Subscribe to RSS Feed

Archive for augusti, 2015

Barnens önskemål – London

Jag har varit i London sex gånger, så för egen del hade någon annan storstad än London varit att föredra, en som inte besökts tidigare. Ens ögonstenar väger dock tungt då det kommer till val av semestermål. Från början var tanken fyra nätter och en tidig flyplanstidsavgång. I och med att jag dubbelbokade en vecka där Skogsröjet redan var inplanerat fick jag köpa om samma resa för 3200 kronor.

Självklart var detta minsta sagt surt. Jag beslutade mig för att inte hänga läpp, gjort var gjort. I detta it-virrvarr ändrades dessutom morgontiden för flyget till kvällstid, något jag inte uppmärksammade. Det innebar att när vi anlände efter midnatt till London var det bara att checka in och gå och lägga sig, istället för att ha en hel dag till vårt förfogande.

Tre veckor innan familjen skulle åka beställde jag från Londonbiljett.se: Madame Tussaud inträde, London Eye biljetter, 3 tunnelbanekort, t/r tåg Stansted- Liverpool station. Det är smidigt att ha detta fixat innan för att reducera horribla köer när man endast har 3½ dagar till sitt förfogande. Nackdelen är väl i så fall ifall resan utav någon anledning skulle bli inställd, då står man där med biljetterna. Dessa biljetter samt Hotellet som jag bokade var snuskigt dyrt, som allt boende är i denna metropol.

BasBudget

Madame x 4: 1200 kr

London Eye x 4: 1000 kr

7 dgr tunnelbanekort x 3: 1400 kr

Tåg /r Stanstedt – Liverpool Street: 1200 kr

hotel 4 nätter familjerum 8000 kr

Ryanairflyg: 3500 kr

Parkering Skavsta 500 kt

Mat:?, på tok för dyrt, vill inte veta

Shopping: ?, vill inte ta reda på slutnotan

Dag 1

I syfte att dels inte missa vårt plan på grund utav något oförutsägbart, dels få i oss något ätbart innan vi lämnade Sverige bilade vi till Skavsta runt klockan 18.00. Vårt plan avgick inte förrän 22.05, vilket skapade aningen mycket tidsdiskrepans, men vi missade ju inte flyget så att säga. Resan dit fungerade friktionsfritt, därefter följde tåg från flygplatsen till Liverpool Street.

En udda sak som försenade processen var en polisjakt där rättvisan letade efter en brottsling, dels på tåget, dels på stationen. Ingen passagerare kunde lämna tåget under 20 minuter då ett uppbåd av poliser genomsökte vagn för vagn. Helt plötsligt såg vi en färgad kille springa ifrån en av vagnarna. Killen var djävulskt snabb till skillnad från polistrojkan som jagade honom. Tågresenärerna flyttades under tiden från tågvagnen till en specifik plats på stationen för att 10 minuter senare slussas ut.

Efter ett febrilt letande efter en taxi som tog Mastercard, var det bara 10 minuter till Allie Road som låg mittemot ett pågående byggprojekt. Dollarkursen revalverade vårt hotellpris på Premier Inn från 7400 till 8000 kronor. Timvisaren var inte nådig mot nattsömnen; vi kom inte i säng förrän 02.30.

Dag 2

Alarmet ljöd likt en hord vietnamesiska  elefanter klockan 08.30. Sömndruckna intog vi vad som erbjöds på Hotellets frukostbuffé. Betoningen låg verkligen på engelsk sådan såsom äggröra, äcklig korv, champinjoner, brittiskt bacon, stekt ägg  och bönor. Dagens överraskning rörde sig i samma genre som gårdagens. Mot alla odds hade en endagsstrejk inletts vilket innebar att hela tunnelbanesystemet låg nere. Utifrån dagens minutiösa planering var det minst sagt förödande. Rockaden bestod utav att byta plats med vad som stod på fredagens agenda.

Vi traskade  mot Towern i ett väder som inte avslöjade om det skulle bli strålande sol eller spöregn. Katherines Dock avverkades kvick, därefter gick vi över mäktiga och gotiska Tower Bridge.  En stor del av vår förmiddag bestod att gå utmed Themsen via områdena Southwark, Bankside och Southbank.

Promenadens höjdpunkt för oss var Borough Market. Denna omtyckta marknad omgärdades av ett kvalitetshelhetsintryck. Det var nästan så att vi bulimiskt ville få upp den mastiga frukosten för att ersättas med dylika delikatesser från världens alla hörn av bakelser, bröd, kött, korv, grönsaker, frukt och typ 4-5000 andra produkter. Hanna och Frida lyckades tigga till sig varsin nutellaberlinmunk.

Stråken längs med Themsen hade verkligen snyggats till sedan jag var här för över 10 år sedan. Oändligt med höga byggnader hade skjutit upp från marken som glassvampar. För mig nya attraktioner som Shakespeares Globe samsades med gamla klassiker som Tate modern, Shouthwark Cathedral, Designer museum, HMS Belfast och Hayward gallery. Vi avslutade vår tripp genom att vila i solstolar på ett område invid Jubilee Garden.

Hanna och Fridas fokus trots dessa härliga barnvänliga miljöer låg på outletvaruhuset: Primark. En kompis till dem hade varit där för någon månad sedan och uppviglat våra barn, något som resulterade i frasen ”när ska vi till Primark”, typ 300-400 gånger. Vi traskade över gångbron Golden Jubilee Bridge där vi möttes utav tågnavet Charing cross. Första målet var världens största leksaksaffär Hamley`s som låg på Regent Street. Sex våningar med alla tänkbara som otänkbara leksaker, spel och prylar. Vi var långt ensamma om att vara här, men det var svårt att inte tycka att lek-mekkat var helt fantastiskt. Det blev några riktigt coola inköp såsom en typ av lera som man skapade och blåste upp sina egna ballonger.

Vi fortsatte Regent street till Oxford street. Primark låg dessvärre åt fel håll för oss och dessutom en bra bit bort på denna tillsynes oändliga gata. Hanna letade febrilt efter kläder med emoji tryck. De proppfulla våningarna påminde en del om Ullaredhetsen, fast utan några som helst regler. Folk körde sina fulla vagnar utan hänsyn till vare sig människor eller klädesplagg. Denna kommersiella laglöshet var djävulskt påfrestande. Jag ville bort, men det ville inte resten av familjen.

Efter en timme hade vi äntligen handlat klart. Från den fundamentala galenskap till nidbilden utav stadsstressen på Oxford Street. Vi lyckades efter ett tag få tag i dubbeldäckare som sedermera förde oss till Piccadilly Circus. Vi hade adekvata metrobiljetter, men inga bussbiljetter, de skulle inköpas på annat håll, men chauffören var omtänksam så vi fick åka med i alla fall.

Nästa mål var min favoritbutik: Forbidden planet vilken inhystes på Shaftbury road. Innan dess åt vi på ett franchising-pasta-stället: Spagetti house. Maten som serverades utav de überstressade personalen var lagom god, varken mer eller mindre. Runt klockan 18.30 nådde vi till sist Forbidden planet. Här har dem verkligen det mesta när det kommer till tidningar, böcker, prylar, dockor i genrerna sci-fi, superhjältar, fantasy och horror. Jag nöjde mig med en Breaking bad mugg och en spiderman nyckelring. I ärlighetens namn hade det inte varit det minsta problem att spendera några tusen på detta ställe. Min familj fick släpa ut mig ur butiken för att avsluta kvällen strosandes runt Covent garden.

Efter en dag med tillsynes promenader och väldigt duktiga barn utifrån att vi gått hela dagen var det dags att ta sig hem. Tunnelbanestrejken hade skapat ett havererat logistiskt kaos såväl för lokalbor som skulle hem från jobbet, som oss arma turister. Bussarna stannade knappt till  invid hållplatserna på grund av att de var överfulla. Vi bestämde oss till sist för att gå den långa vägen från Covent garden till Adelgate. En promenad som tog över en timme. På vägen hem köpte vi lite chips, bröd och frukt till kvällens familjemys framför dumburken. Det var sjusärdeles skönt att kasta av sig skor som osade något utomjordiskt obehagligt.

Dag 3

Hotellets frukostbuffé höll på krackelera. Deras välgenomtänkta servicestrategi blev tyvärr kontraproduktiv. Att på morgonen låta trötta, hungriga och indirekt lättirriterade barnfamiljer vänta på att få ett bord tilldelat sig var långt ifrån optimalt. Det var sedan köer till de olika bufféavdelningarna. Den stora orsaken var att de serverade för lite mat utifrån den knökfulla lokalen. Våra logistiska problem fortsatte  efter frukosten, då grindarna till tunnelbanetågen slutat fungera. Alla resenärer fick istället ta sig till närmaste annan tunnelbanestation.

South Kensington var vår avgångsstation. Därifrån gick vi till Natural History Museum. Köerna som omfamnade oss var abnorma. När vi väl kom in var det ytterligare köer till deras permanenta dinosaurieutställning. När vi genomlidit denna fas så var det dags för ytterligare ett kösystem i själva avdelningen på en provisorisk ramp. Människomurarna förtog minst sagt upplevelsen av besöket på detta gigantiska museum. Mineralavdelningen var också något som jag upplevde som tafflig i jämförelse med Naturhistoriska i New York. Efter 1½ timme var vi mäkta trötta på uppstoppade djur och trängsel.

Vi besökte sedan Harrods endast för barnens skull, därefter åt vi lunch i det gröna på en parkbänk. Det närliggande Science Museum var nästa anhalt. Fem våningar med information om naturvetenskap och teknik för två år framöver, på engelska, var något barnen inte precis dyrkade. Trots detta gick familjen diktatoriskt och pliktskyldigt genom de fem våningsplanen.

Nästa anhalt var adekvat vila i Jubilee park där vi fått en tid att åka London Eye klockan 19.30. Under två timmar blev det att kolla på akrobater, musiker, clowner och massor av andra gatukreatörer. De ringlande köerna invid London eye gick förvånansvärt snabbt att avverka. Detta uppdaterade pariserhjul, ett av de högsta i världen visade sig vara en riktig bra turistfälla. Turen tog runt 30 minuter, glaskabinen var rymlig dessutom var utsikten gudomligt mäktig. I jakten på att hitta en bra indisk restaurang tog vi oss vidare in i smeten runt West end.

The Grand Indian blev platsen där orientaliska kryddor skulle smeka våra nordiska smaklökar medsols. Frida åt dessvärre knappt något, Hanna gillade vad hon såg. Vi fick ett överflöd av mat, men blev på ett turistiskt sätt uppluckrade utav den förrädiskt lömska gubben som skötte vårt bord. Att diskutera var lönlöst, vi fick stå vårt kast med att betala de 1700 kronor som kalaset kostade för fyra personer. Maten var god, men inte i den mängden, och inte till det priset. Vi tog sedan tunnelbanan hem till vårt trånga hotellrum.

Dag 4

Jag hade sovit som en dvärgcollie under natten det vill säga typ någon timme. Min belöning bestod av att höra de tre andras flagranta snarkningar och sängvändningar. Min brittiska Golgatavandring präglades av lakoniska perioder och surrealistiska gäspningsattacker. Räddningen stavades kopiöst med starkt kaffe under dagen som gick. Lördagens mål bestod av att besöka Londons största marknad Camden. Lördagar är den veckodag då hela området är öppet tillika mest människor i omlopp.

Sedan jag var här för cirka 10 år har marknaderna dels vuxit ihop, dels expanderat i sig, trots storbranden som bröt ut år 2008. De olika marknaderna bildade tillsammans en osannolik gröt av marknadsstånd som minst sagt var enorm. Området har blivit så populärt att den klättrat till Londons fjärde mest besökta turistattraktion.

Det var myriader av prylar; allt från äkta hantverk till kopior av Bangladeshkopior. Trängsel, krimskrams, värmebölja och ett oändligt crescendo av försäljningsuppmaningar gjorde att man efter några timmar var helt slut i hjärnan. Det gick helt enkelt inte att ta in flera intryck.

Jag var dock oerhört nöjd med två superhjältecanvas; ett där superhjältarna ersätter Jesus lärjungar under sista måltiden, ett där några dräktfetischister agerar rockband på en scen. 900 kronor för dessa coola tingestar; frågan var egentligen var de skulle få plats i hemmet?

Det hade inte varit något större problem att spendera 10-20 000 kronor på Camden, men istället för att shoppa blev jag tvärtom rationellt snål. Lunchen betades av på världens bästa  fastfood-restaurang Kentucky Fried. Vi lämnade utmattade Camden Town för Baker Street, där vårt mål var klassiska Madame Tussauds. Med anor från 1884 attraherar dessa vaxdockor fortfarande Londonbor som turister. Marie hade besökt turistmålet tidigare, men inte jag eller barnen.

Våra förbokade biljetter gav oss legitimitet att passera den horribelt långa kön. Tyvärr var det schizofrent mycket folk även inne i lokalerna. Det  förtog indirekt 80% av hela besöket. Vissa dockor typ Michael Jacksson kom man inte ens i närheten av, andra fick man stressa sig genom då horder av turister trängde sig för att bli fotograferade med sina personliga favoriter. Min personliga favorit var den relativt korta 4D filmen med Marvelkaraktärer. De bekämpade antagonisten  den onde Dr Doom.

Efter detta äventyr bar det iväg till närliggande och gigantiska Regent Park. Lite vila i kvällssolen i symbios med kall citronläsk och rastlösa barn som ville hem eller besöka någon ny souvenirshop. Hanna och Frida fick efteråt äta på McDonalds därefter tunnelbanade vi hem till hotellet runt 20.00 för att packa, pilla med mobilerna och inta en ytterst välbehövlig avkoppling.

Dag 5

Vi åt vår sista frukost, lämnade in vårt bagage i hotellets förvaringsrum. Sista dagen avrundades med att vistas runt Piccadilly  Circus och Covent Garden. Det blev avkoppling, fika och lunch på Spagetti House. Processen att ta sig till flyget var beroende av att tiderna synkades. Först tunnelbana till Liverpool Street därifrån till Stansted och slutligen processen med passkontroller, bagageinlämning och shopping på flygplatsen. 18.15 avgick flyget från Stansted; 21.30 lämnade vi långtidsparkeringen på Skavsta.

När vi kom hem blev det att krama katter, kolla posten och packa upp. Borta bra, men hemma bäst. Min lärdom som barnfamiljsturist blev att istället att förlägga dessa dagar i slutet av maj eller i början av september för att undvika de hektiska sommarmånaderna. Är man bara ute efter att äta gott, se någon musikal eller fotboll och besöka pubar så funkar självklart juli och augusti utmärkt. Då pundet för närvarande nästan står i 15 kronor är det bara att inse att pengar i mängder behövs, med stark betoning på mängder. De pengar vi la ut på fyra dagar i London kunde vi semestrat två veckor i Grekland för.

Continue Reading »

No Comments

Skogsröjet 2015

5 augusti, 2015 by

Småskalighet i ett nötskal

Dag 1 Fredag

Ett nytt år är vanligtvis lika med festival, detta år var inget undantag. Bråvalla fick för mig återigen ligga i träda då jag jobbade. Istället utkristalliserade sig 10-års jubilerande Skogsröjet som besöksvinnare. Det primära utifrån det valet var att jag inte tidigare sett Magnum, Jono, Dram Theater och Queensryche. Det sekundära var att det endast var runt 4 mil till festivalen. Mitt hyfsat stora och braiga tält dammades av i symbios med sovsäck, liggunderlag, två kuddar, campingstol och hygienväskan. Jag ekiperade klädesplagg för såväl oväder som strålande solsken samt fluktuerande tälttemperaturer. All mat förutom ett kokt ägg och två bananer inhandlades på festivalen. Jag hade i och med mitt alkohollöfte köpt betydligt mindre öl än vanligt och dessutom inget annat än just maltbrygden.

Järngänget samlades som sagt återigen för att uppleva en ny festival. Vårt första och Skogsröjet skedde 2013. Detta år ville Johan vara där dagen, vi andra kunde inte, så han var mannen som fick uppdraget att sätta upp våra 3 tält. Kompisen Jarmo Kolehmainen var ett nytillskott till vår gedigna kärntrupp. Stefan  hämtade mig fredag klockan 10.00 invid Lidl parkeringen och Jarmo 30 minuter senare.

Vädret blev bättre än vad som förutspåtts, dock hängde regnet minst sagt i luften. Vattendropparna briserade inte förrän senare på kvällen. Jarmos två kompisar Tomas och Magnus vilka låg på husvagnscampingen kom titt som tätt och besökte oss. Dessa två trevliga människor var de som vi umgicks med under förmiddagen och för övrigt resten utav festivaldagarna. All annan mänsklig kommunikation invid vår tältplats var exceptionell marginell, trots att vi hade ett stort regnskydd. Om det beror på att vi helt sonika är nöjda med varandras sällskap eller har svårt att mingla vill jag låta vara osagt; det är troligtvis en kombination. Vi får skylla på avsaknaden utav en adekvat musikanläggning och att det var osedvanligt lite folk på det område som utgjorde vänstra tältflanken.

Första bandet som äntrade Skogsröjet hette In this grey, Khanister det andra och Mojo madness som tredje band. Den fjärde akten: Meanstreak såg jag förra året. Då de inte tilltalade mig förut beslutade jag mig för att skippa deras uppträdandet samt de tre första. Egentligen ganska horribelt beslut utifrån ett musikperspektiv och att stifta bekantskap med nya band. Eftersom vi inte anlände förrän klockan 11.45 så valde teamet att ta det lugnt på varsin campingstol för trissa upp festivalhumöret.

Jono

Klockan 14.00 fick jag med de andra till Jono.  Bandet består av fem ytterst kompetenta gotländska musiker. Från början var Jono ett soloprojekt av sångaren Johan Norrby. Debutplattan släpptes under det namnet 2006, där flera av dagens bandmedlemmar medverkade. Norrby bestämde sig för att jobba vidare med den bombastiska, ibland pompösa, rocken i bandform istället och anlitade de fyra som han visste passade perfekt för jobbet. Bandet Jono bildades i slutet av 2006 och släppte hyllade ”Requiem” (2013).

Jono’s musik kan närmast jämföras med klassiska rockband som Queen, Saga, Supertramp, Kansas, Sparks, A.C.T, med stark betoning på  Queen. Jag hade önskat minst 45 minuters musik med dessa herrar. Tyvärr fick de bara 30 minuters speltid vilket bland annat innebar att deras i mina öron bästa låt ”I was the one” inte spelades. Trots detta blev spelningen en mycket positiv överraskning. Johans röst var lika bra live som på skiva och visade prov på en avslappnad scennärvaro, precis som resten utav bandet. Låtarna ”Wasting time”, ”Misery man”, ”Can we make it” och ”Dead or alive” var andra alster som förgyllde min tillvaro.

Crucified Barbera

Näst ut var svenska tjejbandet Thundermother, vilka för mig lätt hade kunnat släppa 15 minuter extra till Jono. Deras rock med en gnutta inspiration av AC/DC tilltalade inte alls mig fastän deras agerande på scen inte alls var oävet. Crucified Barbera var nästa akt som jag tittade på efter att ha skippat Silver. De bildades 1998 och har 4 album i sitt  bagage. Deras turnerande med bland annat storheter såsom Motorhead, In flames och Sepultera och spelning på Wacken open air har onekligen skapat ett ytterst kaxigt band där alla bandmedlemmarna kan ståta med karisma och scennärvaro. Det blev en tung, tight och proffsig konsert med myriader av attityd som utmynnade i att jag fick omvärdera min syn på bandet ordentligt.

Efter  Cruciefieds blypunkiga konsert var det så dags för ett av de banden som fick mig till Skogsröjet5 i år. FM, gruppen bakom top-10-ever-a.o.r-albumet: ”Indiscreet” från 1986, en platta som minst sagt åldrats med värdighet. Efter denna kanonplatta gick det dessvärre utför eftersom de började blanda in bluesrockigare tongångar som inte passade mig samt att kvalitet haltade betänkligt utifrån deras debutalbum. Det som mig slog under den timme som bandet fick till sitt förfogande var att var så fräscht trots deras ålder. Steve Overland lät nästintill som på det glada 80-talet. De kändes såväl vitala som  professionella.

FM inledde med det rockiga Def Leppards influerade ”Digging the dirt”, som var ett strategiskt smart val att få igång publiken. Därefter följde en av de bästa låtarna på Indiscreet ”I belong to the night”, sedan den bästa låt de inte släppt på ett studioalbum tillika en av deras bästa: ”Let love be the leader”. Självklart fanns det utrymme för att riva av den schizofrent optimala ”That girl” från deras debutplatta samt ”Other side of midnight”. Även de två av de tre största guldkornen från andra plattan Though it out fanns med: ”Though it out” och ”Bad luck”. Om bandet fått 15 minuter till hade de haft chansen att spela några av mina favoritlåtar som ”Someday”, ”I belong to the night”, ”Who´ll stop the rain”, och ”Over you”. Den betydligt yngre gitarristen Jim Kirkpatrick var en fröjd för örat och en rejäl vitamininjektion för bandet som helhet.

Jag skippade Electric boys för att istället timmen senare ägna 1 timme och 15 minuter till melodisk hårdrock i världsklass utifrån kvalitet, variation, energi och viss mån låtkvalitet. Med band som Eclipse, Work of art, W.E.T, Brother firetribe går H.E.A.T i bräschen för skandinavisk melodisk hårdrock/a.o.r i världen. Med 4 plattor i bagaget och ett ändlöst turnerande har de frälst ställena de besökt. Med ett självförtroende som besitter berg vet de vad publiken vill ha. Erik Grönwalls kokainstinna springande är ibland lika påfrestande som befriande. När andra sångare i samma genre står fastnitade på scen uppvisar han motsatsen. Med klockrena låtar som ”Breaking the chain”, ”Living on the run”, ”Point of no return”, ”Mannequinn show”, ”100 miles”, ”Inferno” och ”Enemy in me”. Jag hade dock gärna velat haft med ”Straight from the heart” från första plattan.

Pensionärerna i Magnum ersatte därefter slynglarna från Upplands Väsby. Jag har faktiskt lyckats missa dessa herrar från Birmingham live med sitt pompösa unika sound. De har en  diger låtskatt att gräva ur från starten 1978 med albumet ”Kingdom of madness”. Mitt intresse började dock med ”Chase the dragon” från 1982. De radade upp klassiker, men också många nyare låtar från de tre senaste plattorna som utmärkta ”Black skies”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Bob Catley tillhör i mitt tycke inte någon av de mest karismatiska sångarna på jorden. Hans ”Allsång på skansen gestikuleringar” i kombination med den blå Lasse Berghagen kostymen gör definitivt  inte saken bättre. Hans armgester på scenen blir lite too much så att säga, men som helhet blir det ändå en bra show. När låtar som ”Vigilante”, ”Sacred hour”, ”On a storytellers night” och ”How far to Jerusalem” passerar revyn bildas magi. Att inte ”Soldiers of line” och ”Just like an arrow” inte avhandlades var ett smärre mysterium.

Jag hoppade över Hardcore superstars som jag sett några gånger precis som Skidrow. På tur stod istället Europe som började vid midnatt. Förra året såg jag deras spelning i Väsby och upplevde konserten som väldigt eklektiskt, varierat och fylld med spelhunger. Då jag knappt sovit något natten innan fick minnen utav den konserten leva vidare. I efterhand hörde jag att det var typ samma låtar förutom fem stycken från nya plattan. Tältet var en orgie utav temperaturvariationer. Först kallt, sedan varmt, sedan kallt igen, sedan bastuvarning när solen låg på tältet likt en välgödd mördarsnigel tidigt på morgonkvisten.

Dag 2 lördag

Jag hade sovit bra utifrån förutsättningar som insekter, partynissar med musikanläggning samt tältgranne som snarkade som en griljerad grävling. Den underbara duschen kostade 30 kronor; jag var enligt utsago nummer 4. När mina kompisar kravlat sig ur tälten bar det iväg till Konsum för att handla frukost och kaffe. Därefter tillbaka till campingstolarna som vi dessvärre inte lämnade förrän 14.00. Tanken med festivaler är indirekt att upptäcka ny bra musik. Det gör man brukligt genom att se konserter, inte sitta vid tältet och anta att musiken inte är bra. Jag missade band som Beyond visions, Honeymoon disease, Tyranex, The Terrorhawks, Hellshaker och Refuel. Första bandet för oss blev istället Fearless som började 15.00 och höll på i 45 minuter. Hängselbyxor, skogshuggarskjortor och stråhattar, direkt taget från den amerikanska södern, så uppfann de tydligen genren Hillbilly-Metal. Tyvärr var det för mig det enda positiva, gillade varken rösten, bandet eller musiken.

Betydligt intressantare var tjejbandet Imber. Jag hade hört tjejerna på Spotify och gillade deras melodier. De kallar sin musik för Imbercore. Sångerskan My Andersson är onekligen en kvinna med hel del pondus och självsäkerhet. Hon ser bra ut, sjunger ruskigt bra och är en scenpersonlighet ordets mening dessutom har människan mer tatueringar än vad jag sett på någon tjej förut. Låtarna ”The rabitt hole”,  ”Typical illusion” och ”Like a ghost” är riviga, tunga och sköna. Bandet har definitivt potential att ta sig fram i den snåriga metaldjungeln.

Power metal gänget Bloodbound var ett band jag dyrkade när debutalbumet Nosferatu hamnade i min skivsamling 2005. Underbara sångaren Urban breed sjöng på den plattan och det var ett sant nöje att plocka fram öset. Tyvärr sänktes kvaliteten för varje album som släpptes. Deras nya sångare Patrik Johansson har varit med på tre plattor av de 6 de hittills släppt. Dessvärre är den trilogin bandets klart sämsta. Om det beror på sångaren eller taskig låtskrivarfantasi vet jag inte, men standard är det i vilket fall som helst. De kan dock sin power metal och gör inte bort sig på något sätt, utan är bara renodlat intetsägande. Låtarna blir verkligen bara karbonkopior av karbonkopior där klyschorna haglar och ingenting sticker ut. Bloodbound spelade som tur vad låten ”Nosferatu” vilken är deras klart bästa.

Doro strulade med flyget vilket innebar att hon ställde in sin spelning. Svenska Bullet tog deras plats för att spela senare på kvällen. Varken Doro eller Bullet har eller kommer att bli några favoritband, så för mig kvittade den rockaden. Beseerbitch var ett band som jag upplevde som horribelt usla, med stark betoning på usla. Därefter äntrade U.D.O scenen. För första gången under dessa två dagar hade det samlats ordentligt med folk framför scenen. Tyvärr är jag inget fan av U.D.O, utan ser honom mer som en tredje klassens Accept. Det tycker han nog själv  också eftersom U.D.O avfyrade en mängd Accept klassiker, något som devalverade hans egna material.

Dream Theater får väl i och med deras ”Images and words” från 1992 anses ha lagt grunden för en ”ny” genre:  progmetal. För mig har de och de miljarder efterföljande andra band som influerades utav albumet aldrig blivit några husgudar. Teknisk skicklighet i kombination med bra refränger tycks mer vara bannlyst i dessa kretsar. I mitt tycke är det bara Threshold, Triosphere och Vanden plas som klarar av den balansgången. Gruppen har lyckats prångla ut 13 studioalbum så låtar fattas det inte. Med över tio miljoner sålda skivor och fans som är hängivna till gränsen av fanatism har de onekligen lyckats. Visst har bandet utvecklats, men det behöver inte vara signifikativt med kvalitet. Jag har fruktansvärt att ta åt mig musiken då allt känns för tight; det blir för oinspirerat och tråkigt. Likt Toto antar jag att Dream Theater drar till sig horder av musiker som adekvata fans. För mig blir det allt som oftast bara intetsägande och för komplicerat helt enkelt trots sjukt bra musiker.

Nästa band till drabbning var Queensrÿche. Ett band som fångade mitt intresse redan 1983 med deras maxisingel Queen of the reich. Därefter köpte jag The Warning, Rage for order, Operation mindcrime; min sista platta med bandet blev braiga Empire, sedan tröttnade jag på bandet samtidigt som låtarna blev sämre och tråkigare. De senaste åren har varit händelserika för Queensrÿche. Våren 2012 kickades originalsångaren Geoff Tate för att ersättas av ynglingen Todd La Torre. Densamme är helvetiskt likt Geoff Tate med  oerhört tonsäkra falsettskrik precis som sin föregångare, något som underlättar för bandet när de ska framföra sin klassiker. Tate bildade raskt sitt egna Queensrÿche numera Operation Mindcrime. Låtar  som ”Empire”, ”Jet city woman”, ”Queen of the reiche”, ”Eyes of a stranger” och ”Take hold of the flame” smekte Skogsröjets publik medsols. Jag tyckte själv att det mesta lät bra, men periodvis aningen otight.

Mitt sista band blev anrika Saxon. Ett band som jag var förtjust i under 80-talet när mitt sug för heavy metal var outsinligt. Bästa låten de gjort är ”Princess of the night”. Jag tycker annars att låtar som ”Motorcykle man”, ”Denim and leather”, ”Wheels of steel”, ”And the band played on”, ”Strong arm of the law” och  ”Crusader” inte klarat tidens tand, utan åldrats betänkligt. Många av dessa alster avhandlades till publikens jubel, men fick inte mina ovationer. Deras senare plattor har allt som oftast hyllats av såväl press som fans. Jag själv har haft onaturligt svårt att få in dessa nya kompositioner att fastna i huvudet. För mig var inte alls denna spelning något extraordinärt. Trots detta är ljudet bra, 64-åriga Biff sjunger fortfarande bra, och bandet är tight.

10-års jubileet får väl anses som ytterligare en i raden av gott hantverk. Det mesta flöt på bra, och vädret blev successivt bättre ju längre festivalen led. Jag upplevde dock att det ibland var fler människor i barområdet än på själva konserterna, vilket kändes sisådär. Bajamajorna hade gärna fått tömmas fler gånger än vad som skedde. Annars är det bara att gratulera de ideella krafterna och hela Rejmyre för att de på olika sätt kan bidra till att skapa en härlig småskalig och genuin hårdrockfestival mitt i typ ingenstans.

Stefan och jag skämtbråkade inte som förr. Vi höll ner på raljerandet gentemot varandra och alla andra. En bidragande orsak till oskadade pungkulor, knäskålar och ryggrad var nog mitt reducerande intag av alkoholhaltiga drycker  Återigen gav jag mig själv ett löfte att aldrig mera sova i tält, ett som jag brutit ett antal gånger förut. En önskan i framtiden är att festivaler skulle ha husvagnar på plats för uthyrning. Jag skulle definitivt tillhöra skaran som betalade det troliga höga kostnaden för att slippa temperaturskillnader, fukt, insekter och klaustrofobi.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu