Subscribe to RSS Feed

Resor & Turism

A trip to paradise!?

I fyra års tid har jag haft siktet inställt på att besöka Amalfikusten. I och med corona så blev familjens resa till Kroatien inställd. Istället öppnade sig möjligheten att utnyttja en glitch mellan corona utbrotten till att besöka Italien. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv blev det bara jag och min fru som fick skörda resefrukterna.

Amalfikusten är den dramatiska kuststräckan med branta klippor som stupar ned i det turkosblå havet. Området är en kuststräckning på sydsidan av Sorrentohalvön som av många anses  vara Italiens vackraste! Kusten sträcker sig från Positano i väst till Vietri sul Mare i öst. Amalfikusten – Costeiera Amalfitana finns med på listan över världsarv. Längs kuststräckningen ligger städerna: Cetara, Maiori, Minori, Ravello, Atrani, Amalfi, Praiano, Positano och Scala.

Lagom är ofta bäst. Tyvärr är det väl inget jag följer slaviskt precis. Mina resor bygger på att upptäcka ett land, en stad eller en region. Det innebär parallellt en asketisk golgata mellan upptäckarlust och upptäckarlust. Inbyggt i processen finns återhämtning, äta god mat och bo på lite annorlunda boenden. Sovmornar är liksom bannlysta och existerar knappt inte på agendan.

För många kan detta innebära raka motsatsen till semester. De som vill ha sin ledighet serverad i diverse All inclusive anläggningar skulle nog tycka att detta var typ tortyr. Smaken är som baken, ta det lugnt kan man göra hemma är min devis, något min fru och mina barn diktatoriskt får finna sig i eftersom jag ståt för planeringen. Efter en avbockning ska det mycket till ifall vi återvänder till samma plats. Anledningen till detta är att världen är alltför stor för att repriseras.

Det sägs att halva nöjet är själva planeringen av en resa. Jag är väl essensen av det påståendet. För det mesta använder jag reseverktyget Booking.com som vapendragare när det kommer till boende. För oss har det fungerat klockrent. All information och kontaktuppgifter finns liksom i mobilen på ett estetiskt och tydliggörande ätt. Den andra vapendragaren är First Class helt underbara målande reseguider.

Min fru delaktigsisrades självklart i processen när, var, hur.  Att hon inte riktigt har samma intresse av detta ökar mitt inflytande över hur rutten skulle läggas upp. I syfte att upptäcka så mycket som möjligt fanns det några parametrar som behövdes tänka på – logistiken mellan städerna.

När väl dessa 9 dagar var fyllda till bredden med vad komma skulle så var det bara att boka upp boenden, tåg och färjor. Det vill säga serverat på ett exceptionellt förutsägbart silverfat, det negativa; inget fick gå fel.

Vi packade lätt denna gång eftersom det var ett antal olika städer som skulle avbockas. Något som vi vanligtvis inte hade med oss var munskydd och handskydd. Efterkom det fanns restriktioner i Italien så var dessa nödvändiga.

Dag 1: fredag 11 september: Sorrento power

Alarmet ljöd som vanligt obeskrivligt övertydligt. Klockan 06.30 lydde vi IT-tingestens dryga uppmaning. Inte långt efter det bilade vi till Skavsta. Via Ryanair avgick flyget klockan 10.45 och var framme klockan 13.35 – allt fungerade typ allt friktionsfritt. Det var först när vi skulle hitta busstationen som det uppstod någon form av huvudbry. Flygplatsers omgivningar är väl inget man gör sightseeings av, men detta var nog snäppen värre. Hade jag inte vetat bättre så kändes mer Beirut som en mer adekvat inramning.

En god glass lyckades få upp stämningen i väntan på vår inbokade minibuss. Hur var vädret då? Ville man ha sin beskärda dos av värme så var ens lycka gjord, ville man ha luftfuktighet i mängder gick man inte heller bet. Den kombinationen skapade någon form av dysfunktionell klibbighet. Det tog oss en timme att nå tågstationen i Pompeji/Vesuvio som via ett lokaltåg tog oss till Sorrento. Vägen dit var allt annat än estetiskt tilltalande.

Vi tog vårt pick och pack för att navigera oss från den pittoreska tågstationen i Sorrento. Euforiskt vallade vi oss själva någon kilometer till Sorrebort to apartment. Ägarna gjorde oss nöjda på direkten. Vi blev uppgraderade till en svit… utan extra kostnad. Rummen var luftiga, moderna och lyxiga. I dealen ingick det oväntat också en egen trädgårdsterrass med inbjudande hängmattor, solstolar och prunkande blomsterarrangemang.

En av höjdpunkterna på en semester är processen efter man insett att ens boende är likvärdigt med vad man förväntade sig. Det som följer är en uppackning av bagaget och en nästan meditativ upplevelse att få duscha bort såväl stress som svett. Att därefter byta om till shorts, sandaler och linne, för att i nästa moment placera sig kungligt i någon inbjudande fåtölj med en iskall öl är inte bara eskapism utan också livskvalitet på allra högsta nivå.

När denna andakt sjunkit in är det dags att upptäcka ens omgivningar. Enligt diverse guider så fungerade Sorrento mer som en bas för att ta sig till bedårande platser som Amalfi, Capri och Positano.

Våra förväntningar  gick i linje med ytterst låga förväntningar. Till vår förvåning så var inte alls Sorrento enbart något nödvändigt ont. Staden låg oemotståndligt uppe på höga klippor i Neapelbukten. Piazza Tasso fungerade som porten till old town för besökarna.

Den gav oss tillgång till de oerhört mysiga gågatorna Via Fuoro och Via Accademia. Dessa existerar i de flesta sydländska ”gamla stan” platser. Dock skiljer sig mysighetsgraden åt avsevärt. Dessa två gågator tillhörde verkligen bland de mest lyckade jag vart med om.

De übertrånga gatorna flankerades av sanslöst mysiga och estetiska tilltalande butiker som tagna ur Antikens Grekland. Frukter, grönsaker och  sydexotisk mat dignade i alla väderstreck. För oss var det nog den bästa shoppingen på resan.

Vi hittade till sist en underbar liten restaurang som var inbäddad i hörnet av ett mysigt torg. Manneken Pis Cafe inhyste en riktig god Carbonara som jag svalde ner med en kall öl, Marie tog regionens specialitet: Gnocci Sorrento. Vi passade också på att smutta på det mest italienska man kan tänka sig – citronlikören Limoncello. Sött, surt, friskt och starkt – en brugd skapat av Gudarna.

Den blev en perfekt avslutning på en god måltid. Det var inte bara ett infall, utan här sägs det att den gulfuktiga drycken föddes. Om inte i annat fall intalade alla butiker oss det enhetliga budskapet.

Det finns lika många historier om dess uppkomst som pedofilringar i Kataloska kyrkan. De olika italienska regionerna för ett regelrätt propagandakrig huruvida Limoncello uppkomst skedde på Capri, Sorrentto, Neapel eller Toscana. Massimo Canale var i alla fall 1988 den första som registrerade varumärket Limoncello. Hans släkting Vincenza Canale, ägare till hotellet Mariantonia, brukade servera sina gäster en egen Limoncello och en del menar att detta var originalet.

Andra hävdar att det var Maria Antonia Farace på ön Azzuro som skapat likören. Hon hade nämligen en stor citronträdgård och gjorde och serverade likör till lokala fiskare. Somliga menar att historien går tillbaka ännu längre- till medeltidens munkar och kloster. Vad som är sant eller osant spelar mindre roll eftersom drycken i små doser är helt oemotståndlig.

Sorrentos mest fashionabla gågata heter Corso Italia. Den blev utgångspunkten för flanering från promenadstråket Via Sopre Le Mure ned till hamnen Marina Grande.

Något vi snabbt upptäckte var att det tog djävulskt lång tid att avverka denna promenad eftersom de vackra vyerna avlöste varandra i en ständig strid ström.

Nackdelen var att krampen i handleden på grund av allt farande med att ta foton i olika vinklar i syfte att fånga de bästa vyerna påskyndades.

Marina Grande var inte New York precis, men i sin litenhet var den exceptionellt fotogenisk. Vi fortsatte vidare till Marina Piccolo som var väl värd att vandra till.

De dramatiska klipphöjderna som vi befann oss på skapade en sagolik kontrastering till båtarna, beachen och människorna vid havet.

Den pittoreskt genuint gemytliga stämningen gjorde detta till den optimala platsen att sitta och se solen gå ned över havet.

Vad vore en dag utan fyra kulors glass? Sorrentos bästa glassbar, Bar Pollio bar på aromer som var något i hästväg. Kan man verkligen få ångest för att de hade 37 kulsmaker till som inte hann med att testas – självklart.

Därefter handlade vi på oss några snygga handväskor som vi sett tidigare samt presenter till barnen. Runt åttatiden började det ur ingenting blixtra och spöregna. Dygnblöta handlade vi på oss ägg, yoghurt, Philadelphia, bröd och frukt till kvällsmat och frukost. Runt 23-tiden slocknade vi likt två valiumskadade lämlar efter ätit varsin limoncello pralin.

Dag 2; lördag 12 september: When in Rome do as the Romans

Halvhyfsat utvilade steg vi upp runt klockan 07.30. En rykande kokainstark kaffe gjorde resten av arbetet i kombination med kokta ägg, bananer och yoghurt. Exakt klockan 09.37 avgick vårt tåg till Pompeii La Scava. 10 euro gick tur och retur på för två personer, så priset var klockrent.

Kaoset på stationen var inte lika upphetsande. Det var helt lönlöst att få tag på tag på biljetter till Vesuvius eftersom det typ var stängt, eller var det så egentligen? Ingen visste med säkerhet, med stark betoning på ingen. Till råga på allt gick dessa eventuella turer bara att beställa oneline, något som inte heller fungerade. Det var en process i sig, så vi la hela vårt fokus på att beskåda Pompeii.

Vår tourtid varade mellan 11-13 och kostade 15 euro per person. Som bonus ingick inte inträdet till Pompeii, det kostade 16 euro per person. 600 riksdaler för två timmar… och jag som trodde maffian lagt ner!

Skugga visade sig snart var lika sällsynt som Pompeiibor! Gradantalet pendlade mellan 30-35 grader, så det var en cancerugn av rang vi vistades i. Varken jag eller Marie är några historieätare precis, men mycket som kom ur munnen från guiden visade sig vara intressant.

Det mest anmärkningsvärda var att de levde som oss. Något som överraskade mig var att gatustrukturen nästintill var intakt, vilket skapade genuina associationer hur det verkligen kunde se ut. Förresten var var liken? 4-5 av dem fanns i glasburar, annars lyste de med sin totala frånvaro.

Ett annat riktigt tragiskt aber var de allierades bombningar, det vill säga innebörden att runt 170 bomber släpptes över Pompeii under andra världskriget, en hädelse helt enkelt.

Efter 1½ timme tog hungern överhanden. Solen och värmen hade devalverat en del av upplevelsen. Vi tog första bästa tåg tillbaka till Sorrento. Ingen kunde anklaga italienarna för att inte använda sina munskydd. De få satarna som kringgick detta satt såklart i vår vagn. Det innebar att tåget stannade, alla passagerarna fick kliva av och invänta nästa tåg som dök upp 30 minuter senare.

Restaurang Gilardiano blev haket för dagen. En delikat fettuccine bolognese sköljdes ner med några kalla birra peroni. Marie chansade på ravioli med spenat något som föll väl ut. Efterrätten för dagen bestod av vaniljkrämsbullar, vilka avlöstes av varsin genuin Limonecello.

Efter en ytterst välbehövlig siesta flanerade vi ner till marinan för att förutseende införskaffa tillika omvandla de beställda färjebiljetterna till riktiga sådan inför morgondagen. Istället för att vara där klockan 07.30 så kunde vi vara där en halvtimme senare. På morgonen är 30 minuter oerhört värdefulla sådana.

Marinan i sig innehöll mycket vatten som sig bör, men parallellt betänkligt lite sand och beachplatsutrymmen. Det gjorde att motivationen till att bada sjönk tänkvärt. Efter lite fönstershopping köpte vi gudasänd glass. På ett närliggande supermercadon införskaffades  frukosten och rejält med vatten. Kvällen avslutades med att läsa böcker, fingra på mobilerna och packa.

Dag 3 söndag 13 september: Se Capri och dö

Färjan avgick klockan 08.20 och tog 20 minuter. Även denna morgon andades höga temperaturer. En klarblå himmel ackompanjerades av 30 Celsiusgrader. För två Euro fick vi åka minibuss till Anacapri där vi hade vårt boende. Det fashionabla Hotel S:t Michael var dels lyxigt, dels lidit av brist på underhåll. Vi bytte om och lämnade in bagaget eftersom inte rummen var klara.

Den första destinationen var för de icke höjdrädda. Mount Solero var öns i särklass högsta punkt med sina 589 meter över havet. Istället för att vandra upp köpte vi en tur och retur biljett till linbana som var verktyget som skulle föra oss till toppen. 12 euro var priset för att råda bot på min akrofobi.

Utsikten som väntade oss var minst sagt magisk. I-landsproblemet var att man inte visste man skulle börja då vyerna var synnerligen obeskrivliga. På toppen samsades turister med en restaurang, en souvenirbutik och läckra blomsterarrangemang.

So far so very good. Det var på nedvägen som resans första strul uppstod. Till råga på allt så kunde jag inte skylla på Marie. På Lisseberg och Gröna Lund spänns man fast och dubbelcheckas av nitisk personal. Med detta i åtanken upplevde jag inget sådant, utan spärren satt helt enkelt lös.

Med 300 procent panikångest kastade jag med ur vagnen till de som skötte maskineriets stora förtret. Inte en nanosekund av medlidande, utan istället blev jag med all rätt utskälld. Parallellt i fallet tappade jag min mobil som landade på ett nät, någon meter ifrån kanten på berget. Det var det negativa, det positiva var att den fastnade där och att en av förarna fick tag i den, i sig helt otroligt.

Den fantastiska utsikten förtrollade mig inte det minsta utan mitt fokus låg på den becksvarta mobilskärmen. Att den gått sönder var jag helt på det klara med. Någon form av posttraumatisk stress blev mitt öde den kommande timmen när vi besiktigade Anacapris mysiga centrum. Likt ett tjurigt självömkande barn försökte jag med alla varianter av knapptryckningar, utan resultat.

Hela resan fanns i den mobilen, biljetter som guider – livet var halvslut. När hoppet hade övergett oss gick vi till ett hotell för att få våra mobiler laddade. Likt ett smärre under så verkade det finnas liv i mobilen. Det som skett var att jag kommit emot knappen för ljuset på skärmen och lyckats låst den.

På en euforiskala hoppade jag lika snabbt upp till toppen av denna. Dagen, resan och mitt psyke skulle klara sig. Glada i hågen utmanade vi ödet genom att besöka öns ökända trädgård, den svenska läkaren Axel Munthes Villa  S Michael.

Visst, det var vackert, men också rätt trångt och litet. Därefter tog vi bussen till Capri Town. Utsikten från stadens hjärta The Piazettas naturliga balkong var en fröjd för båda ögonen.

Att traska på samma gator som Kejsare Augustus och Tiberius gjort 2000 år tidigare kändes som att man blev självskadad av historiens vingslag, det gick liksom inte att greppa. Märkesbutikerna avlöste varandra i att överträffa sig själva i lyx och flärd. Även om jag haft råd så gillade jag inte mycket utav det jag såg i skyltfönstren

För mig var avsaknaden av pittoreska butiker något som gjorde att det blev mindre intressant att strosa runt i det småskaliga centrumet. Maten intogs på ett riktigt lyxhak: Villa Verde. Deras inbakade pizzor var exceptionellt goda.

Därefter inleddes 13 kilometer vandring i mestadels övernaturligt vackra omgivningar. Vandringen som vi inledde med gick under namnet Pizzolungo. Det första stoppet var onekligen höjdpunkten. Arco Naturale var bland det mäktigaste vi sett.

Vanligtvis ligger sådana här klippformationer en bra bit uti vattnet, men den här låg precis framför oss. Man var faktiskt tvungen att nypa sig i pungen för att inse vad man egentligen tittade på.

Denna smått religiösa andakt avlöstes av vandring längs utmed kusten – den ena vyn vackrare än den andra. Dock krävde detta sin hen, det var jobbigt i värmen. Det stoppade inte upptäckarlusten. Diktatoriskt övertalade jag Marie att ta en ytterligare en stråk eftersom ”detta fick man absolut inte missa”.

Faraglionestråket var lättare ner än upp. Belöningen blev Faraglione di Terra, en pyttehamn, en pyttebeach som samsades med en restaurang. Vi passade på att ta igen oss ett tag innan den jobbiga uppstigningen inleddes tillbaka till Capri Town.

Tillbaka till Capris andra stad: Anacapri. Vårt rum var färdigstädat så vi i bytte om och drog till hotellets inbjudande pool. Vi var verkligen värda detta efter att ha upplevt upplevelser i världsklass och petitessen 18 kilometer med tropisk värme. Dock tär det på ens krafter när man slappnar av ordentligt som vid poolområdet. Något som i mitt fall förstärktes med två kalla öl.

Efter två timmar var det avkoppling på hotellrummet som gällde. Utsikten var magnifik och måste upplevas för att kunna återberättas. Detsamma gällde inte vårt rum som var betydligt mindre live än på bilderna på deras hemsida.

Kvällen avslutades med att återse Anacapris mysiga centrum. Denna gång hade jag mitt medvetande med mig.  fingrarna agerade som klor runt min mobiltelefon. Vi krönte kvällen med att äta på områdets mest välrenommerade Trattoria: Il Saraceno. Den levde upp till sitt rykte.

Bruschetta som deras hemmagjorda ravioli capresi, öns motsvarighet till mozzarella var matandakt i den högre skolan. De serverade också inhemsk producerad birra som  dessutom den var i världsklass.

Att jag överhuvudtaget lyckades med konststycket att häva in mig en gigantisk fyra kulors på glaspalatset  Gelateria bar Nonna Carmela bör mera ses i dagers som en superkraft än överätning.  Runt 21.00 var vi tillbaka till hotellet. Innan vi däckade en timme senare njöt vi av utsikten. Jag la mitt öde i Guds händer att mina drömmar inte skulle handla om  promenadstråk, vegetation eller solnedgångar.

Dag 4: måndag 14 september: tre städer för priset av en

Utvilade, men utrustade med varsin påträngande träningsvärk lommade vi till frukostbuffén. På grund av coronan så behövde man inte vara rädd att föräta sig. Jantelsagen upphävde alla försök till något sådant eftersom man fick peka på vad man ville ha, sedan kom personalen till bordet och serverade frukosten.

Medans vi inväntade taxin från hotellet till Mariana Grande så fokuserade jag alla sinnen på den exceptionella vyerna över Capri.

Skådespelet över det azurblå havet som målade upp färjetrafiken till de andra öarna. Denna drömska bild samspelade med de högljudda syrsornas sång eller snarare oväsen. Nästa tanke var inte lika angenäm!?

Tänk om dessa tinitusskapare helt sonika fick för sig att attackera människor? Skulle det i så fall vara en plågsam död? Som tur vad varade dessa tankar bara i två dagar innan sinnet var klart igen.

Hotellets minivan navigerade oss till färjeläget där vår båt avgick klockan 11.15. Denna trip tog cirka 90 minuter. Innan den nådde Amalfi så stannade den till i Positano och vi fick en mäktig försmak av vad komma skulle. Amalfi grundades i mitten av 550-talet och blev en betydande hamnstad under 800-talet. En jordbävning år 1343 resulterade i att 70 tusen människor reducerades till betydligt färre, numera huserar det endast  femtusen människor.

Ett embryo av misstänksamhet uppkom efter att vi tycktes ha gott i evigheter sedan vi anlände till Amalfis färjeläge. Ryggsäckarna kändes som elefanter i den 33-gradiga värmen uppför en dal. Det var bara att konstatera att magkänslan hade rätt. Jag hade valt det boende som låg allra högst och längst bort.

1500 kalorier senare äntrade vi Bed and breakfastet:  Valle Delle Ferriere. Både jag och Marie hade för länge sedan tappat räkningen på alla de trappor som tagit oss upp till boendet. Döm av förvåning när stället var som att öppna Pandoras box, fast tvärtom.

Allt var hypermodernt, värdarna hade detaljinrett rummet till Edens lustgård. Det mest anmärkningsvärda var nog utsikten från vår balkong. Tänk er Game of thrones utspätt med alvernas boning i Lord of the rings. Jag kan faktiskt spoila med att detta var i klass med Positano, en vy som rankas bland de vackraste i världen. Oh my God, detta var nästan ett snäpp värre, hur detta nu var möjligt.

Det som störde mig mest var att hur gärna jag än ville att försöka inhalera ögonblicket… gick det inte. De höga bergen som omgärdade boendet gick nästan att andas in, dalnedgången konstraderades utav romerska byggnader som avrundades med ett blågrönt hav.

Sett i backspegeln skulle vi varit i Amalfi en natt extra utifrån detta Gudomliga, precis som en dag till på Capri inte heller hade skadat. Tid och pengar, två faktorer som tillsammans raserade den bittra insikten.

Vi tog en buss till syskonstaden Ravello som låg upp i bergen snett ovanför staden, runt sex kilometer från Amalfi. En god idé var att köpa biljetteter innan man förväntansfull stiger på sin buss, man blir nämligen inte insläppt utan en sådan. Dessa införskaffas smidigast i Tabaccos, souvenirbutiker eller i turistinformationen. Innan dess hann jag ta en fyra kulors glass på Amalfis bästa glassbar.

Den slingrande vägen upp till Ravello präglades mentalt av ett garnnystan av tankar på hur det egentligen var möjligt att möta trafik uppe bland bergen. På de flesta platser fick det helt enkelt inte plats med två bussar, i vissa fall inte ens två bilar.

Rysk roulett var det närmaste jag kom att tänka på när mötande trafik helt sonika blev tvungna att backa ibland slingrande bergsvägar. Hur man gjorde förr i tiden vill jag inte ens tänka på.

Villa Rufalo var ett måste, vare sig man gillade trädgårdar eller inte. Inträdet kostade 6 euro person. Jag förstod helt enkelt uttrycket förföriskt när jag var uppe i över 100 foton med mobilkameran. Det var väl tur att området inte var gigantiskt. Varje vinkel hade sin charm och bakom varje terrasnivå dolde det sig nya vyer. Utomhuskonsten varvades med fantastiska utomhusträdgårdsrum.

Från en trädgård till en annan, från en mindre till en större, från trädgårdseskapism till ännu mera sådant. Sju Euro kostade att att få tillträde till denna storslagna trädgård Villa Cimbrone. Kostnaden täckte inte bara för den vackra trädgården, utan även den dramatiska utsikten över Amalfikusten.

Någon besserwisser har titulerat vyn från The Terrace of infinity över som den mest intagrammade i hela världen. Visst var det utomjordiskt, men inte riktigt lika utomjordiskt som jag hade förväntat mig.

För oss skedde denna ombordtagning en bit bort vid området restaurang/bar. Den makalösa utsikten i kombination med två iskalla  lokala öl, klarblå himmel, och 33 graders värme var som en ointaglig borg av sinnesro.

Citronlundarna, de dramatiska bergen, det otämjda havet – obeskrivligt; en absolut höjdpunkt på resan. Efter denna timme av nästintill religiös fotogenisk meditation utforskade vi  resten av den varierade parken.

Med bara 2.5 tusen invånare var detta mer än by än stad.  Dock var den i sin litenhet såväl charmig som pittoresk. Med sitt läge omkring 365 meter upp på ett berg var det inte komplicerat att förstå att utsikterna i alla riktningarna skulle var magnifika.

Ravello kallas för ”Musikens stad” eftersom det varje år hålls en klassisk musikfestival här till ära av kompositören Wagner som bodde här en periodEn av de största scenerna återfanns i Villa Rufollo. Vi såg hur de arbetade febrilt med  att färdigställa den vid vårt besök.

Utifrån läget måste det vara en topp tio i världen på ställen att få ut så mycket så möjligt ur konserten eftersom inramningen var optimal. Vägen från Villa Rufolo till Villa Cimbrone måste bara upplevas då historiens vingslag sätter agendan.

Byn Ravello lockade också den mest kända ensamhetssökaren: Greta Garbo. 1938 hyrde hon hela Villa Cimbrone med sin älskare.

Guideböcker kan vara en gåva, men också en förbannelse. Jag hade läst på att i grannbyn Minori fanns det ett café som folk vallfärdat till. Självklart ville jag  också dit – till vilket pris som helst. Bussen var no option, utifrån risken att dö på kuppen var  mer än överhängande.

Då återstod bara att gå Ravello-Minori vandringen. Trots att det var nedför så kändes promenaden betydligt längre än den tog. Jag antar att dagens äventyr började göra sig påmind.

Vackert, magiskt, inspirerande och  fängslande ringlade sig grus-och kullerstensvägar ner till havet. Att det skulle finnas trappor i mängder var egentligen ingen överraskning, även om det kändes som en rejäl sådan. Marie och jag blev praktiskt taget inkastade i bybornas vardagsrum. Mobilfingret gick på högvarv under hela timmen som vandringen tog. Medelåldern på de invånarna vi träffade på låg väl runt 87 år.

Helt urlakade urskilde  sig konturerna av Minori. Konditoriet Sal De Riso öppnade sina portar redan 1939. Denna familjeägda  edens lustgård för sockermissbrukare har till och  med blivit välsignat av självaste påven.  Ricotta e pere var bakverket som var lika känt i bakgenren som Tom Cruise i filmbranschen. Det  kom ju inte som en större överraskning att vi beställde in just två av dessa.

Tyvärr hade de så mycket annat onaturligt himmelskt att välja mellan. I vilket fall som helst var pärontårtan fantastisk. Vi testade en annan lokal specialitet: Amalfi spritzo, det vill säga pressad citron i lokalt vin. Sal de Riso i Minori var verkligen något extra. Deras fantastisk hemgjorda glass, och makalösa bakverk av alla de slag såg så delikata att det gjorde ont i kroppen.

Minori var  dels mysig, dels väldigt liten. Inget av den där kommersförstörelsen vi såg senare i Positano Amalfi  eller Ravello genomsyrade byn. Runt 19.00 tog vi buss tillbaka till Amalfi. Ljuset avlöstes av mörker och belysningarna tändes. Samma stad, fast två helt olika, när den mysiga belysningen kontrasterade de medeltida områdena.

Vi hade turen att få besöka en äkta katolsk högmässa i stadens mest ikoniska byggnad duomen. Denna halvtimme var absolut en upplevelse utöver det vanliga, men inget som ändrade mig från att fortfarande vara agnostiker.

Domkyrkan Santa Andrea var juvelen av juveler. Den pampiga katedralen härstammade från 500-talet, dess västra fasad från 1200-talet. Den katolska helgedomen avgav ett nästan sagolikt intryck med sina mosaiker, guldinläggningar och flätade valvbågar.

I stort sett allt hände i närheten av katedralen. Den flankerades av otaliga  uteserveringar, barer och restauranger där  musikuppträdanden var mer regel än undantag. Ett av de mest lyckade exemplen på hela resan för övrigt.

Vi tog oss några hundra meter uppåt i syfte att äta kvällsmat i stadens bästa trattoria: La taverne del Duca. Maten levde minst sagt upp till våra förväntningar. Proschuutte a e melone var en smaksensation och spagetti carbonaran kunde inte bli mer rustik än detta.

Runt 21.00 var vi tillbaka i vårt rum, flankerad utav en av de finaste utsikterna någonsin. Efter en välbehövlig dusch satte oss vi en kort stund på balkongen och insöp det obeskrivliga. Parallellt var denna avslappning källan till att hela dagen rasade över oss; 60 minuter senare däckade vi.

Att upptäcka hade verkligen ett  pris att betala, ibland önskade man att det fanns tillgång till en energi power bank anpassad för människor. 33 grader, några mil bland trädgårdar och evighetslösa promenadstråk krävde sin hen.

Dag 5: tisdag 15 september: a touch of heaven

Att få äta frukost i miljöer som återskapade Sagan om ringen är få förunnat. Efter denna kortvariga tankekonstruktion tog vi vårt pick och pack för att ta bussen till Positano. Tyvärr var kollektivtrafiken helt avstängd, några förklaringar till detta gick inte att få, då återstod bara färjan.

”I sista sekunden” var en sliten klyscha men så var det verkligen när vi skulle hinna med klockan 09.30 färjan. Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till sista hundradelen. Fick man inte posttraumatisk stress av detta så var ens tröskel hög. Pulsen sjönk snabbt från 190 till 80 ju längre resan fortskred och den tog bara 15 minuter. Ungefär lika länge tog det för oss att hitta vårt hotellrum.

Kan man typ få en känsla av prestationsångest bara genom att bo på en plats? Egentligen inte, men i och med att jag ville unna oss en av stadens allra bästa utsikter betalade vi 12 000 kronor för två nätter på lyxiga Alcione Residence. Våra två rum var inredda i medelhavsstil och innehöll all tänkbar och otänkbar utrustning.

Det som lockade var terrassen med panoramautsikt över Positano. Den dramatiskt utsikten var tvungen att vara exceptionell i syfte att synka vår förväntning utifrån ett ekonomiskt perspektiv.

Vykortet innehöll vackra gula ockrafärgade hus med vita och rosa fasader om vartannat, vilka tycktes ha sex med varandra. Det, havet och sandstränderna var i paritet med förväntningarna. Äntligen fick vi uppleva en av världens mest ikoniska utsikter.

Gränsen mellan att upptäckarnyfikenhet kontra att ta det lugnt är nog mer komplex än de flesta människor inser, teoretiskt funkar det utmärkt, praktiskt definitivt mer förrädiskt. Men när man som jag vill ha kvar och äta kakan, så var det en helvetisk skör balansgång, med stark betoning på helvetisk. Antingen går man för mycket eller för lite helt enkelt.

Trots att vi vilade i en park, insöp vyerna från parkbänkar, fikade, åt mat och så vidare skulle ändå denna dag kunna etiketteras ”too much”.

Att kalla nästa argument för problem var nog att ta i, men i och med all tidigare skönhet på resan så var det omständligt att toppa Sorrento, Amalfi, Ravello och Capri, trots att Positano egentligen anses som juvelen av Amalfikusten.

Det liksom blev svårare och svårare att kunna ta in så mycket vackert helt enkelt, hjärnan typ stängde av flera euforikickar, trots att man befann sig i en saga. Efter att ha duschat, packat upp, lyssnat på italienska klassiker och druckit kaffe/vatten bar det ut igen. 28 grader och halvmolnigt var perfekta förutsättningar för att upptäcka staden.

Vi hade för en gångs skull inga jättemåsten inplanerade, vilket var både oväntat och aningen befriande. Det var inte alls detsamma som stiltje. Vandringen tur och retur via promenaden Spiaggia di Fornillo  skapade mersmak. Vi (jag) fick  för oss att styra kosan uppför till viewpointen: Madonnan vid Garitto.

Det som på pappret inte såg speciellt uppseendeväckande ut visade sig i backspegeln vara ett renodlat  hendomsprov. Om helvetet hade haft trappor så var vi på den platsen, de liksom aldrig tog slut. Den lodräta vinkeln på trappuppfarten synkades med ett berg något som borde ha väckt vår misstänksamhet.

Väl uppe, visade det sig att det var värt besväret. Som belöning  köpte vi på oss frukt som avnjöts invid den nyfikna madonnan. Efter att vandrat ner en annan väg, tog vi en siesta på rummet.

Lokalbefolkningen hade rekommenderat en restaurang som skulle tillfredsställa smaklökarna. Valle dei Mulini höll måttet med råge. Deras quatro formaggio pizzor osade genuin mathantverk. En eloge till  coronasäkerheten. De restauranger vi besökte var oerhört noga med munskydd och febertestning.

Att det skulle börja regna fanns inte på kartan, men så skedde faktiskt. Åter på rummet gjorde jag den fasansfulla upptäckten: att mitt glasmissbruk fått sig en törn; första dagen utan glass!

Dag 6: tisdag 15 september: a touch of heaven II

Sovmorgon och frukost på terrassen, en utmärkt kombo. Utsikten var nog nu mer hänförande  n tidigare anblick med lite distans till våra skyhöga förväntningar. I förebyggande syfte skulle vi boka upp färjan till Neapel.

Då kom ett dråpslag som nästintill var omöjlig att värja sig ifrån. Färjebolagen hade på grund av cornan tidigarelagt lågsäsongen tillika färjeturtätheten. De innebar att vi fick åka först till Capri, därifrån ta oss till Neapel.

Lokalbussen från city till Monte/Nocelle avgick klockan 10.20. Målet var den lilla pittoreska byn som svävade över bergen Nocello. Gårdagens besked att det inte gick att genomföra en av världens mäktigaste vandringar på grund av brand visade sig vara lite missvisande.

Den gick visst att vandra, men utifrån gårdagens besked hade vi varken planerat eller förberett oss för denna tre långa milvandringen som många anses vara en av de vackraste i världen.

Vi gjorde det bästa av situationen och gick cirka två kilometer, vände, för att gå samma  väg tillbaka. Det vi hann uppleva var verkligen Guds väg. Hänförande vyer som definitivt kunde varit sådana som Gudarna själva faktiskt använde. Vårt mål var istället Arch Naturale i närliggande Monte.

Innan vi nådde Monte hade vi fått vår dos av såväl vandring som trappor. Vägen upp till naturens egna bågvalv bestod just av trappor. 500 stycken sådana låter nog inte så farligt, men det var värre än det lät, betydligt. Som sagt, naturbågvalvet låg ju på ett berg,  vilket då inte var så konstigt om lutningen var både mentalt som fysiskt påfrestande.

Belöningen lät inte vänta på sig, platsen var verkligen magisk. Hade man trätt över kanten så  fanns det ingen återvändo utan att se livet fasas ut innan man blev pannkaka.

Ett aber som devalverade helheten var att platsen inte hade vårdats tillräckligt ömt. Det låg skräp överallt och bänkar som bord var trasiga. Raderade man returpunkten så var det en syn för Titanerna; men de trappor som tog oss upp skulle vi återigen återse. Vägen ner till Positano gav oss ytterligare möjligheter att förbruka energi för att ta några 100 nya kort med mobilen.

Prick klockan 15.20 äntrade vi vårt hotellrum igen. Att avnjuta några förrädiskt goda Limoncello på siestan var väl inte det smartaste då vi ännu inte ätit middag. Jag och Marie tog vårt första riktiga bad på resan.

Att inte ha badat i L skulle kunna betraktas som ett veritabelt helgerån. I ärlighetens namn var detta ett turistiskt självmord. Den steniga stranden och den svartgrovkorniga sanden fick jag inte ihop med de trolska omgivningarna.

Sanningen var den att Mårängsbadet lite utanför Norrköping framstod som minst 150 gånger trivsammare och finare. Utifrån ett Instagramperspektiv hade vi i vilket fall som helst gjort något helt fantastiskt.

Två timmar var precis lagom, dessförinnan hade kroppen nästan börjat strejka. Bristen på mat övervägdes inte av intaget av öl, vatten och Limoncello, i den ordningen också.

Den svala duschen och inbjudande jacuzzin på hotellet fungerade som en dubbelventil innan vi vandrade upp till vårt bokade bort runt klockan 19.00. Il Grottino Azzurro ansågs vara stadens bästa trattoria. Kravet var ett förboka bord, annars var det kört.

Maten var utsökt; Candele bolognese föll mitt val på, medan Marie spisade en Spagetti med tryffel. Vi passade på att gå upp och nerför ett stort antal trappor innan vi kom tillbaka till rummet. Packningen varvades med att sitta på terrassen och drömskt sippa Limoncello.

Dag 7: tisdag 17 september: Se Neapel och dö?

Mobillarmet hamrade in sitt budskap några timmar för tidigt. Frukost, dusch och ett farväl av de sagolika vyerna stod som sista punkt på agendan. Färjan avgick 09.15 till Capri, därifrån tog det cirka en timme innan vi anlände klockan 11.00 till Neapel. Kalaset gick på 80 euro. Molnen hade förbytts till en himmel utan sådana och gradantalet landade på 32 grader.

Vårt bagage överlämnades mot betalning på bagageinlämningen. Neapel låg inför våra bara fötter. Jag vet inte om det berodde på att detta var sista dagen i Italien eller om vi enbart bara var mätta på allt som hette turism? Kombinationen av de båda får nog anses som det rätta svaret.

Vädret hade varit exceptionellt bra för att vara i september. Värmen, solen och vandringar i mängder fanns det väl inte någon gräns för? Jo då, den gränsen nåddes faktiskt några timmar in på upptäckandet av Neapel. Stadsbesöket inleddes med att följa promenaden längs vattnet, innan vi vände in mot centrumet.

Skräpigt och oorganiserat var två saker jag snabbt reflekterade över, dessutom två saker jag ogillar skarpt. Kaotiskt är väl ett annat ord som kan läggas till.

Utmed ”Spaccanapoli” i hjärtat av den historiska stadskärnan låg det sanslösa Trattoria da Nennelle. Där var det också kaotiskt, fast på ett positivt sätt.

Personalen integrerade med kunderna på ett anmärkningsvärt sätt. De spelade gitarr, sjöng, dansade, berättade historier och skämtade konstant – helcharmigt, samtidigt som maten var gudomlig. Har aldrig tidigare varit med om dess like under alla mina tidigare resor. En plats som denna skulle lätt kunna stressa dem med grav ADHD.

Pånyttfödda tog vi oss återigen an Neapel. Jag och Marie betade av måste-se-saker som: Galleria Umberto, Old Town, Kungliga palatset, Neapels katedral och Piazza del Plebiscito. Några timmar senare var energidepåerna återigen tömda. Flanerandet blev bara styltigare för varje 100 meter som betades av. Det hjälpte inte med vare sig mat eller dryck – vi ville bara hem.

Butikerna såg likadana ut precis som kyrkorna. De pittoreska gränderna hade mist sin charm. Smogen, värmen och solen hade segrat. Så mycket kultur, men så lite underhåll. På många platser var det ert enda stort förfall. Fem timmar i Neapel fick helt enkelt räcka.

Vi hämtade vårt bagage, tog en buss till flygplatsen där ett ett bokat rum väntade på oss. Syftet var att vara nära flygplatsen på absolut billigaste sätt. 800 kronor för en natt måste väl anses som billigt.

På flygplatsområdet fanns det verkligen inte mycket att göra. Allt var typ stängt förutom McDonalds som alltid tycks ha öppet. Det blev huvudargumentet för att äta vår sista middag där.

Därefter spatserade vi till vårt spartanska tubrum. Själva idéen var tagen från  excentriska japaner. Visst fick vi klaustrofobiska tankar titt som tätt, men vi var nog  för sega i huvudet av alla intryck för att egentligen bry oss.

Dag 8: onsdag 17 september: Way back home

Mobillarmet visade återigen prov på tysk punktlighet klockan 05.00. De små utrymmena för duschning var bland de minsta jag sett tidigare, men de fyllde sin funktion. På flygplatsen handlades det parfymer, presenter och godis till oss och barnen.

Klockan 07.15 lyfte planet, 11.00 anlände vi till Skavsta, 11.30 var vi hemma. Jag bokade in kinesisk massage på 90 minuter och vips var jag som en ny människa. Fjäderlätt tog jag oväntat nog en promenad på 8 kilometer, fast jag undvek allt som såg ut som trappor.

Reflektion

Det var mycket världens vackraste på denna resa. Dessa överensstämde allt som om oftast med verkligheten. Amalfikusten var verkligen paradise in paradise, nästan så att det var svårt att ta in in allt resegodis.

Sorrento gillade vi mycket. Många beskrev detta främst som en bas för resor till Capri, Neapel och Amalfikusten, men vi dyrkade verkligen staden.

Det är alltid lätt att vara efterklok när man reflekterar över en resa som var tvungen att förbokas på grund av dess popularitet. Visst det fanns definitivt plats för improvisation, men utifrån färje- och tågtider var man hänvisad till superplanering

Hade vi haft två dagar till så hade jag lagt in en extra dag på Capri, en på Amalfi. Jag tror att detta hade luckrat upp det digra programmet och på så sätt bromsat lite mera, än att hålla foten mest på gaspedalen.

Vi var båda överens om att vi gärna återkommer  till Amalfikusten. Då ska även Vesuvio besökas.

Continue Reading »

No Comments

Del 7: Cannata -Images of forever

Året var 1991, platsen, någonstans i öknen mellan de ociviliserade samhällena Carnarvon och Karratha i västra Australien. Det var cirka 65 mil mellan städerna och mellan bensinstationerna.

Månlandskapet som vi passerade till tonerna till Freda´s best of, ackompanjerades av en djupblå himmel vilken kontrasterades starkt till den blodröda sanden som ramade in det ödesmättade landskapet.

Naturen kändes ändlös och tilltalande enformig. Uttorkade ökenbuskar bröts loss från sina rötter och tumlade runt i vinden. Ibland avbröts landskapet utav gigantiska obebodda termitbon. Det var en sagolik oförutsägbar plats, utan slut, där gränser suddats ut.

Ifall Western Australia hade varit ett eget land, så hade det varit världens tionde största land. Här bodde 2,5 miljoner människor, varav 92% lever i Perth eller strax söder om. Resterande bor där knappt någon bor – där befann vi oss.

Oturligt nog var vi båda ateister och motor-dyslektiker, vilket gjorde att vi fick förlita oss på turen. Det brukar dock sällan vara källor till tillförlitlighet, och var såklart det inte denna gång heller.

42 grader i skuggan var det sista vi såg innan ett av däcken oväntat punkterades. Domkraften som medföljde bilen var ett skämt. Verktyget skar igenom den noggrant övertäckta rosten likt en nyslipad osthyvel.

Medvetenheten att vi knappt mött en bilist på vägsträckan tidigare grusade optimismen rejält. De fordon som passerade oss var gigantiska roadtrains. Vägmonstren stannade inte för något, deras primära uppgift var att ta sig från A till B i på tok för hög hastighet.

Det karga landskapet inhyste ett rikt djurliv. 19 av världens farligaste ormarter i Australien samexisterade i detta varma helvete. Min spindelfobi botades temporärt genom att helt skippa all form av statistik. Så den obefintliga vägrenen var nog den säkraste platsen att vistats på.

Vi slapp också oroa oss för välbehövliga skuggor, de existerade helt enkelt inte. Ett förtunnat ozonskikt gjorde solen till ett dödligt vapen, med ett ljus som en svetslåga från helvetet. Ytterligare en dysfunktionell tankekonstruktion som hamnade på förträngningslistan.

Horderna av diaboliska flugor som storleksmässigt var i paritet med mikroskopiska dinosaurier fick vi stifta bekantskap med. De hade två primära mål, dels att ta sig fram till våra attraktiva vätskefyllda ögon, om det inte lyckades, så fungerade öppna munnar utmärkt.

Trots sin storlek var de förvånansvärt tysta, något som innebar ett nästintill oavbrutet fäktande med armarna. Väderkvarnsstrategin gjorde så att vi slapp styrketräna på resten av roadtripen.

Efter det som känts som en evighet stannade ett äldre par till och hjälpte oss med däckbytet. Steffe fick det hedervärda uppdraget att ligga med de båda, medan jag bytte kassett i vår ljusblå VW-van, från Freda, till Cannata. Meditativ pomp-aor var medicinen mot det som just skett och de långa milen vi hade framför oss.

Två killar från New Haven, en dröm, och ett band kallat Jasper Wrath. 1971 kom deras debutalbum ut, fem år senare gick bandet i graven. Liken som reste sig ur kistorna var Michael Soldan och Jeff Cannata; vips så var Arc Angel bildat.

Jasper Wrath

1983 fick de ett kontrakt med CBS. Gruppens debutalbum såg dagens ljus samma år. Det som utkristalliserades var pomp-a.o.r. av allra bästa snitt. Dock var innehållet långt ifrån helgjutet. De starkaste skenen kom från ”Stars” och ”Sidelines”, två a.o.r.-classic av rang.

Ett aber, men ändock ett medvetet val, var att musiken spelades in med studiomusiker typ Alan Parssons project. Duon tog sig aldrig i kragen att presentera musiken live, då de kände sig färdiga med livet på vägarna redan under slutet av sjuttiotalet.

Ombord på skeppet som bakgrundssångare återfanns forna Jasper Wrath kollegan James Christian. En man som själv skulle skapa A.O.R—historia via sitt band House of Lords. Samme man som fortfarande är ihop med skönheten Robin Beck.

House of Lords, James Christian andra från vänster

Kommande fem år så sysslade Jeff med diverse projekt och band sin tid för vad komma skulle. Multi-instrumentalisten kapade duon till nästintill ett enväldesprojekt.

Från början var tanken att musiken skulle vara en uppföljare till Arc Angels debutplatta. Tidens tand ville annorlunda, efter de fem år som hunnit rinna undan. Istället blev det mer elektroniska Cannata som fick föra fram sitt kreativa budskap.

Debutalbumet kom ut 1988 och slog ner som en bomb i min musikvärld. Soundet kan väl bäst beskrivas som hi-tech pomp-aor. Diskrepansen mellan lågt och högt som präglade Arc Angel var utraderad på Cannata. Av nio låtar var det bara avslutande ”Together” som kan kategoriseras som ”inte riktigt lika bra”.

Resten var makaber musik som bar ett helt unikt signum. Vapendragaren Michael Soldan skrev ”Will the sky begin to fall?”, samt ”Sailing ships” med Jeff. Kansas, Marillion, Boston, Asia, Yes, Starcastle, Angel, LeRoux, Prism, The Sherbs och  Dakota är grupper som ligger någorlunda i fas med Cannatas atmosfäriska musik.

Jag var oerhört svag för brygden med starka melodier, hi-tech och dramatiska refränger. Denna gryta omgärdades av Jeffs säregna, nästan lite viskande rena röst. En ingrediens som är lika mycket Cannata, som musiken i sig.

Plattans allra största höjdpunkter var inledningslåten ”Fortune teller”, ”Middle of the night”, ”Will the sky begin to fall?” samt titellåten ”Images of forever”. För mig är dessa fantastiska låtar essensen av något som var progressivt, men ändå tillagade med traditionella refränger, till skillnad från exempelvis Yes, där allt var betydligt mera komplicerat.

Fem långa år senare damp uppföljaren Wathing the world upp på skivdiskarna. Den fortsatte via samma musikaliska kompass, mer organisk, mindre elektronisk, fast med färre hits så att säga. ”Watching the world”, ”When it´s love” och ”Take me” over” var albumets diktatoriska härdsmältor.

Tiden mellan 1993 och 2001 var inte den mest produktiva i mannens liv, utifrån skapandet av egen musik. Istället ägnade han sig åt att producera lokala band genom självägda Oxford Circus Records. Tamorok, från 2002 var dock ett livstecken, där utvald musik från alla hans tre band fanns med.

Vissa låtar var re-recordings, medan andra förblev orörda. Det mest intressanta var de fem helt nyskrivna låtarna. Ingen av dessa var någon ögonbrynshöjare, utan kvaliteten hade devalverats.

Uppföljaren till Arc Angels debut dröjde hela 30 år. Harlequins of light (2013) var efterlängtad av många fans. Hade resten av materialet smittats av titellåten så hade allt varit frid och fröjd.

Jeff Cannata

Tyvärr var den inte signifikativ för resten av materialet. Försäljningstricket från Frontiers lyckades inte dölja att Mr Cannata numera hade en annan musikalisk agenda, en som inte var min cup of tea. Förutom ett snyggt omslag var detta horribelt dåligt, två låtar, och i viss mån ”Diamonds and gold” gjorde ingen platta så att säga.

Jeff har verkligen lyckats med att hålla en oerhört låg profil. Om det varit en medveten handling, eller inte, är i skrivande stund höjt i dunkel. Hans privatliv tycks kunna kategoriseras som hemligstämplat, parallellt som han tyckts varit obefläckad immun från skandaler. I de lugnaste vattnen sägs det att de stora fiskarna håller till.

Inte för att jag tror att Jeff mördat ett tjog människor, men 3–4 borde han onekligen hunnit med. I vilket fall som helst, Images of forever är ett album som skiljer sig en aning från de mer traditionella ikonerna som Michael Bolton, Survivor eller Foreigner. Troligtvis en faktor som gör att denna anomali kravlar sig upp bland de tio bästa a.o.r.-albumen som skapats.

Continue Reading »

No Comments

2019 – året som gått

Bomb attack in Sweden 2019, as common as pedophiles in the Catholic church

2019 var nästa lika hätsk som klimatalarmisternas globalt unisona propaganda. Vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter kunde tillgodo sig kvalite från när som fjärran. Under andra halvåret fanns det nästan ingen gräns för hur mycket bra musik som släpptes.

Jag har från första listan 2011 deklarerat att det varit omöjligt att överträffa året som gått. 2018 var jag hundraprocentigt säker, fel fick jag, 2019 blev ett ännu jämnare år, med kvalitet som nästan gick överstyr.

Att 2020 kommer att bli ett sämre år vågar jag inte sia om längre, själen i dessa genrergener  förvånar mig inte längre. Rocken är död…på listorna ja, men inte utifrån det som getts ut i år och tidigare på 2010 – talet.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig; mötesplatser för likasinnade, för kärleken till musiken: Sweden Rock MagazinePowerplay magazine, RocknyttRock Report, Melodic NetDen melodiösa bloggenMelodic RockHeavy Paradise, The Maloik Rock Blog.

Underverket Frontiers

Att Frontiers är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och A.O.R-genren är ett understatement. Med muskler av titan lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. Hybriderna paketeras om till ny musik, i många fall är innehållet i paritet med fornstora dagar, om inte bättre.

Allt går i cykler, det var inte så långe sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 2010 – talet. När skutan återigen vänder, kommer förkämpen Frontiers stå starkare än någonsin. Det gäller även andra förkämpar som AOR Heaven, Rock Candy records, MelodicRock records och Escape music med flera. Tänkte ta upp dessa eldsjälar nästa år, för de är minst lika viktiga.

Dock var 2019 helhetsmässigt inte något av deras bättre år. Tyvärr, mer kvantitet framför kvalitet. Fast november släppet var sanslöst magiskt, med bland annat: Work of art, Pretty Maids och The Dark Element.

Det kan ju då tyckas aningen motstridigt och oanständigt att klanka ner på dem då eftersom hela 9 av 25 plattor som är med på listan är just från Frontiers. Fast de som är med är verkligen bolagets top of the class album.

2019 års studioalbum från Frontiers, blått är album som fick plats på min summering över de 25 bästa plattorna under 2019, kursiverad text svenska anknytningar:

Toby Hitchcock, Starbreaker, Jetboy, Inglorious, Westbound, Tora Tora, Last in Line, Find me, The Treatment, The End machine, Burning Rain, LA Guns, Michael Thompson band, Leverage, Jim Peterik & World stage, Hardline, Fortune, Alan Parson, Whitesnake, Restless spirits

First signal, The Brink, Crazy Lixx, Sweet oblivion, Chaos magic, Timmo Tolkki´s Avalon, Nel Morse, Billy Sherwood, Visionatica, Mind Key, Hollow haze, Soleil moon, Unruly child, Spread eagle, Roxy blue, Ardours, KXM, The Defiants, Sascha Paeth Masters Of Ceremony

Block buster, Crashdiet, Vanden plas, Eclipse, Michael Sweet, Waywards Sons, The Ferryman, Work of art, Pretty Maids, The Dark element, Edge of paradise, Quiet Riot, The Murder of my sweet, Edge of forever, House of shakira, A new tomorrow, Lovekillers

H.E.A.T festival Ludwigsburg

Rock City i Stocholm som skulle gå av stapeln 6 april med band som Treat, Eclipse, Art Nation och Gotthard blev till sand eftersom  antal sålda biljetter var för få. Treat fick jag i vilket fall  som helst se sju månader senare på 10-års jubilerande H.E.A.T-festival i Ludwiksburg; arrangör Aor heaven.

Hotellet låg tre minuter från tågstationen, Rockfabriken cirka 15 minuters promenad från sovplatsen. Ganska snart gick det upp för mig att lokalerna huserade mitt i ett stort industriområde. Inne i lokalerna var det sparsamt med besökare.

Tysk ordning rådde, det lokala hårdrockbandet Licence äntrade scenen prick klockan 15.00. Kvinnlig frontad sång, som var direkt usel. Låtarna, framförandet och typ allt var genant dåligt. Efter tre låtar gav jag upp.

Ingång till H.E.A.T-festival

Satte mig i ett av barrummen, där öl och lättare måltider fanns att förtära. Jag fick min mobil uppladdad av den trevliga personalen. På med läsglasögonen, upp med blocket och kulspetspennan. Parallellt följde jag Premier League, för att kolla in hur det gick för mina lag i Aftonbladets Managerspel, och Premier League Fantasyspel. Som sagt, inte vidare hårdrockigt, men jag satte mig ändå snällt längst in i ett av hörnen.

Nästa band till drabbning var Schweiziska Black diamond (A.O.R Heaven signade), som gick på scenen runt fyra. Gruppen har tre plattor i sitt musikbagage. De var unga, de var hungriga och de var djävulskt valpiga. Låtarna var sjusärdeles intetsägande, precis som alla avbockade rockposer i världen, vilka de lyckades avverka på 50 minuter, i sig en prestation, när jag tänker efter.

Att försöka få igång publiken med allsång är inget brottsligt, men efter…en låt, är det i mina ögon brist på exceptionell dålig timing, det har aldrig tidigare heller varit ett beprövat framgångsrecept.

Skakad av den dåliga kvaliteten slog jag mig ner i en fimpbränd barstol, utan ryggstöd, invid en härjad långhårig varelse. Trots stora drag av social ångest tänkte jag ändå bearbeta vad som nyss beskådats genom att kommunicera med denna två meters bjässe. Mannen utan hårfäste hade knappt någon vätska kvar i sitt whiskyglas. Min skolengelska överröstades först av ett gurglande, sedan av en rap från helvetet…någon hundradel senare bytte jag plats.

Jag och min kompis Stefan Hammarström har under årens lopp avverkat ett otal hårdrockkonserter och festivaler, men sällan egentligen umgåtts med stereotypen av hårdrockare. Vad det beror på vet jag inte om jag vill veta, men för mig är det någon form av förhistorisk gruppdräggighet som jag har svårt att ta till mig. Är det under min nivå, vad är min nivå, har jag någon sådan, är jag arrogant, kan man diskriminera hårdrockare?

Metal white trash folket fanns det gott om på Heat-festival, precis som på alla andra tillställningar. Jag antar att 52-årig nykter gubbe med snygg skinnskjorta, Jack &  Jones jeans/boots, utan hängbuk, utrustad med läsglasögon, block och penna också var under deras nivå.

När Newcastle kvitterade till 2-2 i 88:e minuten mot Manchester City så brast något hos mig. Jag tog min första öl, en sexprocentig Desperado med en citronskiva på, därefter började käken, mot min vilja, nynna högt på ”snön föll” av Peter Jöback.

Kvällens tredje band var några som jag dels hört, dels faktiskt gillade någorlunda. Blood red saints (A.O.R Heaven signade) släppte sitt debutalbum Speedway 2015. Tre år senare kom uppföljaren Love hate conspiracies, i år gav de ut Pulse. Av dessa tre, är senaste plattan den jag gillar allra bäst, allt ifrån produktionen till bättre låtar och modernare inslag.

Blood red saints

De här killarna hade scenvana så det räckte och blev över. Att de hade den goda smaken att göra en bra cover på Loverboy´s ”Woorking for the weekend” tydde bara på klass. Herrarna i Blood red saints avstod från ocoola poser i deras ålder, istället beväpnade de sig med brittisk bitsk humor.

De var avslappnade på scen och tycktes njuta av ögonblicket. Sångaren Pete Godfrey kunde sjunga… på riktig, en gitarrist som kunde spela feta riff, en härlig kontrast till föregående banden. Läsglasögonen av för en  riktigt bra spelning som parallellt fick mig inse att jag slutat att nynna på Peter Jöbacks julsånger.

Cash is king visade det sig,  eftersom Rockfabriken inte tog emot kortbetalningar. Närmaste plats att ta ut kontanter på var enligt beskrivningen höger, höger, tillika en halvstor supermarket. Slog två flugor i en smäll, passade på att dräpa en oerhört god döner kebab i haket bredvid.

Bandet som fick offras var tyska Dark Sky. Ett band som bildades 1982, men släppte sitt debutalbum så sent som 1998, därefter har de ynglat av sig fyra plattor. De plattor jag hört har definitivt inte varit någon ögonbrynshöjare, snarare tvärtom. Hann höra deras sista tre låtar på scen, vilket tyvärr  förstärkte det jag hört tidigare.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra och ACT, i England har de Cats in space och The Struts. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop, det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hördes överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder.

Nya sångaren Mark Pascall hade en sagolik röst, i synergi med en scenvana som kändes så genant avslappnad att det gjorde ont i hjärtat. De som upplever att a.o.r blir tråkigt borde se Cats in space live.

De föreställde sig inte på scen utan lät musiken och deras starka personligheter vara  verktygen till att man som publik blev trollbunden. Till råga på allt  vräker de på med snygg stämsång, där tre vokalister involveras. Pomp rock av absolut ädlaste märke spelades dessvärre inte  av bandet: ”Mad Hatter’s Tea Party” och ”Narnia”, vilka var djupt saknade.

Det var först efter Crashdiets intåg på scen jag förstod hur viktigt det är med kontraster. Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2013. Sex år senare senare stod de återigen på scen, starkare än någonsin. Dels hade de en ny sångare, dels en ny platta i bagaget.

Rust är bandets femte fullängdare tillika deras jämnaste. Den första med utmärkte sångaren Gabriel Keys vid mickstativet. Nu var det upp till bevis, var han flipp eller flopp på scen? Det visade sig att han var ett tvättäkta fullblodsproffs med en oväntat röstkapacitet som kunde besitta bergskedjor.

Från deras ökända kultdebutalbum Rest i sleaze från 2005  spelades ”Riot In Everyone”,  ”Queen obscene”, ”Breaking The Chainz” och ”Miracle”. På tal om sleaze, för mig har de aldrig varit just ett renodlat sleazeband. Visst Motley Crue har varit en inspirator till första plattan, men till skillnad från sleazeband så har Crashdiet parallellt varit infekterat av melodisk hårdrock och i vissa fall ren a.or. 

AOR Heavens personal som krängde musik

De påminner mångt och mycket om ett annat svenskt band: H.E.A.T. Det finns flera beröringspunkter förutom att de blandar och kan vandra ogenerat mellan genrerna, utan att det känns för utstuderat eller spretigt. H.E.A.T och Crashdiet har turnerat tillsammans är även i skrivande stund på gemensam turné. Ett annat band som numera är melodiös hårdrock, Crazy Lixx, ligger väldigt nära Crashdiet musikaliskt sett.

Gabriel Keys ägde verkligen scenen, genom bra scenvana, fantastisk röst och en rå energi som bara kan matchas av just sångaren i H.E.A.T: Erik Grönvall. Jag upplever Erik som lite too much på scen, en arg ADHD-bålgeting på anabola, Gabriel var snäppet under, något som var lite härligt svenskt lagom, men passade såväl  bandet som mig bättre.

Härligt att de uppmärksammade”Falling Rain” från underskattade skivan The Unattractive Revolution. Fast då kunde de hellre valt ”In the Raw”, ”Die another day”, ”Like a sin” eller ”I don´t care”, från samma platta.  Från näst senaste plattan The savage playground och hittills sämsta plockades ”Cocaine cowboys”, men de borde hellre valt tre andra låtar från samma platta: ”Anarchy”, ”California” eller ”Circus”.

De spelade underbara ”Generation wild” från just plattan Generation wild, men jag hade hellre sett att de spelat två bättre låtar på Generation Wild: ”Down with the dust” och ”Bound to fail”.

Är man automatisk pedofil om man tar foton på andras barn?

För mig blev vitamininjektionen, sett i backspegeln, en av de bästa spelningarna på hela H.E.A.T-festival. Jag fick en pratstund med bandet lite senare på kvällen. Vi var nog överens om att timingen för att erövra världen och bli ett av 2000-talets arenaband, låg inom räckhåll.

Snart kommer det förhoppningsvis en motreaktion på pop och rapmusiken som dominerar listorna. När de unga vill ha något nytt, fräscht, mycket energi och bra låtar; då finns Crashdiet till hands.

Jag har sett Mötley Crue två gånger, senaste gången var en pinsam upplevelse. Ponera om Crashdiet skulle få öppna för just Mötley Crue, med bra ljud och ett längre set. Det skulle bli massakrering, en käftsmäll; kontrasterna mellan numera uselt och begåvat skulle vara vara förödande för de gamla veteranerna. Lite live omstrukturering i deras låtskatt skulle upphöja Mötley Crue posörerna till ren skär världsklass.

Världens bästa melodiska hårdrock?

Sveriges och ett av världens bästa melodiösa hårdrock band Treat stod näst på tur. De inledde dock inte som att de ägde scenen, snarare så att de kändes aningen obekväma, vilket var lite oväntat. Sångaren Robert Ernlund var som vanligt genuin och har en röst som passar en av universums största musikskatter i hårdrocksvärlden, med deras danska kollegor Pretty Maids.

Tyvärr har han inte riktigt den karisma som skulle behövts för att ta Treat till nästa nivån i hierarkin. Anders ”Gary” Wikström, är låtskrivare och gitarrist, som dessutom har ett utomjordiskt melodisinne samt en förmåga till klassiska gitarrsolon.

Treat växte sakta men säkert in i deras normalnivå. Temat för dagen var att bandet set skulle kretsa runt  plattan Organized crime från 1989.  Jag har snart sett bandet live tio gånger, och detta grepp var lite annorlunda. Bandet inledde dock med grymma favoritlåtar från de tre senaste mästerverken: ”Skies of Mongolia”, ”Ghost of Gracelnd”, ”Papertiger” ”Inferno (spelningens sämsta låt)”, ”Riptide”, ”We own the night” och ”Roar”.  

Det var verkligen härligt att se ett gäng tonåringar som stod bredvid mig. Klungan kunde varenda textrad, samtidigt som de hoppade upp och ner; en av dem kan omöjligt ha några vader kvar.

Treat blev sedermera varma i kläderna lagom till Organized crime låtsetet som de inledde med ”Ready for taking”, därefter följde ett pärlband av hits helt enkelt: ”Hunger”, ”Home is where your heart is”, ”Party all over”, ”Fatale smile”, ”Gimme one more night”, ”Get you on the run” och plattans bästa låt ”Conspiracy”.

Herregud, det var inte bara jag som blev knockad av den kvalitet i låtarna som spelades. Av åtta låtar från Organized crime spelade ändå inte braiga ”Mr Heartache”, vilket tyder på hur sanslöst albumet egentligen är. Ärligt, hade faktiskt glömt bort hur bra plattan var.

Förutom Pretty Maids finns det knappt inget band i världen som kan trollbinda publiken med så mycket konstanta überhits som Treat. De avslutade med ”World of promises” från nästa lika bra skivan Dreamhunter (1987). Den innehåller för övrigt klassiker som ”Soul survivor”, ”Outlaw”, ”Take me one your wings”, ”Dancing on the edge” och ”One way to glory”. 

Min personliga favoritplatta är annars The pleasure principle (1986). Där härbärgerar top notch musik som: ”Rev It Up”, ”Waiting Game”, ”Love Stroke”, ”Eyes on Fire”, ”Fallen Angel”, ”Caught in the Line of Fire”, ”Strike Without a Warning” och ”Ride Me High”. Från den plattan spelades inte ton, ett bevis för en låtskattkista utöver det vanliga.

Precis som på Nottingham fick Treat foga sig att inte bli kvällens headline, då var det H.E.A.T, Shooting star och Hardline,  nu var det istället Stan Bush. Det är inte så att jag inte förstår att Stan Bush är kult i kretsarna, men Treat förtjänade tronen i såväl Nottingham som i Ludwigsburg.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är Stan Bush & Barrage album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bushs 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2019 framavlat 13 studioalbum, med väldigt långt mellan höjdpunkterna dessvärre.

2010 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk, producenten måste varit både döv och blind. Stan Bush har skrivit musik med storheter som bland annat like Jonathan Cain (JourneyJim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour.

The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush & The Barrage debut från 1987.

Stan Bush

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush upplevde jag som att han inte kände sig bekväm på scenen, på något sätt. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna han använde sig av. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och karaktäristiskt röst dessutom verkar han vara en sjyst kille helt enkelt, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Kvart i ett på natten hämtade jag ut jackan, 15 minuter senare var jag tillbaka på hotellet. Sviter från kvällen var: seghet av sex öl, brusande hörsel och krökt rygg efter allt stående.

Speldag 2

Vaknade med ett ryck, lite efter klockan 10.00. Det var ett hendomsprov att kravla sig upp ur sängen, ner till frukostbuffén. Trots fyra koppar espresso, kände jag mig sliten. DDR-vädret utanför lockade föga, till det tillkom det en pillemarisk blåst. Min nisch är att upptäcka, bocka av och hitta upplevelser, där andra inte ser möjligheterna.

Infallet att se Ludwigsburg Residential Palace, barockarkitektur från år 1704 kom på skam, efter att tankarna på en liten vila skulle göra en gott, fått ett gigantiskt fotfäste.

Jag hann duscha, smörja in mig med tigerbalsam, sippa på en het och stark kaffe som jag köpte i receptionen. Nu var jag på gång igen, med penna, block och nyfikenhet. Glest med folk, när första bandet för dagen, tjeckisk Black Tiger inledde spelschemat klockan 13.50. Förväntan byttes mot tristess, musiken var endimensionell, uppträdandet en orgie av  amatörism, låtarna flöt i varandra, utan att beröra undertecknad det minsta.

Lokalens största bar

Jag gjorde ett nytt försök att kommunicera med en kille med jeansväst med några hundra hårdrockmärken på. I det kraftfulla och välansade skägget syntes två ansamlingar av köttflagor, troligtvis rester från förra veckans dönerkebab. Sedan började mannen prata, jag kunde ha svurit på att det var tyska. Kommunikationslusten rann av mig snabbare än jag trodde det var möjligt.

Karlsruhebandet DeVicious med två plattor i bagaget var nästa akt till drabbning. Att inleda med allsång har vi konstaterat inte är någon vinnarstrategi. Sångaren Zoran Sandorov anammade en annan strategi som inte heller lär gå till historien som någon framgångsfaktor. Visst, Manowar, i all ära, men deras nisch är ju bar överkropp liksom.

Påtända tyskar

Zoran hade en kropp jag bara kunde drömma om att ha, trots det kändes det något pinsamt att se spektaklet. Doften av scenhybris var unken. Han hade en bra pipa, men också en gnällighetsaccent i kombination med att hårdrockskriken kändes felplacerade. “Never say never”, ”Everything” och ”Desire” var riktigt bra låtar, resten tyvärr på tok för intetsägande och klyschiga.

Efter välbehövlig kall luft, var det dags för svenska Age of reflection (AOR Heaven) att skrida till handlingarna. Deras första platta lämnade mig ganska kall, till kontrast till uppföljaren som kom i år: A new dawn.  Ärligt talat en topp 15 i år, allt har finjusterats till det bättre. Lars Nygren var för mig kvällens största utropstecken.

Jesus, var hittade man den mannen? Bland det bästa som jag sett på länge; vilken entertainer, vilken röst, vilken rockstar! Han behövde inte ta till påklistrade klyschiga scenovanor, utan uppträdde lugnt, naturligt; såg ruskigt bra och vältränad ut, ett fynd utöver det vanliga.

Svenska Age of reflection

Det var först i fjärde låten ”Here I am”, som följdes av nästan lika braiga: ”Go” som konserten tog fart ordentligt. Andra guldkorn var ”What f I break”, utomjordiska ”Writing on the wall” samt avslutande ”A new dawn”. Som sagt, Lars Nygren och låtmaterialet väckte till de sömndruckna tyskarna ur dvalan. Att sjunga bra är en sak, men att ha en bra scenvana och karisma är få förunnat.

Nästa band ut var också svenskt. Degreed har alltid tillhört mina husgudar. Såg dem för första gången på Väsby rock för sex år sedan. Då aningen, valpiga, nu fullblodsproffs. Bandet fick ungefär samma roll som Crashdiet dagen innan. Degreed tillförde otraditionell och välbehövlig energi till en genre som ibland är synonymt med klinisk, steril, överproducerat och tråkigt.

Degreed: aor för 2000-talet

Senaste plattan (2019) är spretig, precis som deras fyra tidigare alster, ett snyggare ord som låter betydligt  bättre är varierat. Precis som Crashdiet så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt. Vet inte riktigt om inledningsfrasen ”Let´s start a war” var så genomtänkt med tyska ögon sett.

I vilket fall så satte de standarden med tyngd och speed. Nästa låt: ”Lost generation” var i samma anda. Det de hade gemensamt var att ingen av de två inledande låtarna tillhör deras bästa, en svag inledning.

Kvaliteten höjdes med underbara tunga ”Shakedown”. Den trenden fortsatte med deras fantastiska cover på Ted Gärdestad ”Blue virgin isles”. Trippeln med ”Sugar”, ”Scam och ”Save me” var rena hajbeten för publiken, som kanske kom på att det här inte är en vanlig spelning, utan något unikt. Kom att tänka på att sångaren Robin Ericsson påminner lite om en ung Claes Malmberg.

Degreed är helt klart ett lagbygge, Robin tar lagom plats, han äger periodvis scenen med sin genuina inlevelse i låtarna. En riktigt bra spelning där jag ändå velat höra deras bästa låt ”Just image” samt ”Sex”, ”Ruins” och ”Nature of the beast”. Degreed borde fått 15-20 minuter mer speltid. De avslutade oväntat med en cover av Ozzys ”Bark at the moon”. Det kanske är såhär framtidens melodic rock ska låta.

Vega: ett uppdaterat Bon Jovi

Nästa band har jag ett väldigt polariserat förhållningssätt till. Å ena sidan är deras låtar nästan bara potentiella hits som andra skulle döda för, å andra sidan något dysfunktionellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på; abnormt jämntjockt månne. Vega har släppt fem plattor sedan år 2010. 2018 kom deras senaste och sämsta platta ut: Only human.

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som Degreed. Ska man hitta influenser så är det nog Bon Jovi era Slippery when wet/New Jersey uppdaterad med ett modernare sound.

Världens bästa tvillinglåtskrivarpar: James och Tom Martin har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera. First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Nick Workman heter sångaren som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dras.

Med all sannolik tysk

Live visade dock Nick på ett mer flexibelt röstomfång som kom mera till sin rätt. Den ibland könlösa produktionen på deras album ersattes av ett betydligt mer organiskt sound som klädde bandet bättre.

De allsångsvänliga hymnerna fick med publiken på noterna, från första riff till det sista. Bombastiska refränger avlöste varandra i låtar som ”Stereo Messiah”, ”Every litle monster”, ”Worth dying for”, ”White flag”, Explode” samt deras bästa låt: ”Kiss of life” från debutalbumet.

Sångarna Nick och Lars från Age of reflection påminde lite om varande i stilen: avslappnade, bra scennärvaro och en hel del karisma. Lite över en timme var en välbalanserad dos av energisk rock där publiken verkligen vaknade till liv. I mitt tycke kvällens bästa spelning.

Försäljning och signering

Utanför entrén fanns det ett provisoriskt mattält där middagsdevalveringen fortsatte. Utbudet var betydligt större på en mack än i detta budgethelvete. En dyr, snålt tilltagen, smaklös ris och curry ersattes av ett hårt hamburgerbröd med en bratwurst med äcklig tysk senap. Tysken som kom på den briljanta idén att kombinera just dessa produkter borde ha avrättats.

Såklart att korven hoppade upp en meter i luften, när inte brödet synkade med platsen för korven. Att köttstycket råkade undvika all asfalt, för att istället landa i områdets enda grusgrop var lite signifikativt för denna timme. Självklart var allt Maverics fel. Tre öl och en stadig frukost i kombination med ris och curry gick inte till historien som någon mathögtid precis.

Halv nio på kvällen skulle ödet förhoppningsvis ta revansch då aor-kult snubben Robert Tepper äntrade scenen. För mig och många andra aor-nördar är han mannen bakom superklassikern: ”No easy way out” från filmen Rocky IV (1985). Från debutplattan No easy way out från 1986 är det titellåten och ”Angel of the city” som är snuskigt bra.

Resten av materialet är i mina ögon inget vidare alls. På uppföljaren Modern madness (1988) är titellåten, ”The unforgiven”, ”Down in the belly of life”, ”Fighting for you” och ”Sing for you” bra låtar, resten utfyllnad. Åtta år senare dök plattan No rest for the wounded heart upp på skivdiskarna. Där funkar titelspåret, samt ”Another place another night” och  ”Which way are we running”. På hans senaste platta från 2019 är det egentligen bara titellåten ”Better than the rest” som sticker ut. Elva låtar från fyra album är det definitionen av en aor-hjälte, kanske, kanske inte?

Sedan 1985 har det hunnit hänt en hel del. Robert Tepper är nu 69 år gammal. När han raglade in på scen var min första tanke ledgångsreumatism. Min andra, nu får han en stroke. Han såg skör ut, och jag bad till Gud att han inte fick för sig att stage dajva.

Först efter två låtar vände det. Antingen tog han en näve kokain, syrgas eller smorde in sig med tigerbalsam den röda sorten. Sannolik använde sig han av hela trippeln; från skadskjuten till skållad guldhamster på några minuter. Frågan var inte om, utan när Mr Tepper skulle gå ner i split eller spagat.

Robert Tepper; inlevelse från en aor-hjälte

Respekten från publiken lät inte vänta på sig. De bar honom genom de de 12 låtarna han spelade. Robert hade en genuin inlevelse på scen  som var beundransvärd. Han var så tacksam att han fått inbjudan till Tyskland som för övrigt var första besöket för honom någonsin.

Till sin hjälp hade han en söt, ung bakgrundssångerska som fick ena huvudrollen i duetten ”Fighting for you”. Absolut en höjdpunkt på spelningen med ”No easy way out, ”Angel of the city” och ”Better then the rest”. Enda smolket i bägaren var att han inte tog med underbara ”Down of the belly of life”.

Kvällens headlinern norska Stage Dolls såg jag inte fram emot eftersom jag bara kan kategorisera ”Wings of steel” som en tillräckligt bra låt i deras låt-ebb. Tydligen hade fans fått rösta fram vilket reprisband de helst ville se, i detta 10-års jubileum. För mig, ett väldigt oväntat och oangenämt val. Tråkigt nog var detta uppträdande det första som var försenad med mer än 40 minuter.

Norges svar på Bryan Adams ligger nära till hands med den stora skillnaden att de i stort sett saknade adekvata refränger i låtarna. Visst de var lite lagom helylle charmiga, tighta och avslappnade. Det var ösigt på ett lugnt sätt. Dock upplevde jag tillställningen som…tråkig. Låtarna slätstrukna, ovarierade och refränglösa. Bäst var som sagt deras bästa låt ”Wings of steel” och i viss mån ”Love cries”.

Vega eller Robert Tepper hade i högre grad varit bättre alternativ till att knyta ihop 10-års jubileet säcken. Var hemma lite innan midnatt. Så sanslöst befriande att få lägga sig i sängen. Två och en halv mil på tre dagar och 18 timmars stående krävde sin hen. Jag belönade mig själv med två snickers från hotellreceptionen.

Dynazty i Linköping

Jag och kompisarna Leif Johansson, Jarmo Kolehmainen och Jonas Gustavsson inledde lite manligt käckt med bastubad, öl och stämningsfull hårdrock cirka klockan 16.30. Efter en taxi till Resecentrum tog vi pendeln till Linköping. Ett dystopiskt klibbigt regn skuggade oss till utmärkta restaurangen Yogi. Deras indiska meny har hittills aldrig gjort mig besviken, denna kväll var inget undantag.

Hell Yeah Rock Club arrangerar konserter i Linköping. Det var de som hade det goda omdömet att in Pretty Maids på Palatset för några år sedan. För övrigt en helt sanslöst bra konsert. Vi hann ta en kall öl innan Skövdebandet Mile intog Palatsscenen runt klockan 21.30.

Mile med två plattor i bagaget hade helt fallit helt under min hårdrockradar. Jag lyssnade in mig ordentlig på plattan The World In Focus som kom ut 2018. Albumet visade sig vara en rejäl pärla; 8 av 10 låtar var helt suveräna. Så för mig var förbandet nästintill minst lika intressant som huvudakten.

Med ena foten i klassisk Heavy metal, den andra i modern rock typ Avenged sevenfold och Disturbed spetsad med en smal vänstervad av pop; betongtungt, catchigt och melodiöst. Ju längre bandet fortsatte att spela, ju mer fick jag känslan av att de var ett svenskt svar på Disturbed, fast ett melodiöst sådant.

Framavlar man tunga melodiska hits som ”Crying in your sleep”, ”Sky is red”, ”Burning” och ”We stand tall” och lyckas reproducera de på scen så är mycket vunnit. De flesta hade väl kommit för att se Dynazty, men jag tror att de som inte söp sig redlösa fick ett nytt favoritband. Visst, den ena gitarristen var lie väl energisk i sin scengestaltning. Jag fick mera en känsla av en hypad pappa framför granen inför julklappsutdelningen till sina två tindrande barn. Men när han taggar ner lite och bandet får ännu mer scenvana så ser framtiden oerhört ljus ut.

Dynazty har under deras tre (egentligen fyra) senaste plattor frångått den mer sleaziga hårdrocken för en mer modern melodisk hårdrock, något bandet som jag själv är nöjda med. Bandet har liksom funnit sin nisch, en som kan föra dem till de riktigt stora arenorna i framtiden.

Sångaren Nils Molin har alltid sjungit gudabenådat, men scennärvaron har inte riktigt hängt med.  I och med bandets egna framgångar och medlemskapet i Amaranthe har han vuxit ut till en sann scenpersonlighet. Att han ser ut som en cool rockstar är bara ett extra stort plus i kanten. De flesta låtarna setlisten är tagna från de två senaste plattorna som exempelvis ”Breathe with me”, ”Firesign”, ”The Grey”, ”The human paradox” och ”Starligt”.

Trots alla bra låtar så smög sig en form av mättnad fram, ungefär som när man får en portion chokladpudding med grädde, och bara vill ha mera, men ganska snart märker att man tröttnat lite på de förföriska smakerna. Rockiga allsångsvänliga ”Knock you down” bryter det mönstret på ett välbehövligt sätt.

Att uppträda med bar överkropp, eller få igång publiken i första låten med handklapp är i mitt sätt att se på saken två kardinalfel. Det tredje felet är trumsolon. Jag verkligen avskyr alla former av individuella prestationer om det inte råkar vara Yngwie Malmsteen som står på scen. Dynazty har så många mer bra låtar i sitt bagage, ett trumsolo kändes otvivelaktigt som ett dåligt alternativ.

Helhetsmässigt var det två bra band, som tur var, skiljde sig åt musikmässigt. I slutet av Dynaztykonserten så började jag nästan sakna Miles lmodern rock mangel. Palatset är en utmärkt livescen i Linköping; Hell Yeah Rock club ett knippe eldsjälar som verkligen lyckats med sin mission – mer bra hårdrock till Östergötland.

Pompikonerna Fortune och Axe

Första gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med genren var via en kompis kompis och de två blandband han aor adlade mig med. Dessa gav mig inträdesbiljetten till grupper som Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin, Dakota med flera med flera.

Jag var helt enkelt fast, och har i skrivandets stund ännu inte kommit ur musikklorna. Ett av banden som infiltrerade mig allra mest var Axe. Sångarens Bobby Barth kraftfulla stämma i symbios med pompalster som:  ”Living on the edge”, ”Fantasy of love” och ”Carry on”, var nästan en andlig upplevelse.

Införskaffade mig plattan Living on the edge och senare deras bästa: Offering, från 1982. På det albumet fanns det hits som ”Burn the city down”, ”Rock´n roll part in the streets”, ”Steal anther fantasy”, ”Now or never” och ”Jennifer”, pure AOR-eufori.  För varje platta som gick sjönk låtkvaliteten dessvärre. År 2000 kom Axe sista platta ut: The Crown, viket var en skugga av deras forna dagar.

19 år senare har vi enligt bandets utsago plattan som knyter ihop aor-säcken: The final offering. Mina förväntningar var väl inte de högsta utifrån deras två senaste plattor. Dessa besannades dessvärre med råge, mer blues, mindre pomp-aor -  not worthy at all.

Ett annat band som moi dyrkar är Fortune. Dras självbetitlade album från 1985 är troligtvis det bästa pomp-aor som någonsin gjorts. De gick i graven efter att deras skivbolag gått bankrutt samt att bandet knappt fick någon respons alls. Ur askan kravlade Larry Greene and Roger Scott för att bilda bandet Harlan Cage. Stilen var glädjande nog i paritet med Fortunes sound. De ska ha all cred i världen för att lyckas med att skapa så mycket magisk musikvariation utifrån näst intill samma musikmall.

Till skillnad från Axe så höll alla album från dem rätt hög klass. De släppte: 1. Harlan Cage (1996), 2. Double Medication Tuesday (1998), 3. Forbidden Colors (1999), 4. Temple Of Tears (2002). Sämst i mitt tycke är faktiskt deras första självbetitlade album. Keyboardisten Roger Scott Craig släppte 3 plattor under 101 south där sången istället sköttes av Gregory Lynn Hall. Första plattan var ruskigt bra, därefter sinade kvaliteten betänkligt.

34 år efter Fortunes första och enda platta kom uppföljaren Fortune II. Efter många lyssningar blev jag till sist tvungen att abdikera, musiken var helt enkelt djävulskt bra. Visst, produktionen kunde varit krispigare, men variationen och hitkänslan i låtarna finns fortfarande tillgängliga.

”Whats´s in the water in Sweden?”

Här nedan följer ett urval av svenska grupper som släppt musik under 2019

Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hård rock och a.o.r. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien är en svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya grupper likt en bilfabrik, när genrens ursprungsland nästintill har abdikerat. I Sverige dyker det upp adekvata band som Art Nation, H.E.A.T, Night flight orchestra, Rouelette, Crazy Lixx, Eclipse, Impera, Heartwind Perfect plan, Gahering of Kings, Work of art, Dynazty, Ghost med flera med flera.

Pop och r & b finns det också en uppsjö av artister som slagit som exempelvis Robyn, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, Swedish house mafia, Zara Larsson,  Tove Lo, Icona Pop, Shirin och Seinabo Sey,

Vi får inte glömma siffran 10 miljoner. Vi får inte glömma att Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers, Ed Sheeran, Justin Timberlak och Kesha med mera med mer. Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens  epicenter- Los Angeles. Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår , hur är det egentligen möjligt?

Vandor, Bloodbound, Astral Doors, Three dead fingers, Corrosive Sweden, Children of the sun, Stormburner,

Gathering of Kings, In Flames, Tug of war (swe/USA), Mike machine, King Hobo, Steelwings, Northtale, Bellybuster,

In mourning, Rexoria,  Earth Messiah, Witchers, VA Rocks, Mats Karlsson, Bombus, Frontback, Silent call, Lights of skadi

Corroded, Starbreaker, Crazy Lixx, Six feet deeper, Dogface, Frame, Fretless, Opeth, Joseph Toll, Avatarium, Art Nation

Come taste the band (norw/swe), Velvet insane, Enforcer, Lykantropi, Royal republic, Dimhav, House of shakira

Lars Boquist & the 1712s, Backyard Babies, Grand Magus, Port Noir, Hammerfall, Thobbe Englund, Age of reflection

In Flames

Lugnet, Darkwater, Skraeckoedlan, Axenstar, Mammuthus, Freternia, Left hand solution, Crashdiet, Liv Sin, Eclipse

Soilwork, Steelwings, Tungsten, We are the catalyst, Forever, All things fallen, Pretty Wild, Helvetets port, Khadavra, Stew

Soen, Find me, Evil Conspiracy, Heavy Feather, Hedda Hatar, X -Romance, Thenighttimeproject, Starmen, Ram, Capricorn

Veonity, Candlemass, Supralunar, Crossfade, Prins svart, Majesty, Bullet, Skånska mord, Twilight force, The Drippers

Grand Royale, Evergrey, Monlord, Mikael Erlandsson, Erik Lazaroff & Hökarna, Kairos, Magnolia, JD Miller, Murderbird

Tucana, Pulgasari, The Riven, Lindblom, Per Wiberg, Sabaton, Misth, Satan takes a holiday, Narnia, Saint Daemon (Swe/Norw)

The Dark Element (finskt/svenskt), Work of art, The Riven, Robert Pehrsson´s humbucker, Janina Jade, Roadhouse diet,

The Flower kings, Metalite, State Cows, Prime Creation, Hot Breath, Rag- and – bone, Diamond dogs, Alfahanne

The Ferryman, Anbaric, Kadavar, Nocturnalia, Blacksmith legacy, Crystal eyes, Henning Hallqvist, Year of the goat,

Tidal wave, Deaf rat, Hasse Froberg and musical companion, Screamer

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och  Fighter  V sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2019 års bästa album

Oh my God, vilket getingbo av adekvata låtskrivare i världsklass. Vem av dem  skulle ha det där lilla extra i bakfickan: Magnus Karlsson, Erik Mårtensson, Daniel Flores, Erik Säll, Atkins/Hammett eller Alessandro Veccioo?

Jag är nationalist, och tycker om när svenska artister/grupper slår utomlands. Dock vill jag på alla sätt undvika att falla djupt i någon form av jävfälla, det vill säga höja svenska plattor till skyarna, trots att de inte är tillräckligt bra.

Trodde dock inte det kunde bli värre än 2018 med antal svenska grupper på listan, men så blev det iallafall, 12 av 25 plattor är från Sverige, samt några med rejäla svenskkopplingar som The Defiants, The dark element, Pretty Maids och Within Tempation.

Varför är inte  exempelvis inte Vaina med på listan, de är ju så hypade? För få bra låtar i min mening. Varför inte Fighter V, det har ju så bra låtar? Därför att rösten är på tok för enerverande, vilken smittar ner helheten, något som resulterade i att jag ratade plattan helt.

Sedan 2012 när jag haft igång denna lista så har det aldrig varit svårare att kora rangordningen från 1-7, helt sanslöst. Jag fick helt följa aha-upplevelse strategin. Det är ett försök att skilja jämna plattor från varandra och gå in i mig själv för att finna låtar som jag berörs av. Då jag inte är en textkille så är det musiken i sig som helt fäller avgörandet.

1. Cyhra – No halos in hell

Debutalbumet blev 2017 års bästa platta på denna eminenta lista. Jag skrev till bandet att den enda nackdelen med musiken var att den inte går att toppa. Nu står vi här, den andra plattan har släppts, och jag får abdikera.

Den kanske inte bättre, men inte heller sämre. 14 låtar brukar vara i mesta laget. Dock är materialet så bra att det faktiskt inte gör något; modern melodisk metal, med killerrefränger,  några som Max Martin & Shellback skulle kunna döda för.

Helt ärligt, det existerar inte en enda filler på plattan, men några sticker ut lite extra: ”Out of my life”, ”Battle from within”, ”I´m the one”,  ”Dream gone wrong”,  ”Hit me” och”I had your back”. Pianoballaden  ”Lost in time”, som förövrigt är en av de bästa lugnare låtarna i år, tycker jag är ännu bättre i dras full band version.

De två  allra största kronjuvelerna på plattan är dock  ”Kings and queens” och ”Bye bye forever” som är beyond utomjordiskt bra. Mellokänsla, var är vrålapan, kommersiellt; strunt i belackarna, de är nog främst avundsjuka att de själva inte kan skapa musikmagi.

2. The Ferryman – A new evil

Projektet består av av svenske Magnus Karlsson (Primal Fear) på gitarr, amerikanen Mike Terrana på trummor (Yngwie Malmsteen, Rage) och slutligen  den ”nye” Ronnie James Dio: Ronnie Romero.

Debutplattan från  gruppen som kom ut 2017 var lite över medel, det vill säga inte fantastisk. The man behind it all är Magnus Karlsson,  Sveriges bästa och jämnaste låtskrivare med Erik Mårtensson från Eclipse. Ligger man bakom två egna sanslösa soloalbum, Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Codex och Starbreaker så är det inte vårt att förstå att han han har något utöver det vanliga när det kommer till att skulptera fram hits, som dels är kvalite framför kvalite, dels förmågan att mejsla fram tidlösa klassiker, till råga på allt med ett eget sound, som bara bär hans egna signum.

A new evil  innehåller episk kvalitativstinn musik från Magnus Karlsson, som bara han kan leverera. Med ett melodisinne som är få förunnat styr han projektskutan till något som överstiger debutplattan med råge. Detta är melodidriven melodisk hårdrock i paritet med Masterplans tre första plattor. Ibland får jag  känningar av Magnus Karlssons gitarrspel till Yngwie Malmsteen shreddande, fast i lagom doser till skillnad från Mr Malmsteen själv. Även låtmaterialet för tankarna till Yngwie-terratorium och till plattor som Triology, Eclipse och Fire and ice.

För mig är överlag hela plattan klockren. Måste jag välja några låtar som höjer sig över de andra är det ”Bring me home”, ”A new evil”, ”The night people rise”, ”Heartbeat” och  ”No matter how hard we fall”. Kvalitet och känslan på dessa livsnerver får mig att tänka på varför jag började lyssna på hårdrock och melodiös hårdrock från allra första början – stunning.

3. A Joker´s rage – The rain dancer

Vilken djävulsk röra av genrer. Det borde inte funka, men i mina öron synkar det fullt ut. En bra låt, är en bra låt helt enkelt, något brittiska A Jokers rage tagit fasta på. Kan Cats in space, The Dirty Youth och Cyhra vara med på listan så kan detta upplagda smörgåsbord av snygga melodier och big hooks inkluderas.

Fyramannabandet från York i norra England skräms inte att mixa typ alla stilar som det bara går att uppbringa som Punk, Classic rock. 80’s Pop, Disco, Dance, Electronica, Modern rock och Metal. Ekon från Queen, Muse och James Bond ledmotiv är inspirationer som framförallt visar sig i ståpälslåten ”Secrets” tillika plattans höjdpunkt.

Precis om Queen och svenska Royal republic lyckas de hybridisera genrerna, utan det på något sätt känns påklistrat eller spretigt. Radiovänligt, absolut, i mina öron är det något positivt. Whitney Houston’s - ”I Wanna Dance With Somebody” samplas i början av låten ”This dance”, genialiskt.

Vi behöver betydligt mera musik där lekfullheten finns närvarande, utan någon dold agenda att parodiera på densamma. Bandet tycks helt enkelt älska sin musikhistoria och visar det genom att skapa hybrider som ”Shylock”, ”My heroes”, ”The one”, ”Meant to be”, ”Secrets”, ”Bounce”, ”Screamng with the lights out”, ”Bounce”, ”Hideway”, ”Ballet to the masses” och ”Stars align”.

4. Eclipse – Paradigm

Eclipse har en så hög lägsta nivå så det vore ett helgerån om inte någon av deras album intog någon av årets 5 första platser. Det hela började väl egentligen efter deras 3:e platta Are you ready to rock som, var helt okej, men inte mer.

I och med att Erik Mårtensson fick förtroendet med att skriva låtar till W.E.T 2009 och att projekt blev et fullträff så upplever jag att att han växte enormt som låtskrivare.

Med ett ökat självförtroende blev Bleed & scream från 2012 ett resultat av detta. Det albumet och kommande två var en uppvisning i den högre melodiska hårdrockens skolan. Paradigm sällar sig till kvaliteten på dessa album. På plattan har man lyckats skaka av sig Whitesnakeskuggan (1987), vilket i min mening var ett välbehövligt drag för en fortsatt karriär, utan att bli kopior på sig själva.

Jag tycker att Paradigm är deras jämnaste platta hittills. Variation och mer rak melodiös hårdrock passar bandet som handsken. Det är sex låtar som sticker ut extra mycket: ”Viva la victoria”, ”United”, ”Delirius”. ”38 or 44″, ”Masquerade” och  ”Blood wants blood”.

5. Within Temptation – Resist

Hela fem långa år har gått sedan Nederländernas förra plattan Hydra släpptes tillika deras sjunde. De är ytterligare en grupp som kan tillskansa sig en exceptionell hög lägstanivå. På denna platta finns det inte en enda dålig låt, vilket de inte heller fanns på förra eller förrförra plattan heller. Helt ärligt, har egentligen inte hört en enda dålig låt på deras senaste fem album, snacka om perfektionism.

A wall of sound är en beskrivning som passar bra in på ett band med ett djävulskt melodisinne i kombination med en fantastisk massiv ljudbild i symbios med malande gitarrväggar som synkas samman på ett unikt sätt. Hela plattan andas mer midtempo än de tidigare alstren, vilket är bra utifrån att variationen är så genant stor.

Within Temptation är inte heller rädda för att inkorporera rap, electronica, pop och andra genrer, vilket i mitt tycke, när det blir så bra som det blir, är en extra krydda, tillika en motformel mot att genrens likformighet. Denna gång får Papa Roach frontman Jacoby Shaddix, svenske Anders Friden från In Flames och belgiska Jasper Steverlinck chansen att skapa musikmagi.

Konkurrenter som Delain och Edenbridge kan glimra till, men kommer aldrig i närheten av Within Temptations variation och melodisnickerier. Sharon den Adela änglalika kraftfulla och sårbara popröst är dessutom oöverträffad. Stämman passar lika bra till lugnare som till tyngre låtar. Måste jag välja bästa låt så får det bli episka ”Endless war”, tätt följd av ”The reckoning” och ”In vain”.

6. The Defiants – Zokusho

Gruppen består av Paul Laine (Danger Danger) på sång, Bruno Ravel (Danger Danger) på bas och svenske strängbändaren Rob Marcello (Danger Danger, The Poodles) på gitarr. Paul Laine ersatte Danger Dangers originalvokalist Ted Poley mellan 1992 och 2003. Örebroättlingen Rob Marcello (Robert Wendelstam) ersatte Andy Timmons år 2003.

De är lätt att säga att allt var bättre förr. Exempelvis är Danger Dangers debutalbum något som fans rankar högt bland världens bästa album. Skärskådar man den plattan hittar jag bara ”Under the gun”, ”Don´t walk away” och ”Rock america” som exceptionella låtar, resten ok, varvat med halvtaskiga låtar. Ibland har människor lite väl lätt att upphöja något som var okej till något som är untouchable.

De ynglar av sig en utmärkt uppföljare till debutalbumet från 2016 som innehöll manna från himlen :”Love and bullets”, ”Waiting for a heartbreak”, ”When the lights go out” eller den plattans bästa spår: ”Underneath the stars”.

På Zokusho återfinns melodiös rock/hårdrock av högsta klass med feta minnesvärda refränger som osar 1980- och 1990-tal. Det klassiska Danger Danger soundet, fast med betydligt jämnare material. Stämsången är både snygg och välplacerad.

Überkvalitet som ”Love is the killer”, ”Hollywood in headlights”, ”Fallin for you” och ”Stay” tar andan ur en. Resten av låtarna är också djävulskt bra. Tyvärr kan de också ståta med listans mest onödiga låt, såväl musik- som textmässigt: ”Drink up”, fast 10 hits av 11 möjliga är ändå ren världsklass. The Defiants bär den amerikanska melodiösa hårdrocksfana högst med Frontierskollegorna Revolution Saints.

7.  The Dark Element – Songs the night sings 

Jani Liimatainen från Cain’s Offering och Sonata arctica, två band som definitivt inte kvalar in på någon av mina favoritband-lista, mycket på grund utav halvtaskig accentsång. Samma man har både producerat och skrivit det mesta av materialet. Melodibloddopning eller ren skär sisu, eller är det två ord för samma sak? Helt plötsligt skapas det låtmagi, något som saknats i de två överskattade finska banden.

Anette Olzon frontade Nightwish från 2007 till 2012 och sjöng på två Nightwish-album. The Dark Element inspireras och bygger sitt sound på just de två plattorna, dock med ett subtilt inbyggt hybris. Trots det, ett smart drag, det tycks inte bara vara jag som dras till den uppbyggnaden av toner.

Jämför man denna platta med ett annat Frontiers projekt: The murder of my sweet så är kontrasteringen total. Filmiskt, kvinnlig sång, bombastiskt och poppigt, där slutar likheterna. På Songs the night sings finns det bett i både låtarna och rösten, men framförallt kommer man ihåg låtarna, något man inte gör hos deras svenska kollegor.

Från power metal till aor, från pop till jazz, På plattan återfinns årets bästa (halv) ballad: ”To whatever end”. Vemodet i sången skulle kunna besitta berg. All killers no fillers kan epitera musiken. Trots det så hittar man allt som oftast egna personliga favoriter: här är mina: ”Songs the night sings”, ”Pills on my pillow”, ”Get out of my head”, och ”Not youre monster”. Som sagt det dramatiska, bombastiska och den sköna atmosfären tilltalar verkligen mig, en anmärkningsvärd superb uppföljare.

8.  Gathering of kings – First mission

Allt startade med en man: Ron Dahlgren. Grundare och chefredaktör för Rocknytt. Han hade en idé, en vision, en dröm om att skapa någonting nytt. En svensk version av Phenomena. Det engelska AOR/Hårdrocksprojekt skapat av Whitesnakes gitarrist Mel Galley och hans bror, albumproducenten Tom Galley som tillsammans med dåtidens giganter såsom Glenn Hughes, Brian May och John Wetton och ett antal andra av rockhistoriens största namn inom branschen släppte tre album mellan 84 och 93.

Den svenska versionen som döpts till Gathering of Kings består av följande personer: Björn Strid – Soilwork (Sång), Rick Altzi – Masterplan (Sång), Apollo Papathanasio – Spritual Beggers (Sång), Tobias Jansson – Saffire (Sång), Jens Westin – Corroded (Sång och Gitarr), Alexander Frisborg – Helldog (Sång), Victor Olsson – Saffire (Låtskrivare, Leadgitarr på samtliga spår, Keyboard och Kör), Stefan Helleblad – Within Temptation (Gitarr), Martin Sweet – Crashdiet (Gitarr), Erik Mårtensson – Eclipse – (Gitarr), Nalle Påhlsson – Treat (Bas på samtliga spår), Richard Larsson – The Night Flight Orchestra (Keyboards), Chris Laney – Pretty Maids (Keyboards), Erik Wiss – Cap Outrun (Keyboards), Jonas Källsbäck – The Night Flight Orchestra (Trummor), Efraim Larsson – Streamline (Trummor), Robban Bäck – Mustasch (Trummor), Henrik Sethson – Casanovas (Bakgrundssång), Thomas ”Plec” Johansson (Producent), Ron Dahlgren (Projektledare/Exekutiv Producent) och Nina Dahlgren (Exekutiv Producent) lånat från The Maloik Rock blogg.

Victor Olsson från Saffire, med hjälp av Alexander Frisborg från Hell Dog. Visst, Saffire har ynglat av sig några riktigt bra låtar, men ärligt talat, inte trodde jag att han utifrån tidigare historik inte var kapabel att skriva sådana här monumentala och varierade kronjuveler. Då vi lever i landet lagom utesluts sisu, och då återstår bara melodibloddopning. Han samsades nog på samma läger som The Dark elements låtskrivare och gitarrist: Jani Liimatainen?

Gok kan ståta med årets bästa cover. Deras tolkning av Carolas, bröderna Gibbs pennade ”Runaway” är gjord med ett stort hjärta. De kan också ta på sig ansvaret för att knåpat hop en av årets bästa ballader, den tårdrypande ”Passing rain”.

Precis som på ovanstående The Dark element präglas innehållet starkt av epitetet ”All killers, no fillers”. Det är ju bara att abdikera för något som inte borde vara möjligt att skapa. Med de superlativen borde rättmätigen albumet toppa listan, men det är just det där med aha upplevelsen, jag nynnar inte lika mycket på låtarna som jag borde.

Förutom balladen och covern så upphöjer jag ”Forever and a day”, ”Love will stay alive”, ”Lonely road”, ”Angels”, ”Long way from home” och power metal aktiga ”Battle cry”. Allt på plattan är top notch, de olika sångarna, produktionen, musikerna och variationen.

9. Pretty Maids – Under your madness

Varje albumsläpp med bandet är som en tidig julafton. Treat och Pretty Maids står för de nordiska flaggorna i hårdrocksvärlden. De dominerade dåtid, och även nutid, vilket är få band förunnat om man inledde sin karriär i början av 80-talet, typ i 40 år. Båda banden har mer gemensamt än vad de själva förstår.

Först och främst en hög lägsta nivå som är exceptionell: Pretty Maids 131 låtar i min Spotifylista, Treat, 57 stycken. Visst kan det bli klyschigt, men båda banden tar upp andra ämnen än bara kärlek, fest, alkohol, drakar och demoner. Såväl Treat som Pretty Maids har fler lager i sin musikskatt, vilket gör dem tidlösa, och bidrar till ett mervärde musikaliskt sett.

Under your madness ändrar fokus till mjukare lager än sina tre föregångare. Det är ju det som är en av essenserna just pendlandet mellan tufft och mjuk. Måste medge att jag är mer än barnsligt förtjust i deras hårdare låtar och saknar faktiskt lite tuffare takter. Antar att ”Litle drops of heaven” lagt plattans tongivning, på grund av att det är bandets klart mest streamade låt, med över 3 miljoner lyssningar.

De sex första presenterna är manna från himlen: ”Serpentine”, ”Firesoul fly”, ”Undress your madness”, ”Will you still kiss me (if I see you in heaven)”, ”Runaway world” och ”If you want peace (prepare For War)”. Den andra hälften av plattan tilltalar mig inte alls lika mycket. ”Black thunder” är inte bra, ”Slavedriver” är tjatig, ”Shadowlands” och ”Strength of a rose” hamnar lite i skymundan på grund av att jag hellre sett lite snabbare takter, istället för aor.

Pretty Maids frontman och sångare Ronnie Atkins har diagnosticerats med lungcancer. Han inledde i oktober behandling för denna horribla styggelse som drabbar så många bra människor. Bandet och sångaren själv gick ut med följande meddelande via sina sociala medier:

“We are sorry to announce these bad news

Our brother Ronnie has recently been diagnosed with lung cancer…

This means we will have to cancel all shows announced until the end of January 2020 and we’re all sorry for the inconvenience that might bring.
Right now all plans are on hold, so for the moment we can’t say much more due to the current situation but we will keep you updated.

ALL focus is now on Ronnie’s health and undergoing treatment.
We hope for your love and understanding.
/Ken, Rene, Chris and Allan

Ronnies open letter:

STATEMENT

It’s scary how your world can be turned upside down in a couple of weeks.

I went to my doctor for a routine check complaining about some back pains in mid-August.
I then went through numerous scans, bronchoscopy, biopsies etc. and spent a lot of time waiting for answers in uncertainty.
And so finally three weeks ago I found myself diagnosed with lung cancer.

Now this has by all means been a shock to me, my family and those close to me since it came totally unexpected without any typical symptoms and everything just happened and developed so fast lately.

I’m already in treatment and underwent surgery two weeks ago, then spend some 10 days in hospital with pneumonia as a consequence apparently linked to the surgery.

According to the medical staff my prospects are good considering it’s lung cancer. However, I will have to undertake further treatment the next couple of months to be on the safe side.

This means that I unfortunately will have to step back from most musical activities concerts etc. for an indefinite period of time.

I’m going into this with a positive mindset and with the continuing love and support from my family and friends I’m determined to battle this disease the best I can -God willing!

LOVE ❤️
Ronnie Atkins”

10. Fortune – II

Jag avgudar debutalbumet: världens bästa pompalbum alla kategorier, en topp tio av alla aor plattor som någonsin släppts. Nu har det  gått över 30 år; då dyker uppföljaren upp. Dessvärre är det få grupper som kommer undan med hedern i behåll i dylika situationer. Indirekt gör inte heller Fortune det, eftersom det skulle krävas en djärv skidlift att bestiga berget där debutalbumet parkerat sig för all evighet.

Plattan hade dock mått betydligt bättre med en krispigare produktion, den låter liksom lite sömnigt. Bandet ska verkligen ha cred för bedriften att kunna variera sig så mycket utifrån de lite snäva musikaliska inramningarna de målat in sig med. Fortune ska också ha en eloge för skapandet av dramatiskt melankolisk pomp-aor, där Foreigner  och Asia snarare framstår som Marcus & Martinus.

Efter ett antal genomlyssningar utkristalliseras många härliga melodiska slagdängor som ”Don´t say you love me”, ”Shelter of the night”, ”Freedom road”, ”A litle drop of poison”, ”What a fool I´ve been”, ”Overload”, ”Heart of stone”, ”The night” och ”New Orleans”. Oj då, det var nästan hela plattan. Får väl bara konstatera att Fortunes uppföljare varit den platta som växt mest i mina öron med The Dark element. Det bästa tecknet av dem alla är när väl när man gnolar på olika låtar på plattan, och upptäcker, just det, det är ju Fortune.

11. Myrath – Shehili

Det som inte är nordiskt, brittiskt eller nordamerikanskt upplever jag generellt inte kunna leverera helheter. Grupper från Grekland, Spanien, Ryssland, Turkiet och dylikt faller allt som oftast bort på grund av halvtaskig sånginsats eller accentorgier.

Tunisiska kvintetten Myrath inledde sin karriär som coverband. Shehlil är deras femte album tillika den hittills jämnaste hittills Progressiv metal med arabiska influenser, typ ett tunisiskt svar på Kamelot. Från början till slut är albumet en fröjd för örat. Inledande ”Born to survive” är bäst, därefter kommer ”You´ve lost yourself”, ”Dance”, ”Monster in my closet”, ”No holding back”, ”Mersal” och ”Shehli”

Myraths arabisk folkmusik är så himmelskt väldisponerad. Materialet känns inte tillrättalagt, utan bygger på kärleken till de båda världarna som respekteras med vördnad. I många låtar sjunger de partier på arabiska något jag vill höra ännu mera av i framtiden. Zaher Zorgatis röst är både säregen och kraftfull.

För mig är detta ett av årets största positiva överraskningar. Det är precis det här som jag saknat sedan Kamelots platta Karma från 2001. Musikpolleten har trillat ner på Shehli, det som inleddes på embryot Legacy från 2016.

12. Roulette – Now

Är detta årets Perfect Plan? Var kom de här grabbarna ifrån? Hur är det möjligt att servera oss lyssnare en sådan här högkvalitativ dos av klassisk aor? Bandet är ett underbart bevis på att rockband aldrig ska ge upp, eller byta stil bara för att musiktrender kommer och går. Bandet bildades redan 1985 och stod på tröskeln till ett genombrott när exempelvis självaste Tommy Nilsson körade på deras första singel: ”Only the strong”. CBS prioriterade ett annat band samtidigt som grungen dödade det mesta i branschen som andades melodisk rock.

Det skulle dröja ända till 2008 innan ett livstecken hördes från Roulette, i form av samlingsplattan Better late than never på AOR-FM. Den begränsade upplagan på 1000 exemplar sålde snabbt slut, vilket 2010 resulterade i ett återsläpp med två ytterligare spår som sålde slut på en månad. Bandet fick blodad tand och inledde processen med att börja skriva nya låtar.

Roulette fick skivkontraktsförlag från fyra bolag sedan de släppte självfinansierade singlarna ”Secret room” (2015) med Chris Rehn från Takida som producent, ”Right by your side” (2016) samt ”The only way” (2017). Till sist blev kvalitetsribban för stor  hos melodic rock fans, men viktigast, hos Black Lodge/Sound Pollution, vilka kontrakterade bandet.

2019 skrivs ett nytt oväntat kapitel i och med tio helt nyskrivna låtar som samsas på ett fullängdsalbum. Generellt sett brukar dylika tilltag drabbas av hybris genom att grupper från för förstorar deras egna storhet och vidden av deras egna låtar. Gemensamma nämnaren för det brukar nästan bara vara att gruppmedlemmarna blivit 30 år äldre, sämre musiker, förstörda röster, ölkaggar och dylikt. Roulette bevisar att det finns undantag.

I mina ögon är varje låt på plattan en potentiell hit, förutom lite klyschiga ”Turn it around” som i och för sig inte är dålig, men ändå sämst på plattan. Thomas Lundgren har en behaglig röst som navigerar ekona från Journey, Def Leppard och Danger Danger. Måste jag välja tre låtar som är best of the best får det bli: ”Another night”, ”Keep on dreaming” och ”We can make it”.

13. Find me – Angels in blue

Tredje plattan från svensk/amerikanska duon Find Me. Bandet består av producenten/trummisen och låtskrivaren svenske Daniel Flores (First Signal, The Murder Of My Sweet, Issa, Seventh Wonder) på meritlistan och amerikanen Robbie LeBlanc från Blanc Faces. I dylika Frontiersprojekt känns det ibland som det är tärningarna som får bestämma om betyget blir mellan ett till fem, lite beroende på dagsformen på de olika låtskrivarna som bidrar till att fylla upp ett album.

Senaste Sunstorm, Place Vendome, Toby Hitchcock och First signal hade inte riktigt tärningarna på sin sida, medans senaste Find me verkligen hade det. Visst, 2-4 bra låtar brukar det alltid finnas, men sällan fler än fem. Detta undantagsfall innehåller sex superba aorlåtar: ”No tears in paradise”, ”Chain of love”, ”True believer”, ”Can´t let go”, ”One last kiss” och ”Living a lie”.

Låtskrivarna Michael Palace (Swe), Ulrick Rönnqvist (Swe),  Torben Enevoldsen (Danm), Niclas Ohlsson (Swe), Philip Lindstrand (Swe), Morgan Jensen (Swe), Alessandro Del Vecchio (Italien), Stefano Lionetti (Italien) lyckades få in en fullträff helt enkelt.  Find me´s jämnaste och bästa platta hittills.

14. The Dirty Youth – Utopia

De Walesiska melodisnickarna har återigen knåpat ihop en trave hits på uppföljaren på det utmärkta albumet Gold dust från 2015. Jag blev helt knockad av de tre första låtarna. Det är så begåvat, snyggt och uppkäftigt så man blir mållös; energisk powerpoprock av absolut högsta klass.

Utopia”, ”Horizon, ”Lay your hand”, ”One dance” och ”The ballad of San Frandisco” är nog årets starkaste kvintett. The Dirty Youth blandar verkligen alla genrer…och får det att låta så oerhört bra. Gillar man Blondie, The Sounds, Icons for hire, Pink eller Halestorm så dyrkar man Utopia.

Nämnda fem låtar i kombination med ”Lights” och ”Won nil” skapar en av årets bästa plattor. Danni Monroe sjunger lika genrelöst precis som bandets rockpop anthems i sig. Förutom snygga arrangemang, stora refränger, har gruppen den goda smaken att kunna variera sin energi innovativt så att lyssningarna inte blir enformiga på något sätt.

15. Ray Alder – What the water wants

Ray Alders huvudband Fates Warning har jag av någon anledning aldrig lyssnat på. Prog super guppen Redemption som han frontade i några album är bara intetsägande. För mig är progmetal associerat med musikbriljans, musik för musiker, utan tillstymmelse till refränger, vilket i mina öron allt faller som ett korthus, undantaget som bekräftar regeln är brittiska Threshold.

Mina förväntningar på plattan pendlade mellan -1 till -3 på en tiogradig skal. Oväntat var bara förnamnet, när en värld av intelligenta melodier med ytterst starka refränger öppnade sig. Att så många spår osade aor med tyngd var minst lika oväntat som välkommet.

Efter många år i branschen släppte ikonen i slutet av året ett super album. Musiken inleds becksvart melodiskt med melankoliska”Lost” följd  av domedagiga ”Crown Of Thorns”. Blytunga ”Shine ”, hypnotiska ”A Beautiful Lie”, übermäktiga ”Wait” och  ”What the water wants”. Det ska tilläggas att dessa låtar är i absoluta världsklass. Sången från Ray är sensationellt passionerad, produktionen precis så där lagom tung och musikerna briljerar med sitt djup…på rätt sätt.

16. Work of art – Exhibits

Kungarna av soft a.o.r är tillbaka med den fjärde plattan. Mer pure aor än toto västkustrock, något som passar mig betydligt bättre. Deras nya alster påminner mig lite om EM-kvalet i fotboll Rumänien – Sverige; en väl genomförd match. Likt den, är genomförandet top of the class, förutom  då saknaden av  ännu flera killerhooks.

Då menar jag låtar som: ”Shout till you wake up”, ”The machine”, ”The rain”, ”Nature of the game”, ”The great fall”,  ”Emilie” och ”Lost without your love”. Det närmaste jag kommer dessa juveler är avslutande och en av årets bästa låtar alla kategorier ”Let med dream”  samt ”misguided love”, ”Come home”, ”What you want from me” och ”This isn´t love”.  

Exhibits är bandets näst bästa platta efter In progress från 2011. Inte en dålig låt, ändå har jag som lyssnare så osannolikt höga krav på bandet och kräver bara ha mer och mer, trots den oerhört höga nivån på allt från, sång, musiker, produktion och låtmaterial, skäms Mats, skäms.

17. Cats in space – Day trip to Narnia

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando Diao och ACT, i England har de Struts, A Jokers rage och Cats in space. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop  det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hörs överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder. De har en lekfullhet i musiken som påminner mig lite om svenska Big Money som släppte två genialiska plattor på 90-talet

Paul Manzi har en sagolik röst som är som gjord för denna eklektiska brygd. Många har jag förstått föredrar plattans andra hälft som är en typ rockopera om Johnny Rocket i sju låtakter. Själv är jag mer förtjust i första hälften där plattans bästa spår ingår: ”Narnia”. Efterföljande  ”She´s talk too much” är lika crazy som bra. ”Hologram man” tillhör också en av de bättre låtarna på skivan precis som ”Tragic alter ego”.

18. Age of reflection – A new dawn

Här har bandet som släppte sin debutplatta 2017. Den var rätt slätstruken, ett band i mängden, men på denna uppföljare kan jag bara skriva: ”oj då”. Age o reflection har höjt nivån på precis allting, från låtskriveriet, läcker stämsång till produktionen i sig. Att skapa hits är inte det enklaste som många tror. Utifrån alla plattor som jag hört verkar det vara ohyggligt svårt för majoriteten att melodisnickra något adekvat.

Tre av 2019 års 50 bästa renodlade aor-låtar lyckades de oväntat framavla: ”Here I stand”, ”Go” och  ”Write on a wall”,  därutöver samsas bra aor och melodisk rock som i ”A new dawn”, ”Until death do us a part” och ”Never alone again”. Cutting Crew covers ”I just dies in your arms” är egentligen bra som den är, men deras version av låten är inget att skämmas för.

British AOR, utspädd med American klassisk AOR, smaksatta med stora refränger, smäktande körer och dramatiska synthmattor. På debutplattan lät sångaren Lars Nygren aningen opersonlig och slätstruken. På uppföljaren så tar han tag i taktpinnen och höjer sig några snäpp. Då jag såg honom på HEAT festival i år så vet jag att det faktiskt låter ännu bättre live – ett fynd.

19. Crashdiet – Rust

Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2015. Sex år har gått sedan förra halvhyfsade albumet The savage playground släpptes. Det kan vara en del i framgångsfaktorn, att man helt enkelt vuxit sig hungriga. Med fyra tidigare topplattor i bagaget har bandet en tung låtskatt med sig in i 2020-talet.

Fem plattor på 14 år, med fyra olika sångare. I mitt tycke har alla varit riktigt bra på sitt sätt. Färskingen Gabriel Keyes visar att han slår de andra sångarna på fingrarna på skiva som live. Han har en smärta och svärta som känns genuin, inte påklistrad, inte klyschig, vilket i denna genre är svårt att värja sig emot, när själva genrekonstruktionen i sig är just überklyschig.

Även om bandet själva valt att använda sig av epitetet sleazerock så vill nog jag påstå att förutom första plattan är det ren melodisk hårdrock som serveras med strimlad aor i trerätters menyn, toppat med hookiga refränger. De lirar i samma skola som kollegorna i Crazy Lixx, H.E.A.T, Hardcore superstars; ett skandinaviskt Mötley Crue.

Aoriga ”In the maze” breddar snyggt ena flanken med poppiga ”Crazy”, som på något oväntat sätt arbetat sig uppåt i låthierarkin. Den visar upp sidor av gruppen som många lyssnare ibland glömmer bort, men som alltid funnits där, i låtar som ”It´s a miracle”, ”Out of line”, ”Falling rain”, ”Overnight”, ”Bound to fail”, ”California”, och ”Circus”, det vill säga inte ett uns sleazerock.

Plattans sämsta och sista låt är ”Filth & flowers”. Därutöver finns det en uppsjö av härligt Motley Crue doftande alster som ”Rust”, ”We are the legions”, ”Parasite”, ”Reptile” och ”Idiots”. Nu när Motley Crue förhoppningsvis avslutar sin karriär så finns det en svensk arvtagare som lätt skulle kunna fyllas deras skor och deras arenor med lätthet.

20. Toby Hitchcock – Reckoning

När Mr Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) är upptagen med andra projekt så passar hans vapendragare på att släppa album nummer två. Debuten producerades, skrevs och framfördes av Mr Erik Mårtensson. Det var ett album som sett i bakspegeln är en av de mest lyckade Frontiersprojekt som gjorts.

På uppföljaren levererar en handfull låtskrivare bland annat Marcus Nygren (State of Salazar), Steve Newman (Newman) och Michael Palace (Palace)melodiös hårdrocks/AOR som personifierar 1980-tal, eller moderna dylika Frontierskonstellationer.  Att människan sjunger hiskeligt bra är en bonus som förhöjer typ alla låtarna på skivan.

För mig är låten ”Promise me” diamanten i samlingen. Därutöver samsas ”No surrender”, ”This is our world” och ”Fighting for my life”, resten av materialet är också riktigt bra. Dyrkar man Survivor, Foreigner, Journey och Pride Of Lions är albumet ett givet köp.

21. Battle Beast – No more Hollywood endings

Spretigare än skillnaden mellan himmel och helvete brukar vara deras giv. De har blandat och gett, men mest betoning på blandat. Spretet är nedtonat, aor-vibbarna har fått en mer framskjuten plats. För en gångs skull skönjer jag en form av bandkänsla utifrån tidigare släp då jag upplevt dem för ”plastiga”, och hellre haft fokus på att efterapa kända band som Accept.  Till en början får jag Frontiers records vibbar, bra sådana, vilket är ett utmärkt betyg.

Det som främst skiljer detta album från de tidigare andra är att låtkvalitetsribban höjts avsevärt.  ”No more Hollywood endings”, ”Eden”, ”Unfairy tales”, ”The hero” och ”Piece of me” är rent ut sagt förföriska guldkorn. Noora Louhimo har en bra pipa som i mitt tycke  passar bättre till aor- än i metallåtarna. Mångt och mycket påminner den lite om Robin Becks sköna stämma. En klart oväntad överraskning.

22. Narnia – From darkness to light

Kristna texter, troligtvis ett rejält aber utifrån om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären. Men ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, drakar & demoner och trassliga relationer så funkar  halleluja, i lagom doser för mig.

Dagens upplaga består av Christian Liljegren bakom micken, keyboardisten Martin Härenstam, nye basisten Jonatan Samuelsson och de musikaliska virtuoserna CJ Grimmark (gitarr),  och Andreas ”Habo” Johansson (trummor) levererar.

Carl Johan Grimmark  är i mina ögon en av världens mest underskattade gitarrister. Med det egna solalbumet (2007), underbara gruppen Empire 21 (2014) samt Fullforce, Divinefire, Rob Rock, German Pascual och Audivision har han visat prov på en unikt personlig stil som är både melodisk och bombastisk, från att från början vara en Yngwie Malmsteen klon.

För mig inleddes intresset för gruppen genom fantastiska plattan Enter the gate från 2006, sedan har det bara rullat på. Neo-classical, pop och melodisk hårrock, kryddat med en tesked power metal, deras recept kan verkligen stämplas som kvalitetsmusik. Tyvärr innehåller denna platta inte lika starka trumfkort  som på de tre tidigare, men den är ändå riktigt bra rakt igenom, och jag har ytterst svårt att välja någon favorit, de är bra på olika sätt, utifrån vilket humör jag är på.

23. Crazy Lixx -Forever wild

Malmöbaserade Crazy Lixx sjätte fullängdare. Precis som på förra plattan, handlar det om ös, starka melodier, stämsång och mycket attityd. Att folk fortfarande  sätter epitetet sleaze på bandet är missvisande; detta är pure melodisk hårdrock.

I år kunde de vare sig matcha den plattans storhet eller Crashdiet comeback. Trots det är innehållet jämngott starkt. Till skillnad från exempelvis Crashdiet osar deras melodiska rock lite för mycket utav känslan ”vart har jag hört det där förut”.

Inledningsriffen på albumets bästa låt ”Breakout” för tankarna till Stone FurysBreak down the walls”. ”(She`s wearing) yesterday`s face”, ”Silent thunder”,  ”Never die (forever wild)”, ”Eagle” (känner igen refrängen, men vart ifrån) och ”Weekend lover” är i mitt tycke de starkaste låtarna. På de två senaste alstren har Crazy Lixx hittat sin stil efter mycket botaniserande bland hårdrockgenrerna, därmed inmutat sitt musikaliska territorium.

24. Degreed – Lost generation

Kliniskt, kraftfullt påträngande sterilt, men ändå kusligt snyggt genomfört – ett modernt rockalbum. Dock är Lost generation definitivt inte deras starkaste platta. Jag får hela tiden känslan att ett antal av låtarna inte riktigt är färdiga, utan kunde putsats på ännu mera melodimässigt.

Inget kan i vilket fall som helst gnugga bort deras musikalisk finesser, låtvariationer och unika sätt att skapa nytänkande  hybridiserade aor-låtar. En smärtsam vacker tolkning av Ted Gärdestad  “Himlen är oskyldigt blå”, som de döpt till “Blue virgin isles” höjer betyget. Energistinna ”You all know my name”, glittriga ”Summer of love” och spänningsfyllda ”Ruins”. Degreed lyckas till och med inkorporera inledningen till Eric SaadesHotter than fire”,  på hittiga  ”Sex”, det gillar jag starkt.

Sångaren Robin Ericsson visar som vanligt upp en stämma som andas, bredd, sårbarhet och urkraft. Bandet i sig andas kollektiv, vilket i detta fall är något positivt. Trots att albumet hamnar bland de lägre regionerna finns det i stort sett inte en riktigt dålig låt. Deras energi live som på skiva borde kunna vara en bro mellan kidsen idag och den melodiska rocksfären. Efter fem bra plattor har de en adekvat plattform att ösa från. Med lite tur och timing kan Degreed bli ett tvättäkta arenaband.

25. Art Nation – Transition

Albumnamnet kan nog inte bättre beskriva det första man slås av vid en jämförelse med förra plattan. Mina förväntningar var enorma då singlarna bådade gott. Att de gått mot ett mer modern metal och melodic rock a´la  Dynazty-och Amaranthe-sound bekom mig egentligen ingenting.

Den moderna tunga kostymen passade utmärkt…de första lyssningarna. Efter några spinn till utkristalliserades dessvärre ett material som saknade de där riktiga musiksjälen. Sett i backspegeln hade jag föredragit att Art Nation fortsatt spåret på den förra utmärkta plattan Liberation.

Poplåtarna i den  moderna melodiska metalskruden är ändå fullt godkända. Jag kommer inte på någon låt som är riktigt usel, snarare så att materialet överlag är ett habilt arbete. För mig funkar ”Firefly”,  ”Tick tock”, ”Infected”. ”The cure” och ”Not alone” bäst. John Lundvik har för övrigt varit med och skrivit låten ”The Cure”.

Årets hedersomnämnande

Blood red saints – Pulse

Uppdaterad modern melodiös hårdrock. Varför får jag vibbar av Max Martin? Vet inte, men det är i mina öron ett djävulskt gott tecken. Utifrån de två tidigare plattornas aor-mall föredrar jag alla gånger i veckan detta mer 2010-tals uppdaterade sound i kombination med oväntade samarrangemang.

Lucer – Ghost town

Danmarks svar på The Struts? Inte lika bra, inte lika varierat, men ändå över medel. Titellåten, ”Crazy”, ”Party like a rockstar” och ”The good life”. Musik att bli spralligt glad av, till och med ta några stela danssteg.

Darkwater -  Human

Cloudscape, Seventh wonder, Silent call svensk progressiv metalskapar musik med en fernissad ytan som låter sanslöst bra. Dock saknas det nästan alltid i mitt sätt att se det såväl djup som bra refränger. Kontentan är att jag knappt kan nynna eller komma ihåg en enda låt från de progressiva metalen. Antar att det inte är deras syfte, och just därför blir dessa grupper och dess musik mer en parentes, istället för världsherrar.

Darkwater har verkligen inte varit något undantag. Därför blev jag, trots på tok för långa låtar oerhört överraskad när deras tredje platta mer låter som melodiös hårdrock, syrade med några refränger,  en Pandoras box dörr på glänt. Hur stor del  uv den transformeringen den danske superproducenten Jakob Hansen har, låter jag vara osagt, men riktigt bra klev det. Ekon av Kamelot hörs, vilket inte är en nackdel i min bok Kunde varit årets album om man haft fler och vassare refränger. 50-tals citatet: ”synd på så rara ärtor” passar in perfekt.

Savage Messiah – Demons

Jag har märkt att jag är svag för musik där inte innehållet präglas av vad som förväntas av genren i sig. Britternas femte platta. här samsas kommersiell trash, med proggmetal, några stänk aor , power metal, modern rock och melodisk hårdrock.

Låtar som ”Bitter truth”, ”Virtue signal” och ”No illusions” är utmärkta exempel på det. I mitt sätt att se på det hela är det uppfriskande.

Deaf Rat – Ban the light

Catchy hard rock med mörka texter, härligt, istället för klyschiga partyplattityder. Musiken påminner lite om Hardcore superstars, Crazy Lixx och Crashdiet, fast lite seriösare.

De tre inledande singlarna är helt enkelt suveräna låtar ”Fallen Angels”,  ”Hail The End Of Days” och  ”Tying You Down”.  Utöver dem gillar jag ”Ban the light”, ”Make you suffer” och ”Say you love me”. En klockren vuxen debut med mycket kvalité´som bådar gott för framtiden.

We are the catalyst – Ephemeral

Späd ut Delain och Within Temptation med lite modern Rock, då har ni svenska We are the Catalyst. De har finslipat formen via 2014 debutalbum – Monuments, till 2016 års – Elevation.

Vrålapan som huserade periodvis på de två albumen är gudskelov borta ur bilden. Det, och att låtarna, produktionen och arrangemangen har levlats på alla nivåer.

Årets bottennapp

Saint Daemon – Ghost

Standard glättig powermetal uti fingerspetsarna, tyvärr. Ronny Milianowic grundade bandet 2006. Han var med på bandets två första plattor: In Shadows Lost From The Brave (2008) och Pandeamonium (2009).

Ronny är inte en del av bandet längre något som innebär en devalveringen från power metal med sensationella hit-metal-låtar såsom ”My Judas”,  ”My heart”, ”The only one sane” och ”Fear of the fragile mind”, till bara halvt intetsägande alster, utan finess och identisk. parallellt som de insprängda aor-vibbarna raderats ut helt.

Unruly Child – Big blue world

Gruppen är inne på sitt fjärde album med Marcie Free (f.d. Mark). Det är flera ljusår som skiljer dem nu gentemot albumet de inledde sin karriär med.  Obeskrivligt uselt, alltifrån låtsnickeriet till den tunna produktionen.

Det finns inte en uns ton som påminner om fornstora dagar, byt namn på gruppen… falsk marknadsföring, eller lägg ner skiten.

Några av årets bästa låtar

2018 bjöd på bisarrt mycket riktigt bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt. 2019 bjöd på en likvärdig låtskatt med fantastiska melodier och big hooks. De som är blåfärgade är exceptionellt bra låtar tillika årets allra bästa, resten är bara djävulskt bra.

Starbreaker – How many goodbyes, In Flames – (This is our) house, Lucer – Ghost town,   Inglourious -  I don´t know you, Mikael Erlandsson – Eye of the hurricane, Trishula – I can´t see it in your eyes,  Restless spirit – Stop livin to live oneline, Def Rat – Fallen angel

Turilli  DNA, demon and angel, Dogface – single reason, Evol Walks – Give it to me, Wake up hate – Over the edge, Mind key – Hate at first sight, Skillet – Save me, Tungsten – The fairies dance, Robert Tepper – Better then the rest, Temple Balls – The end

 

Beast in black – From hell with love, Breathe Atlantis – Spirit, Blood red saints – Invincible, Dream Theater – Untethered angel, Battle Beast – The hero, Toby Hitchcock – Promise me, 7 miles to Pittsburgh – Olympus, Mick Devine - Strange voices

Rammstein – Deutschland, Lonerider – Angels without wings, Hammerfall – Dominion, Tony Mills – Beyond he law, Scott Stape – Purpose for rain, Age of reflection – Here I stand, 9electric – The light, Beth heart – Sugar shack, Edge of forever – Take your time

Herman Frank – Hail and row, Cats in space – Narnia, Lazy Bones – War of the roses, Devicious – Never let you go, Port Noir -  Old Fashioned, Chaos Magic – I´m your cancer, Michael Thompson band – Black sedan, Rob Moratti – You´re the one, I Prevail – Paranoid

Alchemy – Hero, Rene Shades – American dream, Through fire – Doubt, Narnia – You are that air that I breath, Alive at last – Dead generation, Within Temptation – Endless war, Divided multitude – Counterparts, The Ferryman – Bring me home, Fever333 – Animal

Oomph – Achtung ! Achtung!, Altitudes & Attitudes – Late, Papa Roach – The Ending, Darkwater – Alive part II, Backyard Babies – Ragged flag, Lucifer´s friend – Call the captain, Soto – Hypermania, Sabaton – The attack of the mad men, Misth – Fools of innocence

Teramaze – Control conquer collide, Rain or shine – The darkest part of me, Hollow Haze – You´re my end and my beginning, Michael Schenker fest – Behind the mile, Sum 41 – 45 (a matter of time), The Defiants – Hollywood in highlights, Coldrain – See you

John Diva & The rockets of love – Toxic, Wake the nation – Midnight lovers, Statement – Darkness in your eyes, Jim Peterik & World stage – Proof of heaven, Crazy Lixx – Break out, Soleil moon – Just so you know, Shallow side – Not aloneEclipse - Delirious

Viana – Do you remember, Nine Shrines – Nimrod, Lance King – Technology, Fortune -Shelter of the night, All things fallen – I wait for you, First signal – Born to be a rebel, Per Wiberg – Get your boots on, Bloody Hammers – Let sleeping corpses lie

Gahering of king - Forever and a dayWe are the catalyst - Alone against the world,  Myrath - Born to survive,  Sleeping with sirens - How it feels to be lost, Saint Asonia – Sirens, Dream Tröll – Steelwinged warrior, Lonely Robots – Icarus, Vanden plas – Devils poetry

Sweet oblivion – Hide away, New years day – Done with you, Tarja – Dead promises, Aelonia – Counting stars, Crashdiet – We are the legion, Forever still – Rewind, Stranded – Arrow, Meytal – Armalite, Dirty Youth – Horizon, Redline – Gods and monsters

Cold Kingdom – A new disaster, Royal bliss – Pain, Savage Messiah – The bitter truth, SinHeresY – Out of connection, Anthem – Black empire, Saint Asonia – Sirens, Murderbird - Into fire, Reality suite – Dead to me, Cold blood – 5 seconds to midnight, Ray Alder - Wait

Pretty Maids – If you want peace (prepare for war),  No resolve - This is warArt Nation - Firefly, Coldrain - See you, Avantasia - Alchemy, Kyles Tolone – Reign over me, Stargazer – Shadow chaser, A Joker´s rage – Secrets 

Lovekillers - Who can we run to, Dangerzone – Breakaway, Leprous – At the bottom, King of hearts – Don´t wait, Metalite – World on fire,  Otherwise – Ain´t done yet, Edenbridge – All our yesterday, Forever – Call my name

Work of art - Let me dream,  Robert Pehrsson´s humbucker - Castle turns to dust, Find me - Chain of love, SL Theory - You never happened, Secret chapter - One night aint enough, Liberty lies – United nothing,  Lindeman – Allesfresser

Motionless in white – Legacy, Written by wolves -  Help me trough the night,  Fighter V - Dangerous, A new tomorrow - A million stars, Henning Hallqvist – Walk the wire, Lindsay Schoolcraft – Saviour

Lite utanför ramen, men ändå top notch.

Årets Bästa Plattor, dock ej rangordnade

Lindeman – F & M

Debuten Skills in pills från 2015 var en grym besvikelse. På uppföljaren visade de däremot var det industriella metalskåpet ska stå någonstans.  Lindemann är en tysk/svensk industrimetal-duo, grundad januari 2015, vilken består av Till Lindemann och Peter Tägtgren.

Till Lindemann röst kommer mer till sin rätt på sitt moderpråk, än på den lite osäkrare engelskan. Fem av skivans tretton spår skrevs ursprungligen till en musikal om Hans och Greta, som sattes upp på en teater i Hamburg 2018.

Papa Roach – Why do you trust

Tionde albumet från Papa Roach. Hårdrock, pop, electronica och hip-hop samsas med modern rock; eklekticismen vidmakthåller det breda Papa Roach-soundet. Frontmannen Jacoby Shaddix vräker ur sig bombastiska anthems som om det vore det naturligaste i hela världen. Jag tillhör kategorin som dyrkar de senare årens plattor, istället för de tidigare nu-metal alstren.

Bandet upprepar sällan sig själva, men de stora refrängerna finns alltid med i symbios med en kraftfull produktion och uppkäftigt budskap. I modern rock facket är de minst lika innovativa och experimentella som nederländska Within Temptation. Fy fasen så otroligt bra:))))))))

Sleeping with sirens – How it feels to be lost

Kungarna av vrålaporna är tillbaka, fast just utan onödiga skrik, men med en härlig catchiness istället; mörka pop anthems med rocktyngd i. Detta är Sleeping with sirens sjätte platta  och mitt tycker deras allra bästa.

Albumet är fylld till bredden utav självsäkra atmosfäriska rockpop hits, metalcoren är nästan helt utraderad, i vilket fall som helst tämjd på rätt sätt. En klockren platta, definitivt en av årets bästa.

Otherwise – Defy

Las Vegas bandet Otherwise har släppt fyra plattor innan detta mästerverk. Modern rock möter hårdrock som i sin tur späs ut med electronica.

De rör sig i samma pool som Three days grace, Like a storm, Devour the Day, Adlitas way och  Art Of Dying.

Liberty lies – A thousand people

Vilken kollektion av bra eklektisk rockmusik, en riktig käftsmäll. Vissa band bara har det, andra har det inte. Liberty lies har det, de släppte en skön platta 2013, sex år senare landar en modern rock platta med ambitioner att bli ett tvättäkta arenaband.

De första sex  låtarna bildar en kedja av musik som känns så moget, så genomtänkt med så många lager i sig att man inte vart man ska ta vägen, det dryper av kvalite. Frontmannen Shaun Richards pipa sjuder av liv vare sig sig det är en ballad eller en rockrökare. Top notch, från melodisnickeriet, instrumentbehandlingen till produktionen i sig – ett klockrent album att förkovra sig i.

Written by wolves – Secrets

Ett ungt lovande band från Nya Zeeland som i slutet av året gav ut sitt debutalster. De hybridiserar rock, pop, modern rock och electronica på ett ytterst smakfullt sätt.

Jag gillar överlag hela albumet, ett skönt driv, bred variation och stora bombastiska refränger. Snacka om en ljus framtid för detta energiknippe till band.

Motionless in white – Disguise

Jag borde inte gilla det här, det är för tok för growlskrikigt. Trots det kan jag inte motstå deras tuggummibombastiska demongrowls som lindas in i silkeslena poprefränger – i världsklass. Pennsylvania’s Motionless In White släppte kultförklarade Creatures (2010), nu har deras femte album släppts. De bildades redan 2005 och är kända för sitt becksvarta och skräckinfluerade tema i såväl texterna som i utstyrseln.

Bandets Slipnot inspirerade musik utspätt med metalcore, modern rock, industritoner, gothslingor och Linkin park ekon, inkorporerat med sjung med poprefränger.  ”All killers, no fillers”, ungefär samma epitet som likaväl kunde skrivits om deras fyra tidigare plattor. Brutalt och samtidigt bräckligt, en av årets absolut mest helgjutna plattor.

Rammstein – Rammstein

Visst, även jag går loss på låtar som ”Du hast” och ”America”, de är gudomliga. AC/DC monotoni och too much, beskriver hur jag upplever deras generellt sett väldigt enformiga musikaliska formel.

Därför var det en överraskning att deras senaste platta tilltalar mig betydligt mera än det tidigare materialet. Betydligt större variation och fler stora hooks.

Breathe Atlantis – Soulmade

De unga lovande tyskarnas tredje platta. Breathe Atlantis fortsätter på den inslagna vägen med modern rock, lite punk, elektroniska kanter och stora härliga refränger. För ovanlighetens skull när det kommer till tyska band finns det inte tillstymmelse till tysk accent.

Albumet växer för varje lyssning, de sköna melodierna utkristalliseras sakta men säkert för att till sist bilda en platta med många höjdpunkter. Låten ”Spirit” är dock juvelen i kronan.

Cold Kingdom Into the black kingdom

Gillar man grupper som Tonight aliveHalestorm och Icons for hire så lär man gilla Minnesotas Cold KingdomElissa Pearson sjunger praktiskt taget för två; kraftfullt, aggressivt, sårbart och skört.

Produktionen är exceptionellt stark, nästan som en 12:e spelare  fotboll. Jag blir nog lite lurad av just den faktorn, eftersom det låter så fantastiskt bra.

Port Noir – The new routine

Tung progressive metal, hip-hop, pop, synth, proggpop och melodisk rock som malt ner till kommersialism, något jag verkligen uppskattar, det blir liksom mer greppbart då, och inte bara musik för musiker. Som sagt att genrebestämma Södertälje grabbarnas Port Noirs musik är lika frustrerande som hitta adekvat konsensus mellan Palestina och Israel, kanske svårare.

Trots det uppväger experimentlustan det stereotypa att ett album helst ska hålla ett ett fokus med givna musikaliska ramar. Otroligt befriande att höra band som vågar korsa genrer, men ändå inte förlora sin identitet.

Oomph – Ritual

Från debuten 1992 har bandet som influerade Rammstein hunnit släppa hela 13 plattor. Deras senaste Ritual är en riktigt pärla rakt igenom. Med energi som kan bestiga berg lotsar de lyssnarna genom industri metal, dancebeats, electronica och  gothstämningar.

På vissa plattor skiftar de språk från tyska till engelska, denna gång är det bara tyska som gäller. Oomph har sedan starten inte bytt någon medlem i bandet, vilket är ganska unikt efter 31 år i branschen.

 Solence – Brothers

Världsklass, parallellt tonat ner det värsta growlandet. Ett lokalt band som tagit nya tag från 2017. Det har de gjort helt rätt.

Nordiskt

Finska lejon

Beast in black, Wake the nations, Hexvessel, Lazy Bonez, Battle beast, Merging Flare, Leverage, Barbe-Q-Barbies

2 Wolves, Erja Lyytinen, Hootenany freaks, Santa Cruz, Blackstar halo, Badname, Excalion, Black pale

Stargazery, Tarja, The 69 eyes,Sonata Arctica, Blockbuster, Crow´s flight, Michael Monroe, Temple Balls,The Dark element

Norsk  sisu

Come taste the band, Pain city, Maraton, Hardware 86, Dune sea, Aeventyr, Gone Rogue, Magic pie,

Divided Multitude, Rocky Kramer, Leprous, Meltdown, Secret chapter,

Dansk dynamit

Statement, Meridian, Lucer, Forever still, Meridian, Redwolves, Black oak country, Pectora, D-A-D,

Rene Shades, Volbeat, Black income, Anoxia, Pretty Maids, Stargazer, Ivy crown,

Urval av 2020 års släpp

Perfect Plan, One Desiree, H.E.A.T, The Night flight orchestra

Magnum, Revolution Saints, Impera, The Unity, Lion´s share

Allen/Olzon, Khymera, Harem Scarem, Grand Design

Gathering of kings, Kissin Dynamite, The Ragged saints,

Autum´s child, Shakra, Black Paisly, Dennis DeYoung,

Black Swan, Dynazty, Newman, Delain, Alien Dare

Nightwish, Nils Patrik Johansson, Gotthard, ACT

Royal Hunt, Sapphire Eyes, Collateral, Stan Bush

Brother Firetribe, Blood red saints, Vega, Treat, FM

 

Continue Reading »
No Comments

H.E.A.T festival 2019

23 december, 2019 by

Favorit i repris

Resan till Firefest 10-års jubileum år 2013 var en svårslagen upplevelse. Det har hunnit gått hela sex år sedan jag besökte Rockcity i Nottingham. Den helhetsupplevelsen gav onekligen mersmak, trots att jag besökte evenemanget på egen hand.

I år var det 10-års jubileum för H.E.A.T festival. Har periodvis sneglat lite över de andra upplagorna, men kände instinktivt att det var tillräckligt många bra band som skulle spela där, för att äntligen slå till. Antar att de precis som på Firefest la en hel del krut på jubileet.

Det är skivbolaget Metal Heaven/a.or Heaven som ligger bakom festivalen, precis som Frontiers gör i Milano, därav en stor del av banden som tillhör den labeln. Jag beställde biljetterna direkt när de släpptes för att vara på den säkra sidan. Bestämde mig också då att soloåka även denna gång.

Det är liksom skönt att bestämma själv, när, och hur mycket alkohol som jag vill dricka. Från att druckit mig redlös i många år, till de 4-5 senaste åren, där måttlighetsprocessen successivt finjusterats. Det dysfunktionella, har för mig varit någon form av självmedicinering; en temporär falsk självförtroende boost.

Inte så att jag drack ensam hemma. Utan det blev mycket alkohol på förfester, samt till, från och på uteställena.Trots att jag fick en oerhört ångest av drogen, när jag inte fyllde på, och självklart dagen efter. Tillfällena till fest när man var mellan 17 – 30 år var nästintill oändliga. Det kan ju tyckas idiotiskt att inte ha reducerat alkoholintaget tidigare. Men som sagt, det handlar om ett subtilt grupptryck, som att ”alla andra dricker ju” till taskigt självförtroende.

Bättre sent än aldrig” är väl det ordspråket som jag får använda mig av. Jag är, och har nog aldrig heller  varit någon efterfestkille, vilket gör att jag även där har ödet i mina egna händer, utan att ”förstöra” för den jag åker med, någon som kanske helst av allt vill festa tills långt in på morgonen.

I Rockcity 2013,  var det tre sanslösa speldagar, på H.E.A.T festival var det två dagar. I Nottingham låg stadens bästa indiska restaurang nära aor-mecka, vilket innebar att jag åt och drack som en gourmand-Gud. Industriområdet i Ludwigsburgs vimlade inte precis av restauranger, något som devalverade matparametern.

Notts County Albions och Nottingham Forrest arenor är de som ligger närmast varandra i världen. Jag fick en ensamguidning av en ansvarig på Notts County arena, en upplevelse i sig. Slottet, världens äldsta bar, Kanalen, Robin Hood och mycket mer, utan att behöva stressa. Det i sig skapade en helhetsupplevelse utöver det vanliga.

Det var också lättare att få kontakt med dem man ville ha, dels på grund av att det var mycket svenskar, dels att engelskan som språk gjorde det lättare att kommunicera med människor.

Lufthansa skickade mig för några månader sedan ett mail där de bad om ursäkt för att mitt planerade flyg till Stuttgart blivit inställt. De erbjöd mig en ny flygtid…en dag innan, det vill säga fredag morgon, istället för lördag. Det innebar dels att jag fick boka upp ett rum i Stuttgart, dels boka upp ett rum invid Arlanda.

Tysk konst när den är som bäst?

Det är nog lättare att träffa Trump än att få tag i personal på Lufthansa som det går att kommunicera verbalt med. Syftet torde vara besparingar, och outsourcing till frequently asked question (FAQ). Jag gjorde på det svenska sättet: ”se till att vara till så litet besvär som möjligt”; jag accepterade den nya flygtiden med förevändningen att det troligtvis fanns mycket att se i Stuttgart.

Gillar man bilar och motorer, då är Stuttgartheaven on earth” med sina huvudsäten för Mercedes och Porche. Just dessa två intressen är mina klockrena akilleshälar. Annars en storstad i mängden, då mycket av staden blev bombat under 2:a världskriget.

Dag 1 torsdag: Tåg och Arlanda

Stuttgarts stora julmarknad

Efter en minutiös förmiddags packningsprocess var det så dags att knyta ihop förberedelsesäcken. Min fru skjutsade ner mig till Centralstationen. Tåget avgick klockan 17.52, två timmar senare gick jag på Arlandamark. Resan dit hade bestått av att koppla av till Pretty Maids best of på Spotify (131 låtar). Min tåggranne tillhörde som tur var inte  tjattertanter-kategorin, utan det blev en helt pratfri egentid i 1:a klass.

Innan jag tog taxi till Goodmorning hotell var det dags att utföra incheckning via flygbolagets apparater. Efter 38 försök beslöt jag mig faktiskt för att avbryta det hela. Ett rött kryss dök upp hela tiden. Något var fel ifyllt, men vad? Svaret på den frågan är i skrivande stund helt obesvarad. Kallsvettig och frustrerad betalade jag 180 kronor för den korta taxituren till mitt hotellrum.

Rummet i sig var aningen budget, men det fick man nog räkna med för 1300 kronor. Ett badrum och en säng var egentligen det mest basala. Mina vänner Gott & Blandat och Polly höll mig på humör, precis som den behagliga värmen. Efter jag lagt mig lite innan klockan 23.00 var inte värmen lika tillfredsställande. Bastukänningen fick mig att gå upp och leta efter reglage att sänka den tryckande hettan, men utan resultat.

Dag 2 fredag: Fast på flygplatsen

Hade inte sovit alltför många timmar när den beställda väckningen löd som Tors hammare runt tinningarna. Till och med John Blund var allergisk mot för hög temperatur i rummet. Sömndrucken helade jag mig själv med en iskall dusch. En god frukost och koffeinstarkt kaffe fick dimman att lätta lite till. Strax efter sex utgick en van från hotellet, till terminalen på Arlanda. Första snön hade fallit; ett  tre centimeters vitt puder täckte marken.

Euforin förvandlades till uppgivenhet, då snön parallellt blev kontraproduktivt, det vill säga urkällan till inställt flyg. Det var inledningen till en kedjereaktion. Mitt nya flyg till Hamburg tog mig till strålande sol, men det var också allt.

Även denna flygtur lyste cancelled. Kommunikationen med passagerarna var nästintill obefintlig. Till sist landade informationen om att ersättningsflyget skulle ske klockan 19.00, det vill säga sex timmar ofrivillig paus på nordtysk mark.

Att leva i nuet, att inte låta frustrationen ta överhanden, är något jag försöker träna på. Nu gav ödet mig chansen att testa teorierna i skarpt läge. Först betalade jag 300 kronor för 25 minuters akupunkturmassage; upplevelsen var  långt över förväntan. På flygplatsen kom jag i kontakt med en svensk-kroat som hette Mladen.

Av Eurowings fick de drabbade passagerna en voucher på 100 kronor för besväret. Min nyfunna balkanvän föreslog att vi skulle köpa två stora öl för pengarna. Vi satt oss på en pub och pratade livsfilosofi; mat, dryck, resor, korruption, fotboll, tidelag, dans, familjen och nya vänner. Sex timmar kändes mer som  en timme och trettiofem minuter. Glömde till och med bort att jag inte ätit sedan tidig morgon.

Efter många om och men var jag framme i Stuttgart. För 30 kronor inköptes en enkelbiljett till centrum via  tunnelbanelinje S2 till Hauptbanhof. Inte långt därifrån låg mitt förbokade hotellrum.

Efter att ha gått lite fel så checkade jag äntligen in på Hotel Pflieger Nebengebäunde.  900 kronor kostade rummet som låg 70 meter från huvudbyggnaden i annexet. Slitet, litet, men ytterst funktionellt. Jag var så trött att jag inte ens orkade bege mig ut för att hitta något att äta.

Dag 3 lördag: första speldagen 

Vaknade helt utvilad…klockan 10.15. Missade frukosten med en kvart, men det fick det vara värt. Stuttgart i dagsljus var fylld med fula moderna betonglådor. Centrumkärnan var inte heller något att hurra över.

Dock var den gigantiska julmarknaden en fröjd för ögat; det var bara snön som fattades. Besöket i den anrika och välbesökta saluhallen: Hallen marken, var en upplevelse.

Detsamma gällde också Stuttgarts äldsta och finaste café: Grand café planie. Hendomsprovet bestod  av att välja en bit av smörgåsbordet över pajer och tårtor bakom disken. Beslutsångesten ledde, efter mycket övervägande till en fotogenisk hög tårtbit, sprängfylld av röda bär. Kaffet var fenomenalt, men det som höll översvämmandet av bär på plats, var gelatin,  vilket efter fyra tuggor kändes som ett kilo.

Promenerade till deras tågstation som var en enda organiserad röra, eftersom den fungerade som en gigantisk byggnadsplats. Jag köpte två biljetter tur och retur till Ludwigsburg, för endast 60 kronor. Innan jag klev på tåget satte jag käkarna i en mastig currykycklingmacka. Tågen gick ofta, och resan tog endast nio minuter; det var bara tio kilometer till lillebror.

Innan jag fick checka in på hotellet så var det dags till momentet att upptäcka staden, en plats som var betydligt mer lättöverskådlig än sin storbror. Fem plus, vindstilla och en tilltalade blå himmel ackompanjerades utav en strålande sol, grundförutsättningarna var optimala.

Den gemensamma nämnaren tycktes vara Julmarknader. Tyskar tycks dyrka dem. De går verkligen all in på alla bitar, från musik, utklädnad, estetiska marknadsstånd, till ett varierat utbud av kvalitetsprodukter.

Spartanskt, men funktionellt

Mitt rum var till skillnad från de två tidigare, modern,t och hade ett IKEA-tänk när det kom till smarta lösningar på liten yta. Det var liksom hotellkedjans Ibis budget affärsidé. Förfesten bestod av att hinka i sig kolsyrat vatten och lyssna på Peter Jöbacks magiska julskiva: Jag kommer hem till jul. Ganska oortodoxt, men kommande nio timmar skulle bestå av melodisk hårdrock, så bättre kontrast än världens bästa julskiva fanns inte.

Hotellet låg tre minuter från tågstationen, Rockfabriken cirka 15 minuters promenad från sovplatsen. Ganska snart gick det upp för mig att lokalerna huserade mitt i ett stort industriområde. Inne i lokalerna var det sparsamt med besökare.

Tysk ordning rådde, det lokala hårdrockbandet Licence äntrade scenen prick klockan 15.00. Kvinnlig frontad sång, som var direkt usel. Låtarna, framförandet och typ allt var genant dåligt. Efter tre låtar gav jag upp.

Ingång till H.E.A.T-festival

Satte mig i ett av barrummen, där öl och lättare måltider fanns att förtära. Jag fick min mobil uppladdad av den trevliga personalen. På med läsglasögonen, upp med blocket och kulspetspennan. Parallellt följde jag Premier League, för att kolla in hur det gick för mina lag i Aftonbladets Managerspel, och Premier League Fantasyspel. Som sagt, inte vidare hårdrockigt, men jag satte mig ändå snällt längst in i ett av hörnen.

Nästa band till drabbning var Schweiziska Black diamond (A.O.R Heaven signade), som gick på scenen runt fyra. Gruppen har tre plattor i sitt musikbagage. De var unga, de var hungriga och de var djävulskt valpiga. Låtarna var sjusärdeles intetsägande, precis som alla avbockade rockposer i världen, vilka de lyckades avverka på 50 minuter, i sig en prestation, när jag tänker efter.

Att försöka få igång publiken med allsång är inget brottsligt, men efter…en låt, är det i mina ögon brist på exceptionell dålig timing, det har aldrig tidigare heller varit ett beprövat framgångsrecept.

Skakad av den dåliga kvaliteten slog jag mig ner i en fimpbränd barstol, utan ryggstöd, invid en härjad långhårig varelse. Trots stora drag av social ångest tänkte jag ändå bearbeta vad som nyss beskådats genom att kommunicera med denna två meters bjässe. Mannen utan hårfäste hade knappt någon vätska kvar i sitt whiskyglas. Min skolengelska överröstades först av ett gurglande, sedan av en rap från helvetet…någon hundradel senare bytte jag plats.

Jag och min kompis Stefan Hammarström har under årens lopp avverkat ett otal hårdrockkonserter och festivaler, men sällan egentligen umgåtts med stereotypen av hårdrockare. Vad det beror på vet jag inte om jag vill veta, men för mig är det någon form av förhistorisk gruppdräggighet som jag har svårt att ta till mig. Är det under min nivå, vad är min nivå, har jag någon sådan, är jag arrogant, kan man diskriminera hårdrockare?

Metal white trash folket fanns det gott om på Heat-festival, precis som på alla andra tillställningar. Jag antar att 52-årig nykter gubbe med snygg skinnskjorta, Jack &  Jones jeans/boots, utan hängbuk, utrustad med läsglasögon, block och penna också var under deras nivå.

När Newcastle kvitterade till 2-2  i 88:e minuten mot Manchester City så brast något hos mig. Jag tog min första öl, en sexprocentig Desperado med en citronskiva på, därefter började käken, mot min vilja, nynna högt på ”snön föll” av Peter Jöback.

Kvällens tredje band var några som jag dels hört, dels faktiskt gillade någorlunda. Blood red saints (A.O.R Heaven signade) släppte sitt debutalbum Speedway 2015. Tre år senare kom uppföljaren Love hate conspiracies, i år gav de ut Pulse. Av dessa tre, är senaste plattan den jag gillar allra bäst, allt ifrån produktionen till bättre låtar och modernare inslag.

Blood red saints

De här killarna hade scenvana så det räckte och blev över. Att de hade den goda smaken att göra en bra cover på Loverboy´sWoorking for the weekend” tydde bara på klass. Herrarna i Blood red saints avstod från ocoola poser i deras ålder, istället beväpnade de sig med brittisk bitsk humor.

De var avslappnade på scen och tycktes njuta av ögonblicket. Sångaren Pete Godfrey kunde sjunga… på riktig, en gitarrist som kunde spela feta riff, en härlig kontrast till föregående banden. Läsglasögonen av för en  riktigt bra spelning som parallellt fick mig inse att jag slutat att nynna på Peter Jöbacks julsånger.

Cash is king visade det sig,  eftersom Rockfabriken inte tog emot kortbetalningar. Närmaste plats att ta ut kontanter på var enligt beskrivningen höger, höger, tillika en halvstor supermarket. Slog två flugor i en smäll, passade på att dräpa en oerhört god döner kebab i haket bredvid.

Bandet som fick offras var tyska Dark Sky. Ett band som bildades 1982, men släppte sitt debutalbum så sent som 1998, därefter har de ynglat av sig fyra plattor. De plattor jag hört har definitivt inte varit någon ögonbrynshöjare, snarare tvärtom. Hann höra deras sista tre låtar på scen, vilket tyvärr  förstärkte det jag hört tidigare.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra och ACT, i England har de Cats in space och The Struts. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop, det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hördes överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder.

Nya sångaren Mark Pascall hade en sagolik röst, i synergi med en scenvana som kändes så genant avslappnad att det gjorde ont i hjärtat. De som upplever att a.o.r blir tråkigt borde se Cats in space live.

De föreställde sig inte på scen utan lät musiken och deras starka personligheter vara  verktygen till att man som publik blev trollbunden. Till råga på allt  vräker de på med snygg stämsång, där tre vokalister involveras. Pomp rock av absolut ädlaste märke spelades dessvärre inte  av bandet: ”Mad Hatter’s Tea Party” och ”Narnia”, vilka var djupt saknade.

Det var först efter Crashdiets intåg på scen jag förstod hur viktigt det är med kontraster. Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2013. Sex år senare senare stod de återigen på scen, starkare än någonsin. Dels hade de en ny sångare, dels en ny platta i bagaget.

Rust är bandets femte fullängdare tillika deras jämnaste. Den första med utmärkte sångaren Gabriel Keys vid mickstativet. Nu var det upp till bevis, var han flipp eller flopp på scen? Det visade sig att han var ett tvättäkta fullblodsproffs med en oväntat röstkapacitet som kunde besitta bergskedjor.

Från deras ökända kultdebutalbum Rest i sleaze från 2005  spelades ”Riot In Everyone”,  ”Queen obscene”, ”Breaking The Chainz” och ”Miracle”. På tal om sleaze, för mig har de aldrig varit just ett renodlat sleazeband. Visst Motley Crue har varit en inspirator till första plattan, men till skillnad från sleazeband så har Crashdiet parallellt varit infekterat av melodisk hårdrock och i vissa fall ren a.or. 

AOR Heavens personal som krängde musik

De påminner mångt och mycket om ett annat svenskt band: H.E.A.T. Det finns flera beröringspunkter förutom att de blandar och kan vandra ogenerat mellan genrerna, utan att det känns för utstuderat eller spretigt. H.E.A.T och Crashdiet har turnerat tillsammans är även i skrivande stund på gemensam turné. Ett annat band som numera är melodiös hårdrock, Crazy Lixx, ligger väldigt nära Crashdiet musikaliskt sett.

Gabriel Keys ägde verkligen scenen, genom bra scenvana, fantastisk röst och en rå energi som bara kan matchas av just sångaren i H.E.A.T: Erik Grönvall. Jag upplever Erik som lite too much på scen, en arg ADHD-bålgeting på anabola, Gabriel var snäppet under, något som var lite härligt svenskt lagom, men passade såväl  bandet som mig bättre.

Härligt att de uppmärksammade”Falling Rain” från underskattade skivan The Unattractive Revolution. Fast då kunde de hellre valt ”In the Raw”, ”Die another day”, ”Like a sin” eller ”I don´t care”, från samma platta.  Från näst senaste plattan The savage playground och hittills sämsta plockades ”Cocaine cowboys”, men de borde hellre valt tre andra låtar från samma platta: ”Anarchy”, ”California” eller ”Circus”.

De spelade underbara ”Generation wild” från just plattan Generation wild, men jag hade hellre sett att de spelat två bättre låtar på Generation Wild: ”Down with the dust” och ”Bound to fail”.

Är man automatisk pedofil om man tar foton på andras barn?

För mig blev vitamininjektionen, sett i backspegeln, en av de bästa spelningarna på hela H.E.A.T-festival. Jag fick en pratstund med bandet lite senare på kvällen. Vi var nog överens om att timingen för att erövra världen och bli ett av 2000-talets arenaband, låg inom räckhåll.

Snart kommer det förhoppningsvis en motreaktion på pop och rapmusiken som dominerar listorna. När de unga vill ha något nytt, fräscht, mycket energi och bra låtar; då finns Crashdiet till hands.

Jag har sett Mötley Crue två gånger, senaste gången var en pinsam upplevelse. Ponera om Crashdiet skulle få öppna för just Mötley Crue, med bra ljud och ett längre set. Det skulle bli massakrering, en käftsmäll; kontrasterna mellan numera uselt och begåvat skulle vara vara förödande för de gamla veteranerna. Lite live omstrukturering i deras låtskatt skulle upphöja Mötley Crue posörerna till ren skär världsklass.

Världens bästa melodiska hårdrock?

Sveriges och ett av världens bästa melodiösa hårdrock band Treat stod näst på tur. De inledde dock inte som att de ägde scenen, snarare så att de kändes aningen obekväma, vilket var lite oväntat. Sångaren Robert Ernlund var som vanligt genuin och har en röst som passar en av universums största musikskatter i hårdrocksvärlden, med deras danska kollegor Pretty Maids.

Tyvärr har han inte riktigt den karisma som skulle behövts för att ta Treat till nästa nivån i hierarkin. Anders ”Gary” Wikström, är låtskrivare och gitarrist, som dessutom har ett utomjordiskt melodisinne samt en förmåga till klassiska gitarrsolon.

Treat växte sakta men säkert in i deras normalnivå. Temat för dagen var att bandet set skulle kretsa runt  plattan Organized crime från 1989.  Jag har snart sett bandet live tio gånger, och detta grepp var lite annorlunda. Bandet inledde dock med grymma favoritlåtar från de tre senaste mästerverken: ”Skies of Mongolia”, ”Ghost of Gracelnd”, ”Papertiger” ”Inferno (spelningens sämsta låt)”, ”Riptide”, ”We own the night” och ”Roar”.  

Det var verkligen härligt att se ett gäng tonåringar som stod bredvid mig. Klungan kunde varenda textrad, samtidigt som de hoppade upp och ner; en av dem kan omöjligt ha några vader kvar.

Treat blev sedermera varma i kläderna lagom till Organized crime låtsetet som de inledde med ”Ready for taking”, därefter följde ett pärlband av hits helt enkelt: ”Hunger”, ”Home is where your heart is”, ”Party all over”, ”Fatale smile”, ”Gimme one more night”, ”Get you on the run” och plattans bästa låt ”Conspiracy”.

Herregud, det var inte bara jag som blev knockad av den kvalitet i låtarna som spelades. Av åtta låtar från Organized crime spelade ändå inte braiga ”Mr Heartache”, vilket tyder på hur sanslöst albumet egentligen är. Ärligt, hade faktiskt glömt bort hur bra plattan var.

Förutom Pretty Maids finns det knappt inget band i världen som kan trollbinda publiken med så mycket konstanta überhits som Treat. De avslutade med ”World of promises” från nästa lika bra skivan Dreamhunter (1987). Den innehåller för övrigt klassiker som ”Soul survivor”, ”Outlaw”, ”Take me one your wings”, ”Dancing on the edge” och ”One way to glory”. 

Min personliga favoritplatta är annars The pleasure principle (1986). Där härbärgerar top notch musik som: ”Rev It Up”, ”Waiting Game”, ”Love Stroke”, ”Eyes on Fire”, ”Fallen Angel”, ”Caught in the Line of Fire”, ”Strike Without a Warning” och ”Ride Me High”. Från den plattan spelades inte ton, ett bevis för en låtskattkista utöver det vanliga.

Precis som på Nottingham fick Treat foga sig att inte bli kvällens headline, då var det H.E.A.T, Shooting star och Hardline,  nu var det istället Stan Bush. Det är inte så att jag inte förstår att Stan Bush är kult i kretsarna, men Treat förtjänade tronen i såväl Nottingham som i Ludwigsburg.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är Stan Bush & Barrage album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bushs 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässsigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2019 framavlat 13 studioalbum, med väldigt långt mellan höjdpunkterna dessvärre.

2010 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk, producenten måste varit både döv och blind. Stan Bush har skrivit musik med storheter som bland annat like Jonathan Cain (JourneyJim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour.

The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush & The Barrage debut från 1987.

Stan Bush

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush upplevde jag som att han inte kände sig bekväm på scenen, på något sätt. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna han använde sig av. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och karaktäristiskt röst dessutom verkar han vara en sjyst kille helt enkelt, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Kvart i ett på natten hämtade jag ut jackan, 15 minuter senare var jag tillbaka på hotellet. Sviter från kvällen var: seghet av sex öl, brusande hörsel och krökt rygg efter allt stående.

Dag 4 söndag: andra speldagen

Tomtar, troll eller tyskar?

Vaknade med ett ryck, lite efter klockan 10.00. Det var ett hendomsprov att kravla sig upp ur sängen, ner till frukostbuffén. Trots fyra koppar espresso, kände jag mig sliten. DDR-vädret utanför lockade föga, till det tillkom det en pillemarisk blåst. Min nisch är att upptäcka, bocka av och hitta upplevelser, där andra inte ser möjligheterna.

Infallet att se Ludwigsburg Residential Palace, barockarkitektur från år 1704 kom på skam, efter att tankarna på en liten vila skulle göra en gott, fått ett gigantiskt fotfäste.

Jag hann duscha, smörja in mig med tigerbalsam, sippa på en het och stark kaffe som jag köpte i receptionen. Nu var jag på gång igen, med penna, block och nyfikenhet. Glest med folk, när första bandet för dagen, tjeckisk Black Tiger inledde spelschemat klockan 13.50. Förväntan byttes mot tristess, musiken var endimensionell, uppträdandet en orgie av  amatörism, låtarna flöt i varandra, utan att beröra undertecknad det minsta.

Lokalens största bar

Jag gjorde ett nytt försök att kommunicera med en kille med jeansväst med några hundra hårdrockmärken på. I det kraftfulla och välansade skägget syntes två ansamlingar av köttflagor, troligtvis rester från förra veckans dönerkebab. Sedan började mannen prata, jag kunde ha svurit på att det var tyska. Kommunikationslusten rann av mig snabbare än jag trodde det var möjligt.

Karlsruhebandet DeVicious med två plattor i bagaget var nästa akt till drabbning. Att inleda med allsång har vi konstaterat inte är någon vinnarstrategi. Sångaren Zoran Sandorov anammade en annan strategi som inte heller lär gå till historien som någon framgångsfaktor. Visst, Manowar, i all ära, men deras nisch är ju bar överkropp liksom.

Påtända tyskar

Zoran hade en kropp jag bara kunde drömma om att ha, trots det kändes det något pinsamt att se spektaklet. Doften av scenhybris var unken. Han hade en bra pipa, men också en gnällighetsaccent i kombination med att hårdrockskriken kändes felplacerade. “Never say never”, ”Everything” och ”Desire” var riktigt bra låtar, resten tyvärr på tok för intetsägande och klyschiga.

Efter välbehövlig kall luft, var det dags för svenska Age of reflection (AOR Heaven) att skrida till handlingarna. Deras första platta lämnade mig ganska kall, till kontrast till uppföljaren som kom i år: A new dawn.  Ärligt talat en topp 15 i år, allt har finjusterats till det bättre. Lars Nygren var för mig kvällens största utropstecken.

Jesus, var hittade man den mannen? Bland det bästa som jag sett på länge; vilken entertainer, vilken röst, vilken rockstar! Han behövde inte ta till påklistrade klyschiga scenovanor, utan uppträdde lugnt, naturligt; såg ruskigt bra och vältränad ut, ett fynd utöver det vanliga.

Svenska Age of reflection

Det var först i fjärde låten ”Here I am”, som följdes av nästan lika braiga: ”Go” som konserten tog fart ordentligt. Andra guldkorn var ”What f I break”, utomjordiska ”Writing on the wall” samt avslutande ”A new dawn”. Som sagt, Lars Nygren och låtmaterialet väckte till de sömndruckna tyskarna ur dvalan. Att sjunga bra är en sak, men att ha en bra scenvana och karisma är få förunnat.

Nästa band ut var också svenskt. Degreed har alltid tillhört mina husgudar. Såg dem för första gången på Väsby rock för sex år sedan. Då aningen, valpiga, nu fullblodsproffs. Bandet fick ungefär samma roll som Crashdiet dagen innan. Degreed tillförde otraditionell och välbehövlig energi till en genre som ibland är synonymt med klinisk, steril, överproducerat och tråkigt.

Degreed: aor för 2000-talet

Senaste plattan (2019) är spretig, precis som deras fyra tidigare alster, ett snyggare ord som låter betydligt  bättre är varierat. Precis som Crashdiet så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt. Vet inte riktigt om inledningsfrasen ”Let´s start a war” var så genomtänkt med tyska ögon sett.

I vilket fall så satte de standarden med tyngd och speed. Nästa låt: ”Lost generation” var i samma anda. Det de hade gemensamt var att ingen av de två inledande låtarna tillhör deras bästa, en svag inledning.

Kvaliteten höjdes med underbara tunga ”Shakedown”. Den trenden fortsatte med deras fantastiska cover på Ted GärdestadBlue virgin isles”. Trippeln med ”Sugar”, ”Scam och ”Save me” var rena hajbeten för publiken, som kanske kom på att det här inte är en vanlig spelning, utan något unikt. Kom att tänka på att sångaren Robin Ericsson påminner lite om en ung Claes Malmberg.

Degreed är helt klart ett lagbygge, Robin tar lagom plats, han äger periodvis scenen med sin genuina inlevelse i låtarna. En riktigt bra spelning där jag ändå velat höra deras bästa låt ”Just image” samt ”Sex”, ”Ruins” och ”Nature of the beast”. Degreed borde fått 15-20 minuter mer speltid. De avslutade oväntat med en cover av OzzysBark at the moon”. Det kanske är såhär framtidens melodic rock ska låta.

Vega: ett uppdaterat Bon Jovi

Nästa band har jag ett väldigt polariserat förhållningssätt till. Å ena sidan är deras låtar nästan bara potentiella hits som andra skulle döda för, å andra sidan något dysfunktionellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på; abnormt jämntjockt månne. Vega har släppt fem plattor sedan år 2010. 2018 kom deras senaste och sämsta platta ut: Only human.

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som Degreed. Ska man hitta influenser så är det nog Bon Jovi era Slippery when wet/New Jersey uppdaterad med ett modernare sound.

Världens bästa tvillinglåtskrivarpar: James och Tom Martin har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera. First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Nick Workman heter sångaren som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dras.

Med all sannolik tysk

Live visade dock Nick på ett mer flexibelt röstomfång som kom mera till sin rätt. Den ibland könlösa produktionen på deras album ersattes av ett betydligt mer organiskt sound som klädde bandet bättre.

De allsångsvänliga hymnerna fick med publiken på noterna, från första riff till det sista. Bombastiska refränger avlöste varandra i låtar som ”Stereo Messiah”, ”Every litle monster”, ”Worth dying for”, ”White flag”, Explode” samt deras bästa låt: ”Kiss of life” från debutalbumet.

Sångarna Nick och Lars från Age of reflection påminde lite om varande i stilen: avslappnade, bra scennärvaro och en hel del karisma. Lite över en timme var en välbalanserad dos av energisk rock där publiken verkligen vaknade till liv. I mitt tycke kvällens bästa spelning.

Försäljning och signering

Nordirländska Maverick med tre plattor i bagaget äntrade scenen runt klockan 19.00. Deras musik var verkligen inte my cup of tea. I sort sett gillar jag inte någon av deras låtar riktigt ordentligt. Vad jag såg på scen ändrade definitivt inte min tidigare inställning till bandet.

Standard var ett bra uttryck för deras profillösa melodiösa hårdrock. Att de låg före Vega och Degreed i bandhierarkin var för mig helt vansinnigt. Det bästa med bandet var att det öppnade sig en möjlighet till sen middag.

En olycka kommer sällan ensam. I Sverige har jag vant mig att nästan alla livsmedelsaffärer, även de mindre har öppet från klockan 08.00 till 20.00, varje dag. I Tyskland var så inte fallet. Tydligen var just söndagar en dag i veckan där konsumtionsstopp rådde. Deras stora supermarket där även kebabhaket låg var igenbommat.

Mina gourmand-smaklökar fick sig en törn. Att vandra omkring i ett industriområde var inte alls vad jag hade i åtanke. Tillbaka till brottsplatsen, med svansen mellan benen blev det en ytterst devalverad middagsupplevelse.

Utanför entrén fanns det ett provisoriskt mattält där middagsdevalveringen fortsatte. Utbudet var betydligt större på en mack än i detta budgethelvete. En dyr, snålt tilltagen, smaklös ris och curry ersattes av ett hårt hamburgerbröd med en bratwurst med äcklig tysk senap. Tysken som kom på den briljanta idén att kombinera just dessa produkter borde ha avrättats.

Såklart att korven hoppade upp en meter i luften, när inte brödet synkade med platsen för korven. Att köttstycket råkade undvika all asfalt, för att istället landa i områdets enda grusgrop var lite signifikativt för denna timme. Självklart var allt Maverics fel. Tre öl och en stadig frukost i kombination med ris och curry gick inte till historien som någon mathögtid precis.

Halv nio på kvällen skulle ödet förhoppningsvis ta revansch då aor-kult snubben Robert Tepper äntrade scenen. För mig och många andra aor-nördar är han mannen bakom superklassikern: ”No easy way out” från filmen Rocky IV (1985). Från debutplattan No easy way out från 1986 är det titellåten och ”Angel of the city” som är snuskigt bra.

Resten av materialet är i mina ögon inget vidare alls. På uppföljaren Modern madness (1988) är titellåten, ”The unforgiven”, ”Down in the belly of life”, ”Fighting for you” och ”Sing for you” bra låtar, resten utfyllnad. Åtta år senare dök plattan No rest for the wounded heart upp på skivdiskarna. Där funkar titelspåret, samt ”Another place another night” och  ”Which way are we running”. På hans senaste platta från 2019 är det egentligen bara titellåten ”Better than the rest” som sticker ut. Elva låtar från fyra album är det definitionen av en aor-hjälte, kanske, kanske inte?

Sedan 1985 har det hunnit hänt en hel del. Robert Tepper är nu 69 år gammal. När han raglade in på scen var min första tanke ledgångsreumatism. Min andra, nu får han en stroke. Han såg skör ut, och jag bad till Gud att han inte fick för sig att stage dajva.

Först efter två låtar vände det. Antingen tog han en näve kokain, syrgas eller smorde in sig med tigerbalsam den röda sorten. Sannolik använde sig han av hela trippeln; från skadskjuten till skållad guldhamster på några minuter. Frågan var inte om, utan när Mr Tepper skulle gå ner i split eller spagat.

Robert Tepper; inlevelse från en aor-hjälte

Respekten från publiken lät inte vänta på sig. De bar honom genom de de 12 låtarna han spelade. Robert hade en genuin inlevelse på scen  som var beundransvärd. Han var så tacksam att han fått inbjudan till Tyskland som för övrigt var första besöket för honom någonsin.

Till sin hjälp hade han en söt, ung bakgrundssångerska som fick ena huvudrollen i duetten ”Fighting for you”. Absolut en höjdpunkt på spelningen med ”No easy way out, ”Angel of the city” och ”Better then the rest”. Enda smolket i bägaren var att han inte tog med underbara ”Down of the belly of life”.

Kvällens headlinern norska Stage Dolls såg jag inte fram emot eftersom jag bara kan kategorisera ”Wings of steel” som en tillräckligt bra låt i deras låt-ebb. Tydligen hade fans fått rösta fram vilket reprisband de helst ville se, i detta 10-års jubileum. För mig, ett väldigt oväntat och oangenämt val. Tråkigt nog var detta uppträdande det första som var försenad med mer än 40 minuter.

Norges svar på Bryan Adams ligger nära till hands med den stora skillnaden att de i stort sett saknade adekvata refränger i låtarna. Visst de var lite lagom helylle charmiga, tighta och avslappnade. Det var ösigt på ett lugnt sätt. Dock upplevde jag tillställningen som…tråkig. Låtarna slätstrukna, ovarierade och refränglösa. Bäst var som sagt deras bästa låt ”Wings of steel” och i viss mån ”Love cries”.

Vega eller Robert Tepper hade i högre grad varit bättre alternativ till att knyta ihop 10-års jubileet säcken. Var hemma lite innan midnatt. Så sanslöst befriande att få lägga sig i sängen. Två och en halv mil på tre dagar och 18 timmars stående krävde sin hen. Jag belönade mig själv med två snickers från hotellreceptionen.

Dag 5: homecoming

Tyskarnas svar på Transformers

Efter en stadig frukost var det dags att lämna Ludwigsburg. Tåget till Stuttgart; tunnelbanan till flygplatsen löpte på friktionsfritt. Signifikativt för denna tripp var inställda flyg. Även på hemvägen krånglade logistiken.

Kontentan av strulet blev att jag blev tvungen att boka om mina tågbiljetter för 400 kronor. Förutom den ekonomiska biten innebar det att jag kom till Norrköping en timme försenad. Marie hämtade mig runt klockan 21.00. Borta bra men hemma bäst.

Familjens Widholms skygga katt hälsade inte mig välkommen

Continue Reading »
No Comments

En av världens vackraste citystränder

Kärlek vid första ögonkastet. I ett nummer av resetidningen Vagabond uppenbarades sig förföriska bilder av La Concha, i en stad jag aldrig hört talas om. San Sebastian ligger i nordvästra Spanien, endast 30 minuter från franska gränsen.

Regionen kallas Baskien. Ett område som jag instinktivt refererar till terrorism på 80-talet. På spanska heter regionen País Vasco, provinsen heter Gipuzkoa, och San Sebastían på baskiska blir Donostia.

Tre år efter aha-upplevelsen i resemagasinet var det dags för mig att boka upp flyg och bostad. Jag frångick för första gången på evigheter Booking.com för att testa vingarna med Airbnb. Dels upplevde jag det som billigare, dels att man hade en hel lägenhet eller hus för sig själv.

Ett hotellrum blir betydligt dyrare när man bokar upp ett familjehotell, parallellt generellt sett trängre. Nackdelen är att man är i händerna på en kontaktperson som man ska möta upp på plats. Vid ett hotell finns det en adekvat adress och en reception.

Terrorism

Den baskiska separatiströrelsen ETA (Euskadi Ta Askatasuna – Baskiska fosterlandet och friheten) bildades 1959 av en grupp radikala studenter i protest mot den spanske diktatorn Francisco Francos förtryck av landets baskiska minoritet.

Målet var att skapa en självständig baskisk stat. Kampen övergick i ren terrorverksamhet med kidnappningar, hot och politiska mord.

I april 2017, överlämnade terroristgruppen ETA sina vapen till spansk och fransk polis. Det skedde på gruppens eget initiativ och var ett led i dess pågående strävan till självupplösning efter knappt sextio års underjordisk verksamhet och precis femtio år efter dess första i en lång rad mord.

Uppenbarligen har terroristerna själva uppfattat att våld som medel är kontraproduktivt i förhållande till gruppens målsättningar att uppnå en självständig baskisk stat.

Mobilberoende

För alltför många, inklusive mig själv är mobilen det första vi kollar på morgonen, det sista vi kontrollerar innan vi släcker lampan. Det är inte många minuter som de smarta telefonerna lämnas orörda.

Samtidigt känner många att de använder telefonen för mycket. Generellt sett är ändå ungdomarna,  den uppkopplade generationen  som skiljer sig markant från tidigare, mer analoga generationer.

En trend som förstärkts av de ständigt närvarande mobilerna är till exempel att unga dröjer sig kvar i barndomen och skjuter upp mycket av det som hör till vuxenlivet, som att dejta, gå på fest, ha sex, dricka alkohol och köra bil.

I stället för att umgås i verkliga livet sitter de hemma i sängen och träffar sina kompisar på sociala nätverken, ser på Youtubeklipp eller spelar spel. Bra utifrån ett drogperspektiv, sämre när ungdomarna istället blir Wallyfierade.

Enligt en undersökning från Institute of Practitioners in Advertising använder personer i åldrarna 15 till 24 år mobilen så mycket som varannan minut. Det är i snitt 387 gånger per dag, skriver Dagens analys.

Ju fler timmar om dagen som ungdomarna sitter framför skärmen, desto mer ensamma, oroliga och deprimerade känner sig en stor procent av dagens ungdomar, även om de själva inte alltid märker det.

Att kreativitet och geniala lösningar föds ur uttråkning är inte bara en myt. Enligt flera studier är det oerhört viktigt för vår hjärna att göra absolut ingenting då och då. Det föder tankar och idéer som annars trycks bort.

Problemet i dag är att så fort vi har tråkigt, så är det bara att plocka fram mobilen för att spela, kolla Facebook, Instagramma eller Snapchatta. Den där riktiga uttråkningen infinner sig helt enkelt aldrig, eftersom den digitala godispåsen sällan är långt borta.

Dag 1: förvirring och frustration

Eftersom vårt plan avgick klockan 06.25 så hade det betytt att vi fått satt oss i bilen, för att ovisst ta oss till Arlanda runt klockan 02.00 på natten. Nödlösningen blev att ta sig till Arlanda via tåg dagen innan.

Då eliminerar man dels chanserna att det strular på vägen till Arlanda vare sig det gäller bil eller tåg, dels får man extra tid att sova.

Med egenkomponerad frukost gick vi ombord på Norwegian flyget. Cirka tre timmar senare landade vi utanför. Bussarna avgick varje timme. Vi hade turen att komma med en buss som avgick 10 minuter senare efter vi köpt fyra buss biljetter.

Det var varmt, men inte kvalmigt. Baskien är inte södra Spanien, och Atlanten är inte Medelhavet, det är liksom lite svalare generellt här.

Runt klockan 11.45 var vi framme vid busstationen i San Sebastian. Vi tog taxi till den adress där vi skulle hämta nyckeln till lägenheten. Jag började ana oråd när det var portkod. Till sist kom det ut en person från uppgången och då passade vi på att smita in.

Det som uppenbarade sig var postfack utan nummer, dörrar utan namn. Dock fanns det ett företagsnamn vid ett av postboxarna, förutom detta nada.

Mobilnumret fick vi inte att funka. I ren desperation ringde jag på några dörrar i syfte om hjälp. Deras engelska var beyond allt annat jag hört förut, min spanska var nästintill obefintlig.

Det kunde bara gå på ett sätt. 30 minuter senare satt vi frustrerade och förvirrade på de kalla gråvita marmortrapporna, utan någon riktig plan b och c.

Undrens tid var inte förbi. Via trapporna haffade vi en individ som kunde mer än 40 engelska ord, det var tillräckligt. Tre till fyra samtal senare hade vi kontakt med de som skötte lägenheten. De hade nyligen flyttat, därav att vi inte kunde finna dem. Platsen låg bara 100 meter från var vi var. Miraklet var ett faktum.

Den så kallade receptionen sköttes av engelsktalande personal som dessutom var top notch servicevänliga. Det tog bara 10 minuter så hade vi fått nyckel och stegat över tröskeln till vår lägenhet. Den var modernt nyrenoverad, ljust, minimalistiskt, stora öppna rum och ett fullt utrustad toppenkök.

Efter lite vila begav vi oss ut för att ta pulsen på den baskiska badorten. En sak var säker, Norra Spaniens klimat är långtifrån södra delen med över 300 soldagar.  I skuggan upplevde vi att det var kyligt, typ som i Sverige.

Det som annars slog mig var den frodiga naturen med sin fylliga grönska; en sanslös mix av berg och hav, likt en mini sagovärld.

En av San Sebastians absolut starkaste dragningskrafter är nog maten. Det tycks regna Michelin-stjärnor över denna lilla kuststad som 2010 hade fler stjärnor än någon annan stad i världen.

Staden är ett Mecka för gourmander. Många ägnar därför sig att frossa igenom stadens legendariska pintxos, den baskiska versionen av tapas.

Jag korrelerar inte alls med något som liknar svamp, eller varelser under vatten. Så när jag såg de mest populära pintxos innehålla alt från bläckfiskar till andra sjöodjur, föll de helt sonika bort ur middagsagendan Vi har istället en fäbless för italiensk och indisk mat.

Det där med mattider blev vi snart varse att de generellt sett existerade någon form av siesta. Nästan alla hak av värdighet stängde diktatoriskt klockan 16.00, för att återigen öppna runt klockan 20.00.

När vi traskat runt förlamande vackra omgivningar och betraktat ögonbrynshöjande stadsstranden La Concha ur 900 olika vinklar var det dags för mat. Den subtila siestan grusade alla våra planer på ett restaurangbesök.

Det blev katalysatorn till att handla på oss matvaror i en lokal matvarubutik. Bröd, frukt, ost, grönsaker, ägg, skinka och vatten var några saker vi handlade på oss för ätas senare i vår lägenhet.

Klockan hade hunnit att bli 19.00. Vi tillbringade resten av tiden i lägenheten märkbart tagna av resor, lägenhetsstrul och 12 kilometers gående. Hanna och Frida var oerhört nöjda med det beslutet. De och även vi satt med våra mobiler, då spansk tv inte synkades med våra språkkunskaper.

Dag 2: Bad La Concha

Efter en tilltagen sovmorgon, smög jag ut och handlade på mig färskt bröd hos det lokala bageriet. Frukosten blev en revalvering av våra tidigare förmiddagsmål, mycket för att hela familjen satt samlade, något som tyvärr är ytterst sällsynt numera. Dagens huvudmål var att betäcka La Concha för första gången.

Även denna dag präglades av ett lågmält klimat. Så fort solen gick i moln blev det nästan kyligt. Förutsättningar som inte lockade till bad. Vattnet var überkallt. Varje decimeter var ett hendomsprov, innan man blev dränkt av någon förrädisk våg. När man väl vant sig att vara i och under vattnet, var det helt okej. Efter cirka fyra timmar av sol och bad var vi hungriga.

Pizzeria Trattoria La Mamma var ett magiskt sälle. En plats skött av italienare, vilka serverade mat för alla sinnen. Familjen tog varsin pizza som var förföriskt god. Vi kom fram till att vi skulle besöka restaurangen en gång till under vår vistelse. En pågående matkoma satte stopp för barnen att följa med på en kvällspromenad.

Det här var också första resan som jag verkligen kompromissade med att slaviskt, indirekt tvinga barnen att följa med. De fick sitta med sina mobiler, medans jag och Marie upptäckte stadsdelen Gros med beachen Playa de Zurriola som främsta attraktion. Tack vare att Zurriola, till skillnad från La Concha, ligger så öppet mot havet är vågorna här rejält stora.

Vågor, surfing och ungdomar är de tre nyckelorden för Zurriola beach, San Sebastians livligaste strand. På 800 meter strand arrangeras surftävlingar, surfklasser, beachvolleyboll, fotboll och strandtennis.

Promenaden var en hänförande upplevelse av fotogeniska vyer. Vi botaniserade också runt i en charmig matfestival. Där införskaffades några riktiga dessertkaloribomber av  rang. Vädret var bara sådär sydländskt kvällsljummet härligt i ett folkvimmel med människor i alla åldrar.

Parken Gipuzkoa Plaza var en av de vackraste parker jag satt min fot i. Ett crescendo av färger och romantisk arkitektur samsades på en liten yta. Runt 19.00 var vi tillbaka hos barnen. De två nyinköpta cheesecakes var  dock godare på håll än i verkligheten.

Dag 3: shopping och bad

Traditionen att köpa nybakat bröd till frukosten var ett populärt inslag på morgonen. Vädergudarna hade vaknat på ett bättre humör. Knappt ett moln på himlen, men 5-6 grader varmare.

Barnen ville shoppa, men visste inte vad de skulle köpa. De blev nog aningen besvikna på bristen av Nike och Adidas kläder, dock kan man alltid lita på brittiska Pull & Bear.

Gamla stan, eller “Parte Vieja”, ligger vid Monte Urgull, som är den östliga udden i det som utgör San Sebastians bukt. Här gamla stan hittar man de mest populära pinxto (tapas) barerna i kombination med kullerstensbeklädda pittoreska gränder.

Gotiska kyrkor, museum, glassbarer, souvenirbutiker försökte alla pocka på turisternas uppmärksamhet.

Söder om gamla finner man stadskärnan, “Centro”, som kännetecknas som det kommersiella shoppingdistriktet med allt från stora och kända märken till mindre lokala butiker.

Här fanns det shopping som attraherade Frida och Hanna, men nu var de halvsega och snålrädda om de pengar de fått av oss. De hoppades att Bilbao skulle vara en större källa till shopping.

Vår hunger tillfredsställdes på Tandoori flame, stadens bästa Indiska restaurang som låg i Gros. Vi testade olika förrätter som  tre sorters naanbröd och två stora mango lassi. Familjen gav  tummen upp för det som serverades oss.

Därefter drog vi till närliggande  Playa de Zurriola. Surfvågorna var en källa till  barnslig förtjusning. Det var riktigt härligt att kasta sig i dem, trots matkoman.  Maten, solen, promenaden och vattnet hade gjort oss möra. Vi kastade oss i sängarna när vi kom hem runt klockan 19.00.

Dag 4: Monte Igueldo

Efter frukosten spatserade familjen utmed den tredje beachen Playa de Ondaretta. Målet var Monte Igueldo. Vi tog linbanan upp till den här fjälltoppen som ligger 184 meter över havet.

Där huserar “Parque de Atracciones de Monte Igueldo”; ett bisarrt, men charmigt tivoli från 1912 som fortfarande är i bruk. Berg- och dalbanan körs av en maskinist som åker med mellan vagnarna på en fjädrad stol och styr med rostiga spakar.

Från toppen av Monte Igueldo uppenbarade sig ikoniska vyer över bukten, där mobilkameran fick löpa amok; panoramautsikterna var nästintill obeskrivliga, vi var långtifrån ensamma.

Eftersom vi inte åkte några karuseller så var det just att försöka ta till sig allt de imponerande som vi blev serverade.

Runt klockan 15.00 äntrade vi tröskeln till Restaurangen Chino Mandarin. Dock inget klockrent ställe, men en ändå en plats att stilla hungern på. Vi hade med oss badprylar  till beachen Playa de Zurriola.

De höga vågorna var skälet till att vi återvände hit. Efter två timmar av cancerstrålar och saltvatten hade vi fått nog. På vägen tillbaka bevittnade familjen en liten sandtromb. Handdukar och kläder ringlade sig efter väderfenomenets piska, luftvirveln underhöll oss i några minuter.

Mat, sol, vind och vatten tillsammans är synergieffekter till att bli riktigt sega. Efter en upptäckarpromenad bar det tillbaka till lägenheten. Där vistades vi tills vi mötte John Blund.

Dag 5: Mont Urgull

Redan vid frukosthandlingen fick jag en föraning om att de två senaste dagars kanonväder var förbytt i moln och lite svalare luft, typ cirkeln var sluten.

Vandringen upp till Monte Urgull, gav oss inte bara en fantastisk utsikt över San Sebastian, utan också ledde oss till borgen Castillo de La Mota, som har en 12 meter hög Kristus-stay som ser ner på staden och dess inlopp.

Dessförinnan stannade vi till och släckte törsten på en uteservering med ett läge att döda för.

Runt klockan 14.30 intog vi återigen La Mamma. Denna gång beställde jag in  en lime-passionsfrukt cheesecake och en klassisk chokladkaka. Visst, det var överkurs, men de såg ju så himmelskt goda ut.

Självklart fick hela familjen frossa i dem, men de var redan rätt mätta. Mitt kaloriintag måste ha nått någon form av onyttighetstak. Mätta och belåtna drog vi oss tillbaka till lägenheten. Vädret uppviglade oss till att inte bada denna dag.

Jag och Marie tog farväl av den gyllengula 1.350 meter lång och 40 meter stranden La Concha. Vår kvällspromenad möttes av ett betydligt bättre väder. Vi var också nyfikna på att se hur det såg ut på den västra delen av San Sebastian: Ondaretta.

Hanna och Frida valde att vara kvar i lägenheten. De visste ju vad en promenad indirekt innebar: rörelse i mängder. Att de då frigjorde tid för att vara med deras digitala godispåsar, det vill säga sina mobiler, var enbart en win-win situation för dem.

Någonstans på en höjd hade jag fått korn på en fantastiskt vacker byggnad. Dock stod det inte mycket information vad det var för arkitektonik sensation. Att hitta den, trots sin storlek, var ett hendomsprov eller snarare en optisk illusion. Vi gick och vi gick; nästan så att vi gav upp.

Efter en orgie av trappor hittade vi den. Vad gör man inte för en bild? På köpet hade vi fått en inblick hur lokalborna levde och vad de gjorde utomhus. I området kände man sig inte riktigt som en helylleturist, utan mer som en frivillig åskådare.

Efter promenaden ägnade vi oss åt att packa och förbereda för morgondagens busstur till Bilbao.

Dag 6: Bilbao

På San Sebastians busstation fann vi vad vi sökte; en buss som tog oss till Bilbao. Den avgick 09.30. Resan tog cirka en timme. I Bilbao tog vi taxin till Gamla Stan. Därefter kontaktade jag ägaren till lägenheten. Han var servicevänligheten själv; omtänksam och informativ.

Hans hem var sanslöst vackert; om man gillar vintage stilen. Varenda detalj, varenda pryl var snuskigt genomtänkt. Det var ett smärre under att han inte spikat fast sakerna, i syfte att ingen dum turist skulle byta plats på möblemanget.

Efter att ha gjort oss hemmastadda tog vi det  lugnt. Dagens agendor vara korta och koncisa. Först hitta ett bra ställe att äta på, sedan upptäcka vad gamla stan hade att erbjuda.

Att hitta en adekvat restaurang där maten skulle vara i samma kaliber som La Mamma var onekligen inte det lättaste. Till sist valde vi återigen att handla på oss mat i en supermarket.

Gamla stan var en mysig plats, men på något sätt har jag sett mysigare sådana, eller så var man helt enkelt lite mätt på att upptäcka nya saker dessutom kom det periodvisa regnskurar.

På kvällen tittade jag på damfotboll. Sverige mötte USA i VM-gruppspelet. De andra satt med sina digitala  godispåsar. Barnen roffade åt sig de finaste sängplatserna.

Dag 6: Guggenheim museet

Dagens mål var en långpromenad till ökända Guggenheim skapad av Frank Gerhy. Utformad i marint tema påminner Guggenheimmuseet om en båt som lagt till i hamnen. Graciösa kurvor täckta i titan påminde om en fisk och dess fjäll som blänker i solen.

Museet hamrade in budskapet att den forna hamn- och industristaden ömsat skinn. Bilbao är i grunden en stad med rötter i en industriell tradition som genomgått en häpnadsväckande omvandling till en position som en av Europas mest intressanta kulturstäder.

Konstmuseum är i vårt tycke fullständigt ointressant; byggnaden var mer betydligt mer intressant än själva konsten. I området huserar också denna berömda ”Puppy” från 1992, i en päls av blommor.

Är det den mest fotograferade hunden i världen månne? I baskiska regionen älskar människor sina hundar, därav att hundar är glada, fria och välskötta.

Jeff Koons ”Puppy” har blivit en av ikonerna för regenerering av Bilbao, stående vakt mot ingången till Guggenheim-museet. Den 43 ft höga West Highland Terriern är skapad med en mängd olika färgglada blommor och växter; två gånger per år byts blommorna ut.

Från början var den tänkt att vara ett temporärt konstverk, men den blev så populär att staden köpte in den permanent.

Vid den breda flodstranden, alldeles utanför Guggenheimmuseet står Louise Bourgeois  gigantisk spindel ”Maman” i brons, marmor och rostfritt stål. Tingesten är nio meter hög, och ser exceptionellt oförglömligt surrealistisk ut.

Ett stenkast från dessa tre attraktioner låg den klassisk stadsparken Doña Casilda Park formgiven i pure engelsk stil med bland annat ankdamm, fontäner och en paviljong, härlig att strosa i,  efter all betongdjungel.

Resten av promenaden gick i löftets tecken. I detta fall befria barnens otålighet, till att hitta oaser av shopping som passar deras smak.

Trots mängder av alternativ hittade de inget som behagade dem. Nu var familjen hungrig. Att planlöst vandra omkring och tro att ett smultronställe bara uppenbarar sig, tillhör tyvärr undantagsfallen.

Oftast leder strategin till att hamna på något havtaskigt hak, eller turistfälla, istället för något gudomligt. Efter ett helvetiskt googlande så fann vi till sist Fontana trattoria. Maten var lagom god, dock ljusår ifrån San Sebastians La Mamma.

När vi återinträdde till lägenheten var vi mätta och belåtna på hur dagen gestaltat sig. Packandet påminde oss om att resan var på väg att avslutas. Våra tankar befann sig delvis redan på planet, istället för att njuta av den sjusärdeles vackra lägenheten.

Dag 6: hemfärd

Vi tog farväl av boendet och Bilbao via en taxi till flygplatsen. Allt fungerade friktionsfritt; det fanns god tid för shopping. På Arlanda hade mina försiktighetsåtgärder blivit källor till lite irritation eftersom planet och tåget kom i tid hade vi mer än och en halv timme att slå ihjäl.

Att vara förutseende är min nisch, ofta en superkraft, men fungerar allt, så kan ett  sådant förhållningssätt te sig lite onödigt överdrivet.

Tåget gick som tåget. Det är ett färdmedel som vi upplever är perfekt för att göra vad man känner för. Komfort, bra utrymme, wi-fi, man kan läsa, äta, lyssna på musik eller bara umgås.

Vi blev hämtade på Centralstation av ena hälften av Skarins. Vänner och grannar som även tog hand om vår katt när vi var borta. borta bra, men hemma bäst.

Continue Reading »

No Comments

Livskvalitet på egen hand.

Rock City Stockholm evenemanget på Globen Annexet med band som Eclipse, Clawfinger och Art Nation med flera blev till sand. Kvar stod förbokade tågbiljetter och hotellrum. Endera avbokar man av allt, och blir man kvar i Peking, eller ser man detta som en möjlighet att upptäcka saker som man vanligtvis inte hinner se i vår huvudstad.

Jag valde det senare. Min fru skjutsade mig snällt till Resecentrum. Klockan 09.47 avgick tåget. Tiden tills vi framme i folkmyllret på Stockholms Centralstation förflöt på ett oväntat snabbt sätt. Ett Söderköpingspar i 60-års åldern fyllde tiden med diskussioner om solenergi, politik, fotboll och resor.

Ett bra väder är motorn när fokuset att upptäcka en stad till fots, regn betyder haveri. Gudarna var på sitt mest givmilda humör. 12 grader, en klarblå himmel och knappt ingen blåst. Mina relativt nyinköpte Sony WH-1000XM3 följde mig skugglikt. Ur dessa strömmade det kvalitetsprövad musik.  Med över 3700 låtar i min Spotifylista: ”The King of of AOR/Melodic rock” saknades det inte favoritlåtar i den genren.

Först ut i shoppinghimlen var det obligatoriska första stoppet: SKO UNO.  En legendarisk och för mig unik butik som ligger på Gamla Brogatan
34 i Stockholm. De har ett gigantiskt sortiment av just boots, och skor, men jeans och coola accessoarer. Denna gång blev det dock inget köp

Ben & Jerrys och Science fiction bokhandeln i Gamla stan tillhör också ställen jag typ likt tics måste stanna på. Utifrån boktraven som skymmer sikten för klockradion i sovrummet, var det bäst att hålla sig borta från nyinköp. Games of thrones prylar frodades i butiken. Det var en styrka i sig att inte handla på mig något sådant.

Varken Cherry Garcia eller original Chunkey monkey finns i Norrköping. Därför är dessa två smaker självklara, frågan var snarare vilken den tredje kulan skulle bli. För kontrastens skull landade jag för Chocolate Fudge Brownie det vill säga Chokladgräddglass med bitar av chokladbrownies. Smaksensationerna förhöjdes i ännu högre grad då detta var min första ”måltid”.

Jag traskade vidare över Slussen till Götagatan 26 på Södermalm där sedan länge G26 butiken huserar. Två stora fönster med färgfulla och stillösa plagg med attityd försöker locka till sig kunder. De har enbart kläder för män, långt ifrån minimalistiska sådana. Plaggen skriker efter uppmärksamhet, ingenting är subtilt eller blygt – kaxiga kläder för kaxiga snubbar helt enkelt.

Om jag kan kategoriseras till det klientelet är en definitionsfråga. Butikens innehåll ligger dock väldigt nära webbutiken Rock Denim, där jag köper typ 80 procent av alla mina kläder. Jag hittade en i mina ögon en härlig tröja från mitt favoritmärke alla kategorier: australienska Cipo and Baxx.

Ska man vara ärlig påminner den mångt och mycket om 35 andra tröjor jag har hemma. Att bli blind för sitt egna shoppinghybris är inte alltid det lättaste, när man som jag försöker implementera in vardagsminimalism. Därför köpte jag också ett par coola solglasögon för 399 kronor.

Lush ligger nästan granne med G26, ett gissel som ökar förutsättningar att tumma på vardagsminimalismen. Lush är en internationell skönhetsvårdskedja med ursprung i England. De är bland annat uppfinnare av badbomben och andra coolt innovativa färggranna skönhetsprodukter. De ligger verkligen  i tiden med vegetariska och veganska skönhetsprodukter, 100% fria från djurtester, samt tillverkade för hand.

900 kronor på G26, och cirka 1500 kronor fattigare när jag lämnade Lush blev frestelsekontentan av dessa favoritbutiker. Fascinationen för Lush har smittat av sig på mina tonårsbarn, därav avspeglingen på kontot via färsk ansiktsmask, mindre färsk sådan, serum, tatueringskräm och ansikts- och kroppsskrubb.

Förutom flanerarväliga Götgatan är det två platser till på Södermalm som jag gillar obeskrivligt mycket. Det ena är till vänster om Slussen runt Mariaberget; tillika en besökares plikt att gå Monteliusvägen högt över Riddarfjärdens vatten.

En av de absolut vykortsmäktigaste utsikterna i hela  Stockholm. Vill man koppla av, fika, ha picknick eller blidka ens barn via innovativ lekplats i intilliggande Ivar Los park platsen.

Den andra platsen ligger till höger om Slussen, sett från Globenhållet. Passera grandiosa Katarina Kyrka, ta sedan Mäster Mikaels gata till pittoreska Cornelisparken, för att sedan nå målet: Fjällgatan. Därefter är det bara att abdikera för de Instagramfilter utsikten serverar en. Innan jag gick denna promenad drack jag kaffe på Mosebacke torg.

Efter att ha insupit surrealistiska panoramavyer traskade jag nedför trappor till Stadsgårdsleden. Inte långt därifrån tornade sig Fotografiska karaktäristiska siluett fram. Min förförståelse för det före detta Tullhuset var nästintill obefintligt, förutom att det är populärt och att temat är foton.

Efter att ha betalat inträdet på 165 kronor utforskades varje våning i ett makligt tempo. Först ut var Waldersten All Over. Detta är Walderstens största utställning med sina 250 fotografiska och rörliga verk som belyser hans kreativa process och frågeställningen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Han är en av Sveriges mest älskade och egensinniga bildkonstnärer. Jesper Walderstens universum liknar ingen annans. Han uttrycker sig genom signifikant svart humor. De suggestiva bilderna tilltalade definitivt mig.

Kungligheter, politiker och allsköns kändisar; absolut ingen går säker för Alison Jacksons humoristiska fotografiska upptåg i utställningen Truth is Dead på Fotografiska.

Fotberättelser som med sylvass humor skär genom det mediala bruset och får betraktaren att häpet stanna upp: Va, finns det bildbevis på när Trump har sex med Miss Mexiko?

Hur kom det sig att Jackson var på plats och fångade stunden när drottning Elisabeth tog en mys-selfie med kungliga familjen eller då en rejält dragen Angela Merkel ligger iklädd enbart päls i famnen på François Hollande, eller Barack Obama smiter ut för att röka…. Helt klart annorlunda, gillade även detta, som i sig stod i rejäl kontrast till Jesper Waldersten.

Besöket avslutades med att göra en husesyn på deras prisbelönta restaurang. Fotografiska mat- och drycksfilosofi är signerad matkreatör Paul Svensson. Den mannen flyttar ständigt fram gränserna och skapar lika mycket smaksensationer som ökad medvetenhet.

I det ekologiska växtbaserade kök maximeras smak genom att alla delar av alla råvaror används. Det var en fröjd att skärskåda helheten utifrån café, bar, restaurang, lounge, cocktailbar- och livescendelarna.

Nu var det dags att lämna en plats som jag kan dels bocka av på Stockholms besökslista, dels något jag utan tvekan kommer att besöka igen. Näst på agendan stod en promenad till Skeppsbrokajen där Djurgårdsfärjan tog mig just till Djurgården. Den gröna ön är dels lugn oas, som har varit kunglig mark sedan 1400-talet, dels en hektisk plats som även går under epitetet: museiön.

Skansen, Gröna Lund, Abba The Museum, Junibacken, Rosendals trädgård, Thielska Galleriet, Liljevalchs, Vasamuseet, Prins Eugens Waldemarsudde, Spritmuseum, Pop house, Vikingaliv, Nordiska museet, Circus, Grönan live med mera med mera.

Till detta adderas utmärkta hotell som riktigt bra restauranger och caféer samt en närhet till vatten som natur. Det finns liksom något för alla typer av människor.

Kan bara spekulera, men har svårt att tänka mig något liknande existerar någon annan stans på planeten. Det liksom vimlar av ”måste-attraktionen” för svenska som utländska turister. Indirekt behöver man egentligen inte lämna ön för att sysselsätta sig några dagar i den kungliga huvudstaden.

Mitt huvudmål var en plats som jag nyfiket alltid velat besöka, men när det väl kommit till kritan, skippat, på grund av tidsbrist. I Nordiska museet inhämtas kunskap om vardagsliv och traditioner i Norden från 1500-talet och framåt. Det möjliggörs via möbler och inredning, mode och smycken, glas och porslin. Här samexisterar parallellt en utställning om Nordens enda urfolk: samerna.

Museet grundades 1873 av etnologen Artur Hazelius. Den fantastiskt vackra byggnaden Djurgården är ritad i dansk renässansstil av Isak Gustaf Clason och invigdes 1907. Museets hjärta är en enorm hall, 24 meter i takhöjd och 126 meter lång. Mitt i hallen står en stor staty i ek av kung Gustav Vasa (1523–1560) ritad av den berömda skulptören Carl Milles.

Utöver de många utställningarna, rymmer museet en fullskalig 1940-talslägenhet, en restaurang samt butik med nordiskt hantverk och design, leksaker och böcker. Som besökare kan man vandra runt på egen hand i museet eller låna en gratis audioguide för att ta del av museets höjdpunkter.

Den senaste utställningen: British så in i Norden handlar om nordiskt mode och nordisk livsstil med influenser från Storbritannien. En berättelse som sträcker sig från medeltiden till idag genom tyger, mönster, kläder och företeelser som formats till en del av vardagen i Norden. Avdelningen om punkmodet var det som fångade mest av mitt brittiska intresse.

Trots att även detta besök var över förväntan var mitt kulturella sinne översvämmad. Nästa bocka av aktivitet var att gå 4-5 kilometer av Bernadottepromenadenfrån Djurgårdsbron, längs stranden till det kungliga sommarslottet Rosendal.

På vägen passerades skog, skulpturer, viktorianska  byggnader,  mysiga caféer,  historiska platser och meditativt inbjudande vattenbryn.

Vädret var som gjort för att flanera; unga, gamla, barnfamiljer, cyklister, seriemördare, joggare, name it, alla typer av människor var en del av denna upplevelse. Ett ställe att koppla av och koppla ur sig digitalt – klockrent.

Nu började dock benen segna till, samtidigt som hungerkänslorna hade ackumulerats tillräckligt.

Svaret på det, blev att dels lämna Djurgården, dels följa den breda gatan Narvavägen Östermalm som sträcker sig från Strandvägen till Karlaplan. Historiska museet och vackra Oscarskyrkan passerades, men indiska restauranger lyste med sin frånvaro.

Efter att ha frågat några locals om områdets bästa ställe, så ändrades färdkompassen mot Sibyllagatan 20 via Karlavägen.

Indian Palace var kanske ett väl magstarkt epitet på restaurangen, då det var ett litet hak. Dock var såväl servicenivån som kvaliteten på maten top notch. Hungern uppviglade mig att slå på stort.

Först ut på menyn var Dal soup, en linssoppa. Till det dippade jag friterade kyckling i mintsås, rätten kallas kyckling pakura. Naanbrödet son valdes blev Peshwarinaan (honung, mandel, russin och kokos). Huvudrätten mango kyckling balti var lika god som den lät. Matberget svaldes ned med en 66 cl cobra öl.

457 kronor för matlivskvalitet som skulle kunna besitta berg, var nästan för billigt. Klockan hade hunnit bli 18.30. Jag hade redan avverkat nästan 16 km asfalt.

Nu hade jag bara ett mål kvar. Det var att ta mig en titt på Max Martins & Shellbacks relativt nya studio. Wolfes cousins,  som låg cirka 2 kilometer från restaurangen. Adressen var Roslagsvägen 36, studion skulle ligga i källaren.

Det svenska pomusik-undret

För att ta den historien kort från början. Under ledning Denniz Pop (Dag Volles) skapade inhemska som banbrytande världshits med exempelvis Leila K, Herbie, E-Type, Robyn, Ace of Base, Dr Alban, där fokus låg på enkelhet och en gudslängtan till bisarrt starka refränger. Producentkollektivet huserade i ökända Cheiron- studionFridhemsplan.

Konceptet blev ännu starkare 1994, när Dag headhuntade hårdrockaren Martin Sandberg alias Max Martin från bandet It´s alive.  Denniz Pop visste exakt hur en slagkraftig poplåt skulle byggas, Max Martin lämnade aldrig studion innan inspelningen satt perfekt.

Två perfektionister som kompletterade varandra perfekt. För mig har deras brygder till popkraftpaket till låtar alltid varit  källor till musikeufori med artister som Backstreet boys, Nsync, Five och Britney Spears.

När Denniz Pop tragiskt avled i cancer 1998 blev Max Martin ofrivilligt ensam på poptronen. Framgångssagan fortsatte oförtrutet, fast puttrade på i samma fart och form. Nytändningen skedde genom Max Martins nya parhäst Karl Johan Schuster tillika  Shellback, en Karlshamnkille med rötterna…i dödsmetall. Den kollaborationen blev en ny gren på Yggdrasil, och ytterligare en osannolik matchning mellan två individer precis som Denniz Pop & Max Martin.

Nu var det subtilt ett svenskt musik herravälde som grunderna lades för: Pink, Taylor Swift, Ariana Grand, The Weekend, Justin Timberlake, Kesha,  Katy Perry, Ellie Goulding, Maroon 5, Demi Lovato, Adam Lambert, Shakira, Jennifer Lopez, Usher med mera med mera.

Detta har lett till att lilla Sverige dominerar en stor dela av musikkakan av den musik som spelas över hela världen. Låtskrivare och producenter från Sverige står skyhögt i kurs i USA och åker fram och tillbaka mellan Stockholm och LA för att skapa musik – ofta till världens största popstjärnor.

Shellback

På sammanställningen i Billboard The Hot 100, världens viktigaste singellista, över de mest framgångsrika låtskrivare ligger i skrivande stund Max Martin betryggande trea med 22 USA-ettor, efter Paul McCartney (32 USA-ettor) och John Lennon (26 USA-ettor). I och med milstolpen med Justin Timberlake från 2016 drygar han ut avståndet till fyran Mariah Carey, som skrivit 17 nummer ett-singlar.

  1. 1999 – ”…Baby One More Time” (Britney Spears)
  2. 2000 – ”It’s Gonna Be Me” (‘N Sync)
  3. 2008 – ”I Kissed a Girl” (Katy Perry)
  4. 2008 – ”So What” (Pink)
  5. 2009 – ”My Life Would Suck Without You” (Kelly Clarkson)
  6. 2009 – ”3″ (Britney Spears)
  7. 2010 – ”California gurls” Katy Perry feat. Snoop Dogg)
  8. 2010 – ”Teenage Dream” (Katy Perry)
  9. 2010 – ”Raise Your Glass” (P!nk)
  10. 2011 – ”Hold It Against Me” (Britney Spears)
  11. 2011 – ”E.T.” (Katy Perry featuring Kanye West)
  12. 2011 – ”Last Friday Night (T.G.I.F.)” (Katy Perry)
  13. 2012 – ”Part of Me” (Katy Perry)
  14. 2012 – ”One More Night” (Maroon 5)
  15. 2012 – ”We Are Never Ever Getting Back Together” (Taylor Swift)
  16. 2013 – ”Roar” (Katy Perry)
  17. 2014 – ”Dark Horse” (Katy Perry feat. Juicy J)
  18. 2014 – ”Shake it Off” (Taylor Swift)
  19. 2014 – ”Blank Space” (Taylor Swift)
  20. 2015 – ”Bad Blood” (Taylor Swift)
  21. 2015 – ”Can’t feel my face” (The Weeknd)
  22. 2016 – ”CAN’T STOP THE FEELING!” (Justin Timberlake)

För att skapa en helhet över tidslinjerna lyssnade jag med stor behållning på Sveriges radio-journalisten Fredrik Eliassons tre utmärkta dokumentärer som finns på Sveriges radio play: ”Cheiron – en popsaga (2008)”, ”Arvet efter Cheiron – en oändlig historia (2015)”, som kompletterades utav: ”Musikplats LA – en svensk framgångssaga (från 2017)”.

Djävulskt muskel- och hjärntrött

Ur ett nostalgiskt och nyfiket perspektiv fick jag för mig att leta upp Max Martin & Shellbacks Cheiron- studio II. Som sagt, 2 kilometer från Indian Palace lät inte så väldans  långt. Dock smälte matkoman ihop med, långpromenader och temporärt avslappnade muskler i restaurangen, och bildade en cocktaileffekt som sa, skit i det.

Även mentalt tog det mesta slut på Indian Palace. Nu var det mer rationalismen som fick styra det vill säga bättre läge än nu hade jag inte. Driven av detta samt ett kvarvarande uns av nyfikenhet på platsen där världsstjärnor flockas. Jag fick dock nypa mig hårt när jag stod framför adressen Roslagsvägen 36. Det fanns inget som antydde att en världens mest spännande studios Wolwes cousins huserade här.

En av personalen från en närliggande pub bekräftade att adressen var helt rätt. Lite moloken, på ännu tyngre ben, fanns det bara ett enda mål – att så fort som möjligt ta mig till det hägrande hotellet.

Odenplans triangulära torg i stadsdelen Vasastan blev platsen där jag tog mig till Globen, via den gröna linjen mot Hagsätra runt klockan 19.45. 45 kronor, för bra service, gjorde resetrippen till bruksanvisning hur kollektivtrafiken ska fungera på ett friktionsfritt sätt.

Quality Hotel Globe innefattar 527 hotellrum och 18 konferensrum och är Stockholms tredje största konferenshotell. Hotellet ligger alldeles intill de stora arenorna Annexet, Hovet, Ericsson Globe och Tele2 Arena. Deras öppna lobby var en fröjd för ögat. Otraditionellt, men en modern futuristisk inredning som gjord för möten med andra människor.

Med det i åtanke, tänkte jag bara ta en härlig dusch, traska ner till lobbyn, för att koppla av med att läsa Kepler och knåpa vidare på min kommande bok: ”Lagom – strävan till harmoni”. Tragikomiskt var detta långt ifrån lagom. Jag däckade istället i den sköna sängen med tv:n på, sedan kom jag inte längre.

Kroppen och knoppen orkade inte göra något mera, det var liksom good enough, och jag lydde det budskapet. Bruset från SVT  inleddes med en dokumentär om…joddling. Filmaren Anders Granqvist, har nu tagit sig an detta missförstådda ämne i nya filmen The soul of yodeling. På en ointressant skala 1 – 100 skulle det kunna vara en -3, men oväntat blev det en dokumentarisk högtidsstund.

Jag lyckades uppvigla mig själv till att betala dyrt för 100 grams Marabouchokladkakan som låg barkylskåpet. I kombination med ätande avnjöts fragment av dokumentären om Josefin Nilsson. Kvällen avslutades halvt medvetslös till en otrolig intressant brittiskt dokumentärfilm om ”Historien om Saturday Night Fever”. Den slutade 23.55, jag somnade 23.58.

Söndag

Likstel stapplade jag upp till mobilens stalinistiska kommendering, att det var dags att äntra frukostbuffén. Dessförinnan packade jag och tog en varm behaglig dusch. På sistone har det blivit mycket bufféer. Det kan väl aldrig liksom aldrig bli fel? Egentligen inte, men i och med denna smorgasbordssittning kände jag en viss mättnad infinna sig.

Mitt tåg avgick klockan 11.15, så jag hade god tid att ta tunnelbanan från Globen till T-Centralen samt ta en kokainstinn het kaffe i väntan på vad som skulle föra mig tillbaka till Norrköping. Som sagt tåg är i mitt tycke det trevligaste sättet att resa på. Tillbakaresan var absolut inget undantag.

Marie kom och hämtade mig på Resecentrum. Enda smolket i bägaren var ett provisoriskt jobbpass från klockan 14 till 22.00; det kunde jag varit utan, utifrån de mastiga dagarna i Stockholm, där en halvdags återhämtning varit det mest optimala. Nu kände jag parallellt att egentidsbägaren var överfull, lagom är vanligtvis bäst, även om man i dåläget inte alltid förstår det, förrän sett i backspegeln.

 

Continue Reading »
No Comments

Många hälsoflugor i en smäll

Jobbar man med människor som jag likt många andra i vårat avlånga land, måste man vara medveten om att axlarna generellt sett lätt åker upp, vare sig man vill eller inte. Parallellt har man ett livspussel som ständigt pockar på ens uppmärksamhet, samtidigt som egentid, träning och umgås med kompisar finns  med på ens självskapta kravlista.

Musklerna får då ofta arbeta statiskt under långa arbetsdagar i kombination med vardagspyssel och övriga krav. Musklerna blir överbelastade, till slut slits de ut, vilket kan leda till kroniska smärtor eller periodvis värk.

Träning är bra, men det viktiga är att träna i rätt dos. Att träna 4-5 dagar i veckan i kombination med långa pass är i många fall ett bra verktyg att bita sig själv i ankeln med. Ibland kan verktygen ”less is moore” & ”kvalitet framför kvantitet” vara de mest effektiva strategierna när det kommer till träning.

Många människor tror och upplever att mycket är bäst, när det i själva verket balans mellan träning, återhämtning och vila i kombination med god kosthållning och bra sömn som är ”the holy grail”.

I slutet av förra året tror jag att jag hittade min träningsbalans, utifrån att jag fyllt 52 år, tränat hela mitt liv, och medveten om att det bara går utför med kroppen, om man inte tränar och äter smartare än tidigare.

För mig är det tre gånger per vecka som gäller; squash två gånger, löpning 1 gång. Därutöver har jag lagt in tid för återhämtning vila, dagliga lågintensiva promenader, hyfsad kosthållning, mer sömntimmar och nästan viktigast av allt: en betydligt mer devalverad egen-krav-lista.

Dock går det inte komma ifrån ens förflutna; fotboll från 7 år tills 31 år, parallellt squash från jag var 20 år till nutid och förhoppningsvis framtid. I och med att jag sprungit många hel-och halvmaraton har många långa träningspass passerat revyn.

Frågan är om kroppen förträngt tidigare träning och tävlingshistorik? Eller om stelheten i ländryggen är sena svar på att ens kropp helt enkelt tagit stryk av 45 år med ganska hård träningsdos, där fotboll, squash och långlöpning verkligen sliter på kroppen.

De senaste 5 åren upplever jag att mitt reahabtänk som kostat mig mycket pengar hos naprapater, kiropraktorer, sjukgymnaster och massörer, varit sunt utifrån att försöka klippa och klistra med ens tävlingshälsa. Två gånger om året besöker jag min favorit kiropraktor Rickard Szczepanski med syfte att få träna-rätt-vägledning samt justera och förebygga kroppsliga snedbelastningar.

Därutöver så unnar jag mig 10-12 gånger per år att gå till massörer i syfte att inte köra kroppen i träningsväggen. För mig passar Massageakademin finska djupmassage allra bäst. Där regerar kungen av armbågar i vad-och lårmuskel penetrering: massageterapeut Juhani “Jussi” Koskinen.

Kost, hälsa och träning temat har alltid legat mig om hjärtat. Därför har besök på tidigare spå anläggningar som Tällberg vid Siljan, och Spa besök dagar i Las Vegas, lockat, mer än det skrämt.

Att jag fastnade på för Himmelsby gård från första taget var väl deras förföriska reklam över deras nybyggnation i årsskiftet där de visade bilder på ett Romerskt bad. Det liksom satte sig på hjärnbalken. Till sist kunde inte mitt sinne värja för estetiken i kombination med kost, hälsa och träning, endast 40 minuter från Norrköping.

Nu har vi öppnat vår exklusiva romerska simhall. Här kan ni njuta av en skön simtur i vår stora varma simbassäng och  slappna av i den Romerska varma källan.  Uppleva saltets välgörande inverkan på kroppen i vår unika saltbastu..  Träna i nya gymmet och slumra till i våra sköna vilsängar”.

Att 2 nätter inklusive 2 behandlingar gick på 6400 kronor gick att förtränga genom att anamma: ”det är jag värd”, vilket jag i för sig är, men ändå. Kalaset bokades i mitten av februari.

Mitt 4 veckors schema på NP-center har en vecka vars upplägg ger mig möjligheten att ta ledigt fredagar var fjärde vecka. Det innebär att det frigörs en sammanhängande period på 4½ dagar från onsdag till söndag. Dem klockrena luckan har jag sett till öppna ordentligt. 2018 bokade jag upp halva det året på det viset, i år ansökt semesterdagar i ytterst god tid: februari till maj och september till december. Detta var portalen till detta spa-äventyr.

Hälsodag 1

Superutvilad inledde jag processen med att packa inför Mantorp i symbios med Spotify listan: Top of the class pop. Förutom detta såg att näst senaste avsnittet av Star Trek Discovery och Jägarna.

Prick klockan 14.07 vred jag om  tändningsnyckeln, som sällskap hade jag på världens bästa aor-pomp album: Fortune – Fortune (1985). Anlände till Mantorp och ett av deras ögonstenar: Himmelsby gårdshotell lite innan klockan 14.47 . Det var den tiden som man som gäst kunde komma tidigast.

Incheckningen var en orgie utav pure service. Under det mötet fick jag nyckelkortet till mitt rum. Det minst sagt klaustrofobiska rummet var en enkel match att acklimatisera sig i. Jag bytte om till det jag blivit tilldelad mig: badrock och tofflor. Mitt rum låg illavarslande inte  huvudbyggnaden, utan ironiskt nog, cirka 100 meter därifrån, i Storstugan.

 

Det kändes lite udda att likt någon sektmedlem tassa sig över grovkorniga småstenar för att nå min destination. Personalen sa att på Himmelsby äter man alla måltider i just den munderingen, om man vill.

Dock var det få i restaurangen som hörsammat det idealet. Jag var den enda under gourmé fikat som var klädd så, de andra hade fredags-klätt-upp-sig. Jag intog kvickt första bästa lediga hörn.

Försynt, men inte osynlig, även om jag önskade det, ställe jag mig i fikakön. Borden dignade av hembakade muffins med äppelfrosting, toscatårta, chokladbollar, bärpannacotta, fruktsallad, våfflor, donuts, men även ”nyttigheter” som hawthorns-smoothies och hembakat bröd med ärtsmör.

Hur jag som sockermissbrukare skulle klara mig ur detta var en gåta. En förebyggande strategi var helt sonika att skippa skiten. Den ändrades snar till, ”jag har ju betalt för det, en kopp kaffe kan jag väl ta”.

Det där med kaffet fick jag rätt på, det andra blev för frestande att avstå från helt enkelt. För att slippa gå och stå i kön flera gånger körde jag en LEAN, för att ta det jag skulle ta… på en tallrik. Teoretiskt sett djävulskt bra, praktiskt sett ett praktfiasko.

Pannacottaglaset välte i slowmotien över hawthorns-smoothies, som i sin tur välte dels på golvet så det blev glanshalt, dels på min badrock som mer liknande något ur en ungersk porrfilm. En av personalen tyckte synd om mig, hämtade en ny rock, torkade upp allt på golvet, klockren service.

Ett kilo tyngre gjorde jag en kort husesyn över anläggningen i min vita badrock med matchande kritvita tofflor. Jag inledde vistelsen med 40 minuters infraröd bastu. Den låg i den äldre spabyggnaden, med ett turkiskt bad, en stor bubbelpool och en hälsobar där man kunde dricka juicer, vatten och frukt.

Invid den fanns den genomskinliga IR-bastun. Den var otroligt nog mindre än mitt rum, med plats för högst 3 personer. Då den var tom passade jag på att inta tingesten, Det var mitt första besök i en sådan. Enligt skylten skulle hälsovinsterna vara sanslösa. Gradantalet pendlade mellan 39 – 40 grader, vilket så det skulle vara.

Det som är bra med infraröd bastu och vanlig bastu är att svettningen som utsöndras blir  en naturligt detoxmetod. När vi svettas rensas kroppen från ackumulerade kemikalier  eller gifter ut genom våra porer och ut ur vår kropp. Detta är den i särklass snabbaste sättet att bli av med gifter ur kroppen.

Svettbehandling har länge använts av spakliniker och terapeuter för att hjälpa kroppen från skadliga gifter. En infraröd bastu tar denna utrensning ett steg längre och förbättrar kroppens förmåga att svettas.  Svettning är en av endast fyra möjligheter kroppen har vid eliminering av olika toxiner. De andra tre elimineringskanalerna är via tarmtömning, vår andning och urinering.

Det var en behaglig upplevelse; 40 minuter rekommenderas, ett råd jag följde som förstagångsbesökare. Efter denna kroppsliga detox vandrade jag bort till den stora bubbelpoolen som för tillfället var ledig. Den ena sidan hade en stråle som mer kunde liknas vid en bred vattenkanon. För mig blev det som en kraftig vattenmassage på alla punkter av ryggen; oerhört välgörande, under de cirka 30 minuter jag var i.

Jag förflyttade mig från äldre delen, till den nybyggda delen som stod klar i början av 2019. Jag duschade på herrarnas; här hade det inte sparats på kapital precis. Duscharna och toaletten var väldigt lyxigt utformade. Las Vegas  känslan utvidgades när jag trädde in i the masterroom: den romerska simhallen – wow.

Hallen var inte överfylld av gäster, vilket var befriande, då fanns det gott av platser att kunna välja mellan. Jag slog mig ner på en av deras inbjudande tillika sköna vilsängar. Gjorde mig hemmastadd genom att lägga ut de 5 böckerna jag hade med mig; mobilen la jag ännu längre bort. Tanken var att använda den så litet som möjligt, för att istället läsa böcker som jag inte kommit igång med ännu, samt pitcha idéer till en bok som jag lovat mig själv publicera inom två års tid.

I detta kravlösa och halvt meditativa sinnestillstånd saknades något. Öl ville jag undvika, kaffe fanns inte, men kallt vatten vore lösningen på att ha något att sippa på. Det fanns ett utrymme för just sådana saker, längst bort i rummet. Mitt fokus låg på kallt vatten, men inte maskinen som serverade vattnet. Att jag sträckte fram fingrarna för att känna hur kallt vattnet egentligen var, var en överilad trög tanke. Vattnet var skållhett, trots det tog det några sekunder innan jag kunde greppa att jag blivit brännskadad.

2½ fingrar var röda som kräftstjärtar. Jag hittad till sist kranen för kallt vatten. Tanken slog mig inte att ljummet vatten var att föredra, framför iskallt. Den närmaste timmen fyllde jag på glaset med kallt vatten och höll de drabbade fingrarna i det. De sved en stor del av kvällen, både fysiskt, men även psykiskt, för min dumhet.

Med fingret inborrat längst ner i det genomskinliga glaset i det kalla vattnen stegade jag in i en annan del av det nybyggda romarbadet: saltbastun. Den estetiska utformningen med äkta salttegelstenar var sensationell; för ett tag förträngdes smärtan. Inspirationen kom från sydeuropeiska kurorter som Bagni i Lucca, där saltgrottor/gruvor var en stor del av den ursprungliga spaanläggningar för de välbärgade. De upplevde att aldrig drabbades av virussjukdomar, astma eller andra luftvägsbesvär.

Här är några påstående som salt ska ha på människan. Saltet är ett naturligt ämne som har läkande och hälsosamma effekter.  Saltet dödar bakterier samt svampar och stimulerar immunsystemet. Vid förkylning minskar saltbehandlingen svullnad i slemhinnorna. Snuva och hosta blir bättre eller försvinner helt. Vid besvär av astma har läkarna konstaterat att saltrumsbehandling har lindrande och positiva effekter. Astmatiker får lättare att hosta upp slem och andningsbesvären kan minska.

Saltterapi stimulerar luftvägarnas försvarsmekanismer och har en antiinflammatorisk verkan. Saltbehandling är även bra vid psoriasis samt hudeksem. Dessutom I: är det en fantastisk relaxupplevelse. Dessutom II: vilka vetenskapliga dessa påstående vilar på vet jag inte, eftersom det är Himmelsby information som förmedlat informationen.

Efter jag duschat och bytt om från sektutstyrseln till kläder med attityd stegade jag in till deras fina restaurangdel. Jag blev tilldelad en tvåbordssittplats.  Förrätten bestod av gårdens kronärtskockssoppa, krispiga kronärtskockchips, inlagd jordärtskocka & ostkräm av lagrad hårdost. Kronärtskocka var för mig inget jag till vardags vräker i mig precis. Detta till tros blev helheten en ytterst angenäm överraskning.

Till detta tog jag två 0.4 liters öl. Varmrätten bestod av well done flankstek från svensk gård, potatis-och tryffelpuré, rostad kalv sky, sotad morot, friterad persilja & syrad gul morot. Även detta var en form av smaksensation.

Efterrätten var i paritet med de två övriga recepten: syrlig äppelkompott, knäckig havre med kardemumma, äppelmustgelé, vispad vaniljsmetana & mjuk kanelmaräng.

Under middagstimmen där jag satt i min självvalda ensamhet öppnade sig sinnet för två frågeställningar. Den ena rörde hur mycket man som ensamgäst tittar på typ alla  inredningsdetaljer. Varenda millimeter utav den vackra kristallglaslampan synades utförligt. Egentligen rörde det mig inte nämnvärt att sitta ensam, men visst är det lite speciell att inte ha någon att samspråka och umgås med, när alla andra i lokalen tillhörde olika sällskap.

Den andra reflektionen rörde matvolymerna. Hade jag haft en hamster så hade även den fått anorektiska drag av bristen av normalstora portioner. Det gick upp ett ljus för mig varför generellt sett välbeställda människor är smala…de får i sig för lite mat. Av fysiologiska orsaker dök det periodvis upp hägringar av saftiga kebabrullar, och de dansade retfullt någon form av ringdans runt min tomma tallrik.

Väl medveten om att jag druckit alkohol, och att jag var några mil från närmaste kebabhak, fanns det bara en utväg. Restaureringens fräscha focacciabröd toppades med olika röror. Det blev räddaren i nöden.

Efter kvällsmiddagen traskade jag upp till deras konferenslobby, en plats som var öde, förutom en uppstoppad räv. Jag försökte skjuta upp det oundvikliga, att för tidigt inta mitt klaustrofobiska rum, ironiskt nog döpt till Storstugan. Jag slog ihjäl ytterligare en timme där, innan jag begav mig tillbaka till mitt rum. Sociala medier, avlöstes av tv-tittande och lite Kepler läsning.

Hälsodag 2

Vet inte om det var så att väggarna  i det minimala utrymmet försökte angripa mig, eller om all detox gjort mig nojig, men sov dåligt gjorde jag i vilket fall. Sängen var i och för sig skön, men kuddarna höga som små mini Eiffeltorn, täckena heta, så att en kall Sibiriennatt skulle kunna stillas värmemässigt.

Frukosten bjöd på allt från bacon & äggröra, smoothies & färska frukter till nybakade frallor med diverse pålägg samt flingor & müsli med tillbehör. Jag missade inte tillfället att grädda egna våfflor i kombination av två koppar varmt ekologiskt kaffe. Mätt och belåten traskade jag vidare till mitt första av två behandlingar under helgen.

Från klockan 10.00 och 50 minuter framåt befann jag i ett behagligt meditativt rum. Hot Stone massagen utförs med varm olja och heta lavastenar. Värmen från stenarna förstärker och fördjupar massagens förmåga att lösa upp spänningar och minska stress.

Teoretiskt sett lät detta bra, då det var mitt första möte med varma stenarna. Praktiskt var det inte lika bra. Visst, det var behagligt, stämningen och atmosfären på topp, men alla gånger i veckan skulle jag ta massage där händerna används som redskap.

En massörs värsta fiende är konsekvenserna av sitt yrke.  I en studie från Taiwan av Jang et al framkom det att massörer hade en hög risk att drabbas av arbetsrelaterad besvär från muskler och leder. Cirka 71 % av massörerna i studien hade inom en tolvmånadersperiod minst ett besvär från rörelseapparaten. Över 50 % av massörerna fick besvär med tummar och fingrar, 31,7 % av massörer fick skulder besvär, 28,6 % fick besvär från handleder, 23,6 % fick besvär med armarna medan 25,5% fick nackbesvär. Den lägsta prevalensen hos massörerna var 19,3 % och det gällde ryggbesvär.

Det innebär indirekt att verktyg som laser, heta stenar, diskus, bambusticks, ribbstolar, och dylikt är deras verktyg att förlänga sitt massör-yrkesliv; smart och bra för dem. Utifrån ett kundperspektiv, inte lika upphetsande, när jag lagt 895 kronor för 50 minuters behandling. Nu har jag testat heta stenar, men jag kommer aldrig mer att betala för något liknande.

Nästa anhalt blev att testa deras svar på turkiskt bad. Denna variant var inte av det ångiga slaget, utan värmen strömmade istället ur från deras två bastanta marmorerade vilobänkar. Maxvärmen låg runt 40 grader. Efter 30 minuter blev jag tvungen att fråga personal om bastun verkligen fungerade. De förklarade att syftet med bastun var just att den var ångfri, och inte översteg 40 grader.

Det hade ju varit nice med ett uns av svettdroppe. Då jag under dessa tre dagar inte såg någon annan  i bastun, antog att fler gäster upptäckte det inte ägarna upptäckt, att bastun i sig var totalt färglös, och helt utan någon form av aha-upplevelse, trots att utrymmet i sig var estetiskt tilltalande.

Kompassen pekade där i från mot det nybyggda Romerska badet. Saltbastu halvtimmar varvades med behagliga liggningar i deras relaxstolar. Det tog ett tag, men efter tag kom jag in i ett lugnare tempo, ett sådant som välkomnade noggrann läsning av Keplers senaste spänningstingest: Lazarus. Det i symbios med olika varma tesmaker. Gårdagens vattenfadäs löstes på ett smidigt sätt via learning by doing, det vill säga veta vilka kranar som innehöll vad.

Tiden gick ärligt talat lite väl snabbt. Helt plötsligt var det dags för helgbuffén klockan 13.00.  Här kunde man njuta av hemgjord sill, gårdens rökta lax, kallskuren kycklingfilé, potatisgratäng, västerbottensostpaj och en underbar sötvattenpotatissoppa med massor av tillbehör samt en dignande salladsbuffé. Ville man avsluta med något sött så fanns alla chanser till det. Jag serverade mig själv en delikat bär-pannacotta, några smoothies samt blåbärspaj med vaniljsås.

Avsaknaden av rörelse började bli påtaglig efter två himmelska bufféer i tät följd. Innan jag for in i deras nya gym, avverkade jag 40 minuter i deras IR-bastu. Gymmet i sig kändes mint sagt undermålig. Jag fick dysfunktionella vibbar till budgetpalats som ÖB, Rusta, Dollar store och Ullared. Inget förutom hantlarna var standard. Bänkpressen var mer ett ställe att skada sig på, än att träna på. Löpbandet fungerade ändå ok, så det blev 7 kilometer i ett 1o km/h tempo.

Gourméfikat som serverades mellan klockan 15.00 – 17.00 låg som en Londondimma över mitt sockermissbruk. Snålheten utifrån visheten att jag betalat för detta fick sig återigen en törn. Den himmelska fikabuffé med hembakade sockerläckerheter som fick belöningssystemen att gå på högvarv.  Det var ju inte så att jag hade farhågor om vad som komma skulle. Ett tag hade jag  återigen starka funderingar på att helt sonika skippa sockereuforin utifrån att jag generellt  sett har svårt att värja mig mot saker som detta. Det blev en kort sejour i restaurangen ändå.

Efter 30 minuters finsk bastu intog jag min abonnerade plats i det Romerska badet. Efter ett tag nådde jag upp till milstolpen 100 sidor in i Kepler´s Lazarus. Då var det dags att dra sig tillbaka för att byta om till finkläder utifrån sektmunderingen som jag varit ett med under dagen.

Klockan 19.00 blev jag vänligt lotsad till min plats i restaurangen. Himmelsbys. Eminenta köksmästare Jonny Edepil hade komponerat en speciell meny till de som vistades två nätter på hotellet, där syftet var att undvika samma tre rätters som gårdagen bjöd på.

Min rigida magkänsla viskade kvalitetsdevalvering jämfört med gårdagen. Jag passade på ölen, drack bara vatten till maten. Förrätten blev en plocktallrik, där grönsaker samsades med frukt och olika ost-och skinksorter. Varmrätten bestod av en inte well done ryggbiff med rostad potatis och rödbetor med vinsås. Efterrätten beståendes av en…ostbricka slöt matcirkeln denna dag.

Efter maten drog jag direkt till mitt rum, där jag avnjöt några gamla filmhjältars kamp mot Bonnie & Clyde i Netflix-producerade The Highway men. Alltid sevärda Woody Harrelson, Kevin Costner och Cathy Bates var delaktiga i jakten. En film som landade på lite över medel, dock ett bra tidsfördriv innan jag mötte John Blund.

Hälsodag 3

Efter en natt med betydligt mer angenämare sömn, packade jag mitt pick och pack för att checka ut från mitt rum. Det finns en fördel med ett så litet rum. Att lägga ifrån sig saker för att sedan glömma det på rummet var nästintill helt uteslutet. Trots checkout hade jag tillgång till spaet hela dagen, om jag så ville.

Innan dess stod ett kärt återseende på agendan: frukostbuffén. Stel som ett nyvaket lik hämtade jag protein- och kolhydratkällorna till några varma koppar kaffe. Tog mig en funderare varför jag kände mig så seg. Hade jag detoxat ihjäl mig, eller var det sviterna av gårdagens matberg som visade sitt rätta jag?

Bambumassage är en djupgående behandling med varma bambupinnar som mjukar upp stela muskler. Med hjälp av bambupinnarna kommer man djupt in i muskulaturen och får loss spänningar i hela kroppen. Det lät minst lika bra teoretiskt som de varma stenarna, priset var detsamma, 895 kronor för 50 minuter.

Resultaten var lika behagligt som gårdagen, men också lika intetsägande som den. Det var liksom på tok för ”snällt”, dessutom hade de som utförde massagen väldigt lite kunskap om hur kroppen fungerar, skador och hälsa överlag. Deras kompetens tycktes sträcka sig till heta stenar och bambu sticks kunskaper, ingenting mera.

Jag kidnappade återigen ytan i den infraröda bastun, därefter 30 minuters tvättäkta finsk bastubad, vilken följdes av att koppla av i den tempererade poolen. Innan jag for hem så besöktes det romerska badet, där jag i saltbastun läste 50 sidor av spänningsstinna Lazarus.

Lite efter klockan 13.00 var jag tillbaka bakom ratten, 40 minuter senare tillbaka i Norrköping. Kunde återigen konstatera att Fortunes debutplatta från 1985 verkligen är världens allra bästa AOR-pomp platta.

Helhetsintryck

Kommer jag göra om samma hälsoprocess igen, troligtvis inte. Kalaset gick ju ändå på 6400 kronor. Vila och återhämtning, hur blev det med det? Ömsom vin, ömsom vatten skulle jag vilja säga.

Fokus låg på kost och hälsa via behandlingar, bastu och bad. Visst, möjligheten till simning och promenader fanns, även ett halvtaskigt gym. Trots detta saknade jag betydligt bättre förutsättningar för dem som i ännu högre grad vill träna lite mera, än att bli i mina ögon för passiv för sitt egna bästa.

Trenden med att åka på träningsresor har sakta men säkert vuxit sig starkare. Det borde i mitt sätt att se det genomsyrat Himmelsby gårds satsning på ett mer fokuserat sätt.

Maten var sagolikt god, men utifrån lördagens matorgier blev det helt enkelt too much för mig, parallellt aningen kravfyllt. Eftersom det ingick i priset, upplevde jag att det var svårt att skippa bufféerna. Att det mesta var så gott gjorde sitt till att det var svårt att hålla sig till lagom.

Jag fick känslan av att Viktväktarna skulle dyka upp med olika foldrar efter man checkat ut, eller att jätten Andreas från berget skulle äta upp en, efter två dagars matgödning i sann spädgris-uppfödningsanda.

Jag saknade bättre info om joggingrundor och  promenadstråk. Riv nuvarande gym, ersätt spektaklet med ett adekvat och större sådant. Fler och större lounge-ytor där man bara kund sitta och chilla, och som inte låg i själva spat, skulle jag vilja sett mer av.

Mitt klaustrofobiska rum bör bara endast hyras ut till ett reducerat pris, inte som ett fullprisrum.

I vilket fall som helst är det alltid trevligt med nya upplevelser. Deras nybyggda romerska bad med tillhörande saltbastu var helt klockren, en sann fröjd att vistas i. Maten var som jag sagt förut: top notch.

 

Continue Reading »
No Comments

Förkärlek för de onaturliga

Andar, spöken, gengångare, gastar; okärt barn har många namn. Enda sedan barnsben har jag tyckts att det övernaturliga varit spännande och intressanta inslag i den vanligtvis gråa vardagen. Allt ifrån Ufon, seanser, till vampyrer, det vill säga det som inte kan förklaras vetenskapligt, så kallad  pseudovetenskap.

Jag har själv tyvärr aldrig sett något utöver det vanliga. Det kan bero på ren otur eller att man helt enkelt inte är tillräckligt mottaglig, eller på tok för snygg.

Min 13-åriga dotter Frida är ett stort fan av Jocke och Jonna, nästan som att de numera ingår i vår familj. Hon följer även Laxton spökjakter på Youtube.

Hanna min andra dotter fick chansen att följa med, men kycklingvingen valde Ektorps fritidsgård före denna livsupplevelse. Sådär är det att ha tonårsbarn.

Stenkullens Värdshus

Många har säkert passerat det nedgångna huset intill E4:an på väg till och från Stockholm. De flesta undrar nog vad som försiggår i detta spännande, annorlunda och lite hemligt ställe, få har besökt platsen.

Det var den rika snusfabrikören Erik Swartz i Norrköping som 1863 lät uppföra Stenkullen som sommarvilla. Platsen var väl vald vid kanten av Kolmårdsbranten med vid utsikt över Bråviken och Kvillingeslätten. Sommarboendet fick ett kraftigt uppsving i slutet av 1800-talet då städerna industrialiserades och befolkningen ökade. De som hade råd flydde från de smutsiga städerna till det sunda lantlivet, vilket dels var en reaktion på stadens osunda sanitära förhållande, dels en romantisk syn på landsbygden.

Dessa sommarvillor var avsedda för ett representativt boende i likhet med det bekväma stadslivet. Norrköping var vid denna tid en av Sveriges största städer och en utpräglad industristad och Stenkullen är ett tydligt exempel på sommarboendets utveckling. Och just vid Kolmårdsbranten uppfördes flera påkostade sommarvillor, bland annat byggde Erik Swartz son Carl ett fantasifullt sommarnöje i andra delen av den stora parken.

Naturen var ett av Erik Swartz stora intressen och det speglades i den originella parken runt Stenkullen, men också i hans engagemang för att plantera alléer i Norrköping. De idag unika byggnadsminnesförklarade Promenaderna är hans verk.

Han tog också över faderns, John Swartz, engagemang för en järnväg mellan Linköping och Norrköping. Fadern var bekant med arkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärd, som främst är känd som Statens Järnvägars förste chefsarkitekt. 

I fyrtio år ritade han tusentals byggnader för de olika järnvägarna som byggdes i Sverige, men också ett stort antal privata villor och slott. Det var därför inte så märkligt att Erik Swartz gav Edelsvärd, som var tidens mest populära arkitekt, uppdraget att rita en sommarvilla.

Utformningen villan fick med asymmetrisk planlösning var mycket modern för sin tid. Erik Swartz stora naturintresse resulterade i att Stenkullen omgavs av en romantisk park där det planterades flera utländska barrträd.

Kolmårdsbrantens bergarter och växtzon var avgörande för att dessa exotiska träd kunde överleva. Rudolf Abelin, som var trädgårdsarkitekt och skaparen av en av landets mest kända trädgårdsanläggningar, Norrvikens trädgårdar i Båstad, växte upp på granngården Björnsnäs.

Han besökte Stenkullens park i unga år och det var enligt honom själv en oförglömlig upplevelse. Han uttryckte sin förtjusning inför Erik Swartz som svarade honom ”Naturen, ser Du, gosse, är konstens moder”. Dessa ord och detta besök kom att prägla hans liv.  (Kulturarv Östergötland)

Familjen Swartz var också politiker i tre generationer från kommunal- till regeringsnivå och de lämnade goda saker efter sig i Norrköping vars grönska till stor del vi har att tacka familjens Swartz för.

Stenkullens värdshus är minst sagt mytomspunnet. Här har kungligheter övernattat, på 1940-talet, långt hade den lokala nazistförening sammankomster. Ställets glanstid inföll i början av 1960-talet. Då anlände busslaster med bland annat italienska turister. Under sommaren kunde pensionatsgäster bo här under lång tid.

Dock hade läget en död hand över sig redan 1957 när föräldrarna köpte Stenkullen eftersom en planerad motorväg antogs härbärgera området invid. 1965 stod det bygget klart, något som inte precis skapade synergieffekter utifrån ett turismperspektiv. Tomten klövs i två delar. Parken med fruktträd och äppelmusteri hamnade på ena sidan vägen, hotellet på andra.

Hotbilden över värdshuset slutade inte med en sjukt trafikerad motorväg. Ostlänken har planerats i över två decennier, men hon och andra markägare inte fått något besked om den kommande omfattande sträckdragningen ska se ut, något som inte ingjuter dem i att investera, renovera eller bygga ut verksamheter.

Den erkänt duktige fotografen Peter Holgersson har tagit en bunt otroligt vackra bilder på Stenkullens Värdshus och dess omgivningar. Klicka här för att utmana era sinnen.

Värdinnan

Maria Svensson har bott på Stenkullen i nästan hela sitt liv och var bara ett år när föräldrarna köpte stället (1957). Under många år drev Maria värdshuset tillsammans med sina föräldrar, men efter deras död bor hon numera själv i det 575 kvadratmeter stora huset med sin kära Sankt Bernardshund, nyligen 1 år fyllda.

Hon  är numera 62 år ung, men sköter allt själv från all matlagning till marknadsföring och städning. Maria tar inte emot gäster som bara dyker upp, bara de som ringer och förbokar, föreståndaren själv väljer noga ut sina gäster.

Hon vill inte ha några jippon, därför dissade hon flera gånger bland annat Youtube kändisarna Jocke och Jonna när de ville ha material till sin spökjakt. TV-programmet ”Det Okända” fick däremot tillåtelse att övernatta på hotellet i ett av sina avsnitt (säsong 5, avsnitt 12).

Anledningen till de ibland ganska udda förfrågningar som Maria Svensson får, är att det sägs spöka i huset. Många gäster säger sig ha sett andar i rummen; exempelvis flydde några spökrädda gäster i taxi mitt i natten.

Maria själv säger sig inte ha sett den några spöken eller den långe mannen, men att hon känner närvaro av flera andar i huset. Det är dock inte något hon förknippar med obehagskänslor, utan det ger henne istället ett lugn, de är trots allt hennes enda sällskap förutom hunden.

Likt en gigantisk tidskapsel är det mesta är bevarat ända sedan barndomen, till och med hennes egen barnkammare samt lekutrymmen på vinden är intakta.

Tisdag 30 oktober

Så var det väl dags. Efter en återigen förödmjukande förlust mot Lino Ferrari i squash bar det iväg till platsen. Vädret var som gjort för dylika aktiviteter: strilande regn i ett  otacksamt gråmulet väder.

Runt 16.00 passerade vi förväntansfulla den bastanta ringrostiga järngrinden till Värdshuset, som vår värdinna låst upp inför vår ankomst.

Jag parkerade bilen i praktfull och övervuxen 1800-talsträdgård med bland annat prydnadskanoner, ett litet kapell och en damm med röda näckrosor.

Här vilade det en ödesmättad, nästan lite gotisk kuslig stämning, som om tiden har stått stilla några sekler. Det var bara Greve Vlad som saknades i fönstret i den italiensk inspirerade villan.

Efter vi stegat över tröskeln insåg jag snabbt att någon minimalist eller individ ed smak för stilrenhet hade fått spykänslor. Rummen var dess raka motsatta, likt en gigantisk  strukturell hoarding palats. Frida och jag  upplevde istället  att huset hade välsignats med personlighet, istället för tråkig stilism.

Tidningstravar, kristallkronor, orientaliska mattor, handmålade kakelugnar, vaser från Mingdynastin och jättelika oljemålningar i guldramar fyllde rum efter rum.

När E4 drogs tvärs igenom deras fastighet fick familjen en troligtvis ansenlig intrångsersättning, De bestämde att pengarna inte skulle spenderas på på huset utan på att göra det möjligt för familjen att resa ut i världen.

Resorna genomsyrade hela huset och gjorde sig sig påminda i exempelvis kryptiska skyltar med kryptiska budskap, en munkdress från Tibet,  ett svartvit-rutigt tak med schackpjäser är några få ting som familjen samlat på sig under alla sina exotiska resor världen över.

Maria Svensson välkomnade hos ödmjukt, gav oss en rejäl husesyn och frågade när vi ville äta middag. Hon berättade att det bara var vi som sov över på Värdhuset denna natt. På 50-, 60- och 70-talen var det fullt hus nästan jämt och de hade tre anställda, men idag är det knappast någon rusning, enligt Maria.

Den informationen berusade oss med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan förstärkte det känslan av att vara helt ensamma i ett hemsökt hus, å andra sidan kunde vi hantera det mentalt?

På övervåningen låg de tre gästrum som Värdshuset förfogade över. I ett av de tre rummen hade bland annat Oscar II bott i, med en säng som specialtillverkats för att passa den långe kungen. Det tredje rummet var inte iordningställt

Rummet bredvid var det vi sov i tillika det rum som hans fru Sofia sovit i. Lars Winnerbäck är en av de återkommande gästerna som brukar övernatta i just vårt rum. Att det rummet anses vara det där mest aktiviteter existerar skapade ännu mera skräckblandad förtjusning.

Klockan 18.00 bestämde vi för att inta vår middag. Tiden tills dess bestod utav att insupa rummens atmosfärer På vinden fick man kika in i Marias gamla barndomsrum, som var översållat av leksaker från hennes uppväxt, något vi dessvärre missade.

Källarvåningen fungerade mer som ett gytter av olika sällskapsrum tillika pubytrymmen,  självklart sprängfyllda med reseprylar av alla dess slag.

Tyvärr hittade jag de frestande skålarna med godis. Dessa dignade av Ahlgrens bilar och Fazers likörgodis. Ingen bra kombination alls. Likt en sockermissbrukare av högsta rang sköljde jag ner bilarna med likörpralinerna; dem var goda.

Definitivt inte den bästa strategier av strategier, när mitt fokus egentligen vilade på en informell avhållsamhet. Andarna tycktes tycka tilltaget var okej, eftersom ingen störde frosseriet.

Ensamma i den vackra matsalen fick vi personlig service av Maria Svensson. Hon delade med sig av nya som gamla anekdoter. Den ena intressantare än den andra. Middagen bestod av rikligt med äkta potatisgratäng.

Både jag och Frida upplevde den som den godaste vi ätit sedan mannaminne. Gräddsåsen, den välstekta fläskfilén och de matchande grönsakerna förstärkte matupplevelsen.

Salladen innan huvudrätten var förrädisk god. Melonkulor, sweet chili sås samt rostade edamernötter skapade en sallad som var svår att inte ta mera av. Till detta bjöds det på Marias inlagda grönsaker och  hemgjorda lingonsylt. Allt detta sköljdes ner med en Mariestad öl, Frida en Coca cola.

Smakar det så kostar det att uppleva det övernaturliga: ett epitet som passade väl in. 3 505 kr för övernattning, middag för 2 samt frukost var värt pengarna.

Prislistor saknades helt, men priserna låg mer i paritet med Dubais. 125 kronor för en 50 cl Mariestad var väl i överkant, precis som 150 konor styck för  ordinära vaniljpäron-parfait och 40 kronor för en kopp te.

Klockan 19.00 gjorde vi oss redo för att upptäcka tillhörande skog och trädgård. Spända som fiolsträngar med varsin ficklampa som enda verktyg besegrades farhågorna sakta men säkert för varje oförutsägbar meter som avverkades.

Den gotiska inramningen blev ännu mera påtaglig när mörkret lagt sig helt över området, förutom de moderna ljudet och ljusen från närliggande motorvägsbruset.

Utsikt över Bråviken…innan motorvägen. 

Efter denna välbehövliga halvtimmespromenad satte vi oss i värdhusets hjärta, dess vardagsrumsdel. Maria serverade oss tee, päronparfait med mintbitar till, mysigt var bara förnamnet.

Dessvärre fyllde densamme på pralinskålen med likörpraliner. Inom 15 minuter var också den skålen tömd. Ett tilltag som ökade på en redan maffig matkoma sedan middagen.

Någon form av skärm existerade inte i Värdshuset, något om egentligen var toppen. Istället för tv kunde man ägna sig åt att läsa, prata eller spela sällskapsspel…eller koncentrera sig på sin mobiltelefon.

Jag och Frida spelade många partier av fyra-i-rad, kinaschack samt fia med knuff. Atmosfären, anspänningen att vi var ensamma, kvalitetsegentid med dottern, var faktorer som ledde till vad komma skulle.

Vid halvtio sa vi godnatt till vår värdinna. Hon gick in till sin del av huset, jag och Frida till vårt rum.

På min vänstra sidan av sängen fanns det en garderob samt en stängd dörr till rummet bredvid. Problemet var inte det egentligen, utan att dörruslingen inte gick att stänga, inte ens med övervåld.

Det innebar en ytterst dysfunktionell glipa på cirka 25 cm. Sinnebilden av beckmörkt utkristalliserades framför mina halvt tårögda ögon. Jag erbjöd Frida hela 200 kronor om vi bytte sida av sängen, men cash var inte kung denna gång.

Jag fick finna mig vara iakttagen av någon form av likblek demon från helvetet under hela natten. Att jag nyligen avverkat underbara, men otäcka The haunting of Hill houseNetflix gjorde absolut inte saken bättre.

Duon äntrade sedan den mycket behagliga sängen som dessutom var en tvättäkta himmelssäng. I den varvades mobilspel, Youtube och sociala medier. Titt som tätt sneglade jag förbi dörrglipan för att eventuellt få en skymt av skräckfiguren i mörkret.

En halvtimme innan midnatt sa vi godnatt till varandra. Jag inledde försöka sova processen med att ligga mot Frida, det vill säga motsatt håll från demongruvan.

Den ställningen höll tills rygg-ömmande sa åt mig att vända mig på rygg. När samma ryggont-röst sa till mig att ändra ställning fanns inga andra alternativ än att vända mig mot ingången till helvetet.

Svetten, squashträningsvärken och det kalla rummet skapade kaos i ett redan halvt kaostillstånd. Att komma på några snälla demoner eller spöken var komplicerat. Spöket Laban kändes ju inte direkt så representativ precis. Mina silikonhörselproppar höll de flesta ljud ute, på gott som på ont.

Runt 02.00 på natten frågade Frida mig försynt om jag sov. Eftersom jag legat vaken dittills svarade jag nej på den frågan. Hon berättade att inte heller hon kunde komma till ro, eftersom hon upplevde att hon hela tiden hörde konstiga ljud.

Att jag instinktivt berättade att stolen till vänster om mig flyttat på sig sedan vi gått och lagt oss förbättrade inte hennes sinnestillstånd. Utifrån att jag försökt undvika att titta mot beckmörkret la jag fokuset på stolen.

Det kan ju tyckas konstigt att man överhuvudtaget öppnar ögonen istället för att hålla dem konstant stängda.

Det var troligtvis ett säkerhetsbeteende i syfte att få bekräftat att inget var på väg mot en. Vid dessa tillfällen blev jag medveten på detaljer som gardinerna färg och mönster, stolens läge i förhållande till stolen, formen på lampan och dylikt.

När jag insåg att stolen faktiskt flyttat på sig en bit närmare gardinen, men längre från garderoben blev det en mental härdsmälta. Från att kanske somna, till att glöm det helt och hållet.

Jag och Frida pratade på länge under natten. Hon påminde mig käckt att klockan blivit 3, 4, 5, 6 på natten tillika morgonen. Någon gång därefter måste jag slumrat till någon timme.

Spöket i badrumsspegel var jag själv, trött som ett skadeskjutet lodjur, med fåror som Motorhead-Lemmy hade varit avundsjuk på.

Klockan 09.00 var det dags för frukosten. Den bestod av hemmagjorda sylter och marmelader samt en sensationellt god ostomelett. Det starka kaffet bidrog till att jag kvicknade till i någon nanosekund.

Det  var dock en härlig frukost förutom att de olika bröden värmts upp i mikron, vilket bidrag till att vissa av dem var oätbara, men passade bra till vapen.

Maria Svensson svar på min upplevelse att stolen flyttat på sig var lika naturlig som när man äter ur nutellaburken, när familjen gått och lagt sig. Hon menade på att jag troligtvis flyttat stolen tidigare, det vill säga gjorde det andliga väsendet irriterad eftersom stolen ska stå där den står. Jag mindes tydligt  i min förtvivlan att få igen garderobsdörren flyttat stolen en bit bort.

Frida och jag packade sedan ihop våra saker. Jag betalade 3505 kronor för upplevelsen. Därefter  bilade vi hemåt. Frida hade höstlov medan jag skulle jobba sovjour från klockan 14.00 till 3.30 dagen efter

Topp – 5 spökfilmer

Skräckgenren inom film delar upp folk i två läger. Antingen avskyr man det och förstår inte alls varför man frivilligt skulle utsätta sig för obehag, eller så finner man stor njutning och nöje i den rädsla och de adrenalinkickar som en riktigt läskig skräckfilm ger.

Amityville House

Paranormal activity

The Conjuring

The Shining

The Ring

Topp 3 – Serier

The Haunting  of Hill house – säong 1 Netflix

American Horror story – säsong 1 och 2

The X-files

Topp – 3 horrorwriters

Gramham Masterton

Dean R Koonts

John Ajvide Lindqvis

 

Continue Reading »
No Comments

Min mamma Anna Biagioni (Karlsson) kom till Sverige från Italien den 8 april 1950, samma dag hon fyllde 10 år. Runt en halv miljon människor främst från Finland, Italien, forna Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom till Sverige under 50-60-talet; dessa gjorde det möjligt för industrin att växa och utvecklas efter andra världskrigets förödelse.

La gioventù betyder det ”den brända ungdomen” och syftar på den generation som på grund av den ekonomiskt svåra och politiskt kaotiska efterkrigstiden aldrig fick uppleva någon ungdomstid.

De kom till Sverige i första hand för att arbeta, men där fanns också åtminstone hos en del en önskan om att få uppleva det som kunde tyckas vara det the big adventure.

Min mammas föräldrar fick jobb på stubinen, morfar Guido inledde hos landsmannen Nello Lucchesi. De tillverkade gipsprodukter med madonna statyer i eller på. Good Year var fabriken som han sedermera blev trogen livet ut. Mormor Elide tog jobb hos S:A Petterssons damkonfektion.

Min mamma ville gärna att jag lärde mig prata italienska när jag var yngre. Ungdomlig trotsighet och ren skär tröghet gjorde att jag valde bort den möjligheten; något jag ångrar i dag.

Mitt två besök i Italien och hos släktingarna i Fornarci Di Barga i Norra Toscana skedde när jag jag var bebisliten; har inga minnen av dem. 1978 var jag 11 år, då flög familjen Karlsson på vår enda utlandsresa tillsammans.

Vi bodde dels i beacheldoradot Rimmini, besökte San Marino, dels bodde hos släktingarna i Fornarci Di Barga. Min mamma hade sina två mostrar i livet:  Jale och  Irma samt morbror Pietro  Santi.

Jag tågluffade ensam runt om i Europa när jag var 16 år, efter att kompisen ”Peter punk” ballat ur. Då passade jag på att vistas hos släktingarna 5 dagar.

Det återupprepades året efter, då jag fått smak på att åka ensam. Året därpå gjorde jag min sista tågluffning. Denna gång hade jag med brorsan som gästresenär.

Det blev ett glapp på cirka 16 år tills nästa släktingbesök. Jag och min fru Marie hade då varit ihop i nästan två år.

Vi gjorde en helt fantastisk resa där höjdpunkterna var oräkneliga: Lagio Maggiore/Stresa, Lake Orta/San Guilano, Laggio Garda/San Simrione, Carrara, Viareggio, Florens, Merano, Pisa, Lucca, nöjesfältet Gardaland dessutom passade vi på att besöka släktingarna.

Det var några saker som radikalt förändrats sedan jag var där sist. Gammelmormor Maria hade dött samma dag hon skulle  fylla 100 år. Parallellt hade något subliminalt kallt lagt sin hand över smått idylliska Fornarci Di Bargas grannskap.

Under mina tidigare besök var det nästan svängdörrar hos grannarna, det var bara att gå in, precis som det varit sedan urminnes tider.

När vi närmade oss deras hus så möttes vi av ett förstärkt stålstaket, ett larm, samt en skällande aggressiv hund. Grannarna led av samma fientlighetsembryo, alla hade faktiskt hundar och larm.

Min mammas kusin Gabriella var navet i att visa oss runt i omgivningarna. Hon arbetade som lokalpolis och gjort det så  långt jag kommer ihåg.

Familjen bestod av hennes man Paolo Capannacci samt deras son Alessandro. Samma familj bilade till Sverige när sonen Alessandro var 11 år. De såg bland annat Stockholm och bodde hos mina föräldrar i någon vecka. De stannande någon vecka och bodde då hos mina föräldrar.

Regionens mest kända ställen är väl Pisa, Lucca och Barga. Fornarci Di Barga lär väl inte titulera sig som någon vallfärdsort utifrån något perspektiv. Mest känd är staden för sitt myntverk. Numera är fabriken en skugga av sitt forna jag, precis som byn i sig.

Känslan att tiden var inne

Det här med blod är tjockare än vatten och att söka sig till sina rötter är knepiga. Jag själv känner mig schizofrent svensk; finns inte chans på jorden att jag skulle hålla på Italien… i något sportsammanhang.

Det utesluter dock inte en fascination för landet i sig. Det finns ett syfte varför landet som enades så sent som 1866 har mest av världsarv i världen (UNESCO ).

Den gamla historiken med Vatikanen, Romarriket, alla furstendömen är en orgie av kulturella uppvisningar. En autentisk god pastarätt eller en äkta Napolitansk pizza är ju inte att förglömma. Jag tycker dessutom språket är väldigt vackert, såväl när det pratas som när den sjungs på.

Dock fallerar allt när de börjar ADHD-prata, det vill säga bli aningen upprörda över något oftast helt obetydligt, sett utifrån nordiska kyliga glasögon.

Tyvärr integreras det Italienska samhället av diktatoriskt blodtörstiga mafiosos som underminerar byar, städer, invånare på värdighet och värderingar. Dess giftiga tunga korrumperar alla samhällsskikt.

Härbärget/fristaden för pedofiler: Katolska kyrkan är en sammansvärjning som jag verkligen avskyr. De ger verkligen dubbelmoralen ett ansikte.

”Begreppet klerikalism syftar på den utbredda kulturen som höjer upp prästerna och ordensfolket till en oantastlig elit, en nästan helig överhet som till varje pris ska skyddas mot ifrågasättanden och inte behöva avkrävas ansvar för sina handlingar, i alla fall inte av en utomstående makt. Att man inte får tala illa om prästen, eller ifrågasätta det kyrkan säger, är något många katoliker får i sig med modersmjölken. Föga förvånande har det på många håll präglat kyrkan som institution (ur Dagen 22 aug 2018)

Min mormor ville välsigna deras lägenhet när de nyss anlänt från Italien. Det gick jättebra, så bra att Katolska kyrkan skickade ett inbetalningskort på 300 kronor, en summa som var respektabel i början av 1950-talet.

Det är mycket som en människa kan tumma på, men ens ursprung är svårflörtad. Min mamma är från Italien, min pappa från Sverige så är det, och numera är det så med en större stolthet i ryggen.

Likväl skulle jag aldrig hålla på Italien i fotboll, något jag inte behövde anstränga mig för under 2018 Fotbolls-VM i Ryssland.

Våra barn Hanna 15 år och lillsyrran Frida 13 år var i precis rätt läge för att kunna ta till sig då- och nutid från det stora vidsträckta landet i söder. Jag började planera resan redan i februari

Utifrån att vår familj inte träffat släktingarna sedan jag och Marie var där år 1999 var jag tvungen att på bästa sätt kommunicera med dem om möjligheten att vara där några dagar eller inte.

Min strategi för att dels undvika några som helst meningsskiljaktigheter, dels säkerställa att rätt information verkligen kommit fram till exakt rätt person var hel sonika att skicka dem ett rekommenderat brev.

Jag halvgarderade mig genom att lägga till 20 kr för ett mottagningsbevis det vill säga få information när och om någon hämtat ut brevet. Kostnaden för kalaset blev 140 kronor.

Helgardering i syfte att överhuvudtaget något kommunikativt misstag skulle ske var att outsourca mitt välformulerade brev till min nära och gamla vän Lino Ferrari.

Hans fru Cecilia Ferrari drog lite i tåtarna att brevet dels skulle nå hans pappa som stod för den adekvata översättningen, dels se till att processen verkligen blev av. Ferrarimakarna visade var lojalitetsskåpet skulle stå. Brevet blev top notch, precis som tidsprocessen i sig.

Jag skickade det rekommenderade brevet redan den 9 februari bara för att ha kunna ha tid att planera upp resten. Efter 1½ månad fick jag en avi att någon hämtat ut brevet.

Väntan på att de skulle höra av sig låg lika tät som Londondimman. Alla kontakta-mig-källor som fanns på jorden inklusive min kalsongstorlek fanns med i brevet, ”no resistance was  utterly futile”.

Nja inte riktigt, kulturkrock eller inte? Det fanns inte tillstymmelse till svar de närmaste månaderna. Jag googlade frenetiskt, men hittade inte namnet Santi.

Den ekonomiska krisen som drabbat Italien med kompisen arbetslöshet som efterföljare var nog anledningen; eller hade de flyttat, skiljt sig eller helt sonika sålt huset?

Anomalin i det hela var att någon ändå hämtat ut biljetten. Trots mafiosos och korruption så trodde jag nog att den som hämtade detta tillhörde familjen.

Ältandet förde fram mig till Postnord. Risken för att Italienska postverket var värre än det Nordiska var överhängande, och då kunde ju vad som helst skett.

Möjligheten att de avskydde mig fanns ju också på tapeten, vilket i sig vore omöjligt, men man visste ju inte 100 procent. Mitt hopp sviktade för att senare vändas till frustration tillika en Italienresa där inte släktingarna ingick. Tråkigt, men shit happens.

Istället bokade jag in 3 nätter på ett mysigt Albergo i närliggande Barga. Under ytan puttrade irrationella  psykotiska revanschtankar. Skulle vi djävlas genom att checka ifall de bodde kvar, söva hunden, punktera däcken på bilarna eller helt sonika bränna ner huset med ekologisk bensin?

Det visade sig i slutet av juni att dessa tilltag inte var nödvändiga. Helt oväntat, med stark betoning på oväntad så ringde någon från Italien upp mig runt klockan 22.00 på kvällen den 18 juni; det var Gabriella. Hon lät sonen sedan kommunicera med mig via just mobilen, sms och mail.

Det blev en strid ström av information på svensk-italienska; en språkhärva som krävde flera tolkar, ett bättre psyke eller ett högre IQ. Efter någon veckas oproportionerlig nätkorrespondens hade vi synkat varandras agendor. Han och Gabriella skulle fixa saker att göra under dessa 2½ dygn som vistelsen gällde.

Utifrån detta samtal tog jag kostnadsfritt bort boendena i Pisa och Barga som bokats där jag alltid bokar mina uppehälle: Booking.com. Att ha ha allt samlat på ett och samma ställe är helt optimalt; all info på ens eget språk, kartor, adresser, bilder, reseguider, direktkontakt med boendet och så vidare – klockrent.

Detsamma kan sägas om Italiens svar på SJ: Trenitalia; på engelska, användarvänlig, inget strul och stilren. Precis som i Booking.com fanns alla tågresor i appen, biljetterna i pdf; blev nästan tårögd av två smidiga tekniska hjälpmedel.

Dag 1: Pisa och släktingarna

Klockradions bitska budskap 06.30 hamrade in att det var dags att stiga upp, vilket långt ifrån var synkat med frasen: ”äntligen dags”.

Väskorna var sedan tidigare färdigpackade; 1 styck  20 kg orange stor väska checkades in, därutöver 4 handbagageväskor.

Planet från Skavsta till Pisa avgick ”planenligt” klockan 10.20. Två timmar och femtio minuter senare landade vi ett helvetiskt kvalmigt Pisa, 35 grader, inte ett moln på himlen.

Ett futuristiskt obemannat tåg Pisa Mover tog oss till Centralstationen; där vi för 150 kronor lämpade av väskorna på deras bagageinlämningen. Av någon anledning kände jag mig i alla fall mer stressad än euforisk.

Om det berodde på taskig sömn, italienarna i sig, värmen eller att det var mer turister som man fick trängas med än sandkorn i Gobiöknen vet jag inte, troligtvis kombinationen.

Ångesten dämpades av något som Gud själv skapat: ”La Bottega del Gelato”; Pisas godaste glass enligt säkra källor.  Körsbärskulan, Amaretto och nutella-smakerna  dröp utav kvalitet. Tyvärr finns det någon form av informell regel när det kommer till storleken på kulorna i landet.

Första kulan är stor, medan de andra två är minimala, eller så är alla tre ovanligt små, till skillnad ifrån Sverige generellt, där man får normala det vill säga rejäla skopor.

Den klaustrofobiska känslan tilltog för varje meter man närmade sig tornet och katedralen. Upp-till-tornet-biljetterna kostade 18 Euro styck och legitimerade inträde till katedralen också. Marie och jag hade redan upplevt detta vid vårt förra besök.

På tok för dyrt för en upplevelse som var högst ordinär. Barnen ville inte gå upp; deras fokus låg att ta kort på tornet, snapchatta och gnälla på värmen.

Vi tog tåget från Pisa till släktingarna i närliggande staden Fornarci Di Barga. Klockan 18.30 var vi framme. Paolo, Gabriella, Alessandro och hans sambo Elisa välkomnade oss på perrongen med kramar och kindpussar.

Underbara Jale Santi, en person som skämt bort mig med ödmjukhet under tidigare fyra besöken hade avlidit, precis som trubbige Amose. Det hus som jag kände till sedan tidigare hade genomgått en total makeover via en stor utbyggnad, invändigt som utvändigt.

Efter en minutiös husesyn så blev det dags för ett rejält pizza party. Bordet dignade av glutenprodukter i alla dess mjölkonstruktioner; godast var den inbakade foccaciapizzan.

Att kommunicera på engelska via en näst intill obefintlig sådan kräver sin hen. Istället blev det kroppsspråkscharader blandat med italienska och engelska ord.

Efter en halvtimmes egentid promenerade vi alla till stadens ”Centrum” det vill säga i stort sett en huvudgata som flankerades med butiker. Målet var byns bästa glassbar. Smaksättningarna var minst lika förföriska som de i Pisa.

Runt klockan 22.00 var vi ”äntligen” ensamma. Vi fick bo i den inte ombyggda delen av det gigantiska huset; det var samma plats där jag sovit sedan barnsben.  Någon timme senare däckade vi i våra sängar; intensitet hade fått ett ansikte.

Dag 2 – Fornarci Di Barga

Pigga som lärkor var en lögn, något vi väl upptäckte när vi famlade efter tvålen i det mikroskopiska badrummet. Sov inte människorna i denna lilla by?

Varför existerar inte utegångsförbud mot vespor? Nattrafiken upplevdes som en dag på Monzabanan. Likt något ur en Stephen King film, ylade och skällde hundar åt vandra, mot andra, i kör, mot bilar och dylikt.

Runt nio serverades det frukost i deras sagodekorerade trädgård. Redan 29 grader, inte ett moln på den klarblåa himlen, i symbios med en uteplatsmiljö Ernest Kirchstiger skulle mörda för, flera gånger om.

De mäktiga grönbelagda bergen skapade ett vykortsliknande scenario. Vi göddes med nybakade lokala delikatesser, tyvärr i mina ögon mer afternoon the än en rejäl någorlunda nyttig frukost. Croissanter samsades med andra sötsliskiga bakelser.

Alessandro hade planerat att besöka ett EU-restaurerat fort en bra bit bort. Vägen dit visade sig vara en orgie utav pittoreska byar omgärdade av vyer som verkligen tog andan ur en. Vi hade kommit till den vilda och relativt orörda Garfagnana regionen.

Hit reser naturälskare från hela Italien för att lindra stress genom att paddla kanot, rida, cykla, bekanta sig med får, klättra, åka skidor eller fotvandra i det vackra landskapet.

Medeltidsbyn San Romano låg precis utanför medeltidsstaden Fivizzano. Endera kunde man ta en linbana upp, eller helt sonika gå upp till Verrucola Fortress.

Våra släktingar hade redan hunnit betala innan jag hann säga höjdrädsla. Jag fick känslan av att by-rådet snålat ordentlig i valet av den billigaste leverantören av linbanor.

Någonstans mitt emellan började ett teknikstrul som sin tur ledde att vi ofrivilligt åkte bakåt. I en nanosekund trodde jag faktiskt att det var ute med oss. Gud såg oss bland kastanjeträden, trädde in, och räddade dagen.

De  panoramiska vyerna från 2000 meter över havet var svåra att ta in. Desto enklare var det att ta in gradantalet på 39 grader. Fortet kunde dateras ända till 1000-talet.

Efter 20 års restaurering blev fästningen klar år 2012. Under 1 timme guidades vår grupp av en tjej i tidstypisk klädsel.

Trots att guidningen var på italienska förstod man ändå otroligt mycket, dessutom förklarade hon lite med några engelska fraser. Guiden synliggjorde historien, artefakterna och miljöerna på ett otroligt intresseväckande sätt.

Värmen krävde sin hen. Det var helt enkelt en upplevelse att få pusta ut i det svala huset runt klockan två. Kontrasterna i de klippiga bergregionerna var minst sagt häpnadsväckande; från 39 grader molnfritt, till blixtar och dunder.

En timme senare satt vi återigen samlade runt middagsbordet. Hemmagjord tortellini med tvättäkta bolognese samsades med prosciutto de melone och sockerstinna bakverk.

Det skulle kunna vara en grogrund för min medverkan i nästa års upplaga av Biggest looser.

Därefter bar det iväg till min mammas födelseort:  Bagni Di Lucca.  Staden hade sin glansperiod under 1800-talet då de kalk och svavelrika källorna användes av Europas rikaste elit parallellt som Europas första kasino öppnade i staden 1937.

Numera är den betydligt mer devalverad, halvt förfallen och i skriande behov av kapital.

Vårt mål var Villa Webb från sent 1500-talet.  Lord George Byron (1788 – 1824) bodde här sommaren 1822. Napoleons syster var också en av många gäster.

I grannhuset 40 meter åt vänster  Casa Bertini bodde bland annat Frankensteins monster skapare Mary Shelley.

Släktingarna hade personligen anlitat Bagni Di Luccas bästa guide (månne enda). Den gubben var hur cool som helst; med ett minne och munläder som skulle kunna bringa fred i Palestinakonflikten. I Villa Webb huserade en eklektisk härva av museum.

Entrén vara en magisk resa in i 800 talet, en era för riddare och i detta fall rustningar från den perioden. Bredvid det rummet stegade man in i de gamla köken för att senare lära sig allt om det förflutna ur ett mathistoriskt perspektiv.  

Nästa våning visade kasinots historia i Europa.  Många föremål var original från Europas första kasino. Där fanns en utställning om de gamla glömda spelen samt en kortutställning från hela världen.

Christian Alpini har sedan tonårstiden varit en passionerad samlare av mystiska artefakter. Över 1000 stycken föremål har killen lyckats införskaffa. I  hans ambulerande paranormala utställning ingår också  mystikern  Professor Icaro De Benedetti halvskumma upptäckter.

På tredje våningen härbärgerade denna udda unika samling indelade i 6 sektioner: The Impossible Museum av  just Christian Alpini. Jag vet egentligen inte vad som skrämmer mig mest, mannen som skapat detta bisarra eller de mystiska artefakterna i sig?

I vilket fall som helst så dyrkade jag utställningen om det okända, legender och konstiga teorier. Kittet hur man dödar vampyrer, Bigfoot avtryck, häxor, demoner och typ allt annat spektakulärt kommer att leva länge i familjen Widholms sinne; traumatiskt eller inte återstår att se.

I ren nyfikenhet öppnade jag diskret, när de andra tittade bort, ett fack av många stängda, i ett uråldrigt skåp. Guiden for fram som slottsspökenas  svar på Usain Bolt, för att aggressivt ifrågasatte varför jag öppnade luckan.

Han menade på att jag öppnat upp en förbannelse. Jag ville hellre få det till min familj, eller i bästa fall hela  Mjölby eller Boxholm om det var möjligt.

Detta var en omtumlande upplevelse som jag garanterar inte finns med i någon guidebok. Enda motsvarigheten är Museum of death som jag och brorsan besökte i Los Angeles förra året. Dock låg deras fokus på helt äkta saker samt fokus på döden och seriemördare.

Vår guide hade också nycklarna till Europas första marknadsförda spa. Platsen var igenbommad, förfallen och sagolik fantastisk, på sitt sätt. De nedgångna lokalerna var bepansrade med världsberömda Carrara marmor.

En viss form av melankoli infann sig då guiden mellan raderna serverade oss information att det skulle kosta molto euro att restaurera stället; de pengarna finns inte riktigt i Italien för närvarande.

Elisa & Alessandro & hunden Joya

Vi avslutade roadtripen med att titta på en av regionens finaste brohantverk. Ponte delle Catene (The Chain Bridge) i byn Fornoli som spänner över floden Lima. De trolska småvägarna tillbaka till Fornarci Di Barga var fyllda med fotogeniska platser.

Diktatoriskt fick vi 45 minuter på oss landa och duscha, innan vi skulle bila iväg till nya delen av Barga. Där var vi specialinbjudna till ”Bistccata…sotto le stelle”; en grillfest för alla i Barga.

Det var ett årligt evenemang där huvudsyftet var att samla in pengar till Bargas fotbollslag. Alessandros pappa, Paolo, var Presidenten och kassören i klubben. Det ska ju tilläggas att det inte var Milan precis, utan mera Kuddby IF.

Klockan 20.00 inleddes festen. Mina förhoppningar på det grillade köttberget var gigantiskt. Dessvärre grusades den visionen, maten var ett riktigt bottennapp. Mycket fett och plastattiraljer, ingen sås, något som skapade 2-3 timmars tuggmotstånd av det torra köttet.

Dragspelandet var trevligt, men med 10 centimeters lucka fick jag en temporär tinnitus som  lade sig först efter att jag drack mitt först klunk av det lokala röda vinet.

Paolo Capannacci

Festens höjdpunkt var när spektaklet led mot sitt slut. Parallellt pågick en stor marknad i Barga. Där samsades äkta hantverk med prylar från nordöstra Bangladesh. Kvällsvärmen (27 grader) var bara sådär härlig varmsval som den bara kan vara i de sydländska länderna.

Det vimlade av människor som inte var snortankade, utan bara hade trevligt, gammal som ung umgicks de.

Vi blev bjudna på även Bargas godaste glass  enligt typ alla på institutionen: Il Giardino; nutella smaken var sensationell. Klockan 23.30 kom vi hem. Utmattningsskalan räckte inte till, den slog gårdagens intensitet med råge; visst är det härligt med ”semester”.

Dag 3 – Fornarci Di Barga

Ett pistolskott i nacken? Den känslan fick jag när alarmet ljöd 07.30. Längst upp på deras digra agenda var frukost på ett av Bargas finaste restauranger, som dessutom var känd för att ha en fantastisk utsikt.

Ristorante Coprats var allt detta och lite till. Dessvärre blev vi återigen gödda med bakelser, goda, absolut, kalorifattiga, definitivt inte.

Barga finns med på listan över de vackraste medeltidsstäderna i Italien. Den pittoreska staden ligger på en brant kulle, på vägen till toppen möter man det ena fina huset efter det andra, samt genuina gränder, torg och vackra scener från vardagspusslet.

Av någon anledning gjorde vi ett besök hos stadens borgmästare som var en nära vän till familjen. Såklart låg maktens boning i ett av Bargas finaste hus, och det finns en uppsjö att välja mellan.

Den kulturella törsten släcktes via ett privat besök i urläckra Teatro dei Differenti med en guide.

Stadens stolthet är dock katedralen Collegiata di San Cristoforo, vilken är strategiskt placerad på toppen av Barga. Precis invid hittar man den mest imponerande utsikten över de omkringliggande bergen, skogklädda sluttningar och stadens röda tegeltak, en fröjd för alla sinnen.

Efter två timmars traskande for vi vidare till Alessandros barndomsvän David.

De har varit kompisar sedan 14 års ålder dessutom studerat arkitektur och bott i Florens tillsammans i 10 år. David och hans fru bodde  i ett vackert hus några kilometer bort från Barga.

Att vakna till denna naturtavla varje morgon med utsikt över medeltidsstaden Barga är få förunnat.

Paret väntade sitt först barn, de var honungsodlare, levde helt ekologiskt samtidigt som båda hade jobb; en ekvation som endera låter för bra för att vara sann, om man inte kan hantera alla krav som engagemang kräver, vilket få troligtvis gör.

Vi fick besöka honungsfabriken invid deras villa. Där inne  framställde tre sorters honung; den mörka med inslag av kastanj var mest annorlunda. Efter en italiensk fika bar det tillbaka till Fornarci.

Vi fick 30 minuter på oss innan en mäktig middag serverades. Först  hemmagjord pasta, därefter Cotoletta alla milanese  med pommes, det vill säga tunna skivor kalvkött som panerats. Kronan på verket var nya italienska efterrättsdesserter. Vansinnigt gott, men magen hade knappt återhämtat sig från gårdagen.

Resediktatorn gav oss hela en timme för återhämtning. Sedan bilade vi återigen till mammas födelsestad Bagni Di Lucca. Vår destination  blev ökända Hotel & Terme in Bagni Di Lucca. Redan på Romarriket vallfärdade rika och mäktiga människor hit som Caesar, Pompey, Kalle Moreus och Crassus.

De fångades av dessa vattens mirakulösa egenskaper som ansågs kunna bota eller behandla andningsorganen, reumatiska- och hudsjukdomar och för  artrit, gikt,  lymfatisk, skabb, infertilitet

Baronessan Matilde di Canossa var den som såg till att skapa intresse för hälsospa på 1200-talet. Därefter utvecklades processen till att blev ett av de ledande i Europa, en era som nådde sin peak i slutet av 1900-talet. Lättrogna britter var de första som invaderade staden.

Under årens lopp har kändisar avlöst varandra som poeterna Byron, Shelley, Lever, Giusti, Monti, Carducci, Pascoli, Montale; författare: Alexander Dumas.

Musiker som Strauss, Listz and Paganini, Puccini, Mascagni; politiker/kungligheter som Drottning Margaret, D’Azeglio, Galeazzo Ciano och Napoleons syster: Elisa Baciocchi.

Då som nu var god mat, avkoppling, återhämtning, välbefinnande och närhet till naturen högsta modet, som sagt trender kommer och går. Alessandro hade bokat tid för ångbastu i de naturliga grottorna. Vi fick tillgång till ”Grotta grande”.

Jag kände verkligen historiens vingslag utifrån mångfalden av storheter som just suttit vid exakt samma grottor. Visst var det ångbastukänsla, men aningen mindre varmt.

20 minuter var maxtiden för detoxen, därefter arktisk kyla i deras dusch. Muskelrelaxen skulle göra oss trötta och fria från stress, men det var svårt att vara tröttare än vi redan var, så jag märkte ingen direkt skillnad. Nästa betalda steg var minst sagt märklig.

Familjen fördes från hälsobastun till ett rum som jag instinktiv relaterade till tv-serien: ”American Horror story” säsong två…som utspelar sig på ett mentalsjukhus.

Efter lite massage blev vi mumifierade av lakan på varsin brits. Tända ljus, lavendeldofter och en hälsobrygd av något slag. Att man inte kunde röra armarna på grund av lakan-mumifieringen var ett aber, då jag lider av klaustrofobi. Avledande manöver blev att studera min omgivning eftersom man inte fick prata.

Eskapismen ledde vidare till dysfunktionella associationer till nazisterna experiment på människor ledd av ”Dödsängln”  Josef Mengele. Hur han hänsynslöst, utan bedövning, injicerade kloroform på hjälplösa människor var något som gäckade sinnet de 15 minuter jag låg på den obekväma britsen.

Helheten av ett världens historiskt mest kända spa gick inte att jämföra med Tällberg eller Las Vegas precis, vilket troligtvis inte var meningen. Dock föredrar jag sådana ställen istället för miljöer som tagna ur något Ukrainskt sjukhus från 70-talet, som tur vad slapp vi betala för kalaset. Vi var dock några erfarenheter rikare.

Nästa mål var den ökända  900 år gamla  Ponte della Maddalena (Djävulsbron) i Borgo a Mozzano. Den byggdes primärt för att Napoleons syster skulle kunna resa till området för att bada i de varma källorna.

Sägnen säger att djävulen bekostade bron om han fick själen av den som först gick över bron. Byborna lät då en hund bli den förste att gå över. Vilken art det gällde förtäljer inte historien, troligtvis en pudel.

I vilket fall som helst har jag varit här fyra gånger förut, alltid lika cool. Fantastiska bilvägar ståtade med magisk utsikt på vägen tillbaka till Fornarci Di Barga.

Återigen snabba ryck. Efter en mastig middag for vi iväg till ett av Toscanas vackraste städer: Lucca. Inte mycket har förändrats sedan stadens storhetstid på 1300-talet, då sidenhandeln gjorde typ alla dess invånare förmögna.

Lucca spelade som sagt en väsentlig roll i övergången från Medeltid till Renässans. Det berodde bland annat på att staden skapade välstånd genom att bli hela södra- och Centraleuropas silkesväveri, med fler än 3000 vävstolar.

Via hamnstaden Genova importerades råsilke, men det var i Lucca man hade expertisen att bearbeta den. Ett motto från den tiden lät: ”Bra silke är Lucca silke”.

Skrytbyggena står kvar, liksom de påkostade palatsen, kyrkorna och de praktfulla färggranna trädgårdarna. Lucca är dock en ytterst levande stad året om, där man kan uppleva antika marknader, musikfestivaler och andra evenemang dessutom en nästan bilfri sådan.

Luccas gamla stadskärnan är omgärdad av den 4.3 km långa och 12 meter höga stadsmuren som byggdes mellan 1504 och 1645. La Mura är Italiens enda intakta samt Europas bäst bevarade stadsmurar i renässansstil.

Mästerverket byggdes för att skydda det rika Lucca mot de närliggande antagoniststäderna Pisa och Florens. När muren skapades så stod det 126 kanoner på den, samtidigt som den omringades av en 35 meter bred vattengrav.

Dess topp är omgjord till park, trädallén av popplar bildade en bred promenadväg runt hela staden i symbios med  kastanje- och solfjädertallarna. Uppe på muren fullkomligt  sprudlade det av liv; lekande barn, sportklädda  joggare, kortspelande vänner, glass ätande familjer, jovialiska hundägare, cykelbusar och parkbänksromantik,

Här uppe hade man en klockren utsikt över det labyrintliknande stadscentrumet med små medeltida gränder, torn, monument, ett antal kyrkor och blomsterdignande terrasser

Här fanns dessutom en ståtlig katedral, monumentala palats och två medeltida torn, som man kan vandra upp i, för att få en panoramavy över hustaken och de omkringliggande bergen parallellt också en tidsresa från från romartiden fram till renässansen.

Husen ser emellanåt lite skamfilade ut, men detta bör inte misstolkas; det råder stränga lagar om att bevara husens ursprungliga utseende; exempelvis är det inte tillåtet för butikerna att hänga upp färgsprakande skyltar utanför.

Via Fillungo: Luccas huvudgata sägs vara en av Italiens mest eleganta gator. Ormliknande slingrar den sig fram mellan de antika byggnaderna. Gatan var tidigare fylld av små intressanta butiker, dessvärre  har de stora butikskedjorna kannibaliserat sig på småskaligheten, precis som i Venedig.

De pråligaste klädbutikerna ligger bredvid varandra,  något som  märks på de elegant välklädda Luccaborna.  Pisa var krimskramsets högborg, Lucca dess raka motsats.

Sist, men inte minst, Lucca låter varken turisterna  som lokalbor glömma att Giacomo Puccini (1858-1924) föddes, växte upp och skrev sina första musikaliska verk i staden. Lucca Comics & Games är ett årligen återkommande kulturevenemang sedan 1993. Det är en kombination av seriefestival och spelkonvent.

Publikt största arrangemanget i genren i Europa (med  Seriefestivalen Angoouleme), internationellt endast överträffat av Japans Comiket.  Vi brydde oss inte nämnvärt om operakompositörens liv och lustar eller seriefigurer utan njöt istället av de fantastiska miljöer som penslades fram.

Under timmarna i  Lucca spatserade  vi självklart på muren, men  oväntat nog också inne i den. Vid få tillfällen öppnar murens väktare upp delar av den medeltida försvarspjäsen. Jag har varit här tre gånger tidigare. Aldrig har det skett, men i år stod alla stjärnorna rätt tydligen.

De gigantiska tunnlarna var utsmyckade med massor av lokal konsthantverk. Extremt häftigt att se hur stort utrymmena  egentligen var och hur de var organiserade med det primära syftet att på bästa sätt försvara staden mot andra elaka furstendömen.

Efter tre timmar av upptäcktsfärd var vi mätta på kulturella och historiska vingslag. Klockan 2.1.00 var vi ”hemma”. En timme senare stod en tre rätters avslutningsmiddag på agendan.

Makaroni med ragusås, sedan en toskansk köttgryta med potatis för att avslutas med en klassisk  Toscansk choklad – ricotta tårta. Mat för ett helt hemvärn.

Gabriella

Kvällen avslutades med att vi tittade på gamla som nya foton. 30 minuter innan midnatt gick vi ner till vår lägenhet, en halvtimme senare däckade vi.

Att Alessandro lyckats med konststycket att fösa ihop 5 dagars visning av regionen på hälften så kort tid var definitivt ett avklarat mandomsprov.

Densamme hade också gött oss till oigenkännligheten. Morgondagen kanske bestod utav att vi fick iklä oss rollen som korpulenta offergåvor till maffian, korrumperade poliser eller både och.

Dag 4: Siena

Som något taget ur mittenuppslaget ur Dantes inferno lät alarmet när det ljöd prick 06.45. Packat hade vi redan gjort. Nu återstod  bara en frukost som sett utifrån gårdagens matutspisning kändes mindre angelägen.

Orgien utav avskedspussar på kinden fick huden att korva sig. Gabriella, Alessandro, Elisa och charmiga hundskrället Joya tog ett sentimentalt farväl av oss på perrongen.

I Empoli bytte vi tåg. De andra vilade medan jag på en timme utforskade  fotbollsikonen Jonny Ektröms gamla hemmatrakter. Alla tågtider synkades optimalt med tiderna på förbetalda biljetterna.

Vi dräpte en taxi till Hotel Italia i Siena. Där pustade vi ut i en och en halv timme för att runt 13.30 upptäcka ytterligare en i raden av renässansstäder.

Strategiskt inledde vi med att äta på en tvättäkta Trattoria Ostria Titti. Miljön, myriaderna av smådetaljer och maten i sig skapade en grogrund för ett minnesvärt restaurangbesök. Mätta och belåtna traskade familjen vidare. 33 grader, klarblå himmel och ett lämmeltåg utav turister.

Vi hade redan vilat och ätit, vad mera kunde man göra…förutom att gå? Jag vet inte riktigt, men eftersom jag inte hade tankar på att besöka staden igen, så blev det helt sonika att gå mellan sevärdheterna.

Siena ligger i hjärtat av Toscana bland böljande vinmarker, olivträd, gröna skogar och smått sensationella byar. Dofter och färger från en svunnen tid tycks leva kvar i denna obeskrivlig vackra stad. Horder av turister och bilar är det enda som förstör det intrycket.

Näst efter Rom, Florens och Venezia är Siena nämligen den främsta italienska staden vad gäller konstverk från den sena medeltiden. Under 1200-1500-talen tävlade Siena och Florens om vilken stad som hade flest rikedomar och praktfullast konst.

Den solfjäderformade Piazza del Campo anses vara ett av Europas vackraste medeltidstorg; Siena i sig Italiens vackraste medeltidsstad. De omgivande gyttret av pittoreska gränder samt en lång mur med citadell och nio portar, fick det att tåras i ögonen.

Visst, den större kändare staden Florens (ca 50 km därifrån) i all ära, men i mina ögon var detta mäktigare. Siena är byggd på sju kullar, något som skapar kontraster. Varje skrymsle är som att upptäcka vingummin igen. Kullarna i symbios med 34 graders fuktig värme suger dock musten ur den bäste.

Jag är medveten om att det är lättare att motivera två tonåringar att upptäcka ställen som Skara sommarland, Gröna Lund och Liseberg. Pittoreska hus, kullerstenar och oförglömliga miljöer hamnar liksom inte på samma motivationsnivå.

I små doser fungerar det om man lägger in middag, fika, shopping, vila och glass.

Syftet med att barnen överhuvudtaget får följa med är dels att stärka familjebanden genom att umgås, dels vara delaktiga i den viktiga skolan hur mycket fantastiskt som finns utanför Sveriges gränser, förutom att det också är trevligt, god mat och massor att se och lära.

Fem timmar tillika 16 kilometer senare det vill säga klockan 18.30 hade vi sett så mycket vackert att det bara inte gick att ta in mera. Familjen var minst sagt tagna av dagens upptäcktsfärd; troligtvis låg de 3 tidigare dagarna i latent också.

Barnen höll sig på hotellrummet resten av kvällen. Vi vilade 90 minuter, därefter gick jag och Marie ut och kollade var hotellet låg i förhållande till tågstationen, shoppade och handlade på oss varor till kvällsmat.

Siena var onekligen en utomjordisk vacker stad; tyvärr tillät vare sig semesterdagarna eller budgeten ytterligare en dag. Parallellt var det första kvällen där vi hade normal egentid, utifrån de komprimerade dagarna hos släkten, en religiös upplevelse i sig.  Vi kom i säng runt klockan 23.30.

Dag 5: Venedig

Frukost klockan 07.00. En fin sådan, fast mönstret med sockrade produkter gick igen. Tåget avgick 08.15, byte i Florens, runt klockan 12.30 var vi framme i Venedig. Vårt hotell låg  5 minuters gångväg från stationen. Både köket och rummet var rymliga. 3800 kronor kostade rummet för två nätter.  Ägaren överöste oss med bra råd om vad komma skulle.

Hungern angav kompassriktningen. Den pekade mot välrenommerade Al tre Archies. Fyra pasta carbonara senare var det bara att bita i det sura äpplet; maten var i Italienska mått mätt osedvanligt osmaklig.

Motformeln hette: vräka peppar på maten, dessvärre ville en orkanpust något annorlunda. All peppar hamnade på bordet och i ölen.

Från centralstation-området tog familjen färja (Vaparetto) linje 1. Tanken var att åka turen fullt ut skulle generera i oförglömlig sightseeing. Så blev inte fallet; varje stopp var som en smärre jordbävningar av in-, ut- och tvärbromsningar.

Det öronbedövande motorljudet var ungefär lika sexigt som mysbyxor på Molin Rouge. Fick inte alls samma känsla som när jag såg The Tourist från 2010 med Johnny Depp och Angelina Jolie i huvudrollerna.

Vårt mål blev att koppla av på ett av få grönområdet på huvudön: S:t Elena, sista stationen innan Lido. Kvarteren längst bort, Castello, är väldigt fina, och helt folktomma. Lugnet i sig är en behaglig kontrast, här bor en stor del av lokalbefolkningen. Parkområdet var dessvärre lika slitet som de andra två gångerna jag besökt Venedig.

Lekparkerna och bänkarna hade sett sina bästa år för typ 15 år sedan. Om de styrande lagt 0.001% av deras intäkter på att skapa en välbehövlig frizon från turistströmmarna hade en win-win situation skapats för turister som lokalbor.

Vi vandrade från skabbigheten till trängsel från helvete, ju närmare San Marco platsen vi kom, desto trängre blev det, fullt medvetna att detta är ett av världens populäraste turistplatser, men riktigt så tänkte inte jag i alla fall då.

Trots all historik, kulturella artefakter och renässansmiljöer kände vi oss som i en välgjord themepark.

Min strategi att hitta hem utan hjälpmedel visade sig vara rent idiotiskt. Tomma gränder fylldes av tvättlinor mellan de mysiga husen. Gränderna var helt omöjliga att hålla reda på, rena Maze runner känslan.

Efter 90 minuter  promenerande i 34 graders värmeförbyttes hybrisen successivt i ett crescendo av irritation. Det fatala misstaget visade mig vägen till hamnområdet.

Den dysfunktionella genvägen var dock helt fritt från turister, vilket inte var så konstigt. På en 100-gradig energiskala låg jag då runt -4, lågt räknat. Min fru fick sin beskärda dos av sarkasm eftersom stackaren var den som försökte navigera via mobilen det vill säga lättast att kasta skulden på. Allas energidepåer var ju devalverade, men jag reagerade allra barnsligast.

Två steg framåt, tre bakåt förbannelsen bröts då vi otroligt nog äntrade fastlands-Venedig, en upplevelse i sig. Därefter besökte vi områdets alla anti genuina souvenirbutikerna.

Var fanns läderbutikerna, krukmakarna, barberarna, var fanns det äkta Venedig? Vi shoppade på oss ingredienser till kvällen samt frukosten. På vägen dit hände två lite dråpliga saker.

Först blev Marie träffad av Sydeuropas största fågelbajs. Den skyldiga gamen lyste med sin frånvaro på himlen. Ingen av oss tre anhöriga gjorde någon som helst ansats till att hjälpa henne.

Den gigantiska fågelavföringen hade hamnat i håret och Marie vädjade om hjälp. Till sist fick barnen göra skäl för månadspengen, eftersom mitt finger ömmade ordentligt.

Frida och Marie hamnade på efterkälken. Jag och i viss mån Hanna beslutade oss att skrämma de två ovetande. Jag ställde mig bakom ett hörn , hoppade fram, parallellt framförde ett utomjordiskt gurgelljud, på signal av Hanna. Ett ljud som kunde få vilket lik som helst att vakna.

Resultatet blev ännu bättre än förväntat. Marie gick från chock till en ännu oupptäckt karateformation. Frida tror jag inte har återhämtat sig ännu. Det bästa utfallet stod ändå  några turister för. Undertecknad ska nog vara nöjd med att ingen Karate-Tobias fanns i närheten, eftersom jag själv inte hade energi att fly.

Runt klockan 21.00 var vi tillbaka i den mysiga hyresbostaden. Vi ägnade oss åt att fibbla med mobilerna, ta varsin välbehövlig dusch och titta på Scooby Doo på klanderfri italienska.

Dag 6: Venedig

Resans hittills första adekvata sovmorgon led mot sitt slut. Efter en hemmagjord frukost var det dags igen att bege sig ut i myllret av gränder, duvor, skitigt vatten och skräniga turister (över 20 miljoner per år). Turen stod oss bi, det var inte 34 grader, utan en hel grad svalare; Gud var god. Dagens primära mål var lilla Venedig­ön Murano. Familjen tog Vaparetto linje 3, färden till hantverksön tog cirka 20 minuter.

Venedigs glasarbetare förflyttades år 1291 till en egen ö, cirka 1,5 km från själva staden, då styrande ansåg att brandrisken var för stor. Glastillverkarna på Murano var till en början de enda i Europa som kunde tillverka spegelglas. De hade också överlägsna kunskaper när det kom till kristall, blyinfattat- och mångfärgat glas. Glastillverkarna drog in så mycket pengar till staden att de åtnjöt en mycket hög samhällsstatus bland eliten.

Hantverket reproduceras oftast genom att de ärvs från en generation till en annan. Muranoglaset finns i alla former och färger, fantasin har sprängt alla tänkbara glasvallar. Hos dessa skickliga hantverkarna tycks ingen lida utav motivationsproblem.

För oss stackars turister hopar sig i-lands bekymren som hur mycket kan jag spendera, vad ska jag välja, vad kostar det att skicka hem prylarna? Priserna var självklart sanslöst dyra när det kommer till äkta åtråvärd hantverk.

Till sist enades jag och min fru om två snygga femlagers glas; en blå och en röd. Hade jag haft mer pengar så hade de större varianterna köpts, nu stannade köpesumman på endast 1200 kronor. Barnen köpte några fina örhängen. Mycket gående, men en ytterst trevlig plats att spendera några timmar på.

Vi bytte om, stressade till vattenbussen linje 2 som skulle ta oss till resans första adekvata beach. Ön i Venedigs lagun ligger enbart fem båtstationer och 15 min bort från Markusplatsen.

Denna sandbank mellan Venedig och öppna havet är 12 km lång och fungerar både som  förort och badort. Vi stannade till på ökända Ai de mati för varsin four formaggio pizza. Mitt emot restaurangen låg fotogeniska Palazzo del Cinema.

Där utspelar sig filmfestivalen i Venedig (Mostra Internazionale d’Arte Cinematografica di Venezia) vilken är världens äldsta filmfestival. Årligen, två veckor i slutet av augusti och början av september sker evenemanget ; i år var det dessutom 75 år jubileum. Då flockas celebriteter med den kulturella eliten.

Lido var helt sonika en pärla; ett lugnare tempo, mera grönska, inte lika trångt och turistiskt som i Venedig. Öns utsida består av en enda lång sandstrand med härligt havsvatten som oväntat nog inte var kallt. Jag passade på att gå några kilometer längs med stranden.

Det var en terapeutiskt och helande upplevelse att känna vattnet smeka anklarna och ljudet kluckande vågor i samklang med best of Treat i lurarna. Att omgivningarna mera påminde om Mallorca gjorde inte saken sämre.

Venedig kan skryta med romantiska byggnader och broar i överflöd. Dock var detta beachavbrott det som behövdes för att återhämta sig mentalt från stadsstressen.

Efter denna euforiska och avslappnande upplevelse, tog vi vattenbåten tillbaka, handlade på oss kvällsmat och frukost. Runt klockan 21.00 var vi tillbaka i vår lägenhet.

Dag 7: Como

Comosjön är Italiens tredje största sjö efter Garda- och Lago Maggiore. Marie och jag har haft förmånen att besöka båda dessa vattenjuveler tidigare. Sjön är belägen i ett vackert berglandskap med branta sluttningar.

I århundraden har människor vallfärdat här för att koppla av, åka båt,vandra i bergen eller bara för att få inspiration av dess skönhet.

Såväl italienska näringslivsmagnater som Hollywoodstjärnor väljer en semesterbostad vid sjön Lago di Como. Här väntar vilsamt vackra byar och städer inbäddade i en frodig grönska. Närheten till Milanos jetsetpuls är förstås också en lockelse.

Det var ingen tillfällighet att George Clooney valt att bosätta sig i området. Den Cityakut kände 57  gamla amerikanen har medverkat har i ett guldkorn där mina favoriter är ”From dusk to dawn”, ”O brother where art thou”, ”Three kings”, ”The Descendants”, ”The American”, The thin red line”, ”Michael Clayton” och ”Up in the air”.

Tåget från Venedig avgick klockan 09.01 och var framme i Milano prick 11.26. Resan var sjukt bekväm eftersom jag bokat 1:a klass biljetter. Därefter blev det lokaltåg till staden Como.

Runt halv tre gick vi ombord på en färja där mina förväntningar var skyhöga på att bli ett med sjöns rykte som en av världens vackraste.

Ridån gick ner direkt. Snabbfärjan hade inga uteplatser. Fönstren var mer i linje att hålla människor ifrån de sjukt vackra vyerna, lite som Finspång faktiskt.

Den intetsägande resan tog 45 minuter innan vi satte fot i staden Bellagio. Den ligger förföriskt på en udde, där sjöns två armar möts. Nästa i-landsproblem infann sig då vår lägenhetsvärd inte hade tid förrän två timmar senare.

Jag mutade in mig på ett hotell där vårt bagage fick förvaras. Kullerstensmattorna i kombination med branta backar krävde sin hen. Bellagio är ju inte precis New York, så stadshusesynen var relativt snabbt avklarad.

Charmigt, pittoresk var bara förnamnet på platsen. Kamerafingret gick på högvarv. Middagen bestående av varsin tagliatelle ragu var lika välkommen som fantastisk god. Vår lägenhetsvärd var på sedvanlig italiensk maner försenad en halvtimme. Runt 18.30 fick vi dock tillträde till en rymlig mysig lägenhet.

Forslandet av tunga väskor från bagageinlämningen till bostaden blev troligtvis källan till någon form av ryggskott. Likt sylvassa knivar skar smärtan in i delar av ryggen vid fel lägen. Ringaren i Notre dame ställningen hade fördelen att jag kunde koncentrera mig på de de nedre regionerna av butikshyllorna när kvällsmat och frukost skulle handlas.

Dubbla doser av panodil och alvedon mildrade smärtorna lite granna. En  timmes promenad avslutade kvällen. Kronan på verket var en som vanligt god glass. Jag vet inte om det vilar en förbannelse över vår familj. Både i Valetta och Dubrovnik fick vi vara med om långvariga blixtar och dunder orgier; den här platsen var inget undantag.

Så länge man inte blir träffad är vår upplevelse att det parallellt också  är mysigt och lite spännande samtidigt. Jag kollade på Final Destination 1…på engelska oväntat nog, en film som inte levde upp upp till mina förväntningar. Vid midnatt la vi oss.

Dag 8: Comosjön

Skönt med en ytterligare en sovmorgon. Min ryggvärk var oförklarligt, men kraftigt reducerad. Dagens mål var bykärnan Tremezzo. För att ta sig dit tog vi färja 1 klockan 11.45.

Villa Carlotta i Tremezzo består dels av en historisk och världsberömd botanisk trädgård Il Giardino, dels ett konstmuseum i en villa som byggdes på 1600-talet. Villan ligger vackert mellan Comosjön och bergen med utsikt mot Bellaggio-halvön.

Den vackra och stora parken var prydd av skulpturer, fontäner, stigar och blomsterrabatter, med fler än 150 olika växter, bambuträdgård, urgamla cederträd, tropiska plantor, en stenträdgård, ett mindre lantbruksmuseum.

Tonåringar i kombination med stora trädgårdar är väl inte det mest idealiska utgångspunkten för att slippa gnäll och tjat. Två bra regler; var tydlig att berätta att det kommer ta tid, och att vila är okej samt äta innan.

Vanligtvis brukar inhysta restauranger vara förklädda råna-turister-på-taskig-mat. Antica Serra var annorlunda. Maten var fantastik, utsikten magnifik och servicen klockren. Trädgården i sig var en upplevelse, till och med barnen tyckte det, utan att medge det, såklart. De 300 kronor som inträdena kostade var väl värt pengarna.

Vi tog lokalbussen till intilliggande byn Lenno. Familjen passade på att sola och bada invid strandpromenaden, vårt andra under denna resa. Till skillnad från Lidos sandsmekningar var detta en mer aggressiv  upplevelse.

Stora-, medel- och småstenar gjorde livet surt för fötterna, tills man nådde ut till nivåer där man inte nådde botten – en golgatavandring.  Omgivningarna var som vanligt som ett perfekt Instagramfilter.

Därefter utmanade vi ödet genom att besöka ytterligare en ökänd trädgård. För att ta sig dit beredde sig en naturstig på två kilometer tur och retur. 300 kronor verkade vara ett standardpris för familjeinträden.

Huvudbyggnaden var stängd så vi fick bara tillträde till trädgårdarna. Att regissörer  valt att spela in såväl ”Star Wars II  & III” (2007), ”Bond: Casino Royale” (2006 ) samt ”Tea with Mussolini” verkade inte orimligt. Hela platsen var magiskt fotogenisk..

Dess placering på den klippiga sjöstranden med sparsamt med jord att odla på, frammanade att de varken kunde anlägga italienska trädgårdskonst som var modern på 1700-talet, inte heller de populära engelska trädgårdarna.

Villa del Balbianellos trädgård har på grund av sitt läge en egen unik och säregen stil. Statyer, kreationer, variationen av färger skapade  på denna halvö en utsökt som andades naturestetisk världsklass; så här skulle jag vilja bo om Trissguden någon gång stod oss bi.

Lika hänförande var inte promenaden tillbaka. Det och att bussarna inte gick lika frekvent. Först 30 minuter väntan på buss, sedan 20 minuter på färjan till Bellagio. Jag fick en deja vu av Venedigs hamnkvarter, dock tog jag mig i kragen.

Vi handlade först på oss frukost på en närliggande delikatessaffär, runt nio, åt vi himmelsk pasta Tagliatelle  på välrenommerade Antico Pozzo. Läget definierade sinnebilden på hur en pittoresk restaurang skulle se ut.

Mätta, tårögda av hänförelse, och sensationellt sega hade vi några timmar på rummet, där vi kopplade av med mobilerna och Spotify.

Det är först i backspegeln man inser hur härlig denna dag varit, men även krävande.

Dag 9: Varenna

Upp vid nio. Barnen kände inte inför för att ta en 5 km tur till regionens största supermarket. Jag och Marie tog 5  kilometerstrippen för en gratis sightseeing. Omgivningarna var utan att låta allt för tjatig helt utomjordiskt vackra.

Deras utebad:  Lido of Bellagio  föll dock inte in i den beskrivningen. Likt ett  sunkigt kommunist monument tornade det upp sig; mina tankar vandrade instinktivt till omklädningsrummen i Centralbadet Norrköping.

Gårdagens ambitiösa vandringar kändes avlägsna. Dock skulle denna dag bli en milstolpe i onödigt vandrande. Prick klockan 14.00 var vi en del av bilfärjan från Belaggio till Varenna, en resa på cirka 15 minuter.

Kommunen ligger inte långt från gränsen till SchweizVarenna, med sina branta, smala gator och färgglada hus med dekorativa blomsterlådor är det den mest charmerande staden vid Comosjön, typ Gardasjöns  svar på Simrione.

Generalfelet var att vi först skulle orientera oss till stadens tågstation eftersom vi skulle göra om samma process i övermorgon, för att ta farväl av sjön. Ett fullkomligt överflöd av vandringsturer i de omkringliggande bergen fanns att tillgå.

Tanken var att gå en relativt smärtsam sådan till slottsruinen Castello di Vezio. Dessvärre ackompanjerade vi av sick-sack-vägar där branta trappgenvägar hopade sig i all oändlighet, bara för att vi idiotiskt nog valde  att starta vandringen från tågstationen som teoretiskt såg snabb ut.

Efter några miljoner trappsteg nådde vi fram till vad som skulle varit vår startpunkt. Barnen och jag hade antennerna ute eftersom jag skrämt upp dem och mig själv ordentligt. Jag har tidigare bloggat om den asiatiska bålgetingen (Vespa mandarinia). 

Arten  betraktas som världens största getingart. Drottningen har en vingbredd på mer än 7.6 cm och en kroppslängd som kan överstiga 5 cm.

Odjuret förekommer i lägre berg och skogar. Dinosauriearterna är mycket giftiga; för en människa är giftet dödligt om man får många stick. Att de är aggressiva och flyger i flock gör inte saken mycket bättre.

2013 invaderade  getingarna tre städer i den nordvästra provinsen Shaanxi i Kina. Minst 42 människor dog, över 1 675 har skadades.

I Japan kallas de ofta ”sparvgeting” och de har ett gift som är så starkt att det kan lösa upp mänsklig vävnad och döda 40 vanliga getingar på en gång. Förra året upptäcktes getingsorten i Europa, då de färdades i en kinesisk krukväxt, och de tros vara ansvariga för sex personers död i Frankrike, som dog av anafylaktisk chock.

Till Europa kom släktingen The Asian hornet (vespa velutina) 2004. Enligt jordbruksverket började insektepandemin med en enda drottning som följde med en försändelse med lergods från östra Kina. Oturligt nog visade sig Europa vara en perfekt miljö. Den där första drottningen hade i slutet av sommaren gett upphov till  tusentals andra drottningar som året därpå startade egna samhällen.

På kort tid lyckades den etablera sig i hela Frankrike. 2011 började den dyka upp i grannländerna, där Italien tillhör, nu har otäckingarna acklimatiserat sig och redo att attackera typ oss.

Jag tog dock fel på dessa två arter, men det visste vi inte då, något som tärde på nerverna under skog- och ängsmiljöerna. Frida fick någon form av andnöd. Vi blev förskräckta; jag associerade direkt till ovannämnda geting, men ändrade mig till astma. Inget var rätt.

Obehagligheten var nog mera ett tecken på för lite vätska, 15 km vandring, luftfuktighet och 32 graders värme i tuffa terränger. Den sista delen av leden var exceptionellt vackert; bäckar, kvarnar, skog gick i varandra på ett trolskt sätt.

Castello di Vezio var inget mer än ett fortruin, men utsikten därifrån travar lätt in på min 10-i topp lista över magnifika vyer. Inträdet på 15 euro var i underkant utifrån de mirakulösa nejderna.

Panoramautsikt över sjön, båtarna, bergen, Belaggio och Varenna kombination med utspridda vitgråa konst-gipsspöken i olika ställningar och storlekar gav de redan sanslösa bilderna en extra dimension. Dessa statyer skapas inför varje vår och står kvar tills de vittrar sönder.

Varenna välsignar en med massor av intryck via de branta pittoreska myriader av  gränder, samt den tvådelade strandpromenaden som löper längs med en stor del av staden.

Det var i epicentrum av strandpromenaden vi fann Il Bottaio. Vanligtvis kränger mindre noggranna kockar halvtaskig mat blixtsnabbt till turister som samlas just i centrumet för att titta och umgås med andra.

Il Bottaio var ett undantag, en pärla helt enkelt. Med ett läge som otroligt nog överträffade gårdagens fick man praktiskt gnugga sig stenhårt i ögonen för att överhuvudtaget försöka ta in makalösheterna.

Hungriga efter allt gående i värmen var vi väl värda god mat. Jag tog risotto parmesan, Marie Risotto formaggio, Hanna Carbonara och Frida greppade en bruschetta.

Allt rätter var top notch, något som inte överensstämde alls på avsaknaden av service. Greker framstod som arbetsnarkomaner mot dessa senildementa otrevliga servitörer.

25 meter från var vi nyss ätit fanns en inbjudande stadsstrand. Vattnet var behagligt varmt, stranden var långt ifrån lika obekvämt stenig än den i Lenno. Att vi befann oss i en vykortsvy av Guds like spädde på badkänslan. Vi badade tills solen börja lysa med sin frånvaro. Runt 20.30 var vi åter tillbaka i lägenheten.

Kvällen avrundades med sociala medier, Spotify, Youtube och tv. Trots en ofrivilligt lång vandring var dagen som helhet magisk. Just att få ta det lugnt de sista timmarna innan John Blund hälsar på är minst lika värdefull pusselbit i syfte att hitta en helhetsbild.

Dag 10. Bellagio

Återigen sovmorgon, upp runt halv tio. På agendan stod sol, avkoppling och bad. Bellagios enda adekvata bad låg 3 kilometer från färjeläget.  Familjen spatserade i lugnt tempo i redan 33 graders värme.

Spiaggia beach hade alla förutsättningar att vara en strand utöver det vanliga utifrån dess sagolika inbäddning och brist på konkurrens.

Visst, det var en stenstrand med strandbotten, men hur man som arrendator misslyckats så fatalt är omöjligt i mina ögon. Ostädat, ostrukturerat, oinbjudande var några epitet som dessvärre pockade på.

Med enkla billiga medel hade man kunna hålla gräsmattan fin, flyttat stenar, fyllt igen gropar och dylikt.

Eftersom de hade en helt okej strandrestaurang med glass, mat, tilltugg och öl borde det ligga i deras intresse att locka flera besökare. Det var ju inte precis ett överflöd av människor på beachen.

Dess läge med vyer att dö för kunde inte ens  de ansvariga trolla bort. Familjen hade med sig en stor badhandduk. En skulle bort då den visade sig vara för liten för oss alla.

Undertecknad tog sitt ansvar för att istället ägna en halvtimme att hitta perfekta vinklar i syfte att fånga de utopiska omgivningarna. Till mitt sällskap hade jag världens bästa hårdrockband Pretty Maids  på en ohälsosamt hög volym i mina lurar.

Efter allt växlande mellan mobilen, kameran och videokameran var det dags att koppla av.

Tre bra saker med strandrestaurangen: den fanns, de hade lokal öl samt vid köpte fick tillgång till att sitta i deras schizofrent bekväma fåtöljer.

Efter jag badat med barnen unnade jag mig två timmar i en av fåtöljerna.

Under dessa timmar portionerade jag i mig fyra lokala ölsorter, lyssnade på Pretty Maids bästa låtar i synergi med en klarblå himmel och überörföriska omgivningar; mer avkopplande och meditativt än detta var svårt att hitta, i alla fall i mina ögon, de andra solade.

Egentid och siesta stod därefter på agendan. Marie och jag tog efter den en långpromenad tillika ett farväl av denna underbara by.

Lite senare åt familjen på samma restaurang som första kvällen: Veccio Borgo. Därefter packade vi och kopplade av  lägenheten.

Dag 11: Bergamo

Upp 08.00, frukost, bilfärjan 09.35, tåget till Bergamo med 1 byte 11.00 för att vara framme klockan 13.00. Inledde med en siesta. Vi tre traskade den breda huvudgatan Viale Vittorio Emanuele rakt fram, tog bergbanan, upp till Citta Alta som höjde sig likt en berghylla ovanför den nya staden.

Plötsligt knackade medeltiden en på axlarna. Innanför murarna existerade det ett gytter av pittoreska gränder, torg och ståtliga kyrkor från 1100-talet. Ursäkta,  men var det inte mer än såhär?

Visst, området vid mäktiga torget Piazza Vecchia omgivet av gamla palats från renässansen var onekligen generande förföriskt. Därutöver ledde en kullerstensbelagd huvudgata till nästa ingång i den intakta ringmuren.

Kunde det vara så att Venedig, Siena, Barga, Lucca och Pisa redan tagit andan ur en?

Var detta för mycket av det goda? Hade vi redan uppfyllt våra kvoter av katedraler, kullerstenar, trånga gränder och renässansmiljöer? Det såg inte bättre ut. En olycka kommer sällan ensam heter det ju.

Haket Ristorante Camponellas marknadsföring att de lagade autentisk ungersk gulasch fångade mina smaklökar. Tyvärr kunde inte den kocken varit utanför Bergamo – horribelt misslyckat. Hade jag kunnat karate och varit mindre feg hade efterskalven fått en helt annan vändning.

På motsatta sidan hägrade varsin milkshake. Lång kö, lite innehåll,  halvgott men dyrt spädde på den bittra eftersmaken. 33 grader i kombination med ett betydligt klistrigare luftfuktighet fick inte familjen på bättre humör.

Två andra faktorer som teoretiskt pockade på var avsaknaden av Como med sina terapeutiska berg, dalar och vatten  samt att vi helt enkelt var inställda på att åka hem.

Receptet hette som vanligt…gå lite till. En sak jag tänkte på att omgivningarna vid muren innehöll mera gräsmattor, något som var perfekt om man ville koppla av lite från stenbyggnader.

Sista timmen innan deras centrum i nya staden stängde for barnen som lemlästade troll ut och in i syfte att hitta fynd i klädbutikerna. Ironiskt nog i samma butiker som finns i Norrköping.

Själv var jag dränerad på energi. De 12 dagarna som resedirigent tillika mänsklig kompass hade tagit ut sin rätt, apatin hade tagit över, inte ens vatten hjälpte längre.

Runt halv åtta var vi tillbaka i vår lägenhet. Luftkonditioneringen fungerade mer som ett himmelskt väsen. Hårda sängar hade fått ett ansikte, men det spelade absolut ingen roll.

Helt utslagna kopplade vi av. Lite senare satte vi oss på en skön soffa på vår terrass som originellt var upphöjd 1½ meter med utsikt över staden.

Wi-fin var minst sagt under all kritik, oförutsägbar och otillräcklig. Barnen led i paritet med de hemlösa i Rumänien; jag läste en nyinköpt skräckbok, så mig bekom inte IT-haveriet

Dag 11: Hemfärd

Exteriört var lägenheten en våt dröm, en sann fröjd, resans lyxigaste. Där stannade dock hyllningarna. Det räckte att titta på el-uttagen för att dessa skulle bli överbelastade. Luftkonditioneringen måste varit inköpt på deras svar på Rusta, lät periodvis som en svetskurs på Svalbard.

Sängarna var som sagt cementhårda och användes säkert av lokala maffian. De på tok för höga kuddarna kunde man varit utan, gamnacke flera gånger om.

Under resans gång har ungdomars inflytande under sociala medier blivit dysfunktionellt uppenbara. Hanna fick titeln Snapchat-demonen, medan Frida kvalade in som Youtube-biet.

Hur hungrig man än var, så fick man snällt vänta på att demonen skulle filma sina matdispositioner, vilket kunde ta oanständigt långt tid för en bulimiker.

Försökte utan gott resultat förklara hur distraktioner fungerar vetenskapligt. Det och den konkreta informationen att social jättar som Facebook och Google får de anställda inte ha mobiler på och i arbetet, bara traditionella prylar som suddgummi, pennor och linjal.

Att argumentera mot deras generations dysfunktionella beteende var lika populärt som att medla mellan Israel och Palestina.

Tre mål låg inom räckhåll: shoppa kläder, äta och ta bussen till flygplatsen. Det måste ju sägas att shoppingen var riktigt bra, även om vi inte hittade så mycket, prisnivåerna var ibland högre än i Sverige.

Familjen hittade ett klockrent ställe att äta varsin pizza på: Ristorante Vox. Barnen fann oturligt den ultimata Adidas butiken, med de ultimata priserna såklart.

Prick 14.26 fångade vi bussen som förde oss till flygplatsen 20 minuter senare. Shoppingen där var klart över förväntan. Restiden på 2½ timmar flöt på snabbt precis som halvtimmen från Skavsta till Norrköping. Inga förseningar whats so ever. Runt 21.30 var vi hemma, borta bra, men hemma bäst.

Resereflektioner

12 dagar, hmm, Det är längre tid än man tror. Precis som förra årets Kalifornien roadtrip på  3½ veckor var det mycket intryck som skulle bearbetas i kombination med att se adekvat mycket av byar och städer som inte planeras att besöka senare i livet

Det är motstridigheter i sig utifrån att det just är semester, samt att ta hänsyn till sina barn önskemål, i alla fall några av dem, helst inga, när jag tänker efter ordentligt.

Å ena sidan koppla av och njuta, å andra sidan upptäcka. Det är en skörkomplicerad balansgång om man inte befinner sig på en tillrättalagd All inclusive  inrättning, något som jag bojkottar, eftersom jag är skeptiskt om det är så anti-stressande som många verkligen säger att det är.

Att ligga och jäsa under ett parasoll sippandes kontinuerligt på vin, drinkar, groggar eller öl i tron att läsa klart några böcker är snarare en utopi.

Att resa med familj i en form av exempelvis en tåg-roadtrip kräver dels en minutiös planering, dels en hel del pengar. Om man som oss har ambitionen att ens semester ska innehålla doser kultur, god mat, intressanta sevärdheter, avslappnande parker, coola aktiviteter, snygga vyer och promenader (ej taxi till allt).

Förutom att barnen ska ha trevligt tycker vi att alla upplevelser är minimilstolpar av praktisk kunskap omfamnande av de fem sinnena om hur världen ser ut, luktar, fungerar, något man aldrig kan lära sig i skolan.

Jag och Marie reser ju också för att upptäcka saker, vi vill vår ha del, inte bara lägga oss platt för våra barns åsikt, det är också viktigt: diktatorisk tvåvägskommunikation är vägen dit.

Vi är faktiskt på semester: ambitionen är och kommer alltid att vara, inte  snåla, men inte heller slösa för slösandets skull, men vill man se något ska man kunna göra det, vill man verkligen köpa något måste det finnas utrymme att göra så, vill man äta gott så får det kosta helt enkelt.

Grunden är att synka ihop en familjebudget där man avrundar uppåt, bäst att lägga undan en summa varje månad för då har man bättre koll. 60 000 kronor gick kalaset på ungefär inklusive shopping.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Längtan

Route 66 eller Highway 1, eller båda? Det vore nog att gapa efter för mycket, därför valde jag och brorsan den mindre plastigt tillrättalagda och kortare trippen mellan San Francisco och Los Angeles.  I vilket fall som helst ville vi uppleva vind i det som är kvar av håret.

Den fiktiva känslan att passera allt från en av världens vackraste kustremsor till stekhet öken i symbios med en tvättäkta amerikansk skvalradio på dysfunktionell hög volym kändes stort. Allt utöver detta var indirekt rena rama bonusar.

Los Angeles besökte jag senast 1991 det vill säga för 26 år sedan, massor av saker har skett i den staden sedan dess. I år plockar jag helt sonika ut russinen ur kakan  samt  de bitar jag missade förra århundradet.

San Francisco har jag alltid velat besöka, en stad som tycks ha oändligt med upplevelser i sitt sköte. Roadtrippen avslutas i spelstaden Las Vegas, vilket vi ser som en perfekt plats att knyta ihop resan med.

Råd och tips inför resan

Först och främst är det viktigt att i god tid tillkännage inför chefen om vad som skall komma. Dels för justheten, och verksamhetsplaneringen, men också för att arbetsgivaren sällan kan säga nej om man varit ute i exceptionellt tidigt ute. Även kollegorna lär uppskatta tydligheten utifrån deras kommande ledigheter.

Ansök tidigt om ett ESTA (U.S. Travel Authorization). Det är obligatoriskt från och med 12:e januari 2009. Det är ett godkännande (inte ett Visum) som ges före man går ombord ett flygplan eller båt som går till USA. Syftet med ESTA är att låta den amerikanska regeringen förundersöka alla som reser i enlighet med Visum Waiver-programmet innan de lämnar respektive hemland. Enbart medborgare från de 37 länder som ingår i Visum Waiver-programmet kan ansöka.

Det rekommenderas att ansöka om ESTA minst 72 timmar före avfärd. Om du får avslag på din ESTA-ansökan är du tvungen att ansöka om ett B-1 besöksvisum eller ett B-2 turistvisum. En godkänd ESTA ansökan garanterar inte inresetillstånd till USA. Ett godkänt ESTA är giltigt upp till två år och kan enkelt uppdateras inför en återresa. Hela processen görs på Internet och tar runt 5 minuter, kostnaden är 14 dollar.

Hyr bil Sverige, så är allt klappat och klart. Inkludera helst en GPS, då wi-fi är en dyr bristvara. Betala lite extra för att trolla bort självrisken. För att slippa styra med halvstruliga vägtullar köp till en billig ”tullbortagarförsäkring”. Det finns att köpa till wi-fi in the car.

Skriv ut och läs på om trafikregler i: ”How to drive in California”. Ta kort med mobilen på varje sida av bilen i syfte att legitimera oklarheter när man lämnar tillbaka bilen. Vad ni än gör, byt inte till annat märke eller mindre bil, utan stå fast för den bil ni hyrt; oss lurade dem ordentligt i stressen.

Boka upp konserter, evenemang, temaparker innan ni åker, och ta reda på vilka öppettider som gäller. Beroende när man åker är vissa temaparker bara öppna helger eller vissas vardagar.

Att ta något för givet brukar sällan vara en framgångsfaktor. Det slutar oftast med att något är fullbokat, stängt eller andra orsaker till ett missat besök.

Veckan innan resan tog jag en timmes välbehövlig finsk djupmassage på Massageakademin hos Jussi. Samma dag 1½ timmes fotvård på Salong Mei Ya, otroligt behagligt. Några dagar senare fixade jag till håret hos Frisyrhörnan där jag varit stamkund i över 10 år. Jag upplevde att det var härligt med att få unna sig lite sådant innan själva resan.

Brorsan och jag shoppade loss ordentligt i City. Införskaffandet utav två stora reseväskor med tillbehör var prio. Nya finskor införskaffades precis som lätt och smidiga gångskor.

Naturkompaniet köpte vi varsin ”lagom stor” Fjällrävens ryggsäck samt en bra kompakt kikare. På Big Heart köpte jag in burkar av kvalitativa omega 3/magnesium tabletter. Vi försökte annars packa med oss det mest nödvändiga i klädväg. Allt gick ju att handla i Kalifornien om så det behövdes.

Beroende hur man vill hur ens resa ska se ut kan man boka upp hotell i Sverige eller på plats. Mer flexibilitet eller mindre sådan, det är frågan. Vi valde att boka upp boendena i Sverige på utmärkta Booking.com förutom de på Highway 1. Via sajten har man tillgång till all info om hotellen på svenska, samtidigt som man kan ändra sin beställning, ruskigt smidigt.

Med en bra hemförsäkring kommer man lång. Dock bör man rådfråga ens försäkringsbolag om det är nödvändigt med någon form av extraförsäkring utifrån om det skulle ske något oförutsägbart, vilket det oftast gör om man chansar. Skriv ut flera kopior av reseförsäkringen, helst på engelska.

Ta flera kopior av ens pass och sprid dem i ryggsäck och väskor. Boka flyget tur och retur så tidigt som det är möjligt eftersom prisernas stegras för varje vecka som går.

Vi använde oss av ett gemensamt konto som vi fixat i Sverige. Där lagrade vi alla respengar för att sedan portionera dem till mitt kortkonto. Ifall allt skulle strula med kortet hade jag ett kreditkort via Swedbank med en kredit på 150 000 kronor.

Det sista man vill under en resa är att kortet inte fungerar, eller bara åker in i en uttagsautomat, utan att komma tillbaka.

Resedagen

I syfte att eliminera alla former av eventuella hinder till att hinna i tid till flyget bokade jag tåg till Arlanda samt hotell på flygplatsen. Risken var då nästintill obefintlig att trafikolyckor, rusningstrafik eller försenade morgontåg hade oss fastkedjade i ett mentalt koppel.

Trots det fick jag på måndagseftermiddagen ett sms från SJ att tåget var trasigt, och att vi bokats in på ett tåg klockan 20.24 istället för 19.45. Vilket i sig innebar endast 11 minuter på oss att  snabbt hitta tåget till Arlanda från Centralstationen; något vi sedermera missade.

Samma dag hade det skett ett vansinnesdåd i Las Vegas med över 50 döda och flera hundra skadade. Egentligen inget som indirekt kanske påverkades oss, men det kändes ändå aningen olustigt. Dådet i Las Vegas var den mest dödliga masskjutningen i USA:s moderna historia, vilket i sig inte säger lite.

Det glöms lätt bort att det i USA inträffar i snitt en masskjutning per dag. Masskjutning definieras som en skjutning där fyra personer eller fler skjutits eller riskerat att träffas. Symboliskt var det ett überdystopiskt mörkt väder under hela måndagen; regn och blåst.

Hanna, Frida och Marie följde med ner till tågstationen för att lägga ett kramkalas åt handlingarna. Marie hade 3½ veckor av ”ta hand om allt i hemmet”, måhända en mindre spännande upplevelse. Tåget var som sagt försenad med 45 minuter.

Med två otympliga väskor stressade vi uppför en rulltrappa för att hinna med Arlanda express. Där lärde jag mig en värdefull läxa! Dra aldrig väskorna bakom dig.

Likt ett fejkat youtubeklipp fastnade båda väskorna i maskineriet; jag greppade instinktivt väskorna parallellt det svarta handhållstingesten, som dessutom också rullade. Jag tog tag med båda händer och följde med upp en bit på rullbandet.

I slowmotion föll jag från halvliggande till helt liggande, samtidigt som jag väskorna var på väg ner medan jag fastkilad var på väg mot toppen av den rullande trottoaren tillika sågliknande käftarna.

Utifrån vad som skulle kunna skett, blev jag bara blåslagen samtidigt som min nyinköpta Marvelkabinväska  demolerades.

Dag 1

Min sömn uteblev nästintill helt. Hjärnhalvorna kunde väl mer liknas vid ett hyperaktivt Autobahn. Förutom osannolik närhet till vår gate så serverades en hederlig svensk frukostbuffé på Radisson sky city, redan från 04.30.

Ticket rekommenderade sina passagerare att vara ute i god tid, närmare bestämt 3 timmar innan för resor utanför Europa.

För att förena motstridigheterna fick vi kasta i oss det mesta av det smaskigaste inklusive en dubbel kokainstinn kopp kaffe. Planet avgick 07.45 och var framme i London klockan 09.30. Från London 11.25 till San Francisco 14.00 lokal tid.

Resan tog runt 10 timmar, när vi var framme så var klockan i Sverige 23.30. Egentligen läggdags, men framför oss låg en orgie utav måsten såsom hyrbil och incheckning.

Hyrbilen var ett kapitel i sig. Aviz förfärades att vi valt en på tok för stor bil. De bytte ner oss storleksmässigt, prismässigt hamnade vi istället i lyxbilsklassen tillika ett antal tusenlappar extra.

En obscent jobbig inledning där mitt egentliga fokus låg  på att jag skulle transportera oss levande via en niofilig motorväg till hotellet. Vår läderinklädda Cadillac var dock en fröjd för ögat, men för det priset vore det konstigt annars.

För mig tog det minst 30 minuter att överhuvudtaget få igång det Star Trek liknande motorsystemet. Har man dessutom inte kört automat på ett antal år, så var detta ljusskepp ett smärre mysterium att förstå sig på.

Vår hyrda GPS var också en källa till psykos-light. Den synkade inget vidare när vi skulle ta oss den bisarrt trafikerade, relativt långa motorvägen från flygplatsen till centrala San Francisco. Efter några 100-tals felval anlände vi till San Francisco.

Trögt nog slog vi in gatan på gps:n, istället för hotellets namn. Sammanbrottet kändes inte alltför avlägset bort, hotellet tycktes vara som uppslukat. Det var parallellt sett omöjligt att stanna till eller parkera bilen; bristvara var ett understatement.

Med hjälp av Gud eller något dylikt fann vi till sist motellet runt klockan 20.00. Världsrekordet i kallsvettningar hade slagits med råge. I receptionen satt för övrigt den mest korpulenta människa jag sett, han var receptionen! Sett i backspegeln vann han kampen om tyngst i Kalifornien.

Till skillnad från Europa/Norden så betalar man hotellnätterna på direkten, ganska smart egentligen, en win-win situation för båda parterna.

Eländet fortsatte när båda rumskorten var avmagnetiserade, eftersom han i receptionen till en början inte trodde mig. Pustade sedan ut, packade upp, duschade och tog det lugnt på rummet.

Att lämna detsamma för att bekanta sig med omgivningen var uteslutet. Slocknade likt två sargade lämlar relativt tidigt.

Dag 2

Upp klockan 08.00, för att vid niotiden ta oss till fots till Pier 39. Teoretiskt på kartan såg det ut som en piece of cake, praktiskt missade vi den förbokade tio färjan med 2 minuter, trots att vi sprang likt två våldtäktsmän den sista kilometern.

En guide såg detta, tyckte synd om oss och gav oss biljetter till nästa tur som avgick en halvtimme senare. Vädret var sanslöst förförisk, typ sensommar värme i Sverige, inte ett moln på den klarblåa himlen.

Alcatraz var en klockren turistfälla, men parallellt en solklar plats för varje förstagångsbesökare i San Francisco. Det tog 15 minuter att nå den mytomspunna ön. Att vandra runt i de gamla byggnaderna, se cellerna, matsalen, sjukstugan och rastgården var en säregen upplevelse, inte minst om man hyrde en bandspelare samt ett par hörlurar.

Då uppenbarade sig chansen att lyssna på före detta fångar och fångvaktare som berättade om livet på ön. Petitesser som uppror, rutiner, maten, träning det vill säga hur livet i cellerna och på anstalten till slut blev en vardag som var tvungen att fungera.

Alcatraz var federalt fängelse mellan 1934 och 1963. Strömmarna, det kalla vattnet och hajarna gjorde att Alcatraz ansågs rymningssäkert. Här placerades därför de grövsta brottslingarna, bland andra maffialedaren Al Capone som avtjänade straff för skattebrott.

Det var president John Kennedy som till slut satte punkt för öns fängelsehistoria. Den 21 mars 1963 skickades den sista fången härifrån. Under sex år var ön mer eller mindre bortglömd innan några indianska politiska aktivister  under två år flyttade hit och ockuperade Alcatraz.

Alcatraz var oväntat inte tillrättalagt, inte kommersialiserat, inte finputsat eller turistanpassat. Här står byggnaderna bara rakt upp och ned i blåsten och berättar en historia för den som vill höra. Överraskande var det mycket trädgårdar på ön, vilket skapade utrymme för oerhört vackra bilder. Vyerna över San Francisco var förlamande vackra.

Klockan 13.00 tog vi färjan tillbaka. På agendan stod utforskning utav Fisherman Wharf det vill säga ytterligare en turistmagnet av rang. Området var som gjort att strosa i. Höjdpunkten var Pier 39. En pittoresk plats omgärdad av mysiga butiker, restauranger, sjölejon, gatumusikanter och historia.

För 900 riksdaler införskaffade vi oss två kollektivtrafikkort som gällde i sju dagar framåt. Det visade sig att dessa inköp var guld värda. Efter en religiös upplevelse av att ätit 3 kulor hårdglass från Ben & Jerrys var det dags att vila någon timme på ett av få gräsbetäckta platser i området: Aquatic park.

Att få ta av sig skorna på denna grässluttning var minst sagt en befrielse. Hälsenorna hade definitivt fått sin dos av att upptäcka denna del av San Francisco.

Kompassen drog oss mot nästa ”måste ställe” nämligen North Beach”Little Italy” var ett trevligt och positivt bullrigt grannskap med italiensk atmosfär. Det var en brokig blandning av filmiska små kaféer som serverade perfekt espresso, bagerier som lockade med nybakat italienskt bröd, tvättäkta trattorior och neapolitanska pizzerior.

North Beach var också födelseplatsen för ”Beat Generation”. Mäktiga Saints Peter och Paul Church ståtade ikoniskt  i Washington Park, lite ironiskt nog härbärgerar  kyrkan på 666 Filbert Road.

Washington park i sig är ett av de bästa ställena att sitta eller lägga sig på överhuvudtaget i San Francisco. Människor gör sina yoga eller Thai chi övningar här, spelar schack, har picknick eller bara umgås. Denna etniska gryta bör vara en inplanerad frizon för turiststressen.

Vi valde Trattoria Pellegrino´s. Där intogs varsin utmärkt pasta Carbonara, en glutenhärd som sköljdes ner med en birra Peroni. Klockan hade fått löparskor, den hade redan hunnit bli 18.00.

Buss 39 förde oss till närliggande Telehgraph Hill. Vill man vara aningen sportigare så går man 400 trappor uppför denna kulle som är en av 44 stycken i staden. Belöningen blir då vilda papegojor, färggranna blommor, trädgårdar, vackra byggnader och träd i mängder.

Vårt mål var Coit Tower (64 m) som låg högst upp på kulle. Tyvärr stängde de redan klockan 18.00, något som exkluderade oss att ta den planerade  hissturen till byggnadens topp. Vi blev  i vilket fall som helst delaktiga i fantastiska vyer över staden.

Vi valde därefter att gå Lombard street, känd som världens krokigaste gata, med åtta hårnålskurvor (27 graders lutning). Denna branta och vindlande gata är den mest fotograferade gatan i hela San Francisco. Turister vallfärdar till Russian Hill för att se, köra bil eller gå nerför ”den krokigaste gatan i världen”.

Spårvagnen Hyde Street Cable Car gör ett stopp på toppen av Lombard Street, för den som inte orkar ta sig uppför de två krävande backarna. Den dramatiska bakgrunden av Lombard Street skapade en sanslöst vacker  panoramautsikt över Fisherman’s Wharf och bukten.

Union Street, parallellgatan till Lombard street var betydligt intressantare av de två. Hollow cow heter ett utav San Franciscos allra bästa och hetaste områden som ligger i trakten. Gatan flankeras av mysiga restauranger, bra shopping, pubar och nattklubbar. Hade jag varit yngre eller haft någon festprisse som resesällskap så hade detta definitivt blivit en plats att för-och efterfesta på.

I ärlighetens namn var jag sjukt nöjd med att avrunda kvällen klockan 20.00. Det var bara skönt att ta det lugnt/varva ner med en bägare Häägen Dazs glass inför tv-tittandet. Utifrån bocka av ”att göra listan” fanns det varken motivation eller energi för själva avbockningen.

Skuggsidor av att dränera serotonindepåerna via öl, vin, sprit eller cocktails är morgondagens ständiga följeslagare: bakfyllan eller i bästa fall en molande seghet. Jag hade planerat att vi skulle gå upp mellan klockan 8 – 9 varje dag; då funkar det inte med att festa, dock utesluter det inte 1 till 2 öl.

Dag 3 – Mission/Castro

Mobilalararmet hamrade in sitt aggressiva budskap klockan 08.30. I och med att vi lade oss redan vid 23 så var det en ganska bra tid att vakna på.

Amerikansk frukost är generellt sett ljusår från den svenska. Utifrån detta skippade vi frukosten för att istället ta tillfällena i akt att testa på nya spännande delikatesser.

Först tog vi buss till Yerba Buena Gardens. Den första delen öppnade 1993 och var ett stort grönområde kantat av mäktiga Martin Luther King Jr Memorial och Yerba Center for the Arts, centrum för bildkonst, film/video, dans, musik samt ett museum för modern konst.

Precis som Washington Square och Aquatic park var denna plats en topp 5 i San Francisco när det kommer till adekvata andningshål eftersom det inte vimlar inte av dem precis.

I konceptet ingår det människor, grönytor där man får slå sig ner gratis samt att det händer saker. Det var onekligen en hänförande plats att vara på: skillnaden mellan skyskraporna och St. Patrick’s church var förrädiskt kontrasterande.

Tvärs över gatan låg San Francisco Museum of Modern Art, SFMOMA. En plats som återöppnades 2016 efter en totalrenovering. Numera är det USA`s största museum för modern konst; ett självklart besök för de allra flesta.

Varken jag eller min bror är några hängivna konstgurus, snarare ser vi detta som förströelse för folk som inte vet vad de ska hitta på, eller ett sätt att bekräfta sitt sätt att vara mer sofistikerad än andra mindre belevade människor. Vi valde bara att titta in i deras gigantiska museum shop.

Det blev droppen som fick den kulturella droppen att svämma över. Invid fanns AMC Metreon. Den innehåller en av 3 IMAX biografer i San Francisco. Det visade sig tyvärr att tekniken strejkade i några dagar.

Vi tog buss 14 till 16:th Street, målet var området Mission. Återigen, kollektivtrafikkort var en källa till frihet, det vill säga bara hoppa på, hoppa av en buss för att slippa gå onödigt långa sträckor tillika spara värdefull energi.

Huvudgatan Valencia Street var en livfull, ruffig, färggrann inbjudande smältdegel av kulturer. Dammiga grönsakslådor trängdes på trottoarerna bredvid autentiskt mexikansk mat.

Färgstark konst, hippa butiker, innovativa ­restauranger och en bubblande undergroundscen var några av lockelserna, en annan var spektakulära väggmålningar. I en av de smala  gränderna fanns det över 50 stora, orörda muralmålningar, en riktig upplevelse att se.

Vi strosade vidare till Mission Doleres, den äldsta kvarvarande byggnaden i San Francisco. Resehandböckerna förordade guidad tur, men vi kände inte för mer kultur, utan valde bara att ta lite foton på denna bedårande byggnad.

En bit bort låg Mission Dolores park. Denna sluttande lilla låg oerhört vackert belägen, omgärdad utav vackra byggnader, utrustad med en makalös utsikt över centrala San Francisco.

I detta underbara grönområde flockades alla typer av människor, gammal som ung, vit som mörk, djurvänner som djurovänner, definitivt en plats som sällar sig till de tre tidigare andningshålen best of 5 lista. Man kände sig nästan privilegierad att få beträda  det mjuka gräset.

Efterpausen tog vi cable van J till ovanförliggande Noe Valley: Medelklassens Bel Air. Att det bor mycket barnfamiljer här behöver man inte vara någon Kicki Danielsson för att förstå. De många butiker vi såg var fyllda med barnvagnar, leksaker och inredningsaffärer.

Är man det minsta intresserad av vacker arkitektur så var det bara att abdikera. Inte ett hus såg likadant ut, trädgårdarna var osannolikt välskötta.

Närliggande Castro District, framförallt Castro Street var en angenäm överraskning. Castro är väldigt förknippat med politikern Harvey Milks som kämpade för homosexuella rättigheter och HBT-frågor på 1970-talet. Det finns en utmärkt film från 2008 som handlar om dennes liv. Sean Penn spelar Harvey Milk.

Castro är en av världens mest kända gay communitys. Inte konstigt att bland annat Gaymuseet (GLBT History Museum) och  världens största Pride flagga finns här. Läderinredda sexbutiker, extravaganta barer, glittrande butiker och historiska teatrar samsades oblygt i området.

Det var minst sagt en ogenant attityd som genomsyrade distriktet. Helt plötsligt korsade två män ett centralt övergångsställe. Inget konstigt med att de höll varandra i anden, mer oväntat var att de båda var  spritt språngande nakna förutom varsin läderkeps; Trump hade avlidit om han upplevt detta.

Vi gillade verkligen det atmosfäriska territoriumet, det liksom hände saker hela tiden, spännande att titta på så osannolikt mycket udda karaktärer och annorlunda shopping.

Efter en god Cherry Garcia från Ben & Jerrys tog vi tunnelbanan tillbaka till downtown där fastfoodkedjan Jack in the Box blev stället vi käkade urgoda burgare på. Macy´s, Bloomingdals och Saks omgärdade ett relativt tråkigt Union Square.

Vi tog oss därifrån till  början av Embarcadera med Ferry building och Farmers market i spetsen. Det var en välgörande promenad. Vi samsades med joggare, gångare, skatare och hudägare till Fisherman´s Wharf.

Igår gick vi  23 km, idag klockade vi in på cirka 21 km, vaderna kändes som vadderade påslakan. Några alltför söta äpplepajer och varsin smoothie inhandlades innan vi välförtjänt for in på rummet cirka klockan 19.30.

Dag 4 – För mycket av det goda

Runt klockan 08.45 var energidepåerna påfyllda från en sjukt låg nivå. Inte jättelångt från vår bostad låg det gigantiska grönområdet The Presido. 1776 byggde Spanjorerna ett fort (fort = presidio) som skulle försvara missionsstationen Dolores. Fortet överläts till den nyblivna självständiga Mexiko 1821, och sedermera till USA 1848.

Den användes sedan som militärbas fram till 1994. Därefter bestämdes det att The Presido skulle bli allmän som kommersiell park. Den är så  gigantisk att det finns en shuttlebuss som stannar till i parkens intressantaste delar.

George Lucas har sitt headquarter här, Walt Disney ett museum.  Efter att ha letat ihjäl oss efter Lucas palats, stod det klart att vi misslyckats med bedriften att hitta det.

Betydligt enklare var det att hitta Palace of fine arts. Ett av de vackra palats som byggdes till Panama Pacific-utställningen 1915. I slutet av 50-talet var de mäktiga byggnaderna en skugga av sitt forna jag, det vill säga en ruin. 1965 återuppbyggdes palatset, lagunen och promenadvägarna renoverades.

Palatset är en rotonda, imiterad av en romersk ruin och ligger intill en eukalyptuskantad lagun med svanar och gäss. Mer magiskt en detta är det svårt att hitta en fredagsmorgon. Efter några miljoner kort senare var det dags för nästa anhalt.

Vädret var fint, moln existerade inte, gradantalet låg närmre 25 grader. Nästa mål var det jag förknippar San Francisco mest med: Golden Gate Bron. Vägen dit, Crissy Field är 40 hektar av våtmark, gräsmattor, gångvägar och picknickområden.

Man kan dels följa stranden (som kändes genuint ostädad/otämjd), dels en bred extremt intetsägande promenadväg. Om man gör som vi gjorde, gick hela vägen från Marinan till Fort point, vilken faktiskt är en bra bit, hade det inte skadat med fler bänkar, mer info om området, mer utomhuskonst, mer av typ allt.

Dock var vyerna över Golden Gate Bron rent magiskt hänförande. Hundratals människor var ute och gick, joggade, cyklade utefter San Franciscobukten eller bara låg i sanden bara några hundra meter från Riksväg 101.

Vi passade på att köpa lemonad, kaffe och lite godis relativt nära brofästet i en dyr souveniraffär. Därefter var det bara att njuta utav nuetrevyn av ikoniska  Golden Gate bron, vilken synkade obscent bra till det klockrena vädret.

Golden Gate bron har sedan den uppfördes och invigdes 1937 varit staden San Franciscos världsberömda symbol. Bron är näst efter Frihetsgudinnan USA:s mest kända landmärke.

Bron var till 1964 världens längsta hängbro. Den är 2 150 meter lång med ett brospann på 1 280 meter. De två pylonerna reser sig majestätiskt 227 meter över havsytan. Vid högvatten rullar bilarna fram på vägbanan 67 meter ovanför vattenytan.

Mätta av vördnad tog vi buss till The Presido. Målet var en av San Franciscos lite gömda skatter: Lyon Street steps. Vi var redan aningen slitna, Crissy Field tog direkt musten ur en. Från första trappan till sista, vilka slutade på Broadway, var det 322 stycken diktatoriska trappor. Husen som flankerade trapporna beboddes av den absoluta ekonomiska eliten.

Det var så schizofrent lyxigt att det var svårt att ta in. Exempelvis har huset på 2640 Lyon St/ Vallejo St köpts av paret Dianne Feinstein & Richard Blum för ynka 160 miljoner kronor, 19 rum och 9 badrum.

Saken blev inte bättre utav att de vyerna utifrån olika trappvåningar var ännu svårare att ta in. Helt klart bland det vackraste jag skådat; utsikten med San Francisco bukten i bakgrunden och trädgårdsblomstren var minst lika delikat som självaste Golden Gate Bron

Sett i backspegeln hade det bästa varit minst en timmes paus; en vila för både knopp och kropp. Tyvärr hade hungerkänslorna börjat härbärgera alla sinnen. ”Vi tar första bästa restaurang som dyker upp” brukar sällan vara ett säkert kort. Det var det inte den här gången heller. Kaliforniens restaurangotätaste område låg framför oss: Pacific Heights.

Furstliga och prestigefyllda byggnader symboliserade Pacific Heights. Det här fina och anständiga området personifierar gammaldags elegans i symbios med häpnadsväckande arkitektur. De lugna gatorna är inte kända för sin livlighet, utan snarare en subtil mur mot människor med mindre pengar på banken.

Danielle Steel  är världens fjärde mest sålda författare. Hon bor i The Spreckels Mansion,  2080 Washington, byggd 1912. Daniella har tillgång till 55 rum samt  Louis XVI ballroom.

Förutom att häpna över fashionabla villor som osade tvåsiffriga miljonbelopp var vårt mål Alta Plaza Park. Vi fick dock inte alls samma aha-upplevelse som de tidigare nämnda topp-5-parkerna; dags för en restaurering månne, för den har potential. Dock var utsikten från höjden exceptionell.

Pacific Heights ”centrum” låg utmed Fillmore Street. En av många högklassiga matställen var Dino & Santino´s; familjeägt sedan 1988. Haket ekade historia och karaktär. Vi tog deras ”husets special”:  varsin medium BBQ chicken pizza. som var magisk.  Veteklumpen svaldes ner med ännu mera vete, nämligen en hink med Newcastle Brown. Den enda nackdelen var att segheten ackumulerades med råge.

Närliggande Japantown var en parodi på hur man kan misslyckas med typ allt utifrån ett arkitektoniskt perspektiv. Den ytterst intetsägande 70-tals-betong-platsen fick motsats effekt; inte ens japanerna lär ta sig hit. Efter denna horribla upplevelse segade vi oss vidare till underbara Alamo square Park.

Grönområdet inhyste en av San Franciscos mest kända ikoniska vykortsvyer; den över ”Painted Ladies” det vill säga en länga av färggranna Queen Anne-stil byggda Viktorianska hus.

Förutom detta var det en liten, men pittoresk park med lekplatser, kullar, bänkar samt en behaglig stämning; en ruskigt härlig plats att slappa på. Kvalar lätt in på Grönområdes-topp-listan: nummer fem.

Fulton Street samt ett kluster till av gator var verkligen ett epicentrum utav Viktoriansk byggnadskonst. Det var en fröjd att beblanda sig med de djävulskt mysiga husen. I slutet av 1900 – talet byggdes det tusentals av dessa hus, efter jordbävningen och efterföljande bränder 1906 reducerades kraftigt dessa träiga byggnader.

Innan vi trädde in i Haight-Ashbury ökänd hippiedimmor avverkades skogsparken Buena Vista Park. Mentalt blockerade av allt gående, sol, inputs, mat och öl blev det en blott endast några nanosekunder av träd stammar, och uppförsbackar för vår del. The Haight tillika en gata som lever sitt eget liv i en annan tidsålder det vill säga det ”glada” 60-talet. En tid när vardagspusslet kvävdes av en fri syn på såväl droger som fri sex.

I The Haight blommade ”Summer of Love 1967″. Unga människor diggade flower power musik, njöt av sitt frihetsfängelse som sedermera utmynnade i överdoser och kriminalitet. Den före detta hippiementaliteten studsade intensivt mellan husbyggnaderna i symbios med drogliberalism.

Ekot av fornstora dagar utkristalliserades via mängder av psykedeliska kläder och attributen, ekologisk mat, trendiga inredningsbutiker, tatueringsateljeer, second-handaffärer och coola musikklubbar.

Butikerna var inpyrda av rökelser, hemlösa, trakasserade turister och övervintrade hippies förgyllde uteserveringarna.

Peace and Love för oss var portalen till San Franciscos svar på Central Park: Golden Gate Park, den tar vid där The Haight slutar. Den är faktiskt 20 % större än New Yorks stolthet med sina 4,1 kvadratkilometer, den är 4.8 km lång och 800 meter bred.

Det var lättare att säga vad som inte finns i detta übergigantiska grönområde. Tennis, Polo- och golfbanor, konstgjorda öar, sjöar, vattenfall, japansk trädgård och teahus, holländsk väderkvarn, Botanisk trädgård och sjukt mycket mera aktiviteter, djur, växter, blommor och träd.

Tyvärr var det som sagt att gapa efter för mycket. The Haight och Golden Gate Park skulle helt enkelt skonats från dagens agenda. Det blev för mycket av det goda, hjärnan var inte i fas att ta in mera upplevelser, parker, blomsterarrangemang.

Vi var helt enkelt inte kapabla att bedöma parken utifrån hur vi skulle upplevt den med energi i våra sargade kroppar. Det hann dessutom att bli mörkt, vilket var ytterligare en orsak att lämna denna pärla för tidigt.

Parallellt gick vi vilse, hade svårt att hitta rätt buss, blev frustrerade, och passade på att rånade några påtända hemlösa.

Buss 7 förde oss till Van Ness Street där vi bokat en IMAX föreställning på AMC Theatre. Otroligt nog var även denna IMAX-projektorn ur funktion. Vi erbjöds som kompensation varsin extra biljett samt inträde till Blade Runner 2049 på en vanlig biosalong. Filmen började klockan 18.15 och höll på i 2.45 timmar.

Att sitta ner i bekväma fåtöljer var minst sagt välbehövligt. Ljudet var utomjordiskt, bilden fantastisk, dessvärre fattade vi inte vilka som var människor eller robotar. Filmen kändes alldeles för lång för sitt eget bästa. Kanske My litle pony hade varit ett bättre val?

Efter en förvirrande cineastisk upplevelse greppade vi bussen till ett partyglatt Union Street, gick en bit, handlade på oss varsin Häägen Dazs Amaretto med svarta körsbär och chokladbitar på vårt lokala supermarket-stamställe, himmelskt gott. Vi var hemma runt klockan 22.00. Såg Spiderman 2 på TV, somnade sedan omedelbart.

Dag 5 – Beyond Golden Gate Bridge

Otroligt nog vaknade jag redan klockan 07.00, troligtvis för att jag vid den tiden brukar gå upp med barnen inför skolstarten. Denna dysfunktionella vana blev starten till att ta bilskrället för första gången sedan vi anlände till San Francisco.

Mindre stressad, mer harmonisk manövrerade jag Cadillacen över mäktiga Golden Gate bron med hjälp av min bror och en mer fininställd gps. På väldigt hög volym kopplade vi in min eminenta Spotify Lista: Top of the class Rock.

Där samsas A.O.R, Modern Rock, Heavy Metal, Melodic Rock, New wave, punk och 60- och 70 tals musik. Kraven är att låtarna måste innehålla någon form av distad gitarr, ett annat kriterium att det bara får finnas 1 låt av varje artist/grupp, något som borgar för en bisarrt hög kvalitet .

Vårt första mål var Muir Woods National Park som ligger i Marin County, 19 km norr om San Francisco. Området består av skog, framför allt av Redwood. Vägen dit var kantad av serpentinvägar, utan någon form av räcke mellan fordonet och de djupa branterna.

Parken öppnade klockan 08.00; vi tyckte att 10.00 var tidigt, men icke sa Nicke. Varenda närliggande public parking var fullbelagda.

Det blev att parkera längs med vägen, även där var det horder av bilar som radade upp sig. Från stället vi parkerade på till Visitor Center tog det cirka 10 minuter att gå. Inträdet kostade 10 dollar per person; pengar som gick tillbaka till parken (förhoppningsvis).

Breda staketförsedda promenadvägar gick genom områdets första 3 rutter. Syftet var att kringliggande skog inte stördes och förstördes. Ärligt talat hade parkens änglar lagt ner ett grisjobb på dessa promenadvägar. Det fanns längre och kortare trails att välja på.

Vi tog oss till station/bro 4, en vandring på 40 minuter. Tillbakavägen genomfördes på motsatta sidan. Den sidan som dels inte hade staket, dels låg högre upp det vill säga en mer ”otäckare väg” med branta höjder.

Ville man ta snygga kontrasterade foton blev det aningen  komplicerat eftersom man inte fick ställa sig invid träden på grund att man bara fick gå på den tillrättalagda stigen, inte innanför. Därför var det svårt att via foton förstå hur höga och breda dessa redwoodträd var.

Det högsta nu levande trädet skall vara runt 115 meter. Tyvärr fanns den inte här. De riktigt breda, typ de man kunde åka med bil igenom fanns inte heller här utan längre upp vid kusten; men vi ville inte åka 4-5 timmar extra för bara just det.

Det tog oss 30 minuter att ta oss från orörd skog till den pittoreska medelhavsinspirerande lilla staden Sausalito. Oturen grinade oss i ansiktet då lördagar tycktes vara den mest hektiska dagen i veckan vid bra väder.

27 grader och inte ett moln på himlen borgade för att folkmassor vallfärdade till denna lilla sjöstad. Folknöjet fick oss att känna oss aningen kvävda. Det var köer, turister och lokalbor på varenda kvadratcentimeter, varenda butik och restaurang.

Vi vandrade runt Sausalito i cirka två timmar tillika den tid vi hade parkeringstid till. Höjdpunkten var ”ett hål i väggen” där de serverade gigantiska hemmagjorda  hamburgare med tillbehör. Efter denna fantastiska gourmétiska upplevelse tog vi oss tillbaka till vår kära bil.

Norr om staden finns det fem ”hamnar” med över 500 husbåtar utspridda. Det var just på en husbåt i Sausalito, San Francisco, som Otis Redding en gång började skriva sin hitlåt ”Sitti´n on the dock of the bay”. Den låten var för övrigt den sista Otis spelade in innan han dog i en flygplansolycka tre dagar senare.

Vårt nästa mål var att ta sig till Napa Valley. En resa genom bland annat Sonomo Valley till Napa. Dalen binds samman av Highway 29 och den lite mindre Silverado Trail, som tillsammans bildar en oval rundtur från Napa i söder till charmiga lilla samhället Calistoga i norr, cirka 10 mil tur och retur. Napa i sig var en liten men fashionabel mysig stad, med en gigantisk turistbyrå.

Napa Valley är USA:s mest berömda vinregion. Den har på några decennier blivit en av vinvärldens tungviktare även globalt. Den långsmala dalen rymmer nästan 500 stycken vingårdar, de flesta erbjuder vinprovning.

Napa turistbyrå finns en utmärkt broschyr över alla vingårdar, vilka som har öppet, när de är öppna med mera. Efter två mil med karga vidder, olivträd och druvfält blev det successivt vackrare för varje mile (1.6 km) som vi lade bakom oss.

I St: Helena hittade vi bland annat vingården där Falcon Crest spelades in. Calistoga var verkligen en pyttestad, känd för sina varma källor, spa och för att alla fast food kedjor är förbjudna enligt lag. Det tog 4½ minuter att gå igenom centrumet. Vi handlade på oss kalla Dr Pepper, chokladkörsbärspraliner och vatten i stans enda matbutik.

Från Calistoga tog vi parallellvägen Silverrado Trail istället för Highway 29 som vi färdats på tidigare. Otroligt mätta på likvärdiga omgivningar samt att det började mörkna runt klockan 18.30… ville vi bara hem. Personligen kändes det som att jag blivit ett med ratten, det krävde sin hen att hela tiden ha koll på körningen och den oförutsägbara trafiken från 9-19 på kvällen.

Vi tillhörde nog kretsen att köra denna rutt, utan att besöka en enda vingård. Att jag var den enda med körkort kan måhända förklara en del av den devisen. Det var liksom fel timing att prova på vin.

Körandet hade egentligen fungerat friktionsfritt. Problemen började när vi låg i fel fil på väg tillbaka till San Francisco. Det var källan till ett djävulskt bilstrul.

Därefter var gps:en olydig i kombination med att följa fel skyltar i fel filer. Kvällen urartade till helvetet på jorden. Det var som förgjort att hitta tillbaka från de åttafiliga motorvägen till områden vi kände till.

Klockan 21.15 bröts förbannelsen. Vi hittade till sist tillbaka till Embarcadero sedermera vårt hotell. Lättnaden belönades återigen med varsin Häägen Dazs: Cherry vanilla, min bror köpte läsk.

Avslutade kvällen med att slappa framför tv:n. Tankarna for tillbaka till en buckla på bakluckan som vi inte sett förut. Frågan var; fanns den där innan vi hyrde bilen, eller var det något vi förorsakat?

Dag 6 – ”Lugn dag”

Äntligen en adekvat sovmorgon! Gick upp runt klockan tio. Drog från rummet vid 11.30. Tog buss 28 till Van Nees tillika AMS-theatre för att köpa två biljetter till skräckisen IT till kvällen.

Därefter gick vi till och runt Civic center med vackra Stadshuset, Stadsbiblioteket, vågade Operahuset och Davies Symphony hall i spetsen.

Fast food kedjan Carl´s Jr  blev vår matvärd efter mycket letande. Tyvärr hade lokalerna sett sin bästa tid. Maten i sig var inte heller något att hurra över, tummen ner. Vädergudarna var som vanligt på ett fantastiskt gott humör; runt 30 grader, inte ett moln på himlen.

Hoppade på Cable van F vars destination var Castro, sedan tunnelbana L, till ändstationen för att ta buss 36 till Twin Peaks. Dessvärre var det söndag, efter 45 långsamt krypandes minuter kom busskrället till sist till busshållplatsen.

Den tog oss nästan upp till Twin Peaks, vilken är San Franciscos två högst belagda utkiksplatser med en höjd på 281 meter. Panoramautsikten var minst sagt hänförande. Vi var långtifrån ensamma; söndag och en flyguppvisning lockade horder av människor.

Vi gick ner den slingrande backen från Twin Peaks. En micropark blev ett välbehövligt andningshål för vila. Det vimlade av kreativ arkitektur längs med vägen. Tillbaka till Castro via Market Street tog vi återigen Cable F ner till Van Nees.

Brorsan och jag passade på att vila inne i biopalatset. Vi hade en timme tillgodo innan själva filmen började. Två timmar och femton minuter lång var IT. Hyfsade effekter var det enda som räddade filmen. Annars var IT irrationell konstig, även för att vara en skräckis, helt ointressant/långdragen, tyvärr.

Tog buss 47 till Union Street. Gick till vårt stamställe där traditionen med varsin Häägen Dazs höll i sig. Amaretto körsbär var helt enkelt en gåva från Gud, tyvärr en alltför kaloririk sådan. Slappade framför Jurasic park till midnatt, innan John Blund besökte oss.

Dag 7 -  goodbye San Fransisco

Runt 10.30 hade energin kommit tillbaka i kroppen. Ett utav målen var att handla kläder och solglasögon till mig. Först skulle vi avverka det mest turistiska man överhuvudtaget bara kan göra i San Francisco – åka Spårvagn.

Kön ormringlade sig lång invid Fishermans Wharf där påstigningsstationen låg, solen stod i zenit och kösystemet var dysfunktionellt. Det tog 50 minuter att komma upp  i vagnen. Kallsvettiga av tristess hoppade vi Gollumskt av vagnen några stationer senare till guidens stora förtret.

Jordbävningssäkrade Grace Cathedral besöktes precis som området Nob Hills monstruöst anrika jättehotell. Vi gick sedan längs med braiga Powell Street där vi fönstershoppade. Jag smög in på H & M där fyra svarta enfärgade T-shirts inhandlades. Efter mycket om och men blev det Tad´s Steakhouse som valdes ut som matställe. Maten och servicen lämnade mycket kvar att önska.

Lite halvsega bokade vi ytterligare två biobiljetter på AMC Theatre. Vi vilade i underbara Yerba Buena Garden i en timme. Klockan 16.00 började American Made med Tom Krus i huvudrollen.

Skepticismen förbyttes till över godkänt. Det var inte biostolar, utan sköna fåtöljer i den biosalongen, dessutom kunde man fälla dem bakåt så att man halvlåg och tittade på filmen – klockrent.

Detta var vår sista dag i San Francisco. På något sätt kändes man sig färdig med staden. Nu hägrade 5 dagar längs Pacific 1 istället. Efter filmen tog vi liksom farväl av staden.

Vi gjorde det via Chinatown, Transamerica pyramid och sköna North Beach. Jag och Kjell tvättade upp smutskläder i någon timme på en av många laundrys, några tycktes finnas i varje kvarter. Det var en rätt skön känsla med lite vardagsbestyr på semestern.

På vägen hem i North Beach åt vi den godaste glass i alla fall jag ätit sedan mannaminne. Att den uppsorterade glassen behöver vara lika god som den ser ut är mer regel än undantag. I detta fall var den hemmagjorda glassen godare än den såg ut, och då såg den ändå magiskt delikat ut. Tyvärr var de fyra valda sorterna på tok för små skopor.

Vi avslutade även denna kväll med den lyxiga ovanan Häägen Dazs: Black cherry amaretto. Klockan 21.00 var vi hemma. Packade ihop sakerna, planerade lite, bokade hotell i Monterey och slöade till Hobitt. Rummet, städningen och servicen hade varit helt okej de sju nätter vi hade rummet som fast punkt i tillvaron.

Dag 8 – Monterey

I receptionen varnade de oss för att bila via Pacific 1 till Monterey, för istället ta betydligt snabbare Highway 101. Syftet var inte snabbare, utan vackrare, men när han påtalade ”insane” köer, så det var bara att gilla läget.

Det pågick nämligen en ytterst aggressiv superbrand i Napa Valley området det vill säga där vi i förrgår gjorde en roadtrip igenom, kändes lite underligt.

Klockan 09.00 var vi, bilen och gps:n redo. Körningen i flerfilsdjungeln fungerade bra; 2.5 timmar tog resan till Monterey. Staden grundades av spanjorer 1770.

Monterey var huvudstad i Kalifornien under den spanska tiden (fram till 1821) och den mexikanska tiden (fram till 1846). HBO-dramat Big little lies  med bland annat Alexander Skarsgård och Nicole Kidman utspelade sig i den kaliforniska  kustpärla med omnejd.

Vi tog in på luxuösa Hotel Pacific. Rummet var som taget ur en dröm, stora utrymmen, medelhavsbalkong, litet kök, vardagsrum, en eldstad samt sanslöst sköna sängar. Pool, gym, spa och inomhus parkeringsplats ingick precis som en kontinental frukost. Rummet hade kostat 3800 kr, men var nedsatt till 2200 kr, ett kap mins sagt.

Oväntat nog var detta första dagen med soldis, till och med lite moln vågade visa sig. Huvudgatan var halvmysig. Det märktes direkt att det var en välbärgad stad. En uppsjö av dyra spa, fina restauranger, fashionabla butiker och människor som var raka motsatsen till white trash.

Vi åt en av de godaste fish´n chips jag någonsin ätit, och då har jag testat några stycken. Det skedde på Brittania Pub. Osannolikt visade de också VM-kvalmatchen Nederländerna vs Sverige på storbilds-tv.

Tyvärr var bara maten en höjdpunkt, Sverige spelade verkligen genant uruselt och förlorade välförtjänt med 2-0.

Hamnkvarteret Old Fisherman’s Wharf  var en sann fröjd för ögat med förtöjda fiskebåtar, sjölejonkolonier, skaldjursmarknader, godis, sprit-och souvenirbutiker var det lika pittoreskt som turistigt tillrättalagt.

Cannery Row gick från piren till vårt mål Monterey Bay Aquarium. Det var en kilometerlång promenad med många höjdpunkter. Kameran glödde efter någon halvtimme på grund av alla fotovyer.

Akvariet som skulle vara en av USA: allra bästa, byggd 1984, nyrenoverat 2011, led onekligen av hybris. 50 dollar per person! Priset i sig la ribban högt för var vad som komma skulle.

Visst det var fantastiskt, men definitivt inte det bästa jag varit i, absolut inte värt pengarna. Bäst var de übercoola manetavdelningen och fiskstimstuberna.

Något som skiljer detta akvarium från andra var att det visar det marina djur- och växtlivet i Monterey Bay. En process som är unikt då havsvatten från bukten pumpas in i akvariet med en hastighet av över 7 500 liter i minuten och sedan ut i bukten.

Brorsan var seg, blev kvar på rummet medan jag passade på att syna den historiska staden i sömmarna. Parallellt gjorde jag ett försök att hitta ett massageställe under 2000 kronor.

Kameran fick sitt lystmäte eftersom Monterey definitivt inte bara bestod utav huvudgatan, piren och promenaden till akvariet.

Samtidigt hade huvudgatan stängts av för att ge plats åt den underbara kvalitetsmarknaden: Market Faire. Kaliforniens första teater från 1848, som fortfarande är i bruk fanns också att beskåda.

Allt detta körande var källan till ett rigor mortis tillstånd. Likstelheten var ett faktum därav att en massage skulle fungera som en kroppslig återställare.

Till sist hittade jag ett ställe där det var lite billigare. Hon som masserade mig i en halvtimme var inte precis klädd i kutym klädsel. Den djupa urringningen, den korta kjolen och höga skorna fick  mina tankar att associera till ett helt annat yrke.

En djup basröst från helvetet hördes från rummet intill. Jag var helt säker på att bodybuilder-Igor skulle klampa in med revolver och hota till sig mina pengar. Min mardrömsfantasi slog som tur vad inte in.

Old Fisherman’s Wharf såg ännu mysigare ut när all belysning tänts. Runt klockan 20.00 hade jag utforskat Montery tillräckligt. Ett hett bad, två kalla Heineken var legitima komplement till de tidigare 30 minuters massagen.

Dag 9  – Carmel/Big Sur

En helvetisk god frukostbuffé avnjöts runt klockan 09.00. Övergödda av nygräddade bagels gav vi oss ut på sceniska Pacific Grove Ocean view blvd. Första stoppet blev i gulliga Lovers Point Park. En viktig plats i många scener i Big Little Lies. Utsikten över Monterey Bay var majestätiskt. Parken i sig var ett underbart ställe för reflektion i samklang med en gigantisk cappuccino.

Vi bilade därefter på den avgiftsbelagda (10 dollar) 17-Mile Drive. Den anses vara en av de vackraste på Highway 1. Sylvassa klippor, cypresser, tallar, sjölejon, valar, sälar, delfiner och monarkfjärilar samsades om uppmärksamheten från dess besökare.

Ett av världens mest fotograferade träd, den 250 år gamla Lone Cypress ståtade också med sin fulla närvaro. Den exklusiva golfbanan Pebble Beach var långtifrån den enda fina golfbanan i området.

Den kritvita stranden, Carmel Beach, var första platsen som jag badade i. Jag vadade ner till knäna. Det fanns definitivt ett syfte varför knappt ingen badade i vattnet förutom halvtaffliga surfare. Det var helvetiskt kallt, nästintill arktisk kyla.

Efter att den blåtonade färgen nästan återfått sin sedvanliga hudton, bilade vi den korta sträckan till Carmel-by-the-Sea. 

Clint Eastwood var borgmästare i denna stad mellan 1986-88. Carmel-by-the-sea är också kända för udda lagar såsom förbud i centrum mot parkeringsmätare, snabbmatskedjor, trottoarer, gatlampor, husnummer, neonskyltar, brevlådor och höga klackar.

Att värja sig mot denna  exklusiva sagostad var omöjlig. Utifrån ett arkitektintresse-light var Carmel-by-the-Sea ett eldorado av coola, snygga, fashionabla hus; timmerhus i pastellfärger i alla dess variationer.

Små minigallerier, lyxbutiker, konsthallar, hantverksshoppar och mysiga restauranger. Det var som  att strosa i ett tillrättalagt Walt Disney town, på ett positivt sätt. Jag handlade på mig herrkosmetika på underbara Lush.

Därefter åt vi sinnessjukt god pasta bolognese på välrenommerade Il Fornaio. Efter gått gata upp och gata ner var det dags att lämna denna fantastiska småstad.

Fick av deras turistbyrå det tragiska beskedet att det inte gick att åka hela Big Sur på grund att de bytte ut en bro. Informationutbytet kändes som ett pistolskott i vaden. Min minutiös planering for all världens väg.

Det innebar istället att man fick åka så långt man kunde, vända tillbaka till Carmel, sedan Highway 101, för att ta sig till andra sidan brobygget en annan dag.

Längs Big Sur-kusten, mellan Carmel och San Simeon, går den mest dramatiska och spektakulära delen av Highway 1 med skogar, floder och sluttningar och klippor som stupar rakt ner i havet.

Namnet kommer av spanska ”el sur grande”, det stora söder. Vägsträckan är 140 km lång; den färdigställdes 1937 efter 18 års arbete.

Bixby Bridge byggdes 1932 och är den kändaste av de 29 broarna som leder över de djupa klyftorna. Den ikoniska överfarten finns med i massor av TV-serier &  filmer exempelvis ”Big litle lies”.

Bron var i många år världens största valvbro med ett 85 meter högt spann och 218 m lång. En annan nästa lika  grandios bro var Pfeiffer canyon bridge som låg lite längre bort.

Den del som var öppen det vill säga till Pfeiffer Big Sur State park var obarmhärtigt vacker. Vissa vyer var svåra att ta in. Naturdramaturgin var å ena sidan hänförande otämjt, å andra sidan naturligt tillrättalagt.

Även om hela vägen varit öppen, så hade vi relativt snabbt blivit tvungna att hitta ett ställe att sova på.

Jag hade ett toppenställe på gång, men som sagt det låg på fel sida av den avstängda vägen. Det kändes surt att behöva vända för att åka tillbaka samma väg, men solen höll på att gå ner.  Vitlöken, träpålarna och krucifixen låg förberedda inlindande i bagageutrymmet.

Tillbaka till Carmel tog jag ett vägvalsbeslut som skulle släcka ner nervsystemet i båda hjärnhalvorna. Istället att lita på gps:en och det rationella med att åka Highway 101 till Greenfield fanns det lockande nog en mindre väg som hette G16.

Den skar igenom området likt Moses vattendelning på kartan. Genialisk genväg stod ristat i pannan på mig, hybris slog i biltaket.

Vi bilade först förbi Carmel Valley i bra fart. So far so good, därefter ersattes den tvåfiliga vägen mot en enfilig för att sedan genomgå ett paradigmskifte till knappt körbara sådana i symbios med ett oändliga sicksackande.

Parallellt så gick det snabbt från skymning till becksvart. Dessa dysfunktionella faktorer bidrog till att hålla en medelhastighet av 30 – 50 km/timmen.

Ibland kändes det som vi satt fast i en slowmotientidsloop, med syfte att aldrig nå civilisation igen. Omgivningarna var nästintill fria från byggnader; ett perfekt ställe för vilken seriemördare som helst att härja.

Efter att nästan gett upp hoppet såg vi tecken på någon form av bebyggelse, tillika någon form av ljus. Någonstans i mörkret hade vi kommit in på G77. En väg som ledde oss till staden Soledad istället för planerade Greenfield.

Det innebar en väsentlig längre sträcka att åka dagen efter. Min personliga  energimätaren låg på -20 det vill säga ingen ork kvar att leta efter hotell; tog in på första bästa.

Det var ett sådant motell som man sett i åtskilliga amerikanska filmer, en upplevelse i sig.

Vi checkade in runt 20.00; 1200 kronor  fattigare inklusive en torftig frukost. Glädjen att koppla av efter en sådan resemardröm var en minst sagt överväldigande.

Förutom detta traggel hade dagen varit klockren; pittoreska byar och vyer att döda för eller till.

Dag 10 – Hearst Castle/Madonna In

Frukosten var i spartanska laget, typ rostat bröd och smör. Klockan 09.15 satt vi i bilen redo att ta oss an mytomspunna Hearst Castle. Det var en ytterst tråkig väg via Highway 101 som gällde. Lite trafik i kombination med att det var lättskyltat gjorde att resan endast tog 1½ timme.

Turen stod oss bi, kom precis lagom till klockan 11.15. I biljettpriset ingick det en cirka 40 minuters introduktionsfilm om miljardären William Hearst. Därefter gick det bussar till själva slottet som tog 5 minuter.

De i bussen fick en gemensam guide som visade runt i Casa Grande. En fantastisk plats, som blev ännu bättre med historiken i bagaget.

Lite senare bilade vi till sällejonkolonin invid San Simeon. Som taget från Animal Planet. Sällejonen beskådades på första parkett utan någon som helst inblandning från människan.

De  80 – 100 stycken gigantiska djuren bara vilade, åt och skyggade för solen, utan att bry sig märkvärt om de nyfikna turisthorderna 100 meter i från dem.

Vi slöt halvcirkeln genom att åka så långt vi bara kunde från denna sida av Big Sur och Pacific 1. Platsen hette Ragged point och låg invid en mysig beachbukt. Förutom att agera hotell, så var det en restaurang.

Den enorma portionen av Chilikorv med bönor och ost var riktigt god. Samma process som igår gällde, det vill säga, åka tillbaka samma väg som vi kom.

Vårt mål hette denna gång Morrow Bay. Förutom den i jämförelse med andra pirer ganska intetsägande piren så hade de vyn över till übermäktiga klippan Morrow Rock. Vi kände inte riktigt för att båta över till klippan i syfte att hika de 400 trappstegen till toppen.

Vi bilade vidare till Madonna In  i San Louise Obispo via Highway 101. Det finns temahotell och det finns temahotell. Madonna Inn är utan tvekan ett av de absolut coolaste.

Med 110 rum i olika teman finns det något för alla – nästan. Dock gav jag personalen idéer om ett horror- eller Marvelrum.

Vi tog dock ett av de mest absolut annorlunda rummen som fanns: Jungle Rock. 2500 kronor fattigare, men en kitschig  hotellupplevelse rikare. Utan tvekan det häftigaste mest annorlunda hotellrum jag i alla fall spenderat natten i.

Badrummet var som karvat ur ett berg, men ändå sjukt lyxigt. I priset ingick det spa, pool, tennisbanor och ett fitnesscenter.

Efter packat in allt, for vi vidare till Whole foods market, ett av de supermarketkedjorna med kvalitet och hälsa som nisch i USA. Det var en sann fröjd att spatsera runt deras enorma utbud av högkvalitativa produkter.

Vi shoppade glass, två lokala öl, körsbärstandkräm och 5 olika smakers jell-o till barnen; släng dig i väggen ICA Maxi.

Struntade i allt som hade med spa att göra, slappade istället i det annorlunda hotellrummet från klockan 19.00 med några kalla öl, glass, tv, Ruzzle och sociala medier. Ett härligt avslut på en härlig dag.

Dag 11 – Santa Barbera

Tog sovmorgon, vaknade vid elvatiden, lämnade Madonna Inn runt klockan 12.00. Vårt mål var att sträckköra cirka 18 mil på Highway 101 till Santa Barbera; Amerikas svar på Rivieran. Var inte direkt pilskpigg, utan rätt seg, trots mycket sömn. Det kräver sin hen att sitta bakom ratten varje dag i långa perioder.

För en gångs skull fanns det ingenting utöver just Santa Barbera i planeringsagendan. Det var ett moment 22 läge; dels skönt att slippa subtila krav, dels plötsligt inte ha något att förhålla sig till.

Därav att vi upplevde att vi inte ville avvika från den snabba, tråkiga Highway 101. En annan orsak var att Pacific 1 inte gick invid beacherna, utan man var tvungen att svänga av ifall man ville se sådana vyer.

Det blev ett helvetiskt letande efter ett ställe att sova på. Till sist tog vi återigen första bästa. Denna gång blev det halvmediokra Ala Mer hotell. Ett ställe invid strandpromenaden, tyvärr vårt första och enda hotell utan luftkonditionering visade det sig.

Deras gratiskaffe var ljusare än vatten, vilket i sig borde vara förbjudet att servera under namnet kaffe; jag blev piggare utav dammet i rummet än den transparenta vätskan.

Santa Barbera var en stad vi verkligen gillade, lite typ Union Street i San Francisco.  Huvudgatan var sådär lagom-tillrättalagd-mysig, man bara ville gå gata upp och gata ner. Staden drabbades av den förödande jordbävningen 1925, 2017 hotades hela staden av kraftiga bränder.

När de styrande återuppbyggde staden var det med strikta regler hur stadskärnan skulle se ut. All nybyggnation skulle bara få ske med en enda arkitekturstil nämligen mediterrane stil. För övrigt finns det hela 35 parker i staden.

Vi åt en megapizza medium på ett populärt lokalt pizzahak med ett megapris på 750 kronor inklusive dryck, men ändå. Maten, den molnfria himlen bidrag till en matkoma light.

Vi passade på att vila genom att slå två flugor i en en smäll: gå på bio. The Foreigner med kultgubben Jackie Chan gick inte av för hackor.

När den halvhyfsade filmen var slut hade det redan börjat skymma. Klockan hade löpt till 18.30. Vi passade på att besöka deras ökända pir. Den enda vi besökt, där bilar fick åka och parkera på, inte den bästa lösningen, det förtog lite utav charmen, snarare en stor del faktiskt.

Efter att ha handlat på oss glass och läsk blev det slappande framför tv:som gällde. Det var som vanligt skönt att koppla av med Facebook, Instagram samt att redigera och förmedla mobilkamerabilder.

Att det var kvavt i rummet var ett understatement, man fattade inte vad man saknade  luftkonditionering förrän den inte fanns tillgänglig.

Dag 12 – Hollywood

Alarmet knackade på  vänsterörat vid åtta. Jag och Kjell bilade nästan 15 km till vårt hotell i norra Hollywood. Hela resan via Highway 101 gick oväntat friktionsfritt.

Runt 11.00  äntrade vi rummet där vi skulle spendera kommande 6 nätter. Quality InnLa Brea avenue mellan Hollywood- och Sunset avenue innehade  ett gudomligt läge att ta sig vidare runt LA.

Klockan 12.00 inleddes uppdraget att upptäcka Hollywood. Självklart var detta en plats för eskapism av den högre skolan. Tyvärr blev det en Golgata utav…souveniraffärer, med nästan identiskt innehåll.

Jag hade väntat mig mer udda, morbida, specialaffärer. Visst fanns det undantag, men utifrån det utbud av restauranger, muser, butiker var det mestadels osedvanligt intetsägande.

Visst franchisegiganter och lokala upplevelser som Madam Tussagud, Hollywood Wax Museum, Hollywood Walk of Fame, TCL Chinese Theatre hand-fotavtryck av kändisar

Guinness World Records Museum, The Hollywood Museum,  Ripley’s Believe it or Not, El Capitan Theatre fanns att tillgå, men ändå.

För mig är Wendy´s ett topp-3 i hamburgerträsktoppen, med Kentucky Fried chicken och Jack in the box. Deras omnipotenta burgare var en frisk fläkt av nostalgi för magen. Därefter handlade vi på oss diverse fruktpajer på utmärkta supermarketkedjan Ralph´s.

Jag passade på att ta en timmes massage, medan brorsan vilade på rummet. Den äldre massösen använde knä, fötter, armbågar, knogar och givetvis händer för att ”krossa” muskelknutorna. Efteråt var jag inte längre  stel i rygg och axlar; en hälsokur av Guds like för 600 kronor.

Brorsan och jag drog ut vid 20.00 för att kontrastera Hollywood boulevard dagsljus kontra kvällsmörker. Det var som dag och natt bildligt talat. När neonskyltarna och belysningen applicerades på den kända gatan blev det mäktigt. Allt liksom vaknade till liv.

Shoppade bland annat en stilren spiderman mugg.  Handlade också på oss två kollektivtrafikkort för 200 kronor vardera. De gällde på alla bussar samt metro. Trötta slappade vi till Zombieland på hotellrummet med en Häägen Daz så klar.

Dag 13 – Universal studios

Upp redan klockan 06.50. Tog först metro till Universal City, därifrån en shuttlebuss till själva Universal studios 1 timme senare bytte vi in våra biljetter med ett front row pass, vilket innebar att vi hade förtur i köerna till alla attraktioner, något som var dyrt, men besparade oss tid som psykisk ohälsa.

I det ingick det att få tillträde till nybyggda (early park admission) ”The Wizarding world of Harry Potter” från 8 till klockan 09.00 när de öppnade för de andra parkbesökarna.  ”The Hogwarts Castle” var en syn för gudarna; nästintill autentisk filmerna, fast inte lika stort.

De hade byggt upp en hel Harry Potter stad, ett projekt som bör ha kostat ett antal många miljoner kronor  eftersom allt såg så genuint bra ut.

Attraktionen använde sig av state-of-the-art technology det vill säga extremt mycket 4D. En riktigt bra ride, fast tidigt så sattes balanssinnet ur funktion; både Kjell och jag fick blunda för att koncentrera oss på att faktiskt inte spy rakt ut.

Vimmelkantiga åt vi Harry Potter frukost i den gigantiska ”Three Broomsticks”, dyrt, oerhört sött var kontentan av den frukosten. Interiört var det helt fantastiskt. Varje arkitektoniska detalj var som taget ur filmerna.

Det var riktigt, riktigt varmt ute, cirka 35 grader, inte ett moln. Näst på tur stod den den fantastiska Universal studio tur touren. Jag besökte parken 1992 så var det stor skillnad på dåtid som nutid. ”Fast and furios” och ”King kong” var några av de ytterst häftiga nytillskotten.

Hajen fanns såklart kvar. De gick igenom dylika studioplatser, vi satt i vagn med talför guide. Denna attraktion var bland det bästa i parken.

Jag blev  annars aningen besviken. Antingen berodde det på för höga förväntningar, eller att jag varit här 25 år tidigare. Många av attraktionerna anammade 3D/4D-tekniken i symbios med simulatorteknik i lite väl hög utsträckning.

I reklamen används epitet ”nya generationens åkupplevelse”, något jag definitivt inte kan hålla med om som ”Transformers The Ride” och ”Revenge of the mummy the ride”.

Visst den  tar mindre plats, är mer lätthanterliga, men också likformighet, irriterar dessutom balanssinnen sämre, något många är känsliga för.

En av de bästa attraktionerna förutom ”The Studio tour” var ”The Walking dead”. Kort och koncist. Sminkade som ”riktiga” zombies stod de avvaktande stilla bland dockor för att sedan chocka sina besökare, ögonbrynshöjande skrämmande.

Dess raka motsats var det otroligt påkostade ”Jurasic park – the ride”.  Lite som Lisseberg´s ”Kållerado”, men trots all fasad hände det förvånansvärt lite.

Med lite fantasi skulle denna attraktion kunna modifieras till det bättre, utan större problem. Vi åkte allt, såg det mesta inklusive ”Special effect show” och ”Universal´s animal actors”. Vissa attraktioner vill man bara åka om och om igen, den känslan smittade inte oss på Universal studios, tyvärr.

Jag fångades upp av några i parken, för att ”svara på några frågor”. Det var som vanligt en sanning med modifikation. Frågeformuläret var i klass med nya testamentet. Killen som intervjuade mig var väl inte lika euforisk efter mina svar på hur min upplevelse varit, och vad som skulle kunna förbättras.

Vi avslutade invid parken i Universal City walk. En plastigt uppbyggt plats för allmänheten, där restauranger, nattklubbar, pubar och otaliga butiker samsades om utrymmet; visst, vräkigare än så här blir svårt att hitta om man inte vill bege sig till Las Vegas.

Vi bokad upp ”See the stars tour” via  väletablerade Starline som skulle avgå klockan 17.30. Den 35-gradiga värmen krävde sin hen. Utmattade vilade vi några timmar på hotellet ackompanjerades av en välkommen luftkonditionering.

Hutlösa 90 dollar för två personer samsades vi med fyra andra personer i en van. Vår kvinnliga guide var kunnig, men  hade ett ytterst enerverande var 15-sekund skratt som skulle kunna få vilken åtalad brottsling som helst att erkänna.

Det i kombination med taskigt ljud i lurarna, 20 dollar i dricks och en försening på 30 minuter, vilket innebar att en stor del av den två timmars touren fick upplevas i mörker samt att de utlovade 2 timmarna decimerades till 1½, devalverade  upplevelsen.

Trots detta blev det en tankeställare hur många ofantligt kända och förmögna människor det bor i Los Angeles; exklusive Bel Air/Beverly Hills. Sunset strip, Mulholland Drive, Rodeo Drive och West Hollywood var några platser som avverkades.

Kvällen avslutades på Hollywood boulevard med gott indiskt käk samt traditionell Häägen Daz bägare.

Dag 14 -  Six flag magic mountain.

Mobilalarmet infekterade rummet med sina diktatoriskt monotona elektroniska vågor. Klockan 08.45 satt vi i vår läderbeklädda best på väg till till themeparken som lite käckt går under epitetet ”The greatest park of thrills”, något som till en början var anledningen till vårt besök.

Jag besökte Six flag magic mountain redan 1992; bisarrt varmt i kombination med 2½ timmars köer, gjorde att det endast blev tid för 3 karuseller den gången. Min motformel denna gång var svindyra biljetter: Front in line tickets (flash pass premium) inklusive parkeringsplats betalda redan i Sverige.

Klockan 10.30 öppnade parken, vi hängde ocoolt på låset. Kontrasteringar gentemot 1992 kunde inte vara större. Lågsäsong och relativt lite folk, knappt inga köer alls.

Förutsättningar var optimala utifrån att hinna åka alla värstingar i parken. Solen var lika skoningslös som dödsstjärnan i Stjärnornas krig;  återigen 35 grader på en molnfri himmel.

Den sanning som uppdagades efter värstingen ”Titan Collossus” var att vi blivit äldre, fegare och fått ännu större problem med balanssinnet, faktorer som skapade yrsel, må illa känsla och olustkänslor helt enkelt.

”Titan Collosus” var egentligen helt klockren otäck, på ett bra sätt, inte för många loopar, men man hann knappt skrika färdigt förrän nästa gurglande magljud var i antågande.

Med en ytterst skräckblandad förtjusning och en sjukt stark betoning på skräck greppade vi ”Scream” där man sju gånger var komplett upp och ner. Efter denna korkskruvs-skräck-upplevelse var det dags för en megadubbelburgare av rang.

Under måltidens gång insåg vi båda att det inte skulle bli så värst mycket mera åkande.

Det är väl egentligen inte mening att man ska känna ångest inför varje ny skräckfärd. Vi fick nöja oss med att vi som sagt blivit kvackelmagad, det vill säga inte längre pallade för så många skräckfärder under kort tid.

Vi åkte sedan den betydligt familjevänligare ”Roaring Rapids”. En blöt upplevelse, lite för blöt för sitt eget bästa.  Sedlar, mobiltelefoner som man hade på sig blev helt kvaddade.

Hinkvis av vatten kastades på en under vattenraftingen, ju varmare, ju mera vatten. Avslutade förmiddagen med horribla berg och dalbanan: ”Viper”. Det fanns 20 stycken ”thrill rides” på området, vi åkte…tre, lite valuta för pengarna, men hälsan fick förtur denna gång.

Efter återhämtning på hotellrummet bar det i iväg till Los Angeles största (enda) outletområde nämligen The Citdel. Nackdelen var att det tog cirka 50 minuter att ta sig dit i rusningstrafik. 130 kända butiker samsades på området. 30 – 70 % procent billigare var de utlovade prisriktlinjerna.

Michael Kors, H&M, Kipling, COACH, Nike, Puma, Adidas, Kate spade, Tilly’s, Perry Ellis, Calvin Klein, Banana Republic Factory Store, Tommy Hilfiger var några av varumärkesbutikerna.

Direkt trötta på allt om hade med kommersialism på hög nivå lämnade vi kapitalismens högborg, för att ägna oss att snigla oss fram på deras svar på motorväg. Att kvällen avrundades med nyinköpta Häägen Daz var mer regel än undantag under de dagar vi vistats på Västkusten.

Dag 15 - Santa Monica

Vi använde oss utav kollektivtrafikkortet för via buss 704 oss till Santa Monica. Trafikstockningar och avstigningsplatser genererade i en 70 minuters resa.

Det positiva med den var att den agerade som en subtil bussguidning, men utan själva guiden. En annan härlig faktor var den smältdegel av alla sorters människor, från snorrika till hemlösa, steg de av och på bussen under resans gång.

Third Street Promenade ligger några ynka kvarter från stranden. Det är ett bilfritt shoppingområde fyllt med gatumusikanter och kaféer. Utifrån ett shopping-mysighetsperspektiv så hamnade området i samma liga som Union street i San Fransico och Santa Barbera.

Passade på att besöka utmärkta brunch-haket Johnny Rockets. De serverade en anmärkningsvärd god äggbacon sandwich med färskpressad apelsinjuice.

Runt Santa Monica Beach har Hollywood satt sin prägel genom bland annat Baywatch, Forrest gump, Titanic, Iron Man, Lucifer, Beverly Hills 90210, Columbo och Her. 

På strandpromenaden samsades joggare,hundägare, rollerbladar-utövare, cyklister, och flanörer, medan surfarna trängdes tålmodigt i väntan på den perfekta vågen.

Landsmärket Santa Monica pier invigdes 1909. Där huserar den ökända nöjesparken Pacific Park med 12 rides. Att åka världens enda soldrivna pariserhjul, med en minst sagt spektakulär utsikt över kusten, går inte av för hackor. Piren är dessutom slutet på den ökända vägen Route 66 som utgår från Chicago.

Vi beslöt oss att gå strandpromenaden från Santa Monica till Venice beach och West Venice. Det var en sträcka på runt 2 kilometer. Den molnfria himlen i kombination med 34 graders värme var på gott som ont.

Frestelsen att gå med bar överkropp var alldeles för stor samtidigt som strumporna som skorna åkte av; det var bara surfingbrädan som fattades, att ryggen skulle bli kräftröd var inget som jag lade tid på att fundera över, då.

Venice är ett av LA´s mest populära turistplatser känt för sin toleranta attityd mot udda personligheter, ett arv från beatnik- och hippieeran på femtio- och sextiotalen, då horder av konstnärer, musiker och författare hängde i området.

Bohemiska bostadskvarter, hippa butiker, juicebarer, ”laglig” cannabis i symbios med en färgglad strandpromenad som kantades av kungspalmer.

Att titta på smältdegeln av människor var ett sant folknöje på grund av att stadens alla exhibitionister tyckts hitta en och samma vallfärdsplats. Skillnaden mellan schizofrent, personligt, karaktär eller turistiskt var hårfin.

Jag hittade en kvalitets-spidermansryggsäck mellan gatukonstnärer, gatuförsäljare, siare  och det berömda utomhusgymmet ”Muscle Beach” där Arnold Schwarzenegger upptäcktes.

Vi vek av från strandpromenaden för att leta upp Venice Canal Walkway. Det var ett plastigt mini-Venedig uppbyggd område med syfte att tjäna som någon form av idyllisk semesterort.

Vi tyckte dock vandringen kring de konstgjorda kanalerna var trevligt, annorlunda, vackert, lugnt och fridfullt. Området är väl direkt inte en turistfälla, vilket i sig var befriande,  men definitivt värt ett besök.

På vägen tillbaka från Venice valde vi att gå längs utmed beachen istället. Vi passade på att bada i det kyliga vattnet som inte alls var lika kallt efter man väl kastat sig mot de höga otämjda vågorna. Att gå längs strandkanten var minst sagt en meditativ upplevelse.

Jag och brorsan blev aningen trötta på varandra. Han gick längre upp bland sanddynerna, medan jag insöp vågornas kluckande. Det var verkligen balsam för själen att upptäcka Los Angeles strandliv när den var som allra bäst.

Vi bokade upp lyxiga bioplatser på Arclight cinema. Filmen i fråga var Happy death day. Den började klockan 17.30 så vi fick ett supertillfälle att besöka något närliggande hak för bukpåfyllning.

Det  sägs att det nästan är ett måste att besöka The Cheesecake Factory minst en gång under sin vistelse, för oss blev det tre besök. Vi ångrade verkligen inte det beslutet, vi önskade istället det blivit fler.

Att vi fick ren skär beslutsångest var en annan femma. De över 50 delikata cheesecakekonstellationerna gjorde det praktiskt omöjligt att välja endast en.

Till sist landade jag i Raspberry Lemonade, medan Kjell valde en keylime pie med mango, båda serverades med rikligt av förföriskt äkta grädde. Allt smakade lika gott som det såg ut, något som inte vill säga lite; utomjordiskt gott.

Förutom dessa gudabenådade cheesecakes så serverade de också fantastisk mat. Vi valde varsin Four cheese formaggio, med svartpeppar och äkta parmesan. Till råga på allt var servicen sinnessjukt bra, utan på något sätt vara överdriven inställsam.

Maten svaldes ner med två ytterst välkylda Corona öl. Helhetsbedömningen landade på resans allra högsta restaurangbetyg.

Filmen hann precis börja när vi äntrade den moderna biosalongen. Även här var allt från fåtöljen, till ljudet som bilden top notch. Thriller skräckisen  Happy death day var dessutom klart över förväntningarna.

Metro E gick 100 meter från den fantastiska Santa Monica Place Mall där bion såväl som The Cheesecake factory härbärgerade.

Vi kom utmattade hem runt klockan 20.30. Kvällen avrundades med ett helvetiskt intressant dokumentär om scientologerna. Vilken helt makalös  dag; de olika intrycken var bisarrt många och självklart  helt omöjliga att reda ut.

Dag 16  – Downtown LA

Downtown var inget vi kände för att traska runt planlöst i. Istället fungerade bilen som ett verktyg för det ändamålet. Nöjda med det beslutet blev vi. Att springa in och ut ur  likadana butiker vi sett i San Francisco var lika lockande som vitlöksbröd utan vitlök.

Frank Gehry’s arkitektoniska Walt Disney Concert Hall var dock en mäktig skapelse.

The Grammy Museum var ett tänkbart tillhåll för besök, men vi orkade inte leta efter parkring. Utifrån såväl höjdrädsla som nyvunnen fobi för thrillrides skippade vi skysliden från 70:e till 69:e våningen på LA:s högsta byggnad: OUE Skyspace.

Mätta på stoppljus, butiker, kontorsskyskrapor och offentliga förvaltningsbyggnader bilade vi istället till Griffth Park. Kommunalparken är  Nordamerikas 10:e största. Vi åkte ända upp till observatoriet.

Turen stod oss bi. En av de åtråvärda parkeringsplatserna blev våran. Den moskéliknande byggnaden byggd 1935 var dels gratis, dels världens mest besökta observatorium.

För oss var omgivningarna den största vinstlotten. Sanslösa vyer över LA´s skyline utkristalliserades sig från några tusen olika vinklar samt The Hollywood sign.

Parken där bland annat ”Yes man”, ”Terminator” och Van Helsing” spelats in var öppen från kl. 05.00 till 22.30. Alla vandringsleder och bergsvägar stängde vid solnedgången.

De betagande utsikterna i symbios med en klarblå himmel var ren eufori för fotografisugna, typ som mig själv. Det fullkomlig vimlade utav dylika trails i varierande kilometerantal.

En av dem ledde nästan till The Hollywood sign, men det tog några timmar tur och retur. I 28 graders värme kändes det mindre attraktivt, vi nöjde oss den utmärkta utsikten.

Ett råd vi fick av en local var att besöka The La Brea Tar Pits Museum. Det var en av fyra gigantiska museum som låg på The Miracle mil. De tre andra var: L.A. County Museum of Art, Craft, Folk Art Museum och Petersen’s Auto MuseumThe La Brea Tar Pits Museum var ett väldigt unikt museum.

Det inhyser 1 miljoner  extremt välbevarade fossiler från 650 arter, vilka var mellan 10 000 – 40 000 tusen år gamla. De har  hittats just på detta i detta område.

Perfekta fossiler av bland annat sabeltandade tigrar, jättevargar, mammutar, kondorer som råkat fastnat i den klibbiga kokande becksvarta oljan; man har hittills hittat över hundra pölar, varav en fortfarande grävs ut varje sommar.

Det var 1½ timme lagom intressant information som berikade våra  vrålhungriga själar. Bilen hade hittat en heldags fristad bakom museet, för ett pris av 12 dollar. Vi gick i cirka 15 minuter till den legendariska Original Farmers market.

Där kunde man smaka det mesta i matväg med en pulserande mysiga inramning. Det var ett sant nöje att spatsera runt den färgglada marknaden med över 40 ställen. Vi åt en klockrent genuin Jambalaya på The Gumbo Pot.

Bara ett stenkast därifrån låg underbara The Groove. En otroligt mysig utomhusgalleria uppbyggd efter fransk bykänsla med musik, underhållning, fontän, spårvagn med  glamorösa små som stora butiker inramade i en helt sagolikt miljö.

Vi besökte återigen gudomliga The Cheesecake factory. Denna gång blev det take away med smakerna körsbär och jordgubb. Nästintill lika goda smaker som vid förra besöket.

Vi tog två timmars välförtjänt vila i en näraliggande park. Det mjuka gräset, skuggsidan, barfotaläget skapade nästan ett meditativt  mirakel. På vägen hem stannade vi till vi  i världens största fulkultur butik.

De gigantiska ytorna i Amoeba music var överfyllda med CD, vinyl, filmer, posters, böcker. För 10 år sedan hade jag shoppat ihjäl mig. Aningen tragikomiskt slutade jag med att köpa CD-skivor just i år. Trots det enorma utbudet köpte jag inte på mig något, men det var ett sanslöst coolt ställe.

Kvällen avslutades på ett av världens mest morbida platser: Museum of death (1995). Inträdet på 15 dollar vardera betalades till en minst sagt mysko kille i kassan. Ägarna till museum hade lagt ner sina svarta själar i de olika temarummen.

Med glimten i ögat portionerade upphovsmakarna ut bland annat giljotin, elektrisk stol, kistor,  liksäckar, obduktion- och tortyrverktyg och så vidare och så vidare.

De hade hel avdelning med konst, texter och teckningar gjorda av ökända mass- och seriemördare från deras fängelsevistelser, världens största enligt informationen. Ett annat rum innehöll fotografier på döda människor som blivit överkörda, skjutna, knivhuggna med mera med mera, riktigt riktigt obehagligt.

Skaparnas fascination för döden och seriemördare upplevde jag inte vara av det übersjuka hållet, utan snarare en vördnad för livet och dess efterföljare döden.

Efter besöket kändes det som jag satte värde på livet i ännu högre grad än förut. En ökande medvetenhet hur bräckligt och flyktigt livet egentligen är. Ett klockrent ställe att döda några timmar på, mer annorlunda än så här blir det bara inte.

Inga kameror var tillåtna att medföras in i museet. Efter denna bisarra upplevelse var det inte inte helt fel att handla på oss onödigheter som Häägen Daz glass, läsk, godis och smoothies.

Återigen var det underbara supermarket kedjan Ralph´s som fick stå för shoppingeuforin. Brorsan dräpte i genomsnitt 1-3 liter läsk varje kväll, medan jag höll mig till glass samt provsmakning av annorlunda läskedrycks sorter som Kjell testade.

Dagen hade innehållit många ”programpunkter” så det var djävulskt behagligt att komma hem och varva ner vid åtta-tiden. Ett varmt bad i symbios med hårdrock, amarettoglass och kallt vatten var inte helt fel att avsluta kvällen med.

Dag 17 – Finkultur

Runt klockan 10.00 bilade vi till Malibu, en stad mellan Los Angeles och Santa Barbara . Den är känd för fina sandstränder samt att många skådespelare och andra personer i filmbranschen har bott och bor där.

Vi fick återigen stifta bekantskap med en del utav Pacific 1. På vägen dit besökte vi Getty Villa. Inträdet var själva parkeringsavgiften vilken landade på 15 dollar.

Jean Paul Getty (1892 – 1976)  var en av världens första dollarmiljardärer och under lång tid en av de mest förmögna personerna i världen. Han grundade och ägde oljebolaget Getty oil. Getty var minst sagt en entusiastisk konstsamlare, speciellt av föremål från antiken och renässansen. Han testamenterade en stor del av sin ansenliga förmögenhet till ett museum som skulle samla denna konst och visa den för allmänheten.

På 1990-talet byggdes ett nytt museum, i strikt modern stil. Det heter Getty Center och är idag Los Angeles förnämsta konstmuseum, parallellt en av världens främsta samlingar av speciellt antik och renässanskonst.

The Getty Villa är en replik av ett romerskt landsortsgods: The Villa dei PapiriHerculaneum. Den mäktiga medelhavs byggnaden såg sitt ljus  början av 70-talet, en renovering inleddes 1996. Den pågick tyvärr även i nutid.

Vykortsvyerna över den romerska bassängen var under konstruktion. Den romerska konsten var häftig att se på grund dess ålder, men estetiken i dessa föremål är jag väl inte tillräckligt sofistikerad för att förstå mig på. Dock var mosaikkonsten ett sant nöje att titta på.

Åkte som längst på Pacific 1 till halvslitna Paradise Cove beach. Ett ganska coolt ställe där Paradise Cove Cafe var den självklara medelpunkten, 20 meter från den lockande strandkanten flankerad  av en scenisk bukt med glittrande vit sand.

Det annorlunda med detta ställe var gapet mellan strandkanten och restaurangen fanns  3 rader av diverse solstollar med tillhörande parasoll att hyra, lite Hawaii över tilltaget. Var man sugen på diverse vattenaktiviteter så fanns det kajaker, surfbräden och andra strandleksaker att hyra.

Vi åt mycket och gott på den mysiga och stora restaurangen; jag burgare, brorsan pasta. Viken var fantastisk, piren riktigt halvfallfärdig. Tyvärr kostade det 6 dollar att parkera där, ett måste om man ville få tillträde till området, riktigt onödigt. Vi fortsatte sedan  till Los Angeles förnämsta konstmuseum Getty Center.

Tidigare under dagen hade vi stiftat bekantskap med det ursprungliga Getty museet, etta var det nya om öppnade med pompa och ståta 1997. En av J. Paul Gettys missioner var att allmänheten skulle få tillgång till dessa konstskatter samt att inträdet skulle vara gratis.

Dock en sanning med modifikation eftersom parkeringsgaragen kostade 15 dollar per fordon. Förutom det gigantiska museet omfattades den vackra vildmarken av Getty forsknings-, konserverings – och stipendieverksamhet som tillägnas konsten och det kulturella arvet.

Det tog visst runt 14 år att bara planera denna fantastiska arkitektoniska pärla. Oförklarliga konstverk som ”Höstackar i snö på morgonen”, ”Koreansk man”, ”De ryttarlösa hästarnas lopp” och ”Man med hacka” berörde oss inte nämnvärt, även om storheter som Vincent Van Gogh eller Monet stod bakom dem.

I ärlighetens namn tror jag att detta luftslott är ett sätt att separera oss medvetet från de med massor av pengar, med de som inte har lika mycket. Vi såg exempelvis en familj beskåda en halvtrasig…keramikvas, i typ 10 minuter.

Jag tyckte riktigt synd om sonen som såg beyond allmänt uttråkad ut. Vad gör man inte för ett nytt Playstation? Ibland kan för mycket fritid i kombination med mycket kapital i bagaget skapa  ett existentiellt klaustrofobiskt motivations-vacuum.

Den 5 minuter lång färden från parkeringen till själva området med supermoderna The Getty Tram var oväntat lyxigt. Förutom själva byggnaden var det i våra ögon inte konsten, utan The Central Garden som var juvelen i krona. Makalösa trädgårdskonst bestående av 500 stycken olika träd, blommor och växter.

Till råga på allt hade de tänkt till genom att det dels fanns stora grönytor, dels att de var gjorda för allmänheten att beträda. V tog oss sedan till området runt Runyon Canyon för lite översiktsbilder över Los Angeles.

Från finkultur till lite fulkultur. Efter att ha lämnat bilen, tog vi oss till världens enda domebiograf tillika världsarv: Pacfic Theatres Cinerama Dome. Nu pratade vi biografstämning på hög nivå. Lokalerna andades film. Många kändisar söker sig till detta filmmecka. Filmen vi skulle se hade nordisk anknytning på flera plan.

Svenske Tomas Alfredson regisserade The Snowman som var baserad på norrmannens baserad på Jo Nesbøs bok; boven spelades oväntat nog av svenske Jonas Karlsson. En välrenommerad rollbesättning kunde inte dölja faktumet att det var en rörig och tyvärr intetsägande film.

Dag 18 - Los Angeles – Vegas

Gick upp vid nio, packade ihop våra saker för att vid elvatiden ägna oss att bila långa sträckor till målet som var Las Vegas. Passande nog var det ett molnigare väder som mötte och följde oss de första timmarna.

Modern rock på hög volym,  flankerande ökenlandskap och blåst var de gemensamma nämnare på vägen till staden Barstow, vilken låg ungefär mittemellan LA – Vegas.

Vi åt för första gången på IHOP (International House of Pancakes). En kedja i dinermiljö där frukosten låg i fokus. Jag tog en stor omelett med jalapeños och kött samt pannkakor med färska jordgubbar och grädde.

Vanligtvis brukar dylika restauranger vara helt okej, men att maten var makalös, bruka inte tillhöra vanligheten. Nu var det så att denna måltid rusade upp till en topp – 3 placering  på -det-godaste-vi-ätit på-roadtripen -listan.

Nästa höjdpunkt var närliggande Peggy Sue´s 50´s diner. De autentiska miljöerna målade verkligen upp en chimärisk bild av 50-tals nostalgi, vilket till stor del det var eftersom detta var originalbyggnader. Vi åt inte där, men tog varsin 3 kulors god glass, som såg betydligt godare ut än den var.

För oss var deras kvalitets souvenirer oväntat nog resans allra bästa. För mig som Spiderman fantast fanns det stort utbud av konstsouvenirer. Det blev en diger shoppingrunda, med presenter till mig som hela familjen.

Vi tog i våra ögon en genväg till highwayen, vilket gjorde att vi missade nästa tilltänkta besöksmål: Calico Western ghost town. Nu tror jag enligt andra gäster att vi inte missade jättemycket. Vi stannade inte till förrän vi nådde fram till Las Vegas runt klockan 17.30.

Bucklan på Cadillacen som vi trodde att vi skulle få stå för, visade de på att de hade koll på. Efter att ha lämnat tillbaka bilen på flygplatsen tog vi en taxi till vårt hotell. Vårt hotell var ett av de första på huvudgatan Las Vegas boulevard south mellan storhotellen Mandela Bay och Excalibur.

Luxor var lika hänförande utifrån som interiört. Svart glas täckte den gigantiska 30 våningspyramiden. En större kopia av Sphinxen, vilken i sig är gigantisk, vaktade ingången till Luxor; som sagt det finns hotell och så finns det hotell.

Pastischen var fylld med egyptiska detaljer, spelapparater massvis med kasinospel i alla dess former, poker, videopoker, slots, bordsspel, ja allt vad man kan önska sig om man är spelmissbrukare.

Skulle man tröttna på kasinospel, alkohol, och nikotinpinnar kunde man  ta en golfrunda, shoppa eller att slappa på någon av de utmärka poolområdena, så visst fanns det saker att göra.

I världens mest berömda spelhåla har drömmar krossats och förverkligats sedan år 1931. Nästan 90% av alla dem som besöker Las Vegas spelar någon gång under tiden dem är där.

Den genomsnittliga besökaren spelar bort ungefär 500 dollar, motsvarande 4 500 kr. Jag spelade under dessa dagar för hela 1 dollar och vann 18 dollar, fast jag vet faktiskt inte hur det gick till.

Rökning var oväntat tillåten, lyckligtvis märks det inte speciellt mycket på de stora och välventilerade kasinogolven. Inne i pokerrummen var rökning förbjuden, men där var vi inte. Det kändes långt ifrån riktigt bra när majoriteten blossade inomhus, otidsenligt dysfunktionellt faktiskt.

Efter blivit hänfört knockade av all lyx och gränslöshet packade vi upp vårt bagage i vårt himmelska hotellrum.  Vi passade på att vila en stund för att runt klockan 2o.00 bege oss ut i kvällsvimlet.

Las Vegas Strip, ofta kallad The Strip, är en cirka 6,8 kilometer lång del av gatan Las Vegas Boulevard South. 19 av världens världens 27 största hotell, räknat i antal rum, ligger på The Strip, vilket i sig är helt absurt. Istället för att gå i oändligt, kunde man istället välj Monorailen. En enkelbiljett kostade $5 och ett dagspass kostar $15.

Vi valde det förstnämnda i syfte att ”upptäcka allt”. Det krävde definitivt sin hen, det blev lite väl segt att promenera upp för ramper, in och ut från hotell. Det liksom vimlade inte av trottoarer som man kunde följa utan, det var kringelkrokar hela tiden, troligtvis en bra strategi att få in besökarna till shopping- och speltemplen.

Vi var inte precis ensamma; Las Vegas har runt 40 miljoner besökare per år. Jag var nöjd att vi kom hit i oktober. I juni, juli och augusti pendlar gradantalet mellan 25 – 45 grader, lite väl magstarkt, nu låg temperaturen på cirka 23 – 28 grader, behagligt.

Det var helt surrealistiskt att vandra runt neonskyltarnas förlovade land. Den ena skapelse var värre en den andra, efter några timmar var det omöjligt att kunna ta in mera. Vi åt på legendariska Fatburger, deras burgare är dokumenterat förrädiskt goda.

Runt midnatt fick det helt enkelt vara good enough. Dagen hade varit ett gytter av  bilkörande och koncentrationsutlägg,  konsekvenserna utkristalliserades tydligt på  kvällskvisten.

Dag 19 – Downtown

Sovmorgonen fungerade som bomull för själen. Energidepåerna var återigen 3/4 fyllda. Vi valde New Orléans inspirerande fastfoodkedjan Popey´s Ett ödesdigert brunchval visade det sig. Berget av mat var en bruksanvisning i hur det var möjligt att misslyckas med typ allt de serverade; ett smärre under att kedjan finns utspridd över hela USA.

I efterdyningarna av taskigt cajunkäk bussade vi till Las Vegas epicentrum, en plats där sagan tog sin början. Vegas historia och framtid lever sida vid sida i Downtown. 800 miljoners takhimlen Fremont Street Experience av ljus och ljud sveper över historiska hotell och kasinon likt ett pridesargat ufo.

Likt de mesta sakerna i Las Vegas gör sig Downtown bäst på natten när Fremont Street Experience lyser upp området samtidigt som gatuartistflödet multipliceras; det såg vi i alla fall på bild. Vi fick dock bara uppleva Downtown dagtid, då min rigorösa planering uteslöt sådant besök.

Livemusik teasers,  krimskrams-souvenirer, halvnakna fresterskor i alla åldrar, skumma konsttyper som utförde skumma saker. Det var betydligt mer white-trash -stämning (jordnära)på området gentemot The Strips glassiga fasader. Lustigt nog en positiv sak. I vilket fall som helst hände det mycket på en relativt liten yta.

Ett ställe som bara annars finns här var Heart attack grill. Bara i USA, Finspång och Boxholm går det att marknadsföra sig positivt på att folk har fått hjärtattacker på en restaurang samt att man göder det positiva  med hjärtsjukdomar, stroke, hjärtinfarkt, diabetes och högt kolesterol.

Restaurangen gör verkligen en sak utav sitt höga kaloriinnehåll (Guinness World record), och raljerar över diverse vegotrenden, självklart med en rejäl glimt i ögat.  1-8 stycken  köttstycken skivor kött mellan bröden var det som stod till buds  med valfriheten att lägga till 40 stycken baconskivor, cigaretter som vegetariskt alternativ.

Käkade man inte upp det som beställts fick man smisk på rumpan av en pizzaspade från ”sjuksköterskepersonalen”, något många inte hade något mot.

En gigantisk våg fanns invid entrén. Vägde man 350 lbs (cirka 160 kg) eller mer får man njuta av ynnesten att bli ännu fetare de vill säga äta gratis. Servitriserna  var alla  utklädda som sexiga sjuksystrar. Kunderna blev tvungna att bära tilldelade patientrockar när de äntrade restaurangen.

Jag och brorsan tog det säkra före det osäkra och dräpte en monsterburgare tillika deras minsta. Fetma och ohälsosam mat hyllades på det allra absurdaste sätt, det vill säga lika genialiskt klockrent som Museum of death.

Det är bland annat för sådana här annorlunda upplevelser jag i alla fall resor till nya platser i och utanför Sveriges gränser.

Några 100 meter från den kontroversiella restaurangen låg The Mob Museum. Har man likt jag och brorsan sett hundratals maffiafilmer som producerats genom åren var det här museet något alldeles extra.

Här fick man följa maffians framväxt, framför allt i USA, uppbyggnaden av Vegas, spelens utveckling, poliskorruption och hur maffian hade/har fingrarna  i alla syltburkar.

Allt var så snuskigt välgjort att det nästan gjorde ont i själen. En dyslektiker eller bakfulla personer kanske inte fått samma ha-känsla på grund av informationsvåldtäkten. Förutom all den text, fanns det filmer, bilder, spel man fick också chansen att ta ett mugshot, skjuta kulspruta och svära maffians ed.

Det var ett härligt avbrott från allt glitter. The Mob museum var som sagt  fantastiskt intressant och välgjort, två timmar med denna ljusskygga affärsverksamhet gick snabbt. Beskrivningen av Maffian och dess avveckling kändes dock som en djävulsk förenklad bild.

Missnöjet spred sig, folket krävde förändring, politikerna slutade ta mot mutor, polisen blev ärliga – allt liksom slutade lika lyckligt som i en tillrättalagd  Disney film.

Mellan raderna så är månne italienarna undanskuffade, men ryssar, ukrainare, kineser med flera, uppbringar ett större inflytande på staden än vad invånarna troligtvis vill veta mera om.

Det kalas för övrigt för habituering. ”Habituering är när en individ vid inlärning har vant sig vid nya stimuli och har slutat att reagera mot dem. Ett exempel är att när man åker utomlands så kanske du hör ljudet av fläktar överallt och det tar tid för dig att bli van. Om du nu skulle flytta utomlands så kommer du att ha vant dig vid fläktljudet” (Studienet.se).

Frånsett denna lila petitess så var The Mob Museum en klockren hit, maffian hade nog haft det roligt när de subtilt desinvesterat i den påkostade informationsvåldtäkten.

Den enda smolken i bägaren var att vi tog fel buss hem. En timmes vila på hotellrummet reparerade det mentala för det onödiga tidstappet.  Tog taxi till  där Britney Spears skulle framföra sin populära show, tillika en av de mest påkostade i Vegas ever.

Klockan 21.20 gjorde den numera 36-årige sångerskan entré på The Axis. För 12 år sedan vår hon i popvärldens centrum, det är hon inte längre. Från början till slut gick hon dock på nock. Hon dansade som besatt i två timmar, synkades av sanslöst duktiga dansare.

Work bitch”, ”Womanizer”, ”Break the ice” och ”Piece of me” satte ribban helvetiskt högt. Hitsen ”…Baby One More Time”, ”Oops!… I Did It Again” blev ett medley. Hon fortsatte sedan med att ösa ur sin pop-skattkista: ”Me against the muic”, ”I´m a slave for you”, ”Freakshow”, ”Circus” och ”Do something”. För mig var och är ”Toxic” hennes bästa låt. På scen var låten som framförandet helt magiskt.

Efter 26 låtar var showen över. Varje unika framförande kombinerades med en tillhörande påkostad specialanpassad biovideo på den enorma led skärmen. Professionalism var bara förnamnet. Ljudet och ljussättningen var beyond exceptionellt bra.

Det var bara att abdikera för helheten som var det bästa jag någonsin sett. Tror inte mannen och frun som satt på raden framför mig tyckte likadant. Först somnade han, mitt i showen spydde han rakt ut. Jag tackad nästan Gud att jag slutat med sådana dumheter, skapligt pinsamt.

Dag 20 – IMAX bio

Jag har en förkärlek till massage och spa. Självskapande egentid ledde mig vidare i de tankarna. Först kollade jag läget bland de närliggande storhotellen, bland annat tokstora MGM Grand.

MGM Grand är Las Vegas största hotell med sina 5044 rum. Hotellet slog upp portarna 1993, ligger på södra strippen nära flygplatsen. Inne huserar Las Vegas största kasino på cirka 16 000 kvadratmeter.

Syndens näste härbärgeras av osannolika 2 500 spelautomater, 140 olika spelbord med poker, blackjack, roulette och mycket annat. Åldersgränsen på kasinona är 21 på alla spel och alkohol samt  öppet-dygnet-runt-tider.

Drinkar är gratis… när du spelar. En dollar i dricks per drink är dock standard; servitriser och dealers ska dessutom ha sin del av drickskakan  Är man bara ute efter gratis cocktails/öl var det det bara att slå sig ner vid de slots som har lägst insats.

På många ställen spela går det att spela för så lite som 1 cent per drag. I Nevada är det krav på att spelautomaterna ger minst 75% utdelning i genomsnitt. Då förstår man att hela Vegasspektaklet går runt…med råge.

Samtidigt som denna låtsasvärld var helt magifantastiskt, så tröttnade i vilket fall jag på att spatsera runt i detta uppblåsta Instgramfilter i 28 graders värme med halvfulla turister.

Efter allt fönstershoppande gick jag till min förbokade 25 minuters massage på Excalibur. Tyvärr hade jag inte tid till att besöka deras poolområde som ingick i priset på 80 dollar. Hela processen var en orgie utav omhändertagande.

Handduk, tofflor och badrock var självklara ingredienser i besöket. Massagen i sig var minst sagt välkommen, trots knappt en halvtimmes knådand. Avslutade sedan i deras jacuzzi efter att ha bastat i någon halvtimme.

Mötte upp brorsan på rummet. Kjell hade gått sin egna lilla hotellrunda på hans egna villkor. Klockan 16.00 var det äntligen dags att spräcka IMAX-spöket.

Alla försök hittills hade slutat i moll, då endera projektorn var trasig eller föreställningen helt enkelt blivit inställda. Beväpnade med en snabb taxi till lite avsides Palm hotellFlamingo road visade vi upp våra förbeställda biljetter.

Biofåtöljerna hade ett  vadderat inbyggt fotstöd som gjorde att man satt genant bekvämt. Jag kunde ha kysst det golvet utifrån den sensationellt bekväma reclinerfunktionen. Ombonad halvliggande i symbios med perfekt bild och ljud avnjöts 2 timmars godtagbara Geostorm.

Efter denna fiktiva katastrofscenario bar det vidare till världens största souvenirbutik: Bonanza Gift and souvenir shop. Ett mer kitschigare ställe fick man leta efter. Jag hade satt hela min tilltro till presentförförelser till familjen.

Dessvärre visade det sig vara en mental chimär. Det finns souvenirer och det finns souvenirer, allt troligtvis producerat i Kina. Tyvärr var det enorma utbudet producerat med få eller inga kvalitetsaspekter alls.

Peggy Sue´s 50´s diner i Barstov kontrasterade verkligen detta ställe. Deras prylar andades kvalité trots att det också var souvenirer.

Visst hittade jag några godbitar, men konstigt vore det med detta enorma utbud till förfogande. Pärlan blev ett coolt salt- och pepparkar uppburna av en alien. Kassörskan hade bra bit kvar till godtagbar servicenivå.

Närliggande Stratosphere tillhörde låg egentligen inte på The Strip utan tillhörde ”gamla Las Vegas”. 100 våningar ovanför marken. Inte nog med det, väl uppe på denna höjd fanns världens tre högsta åkattraktioner där pulsen troligtvis går i taket.

Världens högsta Skyjump: i den mardröm faller man rakt ner mot marken från 260 meters höjd. 

Shot är tornetstoppåkattraktion, en av de bättre i världen. Den är som ”Uppskjutet, fast på 280 meters höjd. Insanity: här sitter man i en vagn på spår som åker ut över kanten med en lutning ner mot marken. Där åker man fram och tillbaka ett par gånger.

 X-Scream: Detta är en karusell som tar  besökaren några meter från kanten, där snurrar den runt och det är helt fri sikt på 265 meters höjd rakt ner.

Utifrån tidigare skräckupplevelser, bangade vi chansen till nya unika höjdupplevelser. Det fanns  två observationsdäck, ett inomhus och ett utomhus. Inomhusdäcket hade glasväggar i 360 grader med en fanatiskt utsikt över hela staden ända bort mot bergen.

Efter besöket glömde jag helt bort shoppingbagen med mina nyinköpta souvenirer eftersom man inte fick ta upp dessa till tornet.

På vägen hem besökte vi Circus Circus. Den luggslitna anläggningen inhyste cirkus, tivoli för unga som för vuxna och marknadsstånd. Vi betalade inte inträdet för att gå in till The Adventure theme, men enligt andras utsago missade vi inte speciellt  mycket.

Runt 20.00 var vi evinnerligt trötta på upptäcker så vi tog en taxi till hotellet där jag tog ett varmt bad, slötittade på tv och sociala. medier.

Dag 21 – Grand Canyon 

Alarmet ljöd likt en traktorkrock. Klockan 07.15 blev vi upphämtade av en minivan som förde oss till Maverick helicopters högkvarter. Där blev vi indelade i vilka som skulle åka i vilken helikopter.

Förutom piloten var vi 6 stycken passagerare i den moderna helikopter. Priset för 1 ½ timme  helikopter samt transfer och inträde till Skywalken var långt ifrån gratis. Cirka 5500 kronor per person landade den käcka prislappen på.

Väderförhållandena var nästan för bra för att vara sanna, molnfritt och cirka 25 grader varmt.

Att få ynnesten av att korsa över ett utav världens underverk tillika en av Amerikas vackraste naturupplevelser från luften i en helikoptertur var en oförglömlig upplevelse.

Nationalparken Grand Canyons dramatiska skönhet, otroliga Hooverdammen och  Lake Mead i komfortlyx med en kunnig en guide var mycket att ta in på morgonkvisten.

Grand Canyon Skywalk är en bro gjord av glas, 25 meter lång och hänger 1.300 meter ovanför botten på grand canyon. Utsikten sträcker sig i 180 graders vinkel. Skywalk sköts av hualapaistammen, som äger och beskyddar mer än en miljon hektar på grand canyons västra sida.

De hade diktatoriska regler. Allt förutom kläderna skulle läggas i varsitt skåp. Inga mobiltelefoner var välkomna på glasbron. Alla foton togs av en anställd som sedermera såldes för hutlösa 50 dollar i ett USB.

Glasbron var snuskigt transparent, något som satte ens höjdrädsla på prov: brorsan vågade inte ens gå på den; jag gjorde det med viss tvekan. Därefter ingick det en timme egentid med picknicklunch det vill säga fototagningsorgier och försök till meditativa vördnadsreflektioner över detta naturens underverk.

Vi flög en annan rutt hem. Att se Las Vegas från luften var minst sagt effektfullt. Klockan 11.00 blev vi skjutsade till hotellobbyn. Återigen stod egentid på agendan.

Kjell är definitivt ingen strandkille, utan satte mer värde på att äta av Las Vegas ökända bufféer samt spatsera runt på egen and. Jag hade bokat upp 50 minuters ”deep tissue massge”Mandalay spa.

Innan massagen kopplade jag av i deras enorma pool-beachområde, ett av de största och bästa i Las Vegas. Jag hade två timmar på mig att sola, bada, läsa några hårdrocksmagasin och dricka några iskalla öl. Jag njöt också av inte-ett-moln-på-himlen-vädret.

Solen och värmen var omnipotenta vänner som fiender utifrån vilket perspektiv man såg från: cancer/skadad hud eller snygg solbränna.

Massagen var sensationellt väl utförd. Iklädd badrock, tofflor, handdukar förflyttade jag mig till deras spaavdelning.  Lyxen som strömmade emot mig var inte utav denna värld.

Ett Getty liknande romerskt bad, vältempererade jacuzzi, ångbastu och vanlig bastu ingick samt ett eget skåp. Det fanns frukt, bär vatten, parfymer, schampo och massor av andra fina hygienartiklar.

Kameror, mobiltelefoner eller andra kommunikationsmedel var bannlysta. En oerhört bra regel, stämningen kändes som ett yogapass utan övningar. Subtil instrumental musik var det enda som hördes förutom det porlande vattnet.

Två timmar i denna grekisk-romerska anrättning var en höjdpunkt på resan. Kalaset kostade 150 dollar men var värd varenda cent. Jag avslutade de sista timmarna på deras sanslösa poolområde.

Klockan 17.30 var det dags för mig att testa Luxors middagsbuffé. Målet var att äta lagom. Rigiditeten höll i typ 5 minuter. Därefter låg fokuset på att testa förrätter, huvudrätter och desserter för att sedan försöka komma på vilka rätter som var godast för omhämtning.

Friterat, ris- och pastarätter, kött av all dess slag. Matbergen  för 30 dollar var syndigt snygg anrättade.

Proppmätt, solskadad, lite disig av 3 kalla bärs samt reducerad sömn var alla framgångsfaktorer till att kvällsaktiviteten Fremont Street Experience kvällstid brann inne. Istället blev det skräckis nostalgi med ett knippe Helloween filmer som avlöste varandra på tv:n.

Dag 22 – Sir Elton John

Sista dagen i Vegas, sista på roadtripen dessutom,vart tog dagarna vägen egentligen? Jakten på mina kvarglömda souvenirer inleddes. Efter lite strul vid Stratospheres security podium fick jag ut min bag, trots att jag inte hade kvar det blå inlämningskvittot.

Hederlig svensk naivitet och ren skär  ärlighet är komponenter som är komplicerade att värja sig emot, även för de mest nitiska vakterna.

Vi tog taxi till  hotellkomplexet Treasure Island. Det som lockade oss superhjältefantaster var deras Marvel Avengers S.T.A.T.I.O.N. interaktiva utställning.

Det maffigaste var tyvärr det hutlösa överpriset på 34 dollar för inträdet. För att kunna delta, så var man tvungen att hyra en enhet, dessutom måste man ladda ner deras app för att kunna få det mesta och bästa av besöket.

Någon wi-fi ingick konstigt nog inte. Hade man inte tillgång till det så var det indirekt kört. Nästa dråpslag var att man skulle genomföra agentträning via appen och enhet för att bli antagen som agent i S.H.I.E.L.D.

Det var så råbarkat löjligt även för de under 8 år.  Enheterna fungerade inte bra, de var långsamma och kvaliteten på dem helt urusla. Många rum var  baserade på olika Avengers i fickformat där man besvarade idiotiska frågor på den mobila enheten.

Superhjälterustningarna kändes dock autentiska, men det räddade inte denna havererade turistfälla från fiaskovarning. Bland det sämsta på hela resan, till råga på allt kommer skiten till Norrköping i sommar

Molokna letade vi upp en av få indiska restauranger. I byggnaden där Tabla indian cuisine låg hade 99 % av alla andra butiker flyttat ut. Det i sig var olycksbådande samt att vi var de första och enda gästerna.

Till råga på allt gick det inte att beställa från menyn, utan endast äta deras halvhyfsade buffé.  Det uppvägdes av en stor indisk öl samt att de gäster som droppade in tycktes vara just Indier, ett retroaktivt gott tecken.

Las Vegas är inte bara synd, glitter och glamour.  En bit utanför strippen låg Pinball Hall of fame. Världen största flipperspelslokal med spel från tidigt 30-tal till nutid och  med arkadspel som exempelvis ”Defender”, ”Pac Man” och ”Donky Kong”.

På de över 350 olika spelen fick man dessutom spela på. Kostnaden var oerhört låg, från 25 cent till högst 1 dollar per spel.

Ett himmelrike tillika nostalgitidsmaskin för vår generation att vistas på. Tvärs över gatan växlade vi in 40 dollar som spelades upp under de tre timmar vi var i lokalerna. Ägarna var tvättäkta flipperspelsentusiaster. Medan vi spelade höll de på att laga spel som inte fungerade.

Min alien peppar-saltkar råkade jag klumpig tappa. Frustrerad över att min ögonsten till souvenir gått i tusen bitar tog vi den länga vägen från flipperspelseldoradot till Bonanza shopen via taxi, en genant kostsam historia.

I den omfångsrika butiken fanns det endast 1 exemplar kvar, så en gnutta tur hade jag i alla fall. Vi var väl värda lite avkoppling på hotellrummet innan det va dags för kvällens höjdpunkt.

The man, the myth, the legend; den adlade Sir Elton John, född 1947, har länge tillhört en skara av husgudar från mitt digra musikskafferi. Han är bland annat känd för sina roliga hattar och annorlunda glasögon. Densamme gick i bräschen för att äga eget Premier League fotbollslag (Watford FC), något som lett till till en dysfunktionell kapitalisering i ligorna.

För mig är han mest synonym med att skapa tidlösa pop- och rockklassiker. Det var för övrigt hans farmor som subliminalt assimilerade honom in i pianovärlden år 1951-952. I fem decennier, med 30 album i bagaget vilka sålt över 300 miljoner album, tillika en av de bäst säljande artisterna någonsin är han mer gud än adlad.

Från mitten till slutet av 1960-talet medverkade han i gruppen Bluesology. 1967, på en audition i London för låtskrivare, mötte han Bernard Taupin för första gången, och kompositören ”Reg” fick en bunt texter som poeten och textförfattaren ”Bernie” skrivit, för att försöka sätta musik till. Sammanföringen visade sig  dels vara en av de mest långlivade, dels en av musikvärldens mest framgångsrika.

Det nya låtskrivarteamet flyttade in hos Elton Johns mor och inledde sitt än idag fortgående samarbete. 1968 skaffade Elton John, då dittills känd som Reginald Dwight, sitt artistnamn, sammansatt av två av Bluesology-medlemmarnas namn (Elton Dean och Long Gohn Baldry), och 1972 gjorde han sitt artistnamn även till personnamn.

1969 släpptes hans första album: ”Empty sky”. Ett år senare kom hans självbetitlade album ut. Singel nummer två blev hans första stora hit både i Storbritannien och USA med låten ”Your song”.

I showen berättade Sir John att de aldrig vistas i samma rum när de skapar moll- och durmagi. John ger musiken till Bernard som i sin tur ensam skriver lyriken till kommande evergreens. Sedan 1983 har de enda avbrotten i samarbetet med  vapendragaren Bernie Taupin i stort sett skett i filmmusiksammanhang, då Tim Rice de flesta fall varit Eltons ordmakare.

Några filmer som Elton John komponerat originalmusik till är: ”Lejonkunen (1994)”, ”The Muse (1999)”, ”Vägen till Eldorado (2000)” och ”Mona Lisas leende (2003)”. 1994 vann han Oscar för bästa låtCan You Feel the Love Tonight?”. Samma år blev an invald  i Rock and Roll Hall Of Fame

Bernie & Elton

Samma process som vid Britney Spears konserten där man var tvungen att lämna ifrån sig sina väskor, kameror var bannlysta. Trögt nog fick man ta med sig sina mobiltelefoner, vilket självklart alla använde för att filma och ta kort, inklusive mig själv. Elton John var punktligheten själv.

Exakt klockan 19.30 satte showen igång. Att konserten höll i legendariska Caesars Palace i The Colosseum var en upplevelse i sig. Ryktet som expeditionell konsertarena var inte taget ur luften.

Det var ett arkitektoniskt underhållningstempel tempel där akustiken vidrörde religiösa nejder med plats för 4300 tusen hänförda individer i alla åldrar.

Det är svårt att tro att Elton var 70 år ung. Hans scennärvaro var beundransvärd, interaktionen med publiken var fantastisk. Inför varje låt berättade han lite om låten i fråga, tillhörande anekdoter samt lite annat smått och gått ur hans otroliga karriärbyrålåda. Den gigantisk bio-led-skärmen spelade precis som hos Britney en markant huvudroll.

Förutom att varje biovideo var anpassad för var och en av de 17 låtarna synkades till piano, scen och andra ljussättningar som hel tiden ändrades för varje ny låt som avverkades. Helheten slog faktiskt Britney som det mäktigaste jag någonsin sett på scen tidigare.

Okej, husgud är utifrån genre; men de mer rockigare/bluesigare låtarna tilltalar mig inte speciellt, utan det är poplåtarna/balladerna som utgör hudgudsepitetet.

Tyvärr så var det en del låtar som jag personligen tyckte kunde ersatts av exempelvis ”Nikita”, ”Candle in the Wind”, ”Sad songs”, ”Can you feel the love tonight”, ”The one”, ”Don´t go breaking my heart”, ”Believe”, ”Sacrifice” men framförallt min favoritlåt ”Sorry seem to be the hardest part”.

Låtar som han spelade och som jag verkligen tyckte om var: ”Tiny dancer”, ”Don´t let the sun go down on me”, ”Circle of love” och ”Goodbye yellow brick”.

Hans band bestod av sensationella musiker, vilka i sig var engagerade scenpersonligheter, var och en viktiga pusselbitar av showen. De flesta var dessutom ursprungliga medlemmar; ingen av dem var väl under 60 år heller, ett garvat veteranband. Den 19 maj 2018 går en epok i graven i Vegas och på Caesars Palace i The Colosseum.

Efter 15 år, 450 förställningar av Vegasproduktionerna: ”Red piano (2004 – 2009)” och nuvarande “Million Dollar Piano” slöts cirkeln. Över 1.8 miljoner människor lär då hav avnjutit hans musik live; kanske för sista gången, vem vet?

Till skillnad från Britney Spears så stod inte alla upp vilket gjorde att man verkligen kunde få njutsitta på den sköna platsen man betalat 4000 kronor för. Ville man ha bra platser så fick man vara beredd att hosta upp dylika summor.

Till råga på allt fick vi betala 3500 kr utöver dessa 8000 kr på grund utav att stället jag köpte biljetterna helt enkelt körde några digitala fulingar. Trots detta var det nästan värt dessa extrapengar.

Efter två timmar med Sir Elton John slöt vi cirkeln i Vegas genom att göra en husesyn av just The Forum shops  i Cesars Palace, även kallad världens största och bästa shoppingunderverk bestående av 160 stycken butiker och restauranger.

Efter 10 minuter var vi nog benägna att hålla med i det epitetet. Vi var omgärdade av butiker som osade cash lång väg, typ alla fanns där, Burberry, Mulberry, Cartier, Michael Kors, Louis Vuitton, Gucci, Fendi med mera med mera.

Med inspiration från renässans-Italien inramades dessa av lyxinteriör, definitivt det mest makalösa jag någonsin sett. Jätteakvariet Fall of Atlantis innehöll exempelvis 189 270 liter vatten. Vi fick verkligen känslan av att vara i Milano eller Florens.

Var det något ställe där vi skulle köpa glass var det in så fall här. Visst var det dyrt, men också sensationellt gott.

Från ett under till ett annat. Fountains of Belaggio hade jag hört talas om innan resan, men att attraktionsnivån var så här hög kom som en överraskning.

32 000 kvadratmeter stor ”bassäng” med ett grymt fontänspel som synkades till musik.Vatten, ljus, färger koreograferades  spektakulärt helt gratis framför horder av hänförda åskådare.

Showen omfattar mer än 1 200 belysta vattenstrålar vilka avfyras ojämlikt. Antiklimaxen var kaskaden av vatten som sköts upp hela 140 meter i luften.

Under dagen visas fontänshowerna en gång i halvtimmen, efter kl 20.00 en gång i kvarten, men underverket görs sig allra bäst på kvällen, då står alla stjärnorna rätt. Ena dagen kan det vara Sinatra, andra dagen Beatles, ingen låt spelas två gånger. 

Överdådiga Belaggio slog upp portarna med mycket pompa och ståt 1998. Namnet är taget från den italienska staden Bellagio vid sjön Como. I lobbytaket sitter Dale Chihulys sinnessjuka konstinstallation Fiori di Como med mer än 2 000 handblåsta blommor i färgat glas.

Den botaniska trädgården på Bellagio var minst lika minnesvärd. Här fanns en mångfald av vackra blommor och växter som bildade olika teman. Kaktusplaneringen i Norrköping framstod som ett dike. Trädgården byggs om ungefär fem gånger per år. Utställningarna skiftar utifrån  säsong.

Sir Elton John, The Forum shops  i Cesars Palace, Fountains of Belaggio och Belaggio Hotell var signifikativa  avrundande symboler för den grandeur som omgav denna chimäriska glitterstad. Taxin hem till hotellet fick bli ett vårt adjö till The Strip. Två mackor och läsk ackompanjerade vår packningsprocess, tv:n blev vår nedvarvnings meditation.

Dag 23/24 – Homecoming

Klockan 08.30 tog vi taxi till terminal 3 på flygplatsen. Ett smart grepp var att man inte behövde gå in i terminalen för att hitta sitt flygbolag. Alla flygbolag hade sin egen ingång och var väl uppmärkt.

Steg av taxin, gick rakt in, fick hjälp direkt – klockrent. Servicen var top notch, klanderfritt var ledordet, punktlighet ett annat. Resan från Seattle gick lika smärtfritt, trots den långa restiden.

Klockan 14.17 svensk tid avgick tåget från Arlanda. Mindre än två bekväma timmar senare var vi tillbaka i Norrköping. 3½ veckas frånvaro från staden kändes som ett år. Borta bra men hemma bäst. Jag hade 5 lediga dagar från jobbet efter resan att ägna åt familj och reflektioner samt vardagspusslet.

Sett i backspegeln

Devisen på denna kombinerade semester tillika förklädda upptäcktsresa var: upp skapligt, varva ner på hotellet efter 20.00/21.00. Det innebar att det gick åt en hel del energi mellan klockan 09.00 – 20.30.

En annan viktig del i roadtripen var den minutiösa planeringen. Det var resultatet efter att läst på om liknande resor i bloggare, reseguider och resetidningar.

Bara för man skrev dessa i ett 3½ veckors schema behövdes inte dessa genomföras utan fungerade som stöd och vägledning. Det viktiga tycker jag är att man nyfiket letar efter ställen som intresserar en.

Hade jag inte letat så hade jag exempelvis inte funnit Pinball hall of fame, Heartattack grill, Museum of death, The Mob museum med mera med mera det vill säga många av resans allra största höjdpunkter.

Serotoninhöjande alkohol var något som skulle begränsas. Molande huvudvärk och seghet var två komponenter som definitivt skulle förta lite utav själv resan.

Vi utgick ifrån att vi inte kommer att åka tillbaka till denna del av Amerika något mer. Därför ville vi inte slösa bort alltför mycket tid på puben eller i sängen eftersom det var något man kan göra på hemmaplan.

Det som såg ut som a piece of cakee i planeringen kunde mycket väl vara 1 -2 saker för mycket i praktiken. ”Att gapa efter för mycket” är ett ordspråk som bör agera huvudroll i ens planering. En sådan bör innehålla balans av aktiviteter, nöjen och vila.

Är det mellan 25 – 35 grader varmt, trångt, mycket turister, febrilt promenerande så orkar man inte sällan att genomföra det som på pappret såg lugnt ut, men i verkligheten blir ”too much”. Det är omöjligt att hålla intresset vid liv på sådant man vanligtvis hade uppskattat, men som energilös inte orkade bry sig om.

Köpen av kollektivtrafikkorten var minst sagt välinvesterade. Förutom den ekonomiska vinsten ifall man utnyttjade kortet väl innebar det också en frihet att våga ta sig till platser som låg lite längre bort.

En annan frihet var just att bara ta en buss och helt enkelt chansa samtidigt som man helt gratis fick en bra överblick till och från dessa eventuella göda pärlor. San Francisco var väl det ställe där kortet användes mest frekvent.

Continue Reading »

1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Recent Comments

      Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu