Subscribe to RSS Feed

Archive for juli, 2011

Team Humors komedifilmmanus-nystart (igen).

Då var det återigen dags för Sveriges bäst bevarade komedi-team-hemlighet att åter liera sig med visionen att en gång för alla färdigställa vårt andra filmmanus, som i nuläget är 3/5 färdigställt. Team Humor alias Mats Widholm & Stefan Hammarström blir varken yngre eller roligare, så det är väl bara att visa  Sveriges ”filmelit” var komediskåpet ska stå. Det går inte längre gömma sig bakom dysfunktionella förträngningar som: ”vi tar det senare”, ”har inte tid just nu”. Nu är det en konkret ultraorganiserad handlingsplan som ska implementeras. En kontinuerlig autenticitet är  ett delreceptet som ska ta tjuren vid hornen med syftet att prångla ut vår infantila humor till komeditörstande cineaster – med eller utan fantasilösa producenter. Vår filmprocess inleddes så tidigt som 1991 och vår hängivenhet och kärlek till humorn har lett oss till 2011, det vill säga ett 20 års jubileum. Det innebär att något bör hända vid ett sådant gyllene tillfälle.

Första mötet höll på från 10.30-13.30 där följande utkristalliserades:

  • Ett kommande datum nästa vecka uppbokades.
  • Nödvändig Kill-your-darlings-strategi.
  • Manusprioriteringar via färdigställande av vårt andra manus därefter uppdatera vårt första alster.
  • Konkretiserade scenembryon och utvecklade dem från fas 2 till fas 3.

Andra mötet från 10.00 till 12.45 dör vi kom fram till:

  • Ett nytt mötesdatum blev uppbokad
  • 7 scendagar komprimerades till 6, i syfte att frigöra mera driv i handlingen
  • Stefan ritade en fiktiv karta över fågelåskådningsområdet där handlingen sker.
  • Vi beslutade att ta in en tvättäkta fågelskådare som manusrådgivare.


Trägen vinner är väl ett uttryck som passar väl in på Stefan och mitt gemensamma filmmanusskrivande. Vi har periodvis hållit på sedan 1991. De konkreta resultaten är 3 kortfilmer, 1 färdigt komedimanus samt ett annat halvfärdigt komedifilmmanus. Vi bröt nyligen med Röde orm produktion eller snarare de bröt med oss. De ansåg att storyn inte var tillräckligt ”mogen” i ”Sommaren med Rogge” och att det inte är möjligt att göra en seriemördare folklig i ”Hösten med Ove och Roland”. Det sporrar ju oss när väletablerade producenter konstaterat att det inte kommer att funka. Vi får väl fixa fram de 20 miljonerna själva, det är vad en film ungefär kostar, om man inte vill satsa på en lågbudgetfilm.  Det vill vi definitivt inte, utan vårt mål att att skapa Sveriges roligaste film, en tidlös sådan som vi själva kan vara stolta över. Det kräver kontakter, kompets, kapital och en sjusärdeles tur och timing. Vi är på gott och ont våra största kritiker, perfektionismen kan aldrig bli för stor.

Vi är som sagt två killar som dyrkar komedier av olika de slag. Vi är dessvärre inte alls överförtjusta i svensk komedifilm. Vårt huvudsyfte förutom att vi älskar att skriva är då att försöka skapa ”Sveriges roligaste filmmanus”. Med detta manus vill vi helt enkelt skapa kvalitativ humor som ska underhålla människor – få dem att skratta. Team Humor anser sig inte alltför djupa, och saknar helt Ingmar Bergman ambitioner. Vi försöker hålla oss så långt bort ifrån Woody Allensk  humor som det bara går.

Vår komedigenre bör  kategoriseras in i en mer amerikansk humortradition med komedikreatörer som Bröderna Farrelly: Kingpin, Dum & dummare och Den där Mary. Andra amerikanska filmkomedihjältar är tidiga Steve Martin med kultfilmer som Supernollan, The man with two brains och Lonely guys. Zucker, Abrahams, Zucker (ZAZ) influerade filmer är också humorpärlor som ligger i vår nivå med filmer som Airplane, Naked gun, Hot Shots.Vi går efter devisen att humorn aldrig kan bli tillräckligt låg, däremot kan under bältet humorn bli alltför upprepande som exempelvis i komedi tv-serien: Hem till Midgård. Fredde Granberg mannen bakom serien (36 avsnitt) och tillika ena parten ifrån kultserien Ronny & Ragge ligger också bakom Sveriges första riktiga parodikomedifilm: Kommissarie Späck (2010). Samma upprepningssyndrom drabbade även denna sjuka icke seriösa film. Det blev för mycket av det goda helt enkelt, något vi gör allt för att undvika.

Team Humor har som sagt svårt att räkna upp svenska riktigt bra komedier. De komedifilmer som produceras i Sverige är vanligtvis ”farskomedier” eller ”relationskomedier” vilket denna film knappast kan förväxlas med. Svenska komedier som vi verkligen rankar högt är bland annat Zingo, Sunes Sommar, Vuxna människor, Offside. Steffe och jag gillar dessutom genuint tidlös humor som irländska tv-serierna Father Ted och Black Books. Andra brittiska höjdarserier är Bottom och Pang i Bygget.

 

Team Humors manuskriterier

1 Trägen vinner

2 Kvalité före kvantitet

3. Originalitet framför likformighet

4. Glädjen av att skapa ett mästerverk framför penningjakt

 

Några manustermer


Manusförfattare är en person/personer som skriver alla repliker och alla scenanvisningar i ett filmmanuskript inför inspelningen av en film, TV-serie eller teaterpjäs. Motsvarande roll inom teatern (att skriva teatermanuskript) kallas vanligen Dramatiker. Manusförfattare i Sverige är organiserade i Sveriges Dramatikerförbund. I jobbet som manusförfattare ingår bland annat att:

  • hitta på idéer till nya verk
  • göra research – skaffa sig faktakunskaper om ämnet
  • pitcha – presentera idén för producenter och andra som kan ge klartecken för att starta en produktion
  • skriva manus
  • få feedback och skriva om, även på inspelningsplats

Manusdoktor kallas den som är en skicklig manusförfattare som filmbolagen betalar för att förbättra manuskript som ska filmatiseras. Ofta skriver personen också egna filmmanus och är en duktig dramaturg, filmvetare, kritiker eller teoridriven konsult. Manusdoktorn kan skriva om och flytta berättelsens olika delar för att filmupplevelsen ska bli bättre, som mer spännande eller känslosam. I andra projekt behöver manusdoktorn kanske konsultera andra inblandade (som originalförfattaren, regissören, producenten) för att tillsammans finna berättelsens grundelement och utifrån det anpassa manuset. Uppgiften kan också vara att arbeta med olika delar av ett manuskript, för att till exempel förbättra dialog och takt eller andra element.

Synopsis, från grekiskans syn och optik (samskådande), kortfattad översikt (över berättelse). Inom litteraturvetenskap och andra litterära sammanhang används synopsiset som en sammanfattning av vad en berättelse handlar om, till exempel för en uppsats. I tv- och filmbranschen, däremot, används synopsis som ett verktyg för att bedöma om en berättelse är tillräckligt bra för att spelas in, och för att avgöra var berättelsens svagheter finns, hellre än att göra det i ett färdigt manus.

Preview av scen 1 (av 78 ) – ”Sommaren med Rogge (The Summer with Rogge)


 

SCEN 1: INTRO(Rogge & Doris)

 

INT/ROGGES HALL/SÖNDAG E.M.

 

Bild på ytterdörren. Reklamen trycks in genom brevinkastet. Det smäller till i luckan och pappersbunten landar på hallmattan. ROGGE SKOGLUND är snabbt framme vid mattan och plockar förväntansfullt upp ”brevskörden”. Han bläddrar igenom de  olika reklamerbjudandena. Går ut i köket.

 

ROGGE

Bara skräp!

(Butter, missnöjd min)

 

Han går till diskbänksskåpet och öppnar dörren. Slänger reklamen i soppåsen. Stänger dörren.

 

DORIS

Där ska inte pappret ligga, det vet du!

(Tittar upp från sitt bullbak)

 

Rogge stönar och plockar upp reklamen ur soporna. Öppnar istället städskåpet och lägger pappret i en papperskasse.

 

ROGGE

Det hamnar ändå i samma brasa…!

Rogge går ut ur köket, genom hallen och in i vardagsrummet.

Går fram till sitt bröllopsfoto. Det hänger rakt. Tittar en stund på det, med händerna i byxfickorna.

 

Doris, jag har inget att göra.

(Är uttråkad och rastlös)

 

DORIS

Du kan väl ta fram din frimärkssamling.

(Hörs från köket)

 

ROGGE

Jag har ingen lust med det idag.

 

DORIS

Finns det inget på TV då?

 

ROGGE

Inget som jag vill se. Det är bara en massa såpor.

(Lite gnällig)

 

DORIS

Ja, då vet jag inte.

Rogge vänder sig till vitrinskåpet och tar tag i det stora hänglåset.

 

ROGGE

Kan jag inte få ta en liten grogg?

(Förhoppningsfull)

 

DORIS

Det där har vi diskuterat. Det blir inte en droppe.

 

ROGGE

(Mumlar för sig själv….)

Rogge går förbi fotot igen och petar till ramen, så att det hamnar snett. Fortsätter fram till fönstret. Vrider på persiennen och tittar ut. Folktomt och grått. Ser en stor vas som står på en pedistal. Han slänger en blick mot köksdörren.

 

KLIPP:   INT/KÖKET

 

Ute i köket har Doris bakplåtar överallt, kastruller på spisen och diskhon full. En krasch hörs, följt av Rogge:

 

ROGGE

Ditt förbannade kattskrälle!

Doris går in i vardagsrummet. Rogge står vid den krossade vasen. Försöker se oskyldig ut.

 

DORIS

Vad är det som händer!?

(Spänner blicken i Rogge)

 

ROGGE

Titta vad katten ställt till med!

(Slår ut med handen mot vasen)

 

DORIS

(Utan att röra en min)

Du kanske inte kommer ihåg att vi lät avliva Oliver förra veckan!?

Rogge inser sitt misstag och försöker rädda situationen:

 

ROGGE

Han kanske överlevde….

 

Doris tittar på honom ett par sekunder och går sedan ett par steg emot honom.

 

DORIS

Varför?

(Inte hotfullt)

 

Rogge känner att han är körd, inträngd i ett hörn.

 

ROGGE

Jaha, ska du bli hysterisk nu? Över en liten jävla vas! Finns det inte bättre saker att reagera emot, som toalettstolar i plast och rasism t ex!? Men det är väl ingen fara med det, men en ful, äcklig vas som går sönder. Det är rena dödssynden! Är det så? Negrerna har det ju så jävla bra där nere i värmen, men nya vaser går det inte att få tag i!? Så är det nog.

 

Rogge är helt exalterad och hinner inte inse att hans försvarstal bara gör saken värre. Doris bara stirrar på sin man.

 

KLIPP: INT/GRANNARNAS VARDAGSRUM

 

Två gamla tanter sitter och dricker kaffe.

 

TANT 1

Jaha, nu är Rogge full igen.

TANT 2

Jag förstår inte hur Doris står ut. Arma kvinna.

 

SYNOPSIS till långfilmskomedin: ”Sommaren med Rogge”

Av Team Humor alias Mats Widholm & Stefan Hammarström


Vår historia börjar strax före midsommar och vi inleder vår film med ett inträde i Rogge & Doris Skoglunds bostadsrätt; där de bott i 24 år. Rogge är en 63-årig lagerchef som lever i det förflutna – det mesta var bättre förr. Han är rastlös och apatisk medan Doris som är hemmafru alltid har något att göra som bakning, virkning och matlagning. Rogge kan vara mycket syrlig, men det är Doris som är ”herre i huset” och får i stort sett alltid sista ordet.

Filmen hoppar sedan vidare till nästa lägenhet där deras dotter Eva-Lena och hennes sambo Torbjörn huserar. Eva-Lena är en kvinna som styr sin man med järnnäve dessutom är hon höggravid med en beräknad födsel till midsommar. För att kunna ägna sig mera åt sin man och den nyfödde ”pushar” hon Torbjörn att ”för någon månad” lämna bort sin 10 åriga son till Rogge & Doris. Torbjörn är en karriärkåt kille i klädbranschen som måste lyckas med en jätteaffär för att kunna  fortsätta klättringen på karriärstegen. Ett misslyckande är istället signifikativt med ett allvarligt snack med chefen. Motvilligt låter sig Torbjörn övertalas premissen att det är en kortsiktig lösningen parallellt övertalar hon med sin dottercharm sina föräldrar till att ta hand om det 10-åriga munlädret: Conny

Torbjörn känner dessvärre inte till följande fakta: han är inte far till barnet, utan det är nästa huvudperson: församlingsprästen Valdemar. Han är också Eva-Lenas före detta kille och tillika chef i kyrkan. Valdemar är 99 % säker på att han är far till barnet, men Eva-Lena nekar alltid lika bestämt. Församlingsprästens dunkla förflutna som prostituerad och strippa i läderbyxornas förlovade land Tyskland har gett honom ett kall att försöka modernisera kyrkans strikta förordningar. Han jobbar febrilt på ett jätteprojekt som ska vara färdig i juni.

Rogge har en hektisk period framför sig; förutom att vakta målet i en företagsfotbollsmatch också ansvaret att avskeda en person på lagret samt planera firmafesten – dessutom går Conny honom hela tiden på nerverna, han får aldrig vara ifred.

Torbjörn viktiga affärsmöte slutar i moll. Han lyckas med konststycket att bli stämplad som gay på restaurangen samt förolämpa både klientens fru och hans två fula barn. Inte lång stund efteråt ringer chefens sekreterare: direktör Karmjäll vill genast ha ett möte med honom. Utskällningen för sumpad affär uteblir helt istället får han agera smakråd till bossen vilken maskeraddräkt han ska välja på flickscouternas ungdomsfest. Endera djävulsdräkten som han hade på sig när chefen öppnade för Torbjörn eller kanindräkten med jättepenisen – det blev kanindräkten.

Doris och Rogge har ett sommarställe på landet där midsommarafton ska firas. Med sig har de Eva-Lena, Torbjörn, Conny och den lätt handikappade fastighetsskötaren Napoleon. De tog med Napoleon därför att de tyckte synd om honom. Han har varit deras fastighetsskötare så länge de kan minnas. Han blir ibland retad för sin stamning och sin finska brytning dessutom har han en rullator. Rogge är på ett bra humör på kvällen före midsommar efter att ha blivit sentimental med Torbjörn och några helrör. Han har genom några läbbiga spökhistorier skrämt upp Conny ordentligt, då Conny ska gå på utedass lurpassar han på honom med en otäck mask. Vad de inte väntat sig är att den klumpige Napoleon med vit särk och kritvit hudkräm just då faller nerför trappen och skrämmer nästintill de båda till döds.

Vid lunchtid berättar Napoleon om sin osannolikt tragiska barndom och tar ner humöret på alla närvarande. De beger sig sedan till midsommarfirandet där det är lotterier och dans. Torbjörn träffar oväntat sin chef där plåtandes små barn. Han får reda på att chefen vet att han gjort bort sig, men är redo att ge honom en chans till. Torbjörn får i uppdrag att samarbeta med en präst som ska reformera den kristna tron. Medan Torbjörn diskuterar går Eva-Lenas vatten och de måste ta sig till ett lasarett, men ingen kan köra, och ur tomma intet dyker prästen Valdemar upp och erbjuder dem skjuts. Eva-Lena är misstänksam, men har inget val då de inte heller hittar Torbjörn. Rogge oroar sig mer för ifall Eva-Lena har avslöjat hans heliga svampställen.

Valdemars tro på Gud har minskat avsevärt så han går och biktar sig hos en Katolsk präst där han beskriver sitt förflutna och förtvivlan att vara far till ett barn men ändå inte önskvärd. Katolska prästen har det krasst ekonomiskt och langar därför narkotika till de mest drabbade i församlingen. Hans tro har mer övergått till det mer ockulta – han erbjuder Torbjörn en lyckoamulett som hjälpmedel.

Rogge läxar upp sina medspelare efter 11-0 förlusten och visar grundligt vilka som gjort vad för fel. Själv var han bara ansvarig för sista målet enligt honom själv. Torbjörn och chefen träffar sin nya affärspartner. Torbjörn blir mycket glatt överraskad medan Valdemar håller på att smälla av. Den person han avskyr mest ska han en tid behöva samarbeta med; men han måste hålla god min för projektets skull. Tyvärr får sig projektet en riktig törn då byråkrater i sista stund bestämmer sig för att banta ner den storslagna och tilltänkta utbyggnaden

Nästa bakslag står chefen själv för då han bjudit dit kommunalfolk i syfte att ragga pengar till projektet. Han frestas dessvärre att tjuvtitta på från ett hål i sovrummet när den kvinnliga delegaten går på toaletten. Mitt i själva akten tror väl katten Curry att husse leker igen och passar på att bita tag i chefens erigerade penis. Han blir ertappad och satt i häktet. Inga sponsorer ingen Chef till projektet är ett faktum.

Rogge och Conny börjar komma lite bättre överens. Från att förstört Rogges unika frimärkssamling till att se till att Rogge gånger två blivit nedslagen av en arg raggare så ska de nu ut och kasta frisbee-golf med Napoleon. Rogge passar stolt på att testa den dyra nyinköpta systemkameran. Napoleon kastar ett uselt kast och Rogge får frisbeen stenhårt i bakhuvudet och tappar kameran. Han blir inte gladare av att han varit för snål att försäkra den nya kameran. Rogge skyller på kastvindar då hans kast letar sig ner vid vattnet där han blir rånad av två 14-åriga bulgarer. Rogge är ingen modig människa och lämnar över resten av pengarna på direkten. Polisen hittar rånarna, men då har Rogge redan ljugit och överdrivit angående antalet och storleken på förövarna.

Torbjörn och Valdemar jobbar frenetiskt för att hålla deadlinen till invigningen. Den ene stormtrivs med jobbet medan hatet växer sig ännu starkare hos den andre. Valdemar besöker återigen katolska prästen för råd och denna visar mycket större intresse för projektet än för Valdemars problem. Parallellt med firmafesten har tantgänget i kvarteret sin syjunta.  Doris bästa väninna och skvallertanten nummer ett i uppgången: Berit, bestämmer att det ska vara ett sextema denna gång. När likörerna har sinat, kallar de upp en ovetande Napoleon som smakråd. Denne tror att något ska lagas men blir chockad då 6 tanter i underkläder hoppar fram. Det hela urartar och de sexuellt utsvultna tanterna utnyttjar den stackars hjälplöse Napoleon till max. Doris hade vett att ge sig av innan det hände.

Samtidigt på firmafesten visar Rogge traditionsenligt sina impopulära diabilder. Han har alltid varit förtjust i den 20 år yngre Barbro och lägger in en stöt på henne. Barbro visar inget intresse för Rogge men praon Filip har hon större planer för. Rogge hinner i alla fall avslöja att han endast en gång i sitt 35 åriga gifta liv varit otrogen. Han hade sex med kursledaren som föreläste om hur övertygande kvinnor kan vara och han kunde inte göra annat än att hålla med henne om det.

Då var det äntligen dags för invigningen av projektet. Ett antal högt uppsatta gäster är inbjudna till kyrkan. Den katolska prästen som finansierat det hela då kommunen drog sig ur står vid en bod och kränger amuletter och T-shirts med texten ”The Jesus walk on the water tour”.  Valdemar håller ett jovialiskt hyllningstal till de inblandade, men han nämner inte Torbjörns namn. Efter det visar han en videoinspelning från häktet med chefens lyckönskningar. Helt oväntat vänder sig Valdemar till de inbjudna gästerna och avslöjar att det är han som är far till barnet bredvid Eva-Lena – ingen annan. När Torbjörn ber Eva-Lena att dementera uppgifterna så får han inget svar istället sätter Valdemar på en DVD på en storbildsprojektor där han visar en smygfilmning då Eva-Lena avslöjar att det är Valdemar som är barnets far. Det blir knäpptyst i lokalen, kantorn börjar spela en psalm; de inbjudna rör sig raskt mot utgången. Eva-Lena skäller ut en skamsen Valdemar.

Torbjörn åker hem och plockar med det allra nödvändigaste.  Avslutningsvis skriver han ner ett meddelande på en lapp att han kommer tillbaka senare för att hämta resten av prylarna och att en försoning är helt utesluten. Conny är förkrossad då fadern dragit från staden. Han får välja en biofilm för att skingra tankarna och Conny väljer en splatterfilm av värsta sorten till Rogges stora förtret. En vecka senare dyker en påtagligt skäggigare version av Torbjörn upp för att samla ihop sina prylar. Eva-Lena är inte hemma men hon har hjälpt till med packning av väskor och lagt fram hans post. Han hittar ett brev från sin före detta flickvän Irene – Connys mor.  Hon förklarar i brevet att hon gått med i en sanningssekt och blivit tvungen att bekänna gamla synder för att kunna gå vidare uppåt i sektens trappstege. Till sin fasa får han förklarat att inte heller är far till Conny utan att det var resultatet av ett one-night–stand för 11 år sedan, på en av Irenes otaliga föreläsningar. Pappan heter Rogge Skoglund men sanningen har sina gränser så han får inte veta det av mig att han är pappa. Torbjörn kollapsar därefter likt en skadeskjuten grizzlybjörn. Rogge, Conny och Doris är på bion och ser ”Mördarrobotarnas hämnd”. Torbjörn har vaknat till och bestämt sig för att konfronteras med sanningen tillsammans med Rogge och Conny. Ödet ville något annat; en bil i full fart får Torbjörn att väja snabbt, och åker istället över kanten och ner i vattnet. Han tappar medvetandet och följer med bilen ned till botten.

En gladare Conny och lätt chockade Doris och Rogge ska ta varsin korv på vägen hem från bion. Doris står i kön då Rogge och Conny ser att två killar misshandlar raggaren som tidigare spöat Rogge vid två tillfällen. Conny vädjar till Rogge och utan tänka sig för tar han en lämnad mosbricka och för upp den i ansiktet på en av de två. Han får reda på att raggaren har 500 kronor i skuld till dem. Rogge erbjuder honom 1000 kronor dels för att avskriva skulden och dels göra en deal med honom att få slå honom i magen. Han går med på det för 1200 kronor. Conny blir både förvånad och mäkta stolt när han ser Rogge slår ner en av dem för att sedan fly från Rogge.  Raggaren erbjuder dem lift hem och mellan fyra ögon frågar Doris sin man: ”hur mycket blev du tvungen att betala”.   I Skjulet på gården sitter samtidigt Eva-Lena och Napoleon tätt hopslingrade och pratar om gamla minnen. En gnista tänd och dem börjar ömt kyssa varandra.

Continue Reading »
No Comments

Två ofattbara våldstragedier i vårt grannland


Ett angrepp på demokratin, en attack vårt öppna samhälle, på  politiska symboliska institutioner och politiskt engagemang. Till en början proklamerades det ljudligt ut av media att det troligtvis var islamistiska grupperingar som firade 10-års jubileum. Inte långt efteråt utkristalliserades det istället en one-man-show, där gärningsmannen var en tvättäkta norrbagge. Jag personligen tycker att det var skönt att det inte var Al-Qaida eller någon liknande terroristgruppering som låg bakom tragedierna. Det hade troligtvis fått ännu större destruktiva synergieffekter på den globala omvärlden. Om så varit fallet hade polariseringen mellan främlingsfientlighet och lyckad integration spätts på ytterligare och dessutom inneburit ännu mera makt för de mindre demokratiska förgreningar som förorenar Europas politikersfärer.

Det tycks  finnas likheter med den ökända Oklohamabombaren Timothy Mc Veigh som för övrigt avrättades  11 juni  2001, Unabombaren Theodore Kaczynski och det senaste vapenfetischisten  Anders Behring Breiviks. Är detta en cocktaileffekt utav kärlekslöshet? Någon form av stigmatisering?  Har han blivit påverkad av  tv-spel- och filmvåld? Är det en subliminal strategi i syfte att bli någon eller att få bekräftelse, även om det råkar vara något oerhört destruktivt? Vill Anders ha samma status som eventuella förebilder? Handlar det om att bli martyr?  I detta fall tycks uppmärksamhet vara det ord som passar allra bäst in.

I vilket fall som helst var detta gärningar som var så långt ifrån ett rabiat beteende som det bara kan. Betoningen ligger istället på en minutiös  och systematisk planering där allt ifrån polismunderingen, vapenvalen, den manipulativa dialogen till de totalt empatilösa avrättningarna är ultranoggrant planerade. Den kollektiva massakern samt  att han utan motstånd överlämnade sig till polisen tyder på såväl en manisk hängivenhet  till sitt kall i kombination med ett skapligt dysfunktionellt mentalt glapp. Den avledande manövern att dränera säkerheten på och från ön till bomben i Oslo var väl genomtänkt. Precis som han var medveten om vilka praxis som gäller vid terrordåd, då han lyckades legitimera sin polisidentitet för vakterna med förevändningen att förklara för ungdomarna om just tragedin i Oslo.

Innan dåden skickades ett 1500 sidor långt manifest där han uttryckligen själv anser att dåden han nyligen utfört var horribla och fruktansvärda, men absolut nödvändiga med intentionen att göra precis vad som helst för att proklamera ut sitt budskap, sin mission, sitt kall. Parallellt har en 12 minuters lång youtube sammanfattning av dokumentet publicerats. I informationen pekar han bland annat ut såväl Gudrun Schyman som Mona Sahlin som personliga hatobjekt. Kontentan är att han anser att han gör allting som krävs i syfte att förändra Norges ”liberala” flyktingpolitik, och i hans tycke den dysfunktionella  islamistiska koloniseringen.  Anders Behring Breiviks dagbok, som finns med i slutet av hans manifest, avslöjar de senaste nio årens planering inför dåden i Norge. Han vill återinföra  modifierade korståg och uppdatera tempelriddarnas mission, och ser sig  själv som en äkta och renrasig viking. Han beskriver också ett nätverk eller mer en motståndsrörelse på 12 personer där en svensk också ingår vars vision att vinna det inbördeskrig som han anser sig nyligen inlett. Instinktivt känns tidpunkten för planerandet inte bara som en tillfällighet i kölvattnet av vad som hände den 11 september 2001 i New York.  Tur i oturen var att Anders ”endast” mördade 87 stycken ungdomar istället för betydligt flera, då antalet på ön bestod av närmare 600 personer. Det förefaller som hans analytiska och organisatoriska förmågor var betydligt bättre och större än hur han hanterade automatvapnet.

När han väl döms för terrorbrott så lär han få det högsta straffet 21 år. Det ofattbart meningslösa avrättningarna döljer inga rättsliga tvivel vem som är förövaren. Jag personligen är för dödsstraff när fallen är så solklara som i detta fall. Vad är syftet med att försöka återrehabilitera en så sjuk individ tillbaka till samhällets acceptans, när han tillfogat så mycket skada och smärta för offrens föräldrar, släktingar och anhöriga. Det negativa följderna av tragedierna lär troligtvis legitimera snabba åtgärder som inskränker ytterligare på vår personliga integritet. Att förebygga dessa diskrepanser är i många fall liktydigt med mer avlyssning och fler övervakningskameror. Förhoppningsvis leder istället dessa makabra illdåd till en motsatt effekt där istället politiska ambivalenta beslut påskyndas och att enighet mellan  partier och regeringar intensifieras, utan att göra kall på vare sig den personliga integriteten och demokratin.

Flygplansmuseet – nästintill världsunikt teknik- och kulturhistoriskt museum

Mina förväntningar var egentligen relativt låga, då jag  som person helt sonika avskyr allt som har något med motorer att göra. I vilket fall som helst så är det skönt att bara komma iväg ifrån hemmets lugna vrå  genom att bryta vardagsmönstret.  Är man tillräckligt openminded kommer det alltid  något berikande ur en ny upplevelse. Vi var där runt 11.15, och redan då var den rymliga parkeringen välbesatt, vilket tydde på att vi var långtifrån ensamma. Inträdesavgiften var så långt ifrån den ekonomiuppfuckning a´al Dinosaurieutställningen som det bara var möjligt; 50 kronor per vuxen och ungdomar under 19 år gick in gratis. I de tre museumområdena utkristalliserar sig en unik samling flygplan från pionjärtiden till mellankrigen, beredskapen fram till dagens JAS 39 Gripen. Många av dem kan unikt nog enbart ses på Flygvapenmuseumet. De har också en lokal där de 2-3 gånger/år växlar utställningar, vilket öppnar för en aktiv och levande programverksamhet året runt. I Flyglabbet, museets science center, kan man lära sig allt om hur och varför plan överhuvudtaget kan flyga via bland annat flygmattan, flygledarsimulator,  Gripen-simulator.

År 2003 hittades vraket av DC-3:an på Östersjöns botten och lades till sin sista vila i museet i maj 2009, en riktig historisk och politisk upplevelsepärla.  Hela bottenvåningen synliggör den tragiska händelse som skedde 1952 och kronologiskt berättar historien från ögonblicket då den sköts ner av ryssarna till nutid. Paralleller till regalskeppet Wasa är inte långt borta, vilket i detta fall är osedvanligt positivt; jag blir helt enkelt intresserad av att förkovra mig vidare. Utställningen”Om kriget kommer – Sverige under det kalla kriget” berättar om kalla kriget, och hur det påverkade Sverige, politiken och medborgarna på ett mycket intresseväckande sätt.  Det finns också en intressant tillfällig utställning som handlar om katapultstolens historia och design. De hade i tur och ordning arrangerat katapulterna så att man med lätthet såg den tekniska utveckling som skett från flygets bardom till nutida teknologi. Alla sinnena fick chansen till stimulans, vilket gör att man som besökare inte bara behöver blicka upp mot luggslitna plan. Jag tycker också att utländska besökare kunde få ta del av den sparsmakade, tydliga och intresseväckande informationen via utlagda A4-papper på engelska – utmärkt.

Samhällsandan reproducerades genom att synliggöra 50-, 60-, 70- och 80-talet på ett osannolikt kreativt och underhållande sätt. Varje årtionde hade tillgång till tidsriktig hemmiljö genom autentisk möblering och inredning samtidigt som tidsandan applicerades på  dåtidens samhälls- och politiska situation.  En strategi som jag föll pladask för; detaljrikedomen, musiken, ljuset, ytorna,  informationen och kreativiteten hade fått onaturligt stort upplopp att växa fram på. För mig som teknik-dyslektiker skapades en mångdimensionell känsla av holism där inredning, musik, konst med mera också är en stor del av flyghistorien och som är i symbios med samhället som helhet.

Min förförståelse gentemot Flygplansmuseet var hur barnen fiktivt skulle inleda med att attackera de två Widholmska överhuvudena med verbala  orgie av dylika  tjatramsor: ” vi vill hem”, ”hur långt är det kvar”, ”när ska vi köpa glass”, kan vi inte vila”, ”det är tråkigt”, ”orkar inte mera” . De tycker barnrationellt att de första planen är roliga sedan sjunker intresset likt stripteasebarer utan strippor. Jag ville få svar på om de skulle kunna tygla sin otålighet? Hur bra var museet på att tillgodose både föräldrar som barns intressen? Det visade sig  tvärtemot min skepticism att de ansträngt sig optimalt. Jag kunde inte göra annat än att abdikera inför utställarnas fantasifullhet. Det fanns stora ytor för legobygge med plan som huvudtema, kreativa  och spännande experiment, böcker med tillhörande bokhörna. Barn och ungdomar hade verkligen fått sitt lystmäte uppfyllt.

Lyriskt är ett starkt ord, men det var precis så jag upplevde de 2½ timmarna. Shoppen, caféet, restaurangen,  faktarummet och biblioteket är också fräscha inslag som förhöjer upplevelsen samtidigt som det är oaser att kunna förkovra och reflektera vidare. Efter att ha tittat igenom Flygplansmuseet så har det helt klart visat sig inte bara vara ett mecka för flygplansfetischister eller nördar överlag. Har man det minsta historia-, samhälle- eller politikintresse är detta ett ställe man bör söka sig till. Nästa besök  ligger inte alltför långt i framtiden och då åker jag antingen själv eller med min pappa.

Johnny ”Balboa” Hammarström  – the ”man”. the myth, the legend


En av mina äldsta polare är Johnny Hammarström, brorsa till polaren Steffe Hammarström. Det var vi som skakade Palacedansgolvet till grunden. Vi lyssnade på musik, drack hembränt med billig juice eller avslagen cola, spelade taskig poker och drog historier för varandra så det stod härliga till. Våra främsta  invited guests var  framförallt Ante Svennsson och brorsan Klasse samt Steffe Hammarström i sällskap dåvarande flickvännen Monica Karlsson. Johnnys lägenhet på Slottsgatan136  låg inte alls långt ifrån nöjespalatset Palace och innepuben Wasa. Lägenheten blev var bas och de två uteställena våra mål i samklang med en avsluta kvällen med en saftig och alltid lika välkommen dubbelkebabrulle på Drottninggatan, mitt emot Grand Hotel.

Vi var rätt osynkade; Johnny och jag; han blev fullast först och dessutom oväckbarare än en mumie. Senare på kvällen då jag oftast hade få minnesfragment kom Johnny igång på något oförklarligt och nästintill övernaturligt  sätt – från koma till dansgolvshybris. Då var det istället jag som allt som oftast var onåbar, mycket på grund  av ren snålhet och mindre bra alkoholblandningar. Drack som besatt hemma för att slippa spendera surt förvärvade pengar på dylika krogar, något som resulterade i ett destruktivt beteende genom minnesluckor, provokativt- och irrationellt utelivsleverne, dock utan inbyggd våldsbenägenhet som tur var.

Johnny, jag själv, bröderna Ante & Klasse Svensson hade också det gemensamt att vi länge spelade i samma fotbollslag. Landsortslaget Vikbo IK i division 7  och metropolen Östra Ny cirka 3 mil från Norrköping var vår hembyggd. Vår hemmaplan rymde förutom vackra vyer, stora fält med självbetande kor och ett primitivt utedass. Det var ingredienser som gjorde många stadsbor och individer med utländsk härkomst instinktivt ofokuserade och skrämda. Det var troligtvis den aspekten som gjorde att vi vann några matcher överhuvudtaget de första fyra åren. Johnny var vår spexade målvakt medan jag själv inledde som striker för att sedan degraderas till stabil backkoloss. Trots Johnnys relativt kraftiga kroppshydda var killen osannolikt snabb – de första viktiga metrarna. Hade VM i 20 meter funnits hade Johnny definitivt haft en framtid som sprinter.

Gemensamma och mycket minnesvärda  resor som vi genomfört är bland annat: London, Mallorca och Köpenhamn samt ett antal fragmentariska Ålandsresor. Johnny träffade sedermera lärarinnan och tillika bonntjejen Karina som nu varit ihop med i hela  20 år. Efter den sammanslagningen reducerades festandet från 100 procent till typ 2 procent. Paret har framavlat de trevliga barnen Sara 19 år och Emil 17 år. Familjen bor sedan 16 år tillbaka i lummiga och lantliga Östra Ryd. Vår familj brukar 1-2 gånger per år hälsa på The Hammarströms, och det sker i symbios med en rejäl grillning och efterrättssmörgåsbord. Johnny har varit med i herrklubben Friends for life club (FFLC) som jag startade för 11 år sedan. Han tillhör topp 3 med mig och Stefan som nästintill inte missat en ända träff sedan starten. Hos oss går han lite käckt under epitetet ”Glufs-Glufs” på grund av hans omättliga aptit och neandertalistiska bordsskick eller snarare bristen på sådan. Det är egentligen  inte han som behöver haklapp, utan de två bredvid och den stackare som får bordsplaceringen mittemot.

Johnny är den största 80-tals dogmatikern jag mött och troligtvis kommer att möta både i detta som kommande liv. Det som inte är från 80-talet existerar inte. Jag blev väldigt förvånad då MR hammarström nyligen inhandlat en splitterny smartphone. 80-tals fetischismen är nära kopplat  till  Europas  mest konservativa musiksmak. Fortfarande går Sandra, Alphaville, Modern Talking, Survivor, Rickard Marx, Lilli & Sussi, Tomas Ledin och Freda varma på den antika skivspelaren.  Johnny jobbade förut länge på Ica, men sedan 6 år tillbaka är det huvudkonkurrenterna  Hemköp i Söderköping som gäller. Hans arbetsuppgiftsnisch är agera köttmästare där styckning är en av huvuduppgifterna

.

Jag, Hanna och Frida begav oss via Gamla Övägen till minibonnsamhället Östra Ny. Såväl Steffes tjej Linda och min fru jobbade kväll, så de kunde inte följa med. Steffe hade med sig yrvädret och ögonstenen Felicia. Vädret var långtifrån ett optimalt grillväder, men deras altan hade som tur var både tak och infravärme. Barnen brydde sig inte nämnvärt om regnet, utan hoppade euforiskt vidare på studsmattan i minst 3 timmar.  Nostalgisnack blandat med semesterplaner och barnuppfostran avhandlades innan några parti kubb spelades. Senare på kvällen så serverade Karina  en gudomlig kladdkaka toppad med grädde samt chips och godis.

Min alkoholkonsumtion stannade på 5 öl och ett glas whisky, vilket var precis lagom däremot var min sockerkonsumtion desto större. Barnen borde ha varit slutkörda efter allt hoppande, i alla fall tilldragit sig någon form av benhinneinflammation, men så blev inte fallet. De adrenalinstinna liven hölls sig  på benen ända tills 11-slaget. Då var det dags för borsta tänderna processen, och lägga sig tillrätta processen i Johnnys ökända och mycket spartanska husvagn från tidigt 70-tal. Det ihållande regnet piskade fram ett crescendo av blöta tonarter. Det är mysigt i någon timme, men när det hypnotiska  trummandet fortgår bildas istället en kontraproduktiv känsla, då sömnen inte riktigt tycktes  infinna sig. Jag hade dessutom tillgång  till en enerverande  och troligtvis giftig insekt bakom min rullgardin, 5 cm från huvudkudden. Det periodvisa oljudet fick mig att tänka på en oförutsägbart outsourcad tinnitus

Marie & Mats Tennbröllop dvs varit gifta i 10 år

Vi firade detta genom att äta libanesisk plockmat så kallad Meze på just restaurangen Meze. Detta var för övrigt andra gången som jag och Marie besökte restaurangen. Grunden i deras matlagning härstammar från civilisationens vagga: det forna Mesopotamien, och i synnerhet det libanesiska köket. Utbudet på vegetariska rätter är stort då det är en naturlig del i den orientaliska kulturen. Meze är samlingsnamnet för de många kalla och varma smårätter som utgör basen i Mellanösterns matkultur. Mezerätterna är delar av en helhet som i sin tur är en livsstil och ett sätt att umgås på. Meze är allt från en enkel fika till en omfattande flerrättersmåltid. Vi tog deras prisvärda 15 rätters Meze. Först kommer de kalla smårätterna in sedan resten av delikatesserna. Det är en imponerande och färgsprakande syn att skåda precis som det är att äta upp det mastiga orientaliska smörgåsbordet. Meze erbjuder sina gäster en specialkonstruerad matlåda där allt som inte mäktas med kan läggas. Det kallar jag bra service och dessutom ett ytterst effektivt miljötänk.

Antal år som gifta

1 Pappersbröllop
2 Bomullsbröllop
3 Läderbröllop
4 Blomsterbröllop Fruktbröllop
5 Träbröllop
6 Sockerbröllop
7 Yllebröllop Ullbröllop
8 Bronsbröllop Gummibröllop
9 Linnebröllop Pilbröllop
10 Tennbröllop (Jämför 20 år)
11 Stålbröllop
12 Sidenbröllop Silkebröllop
12,5 Kopparbröllop
13 Spetsbröllop Knypplingsbröllop
14 Elfenbensbröllop
15 Kristallbröllop
16 Fjäderbröllop
17 Silkesbröllop
18 Satinbröllop
19 Galonbröllop
20 Porslinsbröllop Jutebröllop
21 Nylonbröllop
25 Silverbröllop
26 Korkbröllop
30 Pärlbröllop
31 Mahognybröllop
35 Korallbröllop
40 Rubinbröllop
44 Ametistbröllop
45 Safirbröllop
50 Guldbröllop
55 Smaragdbröllop Sälbröllop
60 Diamantbröllop Järnbröllop
65 Krondiamantbröllop Järnbröllop
70 Järnbröllop Stenbröllop
75 Atombröllop Diamantbröllop Järnbröllop

Det ska väl bara jävlas

Likt den IT-dyslektiker jag är så behövs det inte mycket som skakar om min tekniska sfär. I detta fall hade den dysfunktionella tekniska processen subtilt inletts med ett eskalerande glappkontakt mellan högtalarna och den stationära datorn. Harmon kardon står i mina ögon för kvalitet, design och funktionalitet. Tyvärr höll bara denna estetiska tekniktingest i 1½ år. På något sätt känns det som tillverkarna uppfinner prylar vars livslängd ska hålla några månader över garantitiden. Det blå ljuset som aldrig skulle slockna gjorde detta då jag drog ytterst irriterat i sladdarna i jakten att skapa jämvikt mellan den vänstra och högra högtalaren. Jag blev bestört och drog till några grannar för några second opinions, dessvärre verkade den totalt stenkörd. Min ögonsten kostade mig runt 1500 kronor, en summa som tillhör en materiell ekonomisk gråzon ifall den går sänder. Det är enligt ingen idé att laga den då det i stort sett kostar lika mycket att laga den som att köpa ny – frustrerande. Jag är dock 93 % säker på att det är ett otroligt lättlagat fel som hämmade superljuder från att komma ut. Problemet är att jag själv inte innehar den välbehövliga teknikkompetensen, och inte heller de jag känner. Då återstår det bara att gå till en verkstad där det troliga svaret är: ”köp en ny, det lönar sig inte att laga den”. Jag var inställd på det svaret när jag äntrade Alina Systems välbekanta trösklar. Därför hade jag med mig 1500 kronor i syfte att köpa ett likvärdigt system. Det blev till sist en Logitech speaker system Z623 för 1499 kronor (995 kronor på Elgiganten såg jag någon dag senare).

  • THX-godkänt
  • Stereo och baselement (2.1)
  • Flera ingångar

Enligt Tobbe säljaren så var det troligtvis ännu bättre ljud i Logitech ljudmonster, än den jag nyss mentalt begravt. Jag var skeptisk till hans rabiata försäljningstrick, men ändå förhoppningsfull att hans försäljningsprofetia skulle uppfyllas. Det visade sig att han faktiskt hade fullkomligt rätt; ljudet var gudomligt för dem pengarna. Till och med jag klarade att installera ljudmanickerna utan några som helst problem, och det fungerade också vid första försöket. Det är konstigt vad tomt och tråkigt det var utan musik när man sitter framför datorn och jobbar eller bara surfar runt. Spotify har onekligen förändrat mitt sätt att lyssna på musik. Det händer allt som oftast att jag spelar musik som jag nyligen köpt på cd. Då blir i alla fall jag ambivalent om det överhuvudtaget är möjligt att  fortfarande tillhöra skaran av Ginzas trognaste och bästa kunder.

Pappsen och Mats besökte Östergötlands Skansen


Gamla stan i Linköping är onekligen ett osannolikt levande friluftsmuseum. Att vandra omkring i svunna tiders miljöer med tidsklädda aktörer som spontant beblandar sig med gästerna är minst sagt en trevlig upplevelse. Vi började med att besöka Apoteksmuseet, för att sedan  bege oss till Skolmuseet och avslutningsvis titta in i Polismuseet. Där mellan fikade vi på genuint pittoreska Dahlbergs café där två läckra Budapestbakelser utan problem slank ner. Här finns verkligen något för såväl män som kvinnor, barn som pensionärer och för alla intresseinriktningar. För godissugna är Cloettas chokladbod ett måste, för sockeravhållsamhet något att raskt passera. Det är lärorikt, informativt och varierat att göra en resa i tiden, utan att behöva känna sig som en museibesökare. Kullerstensgränderna, de autentiska trähusen och de kulturhistoriska trädgårdarna som omgärdas av skog skapar tillsamman en underbar helhet som jag som turist helt enkelt måste abdikera för. Friluftmuseet Gamla Linköping består av tre delar förutom småstadsidyllen inhyses naturreservatet Valla samt Valla fritidsområde. Ett koncept som sagt har något för alla.

Pappa hade alltid velat se sitt gamla I4 där han gjorde värnplikten på det glada 50-talet. Jag själv gjorde om samma bedrift, men på det glada 80-talet. Det var för övrigt 7½ mentalt djävulskt påfrestande månader. Vi åkte förbi den vackert belägna fotbollsarenan som fick minnen att åter komma till liv. Det var där jag i stort sett missade öppet mål på nära håll i den exceptionellt  prestigeladdade matchen mot A1. Den missen några minuter innan domaren blåste av matchen blev dyrbart för vårt lag, då vi inte lyckades framkalla en förläggning.  Jag fick leva med detta ödesdigra misstag under resterande tjänstgöring. Det innebar dessutom fler obekväma och otrevliga arbetsuppgifter. Vem säger att inte fotboll är på blodigt allvar?

Garnisonen är numera en stadsdel i Linköping , som tidigare var platsen för de två, militära förbanden  Livgrenadjärregementet (I 4) och,Svea artilleriregemente (A 1), vilka lades ner 1997.I området återfinns idag bostäder, skolor, fritidshem, dagligvarubutik, kontor med mera. Där ligger även myndigheter som Linköpngs Tingsrätt, Polisen, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Statens kriminaltekniska laboratorium. I västra delen av området finns ett adekvat Garnisonsmuseum. Huvudbyggnaderna står kvar precis som vi mindes det fast modernt uppgraderade på ett estetiskt positivt sätt.

Träning och tävling

Mina hälsenor är ett kapitel i sig självt. Grundstommen förefaller vara alltför bräcklig för att fortsätta att nöta och mala 3 milare på dåligt underhållna asfaltsvägar. Jag får som sagt koncentrera mig på att högst springa 1½ milare med intentionen att klara av en halvmara på en godkänd tid, helst med ett slaget rekord i bagaget. Att jag slog mitt personliga rekord i Bratislava i från Göteborgsvarvet i mitten av 2000-talet är en sporre av rang. Tanken är att försöka träna i ett 4.45 min/km för att vänja kroppen vid detta relativt höga tempo med målet att dels kapa mitt rekord från u1 timme och 44 minuter, dels komma under 1.30. Som sagt hälsenorna är bromsklossar i denna visionsprocess, och jag märker implicit  av att jag slarvat med de fundamentalt viktiga tåhävningarna, och istället bara öst på med squash och löpning; det håller helt enkelt inte i längden. Denna vecka bestod i vilket fall som helst av 5 pass som höll på i 276 minuter.

Continue Reading »

No Comments

Cineasthörnan

17 juli, 2011 by

Pixel – Eskapism

Ta en nypa Twilight, två nypor Predator, ta bort vampyrerna så har ni huvudhandlingen i filmen I am number four. Målgruppen som filmmakarna vill nå ut och erövra är de naiva Twilightfolket. John och hans vapendragare Henri flyttar  likt jagade flyktingar från stad till stad i syfte att inte bli hittade av de ondskefulla förföljarna. Han blir alltid tvungen att maskera sina utomjordiska krafter från utomstående jordbor. Tre av nio  av hans art har jagats och dödats, nu står han i tur: nummer fyra. Förutom  målgruppsperspektivet fick jag två känslor under filmens gång. Dels att I am number four hade en tydlig 80-tals feeling över sig -  på ett negativt sätt. Dels så kändes filmen som ett pilotavsnitt  med syftet att vara underlag för en fortsättning. Jag har svårt att se att bagatellen kommer att få en sådan; det är helt enkelt inte tillräckligt bra.

Jag som växte upp med heavy metal och dessutom samlar på hårdrock har självklart Anvils 3 första plattor: Hard´n heavy (1981), Metal on metal (1982) och Forged in fire (1983). Sedan bidde det av någon anledning inga fler Anvilplattor Den anledningen finner man troligtvis i den osannolikt tragikomiska, men ändå euforiska berättelsen om de två barndomspolarna  Robb Reiner och ”Lipps” som hade ett band ihop när de var runt 15 år. De slog dessvärre aldrig igenom ordentligt likt många av deras kollegor som är stora idag. Bandet fortsatte ändå trots oändliga motgångar att leverera nya plattor och att spela på småställen. Hängivenhet för genren är väl ledordet för de två barndomskompisarna. Då var de 15 år, nu är de närmare 55 år, men brinner fortfarande för bandet, men kanske lika mycket av revanschlusta. I sin nördtragikhängivenhet är The story of Anvil en fantastisk berättelse om vänskap, hopp och tro samt hur bandprocessen påverkar medlemmarnas familj.

Natalie Portman är magnifik i rollen som den till en början pryda och hyperkontrollerade Nina, som får rollen som de två huvudkaraktärerna i Tjajkovskijs klassiker Svansjön. Balettregissören anser dock att Nina inte är tillräckligt svart,  och saknar såväl  mörker som lust, vilket krävs för rollen som den svarta svanen. Nina som redan pressat sig själv hårt tappar därefter fattningen, utvecklar paranoia samt börjar hallucinera. Ett tillstånd som ger den lekfulla  regissören Aronofsky (PI, Requiem for a dream, The fountain, The Wrestler) tillfälle att dränka Black swan i audiovisuella effekter. Nina Sayers paranoida och schizoida tendenser förstärks av klaustrofobiska korridorer bakom balettscenen och den trånga lägenhet hon delar med sin  subtilt kontrollerande mamma.Vincent Cassel (1966, Paris, Frankrike: Shrek, Irreversible, Derailed) gör sin balettregissör med en lagom dos slemmighet, som tillåter oss att avsky eller hylla honom för de friheter han tar sig med dansöserna, men ändå förstå hans passion inför baletten. Jag tycker att det periodvis blir komplicerat att skilja på  vad hennes omgivning egentligen gjort och vad som är ångestframkallade hallucinationer. Detta  modifierar Black swan från drama till en effektiv och  oförutsägbar thriller. I vilket fall är Black Swan en  en estetiskt mycket vacker film om än otroligt sorglig. Black swan är så lång ifrån en förfest film som man kan komma.

Tio oscarnomineringar, bland annat i tunga kategorier som Bästa film och Bästa manliga skådespelare talar väl sitt tydliga språk; förväntningarna på True Grit är med all rätta väldigt höga. True grit är för övrigt en remake från 1969, då med John Wayne i huvudrollen.  Den lillgamle 14-åriga Mattie Ross är fylld av hämndbegär efter att hennes far dödats när han försökte stoppa en anställd. Mattie tar sin fars död på allvar, och hon vill att Tom Chaney ska betala med sitt liv för vad han gjort. Hon anlitar den enögde, grymme och försupne sheriffen/bounty huntern Rooster Cogburn (Jeff Bridges). Tillsammans ger de sig av efter Tom Chaney som flytt ut i indianterritoriet. Tom Chaney spelas för övrigt av Josh Brolin (1968, Los Angeles, USA: The dead girl, Planet terror & Grind house, No country for old men, Milk)Matt Damon spelar  den hedersvärdige Texas rangers La Boeuf. Det är en underhållande och vacker film på flera sätt, inte minst vad gäller scenerierna och fotot. Jeff Bridges (1949, Los Angeles, USA: Starman, Fisher king, The big Lebowski, Arlington road, K-pax, Crazy heart) är fullkomligt lysande och går från klarhet till klarhet såhär på ålderns höst. Detta är en klassisk cowboyfilm utan krusiduller, och betraktad ur det perspektivet är den helt fantastisk. Det är en genre som jag jag alltid varit svag för och hoppas i och med True grit får en välbehövlig renässans.

The Fighter med två av mina absoluta favoritskådisar Mark Wahlberg (1971, Boston; USA: Boogie nights, Three kings, The perfect storm,  We own the night, The Departed, Shooter) och Christian Bale (1974, Hawefordwest, Wales: American psyco, The Machinist, Batman begins, Public enemies, Harsh times) i de ledande rollerna. I The Fighter skildras den sanna historien om de två boxande halvbröderna, Dicky Eklund och Micky Ward, och deras kamp mot sig själva, mot omvärlden, med varandra. Den pensionerade boxaren Dicky, tränar sin bror och lär allt han kan med hopp att Mickey ska lyckas bättre än han själv gjorde. Dicky har dessvärre grova missbruksproblem som har pågått under en lång tid och kommit att påverka hans eget liv, familjens och sist men inte minst Mickeys själv. Han kontrolleras dessutom hårt av sin familj och låter dem avgöra vad som är bra och inte bra för hans karriär, något som sätter hans egen vilja i skuggan. The fighter hade kunnat heta The Boxer, men gör det inte eftersom det aldrig handlar så mycket om kampen i boxningsringen som kampen mot livet. Filmen låter mig också besöka crackkokainets destruktivaste vrår,  för att sedan ta mig upp till den plats där livet blir som mest meningsfullt – att bli fri från det. Detta familjedrama visar också att verkligheten är bästa manuskällan att ösa ur. Skådespeleriet är klanderfritt, och jag tycker att Christian Bale gör en mins lika stark insats som i The Machinist.

The Eclipse är en irländsk spökhistoria och kärleksdrama som handlar om en tvåbarnsfar som nyligen mist sin fru. Han börjar se syner av sin levande far som han inte kan förklara. Han tyr sig successivt till en gästförfattarinna som skrivit en bok i ämnet, något han inte är ensam om.  I minst sagt pittoresk miljö via katedraldominerande staden Cobh i Cork utgår denna sävliga och lågmälda berättelse. De autentiska  miljöerna lyckas verkligen med att skapa en isolerad som lite klaustrofobisk stämning, vilket är grundläggande i syfte att helheten ska kunna tas på allvar. Ciaràn Hinds (1953, Belfast, Northern Ireland: Ivanhoe, Calender girls, Toad to perdition, There will be blood) innehar huvudrollen som den grubblande änklingen. Aidan Quinn (1959, Chicago, Illnois, USA: Benny & Joon, Legend of the fall, Michael Collins) spelar den gifte, arrogante och halvt deprimerade stjärnförfattaren. Det här är en film som påminner om när man som barn plöjde igenom spökhistorier på löpande band – på kvällen. Genuint, avskalat och mysigt otäckt.

Om The Eclipse  var en spökhistoria så är Insidious en spökskräckfilm. Vem eller vad är det som jagar familjen, och vad vill detta något egentligen? Redan i öppningsscenerna då förtexterna rullar ges det smakprov på i princip allt du känner igen från skräckens värld: mystiska fotspår, läskiga tanter i spegeln, skrikande stråkar…. Det mesta från exempelvis “Poltergeist”, “Paranormal Activity”, “Huset som Gud glömde” och tusen andra liknande filmer vidmakthålls och reproduceras effektivt. Bitvis är det riktigt obehagligt och det bjuds på några uppfriskande hoppa-till-scener också. Lite humor har man också kostat på sig, i form av tre spökjägare som ska utdriva hemskheterna ur deras äldsta son som blivit besatt. Fadern spelas av Patrick Wilson (1973, Norfolk, Virginia, USA: Lakeview terrace, Passengers, Watchmen), modern spelas av Rose Byrne (1979, Balmain, Sydney: Star Wars: episode 2, 28 weeks later, Sunshine, X-men first class, Knowing) Den 4/5 delen av filmen blir dessvärre för långdragen, tillkrånglad och ointressant, något som drar ner helhetsbetyget. Denna uppdaterade poltergeistkloning har sina moment, men som sagt för mycket av det goda kan sänka den bästa film – lagom är bäst.

The Rite är svenske Mikael Håfströms 4:e Hollywoodrulle; de tidigare är Derailed, 1408, och Shanghai. Han är mannen bakom Ondskan, dyrken till Hollywood. Mikael ligger också  bakom Hassel, Vendetta och Strandvaskaren. The Rite handlar om Michael (O’Donogue) som är en livsbitter ateist och egentligen bara vill komma bort från sin mindre empatiske  far (Hauer). Kyrkan däremot ser en stor potential i honom, även efter att ha försökt hoppa av sin prästutbildning. Han  övertalas dock av skolans rektor att resa till Rom och studera exorcism. Där fortsätter han sitt tvivelältande, tills han möter den oortodoxe jesuitprästen Lucas Trevants (Hopkins). Filmens tema är ambivalensen och vacklande mellan att tro och att tvivla. The Rite  är baserad på en ”sann” historia, vilket  troligtvis reducerat skrämselprocessen, vilket i detta fall är  både ovanligt och befriande. The Rite är mer ett exorcistdrama, där inte djävuls-utdrivnings-klyschorna staplas på varandra. Kul att se Rutger ”Liftaren” Hauer igen, han har verkligen inte medverkat i några riktiga filmhits de senaste 7 åren. Svensk regissör och skådisar från Holland, Irland, Brasilien, England, Wales, Italien – en eklektisk nationsgryta med andra ord. Solida Anthony Hopkins och underbara Alice Braga filmiska närvaro förhöjer en godkänd film.

Continue Reading »
No Comments

Att använda sina kokböcker på ett smart sätt

I stort sett i alla tv-kanaler har någon form av programinslag där dylika matlagningsgurus avlöser varandra och synliggör sina favoritrecept. I Sverige i slutet av 50-talet startade tv- kockpionjären Ria Wägner en mattrend via programmet ”Hemma”, något som numera är vardagsmat i svenskarnas tv-ruta. Stafettpinnen togs 40 år senare över av Tina Nordström, för att sedan fullkomligt explodera medialt. I SVT som i ”Nyhetsmorgon” är maten ett indoktrinerat tema; nästan lika vedertaget  inslag som vädret. Parallellt släpps det tusentals böcker där kända som okända förmågor nischar sin matkost eller dietvariant. Det har blivit på mode att låta personer som vanligtvis inte förknippas med matkonst släppa en egen bok eller få ett egen matshow som Plura och Per Moberg.

Jag älskar kokböcker, men upptäckte mot min vilja  att de flesta var lika oanvända  som när jag köpte dem. Det var en barriär som hindrade mig att gå från att bli sugen till att inse att det helt enkelt blev för jobbigt att tillaga recepten. När jag väl rannsakat mina dysfunktionella skuggsidor så var det dags att implementera in en strategi som löste upp tillagningsdiskrepansen. Indirekt var jag väl medveten om att jag inte klarade detta på egen hand i ett längre perspektiv.

Jag ville undvika stress och krav som gjorde att processen avstannar och sedermera successivt rinner ut i sanden. Har man 1 vecka på sig att hitta spännande recept, inhandla råvarorna och inte ha subtila  krav att fixa recepten en särskild dag så reducerades chanserna att misslyckas. Efter problemlösningsprocessen stod kriterierna  helt klara. Jag hade ansvar för 1 vecka att fixa en efterrätt och en middag, min fru stod för nästkommande vecka, det vill säga varannan vecka. Det fick inte heller vara samma recept, utan hela tiden en nytt sådant däremot så var det helt legitimt att göra 577 olika äppelpajer om de baserades på olika recept så att säga. Givetvis räcker det med en smärre ingrediensförändring, för att skapa ett nytt sådant, men ändå.

Matbetyg

7. Fulländat

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat.

För att rutinerna skulle få  100 procent fotfäste och reproduceras tills vi typ dör, så skapade jag några underlättare som exempelvis en betygsskala från 1-7. Jag skrev också ner alla recept, betyg, vem som gjort dem och vilka huvudingredienser som ingick och när de gjorts. Syftena var helt sonika att dels synliggöra recepten, dels hålla reda på vilka recept som lagt till handlingarna. De recept som fick en 4:a och uppåt hamnade i en annan lista; den lista på recept som vi verkligen ville göra om någon mer gång. Recept som fick betygen under 4:a reducerade till papperskorgs periferin.

Det är dock få recept som hamnar under betyg 3 just på grund av att vi väljer ut ett recept som ser goda ut i teorin. I värsta fall kategoriseras receptet under betyg 2, det vill säga inget speciellt, men som sagt det tillhör ovanligheterna. Jag publicerar 2005 och 2006 års recept, men matstrategin är fortfarande i allra högsta grad levande. Ibland så ruckar vi (jag) på reglerna genom att Marie gör fler recept i rad av olika orsaker, vilket är en viktig flexibel kugge. Ibland är det precis tvärtom beroende hur vardagssituationen för tillfället ser ut. Marie är ändå den gjort flest recept; 60 vs 40 procentuellt. Sedan starten 2005 har vi tills nu 2014 producerat 888 efterätt- och middagsrecept, och som det känns nu kommer vi att fortsätta många år till med denna utmärkta matstrategi.

Jag har personligen gått från enbart matfrossare till gourmand. Min matutveckling har givit mig självförtroende i köket att våga göra precis vad jag känner för. Jag har dessutom lärt mig osannolikt mycket om exempelvis kryddor och olika smaksammansättningar. Att skapa mat när man anser sig ha tid till resten av familjen är faktiskt en riktigt lustfylld tillställning som tillfredsställande kan kombineras med att lyssna på radiosporten, på ny bra musik och gamla klassiker. Ibland smuttar jag på lite vin, Sambucca eller tar några öl, men oftast inte.

De sista 20 veckors perioden har präglats att vi  reducerat, pasta, ris, potatis och smörgåsar. Det är onekligen mer fokus på röror, grillat, sallader och dylikt. Barnens matvanor är lika oförutsägbara som  Sveriges VM-kvalmatcher. Vårt krav är att de åtminstone måste smaka på maten därefter brukar plan-B sättas i verket. Det kan vara en annan sås eller samma rätt fast med mindre kryddor och så vidare. Jag tror ändå det är viktigt att barnen får testa nya smakupplevelser, i syfte att rusta dem visare till allätare. Jag själv var väldigt bortskämd som barn och är fortfarande ruskigt kostinfantil; här tolereras inga skaldjur, svampar, lever, grisfötter och dylikt. Det är dessvärre rätt sorgligt när det bjuds på finmat  som lax, sill och räkor.

Receptlista ”varannan vecka”  2005-2014

Den ansvariges uppgift är att ombesörja att leta fram en ny huvudrätt & efterrätt och se till att alla ingredienser finns hemma samt planera när äta dem och tillaga dem.

V.28 Mats 3/7                      Marinerad kycklingsfilè med majs & paprika

V.28 Mats 5/7                     Jordgubbsparfait.

V.29 Mari 3½/7                  Matpaj äpple/bacon/curry paj med vanlig sallad

V.29 Mari 4/7                      Bananpaj med marsànsås

V.30 Mats 3½/7                  Fläskfilèmedaljonger med aprikos & äppelsås

V.30 Mats 4/7                     Hallontoppad Pannacotta (mkt söt)

V.31 Mari 3½/7                  Indisk kycklinggryta med aprikoser & kardemumma

V.31 Mari 4/7                      Glasspacho med hallon & banan & honung mixer

V.32 Mats 3½/7                 Kyckling med basilikatagliatelle & soltorkade tomater

V.32 Mats 3/7                     Hallon & vinbärsglass

V.33 Mari 4½/7                 Röd lins och äppelsoppa (mustig & smakrik)

V.33 Mari 4/7                     Gotländsk saffranspannkaka (risgrynsgröt)

V.33 Mari 7/7                     Hallonparfait med varma hallon

V.34 Mats 3½/7                 Kyckling & smörstekta rotsaker & apelsinsås & Grand Marnier

V.34 Mats 3/7                     Päron under mintchoklad med vispgrädde

V.35 Mari 3½/7                 Fläskköttscurry & ris

V.35 Mari 4½/7                 Lyxig Chokladmousse, mörk choklad & 2 msk mörk Rom

V.36 Mats 4½/7                Trenette col pesto (orginalpesto från Ligurien)

V.36 Mats 4/7                     Punschparfait med varma hallon

V.37 Mari 4/7                     Ost & jordnötsbiff med gräddsås och klyftpotatis

V.37 Mari 3/7                     Äppeltårta med creme fraiche och vaniljgräddglass

V.38 Mats 3/7                    Kesokaka med jordgubbssylt

V.38 Mats 4/7                    Etiopisk Kycklinggryta ink ägg & jordnötter

V.39 Mari 4/7                    Kyckling & majssoppa med pasta

V.39 Mari 2/7                    Blåbärsbrylé, exceptionellt sött

V.40 Mats 4/7                    Potatis & kikärtsgryta

V.40 Mats 3/7                   Citronsemifreddo med egen lemon curd & maränger

V.41 Mari 4/7                    Nachotallrik med köttfärs

V.41 Mari 5/7                   Chokladkaka med chokladkräm och hela hallon

V.42 Mats 4½/7              Indisk kycklingcurrygryta

V.42 Mats 3/7                   Hannas franska äppelkaka inkl. äppelmos & mandelmassa

V.43 Mari 4/7                    Färsgryta med banan och grönsaksris

V.43 Mari 3½/7                Hallon/banan smoothie & Kivi/banan smoothie (3/7)

V.44 Mats 4/7                    Kasslerlåda med bananer, keso, potatis och ost i ugn

V.44 Mats 3½/7               Chokladtårta med apelsinskal och grädde

V.45 Mari 4/7                    Skink & fläskött & persikogryta med cous-cous

V.45 Mari 3/7                    Mini blåbärspajer med vaniljsås

V.46 Mats 3½/7               Kassler & basilikasås med färsk pasta och senap

V.46 Mats 4/7                    Jordgubbs & Limepannacotta

V.47 Mari 4/7                    Kina gryta med fläskfilé, apelsinsaft, ingefära

V.47 Mari 5/7                   Cheesecake med digestivkex, philadelphiaost

V.48 Mats 3½                   Köttfärsgryta med kidnybönor, rött vin

V.48 Mats 4½                   Glass och marängsockerkaka i ugn med varma hallon

V.49 Mari 5/7                   Curryfalukorv med tomatröra & majs i ugn med potatismos

V.49 Mari 4/7                   Quesadilla med fyllning parmaskinka och Cheddarost

V.49 Mari 4½/7               Chokladmousse med päron & passionsfrukt i sockerlag

V.50 Mats 4/7                   Kycklingfilé med tomat & paprikasås

V.50 Mats 3/7                   Cheesecake med Philadelphia, vit choklad, mandelmassa & bär

V.51 Mari 4/7                    Tomatsås med skinka & bacon, cremefraiche med ris

V.51 Mari 4/7                    Äppelpaj med vaniljsås

V.52 Mats 3/7                   Teriakykyckling med het jordnötssås och nudlar

V.52 Mats 5½/7              Tinas vetepaj med päron & hallonfyllning

2006 

V.01 Mari 4/7                      Ryggbiff med citronpotatis och vaniljkryddad gräddsås

V.01 Mari 4/7                      Saffransbutterkaka

V.02 Mats 3/7                     Äppelostkaka

V.02 Mats 4/7                     Currypasta med äpple och bacon

V.03 Mari 4/7                     Friterad panerad torskfilè med ungsmos & hollandaissås

V.03 Mari 3/7                     Lyxig kladdkaka med grädde

V.04 Mats 4½/7                Tagliatelli Alfredo: parmesanost, smör och grädde

V.04 Mats 4½/7                Marängsviss med frukt grädde och chokladsås

V.05 Mari 3½/7                 Fläskfilé med currysås och banan och ris

V.05 Mari 4/7                      Fläskfilé med currysås och äpplen och ris

V.05 Mari 3½/7                 Choklad och hallonskum

V.06 Mats 5/7                    Baconlasagne

V.06 Mats 5/7                    Fruktsallad: banan, äpple, päron, vindruvor & varm vit choklad

V.07 Mari 3½/7                 Vegetarisk lasagne med keso

V.07 Mari 5/7                     Aprikosglass med hallon

V.08 Mats 3½/7                Chilli con carne

V.08 Mats 6/7                    Amerikansk citronpaj

V.09 Mari 4/7                     Kubansk kyckling: ris blandat med cashew, bönor, banan, ägg

V.09 Mari 3/7                     Mandelmassafyllda persikohalvor i ugn med hallon

V.10 Mats 3½/7                 Gratinerad curryfilé (banan, paprika) med ris

V.10 Mats 2/7                     Stallmästarkaka: ströbröd, kakao, äppelmos

V.11 Mari 3½/7                  Maries köttfärssås med äpple, majs, gröna linser

V.11 Mari 3½/7                  Fyllda pannkakor med frukt, chokladsås och vaniljglass till

V.12 Mats 4/7                     Linsgryta: morötter, tomater, lök

V.12 Mats 3/7                     Smulblåbärspaj med vaniljsås

V.13 Mari 3½/7                 Egen klyftypotatis, parmachicken nuggets & basilikasås

V.13 Mari 3/7                     Smala kesella chokladbollar/ All-bran energy bars

V.14 Mats 3½/7                 Ost & tomat bakad kycklingfilé (dragon & basilika)

V.14 Mats 2½/7                 Varma bananer under daimtäcke, grädde & citron och glass

V.15 Mari 2/7                      Pasta med tomatsås & linspanna med purjolök

V.15 Mari 2½/7                  Blåbärsmuffins

V.16 Mats 4/7                     Äkta italiensk risotto med kyckling

V.16 Mats 4½/7                 Glass med Maries chokladsås och banan

V.17 Mari 3½/7                  Paprikasoppa med pasta

V.17 Mari 4/7                      Pannkakstårta: jordgubbar, jordgubbssylt & grädde

V.18 Mats 4/7                     Ugnspannkaka med bacon, banan och äpple

V.22 Mari 4/7                     Färsk pasta och baconsås ink. curry & purjolök

V.23 Mats 5/7                    Färsk pasta & äkta carbonarasås

V.24 Mari 4/7                    Glace aufour, sockerkaka, hallon, glass, maräng

V.25 Mats 4/7                    Färska jordgubbar stracctella glass

V.26 Mari 5/7                    Jordgubbsglass: rabarber, äpplemos, flytande honung

V.27 Mats 4½/7                Schweizerschnitzel pressad potatis & citronsås

V.28 Mari 5/7                    Yvonnes gräddglass med körsbär och blockchoklad

V.29 Mats 3½/7                Våfflor med jordgubbssylt och vispgrädde

V.30 Mari 5/7                    Hallonglass gjord på crème fraiche

V.31 Mats 3½/7                 Blåbärsglass gjord på kesella snabb & ”nyttig”

V.32 Mari 4/7                     Korv stroganoff

V.33 Mats 3/7                     Blåbär & hallonglass gjord på yoghurt

V.34 Mats 4/7                     Vegetarisk minestrone med bl.a. purjolök & pasta

V.34 Mats 3/7                     Amarettolikör gjord på grädde

V.35 Mari 4½/7                 Tunn osttårta créme fraiche äpple, ägg, skinka, tomat

V.36 Mats 3/7                     Baconinlindad fläskfilé & friterad pommes café de la paris

V.37 Mari 4/7                     Falukorvsborlottibönsås & linguinepasta: kechup-mjölredning

V.37 Mats 4½/7                 Bananchokladgräddglass: krossad blockchoklad & chokladsås

V.38 Mari 3/7                     Marockansk Kefta med köttbullar i tomatsås

V.38 Mari 3½/7                 Äpplemazarinpaj med mandelmassa

V.39 Mari 3½/7                 Små hönökakapizzor med skinka, banan, bearnaessås

V.39 Mari 3/7                     Läcker äppelkaka

V.40 Mats 4½/7                Matsas köttfärssås med äpple, lök, ketchup, tomatpuré mm

V.40 Mats 3½/7                 Dickas matiga äppelpaj med brödbitar i

V.41. Mats 4/7                     Chili con carne

V.41 Mats 3/7                      Äppel & banan smoothie

V.42 Mari 4½/7                 Maries pastasallad med äpple, stekt kyckling m.m.

V.42 Mari 3½/7                  Knäck-äppelpaj

V.43 Mats 3½/7                  Fläskkotlett äppel/lökfräs med buljong & grädde samt ris

V.43 Mats 4½/7                  Banan dajmgräddglass

V.44 Mari 3½/7                  Köttbullepizza med köttfärssås och banan

V.45 Mari 3½/7                  Ost & tomatinbakad kycklingfilé med bulgur

V.46 Mari 3/7                      Kryddgod kassler med oregano & tomatpúre

V.47 Mats 4/7                      Mustig kycklinggryta: bacon, balsamvinäger, persilja & ris

V.47 Mats 3/7                     Citronglass serverad i citronskalet med varm körsbär i rom

V.48 Mats 4/7                     Green currykyckling: wokgrönsaker, lök, currymix med matris

V.48 Mats 4/7                     Vit chokladpannacotta med limemarinerade hallon

V.49 Mari 3½/7                 Thailändsk fläskfilé med purjolök o kokosmjölk

V.49 Mari 4/7                      Jordgubbspannacotta med jordgubbssås

V.50 Mats 2/7                     Kycklingfilé med satay och jordnötssås lime, ketjap manis

V.50 Mats 2½/7                 Marockansk pistaschparfait, pistagenötter, cointreau, rosenvatten

V.51 Mari 3/7                      Choklad & kolasåstårta med hallongarnering

V.51 Mari 5/7                      Marinerad kycklingfilé i smördeg med ädelost & friterad pommes

V.52 Mats 3½/7                  Fläskfilé-plankstek med parmesanmos/bacon/bearnaessås

V.52 Mats 4/7                      Mjölkchokladtårta med mandelmassabotten och varm hallonsås

Och så vidare och så vidare

Continue Reading »
No Comments

Lokalturism på hög nivå


I perfekt badväder passade vi på att besöka den okända och upphaussade Dinosaurieutställningen i Norrköping. Priset var 9o kronor för vuxna och 70 för barn. Våra förväntningar ställdes å ena sidan mot marknadsföringens som påvisade att detta var årets självklara  upplevelse för barnfamiljer, å andra sidan folk som besökt utställningen och lämnat den tämligen avslagna. Vår ambition var att lösa tipspromenaden och läsa all text för att verkligen kunna insupa helheten, inte stressa igenom spektaklet. Utställningen kändes dessvärre ännu mindre än vad i alla jag hade föreställt mig. Belysningen var dämpad och levandegjorde skeletten på ett otäckt estetiskt sätt. Efter 15 minuter så hade vi gått första varvet, vilket kändes lite snopet.

Nästa steg var att förkovra sig i de tydliga men tillsynes oändliga textbroderingarna. Det var intressant läsning, men ändå kände mig jag som småbarnsförälder ekonomiskt halvt uppfuckad. För 32o riksdaler kändes detta som ett smärre rån, barnen blev rastlösa efter 20 minuter eftersom de inte kunde läsa textorgierna. Jag är medveten om att det kostar att frakta, förbereda, och marknadsföra utställningen, det måste helt enkelt bära sig, och det måste  få kosta, men för 320 kronor tyckte vi att det var på tok för lite valuta för pengarna. Text och ben i den ordningen sammanfattar den lite mediokra utställningen utifrån ett barnperspektiv och i viss mån ur ett vuxenperspektiv. Det saknades en kreativ och lekfull ådra som kunnat omvandla all text till något mer spännande och innovativt.  Nu gjorde de det ytterst lätt för sig, vilket jag tyckte var tråkigt.

Arbetets museum låg i närheten, så det kändes naturligt att beta av ett utav Norrköpings största besöksmål. Det var några år sedan vi gick igenom museet från plan 7 till plan 1. Utställningen ”Industriland – När Sverige blev modernt” invigdes 2007 för att avslutas 2012; det är för övrigt museets hittills största satsning. Jag kan inte göra annat att abdikera inför kreativitet och fantasi som utställarna använt sig av. Detta väcker mitt intresse på ett genuint sätt och är raka motsatsen till den apatiska dinosaurieutställningen.  Det 160 meter långa löpande bandet med tidstypiska föremål arrangerades i kronologisk  årtalsordning  (1930 – 1980). Vardagsföremål, uppfinningar och logotyper omgärdar hela utställningen på ett obscent innovativt sätt. Hela idén är genialisk, jag slukade informationen och tidsmarkörerna med hull och hår. Utställningen levandegör parallellt också folkhemmets uppkomst och utveckling via bland annat storbildsprojektorer; alla sinnen får jobba på högvarv. För mig är detta en stor upplevelse som tar mig över en timme att avverka dessutom är det gratis. Delutställningen: Åtvidaberg – den svenska modellen låg i anslutning, och var helt enkelt minst sagt lika intressant. Facits uppkomst och fall  som är i symbios med  staden avhandlades estetiskt adekvat och tänkvärt.

EWK-museet har jag läst massor om; tyvärr kan jag inte relatera något  till Mogatasonen Ewert Karlsson  (1918-2004), något som jag tror reducerade mitt lite bristande intresse. Det var ytterst välgjort, men den politiska illustrationskonsten föll mig inte riktigt i smaken. Bamseutställningen var likt dinoutställningen betydligt mindre än vad jag förställt mig. Det som ställdes ut var väldisponerat och kreativt levandegjort, men här kunde mycket mer fått inrymmas enligt mig. För barnen finns i så fall museets kreativa verkstad där aktiviteter för barn och vuxna i harmoni med  museipedagoger lärs ut.

Café Strykjärnet, receptionen, museibutik och utställningen ” A taste of Europe” på entréplan var en annan höjdpunkt. För min del var butiken det mest intressanta. De har fräschat upp hela entréplanen ordentligt och skapat ett minst sagt inbjudande start för oss besökare. Som sagt personalen tycks ha lagt sin själ i att hitta saker som oftast inte finns att tillgå i de  inavlade butikskedjorna  i centrumet. Detta är det perfekta stället att hitta annorlunda funktionella presenter till sig själv eller någon släkting eller vän.

Stadens turistbyrå blev nästa anhalt. Jag har inte varit inne i de nya lokalerna sedan flytten ifrån de gamla lokalerna i Holmentornet. Jag sommarjobbade för övrigt där i 5 månader för några år sedan. De nya lokalerna är egentligen inte så mycket större än då, men onekligen mer modernare och handikappvänliga än vid de gamla ytorna. Likt Industrilandskapet i sig kan jag bara  konstatera att lokalerna är lite väl sterila och tillrättalagda för min smak. Var är fantasin, var är det okonventionella, var kommer Norrköpings själ fram; inte i dessa lokaler i alla fall – tyvärr. Deras broschyrsortiment håller däremot  lika god kvalité som förut. Det är en fröjd att plocka på sig kartor och lokal intressant information som jag inte hade en aning existerade förut.

Träning & tävling

Förra veckans cykelträning ersattes lika oväntat mot fotbollskrigande. Det blev en vecka bestående av 5 pass a´la 237 minuter. Min livsstilskost får min vikt att pendla mellan 75-76 kg det vill säga min subjektiva idealvikt. Jag kan som sagt också kosta på mig att äta mycket glass och grillat. Att inte vräka i sig pasta, ris, potatis och smörgåsar som förut, har varit  en oväntat smärtfri process. Jag är inte heller lika ”skåpshungrig” som förut, vilket är osannolikt befriande. Vecka 27 bestod av 4 pass i 257 minuter. Vecka 28 bestod av osedvanligt många pass, då jag dels räknade in cykelträningen, dels grävning hos Stefan; 10 pass i 606 minuter var nytt rekord. Cykelträningen fyller många latenta funktioner som att komma igång efter att ha sovit min förmiddagssömn efter vakennätterna, kompletterar squash- och löpningsträningen, letar efter pant, letar efter bilnummer (är på nummer 295) och bara njuta av friheten av att cykla – för det är en behaglig känsla när man väl kommit igång.

Organiserad barfote-fylle-fotboll – Ron Jeremy Cup – 2011

Lino tjatade med mig in i sitt lag, och då menar jag tjata, böna och be, mer vill ni inte veta. Till sist så orkade jag inte stå emot ultrasnabba ordkrängnings-jabbar, och blev sedermera en del av den 10-mannatrupp som den italienska boaormen skapat. Kriterierna är få och enkla:

  1. Man måste ha druckit adekvat alkoholmängd (annars bonusstraff för motståndarlaget)
  2. Man spelar barfota
  3. Planen som målen är av storlek mindre.
  4. Domarna är rättvisa, men tillåter nästan i stort sett allt
  5. Varje match håller på i 12 minuter

Jag våndades över att mitt  före detta främre korsband och trasiga menisklar som var demolerade sedan en fotbollsskada från1998 i Östgötacupen: Åby – Vikbo IK. En plågsamt tråkig 1½ -årig rehabilitering följde på World class, men möjliggjorde också att jag tvärtemot alla läkares rekommendationer och odds numera kan springa maraton och spela squash 3-4 gånger i veckan. Fotboll däremot är en annan femma, då tacklingar framifrån, bakifrån, från sidan, fastna med foten  i gräset och dylikt är lika med ett totalhavererar knä. Det innebär att jag verkligen får problem med knät, något jag inte har nu. Att räddhågad gå in i någon form av matchsituation i fotboll är troligtvis största anledningen till en självuppfylld profetia. Min tanken var att agera materialare och hoppa in vid behov. Det var innan Steffe Hammarström blev skadad och innan Linos polare försvann en efter en.

Min fru blev tvungen att jobba i Stockholm från lördag morgon till söndag kväll, vilket innebar att jag hade barnen. Det tackade mitt dåliga alkoholsinne för, medan jag själv egentligen hade räknat med att dricka fler än de 5 öl som jag avverkade. Linos dysfunktionella lagnisch var att alla spelare som skulle vara med i vårt lag måste vara över 40-år; erfarenhet framför ungdomlig entusiasm. Vi blev i alla fall 7 stycken gubbar som äntrade Klingsbergsparkens gröna gräs, något som innebar 2 avbytare, en som bytte med de två anfallare och en som bytte med försvararna. Första matchen var på pappret en förlust och genomsyrades av gubbspelare kontra ungdomslirare. De förde planenligt spelet, vi kontrade. Vår strategi var glasklar: aggressivitet från början till slut, vi skulle vara som bålgetingar på dem. Planen höll nästan hela matchen, de fick två lägen varav ett blev mål. Vi hade de två bästa lägena, men brände båda frilägena. Det vinner man inga matcher på, det blev 0-1. I  match två mot FC Kebab var det vi som var det spelförande och dominerande teamet; vi vann rättvist med 2-0.

Efter den matchen så startade ett ihållande helvetesregn inkluderat åska och blixtar. Allt blev dyblött, och då menar jag precis allt. Hanna och Frida hade dittills suttit på vår gemensamma picknickfilt och lekt med Linos dotter Emilia. De samlade också ihop pantflaskor på order av familjehövdingen. Nu fick de istället halvfrusna gömma sig under träden; de skötte sig osannolikt bra utan tillstymmelse av åka-hem-gnäll. De fick också se sin pappa glidtackla allt som gick att glidtackla på en fotbollsplan. Vädret förstörde som sagt var den gudomliga stämningen genom att kompisar, flickvänner, fruar och barn  till sist drog hem när det blev blev kylslaget och halt, istället för att heja fram sitt lag. Suget att dricka öl reducerades också påtagligt.

Vår avslutande match mot DFG var också turneringens sista match innan de två semifinalerna och sedermera avslutande finalen gick av stapeln. Vi var tvungna att vinna med 4-0 för att gå vidare till semifinal. De tre gruppvinnarna samt bästa tvåorna gick till semifinalerna. När de fick ett mycket tveksamt mål godkänt så gick ridån ner. Det blev till sist två noll på denna gyttjeplan där glidtacklingarna var den stora behållningen i denna lotteristämning. I skrivande stund vet jag inte vilka lag som spelade i finalen och vilket lag som vann Ron Jeremy cup, men det känns egentligen  mindre viktigt.

Jag själv vare ytterst tveksam till att medverka i detta spektakel, men ändrade mig ganska snabbt under turneringens gång. Det var riktigt, riktigt roligt;  Ron Jeremy cup var en turnering med glimten i ögat, utan bråk och med god stämning, precis som på den gamla goda tiden. 12 lag förefaller också vara det optimala lagantalet, i syfte att det inte ska ta för lång tid för alla spelare som familj. Arrangörerna sålde korv, hamburgare, öl, vin, läsk, vatten till självkostnadspris. Vädret i Sverige är ju som det är, och det spelar ingen roll vilket utomhusarrangemang som man anordnar; regn är alltid lika destruktivt.

‘Min egen insats då? Från att inte rört en fotboll sedan Ensjön brann så upplevde jag själv att min kämpainsats och springa-i-luckorna-tendenser som helt godkänd, varken mer eller mindre. Jag har spelat fotboll sedan 6-års åldern via IF Sylvia, Ektorps FF och Vikbo IK, men allra roligast tyckte jag att det ändå det var på skolrasterna i första till tredjeklass. Det var då det var kravlöst, men som roligast att spela, precis som när några gäng spelade med koner som mål på Himmelstalundsfältet – det var allvar, men ändå inte. Det är för mig essensen och passionen i fotboll.

Sveriges fotbollsdamer

Mycket starkt av Sverige att greppa bronspengen genom att bli 3:a i världen. Jag vill först påpeka att jag alltid försvarat damfotbollen mot främst manliga förståsigpåare. Fotbolls-VM i Tyskland blev platsen för ett medialt paradigmskifte, istället för att för att oförtjänt bli jämförda med herrarena och vara måltavlor för ständig kvalitetskritik så vände vinden.  Helt plötsligt var befogad kritik bannlyst. Jag fick mediavibbar från länder som Kina, Nordkorea eller Kuba. TV 4:as Pontus Kåmark blev turneringens ”bad guy”. Han modifierade dock kommentatorsstrategin efter kritikstormarna.

Att Sverige vann mot ett av världens bästa landslag är fantastiskt bra gjort. Passningsspelet främst  i 2:a halvlek var däremot  pinsamt att skåda, precis som i stort sett hela matchen mot Japan. Oförklarliga felpass i oändligheten avlöste varandra. 3 till10 meters pass, utan markeringsstress var en del av felpassorgierna. Det är skillnad mellan herrar och damer när det kommer till bland annat  styrka, men att slå ett enkelt pass till närmaste medspelare borde inte vara svårare för en kvinna än det är för en man att utföra. Om så sker bör befogad kritik  kunna  ges till berörda, utan att bli medialynchad. Det är helt enkelt dåliga pass, inte något typiskt kvinnligt eller?

Bronsmatchkampen mot Frankrike var däremot en fröjd för fotbollsögat. Den täta, välspelade och spännande matchen innehöll ett  ihållande underhållande spel, kamp, högt tempo och snygga mål.  Det var befriande att se att Sverige faktiskt kunde slå både enkla som svåra pass, något som visar på att det är fullt möjligt. Båda lagen uppvisade för övrigt ett fint passningsspel och de försökte dessutom att inkorporera ett one-touch tillslag, vilket jag tycker är vågat och beundransvärt. De svenska herrarna tycks försöka ta patent på att först ta emot bollen och sedan passa den vidare, något som borde tillhöra fotbollens stenålder med den utveckling som skett sedan Gunnar Nordalhs och Nacka Skoglunds tid.

Jag tycker också att damfotbollen nästintill är fri från riktigt fula medvetna efterslängar, till skillnad ifrån herrarnas maniskt våldsbenägna fotbollssfär. Bland det värsta med herrfotbollen tycker jag är de destruktiva filmningar som numera tycks vara en del av själva spelet. Jag tycker i alla fall att det förstör helheten när spelarna indirekt lurar motståndare, domare och publik via ”regelrätt fusk”. Detta dysfunktionella fenomen förekommer ytterst sällan bland damfotbollen och det är så otroligt befriande att slippa ta del av den spelstrategin.

Jordgubbar på Ringstad gård

Molnigt och runt 21 grader, utan risk för regn var en väderleksrapport som intuitivt kändes som det perfekta jordgubbsplocknings vädret. Jag, Marie Hanna och Frida tog med oss en 10 liters hink samt 3 behållare och satt oss i Forden. 10 minuter senare stod vi med andra euforiska  jordgubbssjälvplockare  på en egen tilldelad rad med  smarriga gubbar precis vid våra fötter. Jag hade ätit en strategiskt tidig frukost, och var väl förberedd att fylla magen med röda söta antioxidantbärare. Hanna startade plockningsprocessen likt en dopad Bratz, men hon föll ihop som ett korthus efter bara 7-8 minuter. Frida kom däremot aldrig  riktigt igång, utan lade hela sin själ i själva provsmakningsprocessen. Att hon fick lite ont i magen var inte alls särskilt oväntat.

Jag själv åt nästan lika mycket som jag plockade i hinken. Det var Marie som stod för att hinken överhuvudtaget blev full. Det var inte lätt att lista ut vilka gubbar som var godast; de följde inget vedertaget mönster. De stora röda kund vara jättegoda precis som de kunde vara vattniga. De rödvita, de små, de närmast marken; alla skiljde sig åt, vilket öppnade upp för en orgie av just provsmakning. Jag måste erkänna att jag föråt mig på dessa sommardelikatesser precis som Frida gjorde. För tillfället passar de bättre i frysen än på glassen. Det blev sammantaget 4½ kg jordgubbar i hinken, en mängd som kändes precis lagom.

Heldag i Söderköping med Pippiteater och glass

Vädret visade sig från sin allra bästa sida: 25 grader varmt och sol som avlöstes med moln. Vi var i Söderköping runt  klockan 11.00. Söderköping är för mig sinnebilden för hur en sommarstad verkligen ska se ut. Jag tror att många inklusive mig själv blivit regionalt hemmablinda på grund av stadens närhet. Hade Söderköping legat på Västkusten hade man som turist blivit överväldigad. Vi inledde förmiddagen flanerande mellan de mysiga stadsgrändsgatorna. Det är en nästan andlig fröjd att strosa runt de pittoreska omgivningarna. Det finns inte bara 3-4 gator utan myriader av mysiga småvägar. Ramunderberget, kanalen och ån ramar in staden på ett hänförande sätt; jag älskar staden.

Till Bondens crêperie och lanthandel kommer gäster som vill prova något annorlunda i matväg. Deras specialitet är crêpes och galetter. I sommar arrangerar Bondens författarkvällar samt musikunderhållning och luriga quiz. Jag fastnade för kyckling med gröna bönor, mango & päron med jordnötsdressing och en iskall runöl. Marie frossade istället i  en svampstuvning och kyckling med ost och bacon. Barnen fick varsin crepês med smör och socker. Den utsökta maten avnjöts med utsikt över Götakanal och det mäktiga Ramunderberget; en vy en tysk skulle mörda för.

Teater Sythercopie bildades 1981 av ett gäng glada teateramatörer med syftet att sätta upp ett historiskt spel. Nu firar föreningen som består av cirka 150 medlemmar 30 år. Amatörföreningen tidigare familjeföreställningar har varit: ”Madicken på Junibacken”, ”Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt”, ”Peter Pan” och ”Cirkusmysteriet”. Årets uppsättning är Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Föreställningen som kostade närmare 350 kronor för två vuxna och två barn började klockan 14.00 för att avslutas 90 minuter senare. Det var över 150 personer i publiken det vill säga helt utsålt. Den intima miljön  på Wallbergska gården var en perfekt oas för oss i publiken. De flesta aktörer var ungdomar och de spelade sina roller med ungdomlig entusiasm. Pippi Långstrump spelades av fyndet Alma Andersson Svahn. Hon är minst sagt en oupptäckt pärla; med pondus, glädje och äkthet förförde hon alla i publiken En annan karaktär som jag fastade för var Fru Prüzelius som gestaltades av den betydligt äldre Carola Fogelgren. Både hennes kroppsspråk som hennes repliker var  oerhört roliga och genomtänkta. Kontentan av dessa två akter kan beskrivas med ett ord: charm.

Efter en trivsam föreställning drog vi vidare till Smultronstället. Kön var inte oändlig, men inte långt därifrån. Det blev istället att köpa glass via ”luckan”. För egen del så avnjöts pepparlakrits, mintchoklad och persikohallon. Marie och barnen testade banan, polkagris och chokladboll. Jag tog som vanligt tillfället i akt att testa alla smaker och min smakdom utsåg banan och persikhallon som godast för dagen.. Det hade varit kö från vi kom till runt 16.00; stället är genialiskt i all sin enkelhet. Kunderna får massor av glass för pengarna om man jämför med den mikroskopiska mängd som serveras på de flesta  fina restauranger.

Allt ifrån ”restaurangbemötandet” när man tilldelas ett bord, till den lyxig laminerade menyboken är en orgie av en adekvat serviceprofessionalisering. Smultronstället fullkomligt dryper av små detaljer som gör att vi kunder känner oss sedda, bra bemötta och får oss uppleva att vi  unnar oss lite vardaglig lyx. Till detta kan kan schizofrent vackra vyer läggas till där man får tillfälle att  ägna sig åt världens äldsta gratisnöje: att spana in andra människor. Smultronställetkonceptet  är så perverst genomtänkt ; jag hade inte kunnat gjort det bättre själv – entreprenörskap på hög nivå helt enkelt.Solen, flanerandet och dagen i sig tog ut sin rätt; när vi väl kom hem runt 17.00 så var vi alla jättetrötta. Marie läste, barnen lekte och jag lade mig i soffan med två iskalla tysklandsimporter för att titta på den underbara dokumentären om det Kanadensiska hårdrockbandet Anvil sedan var det Sport och Nyheter.

Fyra vakennätter i rad

På mitt sommarjobbsschema utkristalliserades ett riktigt maratonvecka.  Onsdag, torsdag, fredag och lördag klockan  21.45  till 08.45  var jag tvungen att hålla mig vaken – det ingår så att säga i arbetsuppgifterna. Det är inte så lätt som det låter; när tröttheten sätter in hjälper inte ens albanska  ultrahårda porrfilmer. Alternativen är att sätta sig på träningscykeln, gå ut på balkongen ett antal vändor eller helt sonika städa. Att läsa fungerar ett tag, men när ögonlocken sänks  till en onaturlig nivå är det slutläst. Några kokainstarka baljor kaffe är andra strategier som ingår i hålla-sig-vaken-processen. När passet väl är över på morgonkvisten så är det möjligt att helt enkelt skippa att gå att lägga sig, i syfte att inte försöka vända på dygnet, men när det gäller fler än två dygn så är den strategin kontraproduktiv och troligtvis ohälsosam. I viket fall som helst så blir det 2-3 DVD:er som avverkas per natt. Dramafilmer är inte alls att rekommendera, utan det ska helst vara skräckisar eller action. De fyra nätterna klarades i alla fall ut, men det tar faktiskt några dagar att landa efter de nattliga onaturliga upplevelserna. Jag uppfattar mig själv likt någon slags nära-döden-upplevelse-fas där man nästan kan se sig själv från ovan utifrån ett dimmigt perspektiv. Det positiva med tillståndet är att jag  oftast blir überkreativ, något som egentligen borde vara precis tvärtom; jag har däremot ingen förklaring till detta fenomen.


Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu