Subscribe to RSS Feed

Archive for juli, 2013

Skogsröjet 2013

29 juli, 2013 by

Småskalig hårdrockfestival i urskogen

Stefan hammarström och jag kände oss subliminalt manade att ändå åka på en gemensam festival även detta år. Det blev lämpligt nog en festival som vi aldrig besökt förut och praktiskt nog låg snuskigt nära Norrköping. Jönköpings-Johan blev återigen vår guestartist; han har varit vår trogna följeslagare under 6 stycken tidigare Sweden Rock Festivals. Det komiska i det hela är att han nästintill är nykterist och Stefan dennes raka motsats, och jag någon stans mitt emellan. Denna diskrepans är lika oförutsägbar som påfrestande, men parallellt också magiskt underhållande. Vi tre lever i symbios med varandras olikheter.

Skogsröjet – Dag 1

Stefan och Johan hade tagit sig till festivalen redan på torsdag i syfte att dels implementera in en extra festdag, dels hitta bra tältplats. Då jag själv sommarjobbade från morgon till kväll denna torsdag gjorde det omöjligt för mig att hänga på. Istället blev det min snälla fru som fick skjutsa mig till Rejmyre innan hon började jobbet runt klockan 07.00. Johan hade redan satt upp mitt tält och tältstol, då jag inte kunde bära allt från parkeringen till campingen själv.

Jag hade sovit som en halvgud, och var utvilad som få, men ville inte väcka partyodjuren så tidigt som halv sju på morgonen. Satte mig istället på min bekväma solstol, tog på mig solbrillorna, öppnade en öl  för att 15 minuter senare lägga mig tältet i ren tristess när alla andra sov. Solen strålade i takt med trötta torsdagsfestivalbesökare efter klockan 12.00, innan dess var det periodvis tropiskt ösregn. Rosévin och 7.2:or blev vår frukost inför det som komma skulle.

Vårt första band blev blytunga tjejbandet Thundermother. Oftast är det mest berikande att se upcoming banden på festivaler än urvattnade huvudattraktioner.  Thundermother var helt ok, men ändå relativt intetsägande. Efter ännu flera muggar vin blev det dags att se Diamond Dawn. Ett ungt Göteborgsband som haussats upp som det nya svenska a.o.r-hoppet. Tyvärr så sällar jag mig inte till de som hyllar detta band. De var tämligen ointressanta och lider stor brist på riktigt bra låtar, precis som på deras debutalbum. Det räcker inte att vara unga, snygga och reproducera fornstora bombastiska toner för att lura the a.o.r king, det vill säga mig själv.

Från pudelrock till tyngre tongånger via Crucified Barbara. Till skillnad från Thundermother så är detta tjejband proffsiga uti fingerspetsarna. En av deras husgudar heter Motorhead och den allra största likheten med det bandet är avsaknaden av killerhooks. Attityd och energi kan inte fullt ut ersätta bra låtar, det lyser dessvärre igenom. Näst på tur stod ”supergruppen” Cassablanca, vars musik bättre beskrivs som ösig rock inte hårdrock. Precis som Cruciefied Barbara var detta fullblodsproffs som äntrade scenen. Med endast en platta i bagaget räckte inte kvaliteten fullt ut.

Mina husgudar Treat fortsatte sitt segertåg med sin avskedsturné. Från att bevittnat en låtskatt av guds like bara utkonkurrerade av Pretty Maids så kunde egentligen inget gå fel. Vill man ha melodier att döda för så behöver man bara lyssna på Treat. Deras senaste och sista platta ”Coupe De grace” från 2010 är en platta i absoluta världsklass utifrån ett melodiskt hårdrocksperspektiv. När melodier, hooks, kompetens, spelglädje och kvalitet vävs samman blir det såhär bra helt enkelt, klart bästa spelningen på Skogsröjet 2013.

Om Treat stod för bästa spelningen så stod Lita Ford för en överraskning. Jag blev glad av låtarna trots att jag inte lyssnat på många av dem. De framfördes med eufori och jävlar anamma utan ett uns av föredettingsyndromet som jag trodde hon led av i mängder. Helloween släppte så här efter 30 år i branschen en av sina bästa plattor 2010: ”7 sinners”. Rosévin, extra stark öl och avsaknaden av adekvat sömn sporrade mig att sova istället för att se merparten av detta tyska underverk samt  Sister sin som spelade sist denna lyckade fredag.

Dag 2

Att man aldrig ska blanda vin med andra alkoholhaltiga drycker kommer inte som någon överraskning. Att man mår som man gör efter en dust med cocktaileffekten av dessa förrädiska drycker var inte heller oväntat. Trots det så var jag ändå överraskande segdäckad de första timmarna denna kvalmiga lördagsmorgon. Ett mer överraskande nattmoment var en dysfunktionell hicka eller snarare dubbelhicka. Det var stört omöjligt att få någon nattsömn de första 2 timmarna, man låg bara och inväntade en ny hickaattack. 20 kr för att duscha i varmt vatten kan låta sisådär, men det var en befrielse och en utmärkt strategi som skapade utrymme för att stega över tröskeln till nästa festivalfestarfas.

Elevener var det första bandet som vi såg i värmen efter att ha huggit in på det 7.2-procentiga ölförrådet. Ljummen öl är inte gott, tyvärr är ljummen a.o.r inte heller speciellt intressant. Eleveners två släppta album ekar av skuggor från en svunnen tid på ett negativt sätt. Med sin lugna a.o.r och sin glädje att framföra den musik de älskar fångade de fragmentariskt mitt intresse. Vissa band typ Treat, Work of art, Eclipse eller Degreed kan slänga ut sig ”hitlåtar” medan band som exempelvis Elever misslyckas fatalt. Jag önskar verkligen att jag kunnat nynna någon av deras smäktande a.o.r vindpustar, men jag minns inte en ton. Nästa band Million led av precis samma syndromåkomma. På ytan låter det djävulskt bra, men substansen saknas och de ger intetsägande ett ansikte. Såväl Elevener som Million var dock bra live, men som sagt det som presenteras på deras skivor reproduceras i verkligheten, dessvärre.

Grand design var nästa band till drabbning. Med två album i bagaget och kopiösa av stölder från Def Leppards låtar kunde spelningen blivit parodiskt. Sångaren Pelle Saether är onekligen en udda fågel på rockscenen, men också karismatisk. De var coola helt enkelt i symbios med låtar som passade extremt bra live. De låter egentligen så som man vill att Def Leppards ska låta nu för tiden, så varför inte. En riktigt kul spelning.

Witchcraft som både jag och många andra sett fram emot ballade återigen ur en festival, förra gången var så sent som Sweden Rock Festival. I deras ställe hoppade Sister Sin in som räddande änglar. Vi missade dem igår så indirekt blev detta en bra ersättare. Sångerskan liv hoppade omkring på scenen likt en skållad råtta, dock en snygg sådan. Precis som Grand Design så har Sister sin sneglat på tok för mycket på gamla hjältar,  i deras fall legendariska Mötley Crue. Avsaknaden av en egen identitet i kombination med riktigt bra låtar blir kontentan av detta gig; då spelar det ingen roll om man välter varenda pinal på scenen.

Världens mest överskattade a.o.r band H.E.A.T hoppade in istället för Crashdiet som jag hellre velat se. Jag har sett H.E.A.T förut, men inte med deras nya sångare Erik Grönwall. Ibland har man bara så trevligt vid tältet att sällskapet övertriumferar bandet i fråga. Jag hörde tonerna från deras repertoar. Vad jag fångade upp av andra besökare var att såväl Erik som H.E.A.T gjorde en tight spelning.

I syfte att röra om i den musikaliska grytan tittade jag på Dark Tranquillity. Tungt, kompetent men helt ointressant ur mitt hata-growl-perspektiv, för mycket avgrundsvrål. Nästa band var anledningen till att jag besökte Rejmyre överhuvudtaget. Pretty Maids är ett av få hårdrocksband som kan brygga ihop dåtid med nutid utan att något fan börjar gnissla med nostalgiskallrorna. De är lika vitala som de alltid varit och de är ett av få banden i världen som på ett ytterst smakfullt sätt får och kan väva ihop dubbeltramp med renodlad a.o.r, även här utan att någon reagerar nämnvärt. De har varit ett av mina absoluta favoritband sedan deras ”Red, hot and heavy” släpptes 1984. ”Pandemonium” från 2010 och ”Motherland” från 2013 är melodisk hårdrock av allra bästa märke.

Förväntningarna var troligtvis för stora för att jag skulle kunna matcha dem med vad jag såg på scen. Inside information om att sångaren Ronnie Atkins brutit två revben nyligen och gick på smärtstillande förklarade en hel del. Då jag sett densamme på Sweden Rock för någon månad sedan via Avantasia, där han sjöng som en Gud, så måste revbenen vara anledningen till att det lät lite halvtaskigt på scenen. Ljudet i sig var inte heller något som imponerade precis. Det mullrade bas mera än det borde och man fick onekligen leta efter synthmattorna som borde funnit där. I vilket fall så var detta en spelning som var grymt bra, trots ovanstående uppviglare.

Vi tre avslutade Skogsröjet genom att se headlinern Twisted Sister. En grupp som dels aldrig tillhört mina favoriter, dels gjorde en horribel spelning på Sweden Rock festival för några år sedan. Just på grund av inga förväntningar visade de upp en seriös sida med ett set av låtar som gjorde denna spelning till en av överraskningarna med Lita Ford och Grand Design. Dee Snider har fortfarande en pipa att räkna med.

Summering

Vi var nöjda generellt nöjda med den småskalighet som eldsjälarna bakom Skogsröjet lyckades framavla. Det mesta fungerade friktionsfritt och allt var lagom, vilket i detta fall var något positivt. De små scenerna brukar vara lättare att få fram bra ljud på så det var väl  egentligen ett rejält minustecken. Det blev allt som allt för mullrigt ljud på de flesta konserter. Måhända något som ligger i tiden; men det passade varken mig, Stefan eller Johan. Köerna var lagom långa och personalen i matstånd och annat funktionärsfolk hade alltid ett genuint leende på läpparna. Det blev en intim och gemytlig rocktillställning som för sjunde gången gick av stapeln i Rejmyreskogen. Att vädret var gudomligt spädde bara på den positiva bilden samt att våra tältgrannar var ytterst roliga och sympatiska människor.

 

Continue Reading »
No Comments

Irrationellt med herrcyklar utifrån att vara man

Jag köpte en robust damcykel för 9 år sedan. Det är definitivt inget jag ångrat utan snarare ett av mina bättre köp. Snart är det dags att pensionera trotjänaren och ersätta den med en ny damcykel. Det som är den allra största skillnaden gentemot herrcyklar är den så kallade ”stången” (ramen). Det borde egentligen vara så att alla cyklar ser ut som damcyklar det vill säga ingen stång (ram)i mitten. Självklart finns det cykelmodeller som korsbefruktat herr-och damcyklar, men generellt sett är det fortfarande en adekvat åtskillnad mellan dam- och herrcyklar.

Fördelarna är minst sagt stora. Under min 12-åriga Kontorab sejour cyklade jag tur och retur till mitt jobb i solsken, regn, blåst, is och snö. Just is var det mest förrädiska vägunderlaget. Från medvetslöshetstrött till nästan medvetslös, och oftast skapligt ont i pungen. Den dysfunktionella så kallade ”stången” var det första som fick kontakt med mina vital delar under fallen. Att det gjorde ont var en en sak , men att det var ömt besvärande en längre period var minst lika förödande. Isen gick att förutspå i viss mån, men det allra lömskaste underlaget var nog snö med is under. Helt oförberedd skedde dessa nära-döden-upplevelser främst när jag passerade glashala spårvagnsspår. Att cykla över lömska isfläckar gör fortfarande ont, men inte i, på  eller runt pungen, för det finns ingen stång som tar emot, och det är bra, mycket bra.

Vissa är viga som djur och skulle kunna titulera sig akrobater vilken sekund som helst. De flesta är normalviga medan några kan kategorisera sig  som rigor- mortis-oviga. Jag har sedan barnsben tillhört den sistnämnda trots oändligt med töjningar och stretching. Genetiskt betingat eller ett aber från att spelat fotboll från 7-32 års ålder? Av att döma från mina medspelare och motspelare så tycktes inte de heller tillhöra kategorin cirkusdjur. Nu när det gått 15 år till så vill jag nog påstå att jag inte blivit rörligare precis. Kontentat av detta är  att som rigor mortis exemplar är det en smärtsam upplevelse att såväl stiga på som stiga av cykeln, ännu värre är om man ska göra det snyggt. Den lutningsprocess cykeln läggs i för att jag ska komma upp på sadeln kan inte i någon aspekt vara hälsosam.

Att komma av cykeln innebär även det en omvänd lutningsprocessen, men precis lika irriterande och obehaglig. Att då inneha en damcykel är en sann befrielse ,då även jag periodvis får känna mig vig i några härliga sekunder. I låg fart kan jag snyggt hoppa av cykeln på ett snuskigt effektivt sätt. Det är bekvämt och rationellt helt enkelt.

Att män inte har någon packning eller flera väskor måste vara något som cykeltillverkarna missat. Jag har oftast flera väskor exempelvis från och till squash- eller löpningsträningar och det är osannolikt positivt med att ha dessa som uppsamlare. Har man dessutom barn så klassar jag dem som oumbärliga. Damcyklar har dessa korgtingestar och ibland även på pakethållaren det vill säga dubbla uppsättningar. Jag skulle inte kunna vara utan dessa korgar.

Historien bakom

År 1816 eller 1817 utvecklade den tyske baronen Karl Freiherr Drais von Sauerbronn ett tvåhjuligt fordon där en styrning av framhjulet var möjlig via en typ av ett styre. Tekniken att ta sig fram var densamma som för snabblöparen, nämligen att sparka sig fram sittande. Första beskrivna turen lär vara från Mannheim till Rheinau den 12 juni 1817. Under januari 1818 fick han patent på denna Laufmaschine som i England kallades Hobby horse, även kallad Dandy horse. Denna maskin kallades senare allmänt ”Draisine” efter sin uppfinnare. Carl von Drais uppfinning slog igenom internationellt, fast som en modefluga för rika. Störst popularitet fick den i Paris och London kring 1818-1819. Denis Johnson i London fick störst enskild framgång med den nya fordonstypen.

År 1888: Nästa förbättring av cykeln sägs tillkommit av ren kärlek. Det var en veterinär vid namn John Boyd Dunlop som ville att hans son skulle kunna cykla bekvämt. Sonen hade nämligen klagat på att det var alldeles för hårt att cykla. Han kom på idén att fylla en slang med luft som nu kom att ersätta det tidigare hårdgummihjulet. Detta system fick J.B Dunlop patentera 1888 men fick omkring 1890 sitt patent tillbakataget då man missat att skotten R. W. Thomson redan 1846 erhållit patent för sitt ”Aerial Wheel”. Dessa var dock avsedda för hästdragna vagnar men patentets funktion var likvärdigt med Dunlops.

Under 1890-talet fick cykeln allt mer det utseende vi är vana vid, den sk femkantsramen vann mark. Under andra halvan av 1890-talet kan man säga att cykeln var färdigutvecklad. Höghjulingarna försvann snabbt under perioden 1890-1895 och ersattes helt av säkerhetscykeln och dess ättlingar.

Det gyllene decenniet 1890 medförde flertalet små och stora utvecklingar som drev cykelindustrin och dess allierade till en enorm expansion. Många äldre företag av idag härstammar eller har dragit nytta av denna expansiva period inom cykelhistorien. Åren strax före 1900 utvecklades raskt en svensk cykelindustri som var i sin fulla kraft mellan 1930-60 (Wikipedia).

”Traditionellt har ramarna med anpassning till kvinnors och mäns traditionella klädsel utformats olika för damcyklar och herrcyklar. En nackdel med detta är att en damcykelram inte är lika formstabil som en herrcykelram, så kallad femkantsram. Som en kompromiss utformar man numera ofta ramarna som ett mellanting mellan gamla tiders damramar och herr-ramar: ”unisex-cykeln”. Med dagens klädbruk, där kvinnors kjol ofta ersätts av byxor, är detta en framkomlig lösning med stor ekonomisk betydelse: Antalet modeller kan begränsas hos fabrikanterna, och återförsäljarna spar lagerutrymme” (Wikipedia).

Män stjäl för och till andra män

En annan faktor, men dock viktig sådan ifall man vill vara herre över sin cykel är att män stjäl cyklar till män. Detta innebär att statistiskt sett att man som damcykelägare får behålla sin 4000-50000 kronors färdmedelsögonsten och tillhörande reservdelar. Att damcykelramen inte är lika stabil är inget som påverkar mig  eftersom jag knappt märker någon skillnad. Cyklar inte bör vara utformade som standardcyklar, med en stång i mitten (ram) helt enkelt.

 

Continue Reading »
No Comments

Magiska Österlen

Det berömda Österlenljuset infinner sig plötsligt när man passerat rätt antal åkerlappar. Det intensiva, förförande, strålande ljus som gör sig så bra på film och målardukar har lockat sökande konstnärssjälar till denna del av Skåne i århundraden. Sommartid är det vernissager, loppisar och teaterpremiärer i varenda buske; krukmakare, glasblåsare, klädskapare, musiker, skådespelare och författare ockuperar varenda skrymsle.  Det var detta som gjorde mig nyfiken, och upprinnelsen till att jag bokade ett pittoreskt hus mitt uti Österlen med familjen.

Dag 1 – Bilfärden

Efter två ”vakennätter” på mitt sommarjobb så var jag mer medvetslös än levande så det låg på Maries lott att köra till skåneland. Vi passerade oväntat snabbt Jönköping för att senare svänga bort från E4:an efter Markaryd. Såväl hastigheten som tålamodet började tryta efter nästan 5 timmars bilkörande. Runt 15.30 nådde vi till sist Simrishamn där vi letade upp ett thaibufféställe var syfte snarare att blidka hungern framför smaklökarna. Därefter flanerade vi runt hamnen och de medeltida hobbitthusen. Det var en fröjd för ögat att upptäcka detta light-Söderköping. Innan vi bilade till huset så handlade jag på mig en 5 dagars ranson av öl samt mat att fylla kylskåpet med.

Exteriört men framförallt interiört visade sig vårt boende vara en orgie i estetisk inredning. Vanligtvis har lockande bilder en tendens att fånga vinklar och vrår som skapar en större mental bild av ett boende än när man ser det i verkligheten, denna gång var det faktiskt precis tvärtom. Ernst Kirchsteigers ande svävande onekligen över detta robusta bygge. När barnen var på husesynupptäcktsfärd passade jag på att se Jimmy Åkessons partiledartal i Almedalen och efterföljande debatt i symbios med två riktigt kalla öl. Vid tiotiden var familjen däckad av förväntningar, bilåkande och konstant gående.

Dag 2 – Ale stenar

Vaknade runt 08.30 efter att ha sovit som en gud. Tyvärr vaknade vi till ett groteskt molnigt och kylslaget Österlen som snittade runt 15 grader. Det omkullkastade våra planer, men vi valde Ale stenar touren som lämpligast utifrån hur vädret såg ut. Runt 12.00 precis efter vi anlänt började molnen successivt att skingras för att någon timme senare vara puts väck. Eftersom vi redan sett Stonehenge så kändes Ale stenar som något man bara gick förbi. Det som var magiskt var de onaturligt böljande gröna kullarna i kombination med vallmoblommor, havet och stenstranden. Istället för att gå tillbaka samma väg som vi kom tog vi oss ner för den branta backen och sedermera stranden. Ett lyckokast visade det sig för såväl mig som viewfinder som för barnen som stenletare. Det var mäktiga kontraster som möttes, och vi var mitt i detta mindfulnesscenario; en syn för gudarna.

Efter att ha insupit miljöerna, fyllt påsar med stenar och tyvärr plast som folk kastat längs med stranden kom vi till Kåseberga det vill säga en liten pittoresk fiskehamnen fylld med turister. Jag dräpte en iskall öl i kombination med en saftig megaburgare, Marie tog istället en genuin laxburgare. 45 kort senare tog vi bilen till Löderupsbadet. Syftet var bara att se hur stranden såg ut, men ju längre vi blev kvar desto längre konfronterades vi med det iskalla vattnet. Till sist badade barnen med kläderna på, en minst sagt oväntad överraskning, då de vanligtvis kan kategoriseras med vattenskräck. Marie blötte ena tån, medan jag sträckte mig till vatten upp till låren, därefter vilade vi en stund på den mjuka sanden.

Vi avslutade denna lyckade dag med att bila längs med strandvägarna via Skillinge, Branteby, Östra Hoby och Borrby. Kronan på verket blev varsin surdegspizza på det välrenommerade Kafferost. 145 kr för en pizza är mastigt om det inte är guld eller saffran i dem. Inget guld, men dock  portvinskokta päron, mozzarella, ruccola och karamelliserad lök. De var absolut goda, men inget går upp mot en adekvat Vesuvio eller kebabpizza; spelar då ingen roll om alla ingredienser är ekologiska och närproducerade. Spelade familjespel på kvällskvisten för att sedan likt en tråkig gubbe följa Miljöpartiets Almedalsstal av Gustav Fridolin.

Dag 3 – Tosselilla

Jag vaknade med tuppen i syfte att upprätthålla bilden av mig som familjens hälsominister. Guidad av Österlenljuset och i viss mån skyltningen gav jag mig ut med kameran i högsta hugg samt pulsklockan och melodisk hårdrock i världsklass. Det blev en magisk runda, nästintill en religiös upplevelse. I slutet av halvmaratonsträckan såg jag Gud, kände ruset av vallmofältet eller enbart snuskigt sega ben. Vilken av dessa alternativ som blev min subliminala vägvisare att springa vilse vet jag inte än idag.

Men efter att ha avverkat 25 km för att se skylten Glemmingebro så var måttet rågat. Jag gick haltande in till närmaste bonde för att få låna dennes telefon. Jag ringde upp Marie som 20 minuter senare hämtade upp en sargad långdistanslöpare invid en pillemariskt leende kärnbonde. Hade jag svängt av före Hannas kyrka, och inte efter så hade jag hamnat rätt, nu blev det inte så.

Efter en snabbdusch och macka i farten bilade vi med otåliga barn till Tosselilla, Skånes Sommarland. Det kostade 1000 härliga riksdaler för att kunna äntra denna eklektiska park. Tosselilla bestod av 5 världar: Tivolilandet, Sommarlek, Vattenlandet, Tarzanskogen och Kul på hjul. Vi pratar inte precis om Skara sommarland, Gröna lund eller Liseberg, utan ett smörgåsbord av den sämre sorten, fast tillräckligt godkänt för att barnen skulle gilla vad de såg. Till skillnad från igår när solen värmde så var denna onsdag tisdagens raka motsats. Det blåste isvindar och jag förbannande mig själv för valet av shortsen och den tunna T-shirten samt löftet att det var jag som skulle vara med barnen i vattenrutschkanorna. Det kalla vädret var ett regelrätt mandomsprov; jag lindade in mig i filtar när Marie och barnen parallellt avverkade 1½ timme i halvtaskiga karuseller.

Vi lämnade stället efter 5 långa timmar precis innan de stängde vid 18.00 tiden. Stannande till vid närliggande Ica Kvantum för att handla ingredienser till kvällens tacos samt glass med färska jordgubbar. Marie råkade tyvärr tappa av locket på chilipepparn i blandfärsen så att barnen vägrade äta sörjan. Jag klandrade inte dem, köttfärsröran var djävulskt het, med råstark betoning på het. Barnen fick sin dos av barnprogram på morgonen, Marie hade inget intresse av att se på tv och jag följde klockenligt Almedalsveckan på tv. Denna kväll var det Moderaternas tur via Statsminister Fredrik Reinfeld hålla ett tal. Barnen ville sova hos oss då det lite spännande både åskade och regnade. Tyvärr snarkade Frida som ett sågverk, annars var det familjemysigt.

Dag 4 – Ystad

Jag gick upp lite före åtta för att fixa till en delikat skinkomelett till familjen. Klockan 11.30 betalade vi 40 kr i parkeringsautomaten nära turistbyrån i Ystad efter att ha bilat de två milen till denna Wallanderstad. Vi flanerade runt de gamla, pittoreska och vackra hobbitbyggnaderna. Om Simrishamn var bra så var detta för mig en top-10-stad i Sverige, jag bara älskar Ystads miljöer. Här hade kommunen lyckats förena det nya med det gamla, H & M med designbutiker i kombination med mycket grönska som badade i olika färger.

Hellsta kvartetet  från 1600-talet som var smockfylld med dyra designbutiker blev det ställe där vi gjorde av med 400 kronor på kvalitetspraliner och lyxlakrits. Efter att spatserat uppför den långa huvudgatan som kantats av bra shopping kom vi till det fantastiska Klosterkvarteret. Förutom det vackra klostret i sig fanns det en lummig vattenpark och fem varierade klosterträdgårdar som omgärdade denna medeltidsskapelse. Det var vyer att döda för helt enkelt. Här blev vi kvar ett bra tag, till barnens förtret.

Nästa anhalt blev stadens gästhamn för att någon timme sedan återvända till brottsplatsen för att slippa åka på parkeringsböter. Vi ville äta italienskt, men det närmaste vi kom den kosten i Ystad var restaurangen Bröderna M. Ett utmärkt ställe där kvalitet samsades med kvantitet vilket innebar en dyr historia men som sagt semester är semester, då måste man unna sig saker. När vi kom hem runt fem hem blev det familjespel, vitt vin och relaxing.

Dag 5 – Baddjävlar

Sov åtta härliga timmar, försökte få tag i ansvariga för dressinen utan resultat, så vi strök den aktiviteten ur programmet. Trots riktigt bra väderprognoser så kastade verkligheten på oss regn, gråa moln och kyla.

Runt 12 drog vi i alla fall till välrenommerade men slitna stranden Strandhammaren. Sanddynerna var många och miljön minst sagt annorlunda gentemot Löderups strand. Det tog inte många minuter innan vädret återigen vände till vår fördel. Solen strålade och vi var lika förvånade som tillfreds. Östersjövattnet var dessvärre lika kall som förut och innehöll också svartgrå alger som efter ett dopp kändes som ett extra skinn.

Innan vi for tillbaka till stugan gick vi upp på Sandhammarsfyren några 100 meter från stranden. En familjebiljett kostade 100 kr och vi tyckte det var en upplevelse värda de pengarna. Det var 107 trappor upp till toppen som bestod av rangliga träbrädor med glipor emellan, något som instinktivt fick min höjdrädsla-radar att reagera. Utsikten var  horribelt riktigt bra och servicen med att få låna en kikare utmärkt. 3 parti Uno, partiledarstal av Jan Björklund, några öl och jordgubbar med glass fick avsluta kvällen.

Dag 6 – Hemfärden

Efter en god natts sömn inleddes städprocessen. Vi tog  2 timmar senare farväl av det trevliga värdparet och det fina huset för att bege oss mot Kivik längs med natursköna småvägar. Kiviks musteri blev en plånboksöppnare där sylt, marmelad, godis, saft och diverse andra delikatesser inhandlades i deras gigantiska gårdsbutik. Kiviks musterimuseum, utställning, visningssal, trädgårdar och fik var såväl estetiska som mysiga.

Vi fick dessutom rådet att åka tillbaka några mil i syfte att besöka Österlens vackraste strand. Vi blev definitivt inte besvikna över att vi lydde det rådet. Stenshuvuds bad var det närmaste jag kommit tropisk strand i Sverige. Den närliggande vegetationen och alla träd påminde mig i lite om Thailands stränder, om man blundade med ena ögat. Oplanerat blev vi kvar två timmar på stranden. I Hanöbukten tycktes inte de dysfunktionella algerna tagit sin tillflykt något som var ytterst befriande. Vattnet i sig var dessvärre lika kylslaget som de andra dagarna. Att man efter en stund kunde gå lite längre ut berodde inte på att man vande sig, utan att fötterna helt sonika domnade på grund av det kalla.

Glada i hågen efter denna oväntade överraskning tog vi tillfället i akt att bestiga Stenshuvud i denna Skånska nationalpark. Berget är 97 meter hög och fanns definitivt inte med på barnens prioriteringslista, men de följde motvilligt med upp till toppen. Den dramatiska utsikten med  flacka sandfält, vita heder och blomsterrika torrängar  var väl värt besväret. Stenshuvuds nationalpark bildades 1986 och omfattar cirka 380 hektar.

Den sista destination på Österlen semestern innan vi rullade ut på hektiska E4:an var oemotståndlig. Målet var Skånes äldsta kaffestuga Alunbruket. ”Korsvirkeslängan byggdes som arbetarbostad i början av 1700-talet och ligger i en kulturminnesmärkt bruksbygd omgiven av Verkeåns naturreservat. Alunbruket lades ner 1912. De röda backarna blev istället ett populärt utflyktsmål och 1930 började Hilda Nilsson servera kaffe med hembakat i sitt föräldrahem. Medlemmar av samma familj bevarar traditionerna i tredje och fjärde generation”.

Det var snuskigt vackert område och det lummiga caféet var troligtvis en täckmantel för hobbitar att samlas på. Det var så pittoreskt att det gjorde ont i hjärtat precis som deras fikapriser. Populära nyare skapelser är Fläderblomvalnötstårta, Amarettotryffeltårta med apelsinsås eller hemmagjord smultron-pistage glass. Kan bara rekommendera detta smultronställe till alla som har en  ambition att omge sig med livskvalitet.

I syfte att hinna med så mycket så möjligt av Lino Ferraris svensexa snittade jag runt 150 km/timmen utan att bli av med körkortet. Det blev en kamp mot klockan som jag dessvärre förlorade, men vad gör 45 minuters försening efter dessa gudomliga dagar runt Österlen. Nu har vi sett detta och får snällt leta upp nya fantastiska miljöer att besöka, men som sagt oerhört vackert och trevligt trots att vädret inte var på topp.

 

Continue Reading »
No Comments

Fantasifullheten utan gränser.

När jag bekymmersamt följer Norrköpingspolitikernas ambivalenta budskap hur vår kära stad ska utvecklas är det mer spännande att följa andra kommuners innovativa turistprocesser. Där Norrköping har ett servat guldfat förstör man helt sonika upplägget, förfular eller gör oftast ingenting. Jag undrar hur Norrköping skulle se ut om första tanken alltid är: ”hur ska vi bygga det här i syfte att stärka stadens varumärke och göra det konkurrenskraftigt för att locka till oss fler invånare, företag och turister”. Visst är Industrilandskapet fint, men som sagt det kunde ha varit så mycket bättre. Området var ju dessutom en hårsmån ifrån att bli totalrenoverat precis som anrika Grands Hotel av inkompetenta politiker utan arkitektoniska visioner.

Jag menar att allt man bygger, alla upphandlingar som görs, bör baseras på att skapa något annorlunda som både är estetiskt, funktionellt och unikt tilltalande. Det kan vara alltifrån parkbänkar till papperskorgar; alla dessa detaljer bildar synergieffekter och holism. Nedanför Mattias-Stenberg-bron har man återigen lyckats med konsttycket att sabotera ett liten men fantastisk yta, den var till och med bättre innan de gjorde om. De har tagit bort allt grönt och ersatt det med grus, en bänk och ett staket, något mer sterilt får man leta efter. Jag vill bara påvisa att kreativitet och galenskap kan vara underbara källor till ökad turism. När fantasifullheten får fullt spelrum så kan det bli sådär bra som i exempelvis  Treehotel eller Icehotell i Jukkasjärvi.

Hotell i sig är generellt sett en opersonlig upplevelse där fokuset ligger på service. Dock har det börja utkristallisera sig mer estetiska alternativ som design hotells. Fortfarande är hotell ett nödvändigt ont, en hållplats i reseprocessen.  Ett hotellrum där vistelsen i sig är essensen i turistens ögon är ovanligt, men det finns undantag. Ett av de bästa förutom Jukkasjärvi är Treehotel som ligger mitt uti ingenmansland invid Lulea älv i Norrbotten. Där många såg glesbygd och utflyttning såg Britta Jonsson Lindvall möjligheter. Att naturen som fanns tillgänglig tillvaratogs var ytterligare en faktor som förhöjde helheten.

ALL uppmärksamhet är BRA

”Britta Jonsson Lindvall, sjuksköterskan som mitt i livet sadlade om, startade ett pensionat i 50-talsstil i det nedlagda ålderdomshemmet i Harads, en by med dryga 600 invånare fyra mil uppströms Boden i Lule älvdal. Och sedan, alldeles intill, skapade den internationella designsuccén Treehotel. En anläggning som lockar turister från hela världen till Norrbotten, vann Stora Turismpriset i fjol och som nu nominerats till ”den bästa upplevelsen i Sverige”. Inspiration till trädhotellet fick Britta och Kent av Jonas Selberg Augustséns dokumentärfilm ”Trädälskaren”, som handlar om tre män som drabbas av ”betongångest” i Stockholm och återvänder till Norrbotten för att bygga en stuga 14 meter upp i en tall. Den kojan ligger åtta kilometer från Harads och Britta och Kent hyrde ut den kojan till turister ibland”

Where is Treehotel?
Treehotel is located in Harads, near the Lule river, about 100 kilometers from Luleå airport. The village has a population of about 600 and features a restaurant, shop and guest house. When you arrive at Treehotel, you check in at Britta’s Pensionat. Then it’s just a short stroll through the beautiful nature to your treeroom. The most striking part of Harads is its magnificent surroundings. From Treehotel’s rooms you get a fantastic view of the Lule River valley, miles of forest and the powerful river”.

Sedan de första trädkojorna invigdes i juli för två år sedan har utländska tidningar och tevebolag stått i kö för att rapportera om det märkliga hotellboendet. Britta och maken Kent har fått åka runt och hålla föredrag om Treehotel i både Stockholm, Köpenhamn och London. I dag är 75 procent av Treehotels gäster utländska besökare. Flest kommer från England och USA, men också från Japan och Australien. Parallella frestelser som Midnattssol och Norrsken stärker det mystiska och trolska som omger norra Sverige. Det finns långt gångna planer finns på ytterligare tio trädrum i skogen. De har kö på arkitekter som vill rita nya kreationer i trädtopparna, men makarna vill inte att det ska bli för stort. Ansvar  för bygden, lokal förankring, kollektivism och solidaritet är ledord i makarnas turistiska upplägg det vill säga ett socialt ansvarstagande.

De som  kommer hit är inte partysugna storstadsbor utan människor som vill ha kontraster till just detta det vill säga lugn och ro i harmoni med naturen. Gästerna i trädhotellen uppskattar ensamheten, utsikten och vidderna i symbios med närproducerat och ekologisk mat som exempelvis älgbiff. När gästerna anländer till området checkar de in på Brittas pensionat och har därefter en cirka fem minuter lång promenad upp till Treehotel.

Treehotel är beläget i högrest tallskog med vidunderlig utsikt över Luleälven. Trädrummen hänger på höjder mellan 4-6 meter och äntras antingen via ramp, bro eller eldriven trappa. Varje rum är unikt; inte bara dess arkitektur, utan även möbler, belysning och textilier är specialdesignade. Rummen varierar i storlek mellan 15-30 m2, och de största rummen har plats för fyra personer. Den dagliga driften såväl som själva konstruktionen av trädrummen är miljöanpassad för att påverka naturen minimalt. Därför har varje rum en toppmodern, miljövänlig förbränningstoalett och vatteneffektivt handfat.

Kreativitet att döda för

  • The Mirrorcube är ett spännande gömställe bland träden, kamouflerat av spegelväggar som reflekterar sin omgivning. Måtten är 4x4x4 meter. Basen består av en aluminiumram runt trädstammen och väggarna har klätts med reflekterande glas.  För att inte fåglar ska flyga in i spegelväggarna har en infraröd film lagts in i glaset. Färgen är osynlig för människan men synlig för fåglarna. Interiören är gjord i plywood och fönstren ger ett perfekt panorama. The Mirrorcube erbjuder ett utmärkt boende för två personer med dubbelsäng, toalett, sällskapsrum och takterrass. En 12 meter lång bro leder upp till trädrummet.

  • Ett bad i en ångande bastu är egentligen mer än ett bastubad. Ett besök i en bastu är i det närmaste ett heligt och respektfullt möte med de fyra grundelementen; den bördiga jorden, den brinnande elden, den friska luften samt det rena och drickbara vattnet. En bastu bland träden är både naturligt och självklart. Redan den gamle grekiske filosofen Platon såg sambandet mellan träd och ångande bad. Det var därför han förlade sin undervisning till en trädgård intill det populära ångbadhuset. Platon visste att träd och ett ångande bad var perfekta stimuli för filosofiska tankar och funderingar. I  trädbastun får upp till 8 personer plats samtidigt tillgång till badtunna samt en specialdesignade relaxavdelning. Varje bastugäst förses med schampo, balsam, tvål, handdukar och tofflor.

  • The Cabin: Platsen för trädrummet valdes utifrån idén att skapa en plattform högt upp i en kraftig sluttning med utsikt över Luleälvens dalgång. Gästerna når kojan via en horisontell brygga bland träden. Längst fram på bryggan ligger ett stort trädäck. Bryggan är en lång och intressant struktur bland träden. The Cabin hänger något förskjutet, under däcket. Dels för att visuellt minska volymen och dels för att ge trädrummet ett eget uttryck. The Cabin liknar en kapsel, ett främmande föremål bland träden. Rummet är på 24 m2 och har plats för två personer, med dubbelsäng, toalett och terrass.

  • The Blue cone bygger på enkelhet och lätthet, både när det gäller materialval och design. Rummet är en traditionell träkonstruktion med tre fundament i marken, för att ge en känsla av höjd och lätthet, men samtidigt stabilitet. Du tar dig till rummet via en brygga från det närliggande berget bakom. Bryggan är väl anpassad för personer med rörelsehinder. Exteriören består av björklamell och interiören av trä. Trädrummet är på 22 m2 och har fyra bäddar, avskilt sovloft, toalett och sällskapsrum.

  • The UFO: Rummet är gjutet i stryktåligt kompositmaterial. Allt för att skapa en så lätt, men samtidigt stark och hållbar, konstruktion som möjligt. Du tar dig in i The UFO med hjälp av en infällbar trapp. Interiören ger rummet en modern och komfortabel känsla i två våningar. The UFO är byggt för fyra personer, två vuxna och två barn, med separata sovrum, toalett och sällskapsrum. 30 m2 är allt som behövs för en bekväm flykt till barndomsdrömmen.

“Undisturbed nature is an increasingly rare and valuable asset. That´s why Britta and Kent Lindvall chose to build their concept hotel in one of the most beautiful parts of Northern Sweden, surrounded by natural forests, where it is possible to experience the calm, the simplicity and the unspoilt beauty in harmony with the surroundings.”

  • The Bird’s nest bygger på kontrasterna mellan ute och inne. Exteriört är trädrummet inget annat än ett gigantiskt fågelbo. Det ger ett kamouflage där du snabbt försvinner och blir en del av omgivningen. Interiören däremot är hemtam och exklusiv. En rymlig miljö där en familj med två barn bekvämt kan breda ut sig. Väggarna är klädda i träpanel och fönstren försvinner nästan i exteriörens nätverk av kvistar. Rummet är på 17 m2 och har separata sovrum, toalett och sällskapsrum. Du tar dig in i The Bird´s nest med hjälp av en infällbar trapp.

  • En konferens på Treehotel handlar om att komma bort från vardagsstressen och istället kunna njuta av stillheten, arkitekturen, naturen, maten och aktiviteterna. Tree Hotel erbjuder en miljö som rekreerar, inspirerar och öppnar upp för kreativa möten. Den 20 mars 2013 var det premiär för ett nytt trädrum. Trollsländan är ett välutrustat konferensrum för grupper på upp till tolv personer. Rummet som är ritat av Rintala Eggertsson Architects, är cirka 50 kvadratmeter stort och sitter på sex meters höjd med en vidunderlig utsikt.Treehotel strävar alltid efter att ligga i framkant gällande miljöarbete, arkitektur och ingenjörskonst. Trädrum  Trollsländan är ett tydligt spår av detta, då inget liknande har skapats någonstans i världen. Det 53 kvadratmeter stora och 20 ton tunga trädrummet som sitter på sex meters höjd är en helt unik skapelse signerad Sami Rintala. Trollsländan är ett välutrustat, modernt konferensrum för grupper på upp till tolv personer. Dessutom finns sängplatser för 4 personer fördelat på två sovrum.

Pictures and most of the text it´s borrowed from http://www.treehotel.se/

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu