Subscribe to RSS Feed

Film, Musik, Kultur

Finland och deras sisu-DNA. Är det en superkraft eller ligger det hundar begravda? Längdskidåkningsfusk, backhoppning, drunkningskurragömma, rally, Formel 1, spjut, kniv-MMA eller bastubadnings-VM! Vilka gener skapar en fäbless för lite våldsammare idrotter? Svaret ligger hos finnarna själva.

Finland är i vilket fall som helst the land of thousand lakes tillika det land med flest hårdrockband per capita. Hade jag själv fått gissa så hade mitt val fallit på Sverige. När det kommer till melodisk hårdrock eller AOR så är det i alla fall svenskarna som sitter i förarsätet.

Finnarna har vaskat fram ett knippe djävulskt bra hårdrocksakter.  Stratovarius, Reckless love, Apocalyptica, Lordi, the 69 eyes, The Rasmus, Brother Firetribe, Jessica Wolff, Nightwish, Sonata Arctica, Leverage, The Magnificent, för att nämna några. Ett annat av dem är Thunderstone.

Gruppen bildades år 2000, två år senare damp deras självbetitlade debutalbum ut. Inget ont om de tre första plattorna, men det var på fjärde albumet Evolution 4.0 som alla polletter  letade sig ner i kvalitetsbrunnen allra djupaste skrymslen.

Gruppen tillhör inte någon av mina 1000 bästa band i den genren. Dock släppte de 2007 ett klockrent-över-medel-bra-platta som de döpte till Evolution 4.0.

Jag har lite oväntat lagt märke till att det är en platta som titt som tätt avlyssnas på Spotify. Den har gått från klarhet till klarhet och har nu av undertecknad titulerats som en modern klassiker tillika ett av 2000-talets 50 bästa album.

Thunderstone ställde år 2007 upp i Finlands uttagning till Eurovisionsschlagerfinalen med låten ”Forevermore” och hamnade på en hedrande andraplats. Självklart skulle den vunnit om man såg utifrån perspektivet kvalitetssäkrat. Den låten var en pärla. Dock finns det gått om sådana på Evolution 4.0.

Många förknippar dem med powermetal. I mina ögon ser jag hellre denna akts musikaliska inriktning som ett eklektiskt musikverk. Det är powermetal, men också hårdrock, melodic hardrock, proggmetal och heavy metal. Det finns diktatoriska DNA-korsbefruktade bevis utspridda på detta klockrena album.

Nu vet vi att underbara ”Forevermore” är en pärla.  Det är inte svårt att lista ut att det finns flera i antågande. Nästkommande ”Roots of anger” var en av de låtar som slog ”Forevermore” på fingrarna. Dysfunktionell aggression samsades med fingertopps smekningar.

Efterkommande ”10 000 ways” var som skräddarydd att ta kvalitetsstafettpinnen vidare. I fotbollstermer hade vi pratat om ett hattrick eller ribba in. Oh my God vilken diaboliskt stark låt, ett av årtiondets smittsammaste låtar.

Därutöver reser sig likt fågeln pheonix alster som ”Holding out to my pain”, ”Swirled”, ”Down with me”, ”Solid ground” och ”Great man down”, resten är bara bra.

Den utmärkta vokalisten Pasi Rantanen slutade efter Evolution 4.0 för att sedermera återkomma 2013. på 23 år har finnarna gett ut 6 album, varav det senaste 2016.

Helt ärligt, den killen har både röstresurser och musikkarisma. Hans röst är som en bestickande urkraft. Helt klart en av de bästa rösterna i Norden. Att hans accentuering inte fajlar är ett gigantiskt plus i kanten.

Det var för övrigt svenske Rick Altzi som greppade mickstativet. Sämre ersättare kunde man haft, att Dirt metal inte höll måttet var ju inte hans fel.

Masterplan och Firewind använder jag allt som oftast som kvalitetsmåttstock på hur genialiskt ett musikverk är.  För mig är detta dels i paritet med Masterplan, dels innehar den variationen och kvaliteten som gör att man orkar lyssna på hela albumet.

Jag har skrivit det tidigare, och skriver det igen;  ett av 2000-talets bästa album när det kommer till hårdrock.

 Forevermore

Roots of anger

10 000 ways

Holding out to my pain

Swirled

Down with me

Face in the mirror

Solid ground

The source

Great man down

Continue Reading »
No Comments

Ett album som jag lagt märke till att jag spelar oväntat ofta är Humanity (Hour 1). För mig är det albumet som överskuggar deras ultraklassiska Blackoutalbum. Förresten, den överkuggar alla deras tidigare plattor, så stark är albumet.

Scorpions rörde sig indirekt lite i fel genre. Albumet genomsyrades av pure melodiös hårdrock/AOR, istället för hårdrock. Visserligen har de stundtals rört sig i samma grumliga vatten tidigare, men inte så djupt som de gjorde på detta album.

Den stora anledningen stavades låtskrivarna. Herrejösses vilken orgie av kompetenta låtkonstruktörer, inte undra på att albumet blev så slagkraftigt. Att de alla tycktes vara på gott humör gjorde inte saken sämre.

De svenska inslagen bestod av Mikael Nord Andersson & Andreas Carlsson. Andreas har  bland annat tillsammans med killarna i Nestor skrivit ”These days”. Därutöver har den mannen skrivit otaliga kända låtar, ensam eller tillsammans med andra låtskrivare.

En annan svenskbekanting som bidragit till detta klockrena album var Hooters egna Eric Bazilian. Den mannen ligger bakom hits som Cindy Lauper – ”Time after time”, Joan Osborne – ”One of us” och Ricky Martin/Meja – ”Private emotiens”.

Av albumets tolv låtar var Desmond Child delaktig i elva av dem. Han är verkligen i paritet med Max Martin när det kommer till att smida ihop hits. Desmond kavlar fram ett uppdukat smörgåsbord av smittsamma melodier och abnorma refränger som exempelvis: FM – ”Bad luck”, Aerosmith – ”Dude, (looks lika a lady)”, Cher – ”Save up all your tears”, Robin Beck – ”If you were a woman…”, The Rasmus – ”Livin´in a world without you

Jimmy Barnes – ”Let’s make it last all Night”, Michael Bolton – ”How can we be lovers”, Joan Jett and the blackhearts - ”I hate myself for loving you”,  Kane Roberts – ”Does anybody really fall in love anymore” , Kiss – ”I was made for lovin you”, John Waite – ”These times are hard for lovers”, Bon Jovi – ”Livin´on a prayer”, Bonnie Tyler – ”Hide your heart”, Meat Loaf – ”The monster is loose”,

Marti Frederiksen var en annan adekvat låtskrivare som var med och bidrog till slutresultatet. Några av hans hits har varit Aerosmith – ”Jaded”, Daughtry – ”Crawling back to you”, samt låtar med Mötley Crue, Ozzy Osbourne, Def Leppard och  Meatloaf, för att nämna några.

Trots Klaus Meines fäbläss att bryta på tyska kanske avsaknaden skulle resultera i att göra Scorpions mindre Scorpions. Att höra honom sjunga fläckfritt vore kanske som ett neråttjack. Accenten fungerar som byggstenar in i Scorpions DNA-framgångar.

Humanity (hour 1) starkaste ögonblick var helheten. Det vill säga nästan hela plattan. Mjukhet vänslas med hårdhet och vice versa.

Anmärkningsvärt också är att de sista låtarna på albumet tillhörde de allra starkaste: ”Love is war”, ”The cross” och ”Humanity

  1. Hour 1” (Desmond Child/John 5/James Michael/Rudolf Schenker)
  2. The Game of Life(Mikael Nord Andersson/Desmond Child/Martin Hansen/Klaus Meine)
  3. We Were Born to Fly(Eric Bazilian/Marti Frederiksen/Matthias Jabs)
  4. The Future Never Dies” (Eric Bazilian/Desmond Child/Jason Paige)
  5. You’re Lovin’ Me to Death” (Eric Bazilian/Andreas Carlsson)/Desmond Child/Rudolf Schenker)
  6. 321” (Desmond Child/Marti Frederiksen/Jason Paige/Rudolf Schenker)
  7. Love Will Keep Us Alive Again” (Eric Bazilian/Desmond Child/Marti Frederiksen/Klaus Meine)
  8. We Will Rise Again” (Desmond Child/Matthias Jabs/James Michael/Jason Paige)
  9. Your Last Song” (Eric Bazilian/Desmond Child/Rudolf Schenker)
  10. Love Is War” (Desmond Child/Marti Frederiksen/Matthias Jabs/James Michael)
  11. The Cross” (Desmond Child/Marti Frederiksen/Matthias Jabs/James Michael)
  12. Humanity” (Eric Bazilian/Desmond Child/Marti Frederiksen/Klaus Meine)
Continue Reading »
No Comments

Ibland dyker det upp album som bara är överdjävulskt bra att man nästan går sönder. Oftast har porslin-tingestarna en tendens att stå sig över tid, vilket verket från denna brittisk-amerikanska konstruktion sällar sig till.

The Lords of the new church debutalbum var deras klart mest lysande och bästa platta; samtidigt en av mina absoluta ögonstenar i skivsamlingen. Jag kan inte sätta fingret på vad som gjorde denna skiva så bra.

Albumet var både rebellisk och melodiskt på samma gång, en definitivt lyckad kombo.

Debuten landade på skivdiskarna så tidigt som 1982: Punklegendernas nästföljande två plattor saknade typ allt som denna platta innehöll: äkta energi, tidlösa rocklåtar och genrevariation.

Gruppen bestod av punkikoner från Sham 69, The Damned och The Barracudas, typ ett punkigt superband. Den karismatiska och okonventionella sångaren Stiv Bators lämnade Dead Boys för att bilda detta band 1981. Gruppen släppte bara tre studioalbum för att sedermera splittras 1989.

Stiv Bators scenframträdanden var ett  uppdukat smörgåsbord av råenergi och avancerade scenstunts.  Han hade en förkärlek för att strypa sig själv med mikrofonsladden och ansågs till och med vara kliniskt död under några minuter.

Under en annan konsert fullföljde han giget… sittandes i en rullstol. Stiv Bators levde verkligen som han lärde, och dog tragiskt i en bilolycka i Paris 1990.

Han blev påkörd av en bil på gatan när han var full. Hans flickvän tog honom till en läkare, men läkaren densamme sände hem honom. Stiv dog samma natt i sömnen.

Eftersom låtarna är så varierade i såväl tempo som uppbyggnad är det bestickande att plocka ut några favoriter. Under dödshot skulle jag i alla fall välja ”Russian Roulette”, ”Eat your heart out”, ”Litle boys play with dolls” och ”Open your heart”.

Debutalbumet genomsyrades av en genomärlig energi, en egen identitet och spelglädje som eklektiskt blandade pop, rock och punk. Jag blir alltid på gott humör av energinkatapulten tillika den kaxiga attityden, men också inspirerad av de tidlösa rockpärlorna som radades upp.

New church

Russian roulette

Question of temperature

Eat your heart out

Portobello

Open your eyes

Livin´on livin

Li´l boys play with dolls

Apocalypso

Holy war

Continue Reading »
No Comments

AOR-content, from hell and back again!

Det var bättre förr! Både jag och nej. Visst skapades det urmagiska låtar på 80-talet, det vill säga urmodern för melodiös hårdrock och AOR. Dessvärre är det alltför många som snöat in sig på det förflutna, och subtilt vägrar befatta sig med nutiden.

Utan att vara raljant så har de fel fel fel! Konservatism är bra, i vissa lägen, men när det kommer till dessa genrer så är det bara att konstatera att det fullkomligt sprutat ut tonvis med fräsch ny musik. De som inte märkt det lider av baksidan av konservatismens baksidor, de allra mörkaste dessutom

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett nutida perspektiv är mindre komplicerat än de från det förflutna. Dock är det ändå en överdjävusk uppgift att göra så. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är det tycke och smak något som är föränderligt.

I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en riktig AOR-classic.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista.

Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon från tidig 80-tal och Revolution Saints, W.E.T och  The Night flight Orchestra utifrån ett produktions-tids-perspektiv, vilket i sig inte är speciellt konstigt.

Har människan inget bättre för sig än att ödsla tid på något så trivialt som att lista de 100 bästa aor-låtarna genom tiderna? Skaffa dig ett liv för helvete  gubbjävel!

Herregud det finns ju paddel, knyppling, gå ut med katten, umgås med dysfunktionella vänner och släktingar, fika ihjäl sig, korsordslösning, eller varför inte sitta med din mobil efter jobbet tills du går och lägger dig, vad är det för fel på dig egentligen?

Helt ärligt, någon diagnos eller obalans i signalsystemet är inte helt uteslutna. Men den främsta orsaken är kärlek till genrerna AOR och melodisk hårdrock.

Att jag sedan dyrkar eurodisco, storbandsjazz, pop, 60-tal och några 100 genrer till är inga ursäkter eftersom jag allt som oftast faller tillbaka i tryggheten till starka refränger, gudomliga melodier, vokalister i världsklass, knivskarpa produktioner och dutt i duttiga keyboardsolon.

Det som väcker min kreativitet är dels resan att återutforska det förflutna genom att knyta ihop säcken, dels botanisera i all magisk ny musik och även där göra ett bokslut.

Det är liksom tillfredställande med processen att sammanställa listorna före år 2000 och efter. Visst det tar sin beskärda del av den tid man har till sitt förfogande, men vad spelar det för roll när epitet som återhämtning, mindfulness och livskvalitet implementeras.

Egentligen är det minst viktiga vad någon annan tycker eftersom detta primärt bygger på  nyfikenhet och livskvalité under resans gång.

Självklart finns det någonstans en dos av förväntansbekräftelse.

Denna största belöningen ligger dock i att få se andra nördars topplistor.

Kort AOR-historik

Mitt intresse för aor inleddes subtilt via Kiss; Dynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var vi uppe hos en polares kompis. Denna vägledde mig via ett aor-blandband till en helt ny värld. Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, ArcangelLeRoux, 707 och Sheriff   blev mina bandguider.

Successivt förändrades mina skivinköp ifrån Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt. Def Leppards underbara High ´n dry måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår.

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor.

Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The AOR – King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The AOR- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig.

Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad AOR står för. Det är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat.

Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles).

Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band. I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock.

Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren.

Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen.

Vissa hårdrocksband flirtade med AOR-stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade AOR-bandens alster.

En del av texten ”kort historik”  är modifierad från en utmärkt artikel som handlar just om AOR:ns historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion. Grungen dödade inte AOR-musiken, men skadesköt genren allvarligt.

Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai.

Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe - Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

De 100 bästa aor-låtarna

De låtar  som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag till genren

Kriterier

  • Inga ballader
  • Bara 1 låt från samma artist eller grupp
  • Inte rangordna låtarna på listan eftersom det är omöjligt.

 

Silver – Silver  (England/Germany/2001)

Edge of forever – Lonely  (Italy/2010)  Alessandro Del Vecchio

Sunstorm -  Forever now (USA/2009)

Khymera – Since you went away  (USA/2008) James & Tom Martin

Shadowman – Fire and ice  (England/2008) 

The Poodles – I rule the night  (Sweden/2009)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

Work of art – The great fall  (Sweden/2011)

Mecca – Without you (USA/2003) Jim Peterik

Love under cover – Angels will cry  (Sweden/2012) Mikael Erlandsson

 

Place Vendome – Streets of fire  (Germany/2009) Dennis Ward

Eclipse – The Storm  (Sweden/2015) Erik Mårtensson

Michael Borman – Stand up (Germany/2006)

Toby  Hitchcock  – Mercury´s down  (USA/2011) Erik Mårtensson

Chris Ousey – Give me shelter  (England/2011) Chris Ousey & Tommy Dennander

Terry Brock  – Back to eden (England/2001)

Rob Moratti – Life on the line  (Canada/2011) Christian Wolff

Find me – Your lips  (Sweden/2013)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013) Erik Mårtensson

 

Jono – I was the one  (Sweden/2013)

Places of power – Desires of our hearts  (England/2009)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015) Alessandro Del Vecciho

Pride of Lions – Ask me yesterday (USA/2014 Jim Peterik

Brother Firetribe – Heart full of fire  (Finland/2008)

Frederiksen/Dennander – Siver lining (Sweden/USA/2007) Tommy Dennander

Fergie Frederiksen – Angel  (USA/2011) Ronny Milianowicz/Dennis Ward

Spin Gallery – Standing tall (Sweden/2004)

Cats in space  – Mad hatters´s tea party (England/2017)

Harem Scarem – The death of me (Canada/2020)

 

Treat – Skies of mongolia  (Sweden/2010) Anders Wikström

Pretty Maids – Heavens litle devil (Danmark/2016)

Art of illusion – My loveless lullaby (Sweden/2021)

Autum´s child – straight between the eyes  (Sweden/2021) Mikael Erlandsson

Kent Hilli – Don´t say it´s forever (Sweden/2021) Michel Palace/Kent Hilli

Ozone – Self defence (England/2015) Chris Ousey/Steve Overland

Kissin Dynamite -  You´re not alone (Germany/2018)

A.C.T – Everything´s falling (Sweden/2014)

Jim Jidhed – Silence of your heart (Sweden/2003)  Tommy Dennander/Jim Jidhed

The Defiants – Underneath the stars (USA/2016)

 

Nestor – On the run (Sweden/2022)

Phil Vincent – It don´t matter anymore (USA/2021)

Art Nation – Don´t wait for salvation

Alias – How much longer is forever (USA/2009)

Overland – Down comes the night (England/2008)

Daughtry – Renegade (USA/2011)

Laneslide – You can make it (England/2013)

Age of reflection – Here I stand/Write it on the wall/Go

Talk of the town – A matter of the heart (Sweden/2000)

Alliance – True meaning of love (USA/2008)

 

Kee of Hearts – The Storm (Sweden & Germany/2017)

Avantasia – Lost in space (Germany/2008)

Jerome Mazza – Streets on fire (USA/2018) Tommy Dennander & Steve Overland

Journey – What I needed (USA/2008) Jonathan Cain & Neil Schon

Giant – Promise land (USA/2010) Dan Huff & Mark Spiro

Jorn – Starfire (Norway/2006) Jorn Lande

Boulevard – Life is a beautiful thing (Canada/2017)

Wig Wam – All you wanted (Norway/2010)

Magnum – Freedom day (England/2011)

Spektra – Runnin out of time (Brasilien/2021) Alessandro Del Vecciho

 

FM – Over you (England/2010) Steve Overland

Slamer – Jaded (England/2006) Mike Slamer & Terry Brock Frontiers records

First signal – She´s getting away (Canada/2016)  James & Tom Martin

Chez Kane -Too late for love (England/2021)

Crazy Lixx -  Children of the cross (Sweden/2010)

Danger Danger – Sick little twisted mind (USA/2001)

C.O.P -  Nightmare  (Sweden/2015)

Scorpions -  Love is war (Germany/2007)

Crowns of thorns – Lost Cathedral (USA/2009)

Radioactive – Crimes of passion (Sweden/2014)

 

Coastland ride – Eye of the storm (Sweden/2017)

Asia – Finger on the trigger (England/2010)

Foreigner  – Too late (USA/England/2009)

Perfect Plan – Better walk alone (Sweden/2020)

One Desire – Hurt (Finland/2017)

Robbie Valentine – Save myself (Netherlands/?)

Leverage – Follow that river (Finland/2006)

Rick Springfield – 3 warning shots (Australia/2007)

Jessica Wolff – War (Finland/2017)

Gathering of Kings – Highway to paradise (Sweden/2020)

 

Degreed – Just  imagine (Sweden/2010)

House of Lords – Come to my kingdom (USA/2011)

H.E.A.T – Straight from your heart (Sweden/2014)

A life divided – The mot beautiful black (Germany/2015)

Miss Behaviour – Double agent (Sweden/2014)

Grand Design – Air it out (Sweden/2009)

Seventh Key – Only the brave (USA/2001) Mike Slamer

Kimball & Jamison  – Worth fighting for (USA/2011) Robert Säll

Dennis DeYoung -  Damn that dream (USA/2020) Jim Peterik

Devil´s hand – We come alive (USA/2018) Mike Slamer

 

Heartwind – Don´t be that girl (Sweden/2018)

Jimi Jamison – Make me a believer (USA/2010) Jim Peterik

Kharma – In chains (Sweden/2000)

Houston – Hero (Sweden/2021)

The Magnificant -  Bullets (Finland/2011)

Johan Kihlbergs Impera – Why does she care (Sweden/2018)

Ignition – Fight fire with fire (Sweden/2003)

James Christian – Heaven is a place in hell (USA/2018)

Jeff Scott Soto – Give a litle more (USA/2012)

The Night Flight Orchestra – If tonight is our only chance (Sweden/2020)

 

Kaminheta bubblare

Kayak – Under a scar (Netherlands/2021)

Black country communion – Wanderlust (USA/2017)

Magnus Karlsson´s Free fall – Last tribe (Sweden/2014/Magnus Karlsson)

Allen/Lande – hunters night

Constancia – Stand your ground

Heartland – A foreign land (England/2021)

King Company – Wheels of no return (Finland/2016)

Last Autumn dream – Silent dream (Sweden/2008) 

Martina Edoff – When the world gone mad (Sweden/2015)

Cry of down – Tell me (Sweden/2016)

Crystal Ball – never a guarantee (Switzerland/2016)

Lion´s Share – Mystery – Sweden/2001)

Levara – Can´t get over (USA/2021)

Emmi – Crashing down  (Finland/2001)

Humanimal – Again 2B found (Sweden/2002)

East Temple Avenue – When I´m with you (Australia/2020)

Human Zoo – Taste like sugar (Germany/2006)

The Lovecrave – Vampires (Italy/2006)

LeBrock – All or nothing – (England/2021)

Groundbreaker – Standing on the edge of a broken heart (England/2021)

 

Light – låtvalsanalys

Nostalgigenre! Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media, men den lever vidare hos väldigt många av musikälskare världen om.

Min smak går mer i tyngre AOR, eller med stora inslag av melodisk hårdrock, istället för mjukare västkusttoner, därav utseendet på denna lista.

 

Låtskriverikoner

Erik Mårtensson, Magnus Karlsson och Phil Vincent i all arbetsbarkoman-ära men de får vika ner sig för multinstrumalisten Alessandro Del Vecchio. Först och främst via Spektra, Toby Hitchcock och Revolution Saints.

Visst, han har fingranar i alltför många syltburkar för sitt egna bästa, men wow vilka hits han skapat själv, eller i samarbete med andra låtskrivare.

The allmighty Mr AOR, Jim Peterik! Även på denna sida av 2000-talet rör sig mannen obehindrat mellan Pride of lions, Jimi Jamison, Dennis DeYoung. med flera.

Brittiske FM-frontmannen Steve Overland visar prov på att han är en minst lika bra sångare som låtskrivare via FM, Overland, Ozone med flera.

Mike Slamer bidrag till 2000-talet var Slamer, Seventh key och Devils hand.

 

Svenska låtskrivaress

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa minnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a´la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade Treat eventuellt kunnat ta världen med storm.

Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit tjogvis av magiska låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock och Jimi Jamison.

Tommy Dennander var involverad i bland annat Jim Jidhed, Chris Ousey, Radioactive, Frederiksen/Dennander och Jerome Mazza för att nämna några.

 

Svensk & nordisk

Europa stal AOR-pinnen från USA, när de tappade den i mitten av 90-talet.

Finland är världens hårdrocksmecka när det gäller antal hårdrockband per capita. Men när One Deisire och Brother Firetribe inte släpptes ut på grönbete, så utkristalliserades istället Sveriges dominans när det kommer till AOR och melodiös hårdrock.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 45 låtar från norden är minst sagt imponerande. Sverige fick med hela 37 låtar, Finland 5, Norge 2 och Danmark 1 låt.

Frontiers Records – envåldshärskarna

Jaha då var det dags igen! Frontiers records, Italiens svar på amerikanska Motown, brittiska Stock/Aiken/Waterman eller svenska Cherion gänget.

Precis lika osannolikt som den svenska dominansen ter sig Frontiers Records envåldshärskeri. Hälften av albumen på listan är signerade det romerska arvet. Eller är det egentligen så konstig att de lyckats med det konststycket?

Många förståsigpåare spyr på Frontiers och menar på att det mesta låter likadant, allt från plastig produktion till samma låtskrivare. Tror dock inte att någon på planeten använder dessa epitet på Motown med alla deras tidlösa hits.

Även där producerades dess massor av skräp, men också osannolikt mycket bra musik, och det är dem vi hör på film, radio, tv och sociala medier.

Det är precis likadant med Frontiers, mycket utfyllnad, men exceptionellt mycket är fantastisk klockren tillika det bästa som skapats på 2000-talet.

Just därför kan man titulera dem som fanbärare för en genre som troligtvis självdött om inte dessa eldsjälar kämpat för vad de älskar – AOR och melodisk hårdrock.

Hur än man vrider och vänder på detta så kommer man inte ifrån att för oss som dyrkar dessa musikstilar  att utan Frontiers skulle inte ens graven vara utmärkt på kyrkogården.

Skivbolaget bygger länkar till det förflutna parallellt  framtiden, det vill säga en där kidsen börjar uppmärksamma vad min generation redan förstått  – AOR är tidlös.

 

Med kniven på strupen

Ponera att de 10 starkaste låtarna från denna reduceras till en egen lista, så skulle den se ut såhär.

Spin Gallery – Standing tall (sweden/2004)

Shadowman – Fire and ice  (England/2008)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015)

Journey – What I needed (USA/2008)

First signal – She´s getting away (Canada/2016)

Treat – Skies of mongolia

Jorn – Starfire

 

 

Continue Reading »
No Comments

AOR-content from hell and back again!

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett historiskt perspektiv är förhållandevis meningslöst. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är tycke och smak något föränderligt.

I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja, än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en pure AOR-classic.

Detta möjliggör ju dessvärre att potentiella killers blir oöverstigligt många, indirekt tar udden av rangordningen, på grund att det helt enkelt inte går.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista.

Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon, The Sherbs från tidig 80-tal och Revolution Saints,  Eclipse eller Brother Firetribe utifrån ett produktionstidsperspektiv, vilket i sig inte är så konstigt.

Har människan inget bättre för sig än att ödsla tid på något så trivialt som att lista de 100 bästa AOR-låtarna genom tiderna? Skaffa dig ett liv för helvete  gubbjävel!

Herregud det finns ju paddel, knyppling, gå ut med katten, umgås med dysfunktionella vänner och släktingar, fika ihjäl sig, korsordslösning, eller varför inte sitta med din mobil efter jobbet tills du går och lägger dig, vad är det för fel på dig egentligen?

Helt ärligt, någon diagnos eller obalans i signalsystemet är inte helt uteslutna. Men den främsta orsaken är kärlek till genrerna AOR och melodisk hårdrock.

Att jag sedan dyrkar eurodisco, storbandsjazz, pop, 60-tal och några 100 genrer till är inga ursäkter eftersom jag allt som oftast faller tillbaka i tryggheten till starka refränger, gudomliga melodier, vokalister i världsklass, knivskarpa produktioner och dutt i duttiga keyboardsolon.

Det som väcker min kreativitet är dels resan att återutforska det förflutna genom att knyta ihop säcken, dels botanisera i all magisk ny musik, och även där göra ett bokslut.

Det är liksom tillfredställande med processen att sammanställa listorna före år 2000 och efter. Visst det tar sin beskärda del av den tid man har till sitt förfogande, men vad spelar det för roll när epitet som återhämtning, mindfulness och livskvalitet implementeras.

Egentligen är det minst viktiga vad någon annan tycker eftersom detta primärt är konstruerad av äkta nyfikenhet. Självklart finns det någonstans en dos av förväntansbekräftelse.

Den största belöningen är dock när jag får ta del av andra nördars 100 bästa listor.

Kort AOR – historik

Mitt intresse för AOR inleddes subtilt via KissDynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var jag på besök hos en polares polare. Hen vägledde mig via två AOR-blandband till en helt ny värld.

Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, ArcangelLeRoux, 707 och Sheriff blev mina bandguider. Successivt förändrades mina skivinköpsvanor från Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans, till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt.

Def Leppards underbara High ´n dry  (1981) måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår precis som Y & T - Earthshaker (1981) samt Magnums Chase the dragon (1982).

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska, eller rent ut sagt kufiska.

Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt AOR – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The AOR-King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The AOR- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska tankade på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig.

Efter den mastiga AOR – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad AOR står för.

AOR är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock.

Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock.

AOR som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse. Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet.

Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade AOR-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märktes tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig.

Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom AOR: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983).

Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren.

Under denna vuxenrockens guldålder (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA, utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den AOR  stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen.

Vissa hårdrocksband flirtade med AOR – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade AOR – bandens alster. (En del av texten ”kort historik” är lånad från en utmärkt artikel som handlar genrens historia: CD-Kimpans Website).

Några riktiga AOR – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks, är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe.

Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen och hip hoppen dödade inte AOR musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs med näbbar och klor lät istället liken ligga kvar på backen.

De gjorde istället allt för att klippa till de fluffiga AOR akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär  som Muhammedbilder i Saudiarabien.

Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe -  ”The final Countdown” och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

De 100 bästa AOR låtarna

De låtar som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag.

Kriterier 

  • Inga ballader
  • Bara 1 låt från samma artist eller grupp
  • Inte rangordna låtarna på listan, eftersom det faktiskt är helt omöjligt.

 

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Signal – Arms of a stranger  (USA/1989)

Tobruk – Falling  (England/1985)

Streets – I can´t wait  (USA/1985)

Mikael Erlandsson – It´s allright (Sweden/1994)

Asia – Eye to eye  (England/1983)

John Waite – These times are hard for lovers  (USA/1987)

Tycoon – Call the police  (USA/1981)

Van Stephenson – Fistfull of heat  (USA/1986)

707 – Live without her  (USA/1981)

 

Giuffria – Lethal lover  (USA/1986)

Joe Lynn Turner – Losing you  (USA/1985)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA/1982)

Mark Free – Never be a next time (USA/1993)

Shy – Emergency  (England/1987)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Brett Walker – Quicksand  (USA/1994)

City Boy – The day the earth caught fire  (USA/1979)

Balance – In for the count  (USA/1984)

 

Aviator – Frontline  (USA/1986)

Meat Loaf – Getting away with murder (USA/1986)

Tyketto – Forever young  (USA/1990)

Urgent – Running back  (USA/1985)

Stan Bush & Barrage – Primitive lover  (USA/1987)

Robert Tepper – No easy way out  (USA/1991)

Tommy Shaw – Dangerous game  (USA/1987)

Harlan Cage -  No sunday bride  (USA/1999)

FM – That girl  (England/1986)

Foreigner – Break it up  (USA/1981)

 

Harem Scarem – Empty promises  (Canada/1993)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

Harlequin – Superstitious feeling  (USA/1982)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

Strangeways – Where are they now  (England/Scottland/1988)

Dare – Into the fire  (England/1988)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Treat – Outlaw (Sweden/1987)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

 

Fortune – Thrill of it all  (USA/1985)

Aldo Nova – Under the gun  (Canada/1982)

Talisman – I´ll be waiting  (Sweden/1989)

John Elefante – Hello my good friend (USA/1995)

Frankie and the knockouts – Never had it better  (USA/1982)

Bryan Adams – Run to you  (Canada/1984)

Greenway – In the danger zone  (USA/1988)

Bon Jovi – Shoot through the heart  (USA/1984)

Kiss – Naked city  (USA/1980)

King Kobra – Iron eagle  (USA/1986)

 

Danger Danger  – Under the gun (1989/USA)

Cannata – Images of forever  (USA/1988)

Blackfoot – Send me an angel  (USA/1983)

Prophet – Can´t hide love  (USA/1988)

REO Speedwagon – I don´t want to lose you  (USA/1988)

The Storm – Love isn´t easy  (USA/1995)

Sheriff – Elisa  (USA/1982)

I-Ten – Taking a cold look  (USA/1983)

The Babys  – True love true confesstion (England/1980)

Rainbow – Can´t let you go  (England/1983)

 

Saraya – Healing touch  (USA/1989)

Venice – All my life  (USA/1990)

Toto -  Angels don´t cry  (USA/1984)

Airrace – First one over the line  (England/1984)

Prism – Wired  (USA/1982)

Robin George – Heartline  (England/1985)

Robin Beck – If you were a woman  (USA/1989)

Jefferson Starship -   Sorry me, sorry you (USA/1984)

Van Zandt – Heart to the flame  (USA/1985)

Y and T – Face like an angel  (USA/1985)

 

Charlie – Good morning America (USA/1981)

Skagerack – Always in a line  (Danmark/1988)

Brian Spence – Hear it from the heart (USA/1986)

Shadow King – Once upon a time (USA/1991)

Just-if-I – Carpe diem  (Canada/1991)

Icon – Missing  (USA/1985)

From the fire – Hold on  (USA/1992)

Pandoras Box – Original sin (USA/1989)

Atlantic – Dangerous game (England/1994)

Dakota – Angry men (USA/1984)

 

Margret Becker – Light in the darkness (USA/1988)

The Ladder – Lie to me (Canada/1986)

Jimmy Barnes – Let´s make it last all night (Australia/1990)

Billy Squier – Rock me tonight (USA/1984)

Red Dawn – Promises (USA/1994)

Chicago – Stay the night (USA/1984)

Bad English – Ghost in your heart (USA/1989)

Far Corperation – Johnny´don´t go the distance  (England/1985)

Cheap Trick – Mighty wings (USA/1996)

Corey Hart – Sunglasses at night (USA/1983)

 

Dalton – Caroline (Sweden/1987)

Phil Vincent – Blink of an eye (USA/1999)

Damn Yankees – Tell me how you want it (USA/1990)

John O´Banion -  Love is blind  (USA/1981)

The Sherbs – No turning back (USA/1980)

Phenomena – Dance with the devil (England/1985)

Stone Fury – Break down the walls (USA/1984)

Giant – It takes two (USA/1989)

Red Siren – All is forgiven (1989/USA)

G.T.R -  When the heart ruled the mind (England/1986)

 

Kaminheta bubblare

Loverboy – Turn me loose (Canada/1980)

Alan Parsons Project – Somebody out there (USA/1984

Karla DeVito – Cool world (USA/1981)

Marilyn Martin – Night moves – (USA/1986)

Larry Greene – Through the fire (USA/1986)

Kane Roberts – Rebel heart – (USA/1991)

Mark Spiro – All the love we kill (USA/1996)

B.E. Taylor group – The fire´s gone (USA/1986)

Dan Lucas – The fire (Canada/1992)

Shogun – Cold truth (England/1987)

 

Fastway – The worlds wait for you (England/1986)

Dwayne Ford – Am I ever gonna find your love (Canada/1982)

Lee Aaron – Empty heart (USA/1987)

Jean Beauvoir – Feel the heat (USA/1986)

McAuley Schenker group – Anytime – (England/Germany/1989)

Lou Gramm – Lost in the shadows (USA/1987)

Kenny Loggins – Danger zone (USA/1986)

Spys – Over her (USA/1982)

Manfred Mann´s earth band – For you (England/1980)

Orion – Joanne (USA/1984)

 

Boulevard -  Where are you now (Canada/1990)

Heartland – Real world (England/1991/Chris Ousey)

John Farnham – Break the ice (Australia/1986, written by Bob Marlette)

Jimmy Davis and Junction – Kick the wall (USA/1987)

Honeymoon Suite -  Wounded (Canada/1986)

Fate – (I can´t stand) Losing you (Denmark/1986)

Joshua – Your love is gone (USA/1985)

Dominoe – In to the fire (Germany/1990)

Dio – Mystery (USA/1984)

Eddie Money – Take me home tonight (USA/1986)

 

Mastedon – Love that will survive (USA/1989)

Coney Hatch -Fantasy (USA/1985)

Stage Dolls – Wings of steel (Norway/1988)

Def Leppard – Bringin on a heartbreak (England/1981)

Pat Benetar – Heartbreaker (1979/USA)

Eyes – Way back home (USA/1993)

The Kite – Breaking point (USA/1990)

The Sign – Crossed the line (USA/?)

Uriah Heep – On the rebound (England/1982)

John Wetton – Battle lines (England/1994)

 

Beau Geste – Another night in the city (Frankrike/1986)

Billy Thorpe – East of eden´s gate (USA/1992)

Darby Mills – Never look back (USA/1991)

Lillian Axe – All´s fair in love and war (USA/1989)

Cher – I found someone (USA/1987)

Bite the bullet – Faith healing (England/1988)

Dokken – In my dreams (USA/1985)

Robbie Valentine – Don´t make me wait forever (Nederländerna/1992)

Alcatrazz – Island in the sun (USA/1983)

Meledian – Livin´under the gun (USA/1989)

 

Alien – Go easy (Sweden/1988)

Q5 – Lonely lady (USA/1984)

John Norum – Love is meant to last forever (Sweden/1987)

Steve Perry – Oh Sherrie (USA/1984)

Europe – Girl from Lebanon (Sweden/1991)

Fee Waybill – You´re still laughing (USA/1984)

Kansas – Fight fire with fire (USA/1983)

Evenrude – Desperado (Norway/1989)

Return – Bye bye Johnny (Norway/1988)

Arcangel – Sidelines (USA/1983)

Dan Reed Network – Ritual (USA/1988)

Kingdom Come – Should I (USA/1991)

Craaft – Don´t wanna wait no more (Germany/1986)

 

Light – låtvalsanalys

Nostalgigenre, njaa inte riktigt. Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media. Dock skapas det fortfarande magisk AOR som exempelvis Revolution Saints med underbara ”Here forever” (2015).

Mellan 1976 till 1999 var det anglofilernas fest där de flesta från USA, Storbritannien, Canada var inbjudna, inte resten av världen, de agerade åskådare.

Det utkristalliserar sig ganska snart att jag har en fäbless för bombastiska och pompiga låtar med grupper som Fortune, Urgent, Survivor, Foreigner, Pride of Lions, Le Roux, Tycoon och Harlan Cage i spetsen.

En annan mönster är ”lite tyngre låtar” såsom Tyketto - ”Forever young”,  Talisman - ”I´ll be waiting” och  Danger Danger - ”Under the gun”, istället för mjukare AOR-västkusttoner.

Smaken är som baken; det var groteskt  svårt att välja ut 100 låtar, det finns dock inget rätt eller fel – men kul var det.

När det kommer till låtsnickeri i denna genre finns det två som sticker ut ordentligt. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions, Mecca, Jimi Jamison) den andre Mike Slammer (City Boys, Streets, Steelhouse Lane, Slamer).

I tre konstellationer med relativt likvärdig musik återfinns: Fortune, Harlan cage och 101 south. Bakom dessa band ligger låtskrivarparet Roger Scott Craig och Larry Greene.

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa överminnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a`la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade musiken eventuellt kunnat ta världen med storm.

Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit massor av bra låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock, Nordic Union och Jimi Jamison.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte är engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 6 låtar från norden är minst sagt imponerande, 4 från Sverige, 1 från Danmark och 1 från Norge.

Genren härstammar från USA och i och med att hela 59 låtar av 100 kommer från the land of  opportunities är det väl bara inse fakta att genren sitter i jänkarnas DNA.

Britterna med sina 13 bidrag ligger också i toppen. Kanada är ett land som också berikat världen med AOR -godis såsom Bryan Adams, Harem Scarem, Just-if-I och Aldo Nova, Australien via Jimmy Barnes och Rick Springfield. 

 

Det mest magiska året 

Utifrån denna lista klarnade det att år 1984 och 1985 hamnade på 11 bidrag vardera medans 1986 och 1987 skuggade med 10 låtar.

1981 – 7 låtar, 1982 – 7 låtar, 1983 – 6 låtar, 1984 – 11 låtar, 1985 – 11 låtar, 1986 – 10 låtar, 1987 – 10 låtar, 1988 – 7 låtar, 1989 – 9 låtar

 

Vem i helvete är ”Promises”

Promises” tycks utifrån denna lista vara det mest använda ordet i låttitlarna.

Harem Scarem – Empty promises  (Canada/1993)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Red Dawn – Promises

Titeln  ”Under the gun” användes av såväl Aldo Nova som Danger Danger.

 

Var f-n är Europe!?

Det ska jag säga er, de platsar inte. För mig var de hjältar på Wings of tomorrov, lite för hårt för denna lista dock. På andra sidan 2000-talet så är de inte heller speciellt gudomliga. För mig var Treat number one, följt av Yngwie Malmsteen… sedan kom Europe.

 

Med kniven på strupen

En nästintill omöjlig uppgift är att rada upp de 10 allra bästa låtarna  ever, men jag gör ett försök. I mitt tycle är världens bästa låt Journey – ”Separate Ways

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Asia – Eye to eye  (England/1983

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

Prism – Wired  (USA/1982)

Fortune – Thrill of it all  (USA/1985)

Balance – In for the count  (USA/1984)

 

Med kniven på strupen II

Vilka av de kaminheta låtarna låg närmast att komma med? Det är en nästintill en lika svår fråga som att nämna de 10 bästa.

Karla DeVito – Cool world 

Def Leppard – Bringin on a heartbreak

Spys – Over her

Manfred Mann´s earth band – For you 

Fastway – The worlds wait for you 

Kane Roberts – Rebel heart 

Steve Perry – Oh Sherrie

Jimmy Davis and Junction – Kick the wall 

Alan Parsons Project – Somebody out there 

McAuley Schenker group – Anytime 

Continue Reading »
No Comments

Finns det något som förenar hårdrockare mer än öl och patches, är det deras anti-fäbless för Eurovision och Mello; vilket generellt sett anses vara höjden av tv-förnedring.

Jag själv blev som många andra indoktrinerad av mina föräldrar, parallellt som det bara existerade två kanaler i etern.

Att många låtar är utomjordiskt dåliga är en del av charmen. Men man kan välja att se glaset som halvfullt, eller som halvtomt: jag väljer det förstnämnda.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen: detta är HBTQ rörelsen essens av julafton…i sin allra renaste form.

För egen del så är det bara inse att det mesta av denna humor inte synkas med min egen, därav att man ibland känner för att vomitera över chipsskålen när programledarna försöker med sitt yttersta att vara roliga och där pinsamheterna avlöser varandra.

I år till exempel var kvaliteten sjusärdeles låg. Jesper och Farah fick förhålla sig till skämt som helt enkelt var urusla. Jesper & Farah följde bara manuset, det spelar liksom ingen roll om det är Robert Gustavsson eller Ricky Gervais, utan resultaten blir likadant vem som än står bakom programledarrollen.

Självklart finns det stunder när humorn är riktigt bra, som exempelvis Björn Gustavsson och periodvis Petra Mede.

Vi som hårdrockare måste också medge, att utan Mello, kanske ingen ”The New Wawe Of Swedish Melodic Rock?

Tävlingen har befruktat den melodiösa hårdrocken till att bli folklig, samtidigt som kidsen fått sen beskärda del av melodiös hårdrock, det vill säga indoktrinering av nästkommande generation.

H.E.A.T – 1000 miles

The Poodles – Night of passion

Eclipse – Runaways

Smash into Pieces – Six feet under

Dynazty – Land of broken dreams

Dead by april – Mystery

Lillasyster – Till the days are over

Mustasch - Contagious

Ralf Gyllenhammar – Bed on fire

Ammotrack – Raise your hands

Finland har bland annat haft med Lordi, Thunderstone, Arion, The Rasmus, Nighhtwish, Blind Channel, Cardiant och Katra.

Norge via Wig Wam; Danmark  bland annat genom Nicklas Sonne, vilka Island haft med vet jag inte.

 

Mello 2022

Förresten, vad skulle Svensktoppen göra utan Mello? Förr årets finalstartfält var nog det bästa som framavlats i tävlingens historia. Vilka hits som ärligt talat utkristalliserades!

Cazzi Opeia – I can´t get enough

Klara Hammarström – Run to the hills

Cornelia Jakobs – Hold me closer

Robin Bengtsson – Innocent love

Medina – In i dimman

Faith Kekembo – Freedom

Anders Bagge – Bigger than the universe

 

En orgie utav bra låtar

En skattmusikkista fylld med ofantligt mycket örongodis, för dem som gillar bra musik helt enkelt. Detta är verkligen endast några belysande exempel.

ABBA – Waterloo

Loreen – Euphoria

Claes-Göran Hederström – Det börjar verka kärlek, banne mig

Månz Zelmerlöv – Heroes

Friends – Lyssna till ditt hjärta

Janne Lucas – Växeln hallå

Martin Stenmark  – Las vegas

Jan Malmsjö – Hej clown

The Ark – The worrying kind

Nina Söderqvist – Tick tock

Erik Saade – Popular

Sanna Nielsen – Undo

Ted Gärdestad  – Satelit

Tommy Nilsson – En dag

Jill Johnson – Kärleken är

Tomas Ledin – Just nu

Roger Pontare – När vindarna viskar ditt namn.

Tommy Körberg – Stad i ljus

Jan Johansen – Se på mig

Afrodite – Never let it go.

Som sagt ikoniska hits som förevigat är inristad i många svenskars musikhjärta, oavsett genre, även de som alltid proklamerar: ”Mello ser jag aldrig på”!

 

Mello & Eurovision 2023

Årets Mellofinalstartfält var inte alls lika starkt som förra årets superskörd. I mitt tycke var de allra bästa låtarna Loreen, Smash into pieces, Panetoz och Marcus & Martinus.

Blickade man ut över Lorens konkurrenter så fanns det 13 låtar som var sjusärdeles magiska.

Mae Muller – ”I wrote a song” (England)

Teya Selena – ”Who the hell in Edgar” (Österrike)

Noa Kirel – ”Unicorn” (Israel)

Vesna – ”My sisters crown” (Tjeckien)

Marco Mengoni – ”Due vite” (Italien)

Remo Forrer – ”Watergun” (Switzerland)

Blanca Paloma – ”Eaea” (Spanien)

Pasha Perfoni - ”Soarele și luna” (Moldavien)

Alika – ”Bridges” (Estland)

Voyager – ”Promise” (Australien)

Wild Youth – ”We are one” (Irland)

Lord of the lost – ”Blood and glitter” (Tyskland)

Alessandra – ”Queen of kings” (Norge)

Hårdrock fanns det någon sådan? Jo då, ett av mina favoritband Lord of the lost tävlade för Tyskland. Deras ”Blood and glitter” var bara sådär klockren helt enkelt.

Att som hårdrockare rösta på ett hårdrockband bara för att det är hårdrock är i mitt sätt att se det helt bannlyst. Om det inte är bra hårdrock så röstar jag helt sonika inte på dem.

På tal om Lord of the lost 2021 släppte de ett temaalbum som bara handlade om Judas. På detta dubbelverk återfanns kronjuveler som: ”Priest”, ”For they know not what they do”, ”Death is just a kiss away”, ”The gospel of Judas” och ”Viva vendetta”.

 

Schizofrent bra låtar under årens lopp i Eurovision

Jag måste bara få nämna en av mina absoluta favoriter ever; det är Shum från Ukraina med sin helt sanslösa energibomb ”Go_A

Andra fullkomligt klockrena låtar är:

Dana International – ”Diva” (Israel)

Dschinghis Khan – ”Dschinghis Khan” (Västtyskland) 

Conchita Wurst – ”Rise like a phoenix” (Österrike)  

Katie Wolf – ”What about my dreams” (Ungern)

Alexander Rybak – ”Fairytale” (Norge)

Brotherhood of man – ”Save your kisses for me” (England)

Sam Ryder – ”Space man” (England)

Chanel – ”Slomo” (Spanien)

Netta – ”Toy” (Israel)

Johnny Logan – ”Whats another year” (Irland)

Efendi – ”Mata Hari” (Azerbaijan)

Duncan Laurence – ”Arcade” (Australien)

Maria Haukaas Storeng – ”Hold on be strong” (Norge)

Umberto Tozzi – ”Gente di mare” (Italien)

Teach-In – ”Ding-a-dong” (Nederländerna)

Verka Serduchka – ”Dancing lasha tumbai” (Ukraina) 

Gina G – ”Ooh aah – just a litle bit more (England)

Lordi – ”Hard rock hallelujah” (Finland)

 

Give me the chance

Om jag fick möjligheten att  välja och ta med lite tyngre akter i kommande Mello så finns det en uppsjö att välja mellan:

Perfect Plan, Crashdiet, Reach, Cyhra,  Degreed, Nestor, Treat,  Gathering of Kings, Chronus, Crazy Lixx, CreyMichael Palace, Houston, Art Nation, Pain och Proud, bara för att nämna några.

 

Mer Mello och Eurvision till folket!

Continue Reading »
No Comments

AOR-content from hell and back again

Jajamän, här är den! AOR-listan som sammanställer världens bästa AOR-album genom tiderna.

Nu är det liksom rätt läge att kora de 30 bästa AOR-albumen på båda sidorna av 2000-talet. 23 år är den gemensamma nämnaren. I så fall 1976-1999 och 2000-2023

AOR-nördar hyllar det förgångna likt vampyrer till blod, vi låtsas vilja ha nyskaperier men när det väl kommer till kritan är vi konservatismens högborg. 2000-talet har vaskat fram plattor som lätt kan mäta sig med nostalgikvalitet från 80-talet.

På den här sidan av 2000-talet var det européerna som tog ett strupgrepp om den amerikanska nonchalansen. Skandinaverna var de som hittade de allra bästa greppen.

1.  Skivan ska vara helgjuten; Most killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det vanligtvis existerar 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.

Många band tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagsvälviljan = (vänskapskorruption)?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry!

Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra; utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. 

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

Pride of Lions – 1:st (USA/2003) Frontiers

Mr fucking AOR! Killen lirar i en helt egen division. Debutalbumet slog ner som en bomb i ett brevinkast.

Pride of lions – The roaring of dreams (USA/2007) Frontiers

Vill man ha sin AOR serverad på ett Survivor-porslin-fat då är det bara att låta sig bli serverad av genrens okrönte konung.

Pride of Lions – Immortal (USA/2012) Frontiers

Immortal fullbordar trippeln på denna eminenta lista.

Khymera -  The Greatest wonder (USA/2003) Frontiers

Khymera bildades under 2003, när den italienske musikern och producenten Daniele Liverani och Kansas-sångaren Steve Walsh bestämde sig för att slå sina påsar ihop.

Walsh utgick på nästkommande album och ersattes av Dennis Ward (Pink Crem 69/Magnum).

Visst är det konstigt hur vissa album etsar sig fast i frontalloben, medans andra knappt gör något väsen alls av sig. Det var inte förrän på Khymeras tredje fullängdare som helgjutenhets-giljotinen föll ner.

Det var främst bröderna James- och Tom Martin (Vega) som stod för hantverket (7 stycken). Andra musikkonstruktörer var Jeff Scott Soto, Don Barnes och Martin Briley.

Khymera – Master of illusion (USA/2020) Frontiers

Khymeras femte alster blev Dennis Ward nästintill omnipotent. Han skrev låtarna, sjöng, bryggde kaffet, producerade och dessutom skötte basen.

Det gjorde han helt rätt i eftersom albumet gjöts av passion och melodisinne utöver det vanliga

Treat – Coup the grace (Sweden/2010) Frontiers

OMG! Comebackernas comeback! Första albumet sedan Organized crime från 1989.

Treat – Tunguska /Sweden/2018) Frontiers

Comebacken utkristalliserades till en nystart. Tungmelodiska Tunguska var gruppens tredje på 2000-talet parallellt ytterligare ett bidrag till de 30 bästa album från denna sida av 2000-talet

Lite AOR, definitivt, mycket melodiös hårdrock, absolut.

Dennander/Frederiksen – Baptism by fire (Sweden & USA/2007) Frontiers

Multiinstrumentalisten Tommy Denader (Radioactive) och vokalistakrobaten Fergie Frederiksen (Toto/LeRoux) blev en smärtsamt lyckad kombo.

W.E.T – Retranmission (USA & Sweden/2021) Frontiers

Det finns ett ”Frontiersprojekt” som lyser klarare än de andra, som dessutom blir bättre för varje album som avverkas. W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman).

Debuten skedde 2009, uppföljaren Rise kom ut 2013, deras tredje alster Earthrage rammade spotifydiskarna 2018, medans den plattan jag rankar högst, Retranmission kom ut 2021.

Erik Mårtensson arbetsnarkomanernas okrönte konung med Alessandro Del Vecchio, Phil Vincent och Magnus Karlsson visade var alla neonrosa skåpen skulle stå, han var liksom både spindeln och nätet.

Spektra – Overload (Italien/2021) Frontiers

Nej, nej, nej, på vilka grunder kommer denna doldis in på listan, den var ju bara en av 1000 stycken Frontiersprojekt!

Så sant, men kvaliteten var förödande stark. Gillar man Talisman-AOR (Melodic hardrock), så dyrkar man också Spektra.

Silver – Silver (UK/Germany/2001) Point Music

Vad är det här!? Det lät inte som Survivor, Journey eller Toto. Tack gode gud för det!

Gary Barden (MSG, Praying Mantis, Statetrooper) & Michael Voss (Casanova, Bonfire, Mad Max, Demon Drive) & Andreas Broon (Sisters of mercy) myntade istället in sitt helt egna AOR-revir med ett sound som inte lät som något annat, men utrustades med knivskarpa refränger och melodier att döda till.

Harem Scarem – Change the world (Canada/2020) Frontiers

Kanadickerna hade varsin fot på olika sidor av 2000-talet, dels via tunga Mood Swings, dels genom mindre tunga Change the world.

Jim Jidhed – Full circle (Sweden/2003) Atenzia Records

Med stor hjälp av Tommy Dennander lotsade Jim fram detta AOR-lok till högoktanig kvalitet.

The Night flight orchestra – Aeromantic II/2021) Nuclear Blast Records

Landskronapågarna startades 2007 av Soilwork-medlemmarna Björn Strid och David Andersson (R.I.P 2022). Deras version av hur AOR bör låta, var ett välkommet friskt inslag i denna aningen inavlade genre.

Gathering of kings – Discovery (Sweden/2020) RN Records

Ett av de mest lyckade AOR-projekten ever!

Brother Firetribe – Heart full of fire (Finland/2008) Frontiers

En av få finländska riktiga toppakter inom AOR-genren, med en genant hög lägsta nivå.

Jimi Jamison – Crossroads moment (USA/2008) Frontiers

När två tongivande Survivor-medlemmar, Jim Peterik och Jimi Jamison adderad ihop sina påsar slog det majbål om innehållet

Mecca – (USA/2002) Frontiers

Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe.

Totos basist David Hungate och Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som fullkomligt knockade sina lyssnare med kvalitet.

Mr AOR tillika Jim Peterik skrev det mesta på ett helt sagolikt album.

Journey – Revelations (USA/2008) Frontiers

Det var återigen ett pånyttfött band som denna gång ville ompaketera och återskapa AOR-glansen från Escape och Frontiers mitt framför ögonen på en delvis ny publik.

I mitt tycke så lyckades det de med råge på Revelation.

Två av låtarna var för dessutom bland de bästa Journey överhuvudtaget skrivit. ”Where did I lose your love” och ”What I needed” var monstruösa, med stark betoning på monstruösa.

Nestor – Kids in a ghost town (Sweden/2021) Nestor Records

Ibland händer något så oväntat som att alla AOR-nördar var rörande överens om samma sak – att debuten var en modern klassiker!

Art of Illusion – X marks the spot  (Sweden/2021) AOR Heaven

Vad händer när två talanger med multimusikompetens integrerar? Börjar de slåss, ha ohämmad sex eller upptäcker de att keramiktillverkning är årets trend? Antingen skapas det magi eller så blir de som två magneter vars egon kolliderar.

Vokalisten Lars Säfsund (Work of art, Enbound, Lionville) slog ihop sina musikpåsar med Anders Rydholm (Grand Illusion, Code).

Totoeskapism späddes ut med Big Money, A.C.T, Queen, Jono och Robbie Valentine.

Ett gigantiskt plus i kanten var också att duon precis som Big Money använde sig av humor i många av sina texter.

Det var så schizofrent befriande att höra underfundiga texter, där man avväpnade de generella budskapen om brusten eller evig kärlek.

The Poodles – Sweet trade (Sweden/2007) Frontiers 

I mitt tycke ett av det mest underskattade AOR/Melodic rockbanden. Så många killers, så få fillers.

H.E.A.T – H.E.A.T. II  (Sweden/2020) earMUSIC

Gud hade övertagit änglarnas syssla genom att själv stå vid molnrodret, and the angels were just crying.

Eclipse – Armageddonize (Sweden/2015) Frontiers

Erik Mårtensson är en sann multi-instrumalist samt erkänd producent. Ammunition, First signal, One Desire, Adrenaline rush, Martina Edoff, Giant, Smokie, Kimball/Jamison, Issa, Sturm and drang, Jimi Jamison, Find me är några av dem som fått ta del av Eriks låtskriveritalanger.

Att Mr Mårtensson har en hög lägsta nivå är ett understatement, addera också en variation på låtarna som är i paritet med Björn & BennyLennon & McCartney och Max Martin.

101 South – 101 South (USA/2000) MTM Music

Vid millenniumskiftet släppte Roger Scott Craig debutplattan med 101 south. En faktor som slog Fortune på fingrarna var den gudabenådade sångaren Gregory Lynn Hall.

Inget ont om Larry Greene, men här pratade vi röstresurser som var några nivåer högre. En annan person som involverades i 101 south var gitarristen Billy Liesgang känd från att ha spelat med Asia och John Wetton.

Dyrkar man pomp-AOR som Fortune och Harlan Cage var det omöjligt att motstå denna musikaliska siren.

Perfect Plan – Time for a miracle (Sweden/2020) Frontiers

Alla pusselbitarna föll på plats, från produktionen, låtarna och Kent Hillis obeskrivligt braiga röst – pure fucking magic!

Seventh Key – 1:st (USA/2001) Frontiers

Streets tredje album? Njet, men i mitt tycke helt rättmätigt sådan om så varit fallet. 3/4 av Streets var delaktiga, Steve Walsh agerade keyboardmaestro.

Trots all annan likhet med Streets så var det ändå Seventh Key som kom närmast som helhet. Frontiers president Serafino Perugino kontaktade Billy Greer att tälja guld. Billy kontaktade då  sin gode vän Mike med syfte att inre sitta ensam i projektskutan.

Herregud vilka moderna klassiker! ”The kid could play”, ”Only the brave”, ”Missy”, ”Surrender”, ”No man´s land”, ”Everytime it rain” och ”Forsaken”.

Vi får inte heller förglömma den schizofrent lyckade balladen ”When love is dying”. Musikorgien var som att bli påsatt av ett nysminkat Las Vegas- smörgåsbord!

Fergie Frederiksen – Hapiness is the road (USA/2011 Frontiers

Potenta låtskrivare som Jim Peterik, Mark Barker, Robert Säll och Dennis Ward var några som bidrog till att Fergie hade en bästa-versionen-av-sig själv på Hapiness is the road.

Revolution Saints – Revolution Saints (USA/2015 Frontiers

Bandet bestod av tre sumobrottare från den melodiska rockscenen: gitarr Doug Aldrich (Dio, Whitesnake), bas & sång Jack Blades (Night Ranger, Damn Yankees) och slutligen på sång & trummor Deen Castronovo (Journey/Bad English/Hardline).

Ville man ha sin musik marinerad i fetdrypande Journey-dressing var det till Revolutions Saints man skulle vända sig till.

På detta underverk återfinns en av 2000-talets bästa låtar: ”Here forever”!

Jimi Jamison – Never too late (USA & Sverige/2012) Frontiers

Ur W.E.T- och Eclipsemyllan spirade magiska toner från Miqael Persson, Mikael Henriksson och Erik Mårtensson. De anpassade sitt låtskriverier till en av de fem bästa vokalisterna i genren, vad kunde gå fel…inte mycket tydligen!

We did not make it list!

Work of art – in progress (Sweden/2011)

Black Swan – Shake the world (USA/2020)

The Magnificent -  The Magnificent (Finland/2011)

One Desiree – One Desire (Finland/2017)

Houston – IV (Sweden/2021)

Kharma- Wonderland (Sweden/2000)

Chez Kane – Chez Kane (Sweden/England/2021)

Revolution Saints – Eagle flight (USA/2023)

 

Listnoteringar

Skärskådar man denna eminenta lista så utkristalliseras det en individ, och det är Jim Peterik alias Mr AOR. Först tre fullblodsston via Pride of lions, sedan Mecca, därutöver Jimi Jamisons Crossroads moment och Fergie Frederiksen som fullbordar epitetet.

En annan lite yngre AOR skapare var vår egen Erik Mårtensson. Är han den värdige arvtagaren till Jim Peterik? I vilket fall som helst så skuggar hans AOR-själ grupper som Eclipse, W.E.T och Jimi Jamison.

Detsamma kan sägas om Tommy Dennander. Samarbetet med Fergie FrederiksenBaptism of fire och låtknypplingar på Jim Jidheds soloäventyr Full circle fullbordade dennes medverkan på listan.

Vad är vad? Helt klart en adekvat fråga. Är Spektra, Treat, The Poodles, Eclipse eller Silver verkligen AOR? Vart går gränsen? Finns det några gränser? Vad som är AOR eller bara melodick hardrock är lite utifrån vilka glasögon man tittar genom. Ur mitt perspektiv är dessa AOR, trots att den inte är renodlad.

Frontiers records

Samma visa år in och år ut, likt ett Schweiziskt kvalitetsurverk. Bra melodiskt hårdrock, utan att Frontiers records har fyra fingrar i AOR-syltburkarna, är numera helt otänkbart.

Hur skulle vi inbitna AOR-fans uthärdat 2000-talet ifall inte Frontiers Records existerat? Precis, av 30 album på denna lista var 22 stycken från the land of pasta.

De utvecklar nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med nya som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa brygder är osannolika, utifrån denna relativt smala genre, dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas – tack igen.

De är dock inte ensamma i kampen om att återupprätta gubbrocken till fornstora dagar. Vi har Candy Rock, Escape Music, AOR Heaven och Rock of angels records, för att nämna några.

Men det är ändå Frontiers som har musklerna och artilleriet. Man kan väl se dem som en en italiensk artistfabrik likt Motown, brittiska  Stock, Aiken, Waterman, eller varför inte vår svenska Cheiron studion som alla skapade poplåtar enligt löpandebandprincipen

De projekt som fungerat bäst för mig har varit: Allen/Lande, Pride of Lions, Place Vendome, Revolution Saints, Nordic Union, The Ferryman, Khymera, Chez Kane, Spektra och Black Swan.

”What´s in the water in Sweden”

Epitetet, Whats in the water, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig stup i kvarten, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med få undantag

Hela kittet finns i Sverige, inte bara bra sångare, utan top notch musiker, producenter, adekvata studios och dylikt.

Finnarna har mest hårdtrockband i världen per capita. One Desire, Reckless Love, Leverage, The Rasmus, Tuple, The Manificent, Ari Koivunen, Free spirit,  Brother Firetribe, Carmen Grey, Jessica Wolff är konkreta bevis på det.

Dock är det svenskarna som är bäst i klassen när det kommer till att bära fanan högst i genrerna  Melodic rock och AOR. Bara  på denna lista återfinns det 12 album som kommer från the land of vikings.

Svenska vokalister

Svenska sångare är också ett kapitel i sig. I syfte att förstå helheten med hur många adekvata sådana som existerar i vårt avlånga land, radar jag en harang av namn för att lättare ta till sig av denna vokalistmångfald.

Erik Grönwall, Anette Olzon, Tommy Karevik, Alexander Strandell, Rick Altzi, Johan Fahlberg, Jim Jidhed,  Nicke Andersson, Jakob Samuel, Anders Magnell, Joey Tempest, Tomas Wikström, Robert Ernlund, Jocke Berg, Kent Hilli,

Herman Salming, Mats Levén, Stefan Nyqvist, Elize Ryd, Nils Molin, Jonny Lindqvist, Chris Hedman, Matt Alfonetti, Rick Altzi, Alexander Friborg, Joakim Cans, Chris Laney, Kristian Fyhr,

Tobias Forge, Björn Strid, Andreas Dregen, Tobias Jansson,  Johan Norrby, Jan Hilli, Tåve Wanning, Nils Patrik Johansson, Marcus Karlsson, Christian Liljegren, Apollo Papathanasios,  German Pasqual, Jeff Scott Soto (nästan svensk), Erik Mårtensson,

Kenny Leckremo, Göran Edman, Tobias Gustavsson, Tommy Nilsson, Hank Erix, Robin Eriksson, Lars Säfsund, Robin Jidhed, Tommy Johansson, Martin Holsner, Ludvig Turner, Björn Jansson, Mike Andersson, Terese Persson, August Rauer med flera.

 

Continue Reading »
No Comments

AOR-content from hell and back again

Jajamän, här är den! AOR-listan som sammanställer världens bästa AOR-album genom tiderna. Detta är part 1, vilket innebär att i part II radas de mest helgjutna plattorna efter år 2000 upp.

I part1 ägnar jag mig åt att reflektera över de bästa, innan år 2000, det vill säga genrens ursprung och guldålder.

Nu är det år 2023, det innebär att hävstångskraften symmetriskt kommit ifatt AOR-genren.

Nu är det liksom rätt läge att kora de 30 bästa AOR-albumen på båda sidorna av 2000-talet. 23 år är den gemensamma nämnaren. I så fall 1976-1999 och 2000-2023

Genren föddes på andra sidan atlanten i slutet på 70-talet. USA och Kanada andades, åt och sket ur sig AOR-milstolpar.

1.  Skivan ska vara helgjuten; ”Most killers, no fillers”Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det oftast  existerar 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.

Många band tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet, i symbios med skivbolagsvälviljan = (vänskapskorruption)?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry!

Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra;  utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. 

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

Jag vill slå ett slag för några av mina absoluta favoriter, White sister. De tillhörde pudelrockare som skapade the best of the best… utan att ett hel albumet höll.

De framynglade tidlösa saker som ”Straight from the heart”, ”Love don´t make it right”, ”Can´t say no” och ”Promises”.

Detta var produkter från himlens innersta skrå. Dessvärre var diskrepansen mellan dessa big fyra, gentemot resten av materialet för avgångsgrund.

Produktionen var ett annan aber! Den höll inte måttet. Ponera Beu Hill eller Neil Kernon; hade dessa två faktorer infriats så hade detta varit en topp 10 alla kategorier.

På uppföljaren, Fashion by passion, som kom ut två år senare (1986) upprepades historien: ”A place in the heart”, ”April” och ”Until it hurts” var låtar att döda till, så sjukt klockrena, men som sagt produktion var bättre, men helheten failade även här.

Det fanns många grupper som led av samma syndrom som just dessa album. Ett annat gott exempel är Van Zant från 1985. Hans första och enda platta var en orgie av AOR-genialitet utspädd med standard.

De alstren som jag kategoriserar som AOR-classic var framförallt ”Heart to the flame” som följdes av ”She´s out with a gun”, ”2 + 2” och ”You´ve got to believe in love”, därutöver var det blandad kompott.

Kontenans var ändå fyra utomjordiska låtar av10 möjliga – det håller inte i min AOR-bok, ifall perspektivet är helgjutenhet.

En annan snubbe som föll i samma fälla, en konstruktion de flesta förövrigt föll i, var Van Stephenson med sin Suspicious heart (1986).

Med låtar som titellåten och ”Fistfull of heat” skapade han monumental AOR. Resten av plattan hade sina stunder, men kom inte i närheten av de två ovannämnda kvalite.

Ett av mina absoluta favoritband var Y & T. Eartshaker som kom ut 1981, var deras jämnaste produkt, dock lite för tung för denna lista.

Därutöver blandades det och gavs. Det som var riktigt bra var inte bara riktigt bra, utan snarare övergudomligt.

Y & T skapade smittsamt refrängstarka anthems som ”Rescue me”, ”I believe in you”, ”Forever”, ”Don´t wanna lose”, ”Breaking away”, ”Don´t stop running”, ”Anytyime at all”, ”Face like an angel”, ”Temptation” och ”Don´t be afraid of the dark”.

Som sagt, det är komplicerat att hitta kraftfullare AOR-hymner än ovanstående uppradering.

Pomp-aorigaste i klassen? Förutom Fortune/Harlan Cage/101 South och Le Roux så samexisterade mästarna i klassen, Asia. Självskrivna? Nej, inte alls – tyvärr, hur gärna än jag försökte.

Ärligt, det gjorde ont i hela kroppen att inte kunna infoga vare sig debutalbumet från 1982 eller uppföljaren Alpha (1983).

På debuten samsades det som kan beskrivas som pomp-aor i sin allra renaste form, det vill säga essensen utav vad den smala nisch har att erbjuda.

Känn på dem: ”Heat of the moment”, ”Only time will tell”, ”Sole survivor”, ”Time again” och ”Wildest dream”!

I forskarvärlden fuskas det brett och vilt i syfte att bekräfta sina egna teorier. Det kallas lite snyggt att man som forskare använder sig av ett så kallat sig  konfirmeringsbias.

Jag önskar att detta bekräftelsejäv gick att göra i AOR-världen, med syfte att infoga ett album till de 30  bästa ever. Tyvärr, det räckte helt enkelt inte.

Det gällde i allra  högra grad också Alpha, där ”Don´t cry”, ”Never in a million years”, ”The heat goes on”, ”Eye to eye” och ”True colors” briljerade. Men nära skjuter långtifrån någon hare.

Aviator – Aviator (USA/1986)

New York baserade  Aviator släppte endast ett album, men herregud vilket sådant. Plattan var helt befriad från fillers.

Axe – Offering (USA/1982)

Bobby Barth, vilken kille, vilken röst! Ett majestätiskt keyboardhamrade ackompanjerades av ett helt eget AOR-sound.

Bon Jovi – Bon Jovi (USA/1983)

Jag blev nästan gruppvåldtagen och lynchad av inavlade Norrköpingsbor i bussen från Stockholm till rikets mest hemska dialekt.

Jag hade uttryckt att förbandet Bon Jovi var ljusår bättre än the main attraction, KISS. Den harangen av ord harklade man helt enkelt inte bara ut sig… utan att bli straffad.

Kiss – Unmasked (USA/1980)

På tal om KISS. Även en blind höna kan hitta ett korn. Till mångas förtret sminkade bandet inte av sig. Dock var albumet en orgie i djäkligt starka låtar, precis som albumet innan Dynasty hade varit.

Cannata – Images of forever (USA/1988)

Jeff Cannata var djupt involverad i AOR-legendarerna Arcangel. Men för mig var detta hans mest helgjutna ögonblick.

Vill man ha sin AOR-soppa spetsad med mystiska örter så hade man helt enkelt hittat hem. Inget vad jag vet, kommer inte ens i närheten av att kopiera detta ubermagiska sound.

Tommy Shaw – Ambition (USA/1987)

Styx-bekantingen Tommy Shaw fick chansen att visa upp sin förträfflighet i tre egna soloskivor. Dock var det först på hans tredje alster som giljotinen föll ner. Hans fragilljusa röst kontaminerads utav 10 sjusärdeles bedårande sånger.

FM - Indiscreet (England/1986)

Gillade man brittisk AOR så lär ingen av dessa fans inte ha med FM på deras best of lista. Bandet blev en institution  i institution, en ö bland andra öar.

Red Siren – All is forgiven (USA/1989)

Ville man ha sin AOR tillredd på samma ingredienser som Belinda Carlisle så var detta album ett som man skulle införskaffa. Att den gått under radarn för många inbitna fans förhöjde ögonblicket.

The Storm – Eye of the storm (USA/1995)

Supergruppens andra album kunde inte kommit mer olägligt! AOR-genren var då lika populär som en tändsticksask hos en pyroman. Såväl grungen som hip hopen hade käkat keyboards till frukosten. Det hindrade inte The Storm från att skapa ett riktigt mästerverk.

Michael Bolton – Everybody´s crazy (USA/1985)

En kille som inte vill förknippas med sitt musikaliska förflutna var Michael Bolotins fjärde soloeskapad. För oss som är nerkärade i AOR-genren är han däremot en Gud bland Gudar.

Albumet kan utan problem infogas bland de fem bästa i denna rosafluffiga genre -  en närproducerad och ekologisk manna från himlen.

Fortune – Fortune (USA/1985)

Ville man ha sin musik pompig så fanns det andra alternativ till Asia. Till skillnad från britterna så framynglade amerikanerna ett klockrent helgjutet album, med stark betoning på helgjutet.

Harem Scarem – Mood swings (Kanada/1993)

Den självbetitlade debuten (1991), kontra den betydligt tuffare uppföljaren som gavs ut två år senare? I mitt fall var inte valet speciellt märkvärdigt eftersom jag dels gillade den hårdare produktionen, dels upplevde låtarna på  Mood swings som mer episka.

Sylvasst örongodis som “Saviors never cry“, “No justice“, “Stranger than love“, “Jealousy”, “Sentimental Blvd“, “Empty promise” och “If there was a time” var rent ut sagt knäckande starka.

Signal – Loud and clear (USA/1989)

Innan Mark transformerades till Marcie så frontade hen Signal. Ett band som endast släppte ett album, men vilket sådant! Den neonoranga ”Arms of a stranger” måste dessutom tituleras som en av världens 10 bästa AOR-låtar.

Magnum – On a storytellers night (England/1985)

En av de första vinyler jag köpte var Chase the dragon från 1982. Att lyssna på ”Soldiers of the line, ”On the edge of the world”, ”The Spirit” och ”Sacred hour” var som en religiös upplevelse.

Fyra låtar gör dock inget album, något Magnum rådde bot på tre år senare genom On a storyteller night.

Survivor – Vital signs (USA/1984)

Att skapa två mästerverk efter varandra är få förunnat, men Jim Peteriks och Frankie Sullivans skötebarn Survivor såg till att så skedde. Bandet tillhör the big three det vill säga Survivor, Foreigner och Journey.

Survivor – When seconds count (USA/1986)

Det var bara att gratulera bandet till sångrockaden, från Dave Bickler, till Jimi Jamison. Inget ont om Dave, men Jimi tillhör utan tvekan en av AOR-världens starkaste vokalister.

På denna makalösa platta ingick en av bandets mest kvalitetsstinna låtar, dutt duttiga ”Backstreet love affair

Rick Springfield – Living in Oz (Australia/1983)

Kängurur och och koalor gör sig inget besvär på denna lista, utan det är denna ADHD-energiboost som innehar huvudrollen i detta täta molldrama.

Shy - Excess all areas (England/1987)

I mitt tycke är det hugget som stucket vilken som är Storbritanniens bästa AOR-platta; FM vs Shy. Det man med säkerhet kan yppa är att detta album är ett mästerverk.

Stan Bush & Barrage – Stan Bush & Barrage (USA/1987)

Mr Stan Bush har släppt åtskilliga soloeskapader. Ingen av dessa kommer i närheten av denna kronjuvel.

På detta album stod alla planeter uppradade. ”All killers, no fillers” var ett uttryck som mer än väl täckte in innehållet på detta album. Här stod han på toppen av sin förmåga, därefter gick det bara utför.

Streets – Crimes in mind (USA/1985)

Mike Slamer var/är en AOR-ikon vars skugga lämnat många avtryck i musikhistorien. City Boys, Slamer och Steelhouse Lane var några kröningar. Dock var det via Streets andra album som den berömda polletten gjorde dem odödliga.

Treat – The pleasure principle (Sweden/1986)

Treat tillhörde en av två skandinaviska akter som beamade in sig på denna eminenta lista. Att de dessutom lyckades med konststycket att integrera två album på listan över de bästa AOR-albumen på 2000-talet, bör få fans att höja på ett och annat ögonbryn i AOR-universum.

Robin Beck – Trouble or nothing (USA/1989)

En av världens vackraste människor kunde ståta med ansiktet på detta makalösa album, där varje låt var en singel.

Mest känd är albumet för att ha med Coca-cola reklamlåten ”First time”. För mig är dock detta ett helgjutet album där  kvaliteten visade sig vara obarmhärtigt stark.

En av plattans huvudlåtskrivare Desmond Child visade verkligen var det mintrosa skåpet skulle placeras ut; det var inte bara en låt som stack ut.

Russ Ballard – Russ Ballard (England/1984)

Har man skrivit lyckopiller som “New York groove” (Ace Freshley) , “Since you been gone” (Rainbow), “On the rebound”  (Uriah Heep), “So  this is eden” (Bad English),  “I know there´s something going on”  (Frida från ABBA) och  “Can´t shake loose” (Agneta Fältskog) var det bara att abdikera, killen var och är ett halvgeni.

I egen regi så konstruerade han ett riktigt bistick till album. Hans självbetitlade alster gavs ut 1984 och innehöll kvalitetssäkrade hymner som: “In the night”, “Two silhouttes”, “Voices” och “A woman like you”. Därutöver var resten över medel.

Efterkommande The fire still burns (1985) var inte heller något hastverk precis.

Foreigner – 4 (USA/1981)

Foreigner, ytterligare en av de tre stora elefanterna. Deras magnum opus var utan tvekan detta majestätiska album. En av låtarna var ”Break it up” tillika en topp 10 när det kommer till de bästa AOR-låtarna som någonsin konstruerats.

Toto – Isolation (USA/1984)

Ska det vara tre, eller ska det vara fyra stora elefanter? Det är självklart a matter of taste. De flesta vill nog att Toto infogas bland de övriga tre.

När det kommer till utomjordiska vokalister så tänker jag instinktivt på Fergie Frederiksen, mannen med keramikstrupen som ersatte Bobby Kimball på sång inför detta delikata album.

Def Leppard – High ´n dry (England/1981)

The new wave of british heavy metal kan man väl beskriva Def Leppard ursprungligen tillhöra. Dock var de ytterst lättfotade, vilket innebar att de övergav genren, för att istället flörta med de amerikanska kommersiella AOR-banden. Det gjorde Sheffieldslynglarna helt rätt i utifrån ett historiskt perspektiv.

Dare – out of the silence (England/1988)

Närt vi ändå är inne på temat lättfotade britter. Dare tillhörde verkligen gräddan av band som sprutade ur sig adekvat kvalitet. Dock var det tyvärr en engångsföreteelse, men ändå. Out of the silence var verkligen ett av de högsta bergen i bergskedjan.

Aldo Nova – Aldo Nova (Kanada/1982)

En av pionjärerna i genren vara kanadicken Aldo Nova. Bryan Adams skulle väl väldigt många inbitna fans utropa. Absolut, han hade sina stunder, men det var en annan landsman som dyrkade upp lönnlövens sockerstinna AOR-skåp.

Harlan Cage -  Forbidden colors (USA/1999)

Ur rötterna från pomp-pionjärerna Fortune kravlade sig Larry Greene och Roger Scott Craig. Denna duo fortsatte på den inslagna grusvägen som Fortune krattat ut till dem.

Detta innehåll landade inte långt ifrån huvudbandets magiska kvalitet. Pomp-ackorden stod återigen som spön i backen. Melodierna och de fluffiga refrängerna överglänste varandra.

Journey – Frontiers (USA/1983)

Ska jag vara lite kinkig så var detta akilleshälen då det kommer till uttrycket helgjutet utifrån de tre elefanterna Survivor och Foreigner. Albumet är nästan helgjutet, men fragment av kvalitetsolydnad fanns det spår av.

Till skillnad från de två bandet, var det bara Journey som fick med ett bidrag på listan, 2000-talets bästa AOR-album.

Har man som band skapat troligtvis den bästa AOR-låten genom tiderna så förlåter jag dem. ”Separate ways” var essensen hur AOR ska låta i mina böcker, exakt såhär, exakt!

Vi 10 som skuggade de 30 i toppen

Le Roux – So fired up (USA/1983)

Fergie fucking Frederiksen! Det skulle kunna vara den enda anledningen till att implementera Le Roux. Nu var inte så fallet, utan här kvävdes allt som hade med dysfunktionalism att göra.

Yngwie Malmsteen – Odyssey (Sweden/1988)

Av alla AOR plattor som släppts, varför väljer man att ta med ett med narcissten Yngwie!? Jo för att detta var AOR, fast lite snabbare och betydligt tyngre. AOR-halvguden Joe Lynn Turner frontade denna lyckträff, vilket inte gjorde saken sämre.

Kombinationen av Joe och skivbolagets krav på kommersialism banade vägen för detta melodiska mästerverk.

Mr Joe Lynn Turner släppte själv ett soloäventyr tre år tidigare. Tyvärr var tingesten inte helgjuten, men innehöll ikoniska AOR-gem som ”Losing you”, ”Endlessly”, ”Rescue you” och ”The race is on”.

Phenomena – Phenomena (England/1985)

Detta mastodontprojekt var en lite udda fågel på denna lista. Musiken var väl likt Yngwie inte de mest traditionella i genren. Det uteslöt inte innehållet att infogas bland de 30 bästa ever.

Def Leppard – High´n dry (England/1981) 

Ska jag vara helt ärlig så var det en komplicerad historia att välja mellan High ´n dry och Pyromania, minst sagt.

Honneymoon suit – The big price (Kanada/1986)

Kanadensiskt stål bet också på undertecknad. “Wounded” var kronan på verket, tätt följd av “Lost and found“, “One by one” och “Words in the wind“.

Kiss – Dynasty (USA/1979)

Precis som i Def Leppards fall blev det en knivig historia mellan Unmasked och Dynasty. Många AOR-freaks skulle nog knappast tänka tanken på att ta med dessa kronjuveler. Det finns bara ett botemedel…lyssna på dem ordentligt!

Icon – Night of the crime (USA/1985)

Jag är helt säker på att några AOR-nördar sätter fredagsbakeklsen i halsen. Jag valde faktiskt mellan Icon och Robin Beck, men den ruskigt bildsköne Robin drog det längsta strået och avgick med segern.

The Ladder – The Ladder (USA/1986)

En outsider bland outsiders! Ibland kan allt bara kännas helt rätt, utan att man egentligen inte vet varför. Den känslan fick jag av The Ladders enda album.

Mark Free – Long way from home (USA/1993)

Hade produktionen andats adekvat sådan, och dessutom varit befriad från trummaskiner så hade detta album utan problem infogats bland de 15 bästa AOR-plattor någonsin.

Bite the bullet – Bite the bullet (England/1989)

Ett djävulsk underskattat brittiskt juvelskrin. De lyckades infoga sin egna identitet på plattan som inte innehöll tillstymmelse till dåliga låtar.

En bit ifrån

Asia – Asia (England/1982)

Asia – Alpha (England//1993)

Brian Spence – Brothers (USA/1986)

Rainbow – Bent of shape (England/1983)

Dan Lucas – Canada (Kanada/1992)

Van Zant – Van Zant (USA/1985)

Talisman – Talisman (Sweden/1990)

Strangeways – Walk in the fire (England/1989)

Giant – Last of the runaways (USA/1989)

Mikael Erlandsson – The one (Sweden/1994)

Alien – Alien (Sweden/1984)

AOR, adult oriented rock uppfanns i USA. Amerikanernas fäbless för mollackord, förföriska melodier, mellobryggor, magiska refränger flankerades av sång i världsklass och en betongstark produktion, jo amerikanerna var minst sagt kungar i sitt eget kungarike.

Det är få album som inte har sitt ursprung i the land of opportnitues. Hela 20 grupper och artister var från USA. De andra anglosaxiska länderna fick dela på brödsmulorna.

Britterna 6 stycken genom Shy, Dare, FM, Magnum, Def Leppard, Russ Ballard, kanadickerna via Aldo Nova/Harem Scarem, australiensarna genom Rick Springfield.

Insprängt i allt detta utplacerade jag Skandinaviens bidrag, Treat Det kunde vara ett tecken på vad komma skulle på andra sidan 2000-talet, men också grunden för just den processen.

Någonstans måste den sagan början, i mitt fall inleddes den med Treat, inte Europe, även om det säkert var de som fick the first and second wave scandinavian melodic hardrock att rulla.

Survivor var det enda band som lyckades få med två albumbidrag. Indirekt också Fortune, där debuten samsades med Harlan cage.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Pride of lions

Tiden praktiskt taget flyger fram. Det kändes inte alltför avlägset sedan projektet med att skriva 25 krönikor om de bästa AOR-album ever inleddes. Eftersom vissa berättelser innehöll fler än en hyllning, landade vi istället på 32 antal magiska album.

Processen kröns nu med två listor där de 60 bästa album avhyvlas, 30 stycken före 2000-talsstrecket, 30 efter. Därutöver sammanfogas de 200 bästa AOR-låtarna, även här med varsin fot av 2000-talet

I min förra och näst sista krönika avhandlades Survivor med krutdurkarna Vital Signs och When seconds count. De som läste den harangen av text fick på köpet en kortfattad text om Mr AOR, alias Jim Peterik.

Varför uppfinna hjulen på nytt? Jag inkorporerar helt sonika samma text här, som sagt Mr AOR kan man inte få för mycket av, så det blir en välförtjänt repris.

Jim Peterik

När det kommer till låtsnickerier i AOR-genren, finns det två som sticker ut ordentligt utifrån lång och trogen tjänst. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) den andre Mike Slammer (City Boys, Slamer, Seventh key, Steelhouse lane).

Jim Peterik är ändå mannen med de grönaste AOR-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är utomjordisk i skapandet av sina bombastiska pomp-arrangemang. Framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig riktigt sina.

Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna, är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på ett konstant högvarv och lurpassar på att skriva det bästa han skrivit.

Jag själv titulerar mig barnsligt för The king of AOR, medan en av Sveriges mest kunniga i genren tillika AOR DJ går under titeln Dr AOR. Det är väl bara att inse fakta, det finns bara en man som kan epitera sig Mr AOR; det är Jim Peterik.

James Michael Peterik fyllde 72  år den 11 november 2022. Herregud, så gammal kan väl inte den mannen vara? Jo, så är fallet. Utifrån en kreativitetsperspektiv är han fortfarande i sin linda.

Jag har en Spotifylista som jag döpt till  Mr AOR. Den innehåller 161 riktigt bra AOR-låtar, från Survivor och Pride of Lions, till Jimi Jamison och Mecca. 161  låtar! Sug  på den! Bröderna  Gibb, Max Martin , Lennon & McCartney  och Björn & Benny får snällt kliva åt sidan, åtminstone för ett tag.

Redan som 14-åring inledde han sin musikkarriär med några av sina skolkompisar i Berwyn Illinois. De kallade sig The Ides of march. Polarna släppte sitt debutalbum sex år senare och fick en megahit med ”Vehicle”.

Den blev den snabbaste säljande singeln i Warner Bros. Records historia. Den nådde nummer två på Billboard hot 100 listan – då var Jim endast 20 år. ”You wouldn’t listen” och ”L.A. Goodbye” var två andra stora hits.

Musiken och studierna kompletterade varandra. Han tog sin examen på Morton West High school 1968, därefter Morton Junior CollageThe ides of march splittrades1973 efter fyra album. Jag är ett stort fan av tidiga Tom Jones och Bee gees, utifrån dessa ikoner så var nog just ”Vehicle”, deras allra starkaste kort.

Mycket på de två första plattorna lät lite som musik till 70-tals deckare, fast utan den kvaliteten. 1990 tog originalmedlemmarna upp stafettpinnen. Gruppen fick en renässans via American Idol 2005 där Bo Bice framförde ”Vehicle”.

De släppte ny musik 2010 med Still 19, nio år senare kom deras femte album ut: Play on. För mig var detta deras bästa, mest för att det lät normalast. Det ska väl tillägas att Jim Peterik stod för det mesta av gruppens musikaliska skapelser.

Jims minsta problem var nog att sitta fast i endast en genre. Parallellt med The Ides of march så skrev han låtar till jazz-rock bandet Chase. Han medverkade dessutom på deras album Pure music (1974).

Vid 26 års ålder var han redo för att släppa sitt första soloalbum som fick titeln Don´t fight the feeling (1976). Med den musiken turnerade han med musiker som gitarristen Bruce Gaitsch (Chicago, Peter Cetera, Madonna och Agnetha Fältskog), keyboardisten Terry Fryer, Dennis Keith Johnson på bas samt Gary Smith på trummor. De turnerade med giganter som Heart och Boston under namnet Jim Peterik band.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men gubben har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier.

Det har även visat efter att Survivor lagts på is, genom exempelvis konstellationen Pride of Lions (2003-2020); sex underbara studioplattor sprängfyllda av högoktanig AOR.

Addera därutöver Jim Jamisons fantastiska soloplatta Crossroads moments (2010), samt att han producerade och skrev låtar till supergruppen Mecca (2001), där han arbetade med en av sina äldsta vänner, Joe Vana. Det var minst sagt AOR-juveler som visade upp en låtskrivare av absolut högsta rang.

När The Beach Boys släppte sitt återföreningsalbum: That´s why God made the radion (2012), co-wrotade och medverkade Jim på plattan. Ett uppdrag som månne kom utifrån att Jim jobbat med  den gruppens grundare Brian Wilson`s solo album: Imagination.

2014 summerade Peterik  sin karriär genom Through The Eye Of The Tiger. Den skrev han  med Lisa Torem. Tegelstenen släpptes av BenBella Books. Han passade då på att att göra en internationell signeringstour.

En liknande summeringsprocess genomgick hans största hits stöpta med en akustisk prägel på ”The  songs” (2016).

2019 medverkade han i MeTV’s collectors call med Lisa Whelchel. Syftet var att visa upp valda delar av hans gitarrsamling. Då bestod den av 193 stycken, frågan är om han  fyra år senare nått milstolpen 200 stycken?

Jim Peterik har alltid haft många järn i elden. Självklart ägnade han sig även åt att har utveckla och producera nya talanger genom World Stage International.

Där samsades Lisa McClowry, Marc Scherer, Hunter Cook och Mallory Lennon. Han och Ides of March kollegan Larry Millas förfogar över två studios.

Jim har skapat över osannolika 160 bra låtar via: Survivor, Pride of Lions,  Mecca, Jimi Jamison, 38 Special, Sammy Hager, Beach Boy, Lynard Skynyrd, Dennis DeYoung, Sunstorm, Khymera, Jennifer Batten, Jim Peterik and the World Stage, Two fires, Tigress Women Who Rock the World, Fergie Frederiksen och  Kelly Keagy. 

Mr AOR, what a guy – passion, inspiration och övertygelse!

Toby Hitchcock & Jim

Toby Hitchcock är en utmärkt sångare, men det är något som stör mig, något vokaltekniskt som hämmar honom från att nå ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen, Bobby Barth. Lou Gramm, Joe Lynn Turner och Steve Perry. Jag själv är nästintill tondöv och några ljusår från att vara sångpedagogisk, men som sagt något ligger och skaver.

Hur som helst så sammanfogades Jims öde med Toby via hans brorsdotter  Kelly Moulik. Hon hade medverkat i en audition för Dick Clark TV-show. På den hade även Toby Hitchcock sett dagens ljus.

Utifrån sin fäbless för fantastiska sångare, nämnde hon även detta i förbifarten för sin farbror Jim Peterik. Jim fick Tobys kontaktuppgifter, men efter det hände… ingenting.

Det var inte förrän 2003 när Jim sökte med ljus och lykta efter en AOR-sångare som polletten damp ner. Av en ren tillfällighet spelade The Ides of march på Popcorn Fest i Valparaiso.

Ödet slets obarmhärtigt med att Jim och Toby skulle träffa på varandra. Det visade sig att på denna festival, i denna lilla stad I Indiana, att Toby befann sig i publiken.

Senare visade det sig att Valparaiso var hemvist för just Toby Hitchcock. Hur liten sannolikhet var inte detta?  Den 23 årige Toby presenterade sig för Jim efter giget. Det ledde till en ”få-se-vad-du-kan-duett” med brorsdottern Kelly.

Låten de framförde var ”No long goodbyes” som var en nyskriven sak direkt från Jims kreativa låtpenna. Toby hann knappt öppna munnen förrän Jim dels blev mentalt knockad, dels frammanade ekominnen från fornstora sångare som Jimi Jamison och Dave Bickler. Det var dessutom Toby´s första framträdande i en studio någonsin.

Jim kapade åt sig Toby likt en flyktingförläggning på Södermalm. Därefter introducerade Jim honom för Frontiers records överhuvud Serafino Perugino. Denne blev lika till sig som Jim själv blivit, vilket framkallade skarpa bilder på manlig vänskap.

Nu hade de funnit den saknade vokalistpusselbiten. Serafino hade två år tidigare tagit kontakt med Jim angående ett projekt där Jim skulle få all makt, bara det lät som Survivor ville säga.

Med den processen i hamn började Jim skriva låtar som utgick från Survivor. Det var dock en stor skillnad, Frankie Sullivan var inte medverkande längre, utan nu hängde allt på Jim själv.

Debutplattan landade på skivdiskarna 2003. Innehållet knockade AOR-törstande själar, främst i Europa och i Japan.

En gång stjärna, alltid en stjärna var devisen som populariteten landade på. Européerna och japanerna hade inte glömt sin gamla forna AOR-hjälte. Plattan hamnade högst upp på de flesta årsbästa listor det året.

Duon fick promota innehållet i en skivaffär i Milano, därefter på en annan skivaffär i Paris. Resten var helt enkelt AOR-historia.

Pride Of Lions låtskattlista

Jim Peterik säger så här om Pride of lions musik: ”My vision of the best elements of the great melodic rock era of the 80′s, updated of course with more modern production sounds” - jag kunde inte sagt det bättre själv! Är man ett fan av Survivor så är det ett smärre helgerån att inte också dyrka Pride of lions.

Jim Peterik har en schizofren hög lägsta nivå, en som får majoriteten av världens låtskrivare att blekna i jämförelse, inkluderat Björn & Benny och Lennon & McCartney.

63 stycken låtar utplacerade på sex stycken studioalbum; med ett sjunde på gång hösten 2023; det visar konkret upp den färdigheten i sin allra renaste ursprungsform.

1:st Pride of lions: ”It´s criminal”, ”Gone”, ”Interrupted melody”, ”Sound of home”, ”Prideland”, Unbreaklable”, ”First time around the sun”, ”Turn to me”, ”Madness of love”, ”love is on the rocks”, ”Last safe place”, ”Music and me”, alla 12 låtar

The Destiny Stone: ”Courage to love somebody”, ”Parallell lines”, ”Born to believe in you”, ”What kind of fool”, ”Man behind the mask”, ”Destiny stone”, ”Gift of song”, 7 låtar

The Roaring of dreams: ”Heaven on earth”, ”Book of life”, ”Love´s eternal flame”, ”Language of the heart”, ”Let me let you go”, ”Faithful heart”, ”Defying gravity”, ”The roaring of dreams”, ”Secret of the way”, ”Astonish you”, ”Tall ships”, ”Turnaround”, alla 12 låtarna

Immortal: ”Immortal”, ”Delusional” ”Tie down the wind”, ”Shine on”, ”Everthing that money can´t buy”, ”Sending my love”, ”Vital signs”, ”If it doesn`t kill me”, ”Are you the same girl”,  ”Ask me yesterday”,  alla 11 låtar 

Fearless: ”All I see is you” ”The Tell”, ”In caracature”, ”Silent music”, Fearless”, ”Everlasting love”, ”Freedom of the night”, ”The light in your eyes”, ”Rising up”, ”The silence says it all”.  10 låtar

Lionheart:”Lionheart”, ”We play for free”, ”Heart of the warrior”, ”Carry me back”, ”Sleeping with a memory”, ”Good thing going”, ”Unfinished heart”, ”Flagship”, ”Give it away”, ”Rock & roll boom town”, ”Now”,  11 låtar.

Tre stycken AOR-Classics

För egen del så var det tre plattor som övertrumfade de andra, parallellt kvalade in bland de 60 bästa AOR-albumen ever.  Det konststycket har bara Treat lyckats med tidigare, The Pleasure principle (1986), Coup the grace (2010) samt Tungusaka (2018).

Pride of Lions lyckades istället pricka in alla på 2000-talet. Såväl Treat som Pride of Lions har  dock det gemensamt att de är signade av samma skivbolag, Frontiers Records.

Istället för låtskrivargenialitet finns det dem som anser att Jims album är karbonkopior av varandra. Det är självklart upp till var och en att tycka olika saker. Deras upplevelse är onekligen karbonkopior, medans min är låtskrivargenialitet.

Att han inte skulle återupprepa saker och ting vore snarare helt onaturligt. Jag upplever varken förutsägbarhet eller att han snott för mycket av sig själv. Hans största problem ligger nog i att han gör för få dåliga låtar, fansen blir liksom kvalitetscurlade.

Visst är det behändigare att tokhylla akter som: Bruce Springsteen, Håkan Hellström,  Rolling Stones eller Bob Dylan, trots att jag  tycker att de låter ungefär likadant?

Förresten, jag vågade inte ta med Pride of Lions senaste alster, Lionheart  (2020) på grund att jag redan plockat tre av sex album från de stolta lejonen, någon måtta måste det väl vara, eller?

Först ut är deras självbetitlade debutalbum från 2003. Vad kan man säga om den? Inledande ”Criminal” satte agendan direkt! Den visade inte bara grusvägen till AOR-himlen, utan till genomgående episka låtar.

En av dem var efterföljande ”Gone” som kriminellt dirigerade de rosafluffiga tonerna till rätt plats på AOR-kartan.

Som sagt, det fanns inte tillstymmelse till akilleshäl, utan alla var nästintill all killers, no fillers. Vill man som fan ha musiken serverad på ett ett neonfärgat underlägg så behövde man inte leta, utan det var bara att pek-klicka på rätt låtlänk.

Självklart fanns det ju låtar som uppskattas mer än andra, trots att kvaliteten var top notch. För mig var det ”Sound of home”, ”Unbreakable”, ”Love is on the rock”  och ”Music and me” som fick dra de otympligaste stråna.

Från detta mästerverk till ett annat. Dock blir vi tvungna att hoppa över Pride of Lions andra album The Destiny Stone (2004). De stolta lejonens tredje album döptes till The roaring of dreams.

På spår två, ”Book of love” cementerade  Jim dutt duttiga keyboards, bombastiska arrangemang med en helt majestätisk refräng. Eftersom alla låtar var bra så fick man istället leta efter de som var ännu överdjävligare.

En av dessa mest diaboliska var ”Language of the heart”, en annan sådan var ”Defying gravity” en tredje ”Let me let you go”.

Det tog fem år att reproducera ytterligare ett mästerverk. Det gjorde man genom Immortal (2012). Up-temp-låten och titellåten ”Immortal” inledde AOR-smörgåsbordet. Efterkommande ”Delusional” bländade mig nästa lika mycket som sin föregångare.

Vi fick gena till åttonde alstret för att hitta lika urstarka låtar. Komposition i fråga hette passande nog ”Vital signs”. Låten efter, ”If it doesn´t kill me” var också färglagd med samma penslar som målat de tre ovannämnda kronjuveler.

Avslutande sången ”Ask med yesterday”, var ändå byggets allra starkaste vapen; oh my God vilket mästerverk!

Debutalbumet, The Roaring of dreams och Immortal visade verkligen på var de rosamålade skåpen skulle stå. Det var nästan mer Survivor, än Survivor själva.

Istället för att beskriva varje låt med övegrymma superlativ så var det bara att konstatera att Jim var unik i sitt låtskrivande, även utan Frankie Sullivan.

Kvalitén var så djävulsk hög att AOR-ribban nästan sattes för högt. De tre andra albumen kom inte jättelångt efter, vilket spädde på en nästan löjligt hög lägsta nivå.

Det ska minst sagt bli helvetisk spännande att höra Pride of Lions sjunde bidrag i AOR-djungeln, den som kommer ut i höst 2023.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

 

 

 

 

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Del 24 av världens bästa AOR-album: Survivor – Vital signs & When seconds counts

När det kommer till de största elefanterna i AOR-genren Journey, Toto, Foreigner och Survivor har de tre förstnämnda redan avhyvlats av undertecknad. Utifrån den ekvationen blir det bara Survivor kvar. Finns det något album som är nästintill helgjutet? Definitivt, och det är  Vital Signs.

Gruppen bildades av Jim Peterik och gitarristen Frank Sullivan 1978. Det var nästan kärlek vid första ögonkastet. Jims road/sound manager Rick Weigand var den som tjatade till sig ett möte med de båda. Det tog knappt en timme förrän Survivor skapats.

Därefter rekryterades sångaren David Bickler (Jamestown Massacre). Peterik och Dave lärde känna varandra i Chicago då deras levebröd bestod av att göra kommersiella jinglar. Gary Smith på trummor och Dennis Johnson på bas adderades som de två sista musikpusselbitarna.

Atlantic Records utsände John Kalodner signade bandet efter att ha sett dem på olika klubbar i Chicago.

Det ledde till att Survivor levererade sitt självbetitlade debutalbum på Scotti Brothers Records (1980). Det blev väl ingen jättesuccé precis, lite beroende vilken kravbild man har som person, utan singeln ”Somewhere in America” peakade på 70:e plats på singellistan.

På debuten tog Dave hand om keyboarden, något som ändrades året efter, då Jim norpade åt sig uppdraget.

För egen del var väl inte förstlingsverket något som jag lyssnade ihjäl mig på precis. Visst embryona till vad som komma skulle hördes subtilt. Jag pallade med ”Youngblood”, ”Whole town´s talking” och ”Whatever it takes”, resten var typ crap.

Året efter släppte Survivor Premonition. Inför detta album gick Johnson & Smith skilda vägar med gruppen. De ansågs vara aningen jazziga utifrån hur Jim och Frank ville att det skulle låta.

Demokratiskt valde Frank en polare som trummis: Marc Droubay. Jim i sin tur valde basisten Stephan Ellis (Flipper’s Roller Boogie Palace)

Dessa rockader ledde till en musikalisk revalvering. Gruppen introducerade också sin omisskänneliga Survivor logga. Första singeln ”Poor man´s son” visade upp ett sound som fans kan relatera till som Survivor soundet.

Den kravlade sig upp till en topp 40 på Billboardlistan. Förutom denna pärla gillade jag ”Chevy nights”, ”Runaway lights” och ”Light of a thousand smiles”.

En man med mycket god smak, Sylvester Stallone blev mäkta imponerad av ”Poor man son”. När Queen valde att inte ge klartecken till Stallone att ha med ”Another ones the dust” så ringde han istället upp en förvånad Jim.

Frankie och Jim gick all in på adrenalin från helvetet när de skapade ”Eye of the tiger”. Rocky 3 blev en formidabel megaframgång, något som smittade av sig på soundtracket där ”Eye of the tiger” toppade Billboardlistan i hela 6 veckor.

The song Jim and Frankie wrote, ”Eye of the tiger”, was so amazing that when I first heard it I had to make sure I was not dreaming – a heart pounding timeless Rock masterpiece!!!…Thank you, you made Rocky even more heroic” - Sylvester Stallone

Därmed var Survivors lycka gjord. Från halvdoldisar till megakändisar på ett ögonblick. Samma år, 1982, släppte gruppen sitt tredje album, inte oväntat titulerad till just Eye of the tiger.

Albumet avstannade som nummer två på Billboardlistan; singeln ”American heartbeat” kravlade sig upp till 17:e plats på singellistan.

Även dagens ungdomar känner till ”Eye of the tiger” då den är så sjukt förknippad med sport, revansch och motivation. Den är som en institution i institutionen sportlåtar, ungefär som Queen´sWe are the champions”.

Hur bra var då detta album som helhet? Förutom titellåten så briljerade dem med ”I´m not the man anymore”, ”Children of the night” och såklart helt underbara ”American heartbeat” addera sedan en av världens bästa ballader: ”Ever since the world began”.

En låt som Tommy Shaw förövrigt gjorde en superb cover på via sin AOR-Classic Ambition. (1987). Fem av nio låtar var oerhört klockrena tillika deras starkaste album dittills.

Året efter så skulle de försöka toppa försäljningsframgångarna med Caught in the game. Det uppdraget missade de gruvligt.

Albumet peakade på plats 82 på Billboardlistan medan titelsingeln landade på plats 77. För egen del så dyrkade jag ”Caught in the game”, ”Jackie don´t go”, ”I never stop loving you”, ”Half-life” och ”Slander”. Återigen ett album där fem av nio låtar var bra, dock inte i paritet med Eye of the tiger.

1984 var det dags  för gruppens femte alster att se dagens ljus. Vital signs hette plattan som  kom ut två år efter ökända Eye of the tiger. En stor förändring var vokalistbytet från David Bickler till Jimi Jamison (Target/Cobra).

Den rockaden berodde på ett röstproblem som han ådrog sig. Detta ledde dels till en operation, dels bli kickad från bandet – typ den enes bröd den andres död.

Jimi inledde sin sejour i Survivor redan innan Vital signs, via soundtracket The karate kid. Låten hette ”Moment of truth”; den var en omisskännelig Survivor-pomp. Käftsmällen klättrade till 63:e plats på Billboardlistan.

Jimi Jamisson var/är i mitt tycke verkligen personifierad hur en tvättäkta AOR-sångare borde/bör låta, även om jag gillade Dave också. Till skaran sällar sig Fergie Frederiksen, Bobby Barth, Joe Lynn Turner, Lou Gramm och Steve Perry.

Albumet inleddes majestätiskt med dramatiska ”I can´t hold back” (13 på Billboard). Detta var radiovänlighet i sin absolut renaste form – en musikalisk härdsmälta.

Efterföljande ”High on you” (8 på Billboard) fortsatte på den inslagna  kvalitativa vägen, vilket innebar en sinnessjukt stark inledning.

First night” (53 på Billboard) avlöste pomppillren. Jag fick Jim Steinman-vibbar från denna maffiga låt.

Bandet placerade den feta powerballaden ”The search is over” (4 på Billboard) som fjärde låt. Denna näsduksskrynklade anrättning osade Survivor sentimentalitet lång väg.

För mig var ändå albumets största behållning ”Broken promises”. Den representerade allt som jag förknippade med genren AOR. Kvittrande rosafluffiga keyboardslingor inkorporerades med kaskader av bestämda moll-ackord.

Efterkommande episka  ”Popular girl” landade inte alltför långt ifrån ovannämnda, med stark betoning på inte alltför långt ifrån.

Everlasting”, Albumets andra ballad innehöll alla beståndsdelar som jag förknippade med Survivors sätt att framkalla melankoli.

Plattans näst sista låt smyckades med den lite udda titeln ”It´s the singer not the song”. Helt enkelt, ett ytterst drakoniskt infekterande anthem.

Albumets avrundades med ”I see you in everyone”. Trots att detta var en snuskigt bra låt, så var det, utifrån mina öron, sämst av de nio låtar som befruktade detta utomjordiska AOR-album.

Vill man vara narcissistisk överjävlig så skulle man kunna inkludera ”The moment of truth” som inkluderas på Rock Candys återutgivning av Vital signs (2010).

Varken Eye of the tiger eller deras näst största hit Burning heart fanns för övrigt med på Vital signs, något som understryker plattans storhet. Varje låt var en hit liksom, där helheten utsöndrade 5 stora neonfärgade stjärnor!

Inte nog med att alla låtar tillhörde epitetet ”all killers no fillers” variationen var dessutom av det abnormala slaget. Nästan allt på albumets 40 minuter och 38 sekunder glimrade. Från Jimi´s sanslösa röst, Frankies fantastiska gitarrspel och Jims obstruerande keyboards.

Vital signs peakade på nummer 16 på Billboard album listan. Survivor var återigen ett band att räkna.

Att de året efter fick ytterligare en megahit med ”Burning heart” gjorde inte saken sämre. Det var en perfekt lillasyster till ”Eye of the tiger”. ”Burning heart” landade som nummer två på Billboardlistan, precis som James Brown´sLiving in America”.

Detta till trots så var det en annan låt som var ännu bättre än ”Burning heart”. På Rocky IV samsades även Robert Tepper med sin armhävningsvänliga ”No easy way out”.

Vilken jäkla AOR-hit! Den återfanns även på Robert Teppers album No easy way out från 1986. Plattan i sig var halvt medioker förutom braiga ”Angel of the city”.

When seconds count landade på skivdiskarna 1986. Inledande ”How much love” satte återigen ribban djävulskt högt. Efterföljande ”Keep it right here” sänkte ribban marginellt. ”Is this love” (9 på Billboard) tillhörde även den the good guys.

Balladen ”Man against the world” lyckades inte med att hålla tårkanalerna fria. Efterkommande ”Rebel son” visade var det bombastiska skåpet skulle placeras. Jim upplevde att detta var en av de bästa låtar han och Frankie skrev tillsammans.

Marschtaktvänliga ”Oceans” bar även den på ett kvalitetsbälte som skulle kunna burits av Rocky.

Den lite lugnare titellåten var bara sådär atmosfärisk som ett Survivoralster kunde vara.

Min absoluta favoritlåt var ”Backstreet love affair”. Make till dunderhit fick man leta efter. Detta var Survivors svar på ForeignersThat was yesterday”. Helt klart en av de bästa låtar gruppen ynglat av sig.

Suktade man efter tryckareämnen så fann man det via ”In good faith”.

Can´t let you go” avslutade albumet som jag titulerade som deras näst bästa efter Vital signs. Låten i sig nådde inte upp till de nio tidigare ögonbrynshöjarna.

Efter två välminerade juveler kunde det väl bara gå utför, eller? Att inte demonproducenten Ron Nevison lade sin healande hand på verket kanske var en vink att ta hänsyn till. Demonproducent rattade Survivors debut, Vital signs och efterkommande When seconds count.

1988 kom Survivors 7:e platta Too hot too sleep ut. Som sagt förväntningarna var onaturligt stora utifrån de tidigare två mästerverken.

Ytterst oväntat var gruppens sjunde alster verkligen inget att hurra för. Mer gitarr, mindre keyboards, markerade dessvärre en återgång till deras tidigaste album.

Inledande ”She´s a star” tillhörde en av få ljusglimtar. Dit kunde även efterföljande ”Desperate dreams” sälla sig. Även tunga ”Too hot to sleep” uppvisade låtskriverier i den högre skolan.

Fjärde låten ”Didn´t  know it was love” växte till sig till en riktig pärla. Efter dessa  kanderade sötsaker avstannade kvaliteten nästintill helt.

Förresten, avslutande ”Burning bridges” bör också omnämnas. Det innebar att 5 av 10 låtar var  av yppersta kalibrering. Det tycktes för övrigt vara en kvalitetssiffra gruppen höll sig till; 5 låtar av groteskt adelsmärke.

Sviktande försäljningssiffror var en av de bidragande källorna till att Peterik & Sullivan lade bandet på is.

Jimi Jamison var däremot mer produktiv.1991 släpptes han sitt första soloalster: When loves comes down. Utifrån mina AOR-referenser var det något han inte borde ha gjort. Den innehöll knappt en bra låt.

Han slickade sina sår genom att parisitera på Frank och Jims låtskattkista via Jimi Jamison’s Survivor.

Jimis andra soloeskapad Empires från 1999 blev ljusår bättre än den rockiga debuten. På det albumet samsades hits som ”Cry tough”, ”Run from the thunder”, ”I´m always here (The Baywatch Theme)”, ”Empires”, ”First day of love”, ”Have mercy”, ”Just beyond the clouds” ”A dream too far” och ”Calling america”.

Nio av tolv låtar var verkligen av hög kvalitet. Balladbygget ”Empires” var i mina ögon en helt frapperande transcendent. Duetten sammanförde honom med Lisa Fraizer. Det var också den som återconnectade Jimi med Frank; de skrev denna mäktighet tillsammans.

Survivorliket återuppstod 2006…utan Jim PeterikReach var ett riktigt stolpskott, med urusel produktion, vedervärdiga låtar, och utan någon som helst kraft eller Survivormagi. Frank Sullivan visade att ensam inte var stark.

Glimrande sångare är bara förnamnet när det kommer till Survivorvokalister. Robin McAuley (Grand Prix, McAuley Schenker Group, Black Swan) ersatte 2006 Jimi Jamison som i sin tur ersatte Robin 2011.

2010 släppte Jimi sitt tredje album Crossroads moments. Alla 15 låtar var skrivna av Jim Peterik. Detta var också ett sjusärdeles ramstarkt album, rakt igenom.

2012 var det dags för Jimis fjärde och sista solosejour. Denna gång var det indirekt Eclipse, Mikael Persson, Erik Mårtensson och Magnus Henriksson som stod för materialet, som även denna gång nådde magiska kvalitetshöjder.

2013 utannonserade Frankie Sullivan greppet med att ha både Dave Bickler och Jimi Jamison som vokalister på deras världsturné. De båda äntrade för första gången svensk mark via Sweden Rock festival.

Den 31 augusti, året efter, gick Jimi Jamison tragiskt bort vid 63 års ålder på grund av en hjärtinfarkt.

Jim Peterik

När det kommer till låtsnickeri i AOR-genre finns det två som sticker ut ordentligt utifrån lång och trogen tjänst. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) den andre Mike Slammer (City Boys, Slamer, Seventh key, Steelhouse lane).

Jim Peterik är ändå mannen med grönaste AOR-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är utomjordisk i skapandet av sina bombastiska pomp-arrangemang. Var han får sin inspiration vill jag troligtvis inte ens veta, men framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig riktigt sina.

Jag själv titulerar mig lite halvbarnsligt för ”The king of AOR”. medan en av Sveriges mest kunniga i genren tillika AOR DJ går under titeln Dr AOR. Det är väl bara inse fakta, det finns bara en man som under lång trogen tjänst skulle kunna kalla sig Mr AOR, och det är Jim Peterik.

James Michael Peterik fyllde 72  år den 11 november 2022. Herregud, så gammal kan väl inte den mannen vara? Jo, så är fallet. Utifrån en kreativitetsperspektiv är han fortfarande i sin linda.

Redan som 14-åring inledde han sin musikkarriär med några av sina skolkompisar i Berwyn Illinois. De kallade sig The Ides of march. Polarna släppte sitt debutalbum sex år senare och fick en mega hit med , ”Vehicle”.

Den blev den snabbaste säljande singeln i Warner Bros. Records historia. Den nådde nummer två på Billboard hot 100 listan – då var Jim endast 20 år. ”You wouldn’t listen””L.A. Goodbye” var två andra stora hits.

Musiken och studierna kompletterade varandra. Han tog sin examen på Morton West High school 1968, därefter Morton Junior CollageThe ides of march splittrades1973 efter fyra album. Jag är ett stort fan av tidiga Tom Jones och Bee gees  utifrån dessa ikoner så var nog just ”Vehicle”, deras allra starkaste kort.

Mycket på de två första plattorna lät lite som musik till 70-tals deckare, fast utan den kvaliteten. 1990 tog originalmedlemmarna upp stafettpinnen. Gruppen fick en renässans via American Idol 2005 där Bo Bice framförde ”Vehicle”.

De släppte ny musik 2010 med Still 19, nio år senare kom deras femte album ut: Play on. För mig var detta deras bästa, mest för att det lät normalast. Det ska väl tillägas att Jim Peterik stod för det mesta av gruppens musikaliska skapelser.

Jims minsta problem var nog att sitta fast i endast en genre. Parallellt med The Ides of march så skrev han låtar till jazz-rock bandet Chase. Han medverkade dessutom på deras album Pure music (1974).

Vid 26 års ålder var han redo för att släppa sitt första soloalbum som fick titeln Don´t fight the feeling (1976). Den musiken turnerade han med musiker som gitarristen Bruce Gaitsch (Chicago, Peter Cetera, Madonna och Agnetha Fältskog), keyboardisten Terry Fryer, Dennis Keith Johnson på bas samt Gary Smith på trummor. De turnerade med giganter som Heart och Boston under namnet Jim Peterik band.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men killen (gubben) har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier.

Det har han även visat efter att Survivor lagts på is genom exempelvis konstellationen Pride of Lions (2003-2021) sex underbara studioplattor sprängfyllda av högoktanig AOR.

Jim Peterik visade återigen prov på en osedvanlig hög lägsta nivå, vilken får majoriteten av världens låtskrivare att blekna i jämförelse.

Addera därutöver Jim Jamisons fantastiska soloplatta Crossroads moments (2010), samt att han producerade och skrev låtar till supergruppen Mecca (2001), där han arbetade med en av sina äldsta vänner, Joe Vana. Det var minst sagt AOR-juveler som visade upp en låtskrivare av absolut högsta rang.

När The Beach Boys släppte sitt återföreningsalbum: That´s why God made the radion (2012), co-wrotade och medverkade Jim på plattan. Ett uppdrag som månne kom utifrån att Jim jobbat med  den gruppens grundare Brian Wilson`s solo album: Imagination.

2014 summerade Peterik  sin karriär genom Through The Eye Of The Tiger. Den skrev han  med Lisa Torem. Tegelstenen släpptes av BenBella Books. Han passade då på att att göra en internationell signeringstour.

En liknande summeringsprocess genomgick hans största hits stöpta med en akustisk prägel på ”The  songs” (2016).

2019 medverkade han i MeTV’s collectors call med Lisa Whelchel. Syftet var att visa upp valda delar av hans gitarrsamling. Då bestod den av 193 stycken, frågan är om han  fyra år senare nått milstolpen 200 stycken?

Jim Peterik har alltid haft många järn i elden.  Självklart ägnade han sig även åt att har utveckla och producera nya talanger genom World Stage International. Där samsades Lisa McClowry, Marc Scherer, Hunter Cook och Mallory Lennon. Han och Ides of March kollegan Larry Millas förfogar över två studios.

Jim har skapat osannolika 60 bra låtar med Pride of Lions, runt 45 låtar med Survivor därutöver 50-60 låtar med bland annat Mecca, Jimi Jamison, 38 Special, Sammy Hager, Beach Boy, Lynard Skynyrd, Dennis DeYoung, Sunstorm, Jennifer Batten, Jim Peterik and the World Stage, Two fires, Tigress Women Who Rock the World, Fergie Frederiksen och  Kelly Keagy. 

Mr AOR, what a guy – passion, inspiration och övertygelse!

By Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu