Subscribe to RSS Feed

Archive for mars, 2014

En uppryckning från 2012

Det har fullkomligt vimlat av spännande nya band, Frontierskonstellationer såsom gamla uvar som rör om i den övermedelljumma grytan. Band som hela tiden måste överträffa sig själva genom att framavla bättre låtar än på förra eller förförra plattan. Samtidigt bör de utvecklas, men absolut inte för mycket. Arrangemangen ska vara maffigare, texterna ännu mer kärlerkskranka, referängerna fetare och helst fler. Det är oneklingen inte lätt att tillhöra musikbranchen när lyssnarna och de sviktande albumköparna blir kräsnare för varje år som går, hur kan man toppa förra plattan?

På tal om det italienska skivbolaget Frontiers; på min gedigna lista är inte mindre än 8 av 13 grupper från detta eminenta bolag. De får mycket kritik för att de likt Milan på 90-talet köper upp allt som har med a.o.r att göra. Vänder man på processen istället, tänk om de inte skulle finnas? Personligen tycker jag att de berikar min musikaliska värld med oftast världsklassmusik där de involverar nya förmågor att föra a.o.r traditionen vidare. Hade inte Frontiers funnits så hade nog det inte varit så mycket kvar av denna härliga genre år 2014.

 

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än plattan är.

3.  Sången måste vara tillräckligt bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. White Widdow är ett perfekt exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen identitet och inte vara rena karbonkopior av andras låtar, som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de, många fans och kritiker uppskattar det de gör.  Jag gör det definitivt inte; det blir bara för mycket och alltför patetiskt.

2013 års tretton bästa plattor

1. Magnus Karlsson´s Freefall (1:a plattan). Från gruppen Last Tribe till att gå i skivbolagets Frontiers asketiska ledband där hans mission blev att uppdatera/modernisera den melodiska hårdrocken med adekvata aor tongångar. Det är ingen svårighet att i backspegeln se att han lyckats fullt ut. Han inledde processen med projektet Starbreaker (2 album) sedan Allen/Lande (3 album), Tony O´Hara, Planet Alliance, Bob Catley med flera. Jag har aldrig varit fan av tyska Primal Fear, men det är i den gruppen som Magnus Karlsson sedan 2009 huserar i. Äntligen fick han då släppa ett solalbum med sångdraghjälp från värenommerade uvar som Mark Boals, David Readman, Russel Allen, Mike Andersson, Rick Altzi, Rickard Bengtsson och Herman Saming. Magnus har producerat hela plattan och sjunger själv utmärkt på tre spår.

Karlsson har lyckats skapa ett eget melodiös hårdrocksound som jag upplever som sterilt behagligt. Ur ett holistiskt  kvalitetsperspektiv vinner denna platta över de andra för att låtar som ”Not my saviour”, ”Last tribe” och ”Dreamers and hunters” finns på skivan. De är monumentala klassiker och ljuv musik för en luttrad melodiös hårdrockare. Förutom de tre topplåtarna vimlar det av kvalitativ musik såsom ”Heading out” och ”Our time has come”. Magnus bästa platta so far, vilket inte säger lite. Ljudet, variationen, arranmgemangen och timingen av dylika sångfåglar är top notch – årets bästa platta med våra danska vänner Pretty Maids.

1. Pretty Maid – Motherland (12:e plattan). Den melodiska rockens okrönta konungar gjorde en bejublad minicomeback genom sagolika albumet Pandemonium 2011. Att följa upp den torde vara komplicerat utifrån ett kvalitetsperspektiv. Det som skiljer våra danska vänner från andra band är att kunna variera låtarna, utan att vare sig konservatister och liberaler börjar muttra. En annan aspekt är deras spännvidd mellan tyngre snabbare låtar, ballader, aor och melodisk hårdrock. Dessa pärlor genomsyras av att melodierna och refrängerna sätts i främsta ledet. Om Magnus Karlsson funnit ett eget sound så har Pretty Maids abbonerat på sitt sedan de tog patent på det i början av 80-talet.

De inleder albumet med übertungsnabba ”Mother of all lies” och lägger därmed kvalitetsribban otäckt högt. Nästa riktiga höjdarlåt är ”The iceman” som är ren klockren Pretty Maids hit. Den följs av a.o.r indränkta ”Sad to see you suffer”. Pretty Maids har haft den goda smaken att placera en av plattans bästa låtar sist: ”Wasted”. Den har en refräng att mörda till eller för. Förutom dessa juveler finns ”Why so serious”, ”I see ghosts”, ”I take a bullet for you” och ”Who what where when why”.

Det borde egentligen vara ett helgerån att inte titulera Motherland till årets platta, men som sagt Magnus Karlsson är bra på ett annat sätt därav att de delar på förstaplatsen. Jag trodde förövrigt aldrig de skulle lyckas toppa 2011 års bästa platta Pandemonium. Det gör de inte heller, men det står och väger mellan dessa två Schizofrent bra melodiösa hårdrockplattor. Jag har varit ett trogen fan sedan magiska ”Red hot and heavy” och kan stolt titulera mig som genuint ärlig när det kommer till deras storhet. Det är först de senaste åren som andra börjar få upp ögonen för detta helt underbara band.

3. Wet – Rise up (2:a plattan). Inte lika bra som debutalbumet, men med lager av förväntningar på sig istället är det inte lätt att toppa den kommande klassikern. Dock inleds skivan nästintill magiskt med: ”Walk away, ”Learn to live again” och ”Rise up”. Båda balladerna ”Love Heals” är ”Still believe in us” är himmelskt bra. Plattans allra bästa låt är i min mening ”Shoot”. ”Still unbroken” är också en riktig pärla precis som ”On the run”. Jeff Scott Sotos röst är som en silkeslen smekande a.o.r bris. Det är svårt att finna sångare som passar bättre att utföra genrens alla adekvata måsten likt den mannen. Erik Mårtensson (Eclipse) och Erik Säll (Work of art) är de andra två kuggarna i teamet som medverkar till skapandet av nutidens bästa renodlade a.o.r band.

4. Vega – What the hell (2:a platta). Kick sångaren Nick Workman parade ihop sig med låtskrivarna Tom och James Martin (House of Lords, Ted Poley of Danger Danger, Khymera, Sunstorm) och magi skapades helt sonika. Deras unika moderna hybrid av tidiga Bon Jovi och U2 gjorde ett groteskt stort avrtryck på mig via debutalbumet ”Kiss of life” som kom ut 2010. Låtar som var för sig påminner om varandra i alldeles för hög grad gör detta till ett mycket bra album istället för ett excetionellt sådant. Måste jag nämna två låtar så får det bli: ”Not there for you” och ”You can´t run”. I vilket fall som helst är detta ett helgjutet album bestående utav en orgie av härlig stadiumrock, en parthöjare av rang.

5. Laneslide - Flying high (1:a plattan). För mig blev detta årets överraskning trots att de inte klarade mitt första kriterie där de flesta låtarna ska över helhetskvalitetströskeln. Men med a.o.r juveler som ”Flying high”, ”Hanging out here”, ”Look the other way”, bortser jag från det. Skivans två allra bästa låtar stavas ”You can make it” och ”Your fight”. Laura Braningans super hit ”Self control” blir i deras tappning inte heller helt oävet. En annorlunda låt är ”Dancing girls” vilken kvalar in bland de bättre låtarna på plattan.

6. Degreed - We don´t belong (2:a plattan). Beröringspunkter med udda a.o.r fåglar som exempelvis kanadensiska Harem Scarem och brittiska Vega finns onekligen där. Det är två band som dyrkas i aor kretsar, men som ändå är aningen svåra att kategorisera. Här blandas det hej vilt mellan modern rock och a.o.r. Starka låtar, skön produktion, duktiga musiker, men framförallt är deras tyngsta vapen, urstarka melodier. Bästa låten enligt undertecknad är ”Blindhearted”  tätt följd av ”Coming home” , ”What if” och ”Inside of me”.

7. Shakra – Powerplay (9:e platta). Schweizarna har övertagit och snott stafettpinnen från sina landsmän Gotthard. Shakra är ett av Schweiz mest framgångsrika hårdrocksband ever. Den tyngd som förut saknats i produktionen finns numera via denna perfekt producerade platta. Melodierna påminner mångt om mycket om varandra precis som på Vegas – What the hell, men var för sig lever de ett eget liv som tilltalar mig väldigt mycket. Deras jämnaste och bästa platta sedan 2009 års mästerverk Everest. Euforiskare och vitalare inledning än ”Life is now”, ”The mask”, ”Higher” får man leta som besatt efter för att finna. När setlistan kompletteras med ”Save you from yourself”, ”Stevie” och ”Because of you” är det bara att abdikera.

8. Find me – Wings of love (1:a plattan). Find me är ytterligare ett Frontiersprojekt från deras a.o.r brunn vilken aldrig tycks sina. Så länge kvalitet är så här bra, så länge låtskrivarna reproducerar dåtid med nutid på ett sådanthär oförskämt friktionsfritt sätt är jag med på tåget, trots att jag typ hört allt förut. Låtskrivaren/producenten Daniel Flores (Issa, The Murder of My Sweet, Angelica) har slagit sig ihop med Robbie LaBlanc från Blanc Faces. Hälften av låtarna är riktigt bra  såsom inledande ”Road to nowhere” , ”Another world”, ”Firefight”, ”One soul”, ”Unbreakable”, ”Wings of love” i sällskap med bästa låten ”Your lips”. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte till 100 procent slukar sången av Robbie LaBlanc. Den uppfyller alla a.o.r regler, men jag tycker den periodvis känns aningen ansträngd.

9. Place Vendome – Thunder in the distance (3:e platta). De skivor på denna lista som är mest pure aor är: Place Vendome, Laneslide och W.E.T. Till skillnad från W.E.T:s delikata andra platta upplever jag en mindre passionerad, men desto gnälligare Michael Kiske på sång, och låtskrivare som inte druckit tillräckligt med kaffe. De där klockrena refrängerna får en mer undanskymd plats, vilka istället är ersatta av rutinuppbyggda alster. Trots det är detta tillräckligt bra för att kvala in på denna eminenta lista. Bästa låten ligger först på plattan: ”Talk to me” och efterföljande ”Power of the music” i symbios med ”Broken wings”,  ”Lost in paradise”, ”Heaven lost” , ”Break out” och ”Fragile ground” vilka höjer sig höjer sig över medel. Det hade inte heller skadat med lite mera bett i produktionen än vad som framkom på plattan.

10. Seventh Key – I will survive. Tokhypat och hyllat från alla håll och kanter, till viss del måste jag hålla med den unisona kritikerkåren på grund av den musikaliska kompetensen, låtvariationen, produktionen och de aningen udda arrangemangen. Ligger man bakom klassiker med Streets, City Boys och andra Seventh Key album har man lagt ribban sjukligt högt. Låtkvaliteten på deras senaste håller inte måttet för att ta sig upp på en topp-5, ärligt talat ganska långt därifrån faktiskt. Bästa låtarna är ”I See you there”,I will survive”, ”I want it all” och ”When love sets you free” annars saknas de där magiskt klockrena refrängerna  som vanligtvis är Mr  Billy Geer och Mike Slammers signum, det vill säga  pompös rock med progressiva inslag och chorusorgier.

11. The Poodles – Tour de force (6:e plattan). Ett utav de ”nyare” bandet som kommit fram i världen är The Pooodles det bandet som enligt mig släppt bäst och mest kvalitet på 2000-talet. Parallellt har de mage att utveckla denna urvattnade genre via någon form av storbandsstämning genom dramatiska arrangemang och bombastiska refränger. Tyvärr är Tour de force deras sämsta sedan starten 2003, men ändå tillräckligt kompetent att medverka på denna lista. De låtar som legitimerar det är: ”Misery loves company”, ”Happily after that”, ”Going down”, ”40 days and 40 nights”, ”Miracle”, ”Godspeed” och ”Now is the time”.

12. Rage of Angels – Dreamworld (1:a plattan). Det finns 5 riktigt bra låtar som kvalificerar projektet att överhuvudtaget finnas med på listan. Annars har gruppen tagit i överkant när det kommer till långa låtar. Vi pratar inte progmetal, utan melodiös hårdrock mixat med aor, men som sagt på tok för långa slagdängor. Årets fetaste synthar hittar vi dock i själva öppningspåret: ”Dreamworld”, en snuskigt bra låt, men även den 3 minuter för lång tyvärr. Ten keyboardist Ged Ryland är mannen bakom projektet som lierat sig med sångare av yttersta kaliber som exempelvis Harry Hess, Matti Alfonzetti och Robert Hart samt en knippe välrenommerade gitarrister som Tommy Denander, Vinnie Burns, Neil Fraser. Andra bra låtar på skivan är: ”See you walking by”, ”Through it all”, ”Falling” och  ”Spinning wheel”.

13. Cradhdiet – The savage playground (4:e plattan). I brist på contender of the year kravlar sig denna platta över kvaliteströsken och anledningarna stavas dels plattans jämnhet, dels den stora variationen. Det som saknas är de där riktiga topparna. För mig har aldrig Crashdiet sällat sig till de andra sleazybanden utan kryddat sin musikaliska kista med några doser a.o.r, Guns and roses, Mötley Crue samt ren skär melodisk hårdrock. Öppningslåten ”Change the world” och ”California”, ”Circus”, ”Drinkin without you”, ”Damaged kid” och”Anarchy” är bäst med a.o.r dängan ”Excited”.

Strax utanför listan

Fergie Frederiksen – Any given moment. Här har man bytt ut låtskrivarteamet  från förr plattan till Alessandro Del Vecchio tillika producent, keyboardist och huvudsaklig låtskrivare. I mina öron är detta långt ifrån lika bra som en av 2011 års bättre plattor: ”Happiness is the road”. Det tänder inte till liksom. Öppningsspåret ”Last battle of my war” efterföljande ”Let go”, ”Times will change” och ”When the battle is over” är i grund och botten bra låtar. Men med en av aor världens bästa röster så hade jag väntat mig så mycket mera. Att Fergie låter aningen trött är inte så konstigt på grund av cancern som besegrade honom i januari 2014, men att låtskrivarfolket tyckts haft en vanlig dag på jobbet är inte alls lika bra.

Houston-II. Uppföljaren till 2011 succe. De unga grabbarna och ”gamle” Ricky Delin skulle ta steget ut till a.o.r himlen med Survivor och Foreigner som övertydliga ledstjärnor. Tyvärr ser jag inte skymten av någon ny ”Truth Slips”, ”Shes a mystery”, eller ”Pride”. Inte dåligt, men inte heller tillräckligt bra, snarare relativt intetsägande och jämntjockt.

Edens curse – Symphony of steel. Ett sångbyte kan i bästa fall innebära ett lyft för ett band, för Edens Curse blev det omvänt. Förutom den rokaden har musiken blivit lite ruffigare, lite tyngre i sin helhet samtidigt som kvalitetströskeln sänkts några pinnhål. ”Losing my faith”, ”Turn the page”, ”Where is the love”, ”Break the silence” är dock gediget hantverk i den högre melodiösa skolan.

Masterplan – Novum initium. Precis samma devis gäller ett annat av mina absoluta favoritband.  Det är inget fel att ändra den musikaliska inriktningen en aning, men då är det en fördel om låtarna håller hög adekvat klass. Trots deras sämsta platta finns det en del guldkorn som ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic”, ”Betrayal”, ”No escape” och ”Pray on my soul”.

Fate – If not for the devil. Titellåten är utan tvekan en av årets 50 bästa låtar därefter följer välspelad kompetent melodiös hårdrock som inte har helhetskapaciteten att ta sig in på listan. Förutom ”If not for the devil” är ”Bridges are burning”, ”Feels like making love”, ”Made of Stone” och ”Man against the wall” riktigt bra också.

N.O.W – Några riktigt bra låtar gör ingen hel platta.

Angelica – Thrive. The murder of my sweet sångerskans Angelica Rylin har handplockats av Frontiers och  Daniel Flores för att skapa kvinlig a.o.r magi. De lyckas hyfsat i framförallt ”Breaking my heart again”, ”Rain on my parade”, ”You will never win”, ”Riding out the storm” och ”The kiss is just for you” därutefter är det ett standardförfarande som gäller.

Nordiskt

Skandinavisk melodiös hårdrock går under ett eget epitet i utlandet: ”Scandi melodic rock”. Den och andra subgenrer råder det ingen bristvara av, dock haltar kvaliteten betänkligt utifrån ett holistiskt perspektiv. Tittar man på min 13 bästa lista för 2013 så utkristalliserar sig ett gytter av nordisk musik som Pretty Maids, Magnus Karlsson´s freefall, Degreed, Crashdiet,  The Poodles, W.E.T och Find me det vill säga hälften av topp of the class.

Några nordiska band som släppte plattor under 2013 var: State cows, Covered call, House of Shakira, The Poodles, Diamond Dawn, Last Autumn dreams, Lover under cover, Taste, Heartbreak radio, Bai bang, Find me, Niva, Coldspell, Angelica, Impera, Hardcore superstars, Houston. Revolution Road, Dogface.

Några av årets största besvikelser

Arc Angel – Harlequins of light: Titellåten är  en underbar öppningslåt; den tar en till den melodiska himlen. Tyvärr är den inte signifikativ för resten av materialet. Försäljningstricket från Frontiers lyckas inte dölja att Mr Cannata numera har en annan musikalisk agenda, en som jag inte alls gillar. Den andra topplåten är ”Fortune teller 2″  det vill säga en omgjord version från hans mästereverk Images of forever från 1988. Förutom ett snyggt omslag är detta horribelt dåligt, två låtar, och i viss mån ”Diamonds and gold” gör ingen platta så att säga.

FM – Rockville I & II. FM lever på sin ultraklassika debut och i viss mån av efterföljaren ”Tough it out. Därefter blev de rockiga och cowboy-jobbiga, not my cup of tee. De embryon av aor som såddes via Metropolisplattan 2010  vilken innehöll kommande aor classics som ”Unbreakable”, ”Over you” och ”Who`ll stop the rain” var som bortblåsta. Här är det återigen jobbig rock utan vare sig finess, refränger eller bra broduktion; herregud så katastrofalt illa.

Diamond Dawn – Overdrive. Unga framtidshopp som vi äldre kan sätta vår tilltro till, vi som gillar en genre som tillhör det förflutna. Diamond dawn gör allt som står i deras makt att reproducera 80-tals eran. Tyvärr finns det inte en enkel formel att frambringa kvalitet på. Dessa ungdomar har tokhypats och framstått som frälsare i kölvattnet av H.E.A.T och Houston. För det första så håller inte rösten, faller den så faller allt, spelar liksom ingen roll om låtarna och produktionen är överjordiskt bra, vilket det för det andra inte heller är. Vi-har-hört-det-förut-syndromet är det som genomsyrar plattan i symbios med orden tamt och tunnt. De har för övrigt bytt namn till Streamline och kommer med sitt debutalbum 2014.

King kobra – II. Hur är det möjligt att framavla något så groteskt dåligt som denna smörja. Är det samma grupp som gav oss ”Iron eagle (never say die)”, ”Dream on” eller ”Hunger”? Det är omöjligt att leva på gamla meriter hela livet. Förresten är det Yngwie som producerat plattan?

Robin Beck – Underneath. Poppigare, radivänligare modern pop/rock, men också betydligt sämre låtar. Det är synd på en kvinna med en av rockvärldens rivigaste rockröster till sitt förfogande tillsammans med the the one and only Pat Benetar. Titelspåret ”Wrecking ball”, ”Checking your attitude”, ”Ya can´t fight love” och ”Perfect storm” håller visserligen hög klass.

James Christian – Lay it all on me. Hennes make hamnades dessvärre på samma lista som sin vackra fru. En taskig produktion, stark röst och några få bra låtar. Otroligt att nya House of Lords albumet blev så bra utifrån dessa makars senaste solosläpp.

Firefest 2013

Undertecknad passade på att besöka 10-års jubileet i Nottingham. Det jag kommer att minnas mest var fredagen som för mig var helt magisk med line upen: Work of art, Dare, W.E.T och avslutningsvis Harem Scarem. Jag stod som fastgjuten framför scenen när dessa band avlossade sina a.o.r dängor. Har alltid varit ett fan av ojämna och oförutsägbara kanadensiska Harem Scarem, men det visade sig vara kvällens bäst tätt följd av the allmighty W.E.T.  Lördagen och söndagen var ljusår ifrån denna euforiska upplevelse. Höjdpunkterna blev istället en närliggande indisk restaurang samt egenupplevd sightseing runt och i Nottingham. De två dagarnas musikaliska höjdpunkter kunde väl summeras som att svenskarna kom och räddade den periodvis mediokra tillställningen. Lördagens två bästa var ”gamla” Treat och nya H.E.A.T, söndagens änglar hette ”gamla” Alien och nya Eclipse. Det visar på att kompetens, framtid och den musikaliska ådran befinner sig i Sverige förnärvarande och har så gjort i ett tiotal år.

Jag åt mig mätt på såväl Firefest, Rock City, föredettingar, det brittiska vädret som Nottingham. Att se om H.E.AT, The Poodles, Axxis eller Pretty Maids lockar mig inte nämnvärt. De band jag instinktivt känner att jag skulle vilja det sista året Firefest går av stapeln är: Shy, Boulevard, Danger Danger och From the fire. Detta år blir det bara Bråvallafestivalen i Norrköping och eventuellt Skogsröjet. Sneglar dock pillimariskt på nya 3-dagars a.o.r festivalen i Milan: Frontiers rock festival mellan den 1-3 maj. De band som jag skulle vilja se där är: Three lions, Jeff Scott Soto, L.R.S, Issa, Winger och Dalton. Om det blir ett årligt evenemang så blir det nog ett vårigt Milano 2015 för mig, lite beroende på vilka band som kommer dit.

Några utav 2014 års skivutgivningar

En riktigt lovande inledning såhär 1/4 in på det nya året. Within temptation, Pretty Maids, Magnum, Overland, House of lords, Stan Bush, Asia har släppt bra plattor. Några andra kommande skivsläpp under året är Gotthard, Winger, L.R.S, Three lions, Tony Mills, Skyscraper .

Alien och H.E.A.T är de som lär hålla svenska fanan högst och släpper snart två förhypade album precis som våra grannar Brother Firetribe. Andra nordiska band är Streamline, Dynazty, Art nation, Amaranthe, Jono, A.C.T, Dalton. Det ser ut som att jag blir skyldig Ginza en helvetisk massa kosing i syfte upprätthålla mitt dysfunktionella cd-samlande.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Då var det dags igen

In med komikerparet Nour El Refal och Anders Jansson, ut med med trotjänaren Edward Af Sillén – utmärkt. Jag har länge velat haft två renodlade komiker som värdar för detta spektakel. Parallellt vill jag ha en nytändning och variation från Edward Af Silléns manusskuggor som känns mer påfrestande för varje deltävling som avvverkats: Trots det har killen gjort ett bra jobb, men som sagt det behövs någon annan som bryter av det klämkäcka dysfunktionella möstret. I hans ställe kravlade sig Henrik Johnsson upp. En kille med Norrköpingsanknytning som dessvärre inte infriade min fiktiva profetia om ett roligare och kreativare Melodifestivalen 2014.

Likt tidigare år har Sveriges Television en egen ensemble för körsång och dans, vilka alla 32 artister får använda sig av under tävlingen. Det här året har dock samtliga bytts ut mot endast två sångare och två dansare. Artister kan sedan komplettera med egna dansare och sångare på scenen, så länge antalet inte överstiger åtta personer. Likt föregåendes års Melodifestival valde Sveriges Television att erbjuda två av de trettiotvå platserna i tävlingen till så kallande allmänna jokrar. Den ena jokern är gruppen Eko, som vann Svensktoppen nästa 2013, och den andra jokern är musikgruppen I.D.A, som är vinnaren av allmänhetens tävling. 2014 är för övrigt jämnt antal år sedan tre av Sveriges fem segrar i Eurovision Song Contest:

  • 40 år sedan ABBA vann med låten ”Waterloo”.
  • 30 år sedan Herreys vann med låten ” Diggiloo Diggeley”.
  • 15 år sedan CHarlotte Nilsson vann med låten”Take me to your heaven”.

Melodifestivalens regelverk

För trettonde året i rad består tävlingen av fyra deltävlingar, en ”Andra chans” (typ ett uppsamlingsheat) och en final.[Totalt tävlar 32 bidrag;  från varje deltävling går ettan och tvåan till finalen, medan trean och fyran får en chans till i Andra chansen. Likt föregående år delades startfältet upp i två halvor, där den ena halvan valdes ut av en urvalsjury efter ett nationellt inskick av bidrag, medan den andra halvan valdes ut av Sveriges Television själva. Två platser reserverades för jokrar, vilka bägge är allmänhetens bidrag i tävlingen. En nyhet för det här året blev att minst 20 procent av startfältet skulle bestå av bidrag med helt eller delvis kvinnligt upphov.

  • Alla svenska medborgare som var folkbokförda i Sverige senast den 1 september 2013 fick skicka in bidrag till Melodifestivalen 2014. Undantaget gällde personer som under perioden 1 september 2013 – 30 mars 2014 är anställda av Sveriges Television. Icke-svenska medborgare fick skicka in bidrag till ordinarie tävling, dock i kombination med minst en svensk upphovsman.
  • Endast inskickning via Melodifestivalens hemsida godkändes och alla bidrag skulle skickas in med en ljudfil samt tillhörande information om tävlingsbidragets artist m.m.
  • 10 av de 32 bidragen avsattes åt bidrag framförda på svenska. Denna siffra kan dock komma att justeras till åtta bidrag det här året.

  • Minst 6 av 32 tävlingsbidrag skulle vara skrivna och komponerade av helt eller delvis av kvinnliga upphovsmän. Totalt blev 15 av 32 utvalda bidrag helt eller delvis skrivet av kvinnliga upphovsmän.
  • Tävlande bidrag får inte överstiga tre minuter (dock heller ej understiga två minuter), och ej ha varit publicerade tidigare.
  • Upphovsmän var tvungna att välja vilken tävling de skulle skicka in bidraget till: ordinarie tävling (för personer med musik utgiven sedan tidigare på musikförlag) eller allmänhetens tävling (ej utgiven musik på musikförlag etc.). För att få tävla i ordinarie tävling måste minst en upphovsman per bidrag ha haft musik utgiven sedan tidigare (via ett musikförlag etc.). För den upphovsmannen finns dock ingen regel om att ha haft med bidrag i Melodifestivalen förut.

  • Sveriges Television har all rätt att besluta när tävlande melodier får släppas fria för utgivning etc. Utslagna melodier i deltävlingarna får släppas fria efter att de slagits ut medan de bidrag som går till Andra chansen och final har de senaste åren släppts fria först då fjärde deltävlingen har avgjorts. Om det blir så även 2014 är inte sagt eller avslöjat.
  • Artist(er) som sjöng på inskickade låtars demo skulle, om Sveriges Television önskade, vara beredda på att få framföra bidraget i tävlingen. Däremot var det inte självskrivet att demosångaren får framföra bidraget i tävlingen.
  • Språkvalet är helt fritt och man behövde vid ordinarie tävlingsinskicket inte anmäla ifall man skickar in samma låt men på olika språk. Dock kan en uttagen låt inte byta språk ifall Sveriges Television väljer att behålla en viss låt på ett visst språk.

  • Högst åtta personer får medverka på scenen, förinspelad körsång är tillåten och dessutom har man rätt att ha ett liveinstrument på scenen. Regeln säger dock att alla huvudsånginsatser måste göras live. Huvudsångaren/na får heller inte medverka på den eventuella förinspelade körsången. Då de utökade reglerna om antalet personer på scenen, förinspelad körsång och liveinstrument inte är godkända av EBU har Sveriges Television som krav att om vinnarbidraget innehåller en eller flera delar av det som nämnts så ska bidraget kunna arrangeras om utan att förstöras till framförandet i Eurovision Song Contest. I ESC är nämligen förinspelad körsång och liveinstrument förbjudet liksom att man max får vara sex personer på scenen.
  • För att, som tävlande artist, få framföra bidraget live är man tvungen att vara minst 16 år gammal före den 6 maj 2014. Det finns däremot ingen övre åldersgräns och heller ingen åldersgräns för upphovsmännen.
  • Sveriges Television har all beslutsrätt och därmed också en rätt att när som helst diskvalificera bidrag.

Deltävling 1 – Malmö

De nya konstellationsduon visade dessvärre inte vart humorskåpet skulle stå, utan många skämt föll osedvanligt platta till marken. Risken med att någon annan skriver humormanuset är att essensen av de spontana humorreplikerna reduceras till periferein, och blir horribelt förutsägbara istället för klockrena. Hade dessa två komiker fått utrymme för improvisation så hade det mesta blivit så mycket bättre. Ibland tror jag programledarna själva lider med vad de fått serverat i manusväg. Dessvärre vågar troligtvis inte Christer Björkman lita på andra hur konceptet bör utformas, utan det ska vara som det alltid ha varit, med syftet att inte skrämma bort någon tittare i någon ålderskategori fråm 4 år till 82 år.

Ellen Benediktson spröda vackra röst skar genom luften via avskalade låten ”Songbird”. Jag upplevde den som fin, men ville inte den skulle gå vidare, och absolut inte hela vägen till finalen. Kvällens allra bästa låt var troligtvis för bra för sitt eget bästa: Helena Paparizous med ”Survivor”. Det var definitivt en låt som kunde kategoriseras som en klockren hit, tyvärr uppfattade inte svenska folket det. För mig var kvällens överraskning Linus Svenning med sköna låten ”Bröder”. Hypade mangahårdrockaren Yohio gick planenligt vidare med halvbra ”To the end”. Att Andreas Johnson varit med i låtprocessen hördes klart och tydligt.

Mina finalval: Helena Paparizou och Linus Svenning. De som tog sig till final blev Ellen Benediktson och Yohio

Mina Andra chansen val: Alvaro Estrella och Yohio. De som tog sig dit blev Helena Paparizou och Linus Svenning

Deltävling 2 – Linköping

Sean Banan-mellanakten tillika hyllningen till Herreys var annorlunda, men annorlunda behöver inte alltid vara signifikativt med bra, detta hamnade någonstans mitt emellan det vill säga lagom. Istället var det snorungen Sigrid som blev det roligaste kvällen hade att bjuda på. Humornivån var dessvärre lika låg som vid första deltävlingen.  Dansande och sjungande programledare är de senaste åren mer regel än undantag, vilket i sig är helt ofattbart. Låt andra dansa det vill säga de som behärskar det, låt andra sjunga det vill säga de som kan det helt enkelt.

Fördelen att vara lite halvinne hos ungdomar är att utan en riktig bra låt kunna ta sig till finalen. Panetoz ”Efter regnet” var en sådan låt, inte dåligt, men inte heller toppenbra. Sanne Nielsens ”Undo” (Fredrik Kempe) hade oneklingen inspirerats av förra årets vinnare ”Teardrops”, utan att bli någon karbonkopia samtidigt som Sanne verkligen kan sjunga. Populära Refreshment var jag glad missade att gå vidare, urusel låt som kändes malplacerad. Litle great things borde utifrån släktskapet med pappa Peter Grönwall förvaltat arvet betydligt bättre än så här; allsångsvänlig tonårshårdrock på sparlåga.

Jag är fullt medveten om att Melodifestivalen är rena julafton för många homosexuella, dock börjar i alla fall jag bli evenerligt trött på dragqueens, glitter, glamour och oändligt med hbtq-budskap. Pink Pistols ”I´am somebody” var egentligen inte dålig, men som sagt  män som klär ut sig till kvinnor börjar bli aningen påfrestande.

JEM från Linköping var i mina ögon kvällens överraskning med ett fräscht framträdande via partystänkaren ”Love trigger”, trots rap som jag vanligtvis inte är överförtjust i. Detsamma kan sägas om Martin Stenmarck som genom sin utstrålning, scensäkerhet och bra röst stapplade sig vidare i tävlingen trots lagomlåt. Hunken får nog många kvinnliga röster på sin sida, och hans Ladies night sejourer har  troligtvis bidragit till den vinnande formulan.

Mina finalval: Sanne Nielsen och J.E.M. De som gick till finalen var Sanne Nielsen och Panetoz

Mina Andra chansen val: Martin Stenmarck och Litle great things. De som togs sig dit var J.E.M och Martin Stenmarck

Deltävling 3 – Göteborg

I och med Göteborg så blev typ allt bättre än förut. Konkurrensen mellan låtarna var knivskarp, och för första gången hade jag svårt att välja vilka bidrag som skulle till finalen och andra chansen. Parallellt blev även humordelen betydligt bättre, och det var inte bara programledarnas förtjänst. Det hela inleddes lika torrt ock platt som i de andra deltävlingarna, men när komikern Björn Gustavsson fick lite tid att spinna vidare på att det gått 5 år sedan han trollband svenska folket blev det automatiskt en kvalitetshöjning. Kroppsstrumpsnumret: ”Sotji-musikalen” till tonerna från bland annat Queen låtar blev bättre än förväntat, troligtvis på grund att allt annat varit så genomuselt. Kvällens höjdpunkt kom från Norrköping och filmkollektivet Crazy Pictures. De hade skapat mellanakten ”Kuvertsketchen” och gjorde det förbaskat bra och roligt. Rent genialiskt med en stressad Glen Hysen som anklagades för misshandel, pedofilism och terrorism. Att även barn blev träffade av dylika föremål som däck, kundvagnar med mera var helt underbart, jag tror att de tål och förstår slapstickhumor mer än vi övercurlade föräldrar gör.

Jag tyckte Alban/Folcker ”Around the world” var riktigt bra, dessvärre sjöng den käre doktorn som en kråka och rörde sig lika smidigt som en skadeskjuten sådan också. Det bästa vore om man hade utelämnat honom, men jag antar att syftet med teamet var ren skär nostalgi, något som sällan funkar fullt ut. Det tycks som Eric Saades medverkan i denna tävling framavlat några tusen kopior, vilka sjunger lika lagom och kör med snarlikt rörelsemönster och trollbinder småtjejer med sitt fördelaktiga yttre. Oscar Zia var inget undantag, men låten ”Yes we can” var  både underhållande och stark, så det var inte på något sätt orättvist att han gick direkt till finalen.

Kvinnan med det ultratöntiga artistnamnet Ace Wilder var för mig kvällens bästa låt. Den fräcka moderna ”Busy Doin’ Nothin’” samt att hon gick igenom rutan med sin kaxige attityd tilltalade inte bara mig. Outtriggers tillrättalagda metalcore hade få inslag av ”growlsång” och det räddade gruppen i symbios med en bra låt och ett coolt framträdandet.  Jag gillar vanligtvis Cajsa Stina Åkerström, trots en stark text var detta ytterst träigt och segt. State of dramas ”All we are” var verkligen stadiumrock personifierad, men inte tillräckligt bra för att gå vidare, vilket de gjorde på grund av förra årets bättre låt.

Mina finalval:  Oscar Zia och Ace Wilder. De som gick till finalen var Oscar Zia och Ace Wilder

Mina Andra chansen val:  Outtrigger och Dr Alban & Jessica Folcker.  De som togs sig dit var Outtrigger och State of drama

Deltävling 4 -Örnsköldsvik

Tyvärr blev förra förra veckans bästa deltävling kontroproduktiv eftersom Foppaland tilldelades tävlingens sämsta deltävling. Bidragen genomsyrades utav en orgie av falsksång; många av artisterna sjöng surare än jag trodde var möjligt på denna nivå. Att sjunga falskt är något som är bannlysts av Idoljuryn, och de raljerar friskt med laddade vapen över att man är tvungen att kunna sjunga rent för att gå vidare i artistkarriären. Dessvärre tycks dessa förståsigpåare ha fel i och med att merparten av exempelvis detta startfält sjöng falskt, det vill säga kan komma såhär långt, och komma undan med det.

Urläckra Janet Leon tycks bara vara ett vackert ansikte, så varför de väljer henne att framföra ens låt är oförklarligt, om de har en ambition att gå vidare i tävlingen. Det är ju inte artisternas fel, utan idioterna som väljer ut dessa som bör ställas till svars. Josef Johansson var i mångt och mycket inte ett dugg bättre. En av förra årets bästa låtar var ”Begging” med Anton Edwald. Hans nya alster ”Natural” kunde inte passat sämre som titel. Han ser bra ut, dansar coolt och går genom rutan, men sjöng som en avlagd kratta dessutom var låten ljusår från förra årets megahit. Det hela lät krystat och horribelt ansträngt, något som mina två döttrar inte höll med om.

Det enda som var  sig likt var de plumpa och totalt förutsägbara skämten som Team Henrik Johnsson framavlat till programledarna. De är verkligen inte roliga, och jag undrar hur det är möjligt att ha så taskig humor som de ansvariga tycks ha i sin vardagsarsenal. Jag tror att de helt enkelt får be Edward Af Sillen komma tillbaka, så långt har det hela gått. Det bästa vore som jag poängterat förut att hålla fast vid komiker, men att släppa på tyglarna och låta dessa spontana humorfenomen fritt få härja via genuina kommentarer. Trots det var Nour El Refal och Anders Jansson fejkade melodifestivalbidrag halvkul och aningen underfyndig. Före detta hånade artisten Tomas Ledins avskalade folkmusikpotpurri på gamla som nya hitlåtar var också helt godkänd.

För första gången under dessa deltävlingar upplevde jag via dessa falsksångare komplicerat att hitta fyra bidrag som skulle kunna täcka upp gå-vidare-platserna i tävlingen. Att Ellinore Holmer är med i Glada Hudik-teatern vet jag inte är en ursäkt för att hon tog sig till Andra chansen. Visst var det starkt gjort av henne att stå på scenen och framföra sitt bidrag inför miljoner av tittare. Jag tyckte i alla fall  att låten, falsksången cch framträdandet inte hade något där att göra överhuvudtaget.

Att Linda Bengtzing inte gick vidare på exempelvis Ellinores bekostnad är ett bevis att svenska folket inte bryr sig nämnvärt eller bara vill smådjävlas eller  helt saknar musikkompass om vad som är bra och vad som är mindre bra. Linda är en fräsch energibomb som uppbringade karisma för hela detta startfältet och parallellt också kan sjunga samt det viktigaste: en riktigt bra låt i bagaget. Jag är i grund och botten en hängiven hårdrockare och tycker det är underbart med denna genre i tävlingen. Ammotracks ”Raise your hand” var tung och faktiskt hårdrockig, men refrängerna var halvstulna på fel vis så att säga, vilket devalverade deras framkomst i deltävlingen. Utifrån att startfältet var så pissdåligt så borde de ändå tagit sig till final i vilket fall som helst. Alcazar körde sitt race med en hybrid av deras tidigare bidrag, vilket i mina ögon kändes för utstuderat och aningen fegt. Visst de äger scenen, men utifrån ett reprisperspektiv.

Mina finalval:  Linda Bengtzing och Ammotrack. De som gick till finalen var Anton Ewald och Alcazar

Mina Andra chansen val:  Alcazar och IDA.  De som togs sig dit var Ellinore Holmer och Ammotrack

Andra chansen – Lidköping

Det var nästan så att kvaliteten i Andra chansen var bättre än den som uppbringats i själva finalen. I mina ögon var detta den starkaste andra chansen som visats på SVT, trots alla negativa trögisar som dissat tävlingen helt utan ställt sig frågan om låtarna kommer att bli hits eller inte. Den frågade ställde jag mig, och blev positvit inställd till de 8 bidrag som svarade för underhållningen i årets Andra chansen. Det solklara finalbidraget Helena Paparizou med sköna hiten ”Survivor” sopade som tur  var banan med de andra konkurrenterna. En skandal om en låt med en sådan hitpotentiall inte gått vidare.

Jag är vanligtvis inget fan inte dessa så kallade duellerna vilka är signifikativa för Andra chansen, men de blev nog räddningen för att de två bästa bidragen kunde sälla sig till finalfältet. Jag upplevde Outtriggers batalj mot grekisksvenska Helena Paparizou som aningen ambivalent eftersom jag gillade de båda bidragen starkt. I den andra duellen slogs Martin Stenmarck mot den heltatuerade nyklomlingen Linus Svenning.  Martins låt ”När änglarna går hem” har vuxit till sig betydligt sedan jag hörde den sist, men i och med att Linus Kempepennande låt var aningen direktare föll valet på den.

Linköpingsbaserade JEM med låten ”Love trigger” tyckte jag kunde varit en kandidat att putta bort Martin från andra chansen tronen. Tyvärr sjöng de sämre än i delfinalen, något som skapade utrymme för devalveringen, fast med bättre sång hade denna låt varit en av duellanterna.

Förra årets överaskning State of drama blev avpolleterade av det oförutsägbara svenska folket. Detta var dock helt rättvist då låten i sig landade på en 6:e plats bland dessa 8 kombattanter på min lista. Allra sämst var Ellinore  Holmer med ”En himmelsk sång”. Någon himmel kunde inte jag skönja, utan såg mera hennes framskjutna placering mera på grund av ren skär empati. I min mening så bör man skilja mellan låtar och i vilket forum man förut medverkat i. Den ytterst intetsägande låten och falsksången borde inte tagit sig till Andra chansen, och jag är djävulskt glad att den inte gick ännu längre i tävlingen.

Trots att jag dyrkar hårdrock bör man inte resonera så att om en låt är framförd och skriven av ett hårdrockband per automatik måste röstas på bara för att det just är hårdrock. Ammottrack gjorde definitivt inte bort sig via adrenalinstinna ”Raise your hand”, men kompositionbrygden osade sammanslagningar av tre före detta hårdrockklassiker, något som reducerade dem från att överhuvudtaget duellera, de var i mina ögon värda en tung 7:e plats.

Programledaren Anders Jansson tillika ena delen av roliga skånska humorduon HippHipp tycktes för några minuter fått fria tryglar från Christer Björkmans manusbaserada platta skämtorgier. HippHipp karaktären skämtade några minuter med publiken på ett halvspontant sätt, ett plus i kanten. Förra årets Eurovisionvinnare Emmilie de Forrest framförde ett nytt alster som endast kom upp i en standardlåtkvalitet, därefter sjöng hon förra årets vinnarbidrag ”Teardrops” som  sett i backspegeln var en värdig vinnare. Helhetskvaliteten i detta fält var snuskigt bra utifrån ett historiskt Andra-chansen-perspektiv, trots kritiken från många förståsigpåare hur dåliga låtarna var med syftet ”lägg ner skiten medan tid finns”. Ska bli kul att se hur många av dem som kommer att nynna på ett antal av de låtar som medverkade i detta startfält; vilka helt sonika kommer att bli  långlivade musikhits i den svenska etern samt  på Spotify.

Mina finalval var Helena Paparizou och Linus Svenning

De som gick vidare till final var: Helena Paparizou och Linus Svenning

Finalen – Friends arena

Musikprocessen skulle knytas ihop i och med denna eklektiska musikgryta. Jag upplevde startfältet som ett slag i ansiktet på idioterna som informellt kallar tävlingen för schlagerfestival och där ordet schlager används lika ofta som Carl Bildt avväpnande mediekonfrontationer. Numera är detta precis som jag alltid velat haft det, en musiktävling, där olika genrer tävlar mot varandra. Att tävla i musik är inte som att hoppa längdhopp där ett resultat kan kora en vinnare, utan här är det smak, asvsmak och 2 tusen andra faktorers som snällt måste vägas in.

Charlotte Perelli inledde minimalt kortkjolat med ett totalt intetsägande musiknummer. Humorn var ungefär lika stilistiskt och krampaktigt som i tidigare program. Att programledarna återigen fick sjunga ihop till kända låtar är en skymf mot dem själva som andra artister, men framförallt mot oss tålmodiga tittare. Låt de som behärskar sådant få utrymme, inte de som skall sköta skutan. ABBA var dock ljuspunkten i mellanakternas förlovade värld. Visserligen bör det ske mycket strul för att misslyckas med tidllös kvalitetspop.

Anton Ewald hade i förtid deklarerat att han skulle ta hem tävlingen med låten ”natural”. Enligt honom den adekvata anledningen att han slutade sist. Enligt mig är den ännu enklare sanningen att låten var halvkass, saknade bra refräng samt att han sjöng som en hemlös påfågel. Jag var rädd för att kidsen skulle falla för att han är söt och dansar som en gud typ. Eftersom jag tyckte att hands förra bidrag ”Begging” var en kanonlåt så är inte det anledningen till kritiken, utan att allt som fanns med i det bidraget saknades i detta. Årets Anton stod istället Oscar Zia för. Hans pojkbandsiklädda poplåt ”Yes we can” tyckte jag var en guldlåt och klar 5:a i detta halvsköna startfält.

Ellen Benediktsons ”Songbird” var spröd och vacker men parallelt überseg trots kraftfull stämma. Förra årets hit ”Heartbrak Hotel” med  hybriden Yohio borde ha vunnit och skickats till europa, detsamma gällde absolut inte för ”To the end”. Andreas Johnsons ande spännde över hela låten som en tjock Londondimma. Den var för mycket Andreas, för lite Yohio. Panetoz ”Efter solsken” var medryckande och charmigt på något sätt, men definitivt en låt som förtjänade näst sista platsen i tävlingen. Betydligt bättre och en av mina favoritlåtar var att den uppdaterade Nordmangestalten Linus Svenning med sorgliga ”Bröder” välförtjänt traglade sig vidare till finalen. Aningen tjatig,  men oerhört behaglig låt som är obehagligt svår att få ur skallen.

Rutinerade  och ultraenergiska Alcazar med tunga ”Blame it on the disco” höll bra klass. Tyvärr ekade det medveten stöld från andra Alcazar låtar, något som jag upplevde som ett medley istället. Synkade som kokainstinna trillingar underhöll de i alla fall mig några minuter med sin energi och klassiska discomoves. Sanne Nielsens halvballad ”Undo” var en av kvällens tre bästa låtar med stark betoning på siffran tre. Med en kopiöst röst, en underbar scennärvaro och en  stark låt förstår jag att många svenskar valde henne framför nykomligen Ace Wilder. Inför finalen så tyckte jag att  Helena Paparizous ”Survivor” var den klart bästa låten. Det var en framförd med total inlevelse i symbios med amerikanska r`b-influeradpop som yttersta ledstjärna. Min röst föll på Ace Wilder mycket på grund av att hon med sin uppkäftiga uppmaning Busy Doin’ Nothin’ överraskade mig ännu mer än traditionella ”Survivor”. Med en cool rebellisk inställning visade hon på att ungdom och hunger kan vara två faktorer som får tittarna på fall.

De utländska jurygrupperna
Ace Wilder…………97
Sanna Nielsen……..90
Alcazar……………..62
Helena Paparizou….57
Linus Svenning…….46
Yohio……………….39
Oscar Zia…………..32
Ellen Benediktson…31
Panetoz……………15
Anton Ewald……….4

2001 blev det första året på många år som man inte använde sig av någon orkester dätefter har orkester aldrig använts i festivalen. När Sveriges Television gjorde om Melodifestivalen år 2002 passade man även på att göra om språkregeln så att alla bidrag får framföras på vilket språk som helst. Dessa förändringar var monumentalt nödvändiga för tävlings fortsatta förtroende hos undertecknad. Detsamma kan väl säga om den utländska juryn som tycks vara ett bättre alternativ än att exempelvis låta det oförutsägbara svenska folket få bestämma helt och hållet. Horribelt duktiga Salem Al fakir med dunderhiten ”Keep on walking” röstades exempelvis fram av utländska juryn år 2010,  svenska folket valde istället halvmediokra Anne Bergendahl med ”This is my life”. En av flera anledningar till power to the people vore sanslöst korkat att införa i dessa sammanhang.

I och med att utländska juryn enligt mig återigen hade magkänsla att kora Ace Wilder  ”Busy Doin’ Nothin’” som vinnare och svenska folket lade sin tro till Sanne Nielsen stärker den devisenGe mer makt till utländska juryn nästa år helt enkelt, de är inte fjättrade till svenska mediedrevet utan bara lyssnar på låtkvaliteten på bidragen det vill säga ursprungsplanen. Dock är ju ju inte allt svart eller vitt eftersom den utländska juryn 2013 puttade bort den betydligt bättre Yohio med Rick Astley klonen Robin Stjernberg.

Tittarnas och röstningsrobotarnas röster
Sanna Nielsen……..122
Ace Wilder…………113
Alcazar……………..48
Yohio……………….43
Linus Svenning…….37
Ellen Benediktson…30
Helena Paparizou….27
Oscar Zia…………..21
Panetoz……………18
Anton Ewald………14

Sammanlagda resultatet
Sanna Nielsen – Undo: 212
Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin’: 210
Alcazar – Blame It on the Disco: 110
Helena Paparizou – Survivor: 84
Linus Svenning – Bröder: 83
YOHIO – To the End: 82
Ellen Benediktson – Songbird: 61
Oscar Zia – Yes We Can: 53
Panetoz – Efter solsken: 33
Anton Ewald – Natural: 18

Såsom det borde sett ut enligt Mats ögon och öron

Ace WilderBusy Doin’ Nothin’

Helena PaparizouSurvivor

Sanna NielsenUndo

Linus Svenning Bröder

Oscar ZiaYes We Can

AlcazarBlame It on the Disco

YOHIOTo the End

Ellen Benediktson  - Songbird

PanetozEfter solsken

Anton EwaldNatural

Sanne Nielsen greppade troligtvis sista halmstråt i karriären att få representera gamla svedala ute i europa. Välförjänt bör inte användas, men i detta fall gör jag ett undantag. Hon är lika tonsäker som många andra artister sjunger falskt. Sanne har enorm scenvana och äger scenen typ en nordisk amazon. Ändå hade jag föredragit både kaxiga Ace Wilder och sköna Helena Paparizou framför henne i resultatlistan. Låten är lång ifrån någon kopia av förra årets danska segrarinna Emmelie de Forrest, men upphovsmakarna har troligtvis haft den låten som huvuddirigent när ”Undo” skapades. Det tror jag är källan till att låten hamnar någonstans mellan 7:e till 12:e plats i finalen som hon definitivt kvalificerar sig till. Jag spelar på Aftonbladets Managerspel och har en dålig ovana att plocka upp spelare som via förra omgången gjort hatrick, men inte gör Samuel Eto eller André Schürrle om sina bedrifter två gånger i rad. Detsamma gäller även 2014;  europa väljer aldrig en låt som är stöpt i samma musikgryta som förra årets vinnare. På grund av den anledningen borde vi istället ha skickat Ace Wilder som jag tror kunde ha varit en segerkandidat.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu