Subscribe to RSS Feed

Resor & Turism

Vardagslivskvalitet

Att komma bort från vardagen, lyxa till densamma, äta god mat och höra på tidlös musik live är att slå fyra gödda flugor i en smäll. Smolket i i bägaren var att jag inte hade råd att ta ledigt från jobbet dagen efter, något som i så fall hade fullbordat processen.

Marie lånade två Gröna Lund kort utav en  snäll jobbarkompis. Jag som är en spontan kontrollmänniska bokade fyra billiga tågbiljetter till och från Stockholm samt ett hotellrum på Unique Hotell för 1004 kronor.

Madnesss var ett av de band som jag uppskattade mest under det glada 80-talet. De bildades redan 1976 i Camden Town London. Medlemmarna har kommit och gått precis som de oändliga återföreningarna, deras mest kända lineup är när de var sju i bandet.

Jag tycker fortfarande att många av deras låtar är bisarrt tidlösa. Bandet blandade friskt mellan reggae, ska och pop med ett knivskarpt sinne för starka melodier. En stor portion humor präglade både deras musik och ”nutty” videos.

Mer än nostalgi

Vår resa startade prick klockan 09.36 från Centralstation. Att ta tåg till Stockholm är både snabbt, smidigt och ytterst bekvämt. Parallellt också oerhört skönt att slippa köra bil samt att slippa leta efter svårtillgängliga och dyra parkeringar.

Den klarblå himlen och sensommarvärmen var som gjord för att promenera i. Middagen åt vi på utmärkta Restaurang Mother of India där sötma och starka kryddor samsades i gommen.

All kultur var bannlyst, istället fick shopping stå för underhållningen. Vi följde diktatoriskt Drottninggatan till Gamla stan för att avrunda på Söder med underbara Monteliusvägen. Promenadstråket vid Mariabergets höjder invigdes 1998. Den vidsträckta vyn över Riddarfjärden var definitivt svårslagen.

Några favorittillhåll på vägen var klädbutiken G26, Science fiction bokhandel, Ben & Jerrys. Jag handlade ett par nya svarta boots på Jack & Jones, spidermankalsonger och en spidermanmugg. Marie snålade som vanligt. Hon handlade en spartansk tunn sjal.

Vi upptäckte också det ekologiska matmeckat: Paradiset. De hade allt och lite till; 1600 kvadratmeter äkta shoppingglädje. Matmarknaden hade en stark flärd av lyx. Klientelet var raka motsatsen från de generella kunderna på Lidl.

Djurgårdsfärjan tog oss till Gröna Lund. O, Leary´s var fullt timmar framöver så nödlösningen blev grannlokalen som inhyste ett pizzahak vars enda syfte var att dra in pengar. De smutsvita kala väggarna matchade omedvetet de lytta plastborden. Våra pizzor var utifrån lokalens interiör förvånansvärt goda.

Madness består idag av:
Graham ”Sugs” MacPherson – Sång
Lee Jay ”El Thommo” Thompson – Sax
Christopher ”Chrissy Boy” Foreman – Gitarr
Mark ”Bedders” Bedford – Bas
Danniel ”Woody” Woodgate – Trummor
Michael ”Monsieur Barso” Barson – Keyboard

För att få riktigt bra platser blev vi tvungna att snällt stå och vänta i 75 minuter innan bandet äntrade Gröna Lunds stora scen klockan 20.00.  Mina hälseneproblem torterade psyket under den asketiska tiden med en sjusärdeles molande värk. Det och att batteriet till mobilen var körd, uteslöt all form av förströelse. Att försöka  vara i nuet var lika jobbigt som det lät.

De inledde konserten med den det instrumentala cover- ska-mästerverket ”One step beyond”.  Därefter radade de upp de adekvata hitsen som ”The Prince”, ”My girl”, ”Grey day”, ”It must be love”" och ”House o fun”. Madness varvade klockrena hitlåtar med alster från nya kommande plattan, vilka heller inte gjorde bort sig.

Ett gäng av tonåringar dansade vilt under konsertens gång. Tyvärr var de i vår mening väl euforiska i kombination med en hel del alkohol i blodet. Det var ett smärre under att min spidermanmugg som stod bredvid mig i en påse inte blev demolerad under dessa upploppsfasoner.

Bandet kom av sig några gånger, men var annars väldigt tighta. Bäst var ”Baggy trousers”, Nightboat to cairo”, ”Embarrasment”, ”Shut up”, ”My girl”, ”Grey day” och självklart ”Our house”. McPhersons cockneybrytning var lika skön då som nu. Deras rytmiska gryta håller definitivt. Både jag och Marie förvånades över hur många bra låtar de hade i sin repertoar.

Efter 1½ timme avrundade bandet med ursköna ”Nightboat to Cairo”.  Det var en precis lagom dos av Madness. Jag saknade dock deras patenterade ”Nutty walk/dance”. Bandmedlemmarna har blivit äldre, något som självklart genomsyrade deras framträdande. Det var synd eftersom jag velat se mera av ”the nutty band”, att de blivit gubbar tycker jag inte spelar någon som helst roll.

Jag och Marie plankade på spårvagnen från Djurgården till Sergels torg. I den smockfulla vagnen trodde vi omöjligt att en vakt skulle dyka upp, men det är då de gör det. Vi flyttade oss hastigt, så långt bort som möjligt, tills det inte fanns något mer utrymme kvar av den korta Golgatavandringen. Vakten tillhörde gardet av mindre nitiska sådana. 2000 kronor i böter hade onekligen inte varit så upphetsande.

Glada att undslippa ett gigantiskt budgethål traskade vi till hotellet. Det hade varit en väldigt trevlig dag, men den hade tärt på krafterna, vi var helt urlakade utav promenader, intryck och god mat. Min hälsenevärk hade ökat i styrkan, smärtan hemsökte mig hela natten.

Hotellfrukosten var betydligt bättre än väntat. Det var ett varierat frukostsmörgåsbord som hade det mesta. Vårt tåg avgick 09.36, klockan 11.22 var vi tillbaka i Norrköping . Vi tog en uppfriskande promenad från Centralstationen till Ektorp.

Continue Reading »

No Comments

Inledning

Utifrån vår lyckade nio dagars familjesemester i Dubrovnik för några år sedan fastnade vi för ett liknande upplägg. Precis då som nu ungefär lika antal dagar, inte för få, inte för många var tanken. Ett solsäkert ställe med många olika badstränder till vårt förfogande. Vi ville också ha en lägenhet med kök, inte bara ett opersonligt hotellrum.

Att Malta var hemvisten för första säsongen av Game of thrones – Kings landing var också en koppling till Dubrovnik som tog över Valettas stafettpinne. En  skillnad var att vi bodde i gamla stan, inte utanför. De maltesiska öarna har varit värd för Hollywood-succéer som Gladiator, U-571, Greven av Monte Cristo, Troja, München och prestigefyllda drama- och komediserier som BBC:s Byron och ITV:s Coronation Street.

Om man får för sig att titta på en Europakarta så förstår man att Malta inte är alltför stort; en flugskit nedanför Sicilien nära Afrika. Malta består av huvudön samt den mindre Gozo och ännu mindre Comito. I landet bor det ungefär 400 000 tusen människor, i Valletta endast 6 300 invånare. Malta är Europas sydligaste stat. Landet blev 1964 självständigt från Storbritannien.

De officiella språken är maltesiska och engelska. Maltesiska är ett språk med semitiskt ursprung som skrivs med latinska bokstäver.  Med tiden har det lånat in många ord som härstammar från engelskan, italienskan och franskan. Många talar också italienska och ser på italienska tv-kanaler. Influensen från araberna som gjorde öarna till sitt hem från 800- till 1200-talet är tydlig i det maltesiska språket, vars rötter är nära besläktade med arabiskan. Ortnamn och siffror är de tydligaste exemplen på arabiskt inflytande över språket.

Vi valde juni för att det dels inte är lika varmt, dels färre turister och dessutom billigare .Öarna har ett mycket soligt klimat med ett genomsnitt på fem till sex soltimmar per dag mitt i vintern och upp till tolv timmar på sommaren. Vintrarna är milda, ibland med kortare, kyliga perioder som orsakas av de nordliga och nordostliga vindarna från Centraleuropa.

Somrarna är varma, torra och mycket soliga. Dagstemperaturen under sommaren mildras ofta av svalkande havsvindar, men på våren och hösten kan en mycket het vind från Afrika orsaka ovanligt hög temperatur och luftfuktighet för årstiden. Denna vind kallas Sirocko, eller Xlokk på maltesiska, och den påverkar även Grekland och Italien. På Malta är luften i allmänhet torrare på grund av den korta sjövägen från Afrikas kust.Den årliga nederbörden är låg, 578 millimeter per år, och sommarens torrsäsong är längre än i grannlandet Italien. Det går bra att bada i havet till långt in på vintern, och högsäsongen på stranden kan pågå fram till mitten eller slutet av oktober.

Dag 1-  skaplig tidig morgon

Alarmet hamrade in det oåterkalleliga ljudet av processen att stiga upp. Klockan hade hunnit blivit runt midnatt innan familjen kom i säng. Klockan 04.00 gick vi upp. Jag hade legat klarvaken hela natten så ironiskt nog var jag först upp. Frida hade nog olägligt spytt under natten med 38.5 grader i feber. Vi bilade trots detta till Skavsta där planet avgick klockenligt 06.50.

En förbeställd taxi tog oss för 200 kronor direkt till vår lägenhet efter att vi landat på Malta runt klockan 10.40. Frida hade sovit som en timid hundvalp under den tiden. Hyresvärden mötte upp familjen i syfte att göra en husesyn och självklart betala de 13 000 kronor som lägenheten kostade för 9 nätter. Den lyxiga lägenheten kändes mindre än på de attraktiva bilderna.

Familjen acklimatiserade sig i lägenheten samt på den gemensamma terrassen. Den sjukt bra utsikten stördes av att bubbelpoolen som ännu inte fungerade, utemöbler-madrasser som såg och luktade sunkigt. Fridas feber var konstig; hon var inte svettig, inte jättetrött eller led av andra feberdrag.

Vi stegade ut i ett molnigt, men ytterst kvalmigt Valletta. Den välorganiserade turistbyrån blev vårt första mål därefter vandrade vi till närliggande botaniska trädgården. I vanliga fall skulle barnen varit måttligt roade. Florianas Game of Throneliknande vyer och omgivningar omgärdades utav gotisk arkitektur och 1 miljon kaktusar, något barnen  brydde sig nada om. Hemlösa katter i mängder var dock något som fångade deras intresse. Vi fick nästan dra dem från stället.

Färden fortsatte via den sandstensuppbyggda yttermuren och sedermera längs med Grand Harbourbukten. Vi stannade ofta, gick sakta och frågade några tusen gånger hur Frida mådde. Efter den långa promenaden så var vi framme vid utsiktsplatsen: Upper Barrrakka Garden. Det var hänförande vyer över Grand Harbour och De tre städerna.

Sannolikheten att hitta en perfekt italiensk trattoria utan att leta ihjäl sig fanns inte på kartan. Gudarna var på vår sida och lotsade subliminalt familjen till Luciano´s. Trattorian serverade väldigt stora portioner av autentisk italiensk mat. Marie tog pesto, barnen bolognese och jag ricottafyllda ravioli med gorgonzolaost. Ögonshoppandet, värmen, maten och promenaden hade tagit ut sin rätt; det blev en välbehövlig siesta. Jag själv följde Tyskland mot Nordirland i fotbolls-EM.

Ett adekvat ställe att fylla upp kylskåp och frys fanns knappt på Valetta, otroligt nog. Efter förödande mycket letande hittade vi ett beigt hak där flingor, bröd, frukt, mjölk och pålägg inhandlades. Lägenheten hade två tv, vilket var lägligt utifrån att våra nio dagar på Malta var mitt under fotbolls-EM. Barnen tittade Cartoon Network, medan jag såg på matchen mellan Kroatien och Spanien, Marie satt klistrad med sin mobil.

Dag 2 – Shopping

Klockan 09.30 samlades familjen runt frukostbordet. Febertermometern visade att Frida hade 38.2 i feber. Vi tog det lugnt tills klockan 12.00 då vi stegade ner till huvudgatan för att bland annat testa på Maltas godaste hemgjorda glass tillika dyraste. Amarino – Gelato al naturale  gick inte efter skopor, utan storlek på bägaren. Det innebar att man kunde testa många smaker. Cherry amareno var den smaken som familjen enades om var godast.

Klockan 13.15 avgick färjan från Valletta till Sliema. Turen tog 5-10 minuter och kostade 75 kronor t/r för hela familjen. Sliema är ett stort kommersiellt centrum med mängder av butiker, restauranger och kaféer. Kontrasten mellan Valletta kunde inte vara större. Sliema påminde mera om någon halvnedsliten charterbadstad med promenadkajer, helt utan egen identitet, nästan bara uppbyggd för turister.

Det positiva med Sliema för oss var att de kunde ståta med Maltas lyxigaste och bästa shoppingcenter. The Point innehöll 50 butiker inklusive ett jättebra supermarket fylld till bredden med matvaror.

Att strålkastarljuset låg på shopping berodde på att Hanna blivit en modemedveten tonåring. Det innebär kortfattat att hon vet vilka klädmärken hon vill köpa. För tillfället var det Adidasbyxor och Adidaslinné som låg högst på hennes prioriteringslista.

All envägskommunikation gjorde oss föräldrar medvetna om det, typ två gånger i timmen. Frida och Marie vilade sig i den luftkonditionerade betongkolossen medan jag och Hanna shoppade loss på bland annat på Pull & Bear. Fyra fulla kassar med matvaror/kläder rikare var vi klockan 16.30 när färjan tog oss tillbaka till Valetta. Till skillnad från gårdagen var solen en ständig följeslagare till luftfuktigheten.

Efter siestan begav vi oss ut för att hitta någon bra restaurang. Det blev populära Str.eat whisky and bistro som fick stå för utskänkningen; ett hak som låg på var gata. Återigen stora portioner, god service och billiga priser. Jag och Hanna tog varsin schizofrent autentisk spagetti med carbonara. Frida orkade inte äta så mycket av sin burgare med pommes, medan Marie njöt av en Maltesisk pasta. Fyra huvudrätter, dryck och dricks gick på 500 kronor, helt klart prisvärt.

Efter maten vandrade vi runt vänstra flanken av muren med Hastings gardens som utkiksplats över Marsamxett harbour. Även här utkristalliserades vyer att dö, eller döda för, även här fanns det också hemlösa katter, något som reducerade frasen ”när ska vi hem pappa”.

Vi kom hem perfekt till dagens höjdpunkt: Sverige – Belgien. De blågula gjorde sin bästa match hittills. Dock gäller det att göra mål i fotboll, vilket inte svenskarna gjorde. Belgien vann oförtjänt med 1-0, och Sverige var ute ur turneringen, men de föll med flaggan i topp.

Dag 3 – Fiskeby och bad

Det första vi gjorde efter att gått upp klockan 10.00 var att ta tempen på Frida. Den segdragna febern visade 38.6. Hon visade egentligen inga tecken på att vara sjuk förutom just dessa siffror på termometern samt att hon inte var hungrig. Buss 81 avgick klockan 11.50 till den pittoreska fiskebyn Marsaxlokk.

Solen hade verkligen tagit Malta i besittning; gradantalet pendlade mellan 28-32 grader. Vi gick fram och tillbaka längd med fiskekajerna där mängder av fiskarbåtar låg äntrade. Till barnens glädje fanns där också en stor souvenirmarknad ämnad för just oss turister. Fyra härligt nyttiga smoothies beställdes på en utav de många uteserveringar längs kajen.

Marsaxlokk låg fridfullt vackert inbäddat i en bukt i symbios med ett azurblått vatten och de typiskt Maltesiska färggranna fiskebåtarna: Luzzus. Vyn hade varit en fotografs dröm, om inte bukten flankerats av dels ett kraftverk, dels en lasthamn med skyhöga kranar. Klockan 14.30 lämnade vi denna charmiga by för att ta bussen till närliggande Birzebbuga.

Själva stan var essensen av något helt intetsägande. Namnet på stranden på Pretty Bay var i mina ögon aningen missvisande; den långgrunda beachen var i och för sig riktigt bra. Dock var det ofrånkomligt att missa Maltas största containerhamn några 100 meter längre ut.

Gigantiska lyftkranar, ett jättelikt lastfartyg  och containrar fick hela stranden att se helt surrealistisk ut. Ungefär som någon dystopisk sci-fi film där de som badat kom upp som radioaktiva mutanter. Jag är i skrivande stund osäker om så blev fallet.

Jag och barnen tog kommandot till badandet. Det blev nästan två timmar i det ”härliga” vattnet. Därefter började de enstaka molnen få massor av kompisar samtidigt som det blåste upp.

Att hitta restaurang i denna stad var som att hitta en golfbana i Gobiöknen. Vi tog bussen tillbaka till Valletta; en resa som tog cirka 30 minuter. Att få duscha bort all sand, saltvatten och miljarder ohälsosamma kemikalier var minst sagt befriande.

Sett ur mitt perspektiv fick minoriteten ge sig utifrån vart vi absolut inte skulle äta. Det blev till min förtret Pizza Hut. Deras pizza var dock godare än jag befarat, riktigt goda till och med. Det blev en doggybag av det vi inte orkade äta upp.

På kvällen tog vi en promenad runt muren för att uppleva Valletta i mörkt tillstånd, en upplevelse i sig. Hänförande vackert när hela medeltidsstaden dränktes av små ljusfragment från alla möjliga och omöjliga håll. Den kalla milkshaken kunde inte förtränga Fridas feber på 39.3 grader.

Dag 4 – Slappa

I och med att Frida fortfarande hade feber, blev det en lugn dag och kväll. Barnen fick vara på rummet när jag och Marie återigen tog färjan till Sliema och deras utmärkta supermarket i The Point mall. Frida tittade på tv i liggande ställning, medan Hanna fingrade på sin mobil. Familjen traskade senare på dagen till närliggande Stormästarpalatset. Det var perfekt väder för detta eftersom ett oväder dragit in över Valletta vilket var anförd av massiva blixtorgier och högljudd åska.

Grand Masters Palace med tillhörande rustkammare gav oss en bild av hur mäktiga stormästarna var. Palatset uppfördes 1572 – 1580 som residens för Johanniterordens stormästare. Självklart rikt utsmyckat med kostbara målningar och gobelänger. Härifrån styrde Johanniterordens riddare Malta under århundraden. Utifrån ett upplevelseperspektiv var de fem öppna stora rummen rent ut sagt tråkiga. Barnen höll på dö av tristess.

Rustkammaren gjorde inte de små liven på ett bättre humör, de satte sig i 30 minuter på en bänk och tjurade. Det var dock en enastående samling med bland annat delar från vapentillverkning, allehanda vapen, rustningar och sköldar. Trots ljudslingor som utmärkt förklarade föremålen och det historiska blev det lite väl enahanda att passera rustning  efter rustning som i mina ögon såg snarlika ut.

Mitt förslag är att iordningställa ett antal rustningar för män, kvinnor och barn med autentisk vikt. Syftet skulle vara att i högre grad det skulle kännas att ha dessa otympliga saker på sig.  Idag tjänstgör Stormästarpalatset som parlamentsbyggnad där bland annat Maltas president arbetar.

Åskmullret och de oändliga starka blixtarna fick Hanna och Frida återigen på bra humör i kombination med tre souvenirbutiker. Ovädret höll på i över två timmar. När det värsta lagt sig gav jag mig ut för att spring medan resten av familjen var hemma. Det har liksom blivit min nisch att springa/jogga med min kamera. En annan nisch är att jag allt som oftast ofrivilligt springer vilse. Denna resa var definitivt inget undantag.

Jag sprang runt hela Valetta längs muren och vattenlinjen. Därefter lämnade jag staden för att upptäcka ”det riktiga Malta” långt ifrån tillrättalagda turiststråk. Vanskötsel, andra världskrigets bomber och tidens tand har samverkat till att vissa delar såg ut som Fallujah.

Det var också svårt att veta var en stad slutade och en annan började, troligtvis på grund av att denna del är så tättbefolkad. Det mesta såg ungefär likadant ut eftersom allt i stort sett var byggt i karakteristiska sandstensblock. De mångkulturella intetsägande kvarteren avlöste varandra. Kontrasten gentemot Valletta  var minst sagt påtaglig; arbetslösheten gick nästan att ta på.

Stadsskyltar berättade den obehagliga sanningen att jag sprungit åt fel håll. Efter att vänt om, irrade jag genom en surrealistisk barrskogspark. Doften av kåda gjorde mig snurrig. Tankarna for instinktivt till när man smörjer in sig med för mycket tigerbalsam.

Det blev några kilometer i riktning mot Sliema innan jag vände tillbaka mot Vallettas murar. Lyxbåtarna stod på rad vänsterflankerade utav fallfärdiga hus. Italienska hus kan vara fallfärdiga med charm, men de i hamnen var dess raka motsats. Skyltar som förklarade att det fanns lokaler att hyra var nästan lika många som lyxbåtarna.

Under löpturens gång hann jag ta många fina bilder. Solen höll på gå ner i Valletta vilket förstärkte endorfinutsöndringen. Det var oerhört sköna 1½ timme som passerade under mina förhållandevis pigga ben. Hanna och Marie blev inspirerade av min utflykt och gav sig själva ut för att titta på hemlösa katter i någon timme.

Frida låg utslagen i sängen med blicken fokuserad på tv:n, men ”bara” med 38.1 i feber. Både jag och Marie hade gång på gång förklarat hur duktig hon varit under dessa dagar.

Dag 5 – Maltas vackraste beach

Klockan 09.15 var familjen på benen. Glädjande nog hade Fridas feber minskat till 37 grader. Buss 44 avgick från stationen klockan 10.45 och var framme en timme senare invid Golden bay.

Att Malta tillhör Europatoppen i olycksstatistiken kom inte som någon överraskning efter att ha åkt buss över halva landet. De kör verkligen som vettvillingar och visar bara hänsyn för sig själva och sin familj. Malteserna verkar inte tro på hastighetsgränser; trafikvett är mera ett skällsord.  Busschaufförerna är nästan värst i klassen genom att behandla alla trafikanter som luft.

Golden bay visade sig vara en vacker sandstrand av rang med långgrunt vatten. Det kostade 200 kronor att tillskansa oss solparasoller och solstolar. Dagen innan hade vi fixat en beachpicknickkorg. Gradantalet låg närmre 35 än 30. Det kryllade av människor i alla dess åldrar på stranden. Denna gång var det Maries tur att vistas i vattnet.

Själv tog jag en promenad i bukten eftersom omgivningarna skulle vara exceptionellt vackra; ingen annan ville hänga på. Vandringen tog runt 1½ timme. Första etappen gick till Ghajn Tuffieha bay. Den lite halvkrävande promenaden upp till  ett litet torn visade sig vara värd varenda steg. Min belöning blev sjukt hänförande vyer över de båda bukterna, högt ovanför havet. Min höjdrädsla gjorde sig konstant påmind parallellt var det meditation för själen.

Ghajn Tuffieha bay halvmåneformade sandstrand omgärdades av terrassformade kullar som inkluderade klippstigar i båda riktningarna. De badsugna tog sig ner via en lång trätrappa. Min väg till Gnejna bay gick via en av klippstigarna. Vyn över de två bukterna var sanslöst vacker.

På den branta viksluttningen hade naturen helt sonika placerat en gigantisk light-Ayers Rock. Grand Canyon känslan i symbios med de släta klipphällarna med ljusa kalkstensklippor i bakgrunden gick inte av för hackor. Gnejna beach var den klart minsta av de tre stränderna. Det fanns heller inget manetnät, inga badvakter, utan bara en handfull båthus.

För mig var detta en av höjdpunkterna på resan. Synd att ingen annan i familjen orkade ta sig tid att slita sig från solstolarna och saltvattnet. Min väg tillbaka till familjen ackompanjerades utav en klarblå himmel, turkosfärgat hav och guldskimrande kalksten.

Vi greppade bussen som avgick klockan 17.00. Efter att ha duschat av oss sand och saltvattnet vilade vi oss. Runt klockan 20.00 gästade vi återigen favorithaket Luciano´s. Denna gång satt vi utomhus flankerade utav en fotbollsskärm och en som visade nyheterna. Frida fick för sig att hon inte ville ha något grönt i sin bolognese det vill säga allehanda färska kryddor och örter. Hon insåg ganska snabbt efter att ha tagit första tuggan att det är dem som är smaken i såsen.

Kvällen ute avslutades med varsin två-kulors glassbägare. Jag såg EM-fotboll hemma Kroatien – Portugal medan de andra satt med sina mobiler. Både jag som Hanna var halvt solfrossiga.

Dag 6 – De tre städerna

Vi låg och drog oss till klockan 10.30. Lite senare åkte vi färjan till de tre städerna. Färden tog knappt 10 minuter och kostade cirka 75 kronor t/r för hela familjen. Barnen var ljusår  i sina sinnen från någon form av kulturella aktiviteter.

Trots trippelstrategin med att gå sakta, stanna ofta och försöka muta med kommande glass var det ett sjusärdeles gnäll. De ville bara gå i skuggan. Vackra gotiska kyrkor och charmiga kullerstensgränder var lika intressant som pubar utan öl. 35 graders kvalmig värme krävde sin hen, vi förstod barnens klagomål utan att gnälla tillbaka.

Senglea (L-Isla) heter första staden som fick ta del av vårt besök. Charmigt, slitet och nästintill inte en turist i sikte. Uddens mes kända kyrka heter Our Lady of Victorias. Den är mest känd för att ha en juvelbesatt staty samt en Kristusstaty som sägs ha helande krafter. Vi hade onekligen behövt lite av dessa eftersom värmen var tropisk vid det här laget.

Öns vackraste utsikt får man längs ut på uddspetsen: Gnien II – Gardjolas trädgårdar. Den symmetriska trädgården var liten men naggad god, utsikten var däremot storslagen över Grand Harbour.

Jag slog fyra flugor i en smäll när vi satte oss för att äta lunch på en uteservering nedanför murarna. Blidka barnen, blidka oss, se första första halvleken Italien – Irland samt få tillgång till en utsikt som påminde mig ganska mycket om Venedig. Efter denna religiösa upplevelse exkluderat maten i sig gick vi till nästa stad som låg 10 minuter bort.

Barnen var nu  bortom all räddning. Jag pratade med en caféägare att hålla ett vakande öga på barnen, fixa varsin läsk till dem samt se till att de hade tillgång till Spotify. Det var ohållbart att begära att barnen skulle orka se massor av byggnader. Strategin gjorde alla parter nöjda.

Bigu (Vittoriosa) som staden heter är större än Senglea. Jag och Marie traskade varsamt runt i de svala stenlabyrinterna. Vi gick runt i en stadsdel som i folkmun kallas Collachio. Det var här korsriddarna byggde upp sina värdshus på 1530-talet.

De slumrande gränderna och restaurerade byggnaderna påminde mig om hur det ser ut i Italienska småbyar. Från muren såg vi över till tredje staden ll-Kalkara. Till vår besvikelse var Fort Angelo stängt för allmänheten, vilket gjorde att vi missade att ta oss till Bigus uddspets. Inkvisitorn palats var dessvärre också stängd. Den fungerade som domstol för de olyckliga stackare som kyrkan ansåg som hot.

Våra kära barn berättade om vad de gjort, vad de sett, och hur skönt det varit att vila fötterna och slippa solstrålarna. Efter en siesta gick vi ut på en härlig kvällspromenad. Vi hade köpt kattmat i syfte att mata de hemlösa katterna. Barnen uppskattade detta väldigt mycket. Kvällen avslutades med delikata glassar.

Dag 7 – Turistfällan Blå grottan

Mobilalarmet ljöd klockan 08.30. Efter frukosten tog vi buss 74 till Blå grottan. Färden tog bara 30 minuter. Bussarna gick en gång i timmen, men just mellan lunchtid så var det två timmar innan nästa skulle komma.

Turistfällan var utstuderat upplagd. Alla barn  över 10 år fick betala vuxenpris. Hela kalaset gick på 320 kronor för en båtfärd mellan 20-25 minuter. Högst åtta kamerakåta turister fick vistas i båten samtidigt. Det väldiga valvet i klipporna har fått sitt namn utav den blå färgen som periodvis fladdrar under ytan.

Båtturen i sig var okej, precis som det blå fladdret. Bäst var dock att sitta med fötterna doppade i det azurblå vattnet invid kajen. Här följde man skytteltrafiken av andra turister, folk som dök med tuber och andra som badade i den pyttelilla klippbadstranden.

Efter denna turistkommers gick vi av tidigare av bussen för att handla på Lidl. Därefter en lång siesta för att återigen äta på utmärkta Str.eat whisky and bistro. Deras väl tilltagna pasta carbonara var lika magisk som första gången.

Mätta och belåtna genomsökte vi på barnens order varenda souveniraffär i området. Senare på kvällen återupprepades processen med kvällspromenad och kattmatning. På tv var det två toppmatcher, dels Italien – Spanien, dels England  – Island. Italien vann sin match precis som Island oväntat gjorde. 

Dag 8 – Dingle Cliffs och Mdina

Natten hade för min del varit dysfunktionell skoningslös. Det gick helt enkelt inte att somna och jag låg vaken tills vi skulle gå upp klockan 09.30. Trötthetskoman mildrades lite av en kokainstinn kopp kaffe där skeden  knappt gick att röra med på grund av den grumliga konsistensen.

Buss 74 till Dingle Cliffs tog runt 75 minuter. Vi gick av mitt i ingenmansland till ett av Maltas mest orörda område. De 300 meter höga klipporna störtdök ner i det blå havet. Det var en mäktig upplevelse att se kontrasterna av vad naturen kan åstadkomma utan människornas hjälp. Den dramatiska utsikten visade upp en otämjd sida av Malta.

Det var vi och åtta andra som gick de 15 minuter promenaden tog, de andra turisterna kom direkt till det lilla ensliga kapellet Tal-Providenza precis bredvid stupet, för att 10 minuter senare åka tillbaka. Bussen gick en gång i timmen så familjen hade god tid att smaska på frukt och bär på en bänk 1½ meter från klippkanten.

Ärligt talat var det en meditativ känsla att blicka över det oändliga havet med dessa mäktiga klippor som bästa kompisar. Barnen skötte sig otroligt bra under hela tiden, trots blåst och kvav värme.

Beslutet att skippa moderna Rabat var inte svårt. Fokuset låg istället på att utforska tysta staden eller som den heter Mdina. Tiden har stått still i den före detta huvudstaden.

Staden är omgiven av bastanta och näst intill ointagliga murar. Mdina var betydligt mindre än Valetta, men sjukt tillrättalagt. Det fanns inte en sten som låg på fel plats. Självklart var detta positivt, men  i symbios med turisthorderna blev lite som att gå i ett stort välskött museum.

Fontanella tea room serverade autentiska italienska pizzor i en vacker miljö med utsikt över omgivningarna. Till skillnad från Valletta som har sitt hav som utsiktsmarkör upplevde jag att utsikten från Mdina långt ifrån lika storlagen. Sandslätten med buskar, några enstaka träd och hus matchade inte staden i sig.

Den timslånga bussresan från Mdina till Valletta var välbehövlig; tröttheten gjorde sig påmind och ögonen kändes som två brinnande eldklot. Efter siestan gick vi ut för att handla, mata katter och insupa den svalare kvällsluften.

Dag 9 – Mellieha beach

Alarmet berättade intensivt att det var dags att gå upp klockan 08.30. Dagens agenda bestod av att besöka Maltas största badstrand. Buss 49 guidade oss mekaniskt till Mellieha och den längsta restiden hittills, cirka 1 ½ timme.

Även på denna beach fanns det tydlig information om vilka arter av maneter (10 stycken) det fanns i området, och vad man skulle göra ifall man blev bränd. Ett möte med maneterna kan sluta mycket plågsamt  på grund av de tusentals brännande nässelcellerna. På de beacher vi besökte fanns det nät som hindrade manetstim från att komma i kontakt med badsugna.

För 300 kronor fixade strandpersonal två solstolar och två parasoll till oss på den västra beachflanken. Den barnvänliga stranden var nästan proppfull av människor. Sanden var så het att den knappt gick att gå på. Mellieha beach hade det mest långgrunda vattnen av alla Maltas badstränder, vilket förklarade barnfamiljshorderna.

Det fanns stor tillgång på allehanda vattenaktiviteter med dylika fordon som trampbåtar. Jag och barnen sprang till vattnet, medan badkrukan Marie vaktade våra prylar.

Frida och jag korsade hela stranden genom det långgrunda vattnet. Vi upptäckte ett vattenland lite längre ut. Kostnaden för detta var 60 kronor per person. Trots idogt tjat fick jag inte med Hanna till en timme på dessa plastkonstellationer. Vattenlandet var väl inte exceptionellt, men 60 minuter avverkades ganska snabbt. Via handtag tog man sig upp till rutschkanor, höjdhopp, gungor och studsmatta.

Min rigor mortis gjorde det komplicerat att sig upp till vissa aktiviteter, Frida var för kort. Vissa av dem krävde nästan en bergbestigningsexamen. De hala plasttingestarna var som gjorda för att halka på, vilket vi dråpligt gjorde ofta.

Fem timmars bad fick vara nog, värmen var diktatorisk . Jag hade lyckats bränna mig ordentligt under de långa vattensejourerna. Bussen hem gick 30 minuter snabbare än på hitvägen.

Vi åt från gårdagens pizza-doggybag innan det var dags att hämta kattmatspåsen, äta glass och shoppa souvenirer. Städning och packning var det som vi ägnade de sista timmarna åt innan vi skulle gå och lägga oss.

Dag 10 – Avskedspromenad och hemfärd

Framför mig hade jag en mental Golgata av Guds like. Inte en sekund sömn eftersom jag inte kunde somna. Klockan 09.00 gick vi alla upp då lägenhetsreglerna var tydliga med att alla gäster skulle lämna boendet innan klockan 10.30. Vid det magiska klockslag lämnade vi nyckeln på köksbordet.

Bagaget fick vi tillåtelse att ha kvar utanför lägenheten, tills det var dags att åka. Jag trodde att det skulle bli segt att rasta av dessa 6 simmar utifrån att vi sett det mesta. Det visade sig istället att klockan tickade på snabbt.

Dagens första och enda mål var den beryktade S:t John Katedralen. För 200 kronor fick vi inträde till en av världens finaste katedraler. Det är omöjligt att hitta något som är mer tvärtemot stilistiskt än detta. Varenda millimeter tycktes vara prydd av bladguld, bokstäver, kors, änglar, barn, änglar. Varken jag eller Marie hade sett något så imponerade förut, synd bara att vi inte förstod innebörden av den imposanta estetiska konsten.

För mig blev det redan efter tio minuter ett enda stort virrvarr av tristess, allt liksom flöt ihop. Barnen fick fick säkerligen traumatiska upplevelser av allt det religiösa stöldgodset.

35 graders kvalmighet följde oss under avskedspromenaden runt murarna. Lower  Barrakk garden hade undgått de tidigare dagarnas flagranta upptäcktsfärder. Platsen blev ett andrum för vila, skugga och dryck. Precis som sina syskon, Hastings garden och Upper Barrakk garden for tankarna instinktivt till Sagan om Ringen eller Game of Thrones.

Vår sista middag blev på exklusiva Papannis Italian Restaurant. För dyrare pengar fick vi nästan lika god mat som på de andra mathaken, men mindre portioner. Efter maten hämtade vi bagaget och tog buss X4 till flygplatsen klockan 16.55.

Vår busschaufför  fick dock ett ryck och lämnade alla sina passagerare i sticket, cirka 1 mil från flygplatsen. 30-40 minuter hann gå innan en ny irriterad gubbe tog över stafettpinnen. Ingen fick någon förklaring vad som skett eller varför.

Det viktigaste var dock att vi inte missade vårt flyg. Det blev godis till våra trevliga vänner The Skarins, vilka skötte om katter som växter medans vi var bortresta. Jag köpte på mig ytterligare en fin parfym till samlingen: Dior Sauvage. Flyget och bilfärden till Norrköping fungerade friktionsfritt. Runt klockan 23.00 äntrade vi lägenhetshallen i Ektorp. Borta bra, men hemma bäst.

Sett i backspegeln

Om man inte får för sig att hyra bil på Malta är det klockrent att köpa 3, 5 eller 7 dagars kollektivtrafikkort. 210 kr för vuxen, 150 kronor för barn, men också härligt smidigt, bara gå på en buss utan att strula med mynt, biljetter och köer.

Utifrån ett bussperspektiv så kunde vi haft med oss badkläder i väskan, ”i fall att” man hittade någon mysig enslig vik, vilket vi gjorde några gånger.

Adekvata supermarkets växer inte precis på träd i Valletta. De som har hotell behöver inte bry sig, men de som hyr lägenhet likt oss får ta färjan över till Sliema och där The Point Mall.

Under vår förra resa i Genevé vågade man knappt titta på kvittot efter ett restaurangbesök. På Malta var det nästan tvärtom. Generellt sett god mat, stora portioner och mycket prisvärt. Runt 500 kronor för huvudrätt och dryck för två vuxna och två barn.

Det enda som bryter av alla kalkstensbyggnader är olika färger på burspråk och dörrar, vilket kan bli lite enformigt efter ett tag. Städerna hade också en tendens att vara hopväxta, något som gjorde det svårt att veta när en stad började eller slutade. Trots att alla kyrkor såg ungefär likartade ut så var det ändå dessa magnifika byggen som stack ut i städerna.

Det fanns bara fördelar att åka i juni. Det är varmare, dyrare och betydligt mer trängsel på Malta under juli och augusti.

Spåren av inspelningen från första säsongen av Game of Thrones syntes det knappt ett spår av. Självklart skulle denna succéserie bättre kunna infogas i landets turism.

Valletta var för oss kullerstensgator, ringmur, fort och torn omgärdad av turkosblått vatten och i vissa fall vackra växter, träd och blommor. De traditionella maltesiska burspråken i olika färger var något signifikativt för Malta. Husen på Malta överraskar oftast sina besökare med utsmyckade helgonbilder. Statyer, monument och annan utomhuskonst fanns det minst sagt gott om.

2018 blir Valletta kulturhuvudstad i Europa med Leeuwarden i Nederländerna. De förfallna områdena och eftersatta byggnaderna kan få renässans i och med att det tycks restaureras överallt i Valletta. Malta tillhörde ett av de områden i Europa som blev värst drabbad utav 2:a världskrigets bomber. Exempelvis föll det 6700 ton bomber under 6 veckor.

Dock såg såg framför mig ett stort turistiskt uppsving när staden om ett tiotal år återfår sin forna glans med mer hjälp av UNESCO och EU. Valletta i Symbios med de tre städerna samt närheten till fina sandstränder på en relativt liten ytan ger besökarna en varierad semester.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Inledning

I två år har jag och Marie lagt undan pengar i ett resekonto med syfte att själva, utan barn, resa någonstans där det finns höga berg. Ett resereportage på nätet om Genèvesjön väckte mitt intresse. Eskapismembryot förmedlades sedan till min fru, som gillade vad hon läste.

Arméknivar, choklad, banker, neutralitet och klockor förknippade vi med landet som förväxlas med Sweden. Hårdrockgrupper som Shakra, Gotthard och Krokus känner jag också väl till. Genève är med sina knappt 200000 invånare Schweiz näst största stad och  ligger på gränsen mot Frankrike. Lausanne är landets fjärde största stad med cirka 130 000 tusen invånare.

Barnens fem föräldrafria dagar var minutiöst planerade i kombination att ta eget ansvar. Hade vi valt att inkludera dem på resan var vi rädda för att de dött utav allt utforskande. Det hade inneburit att såväl deras som vår semester hade blivit en orgie utav tjat, gråt och frustration. Då är det bättre att välja ett resmål som i högre grad attraherar dessa miniögonstenar på ett bättre sätt såsom London, Paris, Gröna Lund eller någon kuststad.

Dag 1 – regn och rusk

Vi bilade från Norrköping till Arlanda runt klockan 11.30. Vi checkade in, åt en hemmagjord lunch, köpte vatten och kaffe. Klockan 18.15 landade vi i Genève. Vi hämtade biljetter för att få åka gratis buss in till centrumet. Det visade sig att vårat hotell låg precis emot järnvägsstationen och granne med ett medelstort H & M.

Efter att ha checkat in och hastigt sett våra rum for vi ut i ett Genève fylld med mörka moln, ackompanjerad utav en förrädisk blåst. Det blev en relativ kort sightseeing invid strandpromenaden, innan vi började leta efter ett ställe att äta på. Det dystopiska vädret bjöd inte in besökarna till mera utforskande till fots.

Vi vacklade mellan att fira inledningen av semestern eller att satsa mera på kommande middagar. Efter ett febrilt letande fann vi halvtorftiga Istanbul kebab. Prisläget i Schweiz är otroligt nog högre än i Sverige. För en falafel med vatten, en wrapkebab med öl landade priset på 320 kronor; då pratar vi inte svenska storlekar precis.

Regnet tilltog och vi skyndade hem till vårt hotellrum. Då allt är dubbat på franska i detta alpland innebar det att själva tv-tittande i stort sett blev helt ovidkommande. Till och med jag klarade av att se andra halvleken av Liverpool – Sevilla. En batalj spanjorerna välförtjänt vann med 3-1.

Dag 2 – långpromenadsorgie

Jag hade knappt sovit någonting, Marie vaknat runt 16 gånger. Frukostbuffén, men främst kaffet lockade ner oss (mig) på ostadiga ben. Servicen och den sparsmakande morgonmålsintaget var klart över förväntan. På alla Hotell i Genève ingick det ett gratis buss-och spårvagnskort. Trots fyra kokainstinna espresso var både min själ som kropp balsamerad av ren skär koma.

Klockan 08.30 var vi i utforskarberedskap att upptäcka strandpromenaden som bland annat skulle ta oss till FN:s Europahögkvarter. Mörka moln, blåst och regn slog följe med oss under den långa promenaden. Strandpromenaden miste lite av sin charm när vi var tvungna att tämja våra paraplyer. Vi gick genom en härlig naturpark innan vi nådde fram. Den symboliska jättestolen som skuggar FN- huvudbyggnaden var tyvärr under restaurering.

Regnet upphörde lyckligtvis, och vi traskade vidare till Gamla stan. Området stolthet är utan tvekan St Pierre katedralen. Dock var även denna mäktiga byggnad föremål för en stor renovering. Vi upplevde Gamla stan som lite för splittrad och ogreppbar.

Efter några timmar kändes det som att sulorna på skorna successivt hade slipats bort. Vi var också osäkra om det var träningsvärk eller benhinneinflammation som gäckade oss. Tre gånger under dagen och kvällen sprack himlen upp. Jag och Marie greppade varje tillgänglig solstråle sittandes någonstans där det gick att lapa sol.

Nästa anhalt som turistbroschyrerna skvallrade om var i närliggande Bastionparken med Reformationsmuren som ögonsten vilken uppfördes 1909 för att hedra grundarna av protestantismen. Det var en mäktig mur som vi spanande in i typ tre minuter. Vi gick tillbaka till gamla stan, för att sedan leta upp en italiensk restaurang som vi sett tidigare.

La Trattoria da Tonino var bara sådär perfekt en trattoria kan vara. Ägaren delegerade sina familjemedlemmar och anställda till våra bord. Själv höll han mafiosolikt koll på läget och charmade pillemariskt kunderna. Den sjusärdeles krämiga Pasta Carbonaran var al dente i symbios med svartpeppar, parmesan, italienskt vatten och italienskt öl – dagens höjdpunkt kändes det som då.

Sedan barnsben har jag varit av den åsikten att allt som byggs i en stad inte bara ska vara funktionalistisk, utan också estetisk. Det ska gälla allt från elstationer, lyktstolpar, till papperskorgar och gångvägar. Synergieffekterna utav detta blir gladare invånare, förvånade turister, historisk särprägel, utomhuskonst med mera. I Genève körde de stenhårt med att måla upp sådant som i Sverige till 99.8 procent är klätt i grått.  Jag hittade säkert över 50 stycken konstverk, istället för 50 gråa intetsägande funktionstingestar.

Vi valde sedan mellan att ta en siesta eller halvligga på några bryggor. Eftersom solen visade sig någon halvtimme blev det flytbryggan. Vad ska man som turist göra i en storstad om vädret gäckar en, om man är mätt,  inte gillar konstmuseum eller är snuskigt segtrött? Att gå till hotellrummet kändes onekligen som en semesterförlust, då kunde vi lika gärna befunnit oss i Finspång.

Vi valde istället att ta ytterligare en långpromenad längs floden, fast i motsatt riktning. Det märktes ganska snart att det blev fler färgade människor ju fler kilometer vi lämnade bakom oss. Blomsterkreationerna var färre och bänkarna långt ifrån nymålade. Det var i vilket fall vackert på ett annorlunda sätt. Avsaknaden utav turister var en befrielse.

Vi shoppade inte direkt loss på deras svar på NK: Manos, men en deodorant och vatten hamnade i ryggsäcken. Matavdelningen på Manos var förövrigt helt klockren. Sjukt trötta stegade vi in på hotellet efter att ha handlat på oss lite godis. Att man utan tillstymmelse till sömn ändå gått runt 2 mil, varit på bra humör och tagit mängder av foton av staden i olika vinklar är en gåta som förblir olöst. Denna natt sov vi båda som däckade näbbdjur efter att ha ha varit ute på sociala medier samt pratat med barnen.

Dag 3 – solen regerade

Vi tog en välförtjänt sovmorgon innan frukostbuffén. Jag hade sparat en del av Genève till denna sista dag. Till skillnad från gårdagen så kändes inte energiflödet som en chimär. Att solen på långa vägar inte var skymd av svarta moln gjorde definitivt inte saken sämre. Klockan 10.30 flanerande vi  till Parc de Cirque.

Dessförinnan dess hittade jag den förträffliga affären Blue Max. Butiken var fylld av accessoarer som udda ringar, halsband, T-shirts och dylikt. Jag valde mellan två ytterst coola dödskalleringar, något som slutade med att jag blev 800 kronor fattigare, men två ringar rikare.

Den nyanlagda parken bestod av en gigantisk skateboardpark, men också orangeröd sand i kombination med asfalterade cykel- och gångvägar. En minst sagt konstig park. Bredvid den hölls en lokal lördagsmarknad där färska frukter samsades med ost, kött och grönsaker. The Bain district låg bara några 1000 meter därifrån. Etografiska- och Klockmuseet var två platser som fanns i räckhåll.

Vi fortsatte istället vidare till staden i staden: Carouge – Genèves svar på Greenwich Village.  Jag vet inte om det var  dåliga lokalsinnen eller en taskig turistkarta som  låg bakom fenomenet att fråga oss fram till platsen. Efter ett tröstlöst gående kom vi till sist fram till Carouge.

Det var helt klart värt mödan. En mysig huvudgata där spårvagnen gick, flankerades av pittoreska hus fyllda till bredden med hantverksbutiker, caféer och designprylar. Två timmars livskvalitetstid spenderades på detta helt underbara ställe, inklusive en långfika och en bänksiesta.

Från denna ändhållplats tog vi oss till nästa ändhållplats via spårvagnen. CERN betraktas som det ledande laboratoriet i världen för högenergifysik och världens största laboratorium för forskning inom partikelfysik. Den forskning som bedrivs är i första hand elementarpartikelfysik men även fundamental fysik inom angränsande områden.  För Marie och mig som knappt klarade Matte A framstod det hela som armeniska.

CERN forskar inte bara inom partiklar utan ligger också långt fram inom IT-området, till exempel utvecklades World Wide Web vid laboratoriet som idag är ledande med avseende på utvecklingen av Grid-tekniken inom Europa där Sverige deltar genom SweGrid-projektet.  Medlemsländerna betalade nästan 7 miljarder för kalaset 2008. Vår timing var optimal då vi precis hann till den futuristiska informationsfilmen. Inträdet var helt gratis.

På tillbaka vägen stannade vi till på IKEA. Det kan tyckas ganska idiotiskt att besöka något som är så typiskt svenskt och i vårt fall osar Linköping lång väg. Det var dock det som var charmen. Att kunna jämföra utbudet med Sverige. Se om de serverade köttbullar, vilket det gjorde eller återuppliva alla svenska namn på svenska i ett annat land.

Några stationer senare stegade vi av invid ”Smurfhusen”. Mellan 1982-1984 byggdes dessa coola byggnader som nästan täcker ett helt kvarter och som influerats av Antoni Gaudí och i viss mån Smurfarnas hus. Det var definitivt en annorlunda upplevelse. Därifrån var det inte så väldans långt bort att gå till FN:s Europakontor. Trots att stolen var övertäckt blev det en betydligt större upplevelse att se platsen med sol men utan spöregn.

Granne med det stora FN-palatset låg den botaniska trädgården. Troligtvis har många internationellt avtal rotts i hamn via diskreta diplomatiska överläggningar i dessa lugna filosofiska promenadstråk. Både jag och Marie blev hänförda av den variation som parken ståtade med. I de välskötta trädgårdarna fanns djur, örtgårdar, rosarier och typ tusen saker till, en helt underbar plats.

Den förföriska parken bands ihop med strandpromenadstråket, vilket i sig var en grogrund för unga som gamla att samlas. Vi strosade längs med vattnet till den stora allmänna piren som avslutades med en dvärgfyr. Två minimala stränder fanns där liksom bastu, omklädningsrum och massage. Vi var långt ifrån ensamma, utan hela piren fullkomligt vibrerade utav ett härligt folkmyller.

Jet d’Eau är en gigantisk fontän och är en av stadens mest kända landmärken samt av de största fontänerna i världen. Den ligger vid den punkt där Genèvesjön mynnar ut i floden Rhône och är synlig i hela staden och från luften. Från Piren eller kajen kunde besökarna ta optimala bilder på Jet d’Eau. Vårt tilltänkta indiska hak hade dels på tok för lite rätter på menyn, dels var snuskigt dyr.

Det blev istället Restaurang Bombay som fick bana vägen för våra utsvultna strupar. Jag åt en stark poulet Jalfresi med ett indiskt öl. Marie beställde Butter Chicken med en Lassie mango. Till detta blev det naan bröd med nötter, ost och chili. Kalaset gick ändå på runt 750 kronor, men maten var fantastisk. Klockan hade hunnit bli 21.30 innan vi äntrade hotellsängen. Det fanns lagom tid att skriva digitala kort på, prata med barnen samt ta det lugnt och packa.

Dag 4 – Lausanne

Efter frukosten betalade vi  de 5000 kronor som 3 nätter på Hotel Les Arcades kostade. 45 minuter tog den friktionsfria tågresan mellan Genève och Lausanne. För två biljetter fick vi betala 390 kronor. Logistiken i området var snuskigt servicevänligt. Tågen gick ofta, var inte superdyra, men bekväma och snabba. Vi passade också  på att köpa biljetter från Lausanne till Genève flygplats.

Klockan 10.15 var vi framme i Lausanne. Därifrån tog vi metron till vårt hotell.  Swiss Wine Hotel och Bar låg påpassligt precis invid vår metrostation. Även denna stad körde med att alla som bodde på hotell fick ett gratis resekort som gällde på all kollektivtrafik.

Trots bra väder så var både jag och Marie lite halvsega utifrån allt gående. 4½  mil på 3 dagar kräver sin man eller kvinna – retroaktivt. Typiskt nog så var Lausanne byggd på några hundra  backar. Den första kilometern gick i lodrät riktning genom oändliga kullerstensstigningar.

Den inklämda, men mäktiga Katedralen besöktes av oss tillika Schweiz största. Den intilliggande terrassen hade en utsikt att mörda för. Därefter fikade vi, kollade till Gamla stan och Lausannes nya flashiga kvarter, Flon district.

Ouchy kallas hamnområdet som får anses vara porten till Genevesjön. Här utgår de olika båtturerna från.  Inför morgondagen inhandlades därför två biljetter till en båtfärd från Lausanne till Chateux De Chillon. Utsikten till andra sidan med de höga alperna som bakgrund var bara sådär surrealistiskt vackert, precis det vi hade hoppats få se under resan.

Vi  följde strandpromenaden till The Olympic Museum. Inträdet på 160 kronor per person reducerade vårt intresse för olympiader. All utomhuskonst i den stora trädgården var relaterat till tidiga olympiska spel. Det fanns exempelvis både en höjd- och stavhoppsribba som påminner besökarna hur högt ett världsrekord egentligen är. Jag och Marie förlade en timmes välbehövlig siesta på de välskötta gräsmattorna.

Slaviskt följde vi den resterande biten utav strandpromenaden till dess ände, och tillbaka. Gradantalet hade stigit till 25 grader. Vi var aningen uttråkade, men fortsatte att gå eftersom vi inte hade något bättre för oss. Till sist hamnade vi på ett halvstort tivoli, typ Axels, fast större. Dock var det ljusår från Gröna Lund eller Liseberg. Det innebar att vi bara tittade, inte åkte.

Efter att ha sett allt som var värt att se i Ouchy tog vi backen därifrån till City. Den kändes som måndag hela veckan, den tycktes aldrig ta slut.

Vi gick återigen runt Gamla stan med huvudsyfte att hitta någon mysig restaurang. Ibland är denna process som förgjord. Efter ett helvetiskt letande fann vi Les Brasseurs. Ett franchiseställe som fanns på fem andra ställen i landet. Både jag och Marie fegade eftersom vi tog varsin stor burgare. Jag var exceptionell tydlig med att mitt kött skulle vara beyond well done.

Första tuggan bevisade att informationen inte lämnat bordet. Det rosa köttet bländade mig. Istället för att bara be servitören att göra om well done grillningen åt jag upp hälften av denna muleupplevelse. Jag omsatte min frustration i ren skär svenskhet ”jag vill absolut inte vara till besvär mentaliteten”. Den kalla ölen var det som fick godkänt. Ironiskt sett landade slutnotan på den dyraste hittills, ett hån mot oss fegisar.

En av höjdpunkterna på denna dag var att få kasta sig på sängen. Det gjorde vi efter att ha checkat in klockan 20.30. Kvällen avslutades med sociala medier, mobilspel och skicka ”Riktiga vykort”.

Dag 5 – Genèvesjön

Vi gick upp runt klockan 09.00. Frukosten ingick inte på detta hotell. För 340 kronor kunde vi få en buffé, men priset kändes lite väl högt och snålheten tog överhanden. I Ouchy handlade vi på oss vatten, yoghurt och bröd för bara 70 kronor. Vår båt avgick klockan 11.20, 13.25 var vi framme vid Chillon Castle.

Vägen dit kantades utav genant vackra vyer i symbios med ett fantastiskt sommarväder. Château de Chillon är ett ”sagoslott” byggt på en undervattensklippa vid östra ändan av Genèvesjön i Schweiz mellan Villeneuve och Montreux. Medeltidsslottet var oväntat häftigt även innanför murarna.

Fängelsehålorna och tortyrkammaren var exceptionellt obehagliga. Istället för överdådiga rum dekorerade med miljontals av tavlor bestod slottet av mindre karga rum där funktionaliteten stod främst  i fokus. Toaletten var en sådan plats; två hål på en marmorställning och 40 meter rakt ner i vattnet.

Vi valde att gå den 3 kilometer långa strandpromenaden till Montreux, istället för att ta bussen. Av alla sådana promenader jag gått var detta kungen av strandpromenader. Istället för bara en vattenlinje kantades färden av oändligt med kreativt varierade blomsterarrangemang, trädplanteringar och utomhuskonst. Alla färger, höga snöprydda alper, det blå vattnet, klippor, konstbänkar och båttrafik skapade en 3 kilometers naturtavla som vi inte sett maken till.

Efter denna sanslösa promenad var vi framme i Montreux. Det vimlade av människor runt kajerna. Gruppen Queens sångare Freddie Mercury hade hedrats med en staty invid vattenbrynet. Anledningen var att han slagit sig ner i denna underbara stad och skaffat sig en egen studio: Mountain recording studio.

Självklart ville vi ta foton där jag och Marie var i bild med denna karismatiske personlighet. Det ville tyvärr halva Bombay också. De fick fototokiga japaner att verka folkskygga utifrån att de skulle ta några 100 foton på varandra i alla olika konstellationer, möjliga som omöjliga. Att släppa fram några andra turister låg inte i deras intressen. Till sist blev jag tjurig och provocerade fram fotolägen för oss.

Efter denna pärs gick vi runt i staden för att hitta någonstans att äta. Jag hittade efter en stund en annan agenda. Beläget högt upp låg deras gamla stan. Jag ville helt enkelt se medeltidshusen, medan Marie definitivt inte delade detta engagemang. Efter horribla uppförsbackarna fick jag temporärt njuta utav de arkitektoniska mästerverken.

Marie och jag hittade ingen passande restaurang utan tog tåget till närliggande Vevey. Efter all sol hann det mulna till ordentligt för att i nästa sekund börja spöregna. Det var inte alls lika upphetsande att utforska staden som bland annat är känd för att Charlie Chaplin bott här i 25 år. Vi lyckades dock ta foton på oss och Chaplinstatyn invid strandkanten.

Likt ett gudomligt ingripande hittade vi lite senare en tvättäkta italiensk restaurang, Molino. Den tillhörde kategorin dyrare hak att äta på. All pasta gjordes direkt på stället och helt synligt, bara det en upplevelse. Vi tog varsin Tortellini alla panna. Den himmelskt krämiga såsen var mat för gudarna. Trots att jag kunde ha ätit tre gånger som mycket var varenda tortellini värd 30 sekunder i gommen.

Tåget till Lausanne gick klockan 18.15. Den resan tog bara 15 minuter. Kvällen avslutades med att vi handlade frukost inför morgondagens hemfärd. På agendan stod också dusch och packning. Sammanfattningsvis så upplevde vi Lausanne som en stad som ingen av oss riktigt gillade.

Dag 6 – hemfärd

Mobilen hamrade in budskapet att vi var tvungna att kravla oss upp från den sköna sängen. Vi betalade 2500 kronor för två nätter på detta braiga hotell, sedan metro till järnvägsstationen för att ta tåget till flygplatsen. På grund utav det dyra prisläget blev det inte mycket shoppande.

Frukosten avverkades invid vår gate. Hela reseprocessen fungerade sjukt bra. Det var bara från Arlanda till Norrköping som det blev 1½ timmes försening då det inträffat en olycka. Vi var hemma runt klockan 19.00. Barnen var frenetiskt nyfikna. De blev halvnöjda med de örhängen de fick samt lite godis. Borta bra men hemma bäst.

Hela kalaset hade gått på runt 19 000 kronor. Det kan tyckas dyrt, men vi vistades i ett av Europas dyraste land. Både jag och Marie var väldigt nöja med vad vi upplevt.

Continue Reading »

No Comments

Ett resmål av rang

Jag och min fru har länge pratat om att få uppleva en natt i detta världsberömda ishotell. Eftersom vi indirekt kan dö imorgon, kunde vi lika gärna ta itu med besöket så snart som möjligt. Resekontot var påfyllt så det var egentligen bara att boka.

Vi bestämde tidigt att barnen inte skulle med. Anledningen var att det skulle bli för mycket gnäll och på så sätt devalvera upplevelsen av vistelsen. Nu fick de möjligheten att längta efter oss, vi efter dem samt bevisa sitt egenansvar. Självklart hade vi förberett dem via adekvata instruktioner såsom mata katterna, vilken mat de skulle äta, läxor och dylikt.

Det var med blandad skräckförtjusning som jag bokade upp de två dagarna. Jag har aldrig på eget initiativ rest till någon kall destination. Kan man vara allergisk mot kyla? Har ingen aning, men jag borde ligga i farozonen då jag har  Raynaud’s fenomen.

”Vad som händer hos patienter med Raynaud’s fenomen är att när exempelvis fingrarna utsätts för kyla så uppstår en spasm i blodkärlet, där små artärer snabbt drar ihop sig, och fingrarna blir vita eller blåaktiga och domnar. Detta gör inte ont men det gör det ofta när sedan spasmen släpper, och blodet rusar med pulserande kraft. Hela processen är ofarlig men obehaglig, och som sagt ibland smärtsam.”

Att på eget bevåg göra en sådan här resa beror just på själva exklusiviteten, något man bara borde göra en gång i livet – trots kyla, snö och is. Lyxresa borde vara ett epitet på denna reseskapism. Vi ville inte boka de två billigaste alternativen, utan valde nivån under de mest exklusiva. Det innebar dock en horribel kostnad på på 6000 kronor för en natt med frukost. Utifrån devisen – en gång i livet, blev detta egentligen inget problem.

Jag förbokade också en 3 timmars skotertur för  2500 kr för två personer. Tåget från Norrköping till Arlanda tur och retur var däremot relativt billigt: 916 kronor. Att flyga med Norwegian kostade bara 1300 kronor för två personer t. En natt på Bishop Arms i Kiruna för 521 kronor. Till detta tillkom  det en LKAB-tour för 700 konor samt två restaurangbesök, tilltugg och presenter.

Dag 1 Kiruna

Vi valde att ta en taxi till Centralstationen på morgonkvisten, väl värda de 200 kronor som logistikkalaset kostade. Klockan 06.27 avgick vårt tåg till Arlanda. Vila, läsa NT, spela Ruzzel, prata och häva i sig några kokainstinna baljor kaffe passade perfekt in i tåglunken. Jag hade inte vilat på tåget utan valde flyget för det ändamålet.

Det visade sig att vårt flyg var två timmar försenat vilket var ett ypperligt tillfälle att vila. Innan jag hann sluta  ögonen frågade jag Marie något om Kiruna; en dum ide sett i backspegeln. Det var inkörsporten till att väcka upp Nordeuropas mest pratglade norrlänning. Han bluddrade faktiskt på konstant och dessutom i jag-form.

Jag vet numera allt om hans arbete, jobbarkompisar, släkt, vänner och familj. Den korpulente medelålders människan hann knappt andas innan han fortsatte med nya kreativa hopsnickrade konspirationsteorier. Jag är för dumsnäll, och han hade ingen avstängningsknapp, så enkelt var det. Det var inte alls svårt att dra paralleller till den den halvjobbiga karaktär som spelades av John Candy i filmen ”Raka spåret till Chicago”.

Att inte besöka LKAB-gruvan  när man är i Kiruna vore ett turistiskt självmord. Jag hade förbokat en tour till och i gruvan några månader tidigare. Den skulle avgå klockan 15.00 från Turistbyrån. Med 5 minuters marginal hann vi med bussen. Det var snarare tur i oturen att planet inte var försenad mer än det var. Min förväntningar var definitivt inte höga, utan den kändes mer som en sak som man borde göra. Det visade sig att jag hade tokfel. 3 timmars touren var värd alla de 700 kronor som vi investerat i aktiviteten.

Vår guide var en äldre herre som pratade utmärkt svengelska, var snuskigt kunnig och dessutom kargt rolig. Av de cirka 50 medresenärerna var vi svenskar i klar minoritet. Det som skulle kunnat bli hur tråkigt som helst, förmedlades på ett sätt så att även en teknik-dyslektiker som jag själv kunde sätta värde på informationen.

Det var först nu som i alla fall jag insåg vilken process det är att producera järnmalm. Informatören berättade att de tar upp cirka 6 stycken Eiffeltornet – per dygn, sanslöst. Efter en välbehövlig fikapaus avslutades allt med ett riktigt intressant  och välgjort gruvmuseum. Vi fick också mycket information om hur processen med att flytta en stor del av Kiruna skulle gå till.

Fullmatade med järnmalmsinformation checkade vi in på vårt hotell Bishop Arms runt klockan 18.00. I princip båda dagarna var förbokade förutom kvällens restaurangbesök. Det visade sig svårare än vi hade anat att få ett bord på de tre restauranger vi hade att välja på, två var helt fullbokade. Vi lyckades till sist vädja fram ett sådant på utmärkta Lindströms Kök och Bar. Marie tog en vildsvinsfilé medan jag fegade ur med en 200 grams hamburgare. Efterrätten bestod utav Blåbär Bavarois.

Inte helt mätta traskade vi ut i  minus 31 gradig schizofren kyla. Känslan av att huden på ansiktet skulle sprick kändes inte alltför avlägsen. Att jag var genant cool genom att skippa mössan skapade dessutom frysskador på, runt och i öronen, Promenadens allra  största höjdpunkt var Kiruna kyrka; en av de vackraste jag sett.

Det var bara en upplevelse i sig att acklimatisera sig i det sterila hotellrummet runt klockan 20.30. Vi hade sällskap av isländsk chokladlakrits samt lite lösgodis. Dagen och kvällen fällde sina offer, vi var helt urlakade och somnade till tv-bruset. Det var bra eftersom morgondagens sovmorgon brann inne på grund av en tidig buss som skulle ta oss till metropolen Jukkasjärvi.

Dag 2 Jukkasjärvi

Mobilalarmet hamrade in sitt ofrånkomliga budskap klockan 07.30. Omtöcknade tog vi oss ner till en adekvat frukostbuffé. Efter en kokainstinn balja med kaffe vaknade kropp och själ successivt upp ur sin koma. Bussarna gick endera klockan 9 eller klockan 13 till byn. Valet föll självklart på just morgontiden eftersom vi inte ville lägga en 500-700 kronor på en taxi.

En halvtimme senare steg vi av invid Jukkasjärvis kyrka tillika ändhållplatsen. I Kiruna hade det varit  -25, i Jukkasjärvi -35 och dessutom en förrädisk blåst. Gårdagens kyla kändes faktiskt mild mot denna helvetiska köldknäpp. Vår husesyn av hobbitkyrkan avverkades på mindre än 3 minuter. Framför oss hade vi en kilometers promenad till anläggningen. I syfte att inte frysa ihjäl,  och införskaffa nässpray passade vi på att besöka byns enda Konsum.

I receptionen på anläggningen fick vi tillgång till overall, vantar, rånarluvor och långa vinterkängor. Därefter gick vi förväntansfulla in i ishotellet. Alla rum förutom de två mest exklusiva vilka innehöll varsin bastu gick att beskådas mellan klockan 10-18, därefter tillhörde rummen gästen. Först äntrade vi en lång huvudgång där gigantiska pelare kröntes av kristallkronor, allt självklart i is. Från den utgick det ytterligare 6 korridorer där själva rummen fanns. Vi inledde med de som var unika i sig eftersom det bara fanns ett utav dem.

Hotellets väggar, golv och tak blir kanvas, och skaparna kommer från alla sorters kreativa näringar. Kreatörerna och konsten i ishotellet varierar från år till år, varje vinter visar en förgänglig kollektion olik alla tidigare. Hotellet smälter i april och återförenas med moder jord vilket är essensen av ett oslagbart miljöprojekt. Sverige, och världens första ishotell grundades 1989 här i Jukkasjärvi.

Varje svit är en konstinstallation med originalverk. Intrikata och designade med individuella teman och omfattande skulpturdetaljer.  Alla konstsviter är individuellt designade och vackert handskulpterade av handplockade kreatörer från hela världen med en mängd olika bakgrunder. Ett privat omklädningsrum ingår alltid till skillnad från Norrskensrummen som vi hade bokat upp.

Vårt  rum var en konstinstallation av ljus, is och snö det vill säga enen hyllning till det mystiska norrskenet. Ett konstrum där sängen omhuldas av en svepande väggskulptur av snö och is och en norrskensprojektion spelar i taket. Ett grått tygdraperi för ingången var det enda som skilde vår säng från iskorridoren. Utanför hotellet låg dels kyrkan, dels isbaren. Båda två var en fröjd för ögat.

Efter denna fantastiska upplevelse var det dags att ta på oss extra klädsel inför vad som skulle komma. Jag hade bokat in mig på en 3 timmars skotertur med fika. Annat man kunde betala för att aktivera sig var bland annat isskulptering, åka skidturer, åka hundspann, pimpla, vildmarksöverlevnad, turridning på islandshäst, fotokurser, basturiter och Norrskensturer.

Den utmärkta guiden Malou tog oss över över sjöar och myrar, genom kuperad terräng med utsikt över älvdalen och Kiruna i horisonten. De andra tre ekipagen bestod av skottar, amerikanare och ett annat svenskt par. Utflykten gick tidvis genom tät granskog och eftersom turen skedde dagtid fanns det goda chanser att se vilda djur som till exempel älg, ren och ripa. Jag såg dock inte tillstymmelse av något levande väsen förutom Marie och mig själv.

Det tog inte ens en kvart innan guiden påpekade att jag fått frysskador ovanför näsan. Jag antog att något sådant var fallet eftersom jag frös som ett skadeskjutet djur. Det blev helt sonika att dra ner rånarluvan till bristningsgränsen för att skyla frostskadan. Marie inledde skoterkörandet och gjorde det så bra att hon fick köra hela rutten.

Vi hade tänkt byta av varandra efter halva sträckan, men eftersom jag parallellt började frysa om händerna så nöjde mig jag med en plats bakom Marie. Enda smolken i bägaren var när Marie i en tvär sväng åkte rakt fram, istället  för vänster,  vilket innebar att skoteruslingen välte.

I slutet av färden stannade vi till i en sjukt mysig liten stuga. Där blev det en traditionell norrländsk fika med kaffeost och kok-kaffe vid en värmande brasa. I mitt tycke var de lågorna dagsturens absoluta höjdpunkt i kombination med att komma tillbaka till ishotellet.

Det här var inte min cup of the så att säga. Under normala väderförhållanden hade det varit en sak. Gradantalet låg på -35, vilket guiden sa man kunde plussa på -10-15 grader till eftersom vi åkte mycket på isar. Efter halva turen gick mina tankar starkt till ”Game of thrones” i området invid muren. Dessa tankar förstärktes när jag börja tänka på mina kritvita förfrusna zombiefingrar.

Att appellera till högre makter var självklart helt verkningslöst. Visst, det är torrare luft här än i södra Sverige, men ändå det kallaste jag varit med om under mina 48 år. Det var en högreligiös upplevelse att stiga av skotern för att bege sig in till det varma omklädningsrummet.

Rikligt påklädda vandrade vi den kylslagna kilometern till Restaurang Hembygdsgården. Den hade anor från 1500-talet och var en arkitektonisk sensation utifrån en trivselfaktor. Maten var underbar trots att den runda formen innehållandes potatisgratäng var i minsta laget för en person, vi var två. Den stekta kycklingfilén avlöstes av en smarrig men likaledes snål tilltagen lingonmousse.

Vi stannade återigen till på Konsum där choklad, lösgodis och bubbelvatten köptes. När vi kom tillbaka till anläggningen installerade vi oss i loungen. Från klockan 19.30 till 23.00 flög tiden praktiskt fram. Vi läste tidningar, böcker, åt godis och umgicks med sociala medier. Jag passade på att se nyheterna på min Iphone, då det inte fanns någon tv, vilket egentligen var helt klockrent.

Den sista timmen kändes som en ren väntan på att göra någon form av mandomsprov, en härlig form av oförutsägbarhet. Känslan av att försöka klara av en natt i vårt rum stegrades för varje minut som avverkades. Vi hade tidigare under dagen fått instruktioner hur man som gäst i de minus femgradiga rummen skulle bete sig. Att ta en dusch eller bastu innan man gick och lade sig var något de exempelvis avrådde gästerna helt från.

En kvart efter midnatt gick vi till den dygnet-runt-bemannade receptionen. Vi hämtade ut varsin  sovsäck som innehöll två påslakan samt ett par kängor. Underställ och sockor var det enda vi hade med oss förutom det nyss nämnda. I rummet på de tre fällarna samsades varsin kudde.

Jag var 170 procent säker på att inte sova en enda blund denna natt. För 6000 kronor som rummet kostade för en natt var det väl då man egentligen borde ha sömnproblem, och inte annars. Det var lite typiskt att jag dels somnade snabbt, dels sov hela natten. Marie hade inte lika stor tur eftersom jag snarkade oanständigt  mycket. Den enes bröd, den andres död utifrån ett sömnperspektiv.

Norrskensrummet

Varken jag eller Marie upplevde inte att det blev det kallt i sovsäcken, snarare tvärtom. Det var bara ansiktsglipan som drabbades av lite kyla. Klockan 07.30 knackade personalen på vårt rum. De serverade oss en varm lingondricka. Vi tog på oss våra kläder, lämnade rummet, duschade och tog en skön bastu.

När vi bytt om till våra egna kläder traskade vi vidare till Ishotellets restaurang där en superb frukost serverades. Den var förövrigt en av de bättre jag ätit, produkterna osade av ekologisk kvalitet. Jag gillade verkligen de två våffeljärnen som fanns centralt, där kunde man utan svårighet fixa till sig egna våfflor med tvättäkta grädde och jordgubbssylt.

Vi checkade sedan ut, fick våra diplom att vi klarat en natt på Ishotellet och lämnade tillbaka all utrustning. Vistelsen avslutades med att invänta bussen som skulle avgå vid Ishotellet klockan 10.05. Dessförinnan hade vi besökt anläggningens souvenirbutik. Vi förbokade 2016 års Ishotellkatalog där de avhandlade varje konstrum och kreatörerna som skapat dessa.

Till barnen köpte vi snygga örhängen som skulle föreställa ett Norrsken. Det var för oss det enda Norrsken vi fick beskåda under denna vistelse. Gradantalet var nere på -15 grader det vill säga mer normala vinterförhållanden. Enligt Ishotellet har de ingen ambitionsnivå att bygga ut anläggningen. Deras mål var att bibehålla den höga servicenivån. Britterna är förövrigt de som leder besöksstatistiken från Europa.

Bussen från Kiruna till Flygplatsen avgick klockan 11.00. Så långt var allting bra. Samma sak som drabbade oss på ditresan drabbade oss igen. Planet var återigen två timmar försenat. Denna gång var det ett betydligt tyngre besked när man bara ville hem så snabbt som möjligt.

Även denna gång hade vi tur i oturen eftersom vi med 20 minuters marginal han ta oss till det tåg som gick till Norrköping. Klockan 19.00 var i tillbaka i ”Peking`. Våra grannar The Skarins hämtade oss på stationen klockan 19.00. Borta bra men hemma bäst i kombination med välkomnade barn som dessutom skött sig exemplariskt, enligt dem själva

Resmålsreflektioner

Var dessa två dagar värda cirka 16 000 riksdaler? Jo, det tyckte vi nog eftersom resmålet i sig sneglar åt just det lyxiga slaget. Att vi parallellt passade på att göra och äta var vi kände för utan att bry sig om det ekonomiska var dels en frihet, dels i linje med resmålet.

Mina och Maries förväntningar infriades. Dock hade vi väntat oss en betydligt större värld av is såsom reception, restaurang och dylikt, typ en stad av is.  Anläggningen bestod mer utav träbyggnader än av ishus så att säga. Marie njöt mera av skoterturen än vad jag gjorde, trots det intressant att ha testat på att åka detta vintervidunder, utan att köra den.

Att det var  35 minusgrader förstärkte snarare helheten av vistelsen. Vi har aldrig upplevt sådan kyla vilket skapade ett spänningsmoment.  Jag är helt säker på att det var första och enda gången jag besöker Ishotellet. Nu har vi gjort detta, och det räcker och blir över.

Continue Reading »
2 Comments

Minisemester i Örebro

Att bara bryta vardagspusslet och inrutade arbetsrutiner kan vara källan till kollektiv livskvalitet. Vår familj har i några år pratat om att besöka Gustavsvik och deras vattenrutschkanor. I och med lanseringen av Lost city kändes det som ett utmärkt tillfälle att besöka stället. Under hösten är det skönt att bara komma bort från hemmets ljuva vrå. Jag, Marie, Hanna och Frida bilade halvtidigt på lördagsförmiddagen mot Örebro. Vi tog vägen förbi Finspång ackompanjerad av ett sanslöst vackert höstväder.  Det tog mig runt 1½ timme att tygla den behagliga reserutten.

Vi vart långt ifrån ensamma med att besöka badpalatset. Den ringlande kön tog runt 30 minuter att avverka. Från klockan 12.30-17.30 umgicks vi med vattenrutschkanorna: River run, Treasure hunter, Jungle escape, Thunder storm, Pitch black och Vortex. Mobiltelefoner hade jag bannlyst så det var bara bad som gällde denna dag. Huvudtanken var att inget skulle distrahera oss. Tiden praktiskt taget flög fram tills hungerkänslorna tog överhanden. Lost citys djungelrestaurang var enda alternativet om man inte hade med sig eget käk. Jämfört med Spicy Hot var det ljusår mellan det som serverades. Vi vuxna dräpte varsin kycklingwok med risnudlar, barnen kycklingspett med ris.

Förutom plastvidundren, fanns det bubbelpool, vågmaskin, bastu, klättervägg och en lång ”vild” fors. Familjen spenderade mest tid i den varma och stora vågmaskinbassängen mellan springet uppför trapporna till vattenrutchkanorna. Av dem var det Jungle escape, pitch black och Vortex som tilltalade oss mest. Treasure hunter var den längsta av dem alla med sina mäktiga 202 meter.

Enda smolket i glädjebägaren var Relaxen; vilken olyckligtvis var abonnerad hela lördagen. På den lyxiga avdelningen finns det ång- och torrbastu, bubbelpool, mysig lounge med god mat och dryck samt gratis wifi. Jag fick döva det nederlaget med ett halvt paket Fishermans friend – salmiak.

Något som jag konkret störde mig på var de trögisar som satt kvar i bubbelpoolen när tiden gått ut och vattnet skulle renas. Tyskt plikttroget stod vi andra och väntade på att få vår beskärda del av arbetarklasslyxen. Jag var tyvärr för feg att säga till dessa människor att deras agerande var oerhört nonchalant och egoistisk. Deras avkommor fick dessvärre en finfin lektion hur föräldrar förpassar adekvata sociala normer till periferin.

När vi stod på tröskeln till att se ut som genmodifierade russin bestämde majoriteten att vi skulle bege oss till stugan. Frida drog det kortaste strået då hon tillhörde minoriteten. Efter självplågeriet bastubad bilade vi till stadskärnan i Örebro. Målen var dels snabbmat, dels handla till morgondagens frukost;  det blev Max drive-in och Coop. Jag tog chansen att leta upp Behrn arena där Örebro SK spelar. Det i sig legitimerade mig ett framtida mugginköp.

Vi hämtade nycklar till vår förbokade stuga och till bommen. Två separata sovrum, allrum med en bäddsoffa och fullt utrustat kök. Dock var det allrummets tv som pockade mest på vår uppmärksamhet. Barnen drogs till sina mobiler som terrorister till vapen. Tv-händelsen number one var just terrordådet i Paris som överskuggade i princip allt annat medialt. En attack på demokratin och oskyldiga människor är oerhört skrämmande. Förhoppningsvis leder detta dåd till en europeisk samhällsmobilisering där länderna gemensamt tar itu med problem istället för att förtränga dem.

Mitt fokus låg trots alla hemskheter på playoffmatchen Sverige – Danmark. Svenskarna visade upp sitt bästa spel sedan mannaminne. Det var lite IFK Norrköping varning över deras 65 minuter av matchen. Därefter tröt orken och danskarna ockuperade vår planhalva. Slutresultatet 2-1 var grogrunden till att Sverige besegrade danskarna i deras hemmaborg, vilket gjorde att Sverige kvalificerade sig till fotbolls-EM i Frankrike i sommar – härligt. Matchen slutade runt 23.00 och då hade Marie redan lagt sig. Barnen tittade på Youtube via sina mobiler och jag var för urlakad för att ta mig från bäddsoffan till sängen.

På morgonen hjälptes familjen till att städa stugan med syfte att betala 700 kronor för en slutstädning. De 35 kvm  för 1295 kronor var precis lagom, betydligt trevligare än ett trångt familjerum på Scandic för 1800 kr. Vi lämnade området runt 10.30 för att bila till shoppingnästet Vingåker outlet. Vädret var återigen på vår sida när metropoler som Stora Mellösa, Lappe och Bäsenberg passerades. Mitt och Maries senaste besök skedde 6 år tidigare. Utifrån hur det såg ut då hade det inte skett alltför mycket.

Jag var den stora boven när det kom till ren och skär shopping. Det blev en skön Helly Hansen Jacka, några jeans, ett par snuskigt snygga vinterboots samt underkläder och en klocka. Allt som allt gick det på runt 7000 kronor. Det kan tyckas mycket, men jag hade lagt undan pengar för oförutsedd shopping genom att inte köpa läsk, chips, alkohol, cigaretter eller snus.

Som sagt det var en orgie utav märkeskläder. Jag försöker dock köpa på mig sådant som jag verkligen gillar, inte köpa för köpandets skull.  En annan målsättning är att införskaffa plagg med färger och mönster som håller över tid, inte bara dansar en säsong. Tyvärr hittade vi inte så mycket till barnen; var inte storlekarna för stora så var de för små. Marie hade via sina Ullared utflykter handlat på sig det hon behövde.

Continue Reading »
No Comments

Bryssel – en oväntad pärla

Ett nytt år, ett nytt lopp i en ny stad. Fyra gubbar i sina sämsta år, det vill säga närmre 50 än 45 år begav oss till Europas huvudstad Bryssel. Jag kommer egentligen  inte ihåg varför vi valde Bryssel, men kraven på staden i sig var ytterst låga. Våfflor, choklad, Musslor, EU-parlament, pedofiler och Tintin var några gemensamma igenkänningsfaktorer. Epitetet Europas tråkigaste huvudstad var något som vi allt som oftast läste om i resereportagen.

Ursprungsduon, jag själv och Jarmo Kolehmainen hade sedan tidigare besökt och sprungit i Berlin, Budapest, Lissabon, Bratislava, MadridNice och nu senast Prag. Stefan Hammarström tillkom till Lissabon och den som anslöt sig sist var Magnus Ström via Nice.

Det finns så schizofrent många livskvalitetsfaktorer utifrån dessa årliga resor. Att ha något att se fram emot efter att sommaren slutit sig i sitt skal, något att träna inför, manlig vänskap, god mat och dryck samt att upptäcka nya städer är några bidrag till att reproducera dessa tillställningar. Dock tycker jag att alkoholen tagit en lite för stor plats i dessa resor. I och med att jag från 2014 inlett processen att reducera mitt alkoholintag blev implementeringen av det livsvalet en form av mandomsprov.

Vi var alla aningen halvskadade, men hade ändå ambivalenta anmält oss till stadens löparfest. Mitt squashspelande och löparträningar var som vanligt en källa till diskrepans. Svårighet att hitta adekvata träningstider mellan vardagspyssel, långa jobbpass, sömnproblem och ren skär motivation genomsyrade året 2015. Det i sig har varit en grogrund till jag knappt varit skadad under året som gått. Kompisen Joakim Andersson har varit en pålitlig pådrivare till att löpa 1 gång varannan vecka främst uti Vrinneviskogen det sista halvåret. Förutom dessa pass så har jag lyckats avverka tre påfrestande pyramidintervaller på Borgsmo.

Dag 1 – Upptäckarfasen

Jarmo axlade det hedervärda uppdraget att bila tur och retur till Bromma flygplats. Han och Stefan hämtade upp mig och Magnus klockan 08.15 invid Lidl i Ektorp. Till skillnad från den horribla flygavgångstiden i Prag så var 12.05 en befrielse. Allting flöt på helt friktionsfritt. Vi tog en taxi från flygplatsen till hjärtat av gamla staden.  Vi gav taxichaffisen lite dricks, slutnotan för den logistiska halvtimme landade på 50 euro, delat på fyra personer.

Hotell Mozart hade jag valt med omsorg. Den orientaliska hareminterören var en fröjd för ögat precis som priset. Kostnaden blev cirka 1700 kronor per person för fyra nätter. Jag och Magnus intog blixtsnabbt de närmaste två sängar, de andra två fick tillgång till loftsängarna. Det visade sig sett i backspegeln vara en av resans allra största misstag. Våra sängmadrasser kunde i det närmaste jämföras med Kolmårdsmarmor och var ett aber för oss under alla de fyra nätterna.

Vårt läge invid det världsberömda torget Grand Place, vilken anlades redan under medeltiden och som blev upptagen på Unescos världsarvslista 1998 var helt optimal. Vi flanerade runt i de medeltida miljöerna som var fyllda utav uteserveringar i ett väder som skvallrade sensommarvärme. Vid torget ligger flera byggnader från 1700-talet, och det sjukt coola stadshuset som byggdes redan i början av 1400-talet. Den okända Manneken Pis låg endast ett par kvarter bort från vårt boende.

Brysselregionen är tvåspråkig det vill säga franska och nederländska, dock talar 85-90% av invånarna franska, men de flesta vi pratade med behärskade engelskan utmärkt. Vi var alla lite trötta så det blev inte jättesent denna första Brysselkväll.

Dag 2 – Partyntensifiering

Cementsängen, det übertunga täcket och sömnproblem var faktorer som resulterade i noll minuter sömn. Jag botade temporärt detta tillstånd genom att inta hotellets frukost. Vi hade nog förväntat oss någon form av frukostbuffé, men istället var det vi fick tillskansa oss redan serverade på våra tallrikar. Den bestod kort och koncist av: en croissant, en baguette, en sort marmelad, ett glas juice, två ostskivor, smör samt  kaffe eller te. Frukostmönstret gick igen under alla våra fyra övernattningar.

Belgien är hemvist åt de välkända serierna Tintin, Smurfarna, Marsupilami, Lucky Luke, Gil Jourdan med flera. Det finns diverse museum och gallerier runt om i Bryssel som avhandlar serietidningskonsten såsom Hergé Museet. Parallellt samexisterar det drösvis med butiker som säljer serietidningar. Vi valde att gå ”Brussels comic strip trail”. Projektet som inleddes 1991 har vuxit till sig till en adekvat turistattraktion och består numera av 50 stycken gigantiska muralmålningar runt om staden.

Bryssel gör en stor sak av detta och avtäcker årligen två stycken nya verk som samverkar effektivt med de tidigare. På turistbyrån hittar man en gratisfolder med kartor på var dessa muralmålningar ligger. Mina löparkompisar var måttligt roade av att beskåda husväggskonst på hög nivå och återföll ganska snabbt att inta en pubstolsställning. Jag tog mig i kragen och lyckades i alla fall se runt 10 stycken av de färggranna kreationerna.

För att vara ett så litet land så erbjuder Belgien en mångfald av öl, över 300 sorter. Bland det stora utbudet finns en stor del överjästa och spontanjästa öl, liksom fruktöl och öl som bryggs i kloster. Det är inte svårt att bli överväldigad av skillnaderna mellan de olika ölen; det är en fantastisk värld som öppnar sig. Några av de mer kända belgiska ölsorterna är exempelvis Grimbergen, Duvel, Stella-Artois, Hoegaarden, Laffe, Kriek, Kwak, Maredsous och Palm. Chimay, Rochefort och Westmalle är exempel på Trappistöl det vill säga öl som bryggs på kloster som tillhör Trappistorden.

Vi avverkade några av dessa sorter under kvällens pubrunda. Jag och Stefan är stora fan av körsbärsölen Kriek från Lindeman. Förutom körsbärssmak fanns det till vår glädje även svarte vinbär, äpple och jordgubb, dessa var dock inte i samma klass som den förstnämnda. Gänget utforskade parallellt Bryssels äldre miljöer där vi åt på en italiensk trattoria. Pasta var synonymt med de middagar vi spisade under de fem dagar vi besökte Bryssel. Kvällen avslutades med en delikat Plaka, det vill säga en mer lättätlig form av kebab vars epicentrum låg mitt emot vårt hotell.

Dag 3 – Den lugna dagen

Dagen innan själva loppet har som tradition varit en alkoholfri dag. Det är egentligen bara Stefan som ruckat på denna outtalade formel förut, precis som han gjorde detta år. Vi andra drack vatten i alla former; med bubblor och utan, kallt som ljummet.

Mitt maniska samlande på fotbollsmuggar är ett ofrånkomligt aber när jag besöker en ny stad; Bryssel var definitivt inget undantag. Kriteriet för att överhuvudtaget kunna legitimera ett köp är att ha sett arenan på riktigt. Det innebär allt som oftast en snårig process att via kollektivtrafik ta sig till dylika utkanter av städerna. I Bryssel var det laget RSC Anderlecht som fångades upp på min samlarradar.

Påpassligt låg arenan i stadsdelen Anderlecht. Dit nådde jag genom att ta metro nummer 5, cirka 20 minuter bort från centrum. Lyckan stod mig bi; dels fanns det en shop i arenan, dels var den öppen. Constant Vanden Stock-stadion invigdes 1918 och renoverades 1983. Kapaciteter ligger runt 28 0000 fotbollsentusiaster.  Jag blev ruskigt nöjd med mitt mugginköp och två svettarmband.

Från Anderlecht till hjärtat i EU:s verksamhet. Förutom Europeiska rådet och kommissionen håller även Europaparlamentet till på området. Parlamentets utskott träffas i Bryssel, och en del plenarsammanträden förläggs hit. Det blev en ganska intetsägande promenad runt de påkostade glasmonumenten. Europaparlamentet säger sig ödmjukt företräda alla de 500 miljoner medborgare som i dag utgör EU. Jag röstade nej att gå in i denna dysfunktionella union och skulle även idag rösta likadant.

Jag mötte upp mina kompisar i stora Parc du Cinquantenair. Där hämtade vi upp nummerlapparna på evenemangets expo. Löparkläder och skor samsades med all form av löparattiraljer. Jag passade på att inhandla ett par löparstrumpor för överpriset 16 euro. Det har blivit en tradition i sig att köpa nya löparstrumpor i samband med nummerlappsuthämtningen. Köptvånget ingår väl i någon form av ritual med syfte att dels springa skönt, dels tron på att högre makter verkligen förstår att man verkligen vill bättra på tidigare års resultat.

Det finns massor av saker att göra i Bryssel. Dessvärre var det svårt att komma på något instinktivt om det inte var inplanerat. Det  ligger an på mig som notorisk manisk stadsplanerare att detaljstyra herrskapet. Vi enades om att besöka en riktig turistfälla som låg lite i utkanten av stan.  Atomium är ett konstverk som skapades inför Världsutställningen i Bryssel 1958. Det är ett landmärke vars närmsta motsvarighet skulle kunna vara Eiffeltornet i Paris. Kortfattat kan man säga att tingesten är en 103 meter hög atom, närmare bestämt en järnkristall som är förstorad 165 miljarder gånger.

Atomium består av nio klot som besökarna kan roa sig att gå in i. De skulle vara informativa, men vi upplevde de som relativt tråkiga. Det var möjligt att ta sig upp till fjärde klotet. Ville man upp längre för att se se utsikten över Bryssel från 92 meter var man hänvisad till en enda hiss; köerna var inte att leka med. Byggnaden renoverades nyligen och är numera osannolikt blank. Under kvällstid tänds belysningen som riktas mot kloten och ljuv magi uppstår.

Belgarna själva hävdar att pommes frites kommer från Belgien, inte från Frankrike. Vad som är sant eller osant låter jag vara osagt, men portionerna är betydligt större i Bryssel än i Paris. Det fick vi erfara  bland annat när vi åt några 100 meter bort från Atomium. Området var spännande utifrån ett white-trash-perspektiv. Vi valde att äta i området och fick på köpet många oförglömliga minnen under måltidens gång.

Vi återvände tidigt till hotellet efter att ha kolhydratladdat med gigantiska portioner pasta på ett lokalt hak i syfte att förbereda oss inför vad komma skulle. Tävlingskläderna synkades till morgondagens väderleksrapport. Jag valde kompressionsshorts samt långärmad kompressionströja. Garmin pulsklocka, mp3-spelaren Sansa samt två olika liniment lades på samma stol som klädseln.

Dag 4 – Tävlingsdags

Iphonealarmet ljöd likt en sårad vildkanin. Den indikerade också att hotellfrukosten var i antågande. Jag och Magnus var som vanligt först uppe ur sängarna. En extra croissant och två koppar kaffe bestod den spartanska frukosten av. Enligt väderapparna skulle vädret bli riktigt bra. Morgonmolnigheten skulle ersättas av klarblå himmel och ett gradantal runt 17-18 grader. För en gångs skull stämde dessa oförutsägbara väderprofetior.

Mina tighta kompressionsplagg satt som fastnitade runt min kropp som tyvärr översteg idealvikten 75 kg genom tre kilos övervikt. Light-förkylningen var temporärt som bortblåst på grund av all liniment som jag smort in mig med. Vi fyra tog tunnelbanan till startområdet runt klockan 09.30.

Mina fyra delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar

4. Best case scenario: under 1 timme och 50 minuter

Järngänget anammade strategin att inte värma upp någonting, utan lät den troligt låga ingångsfarten stå för det enerigiutsläppet. Vi gick till fållan bakom löparna med 1 timme och 50 minuter som målsättning. Klockan 10.30 gick starten för halvmaran. Jag bestämde mig ganska tidigt att inte hänga på Stefan och Magnus ryggar i syfte att göra mitt eget lopp och inte falla i den frestande fällan att följa dessa två löparnaturbegåvningar.

Detta var mitt första lopp där jag blivit tvungen att kissa. Efter 5 kilometer försökte jag ta mig in i en uppställd toalett. Ingången till denna toa var inte helt lätt att hitta eller öppna. Många viktiga sekunder tickade iväg under denna onödiga process. Två gånger under loppet gick dessutom mina dubbelknutna skosnören upp, något som både irriterade och stressade mig en aning.

Bansträckningen visade sig vara den tuffaste hitintills, till och med värre än Madrid uppförsorgie. Banan var ganska kuperad, med många lutningar både nedför och uppför. Vid 12 kilometer såg jag ytterst oväntat skymten utav 1.50 timmars farthållaren. Den gröna ballongen synen sporrade mig; någon kilometer senare var jag förbi honom med agendan att försöka utöka försprånget så mycket som möjligt. Runt 14 kilometer infann sig en djävulsk opsykologisk 3-4 kilometers stigning som i ärlighetens namn aldrig tycktes ta slut. Jag försökte verkligen hålla ut steglängden, undvika Ringaren i Notre dame ställning samt ha huvudet högt under hela loppet.

Inne i centrum  serverades löparna också en hel del kullersten. Ett utmärkt tillfälle att vricka foten innan man passerade målsnöret. Vanligtvis brukar jag falla ihop som ett korthus när det är för långa stigningar eller backar. Denna gång skedde dock inte detta. Jag upplevde att jag höll riktigt bra tempo de tre sista kilometerna istället för att vara sjukt trött.

Min teori till det tror jag beror på att jag lyckade infoga tre pyramidintervaller. Det har jag aldrig gjort förut trots vetenskapen att man bör variera såväl tempo som sträcka om man vill utveckla sina tider. 7874 stycken löpare tog sig genom detta hendomsprov och vi fyra ingick i det sällskap.  Min tid efter 10 km var 53.21 minuter, efter 21 km 5.12 min/km, med ett tempo på 11.54 km/h.

Magnus Ström: Placering: 1916, Tid: 1:46:00

Stefan Hammarström: Placering 2314, Tid: 1:48:22,

Mats Widholm: Placering: 2549, Tid 1:49:40

Jarmo Kolehmainen: Placering: 7244, Tid: 2:26:09

Några av Belgiens ölsorter avnjöts på en irländsk pub som visade Premier League derbyt: Everton vs Liverpool, en match som för övrigt slutade 1-1. De tvättäkta Liverpoolfansen Jarmo och Stefan var ytterst missnöjda med slutresultatet. Att deras tränare Brendan Rodgers samma dag sparkades av ledningen gjorde inte saken bättre. Jag och Magnus tyckte enbart att det var roande.

Vi hade förbokat en timmes massage på ett närliggande ställe. Att ta en timmes massage efter loppet är en traditionsritual som agerat följeslagare under de flesta av våra resor. Den var som vanligt lika välbehövlig som  den gjorde ont. Vi haltade dock inte lika mycket efter behandlingen som före, vilket var ett gott tecken, eller inte.

En annan tradition som vi anammat de senaste åren är att efter loppet och massagen äta på ett steak house. ”Old wild west” blev restaurangen som vi valde. Den lyckade dagen avrundades sedan på dylika pubar för att avslutas med en delikat kebabplaka precis intill vårt hotell.

Dag 5 – Hemfärd

Jag och Magnus var återigen de två som stegade in först till vår sista hotellfrukost. Efter en uppfriskande dusch var det dags att packa ihop våra pinaler. Vi tog farväl av det  Tusen och en natt inspirerade hotellet och bokade en taxi till flygplatsen där vi hade gott om tid att shoppa. Jag köpte godis till frugan och barnen, samt parfymer till mig och barnen. Flyget avgick klockenligt 13.30 för att 15.45 landa på Bromma.

Vi delade broderligt på fyra kostnaden för bensin och parkeringsavgifter. Det var 85% mindre jargong i bilen hem, till skillnad från på dit vägen.. I ärlighetens namn var vi ganska urlakade utav de intensiva fem dagarna i Belgiens huvudstad. Efter betydligt mer bilköer var gänget tillbaka i Norrköping runt klockan 18.30. Borta bra men hemma bäst, men att slippa de brutalt hårda hotellsängarna var en välsignelse.

Summering

Epitetet ”Europas tråkigaste huvudstad” fick sig en rejäl törn. Vi upplevde Bryssel som en väldigt vacker stad, med många fina områden och parker. Det fullkomligt vimlade av mysiga restauranger, pubar och uteserveringar som dessutom tycktes vara fullbelagda. Vår gemensamma upplevelse att den kissande statyungen i en fontän i Bryssel är ingenting annat än just en liten pissande unge i en fontän i Bryssel. Manneken pis var nog en av de mest överskattade turistfällorna vi varit med om. Att den kunde dra till sig horder av turister under hela dygnet är en gigantisk gåta.

Om jag besökt denna stad helt ensam så hade andra saker prioriterats. Vi åt exempelvis inte på en indisk restaurang vilket för mig är en av höjdpunkterna vid utlandsbesök. Eftersom det endast tar runt 1½ timme till staden Brügge så hade jag kombinerat Bryssel med en heldag i en stad som jag länge velat besöka.

Vår nästa löpardestination 2016 är skriven i stjärnorna, men i skrivande stund ligger Serbien, Ukraina eller Moldavien högt upp på önskelistan. Utifrån denna och tidigare resor tänker jag i högre grad minska att sitta på dylika pubar för att istället uppleva fler sevärdheter, shoppa till familjen och ta flera kort.

 

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Barnens önskemål – London

Jag har varit i London sex gånger, så för egen del hade någon annan storstad än London varit att föredra, en som inte besökts tidigare. Ens ögonstenar väger dock tungt då det kommer till val av semestermål. Från början var tanken fyra nätter och en tidig flyplanstidsavgång. I och med att jag dubbelbokade en vecka där Skogsröjet redan var inplanerat fick jag köpa om samma resa för 3200 kronor.

Självklart var detta minsta sagt surt. Jag beslutade mig för att inte hänga läpp, gjort var gjort. I detta it-virrvarr ändrades dessutom morgontiden för flyget till kvällstid, något jag inte uppmärksammade. Det innebar att när vi anlände efter midnatt till London var det bara att checka in och gå och lägga sig, istället för att ha en hel dag till vårt förfogande.

Tre veckor innan familjen skulle åka beställde jag från Londonbiljett.se: Madame Tussaud inträde, London Eye biljetter, 3 tunnelbanekort, t/r tåg Stansted- Liverpool station. Det är smidigt att ha detta fixat innan för att reducera horribla köer när man endast har 3½ dagar till sitt förfogande. Nackdelen är väl i så fall ifall resan utav någon anledning skulle bli inställd, då står man där med biljetterna. Dessa biljetter samt Hotellet som jag bokade var snuskigt dyrt, som allt boende är i denna metropol.

BasBudget

Madame x 4: 1200 kr

London Eye x 4: 1000 kr

7 dgr tunnelbanekort x 3: 1400 kr

Tåg /r Stanstedt – Liverpool Street: 1200 kr

hotel 4 nätter familjerum 8000 kr

Ryanairflyg: 3500 kr

Parkering Skavsta 500 kt

Mat:?, på tok för dyrt, vill inte veta

Shopping: ?, vill inte ta reda på slutnotan

Dag 1

I syfte att dels inte missa vårt plan på grund utav något oförutsägbart, dels få i oss något ätbart innan vi lämnade Sverige bilade vi till Skavsta runt klockan 18.00. Vårt plan avgick inte förrän 22.05, vilket skapade aningen mycket tidsdiskrepans, men vi missade ju inte flyget så att säga. Resan dit fungerade friktionsfritt, därefter följde tåg från flygplatsen till Liverpool Street.

En udda sak som försenade processen var en polisjakt där rättvisan letade efter en brottsling, dels på tåget, dels på stationen. Ingen passagerare kunde lämna tåget under 20 minuter då ett uppbåd av poliser genomsökte vagn för vagn. Helt plötsligt såg vi en färgad kille springa ifrån en av vagnarna. Killen var djävulskt snabb till skillnad från polistrojkan som jagade honom. Tågresenärerna flyttades under tiden från tågvagnen till en specifik plats på stationen för att 10 minuter senare slussas ut.

Efter ett febrilt letande efter en taxi som tog Mastercard, var det bara 10 minuter till Allie Road som låg mittemot ett pågående byggprojekt. Dollarkursen revalverade vårt hotellpris på Premier Inn från 7400 till 8000 kronor. Timvisaren var inte nådig mot nattsömnen; vi kom inte i säng förrän 02.30.

Dag 2

Alarmet ljöd likt en hord vietnamesiska  elefanter klockan 08.30. Sömndruckna intog vi vad som erbjöds på Hotellets frukostbuffé. Betoningen låg verkligen på engelsk sådan såsom äggröra, äcklig korv, champinjoner, brittiskt bacon, stekt ägg  och bönor. Dagens överraskning rörde sig i samma genre som gårdagens. Mot alla odds hade en endagsstrejk inletts vilket innebar att hela tunnelbanesystemet låg nere. Utifrån dagens minutiösa planering var det minst sagt förödande. Rockaden bestod utav att byta plats med vad som stod på fredagens agenda.

Vi traskade  mot Towern i ett väder som inte avslöjade om det skulle bli strålande sol eller spöregn. Katherines Dock avverkades kvick, därefter gick vi över mäktiga och gotiska Tower Bridge.  En stor del av vår förmiddag bestod att gå utmed Themsen via områdena Southwark, Bankside och Southbank.

Promenadens höjdpunkt för oss var Borough Market. Denna omtyckta marknad omgärdades av ett kvalitetshelhetsintryck. Det var nästan så att vi bulimiskt ville få upp den mastiga frukosten för att ersättas med dylika delikatesser från världens alla hörn av bakelser, bröd, kött, korv, grönsaker, frukt och typ 4-5000 andra produkter. Hanna och Frida lyckades tigga till sig varsin nutellaberlinmunk.

Stråken längs med Themsen hade verkligen snyggats till sedan jag var här för över 10 år sedan. Oändligt med höga byggnader hade skjutit upp från marken som glassvampar. För mig nya attraktioner som Shakespeares Globe samsades med gamla klassiker som Tate modern, Shouthwark Cathedral, Designer museum, HMS Belfast och Hayward gallery. Vi avslutade vår tripp genom att vila i solstolar på ett område invid Jubilee Garden.

Hanna och Fridas fokus trots dessa härliga barnvänliga miljöer låg på outletvaruhuset: Primark. En kompis till dem hade varit där för någon månad sedan och uppviglat våra barn, något som resulterade i frasen ”när ska vi till Primark”, typ 300-400 gånger. Vi traskade över gångbron Golden Jubilee Bridge där vi möttes utav tågnavet Charing cross. Första målet var världens största leksaksaffär Hamley`s som låg på Regent Street. Sex våningar med alla tänkbara som otänkbara leksaker, spel och prylar. Vi var långt ensamma om att vara här, men det var svårt att inte tycka att lek-mekkat var helt fantastiskt. Det blev några riktigt coola inköp såsom en typ av lera som man skapade och blåste upp sina egna ballonger.

Vi fortsatte Regent street till Oxford street. Primark låg dessvärre åt fel håll för oss och dessutom en bra bit bort på denna tillsynes oändliga gata. Hanna letade febrilt efter kläder med emoji tryck. De proppfulla våningarna påminde en del om Ullaredhetsen, fast utan några som helst regler. Folk körde sina fulla vagnar utan hänsyn till vare sig människor eller klädesplagg. Denna kommersiella laglöshet var djävulskt påfrestande. Jag ville bort, men det ville inte resten av familjen.

Efter en timme hade vi äntligen handlat klart. Från den fundamentala galenskap till nidbilden utav stadsstressen på Oxford Street. Vi lyckades efter ett tag få tag i dubbeldäckare som sedermera förde oss till Piccadilly Circus. Vi hade adekvata metrobiljetter, men inga bussbiljetter, de skulle inköpas på annat håll, men chauffören var omtänksam så vi fick åka med i alla fall.

Nästa mål var min favoritbutik: Forbidden planet vilken inhystes på Shaftbury road. Innan dess åt vi på ett franchising-pasta-stället: Spagetti house. Maten som serverades utav de überstressade personalen var lagom god, varken mer eller mindre. Runt klockan 18.30 nådde vi till sist Forbidden planet. Här har dem verkligen det mesta när det kommer till tidningar, böcker, prylar, dockor i genrerna sci-fi, superhjältar, fantasy och horror. Jag nöjde mig med en Breaking bad mugg och en spiderman nyckelring. I ärlighetens namn hade det inte varit det minsta problem att spendera några tusen på detta ställe. Min familj fick släpa ut mig ur butiken för att avsluta kvällen strosandes runt Covent garden.

Efter en dag med tillsynes promenader och väldigt duktiga barn utifrån att vi gått hela dagen var det dags att ta sig hem. Tunnelbanestrejken hade skapat ett havererat logistiskt kaos såväl för lokalbor som skulle hem från jobbet, som oss arma turister. Bussarna stannade knappt till  invid hållplatserna på grund av att de var överfulla. Vi bestämde oss till sist för att gå den långa vägen från Covent garden till Adelgate. En promenad som tog över en timme. På vägen hem köpte vi lite chips, bröd och frukt till kvällens familjemys framför dumburken. Det var sjusärdeles skönt att kasta av sig skor som osade något utomjordiskt obehagligt.

Dag 3

Hotellets frukostbuffé höll på krackelera. Deras välgenomtänkta servicestrategi blev tyvärr kontraproduktiv. Att på morgonen låta trötta, hungriga och indirekt lättirriterade barnfamiljer vänta på att få ett bord tilldelat sig var långt ifrån optimalt. Det var sedan köer till de olika bufféavdelningarna. Den stora orsaken var att de serverade för lite mat utifrån den knökfulla lokalen. Våra logistiska problem fortsatte  efter frukosten, då grindarna till tunnelbanetågen slutat fungera. Alla resenärer fick istället ta sig till närmaste annan tunnelbanestation.

South Kensington var vår avgångsstation. Därifrån gick vi till Natural History Museum. Köerna som omfamnade oss var abnorma. När vi väl kom in var det ytterligare köer till deras permanenta dinosaurieutställning. När vi genomlidit denna fas så var det dags för ytterligare ett kösystem i själva avdelningen på en provisorisk ramp. Människomurarna förtog minst sagt upplevelsen av besöket på detta gigantiska museum. Mineralavdelningen var också något som jag upplevde som tafflig i jämförelse med Naturhistoriska i New York. Efter 1½ timme var vi mäkta trötta på uppstoppade djur och trängsel.

Vi besökte sedan Harrods endast för barnens skull, därefter åt vi lunch i det gröna på en parkbänk. Det närliggande Science Museum var nästa anhalt. Fem våningar med information om naturvetenskap och teknik för två år framöver, på engelska, var något barnen inte precis dyrkade. Trots detta gick familjen diktatoriskt och pliktskyldigt genom de fem våningsplanen.

Nästa anhalt var adekvat vila i Jubilee park där vi fått en tid att åka London Eye klockan 19.30. Under två timmar blev det att kolla på akrobater, musiker, clowner och massor av andra gatukreatörer. De ringlande köerna invid London eye gick förvånansvärt snabbt att avverka. Detta uppdaterade pariserhjul, ett av de högsta i världen visade sig vara en riktig bra turistfälla. Turen tog runt 30 minuter, glaskabinen var rymlig dessutom var utsikten gudomligt mäktig. I jakten på att hitta en bra indisk restaurang tog vi oss vidare in i smeten runt West end.

The Grand Indian blev platsen där orientaliska kryddor skulle smeka våra nordiska smaklökar medsols. Frida åt dessvärre knappt något, Hanna gillade vad hon såg. Vi fick ett överflöd av mat, men blev på ett turistiskt sätt uppluckrade utav den förrädiskt lömska gubben som skötte vårt bord. Att diskutera var lönlöst, vi fick stå vårt kast med att betala de 1700 kronor som kalaset kostade för fyra personer. Maten var god, men inte i den mängden, och inte till det priset. Vi tog sedan tunnelbanan hem till vårt trånga hotellrum.

Dag 4

Jag hade sovit som en dvärgcollie under natten det vill säga typ någon timme. Min belöning bestod av att höra de tre andras flagranta snarkningar och sängvändningar. Min brittiska Golgatavandring präglades av lakoniska perioder och surrealistiska gäspningsattacker. Räddningen stavades kopiöst med starkt kaffe under dagen som gick. Lördagens mål bestod av att besöka Londons största marknad Camden. Lördagar är den veckodag då hela området är öppet tillika mest människor i omlopp.

Sedan jag var här för cirka 10 år har marknaderna dels vuxit ihop, dels expanderat i sig, trots storbranden som bröt ut år 2008. De olika marknaderna bildade tillsammans en osannolik gröt av marknadsstånd som minst sagt var enorm. Området har blivit så populärt att den klättrat till Londons fjärde mest besökta turistattraktion.

Det var myriader av prylar; allt från äkta hantverk till kopior av Bangladeshkopior. Trängsel, krimskrams, värmebölja och ett oändligt crescendo av försäljningsuppmaningar gjorde att man efter några timmar var helt slut i hjärnan. Det gick helt enkelt inte att ta in flera intryck.

Jag var dock oerhört nöjd med två superhjältecanvas; ett där superhjältarna ersätter Jesus lärjungar under sista måltiden, ett där några dräktfetischister agerar rockband på en scen. 900 kronor för dessa coola tingestar; frågan var egentligen var de skulle få plats i hemmet?

Det hade inte varit något större problem att spendera 10-20 000 kronor på Camden, men istället för att shoppa blev jag tvärtom rationellt snål. Lunchen betades av på världens bästa  fastfood-restaurang Kentucky Fried. Vi lämnade utmattade Camden Town för Baker Street, där vårt mål var klassiska Madame Tussauds. Med anor från 1884 attraherar dessa vaxdockor fortfarande Londonbor som turister. Marie hade besökt turistmålet tidigare, men inte jag eller barnen.

Våra förbokade biljetter gav oss legitimitet att passera den horribelt långa kön. Tyvärr var det schizofrent mycket folk även inne i lokalerna. Det  förtog indirekt 80% av hela besöket. Vissa dockor typ Michael Jacksson kom man inte ens i närheten av, andra fick man stressa sig genom då horder av turister trängde sig för att bli fotograferade med sina personliga favoriter. Min personliga favorit var den relativt korta 4D filmen med Marvelkaraktärer. De bekämpade antagonisten  den onde Dr Doom.

Efter detta äventyr bar det iväg till närliggande och gigantiska Regent Park. Lite vila i kvällssolen i symbios med kall citronläsk och rastlösa barn som ville hem eller besöka någon ny souvenirshop. Hanna och Frida fick efteråt äta på McDonalds därefter tunnelbanade vi hem till hotellet runt 20.00 för att packa, pilla med mobilerna och inta en ytterst välbehövlig avkoppling.

Dag 5

Vi åt vår sista frukost, lämnade in vårt bagage i hotellets förvaringsrum. Sista dagen avrundades med att vistas runt Piccadilly  Circus och Covent Garden. Det blev avkoppling, fika och lunch på Spagetti House. Processen att ta sig till flyget var beroende av att tiderna synkades. Först tunnelbana till Liverpool Street därifrån till Stansted och slutligen processen med passkontroller, bagageinlämning och shopping på flygplatsen. 18.15 avgick flyget från Stansted; 21.30 lämnade vi långtidsparkeringen på Skavsta.

När vi kom hem blev det att krama katter, kolla posten och packa upp. Borta bra, men hemma bäst. Min lärdom som barnfamiljsturist blev att istället att förlägga dessa dagar i slutet av maj eller i början av september för att undvika de hektiska sommarmånaderna. Är man bara ute efter att äta gott, se någon musikal eller fotboll och besöka pubar så funkar självklart juli och augusti utmärkt. Då pundet för närvarande nästan står i 15 kronor är det bara att inse att pengar i mängder behövs, med stark betoning på mängder. De pengar vi la ut på fyra dagar i London kunde vi semestrat två veckor i Grekland för.

Continue Reading »

No Comments

Skottland the Brave

Utifrån att Stefan Hammarström var 5 år från att fylla 50 år upplevde han att han ville göra en resa till Skottlands whiskydestillerier. Hans rökiga favoriter ligger uppradade på ön Islay. Det var dit han ville helt enkelt. Då han inte ville åka ensam frågade han kompisar och släkt. Det resulterade i 7 stycken resenärer: Stefan Hammarström, Mats Widholm, Martin Polla, Mikael Nilsson, Leif Nilsson, Björn hägg och Gunnar Gustavsson. Det var ett härligt åldersglapp mellan 31-60 år.

Jag genomgick mitt första mandomsprov under dessa dagar eftersom jag lovat mig själv att trappa ner på alkoholen. Visst även här förekom det, men i den graden att jag aldrig tappade kontrollen eller mådde dåligt dagen efter. Jag skippade allt som oftast ölen på förmiddagen och blandade sällan alltför mycket. Ett framgångsrecept helt enkelt.

Dag 1

Alarmet ljöd likt en ondsint krigssignal 03.55. Allt var dock färdigpackat så det som återstod var att dricka en kokainstinn kopp av kaffe, kolla att passet och Visakortet var med för 356 gången samt att krama min dotter Hanna som vaknat av oväsendet i köket. Vi  hade två bilar till vårt förfogande. I den som hämtade upp mig klockan 04.14 vid Lidl satt Stefan, Björn, Leif och Gunnar. Trots påtagligt lite sömn blev det mycket snack i bilen upp, förväntningarna låg uppradade som små griljerade spädgrisar i luften.

Flyget med Norwegian till Edinburgh fungerade klockrent. Vi hämtade ut vår hyrbil och packade upp den till bristningsgränsen. Stefan tog det otacksamma uppdraget att köra bilen i dylika vänsterfiler till vårt första boende, vilket han skötte med bravur. Resan blev lite försenad på grund av att vi tog fel väg från flygplatsen. Skyltningarna var stora, men brast i informationen, eller så var det bara vi som var allmänt tröga, eller  snarare Micke som var  vår kartläsare.

Vi stannade till i Glasgow  för att äta på en Indisk restaurang. Jag har bara ätit indiskt på två ställe som gjort mig gruvligt besviken; Shish Mahal tillhörde inte en av dem. Vi åkte runt Loch Lomond och genom förföriska Trossachs National Park. Vädret pendlade mellan regn och uppehåll och gradantalet hamnade mellan 10-12 grader. Runt 16.00 stannade vi till vid en pub i underbara byn Inveraray. Därefter passade vi på att ta oförglömliga bilder på schizofrent vackra vyer.

1½ timme senare checkade in på vårt första boende lite utanför staden Tarbert på halvön Kintyre låg Stonefield castle. Slottet var långt ifrån gigantiskt och påbyggnader som annexet och matsalen kändes mindre genuina. Oturligt nog fick Steffe och jag dela på ett rum som i låg i det ursprungliga slottet utan i annexet. Det var andra gånget det inträffade, första gången var 1995 också i Skottland.

Med syfte att gänget inte skulle inta liggande ställning i sängarna för att vila tog vi oss via taxi till pittoreska fiskebyn Tabert för pubmat. Jag blev frustrerad på grund utav att jag inte fick ut några pengar från bankautomaten. För en gångs skull hade jag inte växlat in pengar på Forex utan förväntade mig att det tekniska skulle funka. Steffe agerade ekonomisk ängel och lånade ut pengar till mig.

Då de flesta var djävulskt sega utav sömnbrist, förväntningar och resor var vi  hemma tidigt för att lägga oss runt 22.30. Miljöerna såsom loungen, läsrummet och baren fick oss att färdas till 1837 då slottet var färdigställt. Den långtgående panoramautsikten över havsviken Loch Fyne var förödande vacker. Det sägs att det spökar i slottet, men för de som bor i annexet visar sig inte andarna; även de transparenta satarna har sitt pris.

 Dag 2

Klockan 08.45 samlades en del av gänget i symbios med det förflutna. De äldre hade gått upp tidigare, vi andra åt den lyxiga frukosten senare. En fullständig skotsk frukost kan omfatta: toast, bönor, stekt haggis, potatis hash, ägg, bacon, potatis scones, stekt svamp, grillade tomater, Lorne korv och blodpudding.

Jag uteslöt typ allt förutom toast, ägg, tomater och potatis hash. Det fanns självklart mycket annat att välja av såsom flingor, korvar, ostar och annat bröd. Efter detta tidiga smörgåsbord checkade vi ut. Dessförinnan betade jag och Stefan av den traditionella slottsträdgården och kajplatsen. Det var verkligen helt hänförande vyer i kombination med luft, ljus, sol och rörelse.

Vi bilade till Tabert city där de andra gick till puben och jag själv begav av mig till Tabert castles ruiner. Innan dess fick jag ett glädjeryck då 400 pund hamnade i min hand. Enligt svenska medier hade Swedbank haft stora problem med bland annat ombesörja att uttagen fungerade.

Efter det så gick jag runt den relativt minimala byn i en timme och insöp de karga gröna omgivningarna. Trots tappra försök att beskriva vad de andra missade, var det ingen som riktigt förstod mig. Jag dräpte en balja svart kaffe, därefter for vi till färjeläget som skulle ta oss till Port Ellen. Det var en  sjusärdeles vacker resa på runt två timmar.

I mångas ögon var det så dags för teamets första whiskytour. Det skedde på bryggeriet i Port Ellen som heter Caol Ila (est. 1846). Det blev en rundtur som åtföljdes av att testa två av deras sorter. Åt sedan pubmeal i Port Ellen omgärdad av havet och pittoreska ljusa hus. Kvällen avslutades med att bocka av de två pubar som existerar i Port Charlotte. Vi var alla rätt sargade av dagens strapatser klockan 22.30 var vi tillbaka i vårt Bed & Breakfast.

Till skillnad från gårdagen då två delade rum så var det luxuösa ersatt av en tvättäkta spartanism. I ett ytterst klaustrofobiskt rum samsades 7 män om platserna i 3 våningssängar och en enkel som Gunnar förövrigt lade beslag på. Jag hade tidigare köpt öronproppar med syfte att stänga av crescendot av snarkningar och andra dysfunktionella kroppsljud. Det hjälpte dock inte killen med sköra sömnproblem. Efter 214 vridningar och ett evinnerligt lyssnande på SR3 dokumentär blev det i alla fall runt 3½ timmar sömn.

Dag 3

Rejält sömndrucken inledde jag morgonen med kopiösa mängder av kaffe till en minimal frukost där kronan på verket bestod av att välja mellan en choklad- eller apelsinmuffin. Jag vägrade äta dessa processade tingestar som troligtvis klarar av ett kärnvapenkrig, utan koncentrerade mig helt på den torra weetabixen.

Klockan 09.00 blev vi hämtade av en genuint pratglad äldre Islay-bo. Denna charmanta herre lotsade oss till cykel-Mike som bistod oss med 7 cyklar för 15 pund per person. Målet var att ta sig 6 kilometer till Ardbeg samt mellan de andra två destillerierna. Touren höll på i cirka två timmar och sett i backspegeln vara det den allra bästa.

Förutom en rundtur blev det whiskytesting i ett autentiskt mysigt rum där en härlig guide förklarade skillnaden mellan innehållet i de fem glasen. Han kunde dels prata typ konstant, men var också rolig, samhällskritisk och kunde svara bitskt på våra frågor; en riktigt högtidsstund. Ardbeg (est. 1815) har en hög rökighet, med en stor mängd sälta som ett pikant inslag. Vår middag intogs i destilleriets fina nyrestaurerade restaurang.

Steffes intensiva tidspressade planering krävde dels att vi förbeställt rätterna, dels att cykla snabbt till nästa ställe: Lagavulin (est. 1816). Förutom touren så hade vi bokat en fin testing. 14 personer satt runt ett bord med våra blickar riktade mot den påläste guiden. Hon förklarade skillnaderna mellan de 5 glas med whisky som stod upphällda till varje person. Sist men inte minst besökte vi Laphroaig som är den mest sålda av de tre.

Sist men inte minst betades Laphroaig av. Vi gick vare sig touren eller gjorde någon whiskytesting. Däremot tittade vi runt i museet och de rymliga utställningslokalerna och testade några whiskysorter. Rökigheten eller torvsmaken (”peatiness” på engelska) kommer av att man vid torkningen av det mältade kornet delvis använder torv som bränsle. Whiskyn har många trogna fans vilket visat sig i form av deras vänförening, Friends of Laphroaig, med inte mindre än 430,000 medlemmar från mer än 150 länder.

Med ömma bakar stannade vi till vid en pub innan vi lämnade tillbaka våra cyklar. I puben var det bara ”locals”, vilka allt för tidigt på dagen minst sagt var runda om fötterna, dessutom var några av dem alltför unga.

De visade baksidan utav en kultur där männen allt som oftast tar några pint öl på den lokala puben istället för att gå hem till familjen. Kvällen avslutades på den lokala puben i Port Charlotte där det var betydligt mer drag, vilket i detta sammanhang inte sade speciellt mycket. Däremot stod två hästar och åt mat från ena av de två huvudingångarna till puben. Mer genuint än så är det nog svårt att hitta.

Dag 4

Natten bestod utav ett rännande till närmaste toalett på grund av det höga ölintaget. Det blev dock runt 5 timmar sömn. Klockan 08.00 var det återigen dags för weetabixpåfyllning med vattnig mjölk. Bilade sedan i hällregn till Islay beer brewery. Det blev en snabb avverkad information av en av ägarna till bryggeriet. Regnet hade inte avtagit utan vi gick några kilometer innan våran taxichaffis såg oss på vägen, tyckte synd om oss, och plockade upp oss.

Näst på agendan stod en testing på Bowmore (est. 1779) klockan 12.15.  Bowmore är ett av endast sex destillerier i Skottland som fortfarande tillverkar sin egen malt. Efter den upplevelsen åt vi på Bowmore pub & hotell. Jag valde en genuint god fish ´n chips. Vädrets makter var med oss till skillnad från förmiddagens light-oväder.

Från klockan 15.00-18.00 fiskade vi sju på en lagom stor båt. Utifrån att vi fastnade i varandras linor var den för liten. Jag lyckades fånga 6 stycken sej, medan Micke halade in 4 firrar på bara ett kast. Den största fisken drogs upp av Stefan Hammarström.  Leif var den som fick upp en fisk snabbast. Aktiviteten var en härlig kontrast till alla destilleriermiljöer.

Islay är en ö i inre Hebriderna som  är 619 km² stor och har ca 3 500 invånare och huvudstaden heter Bowmore. Hade det inte varit för de 8 malt whisky destillerierna så hade nog ön levt en förhållandevis tynande tillvaro. I och med att intresset för whisky ökat så har också turismen fått ett rejält fotfäste, något som gjort att arbetslösheten nästintill är obefintlig i alla fall mellan april till september.

Vi tog taxi till vandrarhemmet för att göra oss redo för den sista gemensamma middagen på Islay. Det skedde på den lite finare restaurangen Yan´s kitchen. Med utmärkt service och god mat blev detta en milstolpe på resan utifrån ett gastronomiskt perspektiv.

Kvällen avslutades på George hotell. Jag och Björn var råsega och var desamma två som lämnade skutan först, de andra kom hem 15 minuter innan midnatt. Själv hade jag velat dra ännu tidigare, men Stefan vägrade lämna ut den enda rumsnyckeln till någon som avvek på tok för tidigt.

Dag 5

Vi blev tvungna att gå upp med tuppen runt 05.30. I ösregn bilade först till Inveraray för att besöka ”The Loch Fyne Whiskies”. En butik som typ hade det mesta i whiskyväg. Stannade till lite innan Glasgow för att äta på en pub. För andra dagen i rad åt jag fish´n chips. Klockan 15.00 var vi efter åkt lite fel framme vid vårt hotell i Edingburgh. Efter att ha checkat in och installerat oss tog vi en långpromenad till ”The Royal Mile”.

Vi inledde sedvanligt med en pub, till skillnad från de andra på resan var det mestadels turister. Eftersom vi anlände relativt sent till dessa historiska miljöer fick vi följa hur de flesta butiker stängde för dagen. Efter ytterligare ett pubbesök blev det så dags för gängets absolut sista middag tillsammans.

Vi letade febrilt efter en pub som skulle ha livemusic, men misslyckades fatalt. Det blev en lokal pub med enbart lokalbor. Drag var det inte, och vi var väl inte heller de som gick i bräschen för att detta skulle ske. Steffe var lite besviken över att vår sista kväll blev rätt intetsägande, men höll skenet uppe. De äldre i gänget drog hem vid 21.30, jag, Steffe, Micke och Polla kom hem runt 23.15.

Under hela resan har väl jag och Polla halvhånat gruppens så kallade whiskyexperter. Vi tyckte att det skulle varit intressant med några blindtest i syfte att skilja agnarna från vetet. Till och med jag kan skilja på en väldigt rökig sort och en mindre sådan.

Dag 6

Klockan 06.30 gick vi upp för att ta oss till flygplatsen. Vårt plan avgick klockan 09.00 så vi hade god tid på oss att handla på ”taxfreen”.  Jag köpte vare sig alkohol eller parfymer utan bara godis till Marie och barnen. Resan fungerade friktionsfritt; därefter hämtade vi ut bilarna för att ta oss den mödosamma resan till Norrköping.

Kontrasten mellan tjattret på ditresan och nu var påtaglig. I bilen satt det 5 slitna män som inte alls var så sugna att kommunicera. Vid 16.30  blev jag avlämnad i Ektorp. Borta bra, men hemma bäst är en sliten klyscha, men fortfarande adekvat. Det hade verkligen varit ett skönt gäng som jag befunnit mig med under dessa dagar.

Finsk djurvän

Continue Reading »
2 Comments

Game of thrones territorium

Dubrovnik har funnits på min reseradar de senaste 10-15 åren. 2014 blev året då inre som yttre omständigheter synkades till fullo. Det blev en familjesemester fjärran från i mina ögon horribla all-inklusive resor med barnen. Om jag så gratis fick två en veckors all-inklusive är jag ytterst osäker om undertecknad skulle nappa på resebetet,  trots troligt idoga tjat från de andra familjemedlemmarna.

I och med att både jag och min fru båda jobbar har också resekassan stärkts markant. De budgetposter som förr om åren var adekvata källor till oro tillhör numera historien. Istället för att då eventuellt kunna lägga en 500-1000 kr i månaden till de olika reskonton är 3000 – 5000 kr mer en regel än ett undantag.

Till skillnad från en större stad eller en region med ett smörgåsbord av aktivitetsfrestelser var Dubrovnik utifrån detta ett lagom ställe att besöka med barnen. Fokuset låg på bad, dock på olika stränder, god mat, historiska och pittoreska miljöer och välbehövliga sovmornar.

Löparskor och funktionskläder var adekvata resepolare som också fick vara  med i bagaget. Andra viktiga saker var en vikbar kylväska, bra vattenflaskor och ej att förglömma: O´boy pulver.

Dag 1 -Acklimatiseringen

Planet avgick klockan 06.30 från Arlanda något som innebar uppstigning vid två på natten eller morgonen beroende hur man vill se på saken. Förutom iskallt vatten i ansiktet krävdes det två kokainstinna koppar kaffe för att jag överhuvudtaget skulle vakna till liv. Vädret var sinnessjukt bra i Norrköping under hela resan, något som  troligtvis inte skapade så stor kontrast gentemot Medelhavsregionen.

Det blev taxi från flygplatsen till vårt bokade lägenhetshotell för en kostnad av ringa 250 kn (300 kr cirka). Huset, platsen och miljön var obeskrivbar vackert. Det fanns dock ett aber, det såg för bra ut, vad var haken? Klockan var knappt 10.00 när vi acklimatiserade oss in i lägenheten. Värden var en kroatisk familj som tidigare bott i Danmark i 15 år, de var otroligt trevliga, servicevänliga och nyfikna.

Första dagen skulle avtäckas för att ge plats för att upptäcka gamla staden, lunch, middag och turistbyråbesök samt handla varor till vår frys för kommande picknickar och frukostar. Vi åt på ett av otalig pasta/spaghetterier. Hur man döper en sådan till Barracuda är dock höjt i dunkel, men carbonara och bolognese med tillhörande spagettin var riktigt god. Tyvärr föråt mig jag i min iver att hjälpa barnen att reducera deras stora portioner.

Gradantalet steg successivt till över 30 grader och luftfuktigheten var bara sådär hög-trevligt-jobbig som den kan vara i Sydeuropa. Dubrovnik är utan tvekan en av världens vackraste städer. Vid det inbjudande Adriatiska havet ligger den medeltida stadskärnan Stari Grad (kroatiska för Gamla stan), som tagen ur en riddarfilm: bastanta stenmurar omsluter en plottrig stad av terrakottafärgade tegeltak, murgröneöverväxta väggar, kyrkkupoler och vindlande kalkstensgränder. Paradgatan Stradun med sina blankslitna gatstenar är något ingen besökare lär behöva leta efter. Där samsas  adekvata modebutiker med hippa uteserveringar och presentbutiker.

Thaimat och indiskt käk lyste dock med sin frånvaro. Färska ostron , bläckfiskar (bläckfiskburgare), musslor och andra havsdjur tilltalar absolut inte mig, men för personer som dyrkar sådant de har en gigantisk fördel när det ska ska väljas mat på stans restauranger. Mina alternativ var reducerade till några få rader på menyerna, en process som mina barn kände igen sig i, därför blev det ytterligare en pasta som kvällsmat.

Vi handlade grönsaker, ägg och bröd på Konzum och en annan närliggande minimarket, innan vi gav oss i kast med orgien utav trappor och zick-zack-uppförsbackar för att nå vårt boende.  På vägen upp satte sig en dinosauriea-insekt med gigantiska ögon på min axeln, något mina barn skadeglatt påminde mig om då, och under hela resans gång. Det var en klart traumatisk upplevelse, men också något som väckte min trötta ben till liv.

Vi wi-fiade, ratade taskiga tagna foton och halvplanerade morgondagen för att kasta oss i säng vid 22 tiden. Vi var helt utmattade utav dylika resor, reducerad sömn,  sjukt många trappor, förväntningar och sol till förbannelse.

Dag 2 – Ön Lokerum

Upp med dem kroatiska tuppen runt 08.30 för att ofrivilligt strula med Hannas mobilabbonemang några timmar i symbios med en mastig äggfrukost. På måfå strosade vi ner till kajen där båten till närliggande ön Lokerum avgick. Vi hann precis ta oss ombord på färjan som gick klockan 12.00.  160 kn för fyra två vuxna och två barn tur och retur var ett helt överkomligt pris. Det tog bara någon kvart att nå den relativt stora ön.

Vår ö-kompass blev en inköpt karta där 1-24 anhalter fanns markerade såsom ett 1200-tals kloster och The Gardens om Maximilian. Min drakoniska strategi gick ut på att gå någon timme innan själva badprocessen tog fart. Det blev en sjusärdeles promenad med barn som inte synkade med värmen, men de fick gå i vilket fall.  Vårt (mitt) mål var öns högsta punkt: Fort Royal. På vägen dit passerades bland annat pinjeskogar, olivlundar och annan  typisk medelhavsvegetation som allt låg under UNESCO:s beskydd.

Därefter gick det endast nerför,  längs med vattnet innan vi runt 14.00 nådde första beachen: Bay of Portoc. Det var en klippvik i ordets bemärkelse, vilket i sig var aningen udda upplevelse. På de brännheta klipporna åt vi också vår picknicklunch som bland annat bestod av äggmackor, drickyoghurt, öl och vatten. Till en början var Hanna och Frida oerhört fjantiga för allt som rörde sig i havet såsom koraller, stenar, sand, sjögräs och vattnet i sig, men det blev successivt bättre ju längre tiden led.

Nästa anhalt var öns svar på Döda havet, en liten sjö som var som gjord att simma och bada i. Här var barnen som vattenormar, även en badkruka som jag själv var mestadels nere i vattnet. Omgivningarna var  helt surrealistisk trolska och fantastiskt  mysiga. Det var definitivt inte svårt att göra av med 2½  timmar på det här stället. Vi avslutade ö-sejouren genom att besöka den sista badplatsen: The Rocks. Karga klippor, avgrunder och otämjt landskap genomsyrade något som jag snarare förknippar med Island eller helvetet.

Klockan 19.00 tog greppade vi returfärjan tillbaka till fastlandet för att välkomna välbehövlig kvällsmat. Proteinpåfyllningen skedde via den utmärkta trattorian Mea Culpa. Kvalitetsmat i drivor som för dagen bestod av bland annat ris med grillad kyckling och gorgonzolasås.

Efteråt testade vi de schizofrent snygga glassuppläggningssmakerna med varsin glass innan vi avrundade dagen med att handla på oss nybakat bröd och litervis med vatten.

Ett utdraget Wi-fiande avlöstes av att njuta av den bedårande utsikten från vår lägenhet med varsitt glass vin i handen. Allt badande hade gjort oss nästan lika nära-döden-trötta som gårdagens resefrosseri; urlakade somnade vi runt klockan 23.00.

Dag 3 – Banje Beach

Vi var alla upp frivilligt klockan 08.15 förutom Frida som mera var död än levande även timmen efteråt. Marie fick det hedervärda uppdraget att dra ut två mikroskopiska stickor från mina sargade tår; sviter från gårdagens hejdlösa badande. Barnen och Marie skulle testa Gamla stadens mest närliggande beach: Banje Beach. Förutom solen och havet kan man också njuta av olika aktiviteter på stranden som exempelvis; vattenskoter, paragliding och watertuber. När kvällstimmarna närmar sig förvandlas denna strand till en mötesplats för eliten i Dubrovnik det vill säga när vi barnfamiljer lämnat beachen.

Jag själv iklädde mig rollen som löpare; målet var att se hamnområdet Port Gruz och Lapad samt luska ut vilka färjetider och priser som gällde framöver. Det var en minst sagt tryckande värme där gradantalet återigen passerade 30 graders strecket utan några helst problem. Jag sprang i takt till solstrålarna med min ömmande tå; två faktorer som periodvis reducerade farten från löpning till jogging – stanna ta kort pauser till att helt sonika gå.

Jag lyckades återigen joggingspringa mig vilse i områdets troligtvis mest intetsägande stadsdel; till sist nådde jag Port Gruz. Det var väl inte Europas charmigaste område precis, men via ett besök på turistbyrån kunde jag inhämta den information jag letat efter. De två sista kilometerna tillbaka från turistbyrån till Gamla staden gick i ett godkänt löptempo.

Hela upptäcktsfärden hade tagit över tre timmar  innan jag kunde sammanstråla med resten av familjen på Banje Beach. Det var en badplats som var betydligt trevligare och barnvänligare än vad jag hade föreställt mig. Vi åt picknickmat där som återigen bestod av äggmackor, drickyoghurt och öl. Att ägg är nyttigt och mättade spelade en stor roll sammanhanget; en annan att öl släcker törsten bra i värmen. Vi var där i ytterligare 3 timmar, medan de andra varit här i 6 timmar; måhända några timmar för mycket med tanke på den starka solen som cancerpartner.

Dubrovnik är ett organiskt utomhusmuseum av stora mått trots det bor det runt 50 000 tusen människor här. 1979 sattes Dubrovniks historiska delar upp på Unescos välrenommerade världsarvslista. Stora delar av staden är byggd av ljus kalksten något som kontrasterar det intilliggande azurblå havet utmärkt. Att folk bor här, hänger sin tvätt härs och tvärs och inte flörtar ihjäl sig med turisterna är sanslöst befriande.

Tyvärr gäller den devisen inte månaderna mellan juni-augusti då det kryllar av inhemska som utländska turister. Att stora utländska superfärjor lägger an dagligen i hamnen med snorrika amerikaner spär på trängseln i staden.

Vi tog oss bort från Stradun området för att stappla upp för trapporna med målet att se nejderna invid muren längs vattnet. Där var det inte alls lika mycket butiker eller människor som strosade runt. Ett härligt ställe var klippbaren Buza bar där äventyrslystna amatördykare kunde få sitt exhibitionistiska  lystmäte tillfredsställd framför kamerakåta turister som drack och åt lite högre upp på klipptrapporna.

Den gamla Katedralen Riznica var en ytterst kontrasterande plats att meditera på några minuter innan barnen handlade på sig svenskimporterat lösgodis för nästan 180 kr. Därefter gick vi hemåt för en välförtjänt siesta för att återvända till de gamla stadsdelarna runt 20.00 tiden. Återigen blev det underbara trattorian Mea Culpa som stod för matunderhållningen. Denna gång testade vi deras  oerhört stora pizza som väl motsvarade våra höga förväntningar.

Familjen vandrade för första gången runt i staden när mörkret lagt sig och all mysig belysning ändrat Dubrovniks skepnad från enbart vacker till mysig och vacker. Fortfarande var folkvimlet påträngande stort, men parallellt också härligt med fullbelagda restauranger och fikaställen.

Vi traskade hem runt 22.30 med en grinig Frida som fått diagnosen solfrossa av oss visa äldre. Urkällan var de 6 timmarna på Banje beach tidigare på morgonen. Familjen Wi-fiade och försökte trösta yngsta dottern för vad komma skulle utifrån hur dåligt man oftast sover med detta i bagaget.

Dag 4 – Oväder och Game of thrones tour

Det blev en härlig sovmorgon till 09.30. Vårt mål för dagen var att ta färjan till den minsta ön av de tre i Elafite Islands: Kolocep. Det var söndag något som påverkade hela tidsbufferten, vi missade båten med 15 minuter. Sett ur backspegeln var det snarare en välsignelse än en adekvat förbannelse eftersom världens undergång tycktes ha inletts i och med en åska – och blixtorgie i kombination med några timmars ihållande hällregn.

Vi bevittnade ovädret under tak, barnen precis som jag själv tyckte att det var superspännande så länge inte vi själva blev träffade. Efter detta horribla vädret började det ljusna och vi tittade runt i Port Gruz samt diskuterade med turistbyråpersonalen om förslag på bra aktiviteter när solen uteblivit. Tyvärr fick deras förslag knappt plats på en notislapp.

Vi åt senare i Gamla stan på Spaghetteria Toni. Marie och jag utforskade några andra pastarätter medan barnen pendlade mellan favoriträtterna bolognese och carbonara. Här passade jag på att testa Kroatiens nationaldryck: Slivovits (slivovice/slivovica). Det är ett slags fruktbrännvin gjort på plommon.

Den florerar över större delen av Centraleuropa och Balkanhalvön, från Tyskland och Österrike ned till Serbien och Makedonien. Ursprungligen kommer den från Serbien. Det positiva var att det fanns massor av ”nyttiga” örter, det negativa, det smakade minst sagt obehagligt äckligt. Aromen av plommon fick jag leta länge efter.

Vi shoppade sedan loss ordentligt i souvenirbutikerna genom att bland annat inhandla traditionellt kroatiska hantverk såsom vackra ljus på Candle Kingdom. Jag bokade parallellt upp en 3 timmars lång Game of thrones tour Amico tours medan resten av familjen tog det lugnt i lägenheten.

Det är ju synd att påstå att Dubrovnik utnyttjat att världens dyraste och i mina ögon bästa tv- serie förlagt sin bas här. New Zeeland fattade galoppen att locka en ny målgrupp till sitt land via Sagan om ringen trilogin. Det fanns uns utav information invid helgonförklarade inspelningsplatser om vad som utspelats på dessa. Självklart är det riktigt trögt att inte dra nytta utav tv-seriens dragningskraft som torde attrahera många yngre turister.

I och med att det endast var jag och två tonårstjejer som betalade 250 kn för guidningen öppnade sig möjligheten att ställa 1000 frågor till den kvinnliga guiden. Enligt henne så spelas alla scener från serien i Kings Landing in här i Dubrovnik; staden ska alltså föreställa de sju rikenas huvudstad Kings landing. I säsong 1 var Malta inspelningsplatsen, men från säsong 2 till 4 samt kommande 5 och 6 var det Dubrovnik som gällde.

Vissa guidningar jag gjort förut har knappt varit värda promenaden, men så var inte fallet denna gång. Vår guide hade själv varit statist i två säsonger och var både påläst, entusiasmerande och pratglad, något som stärkte en redan omnipotent visning. Guidningen avslutades i Fortress Lovrijena, vilken hade de mest hänförande vyerna i sitt sköte.

Jag passade också på att ställa enträgna frågor om situation i nutid efter kriget 1991. Många intressanta svar blev det, men det märktes att det fortfarande var ett känsligt ämne. Jag fick reda på att Dubrovnik tillhört Venedig mellan 1205 och 1358. De bröt sig  sedermera fria från de italienska lejonen, och blev den enda staden som inte kontrollerades av Venetianarna, vilket visade på att Dubrovnik varit att räkna med under det förgångna.

Efter ockupationen av Dubrovnik 1991 tog det ända till 2005 att fullt ut restaurera staden med massiv hjälp från UNESCO eftersom cirka 60 procent av staden blivit förstörd. Oväntat nog är det mer turister nu, än innan kriget, mycket på grund utav de kapitalstarka lyxfärjorna som lägger an 1 till 7 stycken per dag under sommarhalvåret.

De andra familjemedlemmarna hade softat och tagit det lugnt, medan jag traskat omkring i hypnotiserande Game of thrones miljöer. Så när jag kom hem vid 20.00 var det bara att vända på klacken  för att återigen bege sig ut till Gamla staden. Vi åt dock inte på restaurang, utan avverkade varsin hamburgare med en djävulskt god glass efteråt; cherry och lime var två klara favoriter.

Därefter shoppades det rejält med örhängen av olika de slag. Kvällen avslutades traditionsenligt med att handla varor på Konzum; det vill säga ingredienser till morgondagens strandvistelse. Detta var för övrigt första dagen vi inte badade, vilket faktiskt var väldigt befriande.

Dag 5 – Ön Lopud

Alarmet ljöd likt en kopparslägga i bakhuvudet klockan 07.30. Vi vinglade ner till busstationen och hoppade på buss nr 6 som nästan förde oss till biljettkassan invid färjorna till  Elafite Islands. Vi köpte tur och retur biljetter till en av de tre öarna som sett i backspegeln för en barnfamilj var den enda värd att besöka. Gårdagens oväder låg som en skugga över oss och varningsklockorna ljöd i kör.

Båten som skulle ta oss till paradisön med Dubrovniks enda adekvata sandstrand avgick klockan 10.00. Gårdagens havererade ö-mål Kolocep var första anhalten; då hade det regnat ihållande i en halvtimme. Nu ökade regnsmattret ifrån spöregn till ett absolut hällregn. I det läget kändes det dubiöst att dels ta sig till en ö, dels ha bad som ett primärt mål i kombination med att nästa båt som avgick från ön skulle komma först klockan 19.00

Gud ville tydligen något helt annat. Likt ett smärre under upphörde regnet fem minuter innan vi äntrade Lopuds mastiga träbrygga. Det mest anmärkningsvärda var dock att solen visade sig från sin allra bästa sida samtidig som värmen automatiskt uppdaterades; två flugor i en smäll – härligt oväntat.

Humöret steg från 0.1 till 9.5 på en skala till 10, och vi var med i matchen igen. Ön visade sig vara 37 resor bättre än vi någonsin kunnat förutse. Det var nästan en karibisk känsla över den lilla byn. Lopud är den näst största av de tre öarna som lite klämkäckt ingår i Elafitiöarna. Ön var också  betydligt större än vad i alla fall jag trott,  med ett antal hotell, ett kluster av restauranger, souvenirbutiker och otroligt nog 8-9 kyrkor och kloster.

Som sagt det var som att befinna sig på någon tropisk ö, fylld med sand, charm och palmer. Inloppet var likt en tropisk dröm, inte långt ifrån en Cinque Terre varning.  Efter att ha bekantat oss med omgivningen gick vi till barnens förtret 1½ km istället för att ta en mopedtaxin till sandstranden.

Vi nådde till sist Dubrovniks bästa och troligtvis enda renodlade sandstrand, en imposant syn för gudarna. Förutom 5 minuters duggregn, så klarade vi oss från regn under hela vistelsen. Efter någon timme uppenbarade sig en helt klar himmel, något som 90 minuter tidigare kändes helt otänkbart.

Barnen var nog i vattnet i fyra timmar, och jag själv i tre timmar. En fotografipaus, mojitopåfyllning och solning var andra aktiviteter som höll mig sysselsatt. En annan positiv aspekt utav badstället förutom den långrunda sandstranden var att det var fullt av halvstora vågor till barnens och min glädje.

Belöningen att ha gått hela vägen till Sunj beach blev att familjen tog en strandtaxi tillbaka till huvudgatan. Vi njöt sedan av en välbehövlig pizza på en mysig strandrestaurang som avlöstes av deras svar på Smultronstället. Vi åt glass i stora lass innan familjen vilade i kvällssolen i väntan på färjan som skulle hämta oss och en ansamling andra turister runt sju.

Klockan 20.00 var vi tillbaka i hamnen, 20.30 i Gamla stan efter att tagit bussen dit. Resten av kvällen spenderades i Gamla stan med souvenirshoppingradarn påslagen. Vi handlade sedan på oss picknickvaror på Konzum och bageriet för att efter ett idoga Wi-fiande  lägga oss runt klockan 23.00

Dag 6 – Copacabana beach

Klockan 08.15 var familjen återigen upp av fri vilja; alla kände sig förvånansvärt pigga, även Frida. På dagens agenda stod stadsdelen Lapad cirka 2½ km från Gamla stan. Buss nummer 6 tog oss till den härliga bilfria estraden flankerad utav restauranger och affärer. Istället för 60 kn på bussen som det kostade för fyra personer enkelresa, köpte jag för första gången biljetter i kiosken där priset istället reducerades till  48 kn, ett petitess i sammanhanget, men ändå.

Ursprungsplanen var Lapad beach det vill säga Dubrovniks äldsta, största, folktätaste, men i mina ögon också den skabbigaste. Den föll helt sonika bort på grund utav sista faktorn.  Vi vandrade till Hannas förtret den underbara strandstig-promenaden till Copacabana Beach några kilometer därifrån. Lite innan klockan 12 slog vi oss ner invid de miljarder runda beachstenarna. Jag tog mig strypstarkt i kragen och prackade  på mig löpningsutstyrseln efter att ha bokat upp mig på en timmes sportmassage lite ovanför stranden.

Det blev vyer att döda till runt ett otroligt vackert område med Franjo Tuđmans bro som bakgrundsmotiv. Det blev cirka 10 km innan jag kastade mig i duschen för att bli välbehövligt masserad för 300 kn. På området som var moderna, fräschare, aningen mindre, mer varierad, och betydligt trevligare  än storasyrran Lapad beach så fotograferade jag frenetiskt omgivningarna samt inhalerade en svalkande mojito.

Frida och Hannas lycka bestod av  en vattenpark i vattnet. För att ta sig upp på dessa plasttingestar krävdes det att man likt klätterväggar tog sig upp för egen maskin, en riktigt bra attraktion som barnen fick hålla på med i 1½ timme för en kostnad av  18o kn. Frida fick låna flytväst då hon inte nådde botten och ännu inte kan simma helt tillfredsställande sett ur ett vakande föräldraperspektiv.

Efter att ha legat i vattnet likt dysfunktionella näbbdjur så drog vi vidare efter cirka fem timmar på beachen till More Cave bar. Jag hade sett detta coola ställe på nätet och ville absolut se det i verkligheten.

Vi frågade personalen  om det var okej att bara titta runt, vilket inte var något problem. Tyvärr var bilderna snyggare på bild än i verkligheten, fast visst var det häftigt ställe.

Vi åt middag på ett riktigt bra ställe nästan längst uppe på esplanaden. Mama mia som trattorian hette hade en servitör som skulle flytta till Sverige om två veckor. Anledningen var  essensen av integritet och källan vänskapskorruptionen på hög nivå vilket han upplevde var oförenlig med sina två barns uppväxt i Kroatien. Spagetti med olika såser till familjen med matskedar av svartpeppar och parmesanost på; billigt och djävulskt gott helt enkelt.

Vi avslutade kvällen med en ytterst delikat kulglass i Gamla staden för att äntra lägenheten vid 21.00. Dusch gånger fyra, Minecraft, Instagram, Facebook och klappa grannens katter  2000 gånger var saker vi gjorde innan John Blund hälsade på oss runt 11 snåret.

Dag 7 – Ringmuren

Vårt vackra väder som hitintills bara sargats av fyra timmar halvtaskigt väder var till ända. Nu regerade istället de svarta lömska och täta molnen på himlen. Det i sig gjorde att vi inte kunde åka linbanan till toppen av berget Srd, utan helt sonika fick skippa den klassiska turistfällan. Det upplevde vi som djävulskt tråkigt, trots att vi sparade 300 kn.

Runt klockan 11 stegade vi i vilket fall ut till Gamla staden för att beta av en adekvat tur runt ringmuren. Duggregnen avlöste dock varandra så min strategi blev att vänta ut det halvtaskiga vädret genom att souvenirshoppa oss runt butikerna. Runt 12.00 valde jag att verbalt diktatoriskt mana upp familjen på muren för 260 kn. Det var uppehåll, men duggregnet väntade runt ringmurenhörnen.

Den fantastiska intakta ringmuren mäter 1940 meter och sträcker sig runt staden. Den består av 16 torn, tre fort, tre bastioner samt klaffbroar och vindbryggor precis som i sagornas värld. Muren som är runt 25 meter hög och 1-3 meter tjock byggdes som brukligt till att försvara staden mot allehanda otrevliga typer och byggdes mellan 1100-1600-talet. På kvällen när den är upplyst av strålkastare är tårarna nära, vackrare än så här blir det inte. Visserligen sa jag likadant i Cinque Terre, men ändå.

Det tog oss nästan 1½ timme att gå runt muren. Hanna och Frida var måttligt roade den sista timmen, men det var inget de kunde göra åt saken. Att jag stannade till och tog mina 477 stycken foton och videofilmade de hänförande vyerna gjorde inte saken ett uns bättre. Det blev ett altruistiskt regn, men absolut inget ihållande sådant. Belöningen efter turen blev varsin Nuetella Crêpes. Det var då som ovädret började ta fart på allvar. Blåst i kombination med regnskurar kantade ätandet utav våra sockerbomber.

Vi skyndade oss hem för att ta en ofrivillig siesta i 4 timmar. Miljarder blixtar och ett av de värsta åskvädren jag varit med av blev vårt sällskap i över 3½ timmar. Det äldre värdparet bjöd in oss på dylika drycker och samkväm. Det var en väldigt berikande och trevlig timme. Det var dock skönt efter det att ta det lugnt, då inget mer stod på agendan förutom hoppet att linbanan skulle sättas igång igen levde. Hela familjen tyckte ändå att hela väderprocessen var väldigt spännande. Vi wi-fiade, spelade Ruzzel, Minecraft, Wordfeud samt packade och städade.

Det började mojna runt 18.30, någon timme senare hade ovädret upphört helt, så vi gav oss ut på vårt sista restaurangbesök. Detta besök blev vårt sämsta också. Usel service från Mexicana Cantinas personal och parallellt halvtaskig mat. Vi avrundade vistelsen med att ta farväl av Dubrovniks omgivningar och handlade frukost inför resdagen hem till gamla Svedala. Vi var hemma runt klockan 22.00, för att lägga oss vid 23.00 tiden.

Dag 8 -Hemfärden

Vi for ytterst motvilligt upp klockan 06.30 när mobillarmet digitalt klämtade påträngande. Vi hade nog alla sovit aningen dåligt den natten, och var minst sagt trötta. Vädret var tyvärr marginellt bättre än igår. Värden hade lovat bokat upp en taxi till o7.15. Vägen dit kantades dock av att ett massivt regn som blötte ner allt som gick att blöta ner flera gånger om.

Taxin kom i alla fall, något jag var aningen oroad för inte skulle ske och då tillika källan till ett missat plan till Arlanda. Det kostade 250 kn att ta sig till flygplatsen. Allt fungerade därefter nästan helt friktionsfritt. ”Taxfreebutiken” var faktiskt klockren och inhyste såväl original Sambucca som Limoncello samt Diesel deodorant och godis till barnen.

Det enda smolket i bägaren var att planet var 30 minuter försenat på grund av att de fått in en fågel i maskineriet, vilken art det var framkom aldrig som tur var. Efter att ha betalat 480 kr för parkering på  Arlanda Alfa i sju dagar via kreditkort så tog det mig 1 timme och 45 minuter att nå Peking via ett frenetisk körande i omkörningsfilen. Vi var hemma runt 17.00 tiden. Det kändes otroligt skönt att komma hem; ”borta bra, men hemma bäst”, en klyscha som nästintill aldrig har fel.

Summering

Något som hela familjen såg fram emot var att ta sig från staden till den högsta punkten via linbana med syftet att finna obeskrivbara vyer. Vid belägringen av staden 1991 till 1992 förstördes  cirka 60 procent av staden; varav linbanan från 1969 var en av dem saker som bombades.  2010 återbyggdes den till det bättre. Vi missade linbanan på grund utav ”bad weather conditions”. Det sved lite eftersom det endast tar 3 minuter att ta sig till toppen av berget Srd med den och 3 tillbaka. Vi kunde ha åkt denna tur när som helst, men valde att ta attraktionen sista dagen, en fadäs som återigen visade på att man aldrig ska ta något för givet.

Dubrovnik och dess nejder var helt fantastiska, men att vara bort i 7 dagar bygger på att man gillar sol och bad. Det finns självklart massor av annat att göra och att se. Dessvärre är varken fågellivet, naturen eller hamnmuseum något som ligger högst upp på de flestas barnfamiljers agendor Det optimala resan hade varit 6 dagar istället för 7 sådana samt att avverkat linbanan någon av de tre första dagarna istället för de sista.

Continue Reading »
No Comments

Den vackra huvudstaden

Gröna Lund var familjens primära mål, men i dess kölvattnen lurade Globen SkyView, ABBA-museet, Skansen, Gamla stan, Söder och självklart god mat. Anledningen att det först nu blev Stockholm stavades troligtvis Fridas längd i centimeter. Det var först nu hon kunde åka de flesta karuseller till skillnad från åren innan, dock nådde hon inte upp till 140 cm gränsen.

Undertecknad bokade upp snordyra Scandic hotellet Hasselbacken något halvår innan. Två nätter för 3200 kronor i ett klaustrofobiskt rum, men med en frukost som man står sig på nästan hela dagen. Förutom själva morgonsvullandet så var läget i sig klockrent med endast 100 meter till såväl ABBA museet, Gröna Lund, Wasa-museet som till Skansen. En faktor som spar  både tid och reducerar stresshormonerna betänkligt.

Vi skippade bilen för att ta tåget tur och retur till Stockholm en kostnad som däremot jag upplevde som billig; 1000 kronor för fyra personer. Det var några år sedan jag vistades mer än ett dygn i den kungliga huvudstaden och som sagt första gången med småttingarna, som inte är småttingar längre.

I Sverige är vädret A-O huruvida ens semester kommer att utkristalliseras. Med sol och värme finns de rätta förutsättningarna tillgängliga, men med spöregn och blåst kan man lika gärna vara hemma; det är ett vågspel att bege sig ut i detta avlånga land. Vi hade dock två dagar att spela på utifrån de oförutsägbara väderprognoserna. Halvtaskigt väder går väl an, men ett ihållande regn är helt förödande.

DAG 1 – förväntningar och mycket intryck blir det

Vi stegade yrvakna upp när alarmet ljöd klockan 5 på morgonen. Solen tycktes oväntat ha fått fotfäste på himlen. Vi tog buss ner till Centralstationen där vårt tåg till Stockholms Station avgick klockan 08.24. Den behagliga resan tog bara runt 75 minuter. Väl i huvudstaden blev det promenad och inköp av ett dygnskort x 4 av ett SL-kollektivtrafikkort. Vårt färdmedel till upplevelseön Djurgården blev spårvagnen som nästan tog oss in till Scandic Hasselbackens reception.

Vi ställde in bagaget och tog med oss det nödvändigaste för att i nästa stund äntra Djurgårdsfärjan till Slussen och sedan vidare via tunnelbana till Globenområdet. Sedan jag var här sist har Tele2 arena tillkommit, något som blev extra tydligt via Globen skyvView då helheten exploderade rakt upp i ansiktet. 130 meter ovanför havet i ett hiskeligt lågt tempo där utsikten var både hänförande som spännande i symbios med adekvat information inne i glasgondolen vad man egentligen stirrade ut på. 16 personer var maxantalet som fick plats i vagnen. I vår gondol var det runt 10 personer, något som öppnade möjligheter att ta bra foton. Allt som allt tog aktiviteten 20 minuter och kalaset för dessa kostade 490 riksdaler.

Efter detta vandrade vi igenom de 66 butiker som samsades nedanför Globen i gallerian där vi åt på McDonalds. Vi tog därefter tunnelbanan till Gamla Stan där barnen var oväntat måttligt roade. Varsin Ben & Jerry´s glass stillade deras otålighet med 45 minuter samtidigt som jag återuppväckte ett latent sockermissbruk med smaken ”Cherry Garcia”. Denna delikata smaktingest har tycks försvunnit från Norrköpings nejder, vilket månne är tur utifrån ett kaloriperspektiv. Under tiden passade jag på att besöka mitt absoluta favoritställe: Science-fiction bokhandeln.

Råkar man som jag själv dyrka genrer som horror, sci-fi, superhjältar och annat underligt är denna plats lika helig som Almedalen för politiker. Barnen tjat avskräckte mig inte dugg från att upptäcka varje meter utav lokalens yta. Mina inköp stannade dock vid Sherlock: Holmes tv-serie boxar, Nightmare before Christmes mugg och Marvel monopol samt Game of throne kortlek. Nörd har en stark negativ klang, men alla som besöker denna butik tillhör troligtvis denna mycket underskattade kategori av människor.

Vi reproducerade morgonen färjerutt för att äta sjusärdeles gott på O`Learys invid Gröna Lund. För en ringa kostnad utav 800 kronor blev vi mätta och belåtna. Deras barnmeny är gudasänd utifrån ett föräldraperspektiv; varierat, gott och mycket mat det vill säga noll gnäll samt att pappa och mamma fick ett gyllene tillfälle att ta sig en cider eller kall öl till kaloriboet.

Dagens sista planerade aktivitet var ett besök på närliggande ABBA-museet. För 520 kr fick familjen tillgång till såväl ABBA the museum samt Swedish Music hall of fame. I det priset ingick en svenskspråkig audioguide, något varje besökare bör kosta på sig i syfte att förhöja upplevelse. En orgie utav scenkläder, guldskivor, originalprylar, memorabilia etsade sig tuggummilikt fast hos oss de betalande. Mina förväntningar var motstridiga eftersom jag  var rädd för jakten på ABBA intresserade turister eventuellt skulle hinna före att skapa ett levande och varierat museum, där inte bara massa föremål stod i fokus.

Mina farhågor besannades inte, utan det var en härlig kronologisk musikcrescendo som visade sitt rätta ansikte; att belysa världen om denna grupps storhet men framförallt dess tidlöshet. När jag var yngre så var det gruppen KISS som gällde, ABBA var indirekt bannlysta. Ju äldre jag blev desto mera insåg jag vilka genier Björn och Benny var/är. De lierar sig på min lista med storheter som Beatlesteamet Paul & John. I museet fanns bland annat Polars mixerbord där ABBA  soundet skapades, Folkets Park plats där de möttes, Stikkans kontor, Skärgårdsön Viggsö där många hits skapades och historien i Brighton 1974 där musikhistoria inleddes.

Det och mycket annat med audioguiden i högsta hugg som intim vägledare till berättelsen om ABBA mötte oss som besökare till Stockholms nya turistattraktion. Jag och Marie var supernöjda, medan barnen under besökets gång också tycktes gilla vad de såg och hörde. För oss tog det två timmar innan vi avslutade besöket på den utmärkta pop-shopen. Självklart var det svårt att motstå det som hutlöst erbjöds.

ABBA var museets huvudspår, Swedish Music hall of fame hamnade dessvärre i periferin. Jag tycker dock det är ett smart drag att implementera in svensk musik historia i biljettpriset eftersom det synliggör annan bra svensk musik från 1930 talet till nutid.  Tyvärr kändes denna presentation utav svenska klassiker  aningen framhastat och mer som en  microgodsvagn än ett lok.  Då jag samlar på svensk hårdrock och svensk musik överlag kan jag inte låta bli att ponera om hur det skulle kunna sett ut om museet lagt lika stort krut på att presentera Secret service, Europe, Roxette, Army of lovers, Yngwie J Malmsteen, In Flames mer utförligare, men framförallt  andra akter som borde varit superstjärnor om  de inte kommit ifrån Sverige istället för USA och Storbritannien.

Mina visioner om ett levande hårdrock museum torde kunna vara ytterligare ett lok tillika världens enda. Där skulle den svenska hårdrockens historia presenteras från dess grund till nutid samtidigt som  Swedish Music hall of fame skulle få betydligt större yta att bli ett adekvat lok som då skapar världens troligtvis bästa och varierad musik-museum-nav. Janne stark heter mannen som skrivit  hårdrockbibeln “The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever”. Den mannen, den kompetensen borde tas tillvara för att skapa världens coolaste och mest levande hårdrockmuseum med lite hjälp av mig själv och några andra kreativa entusiaster.  Som euforisk besökare skulle man kunna ta alla tre musiklok på samma biljett, men också var för sig.

Som helhet var detta en riktigt bra upplevelse där det bara fanns vinnare. Vi avslutade helt utmattade resten av kvällen på hotellrummet där wi-fi aktiviteter, morgondagsplanering och fotbolls-VM matcher stod högst upp på agendan.

DAG 2 – Gröna Lund

Frukosten på Scandic hotellen är i sig helt fenomenal. Det är en plats där de mest kräsna barnen kan få i sig frukost utan att hitta ständiga bromsklossar till att inte äta. Mitt mantra bestod utav att ”inte föräta mig, inte föräta mig”, något som vanligtvis är mer regel än undantag. Dock vet jag sett ur backspegeln hur matmassorna påverkar en efteråt. Att med ett stundande Gröna Lund besök må halvtaskigt var inget alternativ för mig.

Jag handlade biljetterna till Grönan medan de andra var kvar på rummet runt klockan 09.30. 340 kronor gick ett åkband på inklusive ett besök på ”Spökhuset” samtidigt som inträdet per person kostade härliga 110 kronor. Summan för att vistas på detta nöjesfält landade runt 1800 kronor exklusive fika och tilltugg.

Klockan 10 öppnade ”Lilla området” det vill säga karuseller för de mindre barnen. Klockan 11 kastade sig de köande fram för att nå de mest attraktiva farttingestarna först på ”Grönan”. Frida och Marie skyndade sig till årets nyhet ”Eclipse”. Med sina 121 meter är den världens högsta slänggunga, något som undertecknad passade, på grund utav min dysfunktionella höjdrädsla som inkluderade även ”Katapulten” och ”Fritt fall”.  Jag och Hanna kastade oss istället in i ”Jetline”, en klassisk berg- och dalbana full av action, höga höjder och kurvor. Detta blev tveklöst Hannas favorit, en attraktion som hon åkte fyra gånger under besöket.

Jag skuldbelade något senare Hanna för att hon var en fegis som inte ville hänga på mig att åka förra årets stora nyhet: ”Insane”. Med svansen mellan benen ställde jag mig i kön till denna best, vilken sätena roterar fritt kring sin egen axel, så beroende på vad passagerarna väger blir varje åktur unik. Min fru Marie mötte upp mig i kön. På väg upp och inför krönen av ”Insane” fanns det ingen återvändo och dels ångrade jag mitt raljerande över Hanna, dels att jag överhuvudtaget satte mig i denna tappa-kontrollen-helt-maskin. ”Insane” var ännu värre än jag hade föreställt mig. De 75 sekunder korta turen kändes som 175 och mina skrik han inte avslutas förrän nästa obehagliga loop briserade. Det var en jättupplevelse, men också väldigt otäck  sådan och något jag absolut inte utsätter mig för igen.

Vädret var på sitt allra bästa humör där kvicksilvret låg runt 20 grader utan att blåsa. Under dessa sex timmar vi var i parken blev det mestadels berg- och dalbana åk med ”Jetline”, ”Vilda musen”, ”Kvasten”, ”Rock-jet” och ”Twister”. Däremellan avverkades ”Lustiga huset”, ”Skrattkammaren”, ”Radiobilarna”, ”Bläckfisken” och ”Flygande mattan”. ”Spökhuset” som jag aldrig besökt förut, men hört mycket gott om blev dock en rejäl besvikelse. Lyckades med konststycket att inte bli rädd en enda gång.

Vid femsnåret var vi rörande överens att vi gjort allt vi velat göra, och att det helt sonika var dags att lämna Gröna Lund. Jag fick igenom min enväldiga och diktatoriska vilja att inte ta spårvagnen från Djurgården till City. Det blev en härlig, men lång promenad som var lika arkitektonisk vacker som gnällig. Anledningen stavades hunger av förklarliga skäl.

Vi stannade till invid Wasa museet för att utforska Stockholms sjögård som vid tillfället bestod av två öppna båtar som modifierats om till museifartyg. Det blev att besöka fyrskeppet ”Finngrundet” samt Sveriges första isbrytare ”Sank Erik”. Förutom att det var fritt inträde var det betydligt intressantare än jag kunnat förutse. Här inleddes parallellt operation gnäll där Hanna gick i bräschen att tala om hur ont hon hade på och i kroppen.

Efter ett idoga letande efter ”rätt” restaurang blev det till slut Trattorian ”Fiore” på Regeringsgatan  21 som fick stå värd för våra tomma magar. Maten var superb precis som deras rationella barnmeny. Vi tog  utan några tvivel spårvagnen till vårt kära hotellrum där tröttheten slog klorna i oss. Jag själv orkade inte ens se klart VM-fotbollsmatchen, en prestation i sig då den var fantastiskt spännande.

DAG 3 – Shopping och hemfärd

Äntligen sovmorgon, och inget inplanerat förutom att shoppa samt passa tåget som skulle avgå klockan 13.21. Packat hade vi gjort kvällen innan så nu var det bara att njuta utav den mångfald som Scandic frukosten erbjöd oss. En snabbdusch, betala av hotellrummet och ta spårvagnen till Kungsträdgården var näst på tur. Klassiska Butterick´s var en uppskattad butik precis som Hötorgshallen, Mique och Dr Martens. Barnen köpte inte mycket, men de prylarna på Miques rea blev desto dyrare.

Tiden knatade på i snabb takt vilket gjorde att det blev dags att ta oss till närliggande tågstationen. Innan dess shoppade jag loss på Lush; en butik vars policy jag dyrkar. Det blev en snordyrt besök, men väl nödvändigt då butikerna i såväl Norrköping och Linköping lagt ner. Visserligen kan man beställa via deras hemsida, men det är liksom inte samma sak.

”Sedan Lush startade, har våra grundare varit medvetna om att produkterna vi tillverkar och säljer, påverkar miljön. Vi har alltid använt oss av kreativa lösningar för att ha en positiv effekt på vår planet, som när vi uppfann det första schampot i fast form. Miljöfrågor är det som genomsyrar hela vårt företag och återspeglas i beslut som tas dagligen. Till exempel använder vi mandel och olivolja – inte mineraloljor – delvis för att vi tycker att trädfyllda fält gör livet rikare än oljefält. Vi håller koll på lagstiftningar och välkomnar nya regleringar som verkligen minskar industrins miljöpåverkan. Vi gillar att stödja miljögrupper som tar del i kreativa aktioner, i försök att ändra lagen”.

Den bekväma och snabba tågresan var lika friktionsfri som på ditresan. Det som mötte oss i Norrköping var ett ihållande skyfall som pågått ett tag. Att packa upp till tonerna av det smattrande regnet och blixtuppvisningarna var befriande och mysigt ”borta bra, men hemma bäst” stämmer till 99%. Den intensiva Stockholmsvistelsen var enligt barnen helt suverän, även vi som vuxna kunde bara snabbt instämma. Vill man göra saker som tilltalar en själv, sin fru som ens barn i symbios med bra mat får man helt enkelt öppna plånboken. Vårt resekalas gick på lite under 11 000 kronor, men var värt varenda krona.

Continue Reading »

No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu