igen.

Ömsom vin ömsom vatten på squashfronten. Jag lyckades ta mig upp i division 3 på grund av en av mina medtävlares walk over. Mina första match i 3:an var mot Jan Ola Philgren där han återigen drog längsta strået med 3-2 vinst. Den andra matchen var mot ärkerivalen Magnus Hjortberger där statistiken för i år talade i min favör det vill säga 4-2 i matcher. Mitt sköra tävlingspsyke visade sig stå pall till 4:e set, i avgörande game tog den reslige hem matchen, spelet i sig var annars riktigt glädjande. Samma process skedde mot ultravänsterhänte Putte Käll med 3-1 och mot lurige Börje Bjurström med samma siffror. 6 poäng av 12 möjliga håller inte och nu hägrar division 4 – igen.

Desto roligare är det att finnen Jarmo Kolehmainen kommit igång igen. Motivation tycks ha infunnit sig efter att skådat världsklassquashen i Linköping för några månader sedan. Detta är hans andra comeback i squasharenan på två år. Vi har i skrivande stund avverkat 10 svettiga pass sedan premiären. Gamesiffrorna är främst en morot eller verktyg för Jarmo att roffa åt sig något set. Sedan går det ju inte sticka under stolen att jag över min döda kropp inte heller vill tappa något game. Likt ett elakt bi stretar han emot och har några setbollar, tyvärr står inte turen honom bi, utan han får allt som oftast bita i det sura äpplet. På sätt och vis känns det helt rätt, då min före detta squashmentor allt som oftast plockade mig på oändligt med läskburkar varje gång han vann, och det var otaliga gånger, men som sagt det var över 25 år sedan.

En annan före detta Vikboit nämligen Leszek har kommit in i mitt squashliv. Han ringde oväntat och frågade om jag ville sparra mot honom i syfta att han ska bli en bättre squashspelare. Den processen är nu inne på 9:e mötet. Polacken är i squashbegynnelsen vilket innebär 1.3 miljoner saker att tänka på. Hans mentalitet att Rom byggdes på en dag är för honom dock en gigantisk bromskloss. Hans otålighet är en kompromisslös akilleshäl som måste behandlas innan några framsteg sker.

Med viss oro stegade jag över tröskeln till Medicinskt centrums ansvarige läkare B. Jansson. Det var han som skulle förklara alla dessa värden som ingick i hälsokollen för 2000 riksdaler. Det hela tog 40 minuter och jag fick papper på alla mina värden och medelvärden. Resultaten var bättre än väntat, som helhet hade jag en hälsa som en 25-30-årig man. Detta glädjande besked kändes välbehövligt, då de senaste 4 månaderna präglats av ruskig trötthet när jag tar i för mycket i squashmatcher. Han menade på att virus kan sitta i jättelång tid, men kommer automatiskt att avta för att helt försvinna när våren gör sitt intåg i Norrköping.

 

Continue Reading »

Hur man väljer att se sin livssituation

Offer eller möjlighet, arbetslös eller arbetssökande? Det beror nog på vilka glasögon man väljer att se sig själv utifrån. Arbetslinjen och ens omgivningen indoktrinerar de individer utan heltidsarbete att ta på sig stigmatiseringsglorian. Att inte ha ett arbete att gå till är förenat med en form av skam, när frågan vilket yrke man innehar vanligtvis är en topp-3 när vi möter nya människor.  Om man väljer att se den uppkomna situation ur ett livskvalitetsperspektiv fyllda med möjligheter istället för iklä sig offerrollen är det betydligt lättare att få ett riktigt bra liv, även om man är arbetssökande.

Vid min förra arbetslösa sejour mellan studierna så var jag betydligt mer sårbar mentalt än jag numera är. I och med universitetsstudierna har jag tillskansat mig ett historiskt som framtida perspektiv, vilket underlättar min vardag. Då vandrade mina tankar obönhörligen till att skaffa mig ett jobb, och när jag nåddes av fel svar grävde i alla fall jag ner mig mycket mera än idag. Det stora och enda kallet bestod att vara delaktig i arbetslinjen där livskvalitet i sig var bannlyst. I och med min universitetsexamen 2011 har jag som sagt fått perspektiv på min tillvaro såväl historiskt som processen i sig, vilket möjliggör att man tänker på ett annat sätt, ett mer holistiskt sådant. För 100 år sedan såg inte samhället ut som idag, och om 100 år kommer inte heller samhället att se ut som idag.

Jag vill gärna tro på en återgång till sunda värderingar, förändrade attityder, kollektivism samt ett reducerande av den dysfunktionella 24-timmars stressen, där mycket pengar är lika med lycka, även om så inte är fallet.

”Tänk på vad du har – inte på vad du saknar”

”Målet med mitt arbete är att vinna fritid” Aristoteles

”De flesta  skulle ha mycket att glädja sig åt om de bara hade tid”   K.K Steinecke

“Den rätta tiden att koppla av är när du inte har tid till det” Sydney J Harris

En maskulin form av ordet hemmafru uppkom under 1960-talet nämligen hemmaman. Det syftar på en gift man eller sambo som, oftast tillfälligt, ej förvärvsarbetar utan sköter hem och barn precis som jag gör. Jag uppmuntrar både män och kvinnor att överstiga könsrollsgränserna. Hur feministiskt är det att att trakassera sysslor som ses som traditionellt kvinnliga?

VardagsExistentialism

Jag har ansvaret i familjen när det gäller: städningen, disken och ekonomin vilket inkluderar att jag betalar räkningarna

Marie sköter tvätten, och håller mer koll på klädinköpen till barnen än jag gör

Matsysslan delar vi på, men i och med att jag är hemma mest  vilar det ansvaret främst hos mig

Självklart så söker jag arbete och försöker hitta broar till försörjning, men livet kretsar numera inte enbart runt det. Jag ser mig som en uppdaterad hemmahen som sköter hemmet, och håller ordning på barnen. Att vara arbetssökande innebär i mitt fall också att skapa osannolikt bra kontakt med Hanna och Frida, och kunna hjälpa dem med läxor, umgås med dem och uppfostra dem till sunda och vettiga människor.

Vardagarna ser självklart olika ut, men generellt sätt är detta en adekvat beskrivning av en vardag i det Widholmska hemmet. Jag går i stort sett alltid upp 06.50 även fast Marie är hemma eller om barnen börjar senare  i skolan. Att vända på dygnet är helt förödande samtidigt som det kan vara komplicerat att bryta sena kvällar mot tidiga mornar om man finner ett arbete eller skapar ett företag.

Syftet med livet är väl att må bra, och varför inte må bra när man har så mycket tid till sitt förfogande, något många egentligen bara drömmer om. Den enda nackdelen är det ekonomiska, Maries 17 500 kr och mina 6000 kronor inkluderar inget inköp av chips, cigaretter, snus, kokain, alkohol och läsk, något som indirekt stärker såväl budgeten som hälsan.

Vardagsrutins-schema

• Det enerverande ljudet av väckarklockan lotsar upp mig klockan  06.50

• Väcker barnen aningen för att de inte ska behöva kasta sig ur morgondvalan

• Jag knäpper på morgon-tv för att följa vad som skett lokalt, regionalt, nationellt och internationellt

• Parallellt fixar jag frukosten, och dukar fram till minigrisarna samt påminner dem att gå upp ur sängen

• Jag ser till att läxor är med, och att de har med sig gympapåsar ifall de glömt det, runt klockan 08.00 lämnar dem byggnaden

• Jag fixar en stor kokainstark kopp kaffe och fortsätter följa morgon-tv

• Därefter stänger jag av tv:n och läser NT

• Sedan slår jag på mobilen för att kolla mail, sms och självklart spela några rundor Ruzzle, Wordfeud, Quizkampen.

• Förbereder därefter en oftast nyttig frukost bestående av nöt- och fröblandning, keso, naturell yoghurt samt 1 liter vatten med en stor klunk olivolja

• Hygienprocessen: rakning, tandborstning och en snabbdusch

• Börjar sedan luska fram vilken mat som familjen ska ha, lite beroende om Marie äter på jobbet eller inte.
  

• Försöker allt som oftast ta en tidig promenad med syftet att väcka kroppen in i nästa fas genom vardagsmotion, ”frisk luft”, förhoppnings sol och bra musik via Spotify.

• 3-4 dagar i veckan tränar jag löpning och squash, så dagen formas lite av dessa aktiviteter

• Försöker att beta av städningen varje dag under hela veckan för att inte överhoppas av dammråttor.
  

• Går in på datorn och kollar in jobbsituationen, och försöker finna alternativa lösningar till att dra in pengar till hushållet.

• Jag utkastbloggar varje dag, beroende vilka ämne som är intressanta för tillfället. Att skriva av mig och utveckla språket är för mig ruskig källa till kreativitet och eufori.
  

• Musik lyssnar jag nästan jämnt på vare sig det är stereon, radion eller Spotify; ett universalmedel till att må bra helt enkelt
  

• Dags att börja med maten, ibland är det pasta med köttbullar och ketchup, vilket tar mindre tid i anspråk, andra gånger är det komplicerade recept som kräver sin man/kvinna.

• Barnen kommer hem mellan 14.00-17.00. Kollar läget och umgås med dem samt ser till att de gör sina läxor direkt efter skolan, inte skjuter upp bestyret. På kvällen är de långt ifrån lika motiverade och mottagliga att göra dessa eller ta emot eventuell hjälp från sina kära föräldrar.
  

• Därefter börjar  lämmeltåget av rännande kompisar till Hanna och Frida dyka upp. Medling och strukturering står då på agendan.
  

• Runt 19.00är det dags att ta farväl av kompisar, och istället försöka vara ner, ev kolla på tv eller dator, äta kvällsmat, umgås, sedan i säng senast 20.00 (har en tendens att bli 30 minuter senare).
  

• Jag bloggar, tittar på film,  läser eller håller på med något annat projekt när  jag lagt barnen
  

• Klockan 21.30 kommer Marie hem och vi knyter verbalt ihop vardagssäcken

• Mellan 22.00-23.30 brukar jag gå ner och läsa för att sedan sova, eventuellt mysa lite.

Hemmafruidealet?

 

Min mamma jobbade till och från, men var under en stor del av mina 10 barnår så kallad hemmafru. Ur ett barnperspektiv var det helt optimalt. Frukosten, lunchen, middagen var alltid serverad från grunden. Maträtterna kunde inte på något sätt kategoriseras in köttbulle-snabbmakaron-ketchup-mentaliteten dessutom var det en varierad kost som spände mellan svensk husmanskost och italiensk mattraditioner. Det var kliniskt rent i lägenheten, spegelblanka fönster och ingen plaggkö till tvättkorgen dessutom fanns all tänkbar läxhjälp tillgänglig. Har man två vettiga föräldrar som sätter sina barn i fokus och med grundvärderingar att döda för, kan ens uppväxt bara beskrivas som harmonisk och trygg.

Det är en era som i mina ögon fått en ytterst romantiserad bild över sig, såhär i backspegeln är det lättare att reflektera över hur det egentligen låg till. Hur min mamma och typ alla andra hemmafruar verkligen kände sig och hur de bemästrade tiden då vi barn inte var hemma är var troligtvis en helt annan fråga. I en tid då familjekittet och det svenska folkhemmet var stålcementerat anmälde man troligtvis inte sin man för alkoholism, misshandel, våldtäkt eller pedofili i samma utsträckning som på senare år. Hemmafruarna var mer tolerantkuvade än dagens individualiserade arbetskvinnor, vilka  successivt byggt på sitt självförtroende och reducerat sitt beroende av mannen i samhället.

Ångest, sysslolöshet, utanförskap, alkoholism och vardagsslaveri var troligtvis vanligare än vad som hitintills framkommit. Mellan raderna börjar idealbilden krackelera, det är bara en tidsfråga innan någon skriver en adekvat bok i ämnet och vips är anden ute ur flaskan och biktorgierna i massmedia inleds.

Ibland tror i alla fall jag att det för en själv och sina barns skull vore bättre om vi i högre grad anammade hemmafru och hemmamanidealet, och omformar det till ren och skär livskvalitet. För att slippa det dysfunktionella som dessvärre är inbyggt i systemet bör man först och främst turas om att vara hemma en kortare period, typ några månader för att sedan turas om. Då ser man måhända processen som en möjlighet till livskvalitet istället för ett mentalt vardagsfängelse utan framtidsutsikter.

”Begreppet hemmafru uppkom under 1920-talet då det användes som motsats till yrkeskvinna. Livliga diskussioner förekom om kvinnas roll i samhället, om hennes rätt till utbildning och arbete samt om hennes betydelse för barnuppfostran och familjen. Många som var engagerade i frågan menade att hemmafrun hölls fången i sitt ekonomiska beroende till mannen, att det var orättfärdigt att hon inte fick lön för sitt arbete och att hon fråntogs möjligheter till stimulans och utveckling av sina förmågor. Man menade att hemmafrun, kvinnan, betraktades som en människa utan eget förstånd och egen kapacitet samt hindrades från att delta i samhället i stort. Andra ansåg att kvinnans uppgift var att sköta hemmet, uppfostra barnen och ge den arbetande mannen stöd och vila.

Statistik visar att det var under 1950-talet som de fanns flest gifta kvinnor som ej förvärvsarbetade. Från och med 1960-talet kom antalet hemmafruar stadigt att minska. En kombination av efterfrågan på arbetskraft och jämställdhetssträvanden ledde till flera politiska reformer som underlättade för kvinnan att förvärvsarbeta och för familjens gemensamma barnomsorg. Under 1930-och 40-talen hade nio av tio svenska barn en hemarbetande mor under sin uppväxt; under 1980-talet hade mindre än ett av tio barn en mor som var hemmafru tills de fyllde 16 år. I dagens Sverige då de flesta kvinnor utbildar sig och förvärvsarbetar talar man inte längre om att vara hemmafru utan om att vara föräldraledig (eller mammaledig, och för mannen pappaledig). Föräldrarna får under denna ”ledighet” genom föräldraförsäkringen (Wikipedia)”.

Continue Reading »

Hanna och Frida

De ”små” liven var sysselsatta av skola, kompisar, läxor, kattlekar, spela Uno med familjen och åka pulka såklart. För oss vuxna är pulkaåkning fortfarande roligt, men jag är inte lika mjuk i kroppen längre, vilket påverkar smärttröskeln efter 3 timmar i guppiga backar. Ett besök hos kiropraktorn dagen efter är mera regel än undantag numera. Barnens kompis Tilde i gul jacka var allt som oftast en ständig följeslagare i de olika backkonstellationerna.

Lillprinsessan redan 8 år

Osannolikt vad tiden fullkomligt rusar fram. Det känns inte som evigheter sedan vår ”lille” Frida låg i barnvagn; nästa år börjar hon 2:a klass. Frida fick mest pengar när hon fyllde år; hon och Hanna sparar till en laptop i höst. Hennes tårtval innehöll bland annat banan, marsipan, grädde vaniljsås och choklad, med lite godis på såklart. Hon bjöd fem klasskompisar på partyt som bestod av lekar, tacos, glass och dans i Hyresgästförenings rymliga närliggande lokal.

Kattungarna har vuxit snabbt

Dexter och Tussen har börjat acklimatisera sig i lägenheten under de två månader som de bott under vårt tak. Tyvärr har den snövite också insett att man kan hoppa från balkonggolvet till balkongräcket. Detta innebär att man endera måste ha ständig uppsikt över de små liven när de är på balkongen eller att helt sonika inte öppna dörren alls. De båda har också vaccinerats två gånger samt avmaskats, och snart är det dags för kastrering. Att ha katter är dock ingen billig ”hobby”, förutom oändligt med kattsand och snordyr sockerfri mat så kostar två sprutor 1400 kr och kastrering nästan 2000 kr.

Det går inte komma ifrån att livskvaliteten höjts några snäpp i och med hårbollarnas ankomst till vår familj. De är flexibla när det kommer till var de sover; ibland snarkar de i Fridas rum, ibland i Hannas, men oftast hos Marie och mig. Det är teoretiskt betydligt mysigare att ha två katter bredvid sig än i praktiken. Dexter har ett uppdämt behov av att snutta på något, och dessvärre har mina sargade bröstvårtor fått agera snuttefilt. Det innebär förutom djävulskt många plåster också en betydligt sämre sömnrytm. När jag håller för den ena vårtan och ligger på den andre börjar han irrationellt  istället strula med armhålan. Att kattskrället saknar luktsinne är därmed bevisat.

3-veckors släktinneboende

Maries brors fru skulle praktisera tre veckor på Vrinnevisjukhuset. De bor vanligtvis i Hofors, så det är en bit bort. I vilket fall som helst fick hon bo hos oss de tre veckor som processen fortgick. Det är onekligen en omställning att få någon vuxen inneboende i ens lägenhet. Övertrevligheten får ett ansikte samtidigt som ens favoritprogram blir outsourcade till andra kanaler. Det är självklara i-landsproblem, men ändå. De rutiner som är vardagspatenterade får rucka på sig. Men Nina är en positiv och glad människa så de tre veckorna avlöpte friktionsfritt. Den enda smolket i bägaren var lösgodisorgier varvade med mängder av nötter, chips och bullar som frestade och tärde på mitt sockermissbruk.  När hon åkt var jag vänlig nog att äta upp det som blev kvar i skåpen.

Nyårslöfte

Träna-upp-framsida-lår-processen har redan en gång havererat. Övningen tar egentligen inte lång tid i anspråk, och jag har beslutat att göra den 3 ggr i veckan. Huvudproblemet är att den är så groteskt tråkigt och obehaglig. Men som sagt, nu har jag Lidingöloppet som mål i september, något som sätter större krav på att klara deras mardrömsbacke enligt andra skadeglädjande löpare. Samtidigt har jag lärt mig av återfallen, och skriver numera upp alla gånger jag gör övningen, i syfta att pressa mig själv att göra dessa, samtidigt som dagboksskriveriet reducerar strategin förträngning.

3-dagars Sweden rock biljetter i hamn

Jag lovade mig själv för tre år sedan att det var mitt sista Sweden Rock vistelse. Hade med bland annat Stefan Hammarström avverkat åtta sådana, och kände instinktivt att det hela gick på tomgång, samtidigt som själva tältsovandet kändes alltmer avlägset. Jag var också mätt på de band som jag sett, och som tycktes återkomma år från år. Passande nog var jag helt nykter den festivalen, vilket i sig är en osannolik bedrift, och ett värdigt avslut på en epok. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig.

Först basunerade arrangörerna ut att Survivor gör sin första och enda spelning i Sverige någonsin. Detsamma gällde för ett annat av mina husgudar, nämligen Asia. Sedan tillkom några av mina tyngre favoriter som Avantasia, Nya Accept, Threshold, Axxis och Firewind. Grupper som Europe, Demon, Saxon, Accept, Sonata arctica, Kiss och Candlemass har jag redan sett. Sister Sin, Morgana Lefay, Amaranthe, Crazy Lixx, Hardline och Witchcraft är jag väldigt nyfiken på att se live. En av mina squashpolare Michael Garrido brukar årligen besöka festivalen med några kompisar, och han bjöd oväntat in mig till deras gemenskap. Ska bli kul med lite ombyte såväl socialt som musikaliskt, att 3-dagars biljetterna går på 2500 kr får man förtränga helt enkelt.

Firefest biljetterna kom med posten

Europas största och mest välrenommerade festival för melodisk hårdrock hålls i Nottingham England av alla ställen på jorden. Har varit bra sugen att besöka detta mecka för pudelrock i några år nu. Då varken Stefan Hammarström eller Jarmo Kolehmainen hade tid eller ekonomi att hänga på så tog jag situationen i egna händer. Bokade biljetterna första veckan de släpptes; en månad senare damp de ner i brevlådan. De åtråvärda biljetterna har en tendens att försvinna snabbt bland musiknördar runt hela Europa. För en gångs skull har jag ingen holistisk plan hur resprocessen kommer att se ut. Jag har datumen, biljetterna och min reseerfarenhet att luta mig tillbaka på, hur jag tar mig till Nottingham får bli en senare fråga precis som boendet. Att resa ensam bekommer mig inte så mycket då jag tågluffat två gånger ensam förut. Visst skulle det varit kul om någon bra polare hängt på, men samtidigt brukar man möta fler människor när man är ensam än när två stycken reser tillsammans.

Inför Nice Halvmaraton och division fyra i squash

Jocke ”Spurs” Andersson och jag fortsatte att springa 1 gång i veckan, ganska lagom, om ambitionen är densamma att ta sig runt Lidingöloppet med en genomsnittsfart runt 6 min/km. Jag sprang 16 km själv när Jocke och hans fru latade sig på andra sidan jordklotet, närmare bestämt tre veckor i Thailand.

Squashäventyret i fyran blev inte vad jag tänkt mig. Blev kvar i 4:an i tre squashomgångar, och ytterst när att åka ner i femman vid förra sejouren. Jag har dock uppdaterat mitt mantra: ”titta på bollbanan, ta mig till mitten”. Mitt mål är att få dessa två grundstenar att sätta sig i ryggraden. Först då kommer jag att vinna fler bollar tillika fler jämna matcher, men som sagt rutiner är svåra att förändra, främst de dåliga.

Jag trodde att virusproblemet var ur vägen, men icke sa Nicke. De låg och lurpassade så fort det blev för många bolldueller. När det gäller löpningen så märks det inte lika tydligt eftersom jag kan styra tempot på ett ett helt annat sätt, det är bara att lunka på så att säga. Rådfrågade min kiropraktor, och han sa att ett virus kan sitta kvar upp till 5-8 månader om det vill sig illa, och mitt har bara hållit på i 4½ månader. Jag tömde några budgetpostar och ökade pasta- och blodpuddingkvoten rejält i syfte att frigöra 2000 kronor för att framavla min hälsostatus. Mår jag bra, mår min familj bra eller? Provtagningsorgien skedde på Medicinskt Centrum och allt som nedanstående bild visar ska jag tydligen få svar på. Om en vecka har jag bokat tid med en läkare som kommer att att tala om vad som är bra och vad som är mindre bra med de miljarder prover jag tog vecka 7.

Continue Reading »

Nej och åter nej

”Inte en katt till i detta hus!”; det dogmatiska mantrat höll i 2½ år. Ett tjat utav guds like från fru och två hålögda barn blev helt enkelt för mycket att bära. Att jag själv tycker att kattungar är bland det sötaste och gulligaste som kan uppbringas var också en bidragande orsak till varför vi numera har 3 katter istället för 1. Jag lyckades i alla fall med konststycket att få igenom namnet Dexter till en av det två garnnystanen, döpt efter huvudpersonen i samma tv-serie.

Vi inledde kattprocessen med Sudden och Foppa, två små dunbollar som vi hämtade på vägen från Arkösund augusti 2002. Sudden visade sig vara en riktig fegis, men en kämpande sådan medan hennes syster Foppa dog en alltför tidig död på grund av att hon hade vatten i lungorna. Snuttefilten fick inte ens fira sin två årsdag med syrran eller sin nya familj. ”Inte en katt till i denna lägenhet” mantrat visade sig återigen vara en redig chimär. 6 månader senare behövde en väns kompis bli av med några kattungar. Jag sträckte mig ambivalent till att bara titta, absolut inte köpa.

När man väl fått bekanta sig med ett kattobjekt är det nästintill omöjligt att värja sig för ett köp. Katten som denna gång följde med oss hem i bilen döpte vi till Curry. I samma veva föddes vår dotter Frida, och det var troligtvis källan till att Curry fick en form av knäpp. I ren avundsjuka började det lilla livet kissa på platser som kunde få den minst pedantiska människan att gå bärsärk. Efter 550 nedkissade, mattor, skor, kläder, kuddar, CD-skivor, massagestavar och lakan så bokade vi tid hos en veterinär med frågan hur vi skulle kunna lösa detta oangenäma problem. Läkaren menade på att en Stesolid skulle ”nystarta” eller ruska om kattens psyke så att kisseriet skulle upphöra. Han fick helt rätt, kattkraken slutade tvärt med vätskeforceringen – den dog, och på kuppen fick vi också en djävulsk lugn katt. Vi anmälde inte veterinären, utan valde istället en annan vårdinrättning för våra katter.

Säg aldrig aldrig

Mantrat ”inte en katt till i vår lägenhet” borde  vid det här laget vara lika med immunitet, men icke sa Nicke. Min kompis Lino Ferrari erbjöd oss påpassligt att köpa en av deras kattungar när vi var där och fikade. Den strategin var lika farlig som, att släppa in en slipad dammsugarförsäljare över sin tröskel. Hux flux var vi återigen kattägare; ”gamle” Sudden fick sig en ytterst busig kompis som hon försökte bemästra kontinuerligt.  Det svartvita energiknippet döpte vi till Chili.

En innekatt bör nog vara en innekatt fullt ut om man bor i lägenhet, något vi bittert  fick erfara 12 månader senare. Vi tog ut Chili på gården med syftet att öka kattens livskvalitet, dessvärre var det startskottet för att hon istället överträdde balkonggränsen. Jag som då studerade på distans fick mina allra bästa träningspass genom att ränna fram och tillbaka mellan arbetsrummet och närliggande grannhusen. Det var ett koncept som reproducerades åtskilliga gånger och började minst sagt gå mig på nerverna. Plötsligt fanns inte katten runt miljonprojektnejderna, utan tycktes vara som bortblåst. Vi letade frenetiskt, och satt upp åtskilligt med lappar om den bortsprungna katten Chili. Tyvärr visade det sig att även denna söta och snälla katt fick förkastas till kattperiferin. Vi köpte Chili av Lino och Cissi augusti 2009, densamme sprang bort i augusti 2010, så knappt ett år fick vi njuta av denna charmiga katt.

Kattmantrat var vid det här laget superhjältestarkt, och visade två år efter denna sorgliga händelse inga tendenser att krackelera. När jag minst anade blev jag själv boven i dramat, då jag uppmärksammade två ”fotokatter” på Facebook som skulle säljas av några vänner till mig. Jag högg irrationellt och instinktivt till på den förföriska kattannonsen och tingade den brunvita lintotten. Eftersom jag var först till kvarn var det också jag som fick bekräftelsen att köpa det 9 veckor gamla kattlivet. Efter klartecken från min fru som inte alls var motstridig valde vi att hemlighålla det hela för barnen.

En vecka senare, förbi Västra Husbys fotbollsplan och någonstans mitt uti ingenmansland med självmordsgrusvägar bodde ägarna: paret Andersson. Vi fikade, pratade gamla som nya minnen för att sedermera bli avbruten av en vit liten änglalik uppenbarelse, det vill säga kattungens bror. Att den var overkligt gulligare i verkligheten än på bilden skapade en abstrakt situation som förstärktes när paret Andersson dogmatiskt hamrade in budskapet: ”de leker ju så bra tillsammans”. Ännu mer irrationell frågade jag som i trans om jag också kunde köpa brorsan. De svarade ja, och min nästa uppgift blev att ringa min fru för att verifiera beslutet. Hon låt förvånad, men var ljusår ifrån oövertalningsbar. Det slutade med att jag åkte hem med två supergulliga nystan i bilen och den förvadderade kattburen.

Vi presenterade minisarna direkt för kattlådan, sedan fick de gå husesyn runt den 121 kvadratmeter stora lägenheten. Två timmar senare dök Hanna och Frida upp, och de blev beyond saliga. Kattungar var överst på deras båda julklappsönskelistor, men jag hade demonstrativt strukit dessa val. Att vi skulle få tillökning i kattfamiljen tror jag inte de i sin vildast fantasi inte trodde var möjlig. Första kvällen och natten var oroväckande lugn, hade jag inte vetat bättre så trodde jag att de avlidit. Natt två var dess raka motsats. De pep, klättrade upp och ner i vår dubbelsäng, slickade i örat för att efter några timmar äntligen slumra till. Den vita kattungen som vi döpt till Tussen la sig invid mina fötter, Dexter låg på en kudde i huvudhöjd mellan mig och Marie. Kunde det bli mer magiskt? Absolut inte, fast när den processen pågått 5 nätter i rad var det definitivt inte lika gulligt längre. Saken blev inte bättre av att katterna spann i kör likt en slåttermaskin. Vi är fortfarande förvånade över att ingen av oss av drabbats av tinnitus.

Resten av veckan blev en orgie av videofilmande och fotosejourer . Vi såg till att det inte skulle bli alltför jobbigt för katterna med massor av nyfikna barn runt omkring dem. Min mission bestod utav att försöka tjata ihjäl lämmeltåget av gamla som nya vänner från att avhålla sig från att ta upp Tussen & Dexter stup i kvarten. Jag traskade iväg till Skarphagens Zoo i syfte att köpa två burkar kattmat. Det resulterade i en shoppingeufori som spräckte vår budget med råge. Jag vandrade ut med två nya kattlådor, två rejäla säckar ”äkta” kattmat, fyra kattleksaker, ”fy-spray, ”ta-bort-urin spray” och mynta-spray samt två kartonger lammköttgel utan tillsatt socker.  Köphybrisen genererade ur ett ekonomiskt perspektiv att vi nästan fick anamma oss av att äta det knapriga torrfodret själva.

Gammaltackan Sudden 10 år agerade likt Eualia i gamla pilnserfilmer, karg men kärvänlig. Att Sudden inte är en muntergök när det kommer till lek och bråk var dock ingen större nyhet för oss. Det stärkte bara vår devis att två kattungar som trivs med varandra också har en otroligt behållning av varandra. Vi hopas innerligt att vi får behålla Dexter och Tussen betydligt längre än Foppa, Curry och Chili. Jag har dessutom lagt mantrat ”inte en katt till i denna lägenhet”  långt bakom mig.

Katten Sudden, 10 år, men still going strong

Continue Reading »

Det Widholmska jul- och nyårsfirandet

Då både min som Maries närmaste släkt är minimal, blev det anti-stressande begivenheter som vi medverkade i. Julaftonen firades hos Maries föräldrar i Vånga. Förutom döttrarna Hanna och Frid, Marie och jag samt Maries pappa Kalle pch mamma Gull-Britt kom brorsan Tomas och hanses fru Nina. Precis som hos oss följer julafton viss vedertagna rutinmallar. En tidig middag med traditionella rätter som Jansson, skinka, prinskorv, gravad lax och revbensspjäll fanns på bordet. När det kommer till delikatesser som typ alla i Sverige gillar är jag oerhört tråkig person. Där jag är finns det oftast en potatisgratäng i kombination med Jansson. Jag äter i stort sett bara detta med skinka, prinskorv, köttbullar och revbensspjäll, men mätt blev jag i vilket fall som helst.

Julaftondagen kom pappa Hasse, min bror Kjell och min 21-åriga son David hit runt 10 tiden. Jag hade åter lagat till min traditionella köttfärssåshybrid med penne, riven parmesan och must. Eftersom det var 3 kg köttfärs som skulle brynas, hade processen inletts dagen innan. Det innebar att det mest tidskrävande var avverkat, så jag gick upp runt 8 på morgonen för att göra resten av receptet. De två efterrätterna hade jag också gjort dagen innan, och fick dra sig i kylskåpet. Det var dels en smarrig amerikansk citronpaj, dels en . Vi följde en utstakad julaftonsrutin där julklappsöppning följde efter den mastiga maten. Lite senare så serverade jag de två pajerna i symbios med rykande kaffe. Det var en trevlig familjär tillställning som avslutades runt klockan 14.30 då Marie skulle börja jobba. Därefter kunde man ägna sig åt de presenter man fått, precis lagom.

Nyåret blev en kluven tillställning som präglades av att dra in pengar till vardagskassan. Jag jobbade från 21.00-08.00, så några alkoholhaltiga drycker blev det aldrig tal om, vilket egentligen var ganska behagligt. Innan dess han vi avverka en supergod paj och en stark currygryta.

Barnen hade ledigt från 21 december till tisdag den 8 januari. De lekte mest med kompisar, men vi försökte också vara delaktig i någon form av familjesammanslutning. Dessa bestod av att åka pulka, spela Uno och titta på  bra barnfilmer. Ibland lyckades jag med konsttycket att få ut dem på vinterpromenader. Det gäller numera att ha något att locka (muta) dem med. Fogliga barn som följde varje diktatorisk order tillhör tyvärr svunna tider.

Julmusikstunder lika med genuin livskvalitet

Ponera att klockan är runt 16.00 i ett becksvart mörker som endast ackompanjeras av en vinande blåst och skenet av tusentals adventslljusstakar i ett ett snötäckt betonglandskap i 15 karga minusgrader. Becksvart är måhända aningen malplacerat ord, dock är det mörkt, kyligt och blåsigt. Familjen är samlad: Hanna leker med Lina, Frida ritar, Marie pysslar och jag läser Sweden rock magasin i kombination med ”Kollaps” av David Jonstad. I bakgrunden hörs tonerna av Peter Jöbacks julskiva. Skivan fasas ut och jag byter illa kvickt till Chess för att efteråt kolla till glöggen och leka med kattungarna Dexter och Tussen. Jag lägger mig återigen i soffan för att köra några parti Ruzzel mot den tävlingsinriktade och envise halvtysken Rolf Okon. Vi har för övrigt avverkat över 1800 matcher, troligtvis inte ett sundhetstecken, men väldigt kul, lärorikt och  frustrerande. Umgås därefter med med barnen, städar lite, styrketränar och bloggar i harmoni med förföriska jultoner.

Vi har väldigt mycket julmusik med olika artister och grupper i Billyhyllorna, men de två skivor som utkristalliserat sig som topp-2 är som sagt Peter Jöback och Chess. Båda plattorna är som trolsk magisk massage för själen, och når ända fram där varken Black Sabbath, At Vance eller Stone Sour har fullt tillträde. Chess är egentligen ingen julskiva, men har i vårt hem vuxit fram till en adekvat jultradition. Björn och Benny är med bröderna Gibb och McCartney/Lennon mina primära husgudar när det kommer till musikgenialitet.

Att känna att man bockat av saker som bör göras såsom städning, julklappsinköp och julpuntning är livskvalitet i sig. Att uppleva att inget jätteviktigt pockar på ens uppmärksamhet i symbios med att ha tid för att koppla av och få tid att reflektera över livet det vill säga bara vara, är en nästintill religiös upplevelse som definitivt förstärks vid juletider. Mina trygga barndomsminnen tränger parallellt upp ur porerna för att ytterligare stärka meditationen. Sammantaget är detta en kollektiv livskvalitet uti fingerspetsarna för såväl knopp som kropp.

Nice halvmaraton och Squashstegen division 4

Nice

Operation-chocka-kroppen var i slutskedet på sin andra vecka och hade bestått av 8 pass med löpning, squash och simning. Chockdoktrinen med ett tvåfrontskrig som huvudstrategi tycktes inte ha väckte kroppen ur sin virusdvala. Det kolloidala silvret lovade inte vad det höll, utan tjänade bara som ytterst lättförtjänta pengar rakt ner i alternativhälsans manipulerande fickor. Jag ökade tempot ordentligt i början av vecka 48 och kände mig under som efter passen riktigt, riktigt stark. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag faktiskt att virusåkomman låg bakom mig;  jag åt, gick, andades och sov optimism. Bakslaget kom två dagar senare när jag mötte Markus Lundberg i squashstegens första tävlingsmatch, för övrigt min första squashmatch på över 1½ månad. Frukterna av de intensiva bollduellernas skördade energi, och ambitionen blev istället att dra ner tempot till boulnivå. I två set var taktiken giltig, för att i sista och avgörande set balla ur totalt, då första bollen blev maratonlång. Det var början till slutet och jag återhämtade mig aldrig efter de inledande ruscherna. Markus fick ett påtagligt bekvämt sista set den grisen. Jag överlevde i vilket fall som helst, men var efter matchen mer ambivalent än någonsin huruvida denna prekära situation skulle tacklas.

Vapenvila med ytterligare 4-5 veckors ofrivillig vila, eller att fortsätta kriga på med löpning och squash och helt enkelt be en bön att det utomjordiska släpper taget? Att då basta och simma var väl inte de aktiviteter som påskyndade läkningsprocessen precis. Min vän Lino Ferrari förordade taktiken med bastubad, medan en annan vän Joakim Andersson idiotförklarade mig för samma strategi. Enligt honom är det bland det trögaste som en människa kan utsätta sig för om man har virus eller en infektion i kroppen, något som jag dagen efter bara kunde instämma fullt ut i.

Det tog ett antal veckor innan sviterna av det dysfunktionella beteendet släppte, men kändes som ett halvår. Vecka 1 spirade återigen hoppet då jag fortsatt två-fronts-kriget utan att bli sådär snuskigt trött. Denna subjektiva upplevelse förstärktes i början av vecka två när jag gav mig ut för att springa 1.1 mil med Jocke ”Spurs” Andersson. Benen kändes pigga och jag hade mer kvar att ge,  tempot var godkända 5.18 min/km.  Parallellt spelade jag 1½ timmars pass mot Lino Ferrari några gånger utan att bli sådär helvetiskt trött. Visserligen sprang jag medvetet inte ihjäl mig precis, men hoppet började återigen spira. Hade viruset lämnat byggnaden, eller låg den bara och lurpassade på ett högintensivt träningspass?

Samma vecka bokade jag exceptionellt smidigt Nice Halvmaraton online. Med avgifter kostade startavgiften endast 19 euro vilket jag tycker är riktigt billigt. I det ingår det också T-shirt, mat samt en påse med sponsrade produkter samt tidtagning och dylikt.

 

Continue Reading »

V.45  – Fokus på innovationer och entreprenörskap

När ålders – och erfarenhetsdiskrimineringen tagit ett kraftfullt men genant strypgrepp på mig i samklang med att jag testat åtskilliga okonventionella hitta-jobb-strategier såg jag starta-eget-företag som en potentiell möjlighet. Symboliken med min ålder kändes som ett kall och jag kollade genast in kalendariet för att hitta denna tillsynes intressanta föreläsning en ovanligt vacker onsdagsförmiddag. Evenemanget var sedan länge förbokat,  något som tvingade mig att göra en ”fuling”, det vill säga spela hjälplös och sårbar .”Jag bara måste in, och står gärna längst bort, bara jag får höra föreläsningen”, blev mitt mantra i några ovissa minuter. Det ambivalenta klartecknet krävde att jag inte tog någon macka från de som bokat plats. Det gröna ljuset var nog en kombination av moderskänslor som ungdomlig osäkerhet hos värdinnan. Runt 30 personer hade samlats i detta minimala rum i Strykbrädan lokaler på plan 2. De som arrangerade föreläsningen heter Venture cup och är en icke-vinstdrivande organisation som är ett samarbete mellan alla Sveriges Högskolor/Universitet, Näringslivet och Offentliga sektorn. Essensen i deras verksamhet är en tävling där bästa affärsidé årligen koras. Inspiration, nätverk och affärsutveckling är deras tyngsta ledord. En timmes föreläsningen ville kortfattat konkretisera: ”Hur vet man att ens affärsidé fungerar i verkligheten” eller ”Från idé till framgångsrikt företag”. Jag upplevde såväl föreläsarskans som innehållet som mycket givande, och antecknade så att skinnet på knogarna avskildes. Förutom rundvandringen i de två  estetiska planen så lyckades jag snika med mig en macka, tyvärr tog jag fel sort och fick med mig räkmackan istället för skinksmörgåsen, något som gladde min fru.

Det andra evenemanget bestod av en idémottagning utan anmälningsplikt på Strykbrädan. Hit kunde man komma mellan klockan 09.30-120 och brainstorma idéer med duktiga affärscoacher och andra aktörer, högt eller lågt. Jag var först av alla och inledde processen genom att sätta mig i den mycket bekväma fåtöljen. Draknästetkänslan smittade genast av sig på mig när VD för Nyföretagarcentrum: Johan Listenius, och Verksamhetsansvarig på New Factory Norrköpings Science Park  Fredrik Borgsjö undrade vad jag hade på hjärtat. Drakduon studerade mitt embryo till affärsidé ingående med groteskt vältrimmade falkögon. Lika ödmjuk som vis, var Fredrik ärlig. Han förklarade att han hade svårt att se hur man tjänar pengar på detta koncept. 40 minuter senare tackade jag för mig, det var ett välbehövligt uppvaknande som skedde denna torsdagsmorgon. Mitt uppdrag blev att konkretisera vad jag vill göra, och hur jag uppnår detta på ett mycket mer intresseväckande sätt än i nuläget.

Nice halvmaraton och Squashstegen

Min nära-döden-upplevelse i squashhallen för några veckor sedan mot bittre konkurrenten Mr Hjortberger var grunden till en veckas ofrivillig ledighet från allt som har med träning och tävling att göra. Jag var konstant alkoholistsvag, och hade feber vart om annat dessutom var jag genomförkyld. Min strategi för att kunna ta revansch mot oberäkneliga  Börje Bjurström baserades på vila, vila, vila och god sömn. Försökte parallellt dricka massor av vatten och äta nyttigt, det vill säga mestadels nötter, grönsaker och keso. Tyvärr blev processen en segdragen historia som inte hann lägga sig till min nästa drabbning sju dagar senare. Matchen mot Börje Bjurström var en orgie av felträffar, och jag stod dessvärre för merparten av dem. Jag till och med vann ett set genom detta omedvetna segervapen. Efter varje bollduell frustade jag likt en välrenommerad porrskådis, det blev inte riktigt en nära-döden-upplevelse, men inte långt därifrån. Varje bollduell kändes som en Kiljimanjarobestigning, det var bara syrgastuberna som saknades. Börje läxade planenligt upp mig med de komfortabla setsiffrorna: 11-4, 10-11, 11-7, 11-9 det vill säga 3-1.

Med tre dagar kvar till Höstmilen bestämde jag mig i samma veva att avpollettera det krävande terrängloppet, nu var det helt enkelt operation ”bli-frisk” som gällde. Jocke Andersson rekommenderade 3-4 snabba whisky, teoretiskt sett ett spännande kur,  men praktiskt dessvärre helt tandlös, men för ett tag glömde jag faktiskt bort att jag var sjuk. Processen hade inletts och jag hamnade på nätterna under epitetet” Svettas som en gris”. Tyvärr berodde det inte på oändligt med sex, utan feber i sin renaste form. Det var ju inte så att jag grät över att jag missade självmordsbanan runt Ljursla, men det var ju en helt annan femma. Mitt nästa mål ligger långt fram i tiden ur ett tävlingsperspektiv. Nice halvmaraton går av stapeln söndagen den 21 april, så tiden är ändå på min sida

Vampyrism, förkylning, hjärnskadan, viruset, eller vad det nu var jag drabbats av vägrade släppa släppa taget om min kropp och själ, hur frustrerande än processen var. Den låg där guppande likt en övermänsklig Londondimma, och hånlog mot mig med anti-tränings-fingret rakt in i ansiktet. Att man kunde svettas så kopiöst mycket varje natt utan sexuella aktiviteter eller utav att drabbats av influensan är för mig en kryptisk gåta. Vårdcentraler och andra så kallade vårdinrättningar hade bara en lösningen på problemet: ”ta det lugnt, det försvinner av sig självt snart”. Men som sagt 7-8 veckor tycker jag är aningen för lång tid utan att bli speciellt mycket bättre. Detta ledde till att jag sköt upp matchen mot ödmjuke Kent Kullander tillika min första squashmatch på över tre veckor. Även det önsketänkandet fick sig en rejäl törn när jag insåg att såväl viruset samt ett  härligt skoskav grusade alla planerna. Enda möjligheten var att lämna WO till både Jesper och Kenta, något som innebar att jag slutade sist i grupp 3.  Jag får helt enkelt ta nya tag i division fyra, något som kanske är det bästa som kan hända i nuläget. Dags att bevisa var squashskåpet ska stå, för det ska väl mycket till om jag blir sjuk igen, så mycket som kroppen fått jobbat övertid med detta tillstånd.

Jag, Björn Olsson och Joakim Andersson anmälde oss första dagen när biljetterna till Lidingöloppet släpptes måndagen 29 oktober. Kostnaden för loppet innan nyår låg på 595 kronor exklusive ett diplom för 50 kronor. Anmälningsprocessen var ny för i år och fungerade exceptionellt smärtfritt när man använde sig av Internet explorer, inte Mozilla firefox. Det ska bli spännande att ta sig an detta mandomsprov som dessutom ingår i en ”Svensk Klassiker” med Vansbrosimmet,  Vättern runt och Vasaloppet. Vansbrosimmet är för mig lika uteslutet som Vätterrundan, men att avverkat  ett Vasaloppet och ett Lidingöloppet är inte fy skam. 2013 tycks bli ett spännande löpningsår med Nice halvmaraton och Grabbhalvan på våren och Bråviksloppet,  Lidingöloppet och Höstmilen på hösten.

Virusdjävulen

Onsdag vecka 45 stegade jag till sist ner till Kneippens vårdcentral med syftet att ta reda på vad som hemsöker min smärta kropp. Ovissheten och frustrationen kom upp till ytan efter nästan 9 veckors ofrivillig squash- och löpningsdvala. Vampyrism var uteslutet, eftersom jag fortfarande kunde vistas i dagsljus utan några som helst problem; kampen mellan virus och bakterier var desto jämnare. En timmes väntan i kölapparnas förlovade land var bra mycket behagligare när man innehar en mångsidig smartphone. På labbet tog de min sänka och det entydiga svaret blev att jag definitivt inte hade någon bakterieinfektion i kroppen. Kontentan av det förvandlades snart till ett dilemma med ett inbyggt moment 22. De två nära-döden-upplever som jag varit inblandat i kunde enligt sköterskan inte när det gäller virus leda till döden, utan bara osedvanlig trötthet. Densamme menade att det är fullt möjligt att träna även, om hon inte rekommenderade det. Ett av scenarierna var att antingen träna och bli riktigt sjuk efteråt, och på så sätt få bort virus ganska snabbt. Det andra bestod av att träna och drabbas-av-nära-döden upplevelse igen, men dock inte dö, utan istället förlänga virustillståndet med 3-7 veckor.

Min tävlingsinstinkt gav mig klartecken medan min rationella sida tackade nej till detta frestande erbjudandet. Min promenadstatistik utökades såväl tidsmässigt som antal gånger per vecka, och strategin var att ta det lugnt, men ändå förbereda kroppen för vad som komma skall. Som vanligt består inte ens verklighet av enbart svart eller vitt. Motstridiga argument haglade snart in från alternativmedicinens ringhörna, där deras kontenta var att det var lika farligt att träna med ett virus i kroppen som bakterieträning. En infektion vare sig det är virus eller bakterier är inget man bör träna hårt med; fantastiskt, vem skulle man lita på? Jag satte dock min tilltro till Vårdcentralen, och valde att gå in i kriget mot alienviruset från helvetet, på två fronter, syftet var att chocka igång kroppen.

Den första strategin bestod av ett ytterst kostsamt inköp på hälsokostaffären Big Heart: Kolloidalt silver, en mirakelkur som sägs neutralisera virus. Det andra blev en 1 timmes squashpass mot tävlingsardennern Lino Ferrari. De första 3 minuterna tränade vi faktiskt slagteknik, därefter var vi åter igång med sedvanlig matchsituation. Jag försökte dock inte springa på bollarna, utan koncentrerade mig istället på att positionera mig rätt på banan. Den lilla illern han roffa åt sig 12 set innan den bokade tiden var över. Efteråt var jag mer död än levande, och tillbringade en allt för stor dela av kvällen liggandes i soffan. Det fullskaliga kriget fortsatte två dagar senare med en 8 km runda i rollatortempo. Såväl under passet som efteråt kändes kroppen förvånansvärt bra, och förhoppningarna började spira.

Continue Reading »

Friends-for-lifetime-club tillika FFLC

Jag startade upp denna kompisklubb hösten 1998, och denna träff är den 42:e i ordningen, nästa år är det 15-års jubileum. Det primära syftet var att inte tappa kontakten med varandra när fotbollskarriärer sakta men säkert krackelerade. För närvarande är vi nio goa medelålders gubbar som temporärt reproducerar ungdomens källa två gånger per år. Värdarna för höstträffen bestod av: Urban Svensson, Magnus Ström, Klas Larsson, Johnny Hammarström och Jarmo Kolehmainen.

Den diffusa informationen basunerades ut via ett kortfattat mail veckan innan. Där stod det att vi skulle samlas 13.50 vid Vilbergens bowling samt ”om vi redan då var lite runda under fötterna var det ingen nackdel”. Denna fälla har jag dock traskat in i så många gånger förut, och slutet på dessa kvällarna var lika becksvarta som Bosse Hanssons dysfunktionella vardagsrasism. De två senaste åren har jag dock blivit bättre på att inte falla i den lättillgängliga frestelsen. Börjar man dricka alkohol så tidigt på dagen vet man innerst inne att den oförutsägbara alkoholtoppen redan kan vara nådd långt innan själva restaurangbesöket och sedermera pubrundeprocessen är inledd.

I vilket fall som helst så var nästan alla här denna ytterst vackra lördagsförmiddag. Henrik Persson hade idiotiskt nog bokat en Ålandsresa, så han dök upp senare på kvällen. Även storgrepen själv: Klas ”Klacken” Larsson kunde inte komma på grund av sjukdom i familjen. När vi alla hade samlats så visade det sig att minigolf återigen stod på agendan. Ur ett hitta-på-något-nytt-perspektiv var det ett groteskt mediokert val, då vi kört denna aktivitet fyra gånger förut, ur ett trivsamhetsperspektiv nästan optimalt. Jag fick dock stå för merparten av showen, eftersom min minigolfkarriär hittills genomsyrats av oduglighet; denna eftermiddag var tyvärr inget undantag. Jag hade inget annat val än att rikta bitska one-liners-strålkastaren mot mig själv, då det var omöjligt att hitta någon annan som kommer i närheten av min krampaktiga minigolfteknik. När de 18 hålen väl var färdigspelade stod tävlings fenomenet Fredrik Adolfsson åter som segrare med 51 slag, själv hamnade jag föga oväntat sist på 70 slag, nio slag efter ”fyllesteffe”. Jag skulle kunna skylla på undermåliga banor som inte gjorts i ordning sedan 60-talet, men väljer att inte göra det.

Värdarna slussade oss vidare i fortsatt ovisshet tills vi anlände till Hagas bowlinghall. Arrangörerna hade därmed lyckats pricka in de två aktivitet som vi aktiverat oss mest med under vår tid som herrklubb. Jag tycker personligen att det är höjden av fantasilöshet, men samtidigt är det bättre att det blir en träff överhuvudtaget, än ingen ingen alls. Steffe och Jarmo inledde tröghetsprocessen genom att trava in i hallen mitt framför ögonen på den vakande barpersonalen med två 50 cl tyskimporterade ölburkar. Det medförde att vi under hela kvällen hade allas ögon på oss, något som turligt nog reducerade vårt intag av alkohol. Vi hann avverka 2 serier där Steffe visade att alkohol återigen kan kombineras med inkompetens. Han är mina ögon klart sämst, nu var han dessutom fullast, men slog strike och spärrar som aldrig förr – magiskt. Själv brottades jag med att slå 6 raka snygga nästa perfekta kast, men några strike såg jag inte skymten av. Frustrerad och konfunderad ändrade jag grepp, vilket indirekt var början till slutet till en ny sistaplats samtidigt som jag och rännan blev osannolikt goda vänner. Steffe vann som sagt denna gren.

Vi avslutade med bastubad och ölhävning i samma lokal, fast en våning ner, den kombination är för övrigt bland det mest förrädiska en människa kan utsätta sig för om full kontroll är målet. Som sagt har man väl börjat dricka är det kemikalierna i hjärnan som styr, inte ens egna uppmaning dagen innan. Hela samkvämet var dock hur trevligt som helst, vi tjattrade på likt en nybildad syförening samtidigt som glimten-i-ögat-pikarna-haglade. Efteråt så valde några av oss att ta bilen, några att att gå från Haga till stan. Jag AIK, Odda och Jarmo var de som valde den ”hälsosamma stilen”, tyvärr så var detta källan till att slå upp ett obehagligt skoskav. När två elitiska träningsnarkomaner slår sig ihop och dessutom älskar att säga emot allt jag säger, var tillfället som skapt för hätska argumentationer. 90 procent av promenaden handlade om studien: att man via ett blodprov kan få ett besked att man tillhör en viss av syreupptagningskategori, och därmed inte tillgodogör sig den högintensiv träningen. Jag trodde på studien, de förkastade den. När vi kom fram till f.d Bachhus numera Lagerqvist restaurang & bar så hade mina käkar nästintill låst sig på grund av alla tonartshöjande diskussioner. En kall stor stark öl blev den självklara lösningen i symbios med en tratt att hälla vätskan i min snustorra strupe.

Därefter så begav vi oss i samlad trupp till Harrys där värdarrangören bokat bord. Vi kunde inte fullt ut njuta av vare sig mat eller spydiga kommentarer när vårt gemensamma fokus subliminalt riktades mot Johnny ”Balboas” ögonlock och sittposé. Till sist skedde det oundvikliga, han somnade vid bordet. När han är i koma så är det i stort sett helt omöjligt att väcka odjuret. En av Harrys vakter kom som ett brev på posten till vårt bord, och det var en hårsmån ifrån att någon av oss blivit tvungen att ligga med vakten för att Johnny skulle få vara kvar i lokalerna. Jag fick efter mycket bestyr ut ”Glufs-Gluffs” i ett makabert kallt Norrköping. Jag rastade den narkolepsivankande mannen i 10 minuter. Mat och är det enda som skulle kunna mildra ett sömnåterfall. Jag fick motvilligt offra 2 av 3 potatisklyftor, med syftet att hålla Gluffs-gluffs på gott humör. Detta var för övrigt de största potatisklyftorna jag någonsin sett. De var inte stora, utan gigantiska och snarare rena mordvapen än mat. I vilket fall som helst var dess storlek nog ett plus, för det höll Balboa sysselsatt, därefter var det som ingenting hade hänt. Han var kokainpigg hela kvällen, och på ett exceptionellt gott humör. Hand bordskick lämnade som vanligt mycket övrigt att önska; gafflar och knivar existerar inte i hans tugga-absolut-inte-maten-mentalitet. Vi fick påfrestande nog gång på gång förklara för AIK och Urban att vi inte behövde ligga med vakten, då Johnny återigen var pigg, jag kunde verkligen skönja deras kollektiva besvikelse.

Min budget var minst sagt ansträngd, men Steffe som är alkoholens okrönte konung tänkte på mig med sina promilleglasögon på sig precis som finnen Jarmo Kolehmainen. Steffe bjöd på tequila och Jarmo på sambucca, och jag föll i fällan likt finländare dras till backhoppning, rally, spjut, vodka och knivar. Fyra sambucca och en tequila var källorna till att jag mådde mindre bra morgonen därpå. Under kvällen droppade medlemmarna successivt av och klockan 02.30 var det bara jag, Odda och Stefan som försvarade herrklubbsfanan på Harrys. Runt den tiden tog jag mitt pick och pack för att huttrande vingla hemåt med ett skoskav att döda för. Morgondagen bestod av soffläge, huvudvärk kryddat med lite ångest för att jag dräpte de två sista sambucca istället för att inte ta fler. Barnen ville dessutom spela alla familjespel som finns att tillgå i västvärlden, det var bara att bita i det sura äpplet, jag vann för övrigt i loppspelet.

Nästa träff sker den 4 Maj och enligt lottningen så står Klacken, Persson, Jarmo  och Balboa för värdskapet.  Jag hoppas att fantasin är ljusår kreativare än denna träff, som ändå var en otroligt trevlig tillställning, där syftet att umgås uppfylldes med råge.

Continue Reading »