Subscribe to RSS Feed

Archive for mars, 2010

Bli frisk genom att bli sjuk?

För några veckor sedan inträffade det som alltid infaller lika olägligt – jag blev hastigt sjuk. Från att på morgonen känt någon form av illamående till att senare behöva lägga mig på sängen och vila, var inte steget långt att maniskt behöva spy på Fridas dagisområde, två gånger i följd dessutom. Alkoholistposen  skrämde troligtvis både dagisbarnen på gården som de chockade lärarna. Åsynen av spyorna och dess följeslagare odören fick mig instinktivt att spy igen. Hade jag varit mer konspiratorisk så hade mina tankar lett mig till en tidigare ufoombordtagning gjorda av experimenterande illasinnade aliens eftersom spyans form och dess  utomjordiska mörkgröna färg onekligen tydde på det. Min stolthet svaldes illa kvickt och hämtade kvickt barnen för att sedermera bemöda mig att ta mig hem.

Det är alltid lika obehagligt att spy, det spelar ingen roll om man är full eller nykter. Denna händelse skedde dock i nyktert tillstånd bland människor, något som jag aldrig varit med om förut dessutom helt okontrollerat. Efter att tackat nej för 15 gången i rad till barnen att inte kunna  deltaga i att bygga gigantiska klosstorn så la jag mig groggy på soffan med alla kläder på och tonvis med filtar. Frossan hade mig i sitt grepp och det är marginellt lättare att drabbas av frossa än spyorgier. Jag vet inte om det bara är jag som är så töntig att tycka så otroligt synd om mig själv i detta skakande tillstånd? I alla fall så mådde jag definitivt inte bra och febern landade på 39.1, vilket är ganska hög feber för att vara mig.

Efter att ha jagat barnen i syfte att avsluta ”läggdagsprocessen” så gick min sjukdomsbild in i nästa fas. Likt en rigor mortis drabbad stripteasedansös kastade jag av mig filtarna och i stort sett alla kläderna förutom Wolverhampton kalsongerna och lade mig återigen på soffan. I denna fas smög sig dessutom en groteskt subtil huvudvärk på mig och fortsatte så att gäcka mig hela natten. Denna tunna och molande helveteskänsla är något som jag i stort sett aldrig drabbas av förutom om jag festat alltför hårt, vilket var länge sedan nu.

Nyheterna, dokumentärprogram och troligtvis anslagstavlan passerade fragmentariskt mitt dimmiga sinne. Även i denna fas tyckte jag oerhört synd om mig själv och kom plötsligt på mig själv att reflektera över detta i ett genusperspektiv, vilket tydde på att akademiska studier i 40-års åldern inte är alltför hälsosamt. Den sociologiska sinnet undrande om män generellt sett tycker mer synd om sig själva när de blir sjuka än när kvinnor blir det? En bra fråga som jag än idag inte fått något svar på, troligtvis är vi män dessvärre både fjolligare och mer  handfallna då vi inte är i position att  obstinat bestämma över vardagstaktpinnen.

Tog därefter en Treo comp i syfte att trolla bort huvudvärk, illamående och ett begynnande samvetskval att inte kollektivt kunna hjälpa till med studiegruppuppgiften. Ett tag så inbillade jag mig själv att tabletterna hunnit att bli för gamla eftersom jag fortfarande mådde ruskigt dåligt dessutom tyckte jag sjukligt mycket synd om mig själv nu. De i Haiti hade rena semestern, jämfört med mig i mitt katastrofala tillstånd. Nu dök också tankarna upp på vad jag kommer att missa då jag antagligen lär vara sjuk minst tre dagar till. Hur i helvete skulle jag lösa det, vem skulle få skulden för att jag låg här och blev sjuk när hela världen väntade på just mig och mina patenterade lösningar på hur jordens befolkning kommer att överleva  i ett solidariskt och harmoniskt samhälle.

Min färd från den svettiga hörnsoffan till den splitternya Jensensängen visade sig innehålla  ett smörgåsbord av ursäkter av att försöka lämna denna nedslitna soffan. Till sist fattade jag mod och vinglade dimmigt nedför spiraltrappen till den nybäddade sängen. Mina satinlakan satt efter ett tag som tyska cykelbyxor runt min översvettiga kropp. Jag lyckades med konststycket att sova högst någon enstaka timme, men bonusen torde istället vara ett annalkande världsrekord i ställningsbytande, utan partner. Natten hade känts som två veckor på en rumänsk semesterkurort, trodde aldrig att jag skulle få återse solen igen, vilket jag indirekt inte fick denna molniga morgon.

Febern var inte lika påtaglig, utan visade på 38.5. Jag hamnade ganska snart på sofflocket igen med nyhetsmorgon som ända vän förutom ständigt bulimiska jamande katter, då Marie jobbade och barnen var på förvaringsinstitutionerna: förskolan, förskoleklass samt gymnasiet. Mina tankar etsade sig fast vid att det är sällan eller aldrig jag helt legitimt får eller vill ta tillfällen i akt att bara slappa av för slappandets skull, utan att ständigt behöva vara mentalt uppkopplad med olika projekt och vardagsrutiner. Från att känna ångest att missa två squashmatcher, inte kunna jobba extra och inte kunna plugga inför såväl tenta som seminarieuppgift så övergick dessa känslor att försöka acceptera situationen och släppa de inre kraven som lätt infinner sig i ett 24-timmars samhälle.

Två dagar sedan så mådde jag avsevärt bättre. Jag kände mig återuppbyggd och hade dessutom skapat mig ett strategiembryo till nästa gång jag insjuknar. I den bruksanvisningen står det istället  att se sjukdom som en möjlighet och ett utmärkt tillfälle för kropp och själ att återhämta sig helt legitimt utan egentliga krav. ”Bli friskare genom att bli sjuk” låter kanske lite flummigt, men det kan vara en universalmetod att överleva optimalt i detta senmoderna samhälle.

Continue Reading »
2 Comments

2010 vs bästa året någonsin: 2009

Den maniska melodifestivalhypen har lagt sig och då tänkte jag passa på att reflektera och analysera detta svenska musikfenomen. Förra årets upplaga ansåg jag vara det bästa någonsin, årets upplaga når inte riktigt upp till 2009 års nivå. Var för sig var visserligen låtarna starka,  och det existerade dessutom inga riktiga kalkoner, men som sagt den enhetliga låtkvaliteten var  helt enkelt sämre i år. Festivalens genrehybris dränerar tittaren på möjligheter att kora den bästa låten. Det blir alltför komplicerat att välja mellan pop, ballader eller rocklåtar, vilket är ett dillemma då jag  tycker att genrepluralismen egentligen är både befriande och varierande.

Ett annat moment 22 läge är programledarrollen. En ensam programledare kan å ena sidan sätta sin egna personlighet på melodifestivalkartan, å andra sidan kan just en sådan programledarprägling bli överfokuserad . Petra Mede med sin personliga humor och stil satte prägel  på 2009 års program, men upptog dessvärre alltför mycket plats i förhållande till låtarna och artisterna, precis som sin företrädare Kristian Luuk. Årets tre programledare blir lagom anonyma vilket indirekt är positivt däremot blir de ibland fragmentariskt olidliga, då de tre ska vara ”varannan mening käckroliga”, något svenskarna ändå är bättre på än sina europeiska kollegor som oftast är omänskligt pinsamma. Petra Mede var i mitt tycke mer underhållande än årets tre värdar, men de gjorde ändå inte bort sig, även om jag hade bra mycket högre  underhållsförhoppningar på Christine Meltzer.

2009

  • 1. EMD
  • 2. Måns Zelmerlöw          
  • 3. H.E.A.T                             
  • 4. Alcazar
  • 5. Sarah Dawn Finer
  • 6. Sofia                                  
  • 7. Emilia
  • 8. Agnes
  • 9. Malena Ernman            
  • 10. Carolina Af Ugglas
  • 11. Molly Sandén

2010

  • Salem Al Fakir
  • Erik Saade
  • Ola
  • Darin
  • Timoteij
  • Anna Bergendahl
  • Andreas Johnson
  • Jessica Andersson
  • Pernilla Wahlgren
  • Peter Jöback

Personliga låtar som inte nådde finalen 2009 var bland annat Maria Serenholt – Dissconnect me, Nina Söderqvist – Tick tock, The Queen – Velvet, Lilli & Sussi – Show me heaven och Lasse Lindh och bandet – Jag ska slåss i dina kvarter. Personliga låtar som borde ha varit med i finalen 2010: Elin Lanto – Doctor doctor, Sibel – Stop, Pauline – Sucker for love, Neo – Human frontier, Crucified Barbera – Heaven or hell. Tyvärr är andra chansens upplägg med duellmatcher något som reducerar chansen för de låtar som jag haft som personliga favoriter. Ur ett spännings- och variationsperspektiv är det utmärkt, men ur perspektivet att skrapa ihop den optimala finalen, är andra chansen idiotisk och dessutom groteskt lottobetonat orättvist.

Dolph Lundgrens uppdrag kunde ha blivit roligt, men blev mera krystat till skillnad från förra årets höjdare med Tingeling. Mellanakten Blue man  groups supershow var en av de mellanakterna som jag tyckte var både  udda och bra. Cassablancas version av La voix var faktiskt bättre än originalet; väldigt mycket bättre, och borde bli en kommande hit.

2009 års vinnare borde ha varit EMD – Baby goodbay, och 2010 Salem Al Fakirs – Keep on walking skulle ha vunnit årets melodifestival. Maria Bergendahls låt är bra, men lite intetsägande precis som hennes sköra framträdande. Det känns som att såväl låten, artisten och framträdandet ska vara mer i symbios med varandra, i syfte att kunna vinna eller komma upp på en tio-i-topp lista. Både EMD och Salem Al Fakir uppfyllde i mitt tycke alla kriterier på vilka låtar som borde ha skickats istället för Malena och Maria.

Continue Reading »
6 Comments

Allmänt

Ett strålande solsken i symbios med att jag fick igång mailprocessen var kanske subtila tecken på min bloggs födelse. Efter att nyligen passerat 43-års strecket är det nödvändigt att börja dokumentera den ultrasnabba vardagsvärlden, i syfte att eventuellt få den att upplevas längre. Februari månad har i mitt fall präglats av känslan att vara mer kreativ; är definitivt inte lika övertrött på morgonen som förut, vilket är ruskigt skönt att slippa.

Familj & vänner

Vår kära kattunge Chili har kastrerats, men lyckas fortfarande lämna oönskade revirtingestar på våra mattor. Hon får sina dagliga ryck med att löpa amok i lägenheten. Lino och Cissi var här på ”parmiddag” (hemskt begrepp). Det blev en lyckad tillställning med exceptionellt god mat och en trevlig stämning. Vår patenterade Wok med nudlar och Cissis fantastiska hallonpannacotta passade utmärkt till Melodifestivaldeltävlingen. Jag fyllde 43 år den 2 mars och fick fina squashlinnen av Marie samt pengar av mina föräldrar och cd-rariteter från brorsan. AIK, Odda och jag planerade och styrde med den annalkande herrklubbsträffen 13 mars. David tjej ”Des” sover över här cirka 2 gånger i veckan.  Marie jobbar mycket nu, och jag är den som står för städningen och vardagsbestyren (gör jag inte det jämt förresten).

Ängel eller djävul?

Studier

Har i 6 veckors tid fått min beskärda dos av att vara en ”äkta högskoleelev”;  från att åka Campusbussen t/r, till att umgås med andra elever i varierande åldrar. Det är en euforisk kontrast gentemot att studera via distsansstudier, något som jag ägnat mig åt de två föregående åren. Vårterminen startade 26 januari och det är först nu som jag kan skapa mig ett litet studieperspektiv. Campusbussen är absolut inte lika intressant som i början, utan den är snarare monotont sövande, vilket är destruktivt för resten av dagen. Jag träder då ner i någon form av koma eller dvala som är exceptionellt motig att ta sig ur, även om jag vräker i mig kaffekoffein. Tre gånger i veckan åker jag till Linköping via denna transporttingest; och det tycker jag är ganska lagom. Jag upplever att det är mindre pluggande nu, än det var när jag studerade på distans.

Har inte fått något studieresultat ännu; hemtenta 1 är under bedömning. Efter denna tenta så examineras ytterligare tre tentor för att i första hand bli godkänd på Sociologi nivå 2 av 3. Nivå 3 sker på hösten och där ingår det bland annat en ryktesvis besvärlig C-uppsats. Om jag  klarar detta så har studierna fört mig till en kandidatexamen med inriktning sociologi – januari 2011. Skulle jag inte hitta något arbete så blir det troligtvis fortsatta studier, i symbios med någon form av deltidsvikariat. Hittills är jag mycket nöjd med min insats på exempelvis de obligatoriska seminarierna; de  hätska, intensiva, och berikande diskussioner leder faktiskt till bättre kunskaper inom ämnet. Har avverkat kurs 1 av 4 som avhandlade makrosociologi; nu är det microsociologi och en kommande salstenta som gäller. Strukturell rollteori, konfliktteorier, symbolisk interaktion är några begrepp som tas upp; sedan finns det ytterligare 230 000 tusen andra småmysiga termer som ska infogas i hjärnbalken.

Träning, tävling och övrig sport

Har subliminalt undvikit att bli sjuk, vilket resulterat i en sammanhängande träningsperiod: V.7 = 3 pass/3 tim, V.8 = 5 pass/5 tim, V.9 = 3 pass/4 tim. Passen har dessvärre inte bestått av löpningsträning; vilket den borde ha gjort. Min träning har istället fokuserats på squashmatcher mot ofta alltför bra motstånd samt lite hemgymträning. Squashtekniken och spelet har uppgraderats, men jag vinner tyvärr alltför få matcher. Förhoppningsvis är det en del av min spelförändringsprocess som inte hunnit att acklimatisera sig. Känner att jag har oändligt många punkter att förbättra vilket egentligen inte är helt fel då Lino nu är uppe i hela 830-47 statistiskt bekräftade vinstmatcher sedan hösten 1999. Några andra som har mycket att förbättra är kultlaget i mitt hjärta: Wolverhampton. De balanserar precis ovanför nedflyttningsstrecket och varje poäng kan visa sig vara den livboj som de såväl behöver för att klamra sig fast i Premier League. OS-abstinensen har släppt taget och det känns ärligt talat befriande att låta de nationalistiska vindarna klinga av.

 

Musik, film & tv

Min biofrekvens har varit snuskigt hög de senaste två månaderna: Avatar, Wolfman, Shutter Island och Alice i underlandet i 3D har beskådats i biomörkret. Alla filmerna har var riktigt bra, och Avatar och Alice i underlandet var dessutom visuella guldkorn; 3D effekterna är onekligen här för att stanna. En DVD som jag nyligen såg var La vie en rose – Edith Piaf; den var minst sagt sevärd och hennes levnadsöde lämnar nog ingen oberörd. På tv har jag börjat följa Vampire diaries som är helt ok, True blood säsong 2 har jag redan sett, Dexter säsong 4 är på gång. Det enda jag annars följer är Medium som skiftat från tv4 till tv4 +.

Det känns i år att det är mer legitimt än vanligt att gnälla på låtkvaliteten på melodifestivallåtarna, vilket jag själv anser vara brist på såväl intresse som musiksmak. De flesta låtarna har varit bra och finalen kommer att bli snuskigt spännande och troligtvis jämn. Om jag måste välja låt så får det bli Salem Al Fakir – Keep on walking. Har nyligen öppnat mitt mega cd-skivpaket från Ginza med förhoppningsvis kommande klassiker. Melodiös hårdrock med Jaded heart, At vance, W.E.T och Redemption är bara ett urval av bra hårdrockalster. Lyssnar annars mycket på förra årets 2 bästa svenska  hårdrockgrupper: Narnia och Lions share.

Mat & kost

Maries och min traditionella ”28:e middag” har bestått av Indria, Meze och La Uva. Meze var det ställe som vi båda måste utsåg till bästa restaurang, de fixade dessutom en matlåda av det som blev över av de 10 rätterna – utsökt. De nya recepten som Marie och jag turas om att göra ”varannanvecka” har varit idel nya favoriter som: morot & äppelsoppa med krutonger, halloncheesecake, choklad & hallonfyllda smördegsrullar och en gudomlig lökpaj. Har också skippat jordgubbsfilen till förmån för ekologiska sådana, – utan tillsatser och onaturliga aromer. Margarinet har också åkt ut, och nu är det bara äkta smör som gäller vid stekning och bakning.

Projekt och visioner

Stefan har ”vaknat” ur sin manusdvala och börjat intressera sig för såväl Seriemördarlångfilms-manuset som kortfilmen om Jesus. Dessa projekt är lika mycket Stefans som mina och det skulle kännas konstigt om jag satte mig själv för att utveckla dessa. Det är skrivprocessen och gemenskapen som är de stora höjdpunkterna med projekten. Min idealvikt på 74 kg med lite mer muskler än nu är i någorlunda fas, väger 74.8 kg. Marie och mitt projekt att göra om vardagsrummet har inletts med att att köpa 2 svarta Billy på IKEA samt en hörnvetrin. I Davids rum har olika cd-hyllor införlivats. David flyttar i augusti för att bo i studentbostad i Norrköping och då ska Hanna och Frida splittras upp, de ska istället få varsitt rum.


Samhällsreflektioner

Jag anser mig vara en optimistisk pessimist, och försöker se de positiva  i tillvaron. När det skrapas på ytan så utkristalliseras det samhälliga tidstypiska avigsidor som att frihet och tvång är sammanlänkade. En ensamstående förälder utan ett brett kontaktnät och dålig ekonomi är fast i detta ekorrhjul. Lämna barn, ta sig till jobbet, ta sig hem från jobbet, hämta barn, ombesörja barnet via mat, lek, kvällsmat, Bolibompa och avslutningsvis läggdagsprocessen. Efter det så är det subliminalt tid för att gå in på olika forum som Facebook, och eventuellt hinna att blogga. Det är också positivt om man hinner se sitt favoritprogram och läsa lite böcker på kvällskvisten. Under veckan måste egen träning struktureras samt olika möten planeras in. Tvätt, städning och matlagning tillhör de dagliga bestyren som dessutom måste göras om de så måste utföras på både lördag och söndag

Det känns som samhället i mycket högre grad måste ge en hjälpande hand till duktiga ensamstående föräldrar med alldeles för lite tid till sitt förfogande, då  deras delegerade ansvar ofta utmynnar i ännu mera arbete.Frågan är om det är en vedertagen strategi från myndigheterna i syfte att passivera oss individer eller om det helt enkelt är en del av en samhällsprocess?

Mitt första inlägg blev längre än jag hade tänkt mig, men det är som sagt en längre tidsperiod som avhandlas i bloggen. De nästkommande inläggen lär troligtvis bli kortare eller?



Continue Reading »
3 Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu