Subscribe to RSS Feed

Yngwie Malmsteen  – konservatistdogmatiker


En av mina riktigt stora musikaliska husgudar var Mr  Yngwie Malmsteen. Mannen med ett aggressivare gitarrspel än en speedad bålgeting. Jag och Stefan Hammarström har sett en av Sveriges få genuina rockdivor hela 6 gånger. Det har i stor sett tid alltid varit förenade med musikandakter med stort underhållningsvärde. I och med Yngwies framträdande hos den svärande bulldoggen Kalle Moreus så kände jag mig manad att rannsaka de senaste 6 plattorna, vilka jag likt Judas helt sonika förkastat förut. Hans medverkan i programmet var för övrigt helt klanderfritt, och ett av de bättre av de åtta avsnitten. Jag fick dessutom se en osannolikt nedbantad Yngwie; för några år sedan fick han knappt gitarren runt kroppen, vilket satte gitarr-hjälte-glorian lite på sned. Det var en märkbar ödmjuk och harmonisk Yngwie som efter så många år i USA inte visade tillstymmelse till amerikansk accent (Dolph-syndromet). Det är i sig värt en eloge till det annars så dysfunktionella översittarbeteende som personer som vill framhäva sig själva med allt som oftast anammar.

2000 – War to end all wars.

Yngwie Malmsteen, född 30 juni 1963 som Lars Johan Yngve Lannerbäck, är en svensk stilbildande gitarrist. Malmsteen är en av hårdrockens största gitarrvirtuoser och har under 80 och 90 talet inspirerat väldigt många kända gitarrister. Han nominerades 1984 till en Grammy för sin första soloskiva Rising Force. Skivan belönades som världens mest sålda instrumentala hårdrocksskiva, Yngwie fick pris som årets gitarrist och skivan vann även pris som ”årets instrumentala skiva”.  Yngwie tog inspiration av hårdrocken och den klassiska musikens virtuoser så som: Uli Jon Roth, Ritchie Blackmore, Jimi Hendrix, Nicolo Paganini, Antonio Vivaldi och Johann Sebastian Bach. Resultatet av det var en utvecklad snabb teknik inom Shredding och sweeping. Gitarrister som: Timo Tolkki, Paul Gilbert, Axel Rudi Pell och Michael Romeo är några gitarrister som inspirerats av Malmsteens känsla att kombinera hårdrock och klassisk musik.

2002 – Attack!!

I vilket fall som helst så har denna före detta husgud de senaste 12 åren drabbats av någon form av utomjordiskt övermod. Hans låtskriverisnickerier har havererat, och består numera av oändliga karbonkopior av sina egna låtar, och dessutom en nästintill avsaknad av adekvata hårdrockchorus. Killen har likt måndag hela veckan fastnat i en fyrdimensionell återvändsgränd som låtskrivare. Soloonanierna är visserligen lika intakta som förut, men som sagt utan riktigt bra låtar känns dessa ganska meningslösa och intetsägande. Han tycks ha indoktrinerat en manisk strävan att reproducera Rising force och Marching out plattorna såväl musikaliskt som ljudmässigt. När jag förut diskuterade Yngwie så blev man tvungen att  jämföra olika eror; som exempelvis de två första albumen med Jeff Scott Soto på sång, därefter Mark Boal eran, sedan Odysse eran  med Joe Lynn Turner, sedan Göran Edman eran, därefter den sämre eran med Michael Vescara, sedan blev det inga eror alls att tala om längre, utan enbart återupprepningar av tidigare eror. Yngwie själv säger att han är en perfektionist uti fingerspetsarna, men hans senaste musikaliska verk visar på raka motsatsen. Jag kan inte förstå att en sådan talang drabbats av ultrakonservatism, och tror att hans musik är bättre än den egentligen är. Vad är syftet att låtsas ta hjälp av andra för att förändra något, när man i slutändan ändå agerar likt envåldshärskare?

2005 – Unleash the fury

På de sex senaste urvattnade och fantasilösa alstren har sångarna visserligen avlöst varandra, men inte i lika stor utsträckning som förut. På War to end all wars sjöng den den gudabenådade sångare Mark Boals. Mannen som också sjöng på Yngwie klassikern Trilogy från 1986. Tyvärr dränktes denna nästintill operaliknande rösten av en produktion från helvetet. Doogie  White tog över micken från en ytterst kortvarig sejour från den norska vikingen Jorn Lande. Den skotske högländaren med den mäktiga pipan har bland annat spelat med Praying Mantis, Cornerstone och Rainbow. Han lyckades med konststycket att hänga kvar i mickstativet  från 2001 till 2007, det vill säga på tre hela album.

2008 – Perpetual flame

2008 tog före detta Judas Priest och Iced Earth sångaren Tim ”Ripper” Owen aningen oväntat över sången. Han var för övrigt inspirationskällan till filmen ”Rockstar” med Mark Walbergh i huvudrollen, som för övrigt handlade om hur Tim som tvättäkta hårdrockfan och coverbandsångare blev medlem i ett av världens största Heavy metal band -  Judas Priest. Jag gillade honom varken i  Judas eller Ices Earth, och jag gillar definitivt inte honom som sångare i Yngwies band.   Hans  röst passar helt enkelt inte in den neoclassic-genren. För mig är han Yngwies näst sämsta sångare, som bara passeras av Michael Vescera som gapade på de halvmediokra plattorna: The seventh sign från 1994 och Magnum opus från 1995. Annars är hans val av gudabenådade sångare en av hans starkare sidor. Jeff Scott Soto, Mark Boals, Joe Lynn Turner, Göran Edman, Mats Levén, Doogie White, Jorn Lande – vilket gäng av fullblodsproffs.

2010 -Relentless

Den näst senaste upplagan av Yngwie Malmsteen´s rising force består av:

  • Sång – Tim ”Ripper” Owen, 4 år i bandet  (Judad Priest, Iced Earth)
  • Keyboard – Nick Marino, 2 år i bandet (Solokarriär)
  • Bas – Björn Englen,  4 år i bandet  (Quiet riot, Soul sign)
  • Trummor – Patrik Johansson, osannolika 11 år i bandet  (Witout grief, Stormwind)

2012 – Spellbound

”Spellbound” är Malmsteens 19:e platta och innehåller 13 färska nya spår, tyvärr. När man trodde att djupet i träsket var nådd visar Yngwie vart ego-skåpet ska stå genom att hitta den sista pusselbiten på hybrisskalan: han sjunger själv. Vi får tacka gudarna att 90 procent av plattan är instrumentala, han sjunger dock på tre låtar,  vilket minimerar  risken för kvarvarande fans att slippa depressioner. Det enda han lyckas med är att matcha den exceptionellt hemskt producerade”War to end all wars”. Innerst inne tycker jag det är är tragiskt då han skapat så kopiöst bra musik under hans karriär. Yngwie är väl den som kickat flest bandmedlemmar i världen, men nu måste han ta sig i kragen genom att självmant lämna in sin avskedsansökan. Jag lovar att Yngwie skulle lyckas som tv-kock eller trädplanterare. Jag tror att alkohol och andra droger utifrån ett kvalitetsperspektiv var bra för den fingerfärdige gitarrhjälten. När han blev nykter så tog diktatoriskt kontrollbehovet över all makt samtidigt som sinnet för att skapa gudomliga låtar fastnade i flaskan eller kokainet. Jag vill definitivt inte uppmana Mr Malmsteen att börja droga igen, men överlåt sång och producerandet till människor som behärskar de sakerna, sådana som har talang, det har inte du Yngwie.

Jag försöker se framåt, och ser mig inte alls som någon nostalgiker, men i Ynwgies Malmstens fall gör jag ett regelrätt undantag, då det senaste decenniets musikaliska kreativitet totalt avstannat, och sinnet för melodier spårlöst gått upp i rök. När jag tar fram gudomliga plattor som Marching out (1985, Jeff Scott Soto), Trilogy (1986, Mark Boals), Odyssey (1988, Joe Lynn Turner), Eclipse  (1990, Göran Edman), Fire and ice (1992, Göran Edman), Facing the animals (1997, Mats Levén) gör jag det med vördnad, men med en märkbar tomhet i metalhjärtat.

Musik från en svunnen Yngwietid

Tags: , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu