Subscribe to RSS Feed

Klagomuren

21 november, 2011 by

Med rätt att klaga


Klämkäcka Melodifestivalvärdinnor

Den omaka trion bestående av skådespelerskan Helena Bergström, sångerskan Sarah Dawn Finer och SVT-bloggerskan Gina Dirawi har fått det hedervärda uppdraget att leda ett av SVT:s mest betittade tv-program: Melodifestivalen. Har egentligen inget emot denna eklektiska trio av kvinnor, men jag är rädd för att klämkäckheten får ett rejält svullet ansikte, något festivalen i mina ögon inte är i behov av. Ur ett genusperspektiv är det dock ett utomordentligt bra val. Det behövs istället en motkraft till rådande vedertagna humor och gaykonservatism. Mina tre förslag till personer som på ett utmärkt sätt skulle kunna leda, hantera och omdefiniera festivalen på ett obetalbart sätt är komikerna: Johan Glans, David Batra och Robins. De har alla en unik humorfingertoppskänsla som få människor har inregistrerade på sitt humorkonto. De kan vara cyniska, sarkastiska, ironiska och raljera över allt och alla, men ändå komma undan med det. De drabbade tycks oftast uppskatta de verbala övergreppen lika  mycket som vi övriga. Det är som sagt en konst i sig att agera bitskt, utan att vare sig bli patetisk eller trampa över för mycket, men ändå göra det.

Ryskt vemod

En 45-årig man i Ryssland som är doktor i historia har tagit sitt intresse för ämnet betydligt längre än normalt. Kyrkogårdar var essensens i hans historiefascination, något han dessvärre  applicerade praktiskt. I hans fall innebar det att gräva upp lik på kyrkogårdar , för att sedermera klä upp dem i fina kläder typ  mänskliga dockor. Ryssen hann gräva upp 29 lik innan hans föräldrar av en ren tillfällighet råkade se ”samlingen”. Jag undrar hur man som föräldrar hanterar en situation likt denna? Vad säger man till sin son i det läget? Det kanske indirekt var ryska spökhistorier som lade grunden för det dysfunktionella beteendet, vad vet jag?

Gratis kollektivtrafik för ungdomar – i Finland?

Finlands trafikminister Merja  Kyllönen vill att alla till och med 18 års ålder ska få  nyttja Finlands kollektivtrafik utan kostnad. Jag applåderar det initiativet, då det finns en långsiktig holistisk tanke med förslaget. Hennes syfte är att  försöka avvänja  ungdomarna att ta för givet att föräldrarna ska skjutsa dem till och från skolan. Det innebär färre övergödda barn, färre bortskämda snorisar, färre curlingföräldrar samt en bättre miljö. Att förändra attityder som fått fotfäste är inte det allra enklaste. Det krävs dessutom  ett politiskt samförstånd eftersom sådana ekonomiska rockader sällan är gratis. Däremot så tjänar staten in det i ett längre perspektiv på dylika miljö- och sjukvårdsaspekter. Troligtvis går väl inte detta långsiktiga förslag igenom eftersom kortsiktighet är en dygd i vårt moderna 24-timmars samhälle , men själva grundtanken bör premieras.

”Hellre-fria-än-fälla-mentaliteten”


Skolinspektionen har nyligen kommit fram till att alldeles för många lärare i svenska skolor sätter högre betyg på de nationella proven än vad som är brukligt. Många elevers MVG tycks vara en ren och skär kunskapsillusion, då Skolinspektionens bedömning på samma prov i många fall landade på IG. Jag tycker att hela processen är ett stort skämt, och egentligen helt oförklarligt, om man utgår ifrån de nationella proven, i syfte att sammanföra adekvat nationsstatistik. Man behöver inte vara någon Einstein för att inse att klassföreståndaren sätter ett högre betyg  på sina elever för att ”vara snäll” och anamma ”hellre-fria-än-fälla-syndromet”. Det gagnar vare sig eleven eller samhället i sig, då detta kontraproduktiva beteende slår tillbaka med full kraft när de börjar gymnasiet. Det är självklart så att dessa i mitt tycke värdefulla prov bör rättas av exempelvis samma institution som rättar Högskoleproven. Det är det enda sättet att få en klar bild hur bra elever och skolor egentligen är. Det är inte bara hellre-fria-än-fälla-mentalitetet som råder, utan också skolans implicita krav att bibehålla och helst öka elevantalet på skolan. Ett av de bästa argumentet att locka till sig nya elever är just att uppvisa en sjusärdeles fin” statistisk fakta” att deras skola klarar kriterierna för gymnasietillhörigheten på allra bästa sätt. Som sagt det är såväl gymnasielärare, arbetsgivare och samhället som får ta smällen på grund av detta mörkande och mjäkiga beteende. Håll skolorna borta från själva rättningsprocessen en gång för alla, låt sunt förnuft råda.

Elitträning eller långsamt självmord

Nya vetenskapliga rön visar på att det inte alls är så bra att ta ut sig helt, utan hellre röra sig i makligt tempo. Hur orolig vore jag som elitidrottare om dessa vetenskapliga påståenden skulle visa sig vara sanna? Professionella idrottsmän och kvinnor måste i stort sett applicera träningsmoment som vidmakthåller ett adekvat tävlingslopp, i syfte att utvecklas i en gigantisk konkurrensutsatt sfär. Hur kul är det då att eventuellt vara medveten att hård träning direkt är skadligt för kroppen, och framförallt för hjärtat?  För att nå världstoppen krävs det att en idrottsman pressas sig till det yttersta, men till vilket pris? Är det värt det? Det vore intressant att se en studie på gamla idrottshjältar som tränat stenhårt under sin karriär och fortfarande lever sunt, hur deras kroppar egentligen mår? Vetenskapliga studier har ju en tendens att motbevisa varandra, så det är inte alls säkert att det förhåller sig på detta viset, men tänk om?

Juholtsänket  applåderas av euforiska moderater

Jag vill egentligen inte misskreditera Juholt, då det oftast föreligger starka krafter bakom kulisserna, med myriader av dolda agendor. Dessutom är det så kallade mediadrevet minst sagt ultradogmatiska i sin vinkling av vad som skett. Det konkreta är i alla fall att Socialdemokratin är i ruskigt behov av en stark ledare – utan lik i garderoben. Det är väl ingen överraskning att drevet skulle kunna fälla Gud själv om så var möjligt, och om de vore i behov av det.

Även fast jag de två senaste valen röstat på Moderaterna, så försöker jag vara så objektiv som möjligt huruvida Sahlins efterträdare är en ulv i fårakläder eller inte. Att vända kappan efter vinden är något som hittills genomsyrat Juholts inträde i storpolitiken, vilket inte alls är bra ledaregenskaper. Jag själv dyrkar Reinfeld, men upplever honom ibland som lite väl Fonusallvarlig. Han borde kunna rucka några millimeter på den pannveckade fasaden, i syfte att framstå som aningen mer ”vardagligt mänsklig”.

Juholt problem är minst sagt det omvända, hans många humorimplementeringar gör att han istället framstår som en politisk oseriös clown, vilket i sig är lite tragiskt, då han är en gudomlig talare. Att Juholt vill förändra mycket är bra, och nya idéer är aldrig fel, men de måste vara väl förankrade i partiet. Vid ett antal tillfällen som vid den Socialdemokratiska skuggbudgeten och ett antal andra framträdanden har hans ledarskapsambitioner mer präglats av en diffus autokrati; vilket heller inte är speciellt smart. En stark ledare bör lyssna, sammanfoga och vidarefodra partiets visioner, inte blanda in egna fragment av personliga åsikter. Förundersökningen lades ner, och Juholt vägrade avgå; det blev kontentan av mediauppståndelsen. Konkret tycker jag att Juholt uppvisat en respektlöshet och nonchalans för  de regler som finns, i och med sitt ovarsamma  ekonomiskt uppträdande. Utifrån nytagna Socialdemokratiska riktlinjer om etik och moral så är det minst sagt viktigt att partiledaren själv lever som han lär, och inte framstår som en charmig slarver i folks ögon som säger en sak, men själv gör något helt motsatt. En partiledare måste likt andra människor kunna begå misstag, men inte av den här digniteten och mångfalden. För mig är han inget ledarskapsämne, och borde avgå medan tid finns, i syfte att acklimatisera in en annan partiordförande i rollen.

Valet 2014 tror jag redan är förlorat för Socialdemokraterna i och med att Juholt sitter kvar,  det lär väljarna, mediadrevet och alliansen ständigt påminna honom om. Det blir i längden bara ännu  en ohållbarare situation för det redan sargade Socialdemokratiska partiet. De enda som upplever en politisk eufori är Alliansen, och det är väl  ändå inte riktigt meningen. Mitt förslag på ny partiledare är visserligen lokalt färgat, men det är en person som förmedlar en genuin ärlighet, och skulle kunna ”tävla” med Reinfeldt i landsfader-SM. Han jag åsyftar på är självklart vår egen Lars Stjernqvist. Han utstrålar förtroende, trygghet, erfarenhet och positivism; Lars tycks också kunna förena konservatism med framtidsvisioner. Med honom vid rodret tar Socialdemokraterna hem valet 2014.

Kalle Moreus svordomsorgier

Denna jovialiske och tillsynes ultrasympatiske rundlagda människa gillar jag  och många andra instinktivt. Han har dessutom visat sig fungera jättebra som programledare; med värme och småtrevlig humor som främsta vapen. Tyvärr har han i mitt tycke en osedvanligt dysfunktionell ovana som drar ner helhetsbetyget dramatiskt: hans tillsynes oändligt svärande. Svordomarna haglar fram likt finska kastknivar. Frågan är om det är medvetet, och då ett sätt att verka ”cool” eller om det bara är en ful ovana. Det finns de i min omgivning som inte upplever svordomsorgierna som  något negativt, medan andra likt jag själv och Marie uppfattar det som patetiskt och synnerligen onödigt. Mina barn gillar också Kalle Moreus, främst  genom hans succéframträdande i melodifestivalen för några år sedan.

Barnen är ändå mest förtjust i hans gäster med idoler som Danny, Sanne Nielsen och Veronica Maggio. Då vi försöker att uppfostra barnen till att inte svära, utan istället skapa sig ett rikare ordförråd, blir det halvkomplicerat när Kalle himself svär som en borstbindare – på bästa sändningstid dessutom. Hans svärande appliceras indirekt på de han intervjuar, som i sin tur svär tillbaka lika, minst lika ogenerat. Om vi vuxna ska agera som bra förebilder bör vi leva som vi lär. Kalle du är bra som du är, och är inte i behov att ta till dylika svordomsstrategier – skärpning.

Hemmafru-renässans

Enligt en enkät gjord av sajten Familjeliv.se, så  ville 45% av 9552 mammor vara hemmafru. Av dem mellan 18 och 29 år var det mer än hälften som skulle vilja vara hemmafruar. Är det ett resultat av vår dysfunktionella överbekvämlighet och konsumtionssamhällssanda, eller bara en positiv uppdatering av hemmafruidealet? I vilket fall som helst är det till skillnad ifrån 50-60 talets icke-självvalda kvinnofälla ett bra mycket högre kvinnoautonomi som präglar 2000-talet hemmafrurenässans. Nu är det mer på kvinnornas egna villkor, inte bara  implicit att mannen försörjer familjen och kvinnan ska ta hand om barnen, städa, laga maten och ha sex med mannen när han efter en ett gott dagsverke så vill.  För många kvinnor (även män) kan gå-ner-i-arbetstid vara den största livskvalitets förändringen som finns att tillgå om ekonomin tillåter. Tyvärr är det väl så att det mest berör kvinnor som har en god akademisk utbildning, är gift  med en man med god ekonomi, och har ett jobb att gå tillbaka till när hon väljer att göra så. Uppfyller de inte dessa subliminala adekvata kriterier så lär jakten på inkommande kapital bli ett problem som istället genomsyrar vardagen och indirekt hemmafrusituationen – då är det inte lika roligt längre.

Nu är vi 7 miljarder

Jag vet inte om man ska glädjas eller våndas utifrån att vi uppnått ett symbolisk invånarantal på vår kära planet. Det i sig väcker liv i akuta frågor hur vi som människor måste förändra vårt sätt att leva – nu på direkten, inte sen. Då ökad konsumtion är kittet i reproducerad tillväxt, så ser jag dessvärre bara en reducerad samverkan, och ett pandemisk utbrett revirtänkande i sikte. Alla nationer vill värna om just sitt lands tillväxt, vilken håller arbetslösheten i schakt, och får skatteintäkterna att blomstra. Min dystopiska läggning har enbart rationella grunder eftersom jag tror att människan i sig är destruktiv, när det väl  kommer till konkreta konkurrenssituationer. Det spelar ingen roll att historien spelat upp otaliga scenarier där vi kunnat lära oss av den, istället för att ignorera eller förtränga fakta ur det förgångna. Experterna tror att befolkningsmängden kommer att plana ut runt år 2050, och  landa runt 10 miljarder människor. Om vi globalt exempelvis bestämde oss för att minska vår köttkonsumtion så skulle svält vara förpassad till periferin, och bra många mer kunde på ett relativt smärtfritt sätt få mat för dagen. Att  ena nationer med ett relativt enkla förslag tycks vara lättare i teorin än i praktiken.

Om enklare förslag i stort sett är omöjliga att uppnå, hur kan då mer komplicerade  och ”smärtsammare” förslag kunna implementeras globalt? Då skulle väl i så fall Palestina/Israel frågan varit löst för länge sedan, och vargar ströva omkring i vårt avlånga land i samförstånd mellan bönder, jägare, barnfamiljer och vargförespråkare? Vi är människor på såväl gott som ont och duktiga på att samarbeta, så länge vi själva inte drabbas av något alltför smärtsamt som vänder upp och ned på vår familj och vardag. Detta familj-revir-tänkande appliceras utan bekymmer även på ett makroperspektiv, där som sagt länder agerar på exakt samma sätt, i syfte att gynna sin välfärd och sina medborgare. Så länge som den attityden existerar lär vi inte komma närmare fred på jorden eller passera fundamentala miljötrösklar för att bevara vår planet – tyvärr.

Mord-vapen-tingest

De få gånger som jag använder mig av telefonkatalogen, eller snarare telefonkatalogerna så brinner det oftast i knutarna. Jag har sällan varit med om att hitta ett nummer när jag som bäst behöver det. Det är onekligen bra med mångfald och konkurrens, men i såväl SJ som Eniros fall hade monopolism varit att föredra. Bläddrar jag i Lokaldelens gula sidor så hittar exempelvis ett kluster av pizzerior, på Din del hittar jag andra sådana, och går jag in på Eniros huvudkatalog så  finns det fler, men långt ifrån alla. Jag vill ha alla pizzerior samlat på ett och samma ställe, inte fragment. Detta är nackdelen när marknadskrafterna nästintill får fritt spelrum. Jag kan tänka mig  att en egenföretagare som exempel en frisörska knappast vill betala osannolika pengar för att vara med i alla tre katalogvarianter, och då väljer de istället en av dessa. Det är just detta som är essensen i problemet, valfrihet och överpriser. Valfrihet som lite käckt är 2000-talets mest indoktrinerade politiska paroll behöver inte alltid vara förknippat med funktionalism.Det kan väl förresten inte finnas alltför många individer förutom pensionärer som använder sig av telefonkataloger numera? För miljöns skull vore det bättre om denna pappersåtervinningstingest hämtades på ett ställe för de som vill ha en sådan, inte dela till alla hushåll. Detta dysfunktionella och otidsenliga beteende är också ett ruskigt slöseri på papper. Det vore intressant att ta reda på hur stor del av befolkningen som verkligen använder sig av telefonkatalogerna.

Ambitiös fågelsamlare

Vad händer när ett fågelintresse går över från hobby till fanatism, från intresse till ett destruktivt beteende, och i detta fall till och med ett olagligt sådant? En 39-årig man misstänks ha fångat in drygt 13 000 fåglar mellan den 1 januari 2005 och den 15 juni 2010. När polis och veterinärer slog till mot mannen i juni i fjol fick de en chock. Mannens garage och hönshus i Hudiksvallstrakten var till bristningsgränsen fyllda med omkring 500 fåglar, levande och döda, i alldeles för små burar. 39-åringen åtalades vid Hudiksvalls tingsrätt misstänkt för bland annat grovt jaktbrott och grovt artskyddsbrott. Åklagaren har yrkat på två års fängelse. Polisen fann fångstnät, fällor, äggkläckningsmaskiner och en dator, där mannen förde protokoll och statistik om fåglarna, som ålder, vikt och kroppsfett. De flesta av de infångade fåglarna släpptes efter att ha undersökts. En förklaring till att han fångat dem är att han velat hjälpa skadade fåglar. Jag tror Hitler och Stalin anammade samma ursäkt, om jag inte minns fel. Hade vår Hudiksvallbo istället ägnat sig att samla på bokmärken eller Pokemonkort så hade han definitivt sluppit straff, även om han hade placerat dem i burar. Tyvärr blir det väl såhär när en individ hänger sig åt sitt enda intresse – tragiskt.

Kollektivt utnyttjande av samhällsresurser

Samverkan, kreativitet och familjeplanering är goda egenskaper, men när de använd till att enbart gynna sig själva och sko sig på andra individer är det såväl patetiskt som groteskt lågt. ”Rullstolsmannen” iscensatte en plan som involverade en läkare samt tre personliga assister, tillika mannens bröder och sambo. Kollektivet lyckades snilla åt sig runt 13.7 miljoner innan historien uppdagades för myndigheterna. Läkaren intygade att 47-åringen var gravt funktionshindrad, och helt saknade arbetsförmåga. Kostnader för detta egenmäktiga korståg har i ekonomiska termer betytt cirka 190 000 kronor i månaden från Försäkringskassan. Det är en summa som staten nu kräver tillbaka, vilket jag tycker är helt rätt. Polisens hemliga spaningar har bland annat fångat mannen på film när han utförde tungt trädgårdsarbete, dock utan rullstol. Detta till synes lukrativa förfarande har gjort att paret kunnat åka ett par vändor till USA, och dessutom inneha ett parallellboende i en villa på Gotland. Jag hoppas verkligen att alla involverade får ett riktigt långt fängelsestraff. De kanske ändå får utföra personlig assistent tjänster – i fängelseduschen.



 

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu