Subscribe to RSS Feed

Archive for februari, 2011

Cineasthörnan

13 februari, 2011 by

Pixel -Eskapism

Terry Gilliam är en regissör som jag har mycket ambivalenta känslor till. Jag dyrkar filmer som Fisher king och 12 monkeys, men har väldigt svårt att ta till mig The adventures of Baron Munchausen, Brazil, Bröderna Grimm eller Time bandits. The imaginarium of doctor Parnassus måste jag dessvärre kategorisera in i den senare. Tim Burton är för mig mästaren i genren vuxensagor, medan Terry Gilliam känns alldeles för abstrakt (obegriplig). Precis som sina filmtitlar tycker jag att hans filmer dessutom är på tok för långa. Dr Parnassus basar över en resande teater som består av dottern Valentina, hans assistent Anton samt dvärgen Percy. Dr Parnassus  hävdar att han levat i 1000 år, och att han styr över ett imaginarium, där individers drömmar uppfylls. Han köpslog med djävulen själv att byta sin odödlighet mot ungdom i syfte att leva med sin livs kärlek. I köpet ingick dessvärre hans avkommas själ, som skulle tillhöra djävulen när denne fyllt 16 år. Vi kastas in i handlingen innan detta ska ske , och kampen för att försöka rädda sin dotter undan djävulen. Heath Ledger (1979-2008), Perth Australien: A knight´s tale, The Patriot, The sin eater, Brokeback mountain, The dark knight) gör en av sina sista rolltolkningar via  den jagade karaktären Tony som oväntat beslutar sig att hjälpa Dr Parnassus i kampen mot djävulen. Terry Gilliams filmer är otroligt ambitiösa, vackra och surrealistiska, men de har så svårt att beröra mig, jag vet inte varför. Jag vill gilla dem, men förmår mig helt enkelt inte att göra det.

The last exorcism är en mockymentary med skakande kamera som tittarperspektiv. Är egentligen inte alls förtjust i denna Von Trier kamerastrategi, men ibland kan konceptet fungera som i Paranormal exempelvis. Vi får i denna film följa en präst som försörjer sig genom att låtsas driva ut andar från lättrogna amerikanska invånare. Ett filmteam får tillåtelse att  göra en film om prästen Cotton Marcus och får också följa med honom på ett  fall i Louisiana.  Filmen i sig blir aldrig riktigt otäck och avsaknaden av chockerande scener som traditionellt förknippas med denna horrorgenre är ytterst negativt.  The last exorcism är ändå en standardfilm som inte gör bort, sig även om den följer genrens bruksanvisning från punkt till pricka. Slutet däremot känns som att producenten och regissören haft en dust och sedermera enats om ett slut som ingen av dem egentligen ville ha. En film som kunde ha blivit så mycket bättre, men som knappt får godkänt.

The dead outside är ett brittiskt zombiedrama med stark betoning på just drama. Detta är dessutom en lågbudgetfilm med okända skådisar i huvudrollerna. Handlingen kretsar runt två överlevare som gömmer sig i ett övergivet hus på landet. Världen utanför har drabbats av en neurologisk pandemi som muterat och påverkat de drabbade att bli våldsamma, irrationella och sugna på att döda sina medmänniskor. Ytterligare en kvinna sällar sig till sällskapet en bit in i filmen, något som inte alls uppskattas av den traumatiska April som blir svartsjuk och ännu mer hemlig än förut.  Det är en suggestiv och melankolisk film som inte lyckas förmedla en klaustrofobisk zombiekänsla. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det var Ingmar Bergman själv som stod bakom kameralinsen. Det här var alldeles för segt för min smak.

Ben Affleck har regisserat The Town vilket egentligen är något positivt då han lyckade bra med debutfilmen: Gone baby gone. Det som däremot var riktigt oroväckande var att han också gestaltade filmen huvudkaraktär: Doug McCray. Han måste ha genomgått en ny form av 12-stegsprogram i  syfte att förbättras som skådis eftersom han gör sitt livs roll i The Town (vilket i och för sig inte säger så mycket). Doug McCray bor i området Charlestown i Boston, ett ställe ökänt för att  i åratal socialisera tungt beväpnade rånare. Teamet som utför rånen är tillika hans barndomsvänner; att lämna gänget är som att lämna sin identitet eller sin familj. Doug kärar ner sig i en kvinna som han egentligen skulle bevaka, i syfta att kontrollera att hon inte samarbetar med FBI. Hon var ett av offren i ett tidigare rån där Doug var inblandad. Filmen handlar om kärlek, heder, kompistryck och det klassiska: ”sista-stöten-innan- jag-lägger-av-syndromet”. Jag tycker detta är en av årets bästa filmer, även fast Ben Affleck spelar huvudrollen. Karaktärerna är intressanta, dialogen är trovärdig och manuset är superbt.

Monsters rör sig i samma science-fiction- genre-krets som den utmärkta District 9. Handlingen utspelar sig 6 år efter att en utomjordisk livsform fått en slumpartad frizon mellan Sydamerika och Mexico. Varelserna är till skillnad ifrån de i District 9 inte alls lika vänliga och sociala. Vi får följa den cynisk reportern Andrew Kaulder som  efter påtryckningar av sin chef får uppdraget att eskortera dennes dotter genom den infekterade zonen till en hägrande säkerhet i USA. Den infekterade zonen omringas av gigantiska murar i syfte att hålla varelserna på behörigt avstånd från mänskligheten. Monsters är minst lika mycket ett drama som kärleksfilm där utomjordingarna mera är utplacerade i handlingsperiferin. Det väsentliga är istället att de hela tiden finns där, så filmen i sig är också lika mycket en äventyrsfilm. Miljöerna, skådespelarna och även handlingen kändes trovärdiga, utan att övermaniska specialeffekter och onödiga blodutgjutelser tog överhanden ifrån den nästintill dokumentariska berättelsen.

The Experiment handlar om att 26 män som frivilligt deltar i ett psykologiskt experiment. Filmen är influerad av ett äkta experiment vid  Stanford Prison 1971, och är en remake utav den otroligt provokativa tyska filmen Das experiment. Några av de frivilliga får ta på sig rollen som fångvaktare medan resten automatiskt får iklä sig fångcellsrollen. De måste klara 14 dagar i syfte att få tillgång till den hägrande ersättningen på 140 000 kronor som utgår för besväret. Med uppgiften följer ett antal kriterier: våld får exempelvis inte förekomma mellan vakter och fångar, för då avbryts experimentet, och ingen av deltagarna får några pengar. Adrian Brody (1973 New York: The thin red line, Harrison´s flower,The Village, King kong, Splice) gestaltar den ärliga Travis, medan Forrest Whitaker (1961 Texas USA: The platoon, Ghost dog, Phenomene, The crying game) spelar den mindre trevlige Barry. Jag kan säga att det tyska originalet är bättre på alla plan, även om jag bitvis upplevde fragment i filmen som var helt okey. Hollywood har en förmåga att förtränga och förvränga fundamentala ingredienser hur karaktärer byggs upp. De blir oftast stereotypt framställda i syfte att dopa filmen med något som egentligen inte alls är nödvändigt. I denna amerikanska upplagan så blir det  helt sonika en irrationell soppa av något som kunde ha blivit så mycket bättre – synd. Forest Whitakers insats i filmen frambringar inte heller några filmutmärkelser, snarare tvärtom; se det tyska originalet istället.

En Schweizisk science -fictionsfilm kändes instinktivt inte som den optimala lördagsunderhållningen. Cargo hette filmen och utspelar sig på ett lastskepp som transporterar material till ett nybygge  på en annan planet för den kvarvarande  mänskliga befolkningen, då jorden blivit obeboelig. Mystik, konspiration och ovisshet genomsyrar denna hypnotiska lågbudgetfilm som i alla fall jag gillade väldigt mycket. Med små medel byggs stämningen upp på ett klaustrofobiskt sätt. Cargo är välgjord och skådisarna som jag aldrig sett förut gör inte bort sig, storyn i sig var också annorlunda, något som sällan är helt fel.

Solomon Kane bygger på en karaktär ur en bok från Robert E Howard. Har själv inte läst den så jag innehar inga referenser till historien. I vilket fall som helst kretsar handlingen runt en soldat som får reda på att hans själ kommer att tillhöra satan själv. Han avböjer det mindre smickrande förslaget att hänge sig till de mörka makterna. Istället så vill han förändras från  relativt ond till exceptionellt god, vilket första steget tas genom att bo på ett kloster i den engelska landsbygden (Prag). Hans mörka karisma påverkar munkarna negativt och han måste därför bege sig av. På väg mot ingenstans slår han följe med en kristen familj som senare stympas, han har innan dess lovat fadern att rädda deras dotter som blev bortförda av onda varelser. Det här är en tvättäkta svärd och trollkarlsfilm a´la en low-budget-light-sagan-om ringen. Den brittiska skådisen James Purefoy (1964 Taunton England: A Knights tale, Resident evil 2, Rome: tv-serie 22 avsnitt) gestaltar alldeles utmärkt mannen med den überstora hatten och slängkappan. Jag har sett alldeles för många urusla filmer i denna genre där balansen mellan parodi och ”realism” minst sagt är skör; Solomon Kane håller sig på rätt sida om denna tunna linje, även om Sagan om ringen- och Van Helsing vibbarna svävar över ett antal scener. Actionscenerna är riktigt bra precis som specialeffekterna, och den mörka medeltida stämningen känns varken alltför tillgjord eller patetisk.

Continue Reading »

No Comments

2011 case swedish open

Så var det återigen dags för Europas  näst största tävling att gå av stapeln i Linköping. 2011 års tävling blev den åttonde som avgjordes på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall. Första gången var 2002 följt av 2003, 2004, 2007, 2008, 2009  samt 2010. Denna upplaga hade arrangörerna lyckats  få hit fem av de 12 bästa squashspelarna i världen – imponerande. Från vänster i bildkant ser vi britten, världsettan och 3-faldige Case-open vinnare: Nick Matthew. Näst i följd är världens tredje bästa squashspelare Karim Darwish från Egypten. Nästa bild föreställer britten Peter Parker som är världsåtta. Daryl Selby är rankad tia i världen och figurerar på den sista bilden också han är från det brittiska öriket.

Jag, Henka Anderson och Jarmo Kolehmainen satt perfekt på rad 3 på C-läktaren och följde de två squashsemifinaler ingående. Biljetterna kostade bara 160 kronor styck och just platserna på C-läktaren är betydligt skönare än trästolarna på A- och B-läktarna. Den översta bilden från höger illustrerar vilket perspektiv vi såg underhållningen ifrån. Nästa år tänkte vi variera oss med att försöka sitta på B-läktaren för att kunna jämföra de båda åskådarplatsperspektiven.

Semifinal 1 stod mellan Karim Darwish vs Peter Barker. Världsåttan Peter Barker kunde efter vissa problem i andra game ta hem segern och avancera till final i Swedish Open 2011. Han fick några domslut emot sig och Karim Darwish tog hem andra game. Peter Barker bad efter matchen om ursäkt för sitt lite aggressiva beteende, men menade på att det var det som fick honom att komma tillbaka i matchen. Jag tyckte att Peter Barker för dagen behärskade stoppbollarna  på ett betydligt  mer effektivt sätt än Karim Darwish, något som var den avgörande faktorn mellan de båda toppspelarna. Matchen slutade 3-1 till Peter Barker där siffrorna skrevs till 11-7, 9-11, 11-9, 11-8. Matchen i sig var hetsig, tät, intensiv, spännande och otroligt underhållande. Den adrenalinstinne brittens humörstegringar tillförde enligt mig ytterligare en dimension som åskådare gentemot exempelvis tennis, badminton eller pingis intetsägande hövlighet. Först och främst är det ofta hetsiga och bitska kommentarer direkt till domaren, för det andra så kan man bevittna schismer mellan spelarna.

Semifinal 2 stod var en helbrittisk uppgörelse mellan världsettan Nick Matthew vs Daryl Selby. Nick Matthew låg steget före sin landsman Daryl Selby och pulveriserade denne de två första seten med 11-4, 11-5. Selby gav uppgivenheten ett ansikte och tycktes bära hela världen på sina axlar, innan och under matchens gång.  Förutom i tredje game då Selby överraskande kom tillbaka och vann;  han passade på att bjuda på fint spel som drog ner stora applåder från publiken. Förändringen skedde efter Daryl kastat iväg sitt hårband. Han skämtade om det efter matchen och menade på att energi kom tillbaka, vilket  gjorde att han kom in i matchen igen. Nick Matthew spelade stabilt matchen igenom och kunde vinna med 3-1 (11-4, 11-5, 8-11, 11-5). Det var idag klasskillnad mellan  de båda spelarna, och jag upplevde att Nick hade några extraväxlar i bakfickan att lägga in, ifall det skulle ha krisat.

Finalen blev också den en helbrittisk  historia och spelades mellan Nick Matthew vs Peter Barker. Förutom hedern att vinna tävlingen låg också en prispott på 60 000 US dollars samt viktiga rankningspoäng. Vinnaren erhåller också som extra bonus en  flashig klocka från Sjöö Sandström till ett värde på cirka 6000 US dollars. Matchen slutade 3-0 (11-7, 11-6, 11-5) till Nick Matthew inför en stor publik i Linköpings Sporthall. I backspegeln så är det väl bara att konstatera att Nicks tuffaste match var mot den australienska världstolvan: Cameron Pilley i kvartsfinalen. Enligt utsago kunde matchen ha avgjorts av vem som helst i sista game. Spelarna hade bjudit på fantastiskta bollar och långa dueller, det ryktades om att detta var en av de bästa matcherna som spelats i Linköpings sporthall. Men som sagt Nick Matthew drog det längsta strået och vann med  3-2 (11-6, 8-11, 8-11, 11-6, 13-11).

Halvkändismedverkan

Olle Palmlöf känd ifrån bland annat radioprogrammet: Pippirull, tv-programmen: CP-magasinet, Faktum och nu senast På spåret. Satir och provokation är hans adelsmärken. Han anklagas för att ägna sig åt förnedringsjournalistik, drivas av elakhet och lida av empatistörning, något som försvårades då han 2005 åkte fast för rattfylleri vid en rutinkontroll med 0.96 promille i blodet.

I vilket fall som helst har det sällan  framkommit att Olle Palmlöf är en squashspelare av rang och är rankad på 100: e plats i Sverige. Han fick förtroendet att spela en uppvisningsmatch mot Engy Kheriallah, Egypten, en av världens bästa squashdamer. Den 196 cm gänglige Olle fick se sig besegrad av sin  kvinnlige motspelerska som inte förtog sig nämnvärt.

Marknadsförings-irrrationalism

Jag blir både förvånad och konfunderad på avsaknaden av den mediala bevakningen. Detta är Europas näst största squashtävling, vilket borde generera i bättre marknadsföringsstrategier. Antingen vill man behålla squashidentiteten lite hemlig eller så har marknadsföringen misslyckats fatalt i syfte att nå fram till den breda massan. Under  turneringens gång så hade arrangörerna alla chanser i världen att marknadsföra och exportera den mycket underskattade sporten till en bredare publik. NT, NT24, Östnytt, Sportnytt med flera borde ha kunnat rapportera några sekunder ifrån detta stora evenemang. Exempelvis så hade Olle Palmöfs medverkan kunnat utnyttjats på ett mycket mer kreativt sätt.  I Linköping fanns det gott med reklam på alla tänkbara ställe, men jag anser att detta inte bara borde vara en lokal angelägenhet, utan likväl en regional som nationell händelse.

Världsrankingen den 5 februari 2011

Granskar man de 25-främsta i världen är det inte svårt att lägga märke till att England och Egypten är de två dominerande länderna i squashvärlden. Fyra britter och fyra egyptier på världsrankingens topp tio är imponerande. Bäste nordbo hittar vi på 24:e plats och han är från Finland. Svenska spelare lyser med sin frånvaro och den högst rankade svensken Rasmus Hult hittar vi först på 380 plats, han fick för övrigt ett wildcard till denna tävling.

Jag har de två sista åren sett squashspelare av absoluta världsklass -  tre meter ifrån mig. Förra året så stiftade jag bekantskap med nuvarande världsfemman:  Amr Shabanam världsfyran: James Willstrop samt världstolvan: Cameron Pilley. Det blir definitivt ett återbesök 2012. Har jag lärt mig något av dessa squashgudar? Jag är numera införstådd med att jag inte ens platsar som bollkalle och helst borde överväga att byta sport.

1 Nick Matthew ENG
2 Ramy Ashour EGY
3 Karim Darwish EGY
4 James Willstrop ENG
5 Amr Shabana EGY
6 Gregory Gaultier FRA
7 Thierry Lincou FRA
8 Peter Barker ENG
9 Mohamed El Shorbagy EGY
10 Daryl Selby ENG
11 Laurens Jan Anjema NED
12 Cameron Pilley AUS
13 Mohd Azlan Iskandar MAS
14 Wael El Hindi EGY
15 David Palmer AUS
16 Omar Mosaad EGY
17 Hisham Mohd Ashour EGY
18 Adrian Grant ENG
19 Stewart Boswell AUS
20 Alister Walker ENG
21 Olli Tuominen FIN
22 Ong Beng Hee MAS
23 Jonathan Kemp ENG
24 Saurav Ghosal IND
25 Shahier Razik CAN
Continue Reading »
No Comments

Scream Award 2010

6 februari, 2011 by

För oss som gillar horror, Sci-fi, fantasy, superhjältar

För oss dysfunktionella  individer som dyrkar filmer och serier innehållande monster, superhjältar, ufon, blodutgjutelser, ond bråd död, vampyrer och andra övernaturliga väsen och fenomen finns för oss en motsvarighet  och alternativ till Oscarsgalan nämligen – Scream Awards. Denna årliga tillställning är den femte i ordningen och arrangeras av Spike-tv; evenemanget hålls  då i The Greek Theater i Los Angeles. Till skillnad ifrån Oscarsgalans lite strikta och överambitiösa prägel så genomsyras Scream Awards av en ren trashstämning, där långa tacktal i det närmaste  är bannlysta. Scream awards tar sig inte heller på så stort allvar som Oscarsgalan, vilket i alla fall jag upplever som ytterst befriande.

Det finns inte en huvudvärd eller värdinna utan priserna presenteras och delas ut av olika individer som har något gemensamt med dessa underbara genrer. Megan Fox, Anna Paquin, Kelly Osbourne, Neve Campbell, Nina Dobrev var några  av galans presentatörer. Vid varje utdelning hyllas personer eller filmer, denna gång uppmärksammades 25-års jubileet av:  Back to the future triologin genom att både Michael J Fox och Christopher Lloyd skämtade och mindes tider som gått. Serien Lost hyllades också av galan som publiken. Förra året stod Muse för den musikaliska underhållningen, detta år var det den karismatiske M.I.A. som stod för den.

Galakritik

Den latenta agenda som genomsyrar filmindustrin profithunger lyser igenom på ett destruktivt sätt  i mitt sätt att se på saken. Å ena sidan bedyrar i stort sett alla vinnare fansens hängivenhet som källan till deras inspiration. Å andra sidan hädar Spike-tv just oss entusiaster genom att indirekt idiotförklara samma hängivna människor. De tävlande bidragen ska självklart vara förknippad till den kategori den ingår i. Exempelvis så är det minst sagt missvisande att ha med Toy story 3 i kategorin bästa fantasyfilm. Vilken idiot placerade Shutter Island som en av de 6 tävlande i kategorin bästa skräckfilm – helt absurt. Detta syndrom förtar lite av det seriösa som jag anser att vi fans vill ha mera av och dessutom är värda, då vi under årens lopp avverkat djävulskt många skräpfilmer, i syfte att hitta de guldkorn som får detta tittande värt tiden. Att de återkommande bidragen i de olika kategorierna är länkade till Spike-tv:s huvudmän är inte heller något som någon entusiast vill vara med om. Det är väl en av anledningarna att det saknas bra skräckfilmer från andra länder som exempelvis Spanien. En av de få icke-amerikanska bidragen är för övrigt den koreanska vampyrdramat: Thirst. Jag vill ha en seriös gala för just dessa genrer som bedöms seriöst utifrån kvalitet, inte utifrån marknadsföringsstrategier eller oligopol.

Kategorivinnare 2010

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu